Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1971 Prop. 1971:105

Nr 105

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms slott den 2 april 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen all bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemslälll.

Under Hans Maj:ls

Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro,

enligl Dess nådiga beslut:

BERTIL

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

F. n. är del oklart i vad mån en borgenär är berättigad tUl ersättning för vidtagna inkassoålgärder och hur ersättningsfrågan i så fall skall handläggas. I propositionen uttalas all en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig alt ersätta borgenären skälig kostnad för inkassoålgärder av viss omfattning. För sedvanliga påminnelser per telefon eller genom enklare kravbrev e. d. bör borgenären dock svara själv ulan räll lill särskild ersättning från gäldenären. I syfte all göra del rättsliga förfarandet så enkelt och billigt som möjligt föreslås sådana ändringar i rältegångsbalken och lagsökningslagen all inkassokoslnaden jämställs med rättegångskostnad i mål angående huvudfordringen. Har huvudfordringen betalts utan alt rättsliga ålgärder har behövt vidtas behöver borgenären inte inleda rättegång för att få ersättning för endast eventuella inkassoålgärder ulan kan använda sig av del enklare förfarandet med betalningsföreläggande. I propositionen föreslås att Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse får lämna närmare bestämmelser om vad som skall anses som ersältningsgUl inkassoåtgärd och ersättningens storlek. Även frågan om kostnad i övrigl i mål om betalningsföreläggande skall enligt förslaget regleras i denna kungörelse.

De nya bestämmelserna avses träda i krafl den 1 juli 1971.

1 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 105

Prop. 1971:105

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, atl 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 KAP.

8 § Ersättning för rätlegångskosmad skall fiUll motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eUer biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av parlens rält. Ersättning skall ock utgå för parlens arbete och tidsspUlan i anledning av rättegången.

Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersattes som rättegångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom förordnas, att 18 och 22 §§ lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § För ulfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalningsföreläggande enligl vad nedan sägs.

Belalningsföreläggande må givas för fordran som avser inkassoåtgärd.

22 § Upplages ansökningen, förelägge rätten gäldenären all, såframt han vill helt eller lill någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätlen beslämd tid efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rälten anmäla sitt bestridande vid påföljd alt utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av bestridande har rätten alt taga hänsyn lill belägenheten av

Prop. 1971:105

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet Inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 19 mars 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ersättning för inkassokostnad m. m. och anför.

Inledning

I skrivelse den 15 april 1966 har Sveriges advokatsamfunds styrelse hemställt om utredning och eventuell lagstiftning rörande frågan om gäidenärens ersättningsskyldighet för inkassokostnad. Vidare har två av de större företagen inom inkassobranschen. Soliditet AB och AB Kundkonlroll, genom skrivelser den 8 oktober 1969 respektive den 5 februari 1971 anfört vissa synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundets framställning har remissbehandlats. Yttranden över framställningen har avgetls av justitiekanslern (JK), Hovrätten för Nedre Norrland, lagberedningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen Sveriges stadsdomare (de båda föreningarna har numera uppgått i Förenuigen Sveriges tingsrällsdomare), Värmlands läns rällshjälpsanstalt och Tornedalens rätlshjälpsanslall.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats dels förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, dels förslag till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808). Förslagen lorde få fogas lill slalsrådsprolokollet i della ärende som bilaga.

Gällande rätt

I 18 kap. RB finns bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål. Som huvudregel föreskrivs i 1 § alt part som förlorar målet skall er-sälla motpartens rättegångskostnad. Enligt 8 § skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode tiU ombud eller biträde, såvitt kost-

1 BUagan har uteslutits här. Frånsett en redaktionell ändring i 22 § lagsökningslagen är den likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Prop. 1971:105 5

nåden skäligen varit påkallad för liUvaralagande av partens rätt. Ersättning skall också ulgå för parlens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

Till rättegångskostnad hänförs i första hand kostnad som uppkommit under själva rättegången men hänsyn skall också las till kostnader som varit erforderliga för ett ändamålsenligt förberedande av partens talan. Part kan inle få ersättning för arbete och tidspUlan som inle varit direkt påkallat av rättegångens förberedande och utförande. Ersältnmg utgår sålunda inle för arbete och tidsspillan som mera allmänt beror av meUanhavandel med motparten. Vissa ulorarältsliga förhandlingar mellan parterna kan vara alt hänföra till rättegångens förberedande och talans utförande och därmed ersältningsgilla. Så är t. ex. fallet där förhandlingen haft lill syfte atl klarlägga Ivistelägel och precisera parternas ståndpunkter.

Enligl 18 kap. 14 § skall part som vill ha ersättning för rätlegångskosmad framställa yrkande härom innan handläggningen av målet avslutats. När målet avgörs meddelar rätten samtidigt beslut om rättegångskostnaderna. Rätten prövar därvid självmant om den begärda kostnadsersättningen bör nedsättas. Beslutet las in i domen. Part sora försuraraar atl i tid fraraställa yrkande om ersättning får inle sedan föra talan rörande de kostnader som kan ha uppkommit vid domstolen.

I stället för alt handläggas i ordinär process kan ell fordringsanspråk i vissa fall tas upp som mål om lagsökning eller betalningsföreläggande. Dessa summariska processformer regleras i lagsökningslagen (1946: 808). Följande bestämmelser i lagsökningslagen är av särskUl intresse i della sammanhang. För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftUgt fordringsbevis får lagsökning äga rum (1 §). I lagsökningsförfarandet delges gäldenären ansökan om lagsökning raed föreläggande all svara på ansökningen. I lagsökningsprocessen beaktas i första hand sådana invändningar sora hänför sig tiil orasländigheterna vid lillkorasten av den handling som utgör grund för kravet. Sådana invändningar kan föranleda atl målet hänskjuts till rättegång. Invändningar av annat slag skall styrkas med skriftliga bevis för all vinna beaktande (10—12 §§). I annat fall skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären (13 §). I fråga om kostnad i lagsökningsmål gäller RB:s regler om rättegångskostnad i tvistemål. Hänskjuts målet till rättegång, skall frågan om ersättning för sådan kostnad prövas i rättegången (15 §).

Belalningsföreläggande får utverkas för ulfående av penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd (18 §). Ansökan om belalningsföreläggande skall delges gäldenären som har all bestrida ansökan inom viss lid vid påföljd all utmätning annars får ske. Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad i målet, skall rätten i föreläggandel bestämma vad i sådani hänseende skall utgå utöver kostnaden för blivande delgivning,

Prop. 1971:105 6

om bestridande inte sker (22 §). Har ansökningshandlingarna delgivils gäldenären och bestrids inte ansökningen skall rätlen utfärda bevis all ansökningen lämnats obestridd. Rätlen skall också pröva vad som skall tUlkomma borgenären i ersättning för delgivningskostnader och utfärda bevis om della. Bevis skall också innehålla förklaring all uimätning för fordringen och kostnaden i målet omedelbart får äga rum (25 §). Har gäldenären anmält bestridande, skall målet som tvistigt hänskjutas lill rättegång, om borgenären inom viss lid framställer yrkande därom. Framställs inle sådani yrkande är ansökningen förfallen (26 §). Har ansökningen lämnats obestridd men är borgenären missnöjd med rättens beslut om ersättning för kostnaden i målet, får han påkalla alt denna fråga hänskjuts lill rättegång (28 §).

Frågan om skadestånd på grund av dröjsmål med betalning berördes i den år 1936 framlagda propositionen med förslag lill skuldebrevslag (prop. 1936: 2). I 6 § hade tagits upp en uttrycklig bestämmelse enligt vilken en borgenär, som lidit särskild skada på grund av dröjsmål med betalning, kunde få ersättning härför i den mån skadan inle skulle anses ersatt genom dröjsmålsränla. Huravida kostnaden för inkasserings-åtgärd enligl förslagel skulle kunna betraktas som en i princip ersättningsgill skada framgår dock inle av motiven till bestämmelsen. I sill utlåtande över propositionen anförde vederbörande lagutskott all det kunde förekomma fall där särskilt skadestånd utöver uppskovsränla borde ulgå. Starka begränsningar måste dock iakttas i fråga om särskilt orsakssammanhanget och möjligheterna alt förutse skadan. En i dessa hänseenden fullt tydlig bestämmelse mötte stora svårigheter så länge motsvarande frågor inom den allmänna skadeslåndsrällen inle blivit reglerade i lag. Med hänsyn härtill föreslog utskottet alt något lagsladgande i ämnet inle då skulle meddelas. Utskottets förslag godtogs av riksdagen. Den föreslagna beslämraelsen om skadestånd kom därigenom inle all inflyta i lagtexten. Del förhållandel atl skuldebrevslagen (1936: 81) inle kom all innehålla någon bestämmelse om skadestånd har dock inora den juridiska doktrinen ansetts inle med nödvändighet utesluta all skadestånd, utöver dröjsmålsränlan, kan ulgå enligl allmänna rättsregler.

Frågan om ersältning för inkassokostnad har inle prövats av högsla domstolen. Från hovrätternas praxis bör emellerlid nämnas en av hovrätten för Nedre Norriand år 1957 meddelad dom (SvJT 1958 rf s. 65). Enligl denna dom ålades en gäldenär, som först efler anmaning från borgenärens advokat betalt en förfallen fordran, all såsom skadestånd ersätta borgenärens kostnad för ell kravbrev som advokaten avlåtil. Gäldenären ålades också all utge ränta på beloppet. Även i andra hovrällsavgöranden har uttalats den meningen atl inkassokostnad är atl anse som skadestånd. Del finns emellerlid också exempel på domstolsavgöranden som går i annan riktning. Sålunda har frågan

Prop. 1971:105 7

om tillämpning av reglerna om rättegångskostnad på inkassokostnad nyligen prövats av Göta hovrätt. En borgenär som efter resullatlösa inkassokrav utverkat belalningsföreläggande mot gäldenären och därvid tillerkänts viss ersättning för sina kostnader i målet, ansökte härefter om stämning på gäldenären med yrkande alt denne skulle förpliktas ersälta även kostnaden för inkassoålgärderna före ansökan om belalningsföreläggande. Denna talan avvisades av underrätten som fann inkasso-avgiften vara all anse som en rättegångskostnad i del tidigare handlagda målet om belalningsföreläggande. För all kunna beaktas skulle kravet därför ha framställts innan handläggningen av del målet avslutades. Av borgenären anförda besvär över avvisningsbeslutet lämnades av hovrätten (beslut den 11 november 1970 nr SÖ 231) ulan bifall.

Advokatsamfundets framställning och remissyttrandena

I sin framställning om utredning och eventuell lagstiftning rörande inkassokostnad berör advokatsamfundet frågorna huruvida inkassokostnad är ersättningsgill enligt gällande rält och, i så fall, om den bör betraktas som en skadeslåndsposl eller som en rättegångskostnad.

Beträffande frågan om en borgenär kan tUlerkännas ersättning för inkassokostnad på skadeslåndsrällslig grund anförs bl. a. följande.

Följden av alt en gäldenär trots krav underlåter att infria sin skuld är normalt alt borgenären ser sig nödsakad all ål någon — i allmänhet advokat eller inkassobyrå — uppdra alt inkassera fordringen. Därigenom ådrar sig borgenären inkassokostnader. Den regelmässiga följden av gäidenärens dröjsmål är alltså atl borgenären drabbas av en skada som svarar mol inkassokoslnaden. Spörsmålet om en gäldenärs skyldig-hel all ersätta skada på grund av belalningsförsumraelse övervägdes i samband med tillkomsten av 1936 års skuldebrevslag. Härvid synes dock inle alls frågan om inkassokostnad ha uppmärksammals. Möjligen kan detta bero på att man inte betraktat frågan som elt civUrättsligt utan som etl processrältsligl problem.

Under lång lid tycks den uppfattningen ha rått att en gäldenär som gör sig skyldig till dröjsmål med belalning av en penningskuld inle därigenom ådrar sig någon civilrällslig skyldighet all betala skadestånd utöver dröjsmålsränta. Med denna utgångspunkt lorde man ha ansett atl gäldenären inle kan lagligen förpliktas alt ersätta borgenärens inkassokostnad. När en advokat eller en inkassobyrå utför ell inkasso-uppdrag, brukar dock gäldenären praktiskt tagel alltid anmodas alt också betala ersättning för inkassokoslnaden. Ofta gör gäldenären della, men del är också vanligt alt han betalar själva skulden men vägrar att ersätta inkassokoslnaden. Borgenären lär i denna situation regelmässigt ha fått den upplysningen all del saknats laglig möjlighet atl tvinga gäldenären all ersälta inkassokoslnaden. Mot bakgrund av den nu

2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 105

Prop. 1971:105 8

angivna uppfattningen lorde hovrättens för Nedre Norrland år 1957 meddelade dom ha kommit som en överraskning för de flesta. Avgörandet måste betraktas som uttryck för en allmän princip om skyldighet för gäldenär all gälda inkassokostnader som har föranletls av hans betalningsförsummelse. Efler det all domen år 1958 blivit publicerad har underrältsavgöranden i samma riktning förekommit. Del lorde vara alldeles klart all det för del praktiska rällslivel är en allvarlig olägenhet all ingen med säkerhet vet om en gäldenär enligl gällande rätt är på civUrättslig grund skyldig all ersälta inkassokostnader sora har föranletls av hans betalningsförsummelse. Visserligen gäller ovissheten i allraänhel ell förhållandevis ringa belopp i varje enskilt fall. Med hänsyn lill del raycket stora antalet fall, i vilka frågan kan aktualiseras, är problemet dock av stor ekonomisk betydelse.

I samband med frågan om inkassokostnad kan betraktas som en rättegångskostnad berör samfundet en del uttalanden under förarbetena till bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB och i doktrinen. Enligt samfundels uppfattning lorde domstolarna tidigare läraligen allmänt ha räknai in viss ersättning för föregående utomrättsligl krav i de rällegångskoslnadsbe-lopp som regelmässigt utdömdes i tredskomål, lagsökningsmål och mål om belalningsföreläggande. 1957 års rättsfall kan emellertid, om det utgör elt riktigt ullryck för gällande räll, inle gäma undgå att ha inflytande på frågan om inkassokostnad är ersättningsgill som rättegångskostnad. Enligt samfundet lyder åtskUUga tecken på att en utveckling efter mindre önskvärda linjer kan befaras. Är gäldenären civUrättsligt ansvarig för inkassokostnad kan borgenären visserligen räkna in denna kostnad i det belopp för vilket han yrkar belalning i stämningsansökningen. Sådan möjlighet föreligger dock inle om borgenären begagnar sig av belalningsföreläggande, eftersom sådan ansökan inle får avse skadestånd. Följden är all borgenären har all välja mellan två vägar. Han får antingen avslå från atl använda belalningsföreläggande och i stället ansöka om stämning och därvid yrka belalning för såväl sin ursprungliga fordran som inkassokoslnaden. Han kan också anhängiggöra två mål i stället för elt, näraligen dels etl raål om belalningsföreläggande avseende själva kapitalfordringen och dels ell stämningsmål om inkassokoslnaden. Båda dessa lösningar är olämpliga eftersom de föranleder ökat besvär för både dorastolen och parterna och dessutom ökade kostnader. Enligl samfundels mening är del ytterst beklagligt, om följden av hovrätlsavgörandet rörande inkassokostnad blir den atl borgenärerna övergår från det enklare och billigare förfarandet med belalningsföreläggande lill del omständligare och dyrare stäm-ningsförfarandet. Samfundet uppger i detta sammanhang atl del förekommit all en inkassobyrå efler resullatlösa inkassoålgärder först ansökt om betalningsföreläggande för huvudraannens kapilalfordran och sedan, efter det all gäldenären betalt skulden jämte de i målet om be-

Prop. 1971:105 9

lalningsföreläggande fastställda kostnaderna, med hot om stämning krävt gäldenären på betalning för de före del rättsliga förfarandet uppkomna inkassokostnaderna samt ytterligare inkassokostnader för indrivning av de tidigare. Med hänsyn till 1957 års rättsfall har gäldenären oftast föredragit alt betala vad som fordrades framför all inlåta sig på en process med risk för avsevärda rättegångskostnader. Samfundet slår fast alt en utveckling av praxis i sådan riktning uppenbarligen är föga önskvärd.

Enligl uppgift ställer sig, fortsätter samfundet, åtminstone en stor underrätt bestämt avvisande lill atl betrakta inkassokoslnaden eller någon del därav som rättegångskostnad. Man hänvisar därvid till all del i enlighet med 1957 års rättsfall slår borgenären fritt alt i särskild rättegång fordra ersättning för inkassokoslnaden. Ä andra sidan är det för samfundet känt all vissa andra domstolar vid bestämmande av kostnadsersättningens belopp i instämda kravmål, lagsökningsmål och mål om belalningsföreläggande beräknar viss ersättning även för inkassoålgärder, som har vidtagits innan del rättsliga förfarandet har inletts, i varje fall kostnaden för ett kravbrev.

Samfundet medger atl de berörda frågorna inte är lätt lösta och säger sig inte kunna förorda någon bestämd lösning. Enligl samfundets mening bör riktlinjen vara, å ena sidan atl man upprällhåUer principen all en försuralig gäldenär skall vara skyldig alt ersälta borgenärens inkassokostnader, å andra sidan att man söker reglera frågan på sådani sätt alt onödig omständlighet och onödiga kostnader undviks.

I remissyttrandena är den allmänna inställningen till advokatsamfundels framställning positiv. JK uttalar atl man knappast kan förvänta att de problem, sora hänger samman med frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnader, skall i alla avseenden bli lösta genom prejudicerande domstolsavgöranden. Eftersom spörsmålet är av stor praktisk betydelse tillstyrker JK framställningen. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar atl en betydande osäkerhet råder rörande borgenärs rält till ersättning för inkassokostnad. Atl ovissheten utgör en allvarlig olägenhet för del praktiska rällslivel är uppenbart. Full klarhet i ämnet lorde enligl hovrätten knappast kunna vinnas ulan lagstiftning. Även de två domareföreningarna och de tvä rättshjälpsanstallerna tillstyrker framställningen. Däremot anser lagberedningen alt det knappast finns tUlräckliga skäl all särskilt lagstifta om inkassokostnader. Spörsmålet är enligt beredningens mening i stället lämpat atl föras fram till prejudikat i högsta instans.

Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar all praxis i varje fall bland underrätterna lorde inta en betydligt liberalare hållning än dok-t.-inen. Advokatsamfundets förmodan atl domstolarna tidigare allmänt inräknade viss ersältning för föregående utomrättsligl krav i de rätle-gångskostnadsbelopp som regelmässigt utdömdes i tredskomål, lagsök-

Prop. 1971:105 10

ningsmål och mål om belalningsföreläggande är enligt hovrättens raening välgrundad. Hovrätten nämner till belysning härav att den nu aktuella frågan diskuterades vid en sammankomst år 1962 mellan un derrällsdomare och advokater inom hovrättens domkrets och atl man då på ömse sidor var överens om alt vid bestämmande av ersättning i mål om lagsökning och betalningsföreläggande hänsyn skulle tas lill krav som före målels anhängiggörande hade framställts hos gäldenären. Häradshövdingeföreningen uttalar all underdomslolarnas praxis är vacklande. I allmänhet torde dock inkassokostnaderna numera anses er-sällningsgUla. Vissa domstolar godtar ansökan om belalningsföreläggande även om däri upptagils krav på ersältning för inkassokostnad, medan andra avvisar sådan ansökan under hänvisning till all kostnaden utgör skadestånd. Del nuvarande liUslåndet synes klart oliUfredsslällande. Stadsdomareföreningen nämner att etl stort inkassoföretag i Stockholm tillämpar systemet atl la ut särskild stämning med yrkande ora ersättning för inkassokostnader. Som advokatsamfundet påtalat måste della syslem betraktas som olämpligt. Del innebär också en belastning för domstolarna som bör undvikas.

Remissinstanserna anser allmänt all inkassokostnad i och för sig bör vara ersättningsgill. JK anser sålunda all starka skäl lalar för all borgenär, som ådrar sig kostnad för atl inkassera en fordran, erhåller ersältning av den försumlige gäldenären. Sakligt sett är det inte motiverat all borgenär utom rätta i della avseende skall vara sämre ställd än vinnande part i rättegång. Betraktar man borgenärens fordran på ersättning för inkassokostnad som ett civUrättsligt skadeståndsanspråk, leder emellertid delta liU all borgenären ofta nödgas ansöka ora stämning för atl få ut sin fordran. Ell sådani förfaringssätt lorde i de flesta fall vara alllför omständligt. Om frågan rörande ersältning för inkassokostnader över huvud behöver hänskjutas till domstol, anser JK det vara all föredra all den kan tillsammans med själva kapitalfordringeii behandlas i den ordning lagsökningslagen erbjuder.

EiUigt lagberedningens mening bör inkassokostnad kunna räknas in i rättegångskostnaderna, när inkassoåtgärden inle i och för sig har lett till åsyftat resultat men ändå framstår som ell ändaraålsenligl led i del procedere, som behövs för att borgenären skall få betalt för sin fordran. Med denna ståndpunkt bör också kostnaden för inkassoåtgärd som ensam har lett lUl lyckat resultat under i övrigl lika förutsättningar räknas som ersättningsgill rällegängskostnad, även om del inte behövs någon rättegång om huvudsaken. Kostnaden ändrar inle karaktär genom att belalning för huvudfordringen erläggs. Har rättegång inklusive lagsökning eller belalningsföreläggande följt, bör borgenären inle senare få föra lalan om ersättning för inkassokostnad. Principen i 18 kap. 14 § RB bör alltså tillämpas också i fråga om inkassokoslnaden.

Prop. 1971:105 H

Den omständigheten all inkassokostnad i rältegångsfall bör behandlas som rättegångskostnad utesluter enligl beredningens mening inte alt ersältning för kostnaden måhända kan utdömas även på annan grund. I rättegångskostnader kan också ingå andra utgifter, för vilka raotparlen kan bli ersätlningsskyldig av annan grund än 18 kap. RB eller raotsvarande. I vUken omfattning gäldenär kan bli ersättningsskyldig på grund av försummad belalning är visserligen en tveksam fråga och med hänsyn till riksdagens ståndpunktslagande vid tUlkomsten av skuldebrevslagen bör säkerligen stor återhållsamhet iakttas. Emellertid lorde del också hos oss finnas en tendens alt utdöma ersättning för förraö-genhelsskada även utanför de klassiska integritelskränkningarnas oraråde. Möjligen kan 1957 års hovrällsavgörande ses som ell exerapel på detta. Beredningen vill dock snarast se rällsfallet som uttryck för att kostnad, som kunnat ersättas som rättegångskostnad om rättegång erfordrats, förblir ersättningsgill även om del inledda förfarandet avbryts beträffande huvudsaken. Om del av doktrinära skäl skulle anses nödvändigt att välja mellan att anse inkassokostnad som rättegångskostnad eller att räkna den som en ren skadeslåndsposl säger sig beredningen utan tvekan välja del förra alternativet. Man anser dock inle all etl sådani val behöver ske. Inkassokostnad bör i första hand ses sora en processkostnad och endasl subsidiärt som skadestånd. Även ora ersältning för inkassokostnad också kan ses som skadestånd bör del inte föreligga hinder att utdöma ersättningen som kostnad i mål om belalningsföreläggande. Vad som sägs i 18 § lagsökningslagen om skadestånd avser huvudsaken. Rimligen borde detsararaa gälla i fråga om betalningsföreläggande som endasl rör inkassokostnad. Den är ju enligt beredningens raening övervägande en processkostnad.

Hovrätten för Nedre Norrland utgår från att borgenären i allmänhet kräver gäldenären på betalning för sin fordran innan han anhängiggör lalan vid domstol. Alt gäldenären i en sådan situation i regel bör vara skyldig atl ersätta borgenären dennes kostnader finner hovrätten riktigt. Det är dock tveksarat, ora gällande rält ger stöd för elt sådant åläggande. Hovrätten anser all frågan bör betraktas inte främst som ett civilrällsligl utan snarast som ell processrältsligl problera. Inkassokostnad företer ju betydande likheter raed rällegängskostnad. Det är i båda fallen fråga om kostnad som innehavaren av en rältighel ådrar sig för att få sin räll realiserad. Del är också tydligt atl skyldighet för en försumlig gäldenär alt betala inkassokostnad måste på sarama sätt som skyldighet alt betala rättegångskostnad verka avhåUande på en gäldenär som vill undandra sig sin betalningsplikl. Ersättningsskyldighet för inkassokostnad synes även, i likhet med skyldigheten för tappande part all betala rättegångskostnad, stå i god överensstämmelse med parts rällsskyddsinlresse. Även om ersättningsskyldighet för inkassokostnad sålunda enligl hovrätten närmast är av processrättslig karaktär finner

Prop. 1971:105 12

man del likväl tveksamt om inkassokostnad kan anses som sådan utgift som är ersältningsgUl enligl 18 kap. 8 § RB. Till stöd för den mer liberala praxis vid underrätterna, som bovrätten har nämnt, kan i viss mån åberopas det förhållandel alt kostnad för förlikningsförhandlingar i viss utsträckning betraktas som ersältningsgUl rättegångskostnad och att sådana förhandlingar regelmässigt inleds på grund av framställt krav på betalning. Del bör också uppraärksararaas att underlåtenhet atl före rättegång framstäUa krav kan bedömas som vårdslöshet och medföra alt borgenären går raiste om den ersättning för sina rättegångskostnader som han annars skuUe ha varit berättigad till (18 kap. 3 § RB).

Även Värmlands läns rätlshjälpsanslall anser atl en försuralig gäldenär i princip bör vara skyldig alt svara för inkassokostnader sora har uppkorarait före rättsligt förfarande. Den sraidigaste lösningen är all kostnaden inryras i rättegångskostnaden. Betänkligheterna raot en sådan lösning bör vara små, om del vid varje prövning av kostnaderna krävs alt inkassokoslnaden redovisas för sig. Anstalten förutsätter alt domstolarna iakttar erforderlig restriktivitet vid bedöraningen av beloppels storlek.

Skrivelserna från Soliditet AB och AB Kundkontroll

Soliditet anför all antalet inkassoärenden i Sverige har uppskattats till närmare 1 000 000 om årel. Av dessa leder omkring 250 000 tiU rättsliga ålgärder i någon form. Enligt Soliditet är del självklart atl det i denna flod av inkassoärenden måste förekomma metoder som kan betecknas som raissbruk. Del förekommer dock även sådani som måste anses som olycksfall i arbetet. Allt detla bör givelvis rättas lill och Soliditet har sedan länge anslutit sig till den uppfattningen all etl auklorisa-lionsförfarande och vissa normer för verksamhetens bedrivande bör kunna avhjälpa de missförhållanden som kunnat konstateras.

Soliditet uppger vidare atl del i Sverige såväl som i de övriga nordiska länderna sedan lång tid tillbaka tillämpas s. k. gäldenärstaxor för ulomrätlslig inkassokostnad. Samtidigt som gäldenären avkrävs belalning för den lill inkassering överlämnade fordringen påför inkasso-företagel honom en inkassokostnad som står i visst förhällande till kapitalskuldens storlek. Ora gäldenären inle kan förmås atl betala den fordrade inkassoavgiflen debiteras i släUet borgenären arvode enligl en s.k. borgenärslaxa. Borgenärstaxan är betydligt lägre än gäldenärs-taxan. Soliditet uppger alt borgenärstaxan kommit all bli ell konkurrensmedel mellan inkassoföretagen och att denna konkurrens har lett till all flera företag åtar sig inkassoärenden mer eller mindre gratis. Della har i sin lur hafl lill följd all företagen söker driva in inkassokoslnaden från gäldenären genom rättsliga ålgärder.

Prop. 1971:105 13

Både Soliditet och Kundkonlroll intar den ståndpunkten all en försumlig gäldenär bör svara för borgenärens inkassokostnader, oavsett om rättsligt förfarande måst tillgripas beträffande huvudfordringen eller inle. Konsekvensen av den motsatta ståndpunkten skulle nämligen i allmänhet bli alt borgenären, som vanligen är säljare av någon vara, tvingas atl höja sina priser för atl därigenora kompensera sig för indriv-ningskoslnader. Ell sådani system skulle leda lill att gäldenärer som ordentligt fullgör sina åligganden får svara för också de kostnader som föranleds av försumliga och ovilliga betalare.

Den vanligaste och i Sverige oftast tillämpade metoden att beräkna inkassokoslnaden uppges vara i form av procentandel på kapitalbeloppet (värdeprincipen). En annan metod är atl bestämma inkassokoslnaden lill ett fast belopp alt ulgå oavsett kapitalbeloppels storlek. En medelväg är att ställa inkassoavgiflen i viss relation till kapitalbeloppet. Av dessa metoder tillämpar Kundkonlroll den senast angivna. Enligt Kundkontrolls tariff varierar inkassokoslnaden mellan 12 kr. för in-kassouppdrag understigande 25 kr. och 96 kr. för uppdrag gällande belopp över 1 000 kr. Den av Soliditet tillämpade gäldenärslaxan bygger närmast på värdeprincipen. Enligl Solidilets taxa är t. ex. inkassoavgiflen 10 kr. för uppdrag under 25 kr. och 80 kr. för uppdrag mellan 1 000 och 1 100 kr. Avgiften stiger sedan ytterligare med del belopp som skall inkasseras. För fordringar mellan 200 000 och 250 000 kr. utgör kostnaden sålunda 3 000 kr. På överskjutande belopp utgår avgiften med en procent av beloppet.

Rörande förhållandena utomlands upplyser Soliditet all gäldenärstaxor sedan länge tUlämpas både i Danraark och i Norge. Den danska taxan är fastställd av De Danske Advokatmyndigheder och av Monopolrådet saml sanktionerad av Juslilsministeriel som norm för s. k. juridisk inkasso. Den norska taxan är fastställd av Den Norske Advokalforening i samråd med Oslo Byret som norm för advokater och inkassobyråer och tillämpas i praxis av de norska domstolarna. Om en gäldenär inle erlägger inkassokostnad enligl respektive taxa kan beloppet ifråga deimas ut av domstol. Liknande uppges förhållandena vara i Västtyskland och andra västeuropeiska länder. Soliditet framhåller all de danska och norska taxorna, vUka båda är uppbyggda enligl värdeprincipen, är högre än någon i Sverige tillämpad taxa. Taxorna uppges fungera utan anmärkning. De skall även ha visat sig praktiska ur den synpunkten atl domstolarna i dessa länder blivit mindre belastade med enkla kravmål än de svenska domstolarna. Soliditet förordar all en taxa enligt dansk och norsk förebUd införs även i Sverige. Man hemställer atl justitiedeparlemenlet i samråd med bl. a. advokatsamfundet fastställer en skälig taxa för ulomrätlslig inkassokostnad.

Kundkonlroll uppger alt man i och för sig skulle föredra metoden med en fast inkassoavgift. Inkassoarbelet är ju i storl detsamma oav-

Prop. 1971:105 14

sett storleken av det belopp som skall inkasseras. Metoden går emellertid på grund av marknadssUuationen knappast all tillämpa förrän del i lag klart anges all gäldenären är skyldig all ersätta borgenären för inkassokostnader. En förutsättning för tillämpning av fast avgift är vidare atl avgiften bestäms lill etl realistiskt belopp och atl beloppet anpassas lill förändringar i kostnads- och penningvärde. TUl bemötande av vissa i den allmänna debatten framförda åsikter frarahåller Kundkonlroll alt ell inkassouppdrag innebär betydligt raera än atl bara avsända ett kravbrev. Elt inkassoföretag måste ha välorganiserade rutiner som möjliggör snabb behandling, identifiering och redovisning. Väsentligt är vidare alt klientraedelsförvallningen är lillfredsslällande anordnad. Förelaget måste också internt göra sin verksamhet tUl föremål för löpande kontroll. Allt delta är till gagn för såväl gäldenärer sora borgenärer. För all läcka kostnaderna för verksamheten fordras alltså atl inkassokostnaderna fastställas till rimliga belopp. Tack vare den rationalisering av arbetet som ett kvaUficerat inkassoföretag kan göra blir kostnaderna för inkassering ändå väsentligt lägre än om borgenären själv skulle göra arbetet.

Kundkonlroll uppger atl del är vanligt förekommande att gäldenären betalar kapitalbelopp och ränta men vägrar all betala inkassokostnad. Man föreslår att del i en blivande lagstiftning klart anges all inkassokostnad kan las ul genom betalningsföreläggande. I sammanhanget påpekas alt domstolarna i raål ora betalningsföreläggande och lagsökning allraänt döraer ut fasta arvoden men att dessa varierar från domstol till domstol. Kundkonlroll understryker atl del vore synnerligen värdefullt om en enhetlig arvodespraxis i dessa mål kunde korama lill slånd.

Departementschefen

I gällande rätt föreligger oklarhet i frågan huruvida inkassokostnad kan las ut av gäldenären och i så fall om etl åläggande för denne all ersälta borgenärens inkassokostnad kan grundas på RB:s regler om rättegångskostnad eller om ersättningsskyldigheten följer av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. I lagstiftningen har ställning inle tagils lill denna fråga och något vägledande avgörande i praxis föreligger inte heller. Denna oklarhet har föranlett styrelsen för advokatsamfundet atl göra en framstäUning om utredning och eventuell lagstiftning. Även enskilda inkassoföretag har i olika skrivelser och andra sammanhang anfört synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.

Frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnad har under senare år fåll ökad betydelse genom den kraftigt ökande kreditgivningen i samband med försäljning av olika konsumenlkapUalvaror. I samband härmed står också en under senare är alltmer påtaglig tendens lill koncentration av inkassoverksamhelen lill etl fåtal större företag. Inkasso-

Prop. 1971:105 15

verksamheten i dessa förelag har genom användning av moderna konlorsrutiner kunnat i hög grad rationaliseras. I den allmänna debatten har gjorts gällande atl inkassoarvoden debileras gäldenärerna med oskäliga belopp och all missförhållanden föreligger även i övrigt.

ÅtskUliga inkassoföretag ägnar sig också ål kreditupplysning. Åtminstone i de stora förelagen kan de båda verksamhetsgrenarna ofta saraordnas. Inkasseringsuppdragen får ge raaterial till del register över betalningsanmärkningar sora är en av företagens viktigare källor i kre-ditupplysningsverksamheten. Vid handläggningen av inkassoärenden kan del å andra sidan vara av betydelse all ha tillgång lill kreditupplysning.

De problem av olika slag som hänger samraan raed kredilupplys-ningsverksamheten utreds f. n. av kreditupplysningsutredningen (Ju 1970: 50). Även inkassobranschen orafallas av utredningsuppdraget. Utredningen har i sistnämnda hänseende alt undersöka i vad mån del förekommer stötande eller mol gäldenären otillbörliga metoder och atl överväga vUka åtgärder sora krävs för alt få till stånd en bättre ordning. Utredningen beräknas lägga fram ett delbetänkande avseende själva kreditupplysningsverksamhelen under senare delen av är 1971. De frågor som hänger samraan med inkassoverksamhelen kan dock inle behandlas av utredningen förrän är 1972.

De problera sora berörs i advokatsamfundets framställning rör endast inkassofrägan och är dessutom närmast av processuell natur. De torde sålunda inle direkt omfattas av utredningens uppdrag. Med hänsyn lill de olägenheter som är förenade med den rådande oklarheten på della oraråde finns det enligt min mening anledning alt genora lagstiftning redan nu la ställning tUl de frågor sarafundet har aktualiserat och vissa närliggande spörsmål. De bedömningar som nu görs måste givelvis ulgå från inkassoverksamhelen i de former som den bedrivs f. n. och syftar inte till all ändra förutsättningarna för verksamheten. De ålgärder som nu föreslås kan eventuellt komma atl få omprövas i samband med alt ställning tas till kreditupplysningsulredningens förslag.

Advokatsamfundels ståndpunkt all en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig all ersätta borgenären dennes inkassokostnad har inle raött invändning från någon av remissinstanserna.

Inkassokostnad i vidsträckt mening utgörs av samtUga de indrivnings-kostnader sora kreditgivaren åsamkas efter del all faktura, räkning eller annan avisering om fordringsbeloppel liUslällts gäldenären och som föranleds av dennes försuraraelse alt betala fordringen. Vissa av dessa kostnader såsom sedvanUga påminnelser o. d. torde i allmänhet belasta borgenären ulan alt ersältnmg härför utkrävs av gäldenären. Är borgenären företagare, betraktas denna kostnad som en allmän omkostnad i rörelsen och påverkar i sista hand priset för den vara eller tjänst som företagaren tUlhandahåller. Om betalningsförsumraelsen kräver mera ingripande och kostnadskrävande ålgärder, lalar däreraot onekli-

Prop. 1971:105 16

gen starka skäl för atl denna kostnad får las ul av den försumlige gäldenären. I annat fall skulle det föreligga risk för all de kostnader som har föranletls av dennes försuraraelse övervältras på de kunder som sköter sina betalningar ulan anmärkning. Även del nära sambandet raellan inkassokostnad och rättegångskostnad lalar för en sådan ordning. SärskUl bör beaktas kostnadsreglernas betydelse för atl hindra onödiga rättegångar. Den raotsatta ståndpunkten skulle kunna leda lill all borgenärer i ökad omfattning väcker lalan vid domstol utan all dessförinnan ha närmare undersökt möjligheterna till frivillig fullgörelse. En sådan utveckling skulle knappast vara lill fördel för gäldenärerna. Rättegångskostnad och eventuell utsökningsavgift lorde näraligen i aUraänhet översliga inkassokoslnaden. En ökad belastning på domstolar och exekutiva myndigheter av mer eUer raindre oslridiga kravmål är inle heller önskvärt från allmän synpunkt.

Av vad som nu anförts framgår alt jag ansluter mig lill den principiella ståndpunkten alt en försumlig gäldenär bör vara skyldig ersätta borgenären dennes inkassokostnad. I viss utsträckning bör dock borgenären svara för inkassokostnader utan rält tUl ersättning av gäldenären. Endast sådan betalningsförsummelse som föranleder raera ingripande inkassoålgärder bör medföra ersättningsskyldighet för gäldenären. Givetvis är del också angelägel all gäidenärens ersättningsskyldighet inle överstiger skälig ersättning för det nedlagda arbetet. Av särskUd vikt är därvid enligt min mening att gäidenärens ersättningsskyldighet inte avser annat eller mera än den faktiska kostnad som drabbar borgenären på grund av gäidenärens försummelse. Del på sina håll till-lämpade systemet med skilda gäldenärs- och borgenärstaxor leder lill all vissa gäldenärer genom atl betala fordrad inkassoavgift åtminstone delvis få bekosta misslyckade inkassoärenden som gäller andra gäldenärer. En sådan ordning motverkar också en sund priskonkurrens raellan inkassoföretagen och är enligl min mening inle godtagbar. Del är slutligen också ell önskemål atl inkassoålgärderna sker i sådana former all gäldenären får en korrekt information om de konsekvenser betalningsförsummelse medför.

För all åstadkomma en sådan ordning som jag nu har angivit är det enligt rain mening ofrånkomligt alt inte bara lagfästa principen om gäldenärs ersättningsskyldighet för inkassokostnad ulan också författningsmässigt reglera den ersällningsgiUa inkassoålgärdens närmare beskaffenhet och faststäUa ell maximibelopp för ersättningen.

Frågan om ersätlningsgiU inkassokostnad bör dessutom enligt min . mening inle ses isolerad från problemet med kostnad i ärende om betalningsföreläggande. Även ansökningen om sådani föreläggande kan nämligen sägas ingå som ett led i inkassoförfarandet. Gäidenärens ersättningsskyldighet för borgenärens kostnad för belalningsföreläggande utgår redan f. n. i praktiken med schablonbelopp som är relativt

Prop. 1971:105 17

enhetliga men där doraslolarnas praxis dock uppvisar vissa skUjakligheler. Även denna kostnad bör i detla sammanhang bindas lill en i författning fastställd taxa. Genom en sådan ordning blir också de gällande bestämmelserna lättare tUlgängliga för allmänheten. Härigenora motverkas i någon mån mer allmänt hållna och för gäldenären svår-konlrollerbara hänvisningar lill "rättspraxis" eller "domstolsavgörande" som nu inte sällan förekomraer i inkassobrev. Jag ålerkoraraer i del följande lill frågorna om de ersältningsgilla inkassoåtgärdernas beskaffenhet och storleken av de ersättningsgilla kostnaderna för inkassoåtgärd och belalningsföreläggande. I och för sig kan skäl åberopas för en motsvarande specialreglering även av frågan ora kostnad — utöver inkassokoslnaden — i lagsökningsmål. Här är emellertid det praktiska behovet av en sådan reglering mindre samtidigt som utrymme behövs för en mera differentierad ersättning. Jag förutsätter all doraslolama i lagsökningsmål komraer all bestämma kostnaderna med beaktande av de synpunkter som enligt det följande bör vara vägledande vid fastställande av den ersättning som skall utgå i mål om betalningsföreläggande.

Som jag har framhållit tidigare bör principen om gäidenärens ersättningsskyldighet för inkassokostnad nu lagfästas. Under remissbehandlingen av advokatsamfundets framställning har inkassokostnad allraänt ansetts böra betraktas sora eller likstäUas raed en rättegångskostnad och på sådan grund vara ersättningsgill. För egen del finner jag goda skäl tala för denna ståndpunkt. Mellan inkassokostnad och direkt rättegångskostnad föreligger avsevärda likheter. På sararaa sätt som rättegångskostnaden är inkassokoslnaden en utgift som borgenären till följd av gäidenärens försumlighet har för att tillvarata sin rätt. Skyldighet för gäldenären alt i princip svara för inkassokostnad lorde också som framhållits förut vara ägnad all förebygga onödiga rättegångar.

En ordning som innebär alt inkassokostnad uttryckligen jämställs med rättegångskostnad medför också stora praktiska fördelar. Tvekan behöver då inte längre råda om atl krav på sådan ersättning kan prövas i lagsökningsmål och raål ora belalningsföreläggande. Även i vanliga tvistemål rörande huvudfordringen är del lämpligt all krav på inkassokostnad prövas i den för rättegångskostnad föreskrivna ordningen. Om inkassokostnad jämställs raed rättegångskostnad, vinns även en annan fördel. Beslämraelsen i 18 kap. 14 § RB enligl vUken yrkande om rättegångskostnad skall framställas innan handläggningen vid rätten avslutals omöjUggör nämligen den i praktiken förekommande men frän flera synpunkter föga tilltalande metoden atl väcka talan ora inkassokostnad först efter det att handläggningen av huvudfordringen avslutats. Dorastolen får också möjlighet atl utan särskilt yrkande pröva storleken av den fordrade inkassoersällningen. På grund av del anförda föreslår jag all del i RB ultryckligen fastslås att yrkande ora ersättning för in-

Prop, 1971:105 18

kassokoslnad skall handläggas i samma ordning som rättegångskostnader i allmänhet. Bestämmelse härom bör tas in i 18 kap. 8 § RB.

Vad nu sagls har närmast tagit sikte på sådana fall där krav på ersältning för inkassokostnad fraraslälls samtidigt som talan om själva huvudfordringen väcks vid domstol. Bortsett från reglerna om själva förfarandet lorde del inle från principiell synpunkt föreligga någon avgörande skillnad mellan dessa fall och de fall där kravet på inkassokostnad kvarstår sedan gäldenären till följd av inkassoåtgärden betalat sin skuld. Av allmänna rättsgrundsatser måste anses följa att en gäldenär i princip bör vara skyldig att ersätta inkassokostnad även där någon rättegång om huvudfordringen till följd av belalning aldrig komraer till slånd. En sådan uppfattning lorde också ha slöd i rättspraxis. Emellerlid uppstår problem på grund av all man i denna situation har velat betrakta inkassokoslnaden som skadestånd. Detta har föranlett att talan om ersättning fÖr kostnaden inte har ansetts kunna väckas genom ansökan om belalningsföreläggande.

Som jag nyss har anfört bör inkassokostnad i de fall som leder till rättegång angående själva saken behandlas som en rättegångskostnad. Jag kan inte finna någon anledning att inkassokoslnaden skulle behöva behandlas som skadestånd i den bemärkelse lagsökningslagen avser, när lalan rör endast sådan kostnad. Har belalning för huvudfordringen erlagls utan alt rättegång behövt inledas, bör lalan om ersättning för inkassokostnad därför få väckas genom ansökan ora belalningsföreläggande. Jag föreslår all en klarläggande besläramelse härom tas in som ell andra stycke i 18 § lagsökningslagen.

Den lagtekniska lösning av frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnad som jag har föreslagit i det föregående innebär att inkassokostnad genom en särskild bestämmelse i 18 kap. 8 § RB jämställs med rättegångskostnad. Härav följer såsom jag har frarahållit förut bl. a. atl ersättning för inkassokostnad raåste yrkas innan dorastolens handläggning av huvudfordringen avslutats. När det gäller ersältning för rällegängskostnad finns i 18 kap. 8 § RB vissa allraänna bestämmelser som innebär atl ersättningen skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall också utgå för parlens arbete och tidsspUlan i anledning av rättegången. Dessa allmänna bestämraelser om ersättning för rättegångskostnad bör inte ges motsvarande tiUärapning i fråga om inkassokostnad. I stället bör som jag förut har frarahållit i fråga om inkassokostnad ges särskUda författningsbestämmelser om den närmare beskaffenheten av ersättningsgill inkassoåtgärd och om storleken av den ersättningsgilla kostnaden för sådan åtgärd. Dessa frågor är av sådan beskaffenhet alt de inle lämpar sig för en reglering

Prop. 1971:105 19

i lag. Jag föreslår därför all den nya bestämmelsen om inkassokostnad i 18 kap. 8 § RB, som också är tillämplig i lagsökningsmål, utformas så alt regeln om gäldenärs ersättningsskyldighet för sådan kostnad hänvisar till av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. I 22 § lagsökningslagen får vidare tas in en motsvarande regel beträffande kostnad i mål om betalningsföreläggande. I en särskild kungörelse får las upp en närmare precisering av ersättningsgill inkassokostnad och en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om belalningsföreläggande.

Talan om ersättning för inkassokostnad kan, som framgår av del tidigare anförda, komma atl las upp i tvä olika former. Om målet gäller själva kapilalfordringen, skall eventuellt anspråk på ersättning för inkassokostnad framställas i den för rättegångskostnad stadgade ordningen. Härvid har rätlen all med tillämpning av kungörelsen självmant pröva storleken av den fordrade ersättningen. Har däremot belalning erlagts för själva kapilalfordringen, fär borgenären, om han anser sig berättigad till ersältning för inkassokostnad, väcka lalan särskUl om denna kostnad. Som jag tidigare har nämnt bör della kunna ske genom ansökan om belalningsföreläggande. Talan kan naturligtvis också väckas genom stämning. Med den lösning som har föreslagils blir kungörelsen visserligen inle direkt tillämplig i delta fall. I praktiken lorde emellertid den i kungörelsen upptagna taxan för inkassokostnad komma atl bli vägledande även i dessa fall.

Frågan ora den närraare regleringen av ersättningsgill inkassoåtgärd och inkassokostnadens storlek skall alltså enligt den föreslagna ordningen ankomma på Kungl. Maj:l. Min avsikt är all låta utarbeta ell förslag rörande en sådan reglering och göra förslaget till föremål för remissbehandling. Det finns emellerlid skäl all i delta sammanhang något närmare beröra hur dessa bestämmelser lämpligen bör kunna utformas.

Mindre kostnadskrävande inkassoålgärder bör som jag förut framhåUit bäras av borgenären ulan rätt till ersättning av gäldenären. Det får anses ligga i etl skuldförhållandes natur all en borgenär själv visar åtminstone någon aktivitet för all få prestationen lill slånd, även om del är hans avtalskonlrahenl som råkat i dröjsmål. En eller ell par enkla påminnelser i brev eller telefon bör sålunda i regel inte raedföra rätt till särskild ersättning. Om borgenären föredrar atl låta en advokat eller ell inkassoföretag ombesörja dessa påminnelser, bör della inle göra någon skUlnad. Är det däremot fråga om sådana åtgärder sora forskningar efter gäldenären, förhandlingar om skuldens reglering och liknande, bör gäldenären slå för de kostnader som kan anses skäliga.

Som jag har framhållit förut bör inkassoålgärderna vara ersättningsgilla endasl om de innefattar en korrekt upplysning tUl gäldenären angående de rättsliga följder som kan inträffa vid fortsatt underlåtenhet atl betala. Besked härom är av värde för gäldenären, vilken ofta kan antas sakna kännedom om del rättsliga förfarandet. Ell inkassobrev som in-

Prop.1971:105 20

nehåUer ovederhäftiga ulfall mot gäldenären eUer vUseledande uppgifter om rättsläget — sådana förekomraer — kan givelvis aldrig anses sakligt motiverat. Mer än etl inkassobrev lorde i regel inle vara påkallat. Har gäldenären trots kravbrevet och de påminnelser som har föregått delta ändå inle reglerat sin skuld, lär han i allmänhet inle låta sig påverkas av ytterligare påstötningar av samma art. I delta läge bör borgenären i stället överväga ora han skall vidta rätlsiiga ålgärder raot gäldenären. Det lorde vara vanligt all borgenären i detta läge införskaffar upplysningar ora gäidenärens solvens. Sådan solvensundersök-ning syftar lill alt ge besked huruvida ytterligare ålgärder är meningsfulla eller om de endast skulle medföra ytterligare kostnader utan alt möjligheter lill belalning föreligger. Sådan kostnad för solvensunder-sökning bör enligt min mening inte anses ersättningsgill, vare sig som inkassokostnad eller som rättegångskostnad.

Vilka inkassoålgärder som skall anses sakligt motiverade kan givetvis variera något från fall liU faU. Man kan dock konstatera alt det stora flertalet ordinära inkassoärenden inte torde fordra någon mer individuell behandling. Dessa ärenden lämpar sig väl för en rutinmässig handläggning. De större inkassoföretagen har också tagit fasta på detla och utvecklat effektiva och tidsbesparande arbetsrutiner för handläggningen av sina uppdrag. En rationellt skött inkassoverksarahel innefattar i allmänhet registrering av uppdraget, kontroll och eventuell komplettering av borgenärens uppgifter, upprättande av arbels-kort och akt, utskrift och avsändande av kravbrev, bevakning av ärendet och redovisning för uppdragsgivaren av resultatet. Vissa ärenden medför kontakter och diskussion med gäldenären angående uppgörelse, delbetalning e. d. En form av inkassoärenden sora typiskt sett lorde kräva mer arbete än de ordinära ärendena är de s. k. konsument-inkasseringarna. Härmed avses sådana ärenden som gäller inkassering av förfallna poster enligl avlal om avbetalningsköp. I konsumenlin-kasseringsärenden finns del inte säUan skäl atl ägna raera arbete ål olika kontakter raed gäldenären innan rättsliga åtgärder vidtas. En återtagning av gods enligl bestäramelserna i lagen (1915: 219) ora avbelalningsköp lorde näraligen i regel innebära en inte obetydlig kapitalförstöring som inte är lill gagn för någondera parten.

Den utveckling mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsmetoder och de enhetliga arbetsrutiner sora enligt vad jag nyss har närant förekommer inom inkassobranschen kan inte undgå alt inverka på bedömningen av vad som normall skall anses som skälig ersättning för ett inkassoärende. Övervägande skäl talar enligl min mening för all ersättningen bör ulgå med elt i princip fast belopp utan avseende på den kapitalsuraraa sora inkasseringsuppdragel gäller. Del nedlagda inkassoarbelet är ju i regel detsamma. Det ligger dessutom elt stort värde i all ersältningsnormerna görs så enkla som möjligt. En ganska långt-

Prop. 1971:105 21

gående schablonisering av inkassoersättningen bör därför kunna åsladkomraas. Det synes lämpligt att ersättningsbeloppet blir detsamraa oavsett om borgenären anlitat ombud eller om han själv handlagt ärendet. Möjligen kan en något förhöjd avgift anses motiverad vid uppdrag som gäller mycket stora belopp. Det kan i sådana faU sägas att det större ekonomiska ansvaret motiverar en mera individuell behandling av ärendet. Någon anledning atl i ersällningshänseende särbehandla konsumentinkasseringen anser jag inle föreligga. Att vissa merkostnader kan uppkomma i denna typ av inkassoärenden är en omständighet som säljaren norraall lorde ha atl beakta redan när han ingår elt avlal om avbetalningsköp.

Om ell inkassoärende inle leder till resultat fullföljs det i regel genom ansökan om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Det förhållandel alt saken dras inför domstol innebär dock inte någon förändring av det civilrältsliga lägel mellan gäldenären och borgenären. De processuella åtgärderna synes som jag har framhållit tidigare snarare vara alt betrakta som etl ytterligare inkassokrav, framställt i särskilt reglerade former. Ofta behöver delta senare led i förfarandet inle fordra alllför myckel arbete och kostnad utöver vad som redan nedlagts i inkassoskedet. Så lorde i allmänhet vara förhållandel i de enklare fall som kan anhängiggöras genom ansökan om belalningsföreläggande. Även lagsökningsmålen kan ofta medföra ell relativt måttiigl raerarbete. I lagsökningsraål utdöms enligt inhämtade upplysningar normalt meUan 125 och 175 kr. i arvode utöver domslolsavgifter. I raål om betalningsföreläggande är ett ombudsarvode ora 90 ä 100 kr. vanligast förekommande. På något håll godtas dock ända upp till 150 kr. i ersättning förutom ansökningsavgiflen.

Med de arbetsrutiner som tillämpas av de stora inkassoföretagen är inkassoärendena så förberedda under det utomrättsliga inkassoskedet atl del merarbete som föranletls av en ansökan om betalningsföreläggande i aUraänhet ar av begränsad omfallning. Med hänsyn härtill raåste doraslolarnas praxis i fråga om kostnaden i mål ora betalningsföreläggande anses vara generös. Sora påpekats under remissbehandlingen kan en förklaring härtill vara att beloppet ofta anses innefatta också en del utomrättsliga kravåtgärder före ansökningen om betalningsföreläggande.

Mol bakgrund av vad som nu anförts finns del i och för sig skäl som talar för atl både kostnad för betalningsföreläggande och inkassokostnad kunde rymmas inom ramen för den ersättning som i praxis nu godtas för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller 90 a 100 kr. Av detla belopp skulle exempelvis 60 å 70 kr. kunna anses belöpa på ansökan om betalningsföreläggande och 30 å 40 kr. på inkassoåtgärden.

Som jag redan har anfört innebär emellerlid förslagel alt det skall

Prop. 1971:105 22

ankomma på Kungl. Maj:t alt meddela de närmare bestäraraelserna om inkassoåtgärdernas beskaffenhet saml storleken av ersättningsgill inkassokostnad och kostnad i mål om belalningsföreläggande. Som jag också har anfört, är del min avsikt all ell förslag lill kungörelse om inkassokostnad och kostnad i mål om belalningsföreläggande skall remissbehandlas innan slutiig ståndpunkt las i dessa frågor.

HemstäUan

Jag hemsläller, all lagrådels yttrande över förslagen till

1) lag om ändring i rältegångsbalken,

2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808) inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Prop. 1971:105 23

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 1 april 1971.

Närvarande: f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS, juslUierådel BERNHARD, justitierådet HOLMBERG.

Enligl utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:l Konungen i statsrådet den 19 mars 1971, hade Kungl. Maj:l förordnat, all lagrådels utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag lill 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).

Förslagen, som finns bilagda della protokoll, hade inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Staffan Edling.

Lagrådet yttrade:

Frågan om gäldenärs skyldighet alt vid betalningsmora gottgöra borgenär för inkassokostnad är av sådan natur all den borde regleras genora stadgande i civillag. En för del praktiska syftet väsentiigen likvärdig reglering kan emellerlid — i avbidan på alt frågan upplages lill behandling i dylik ordning — åstadkommas genom all kostnaden behandlas såsom rättegångskostnad och liksom annan sådan kostnad prövas av domstol. Förslagel all inkassokostnad skall ersättas såsom rällegängskostnad föranleder därför i och för sig ej erinran.

I vad gäller omfattningen av gäldenärs skyldighet alt ersätta inkassokostnad kan lagrådet i huvudsak ansluta sig lill vad departemenlschefen anfört därom, atl borgenären själv bör ha atl slå för vissa kostnader, såsom sedvanliga påminnelser eller enklare kravbrev. Förslagel atl Kungl. Maj:l skall äga meddela för domstol bindande bestäraraelser ora ersättningen är icke förenligt med grundsatsen, atl rältsförhällandel mellan enskUda skall bedömas enligl i lag givna stadganden. Hinder synes dock icke böra möta mol all beträffande mål om belalningsföreläggande — i vilka kostnadsfrågan enligt sakens natur i regel måste bedömas schablonmässigt och för vUka det är önskvärt alt enhetiighet i bedömandena uppnås — Kungl. Maj:t bemyndigas raeddela bestämmelser om ersättningen i normalfall. Däremot bör beträffande rättegångsmålen regleringen icke sträckas längre än lill en föreskrift all inkassokostnad skall ersättas i den mån del finnes skäligt. Del lärer vara befogal antaga all även i dessa mål de bestämmelser som meddelats för mål om belalningsföreläggande kommer atl bli vägledande för domstolarna. Det torde också kunna hållas för visst, atl vid bestämmande

Prop. 1971:105 24

av kostnadsersättning domstolarna kommer alt beakta inkassoålgärdens beskaffenhet och all härvid krav med oriktiga eller vilseledande uppgifter icke anses som ersättningsgill kostnad.

På grund av vad sora anförts hemsläller lagrådet

dels all del nya andra styckel i 18 kap. 8 § RB får denna lydelse: Kostnad som part haft för inkassoåtgärd före rättegången ersattes såsom rättegångskostnad i den mån det finnes skäligt,

dels atl andra punklen i andra stycket av 22 § lagsökningslagen får denna lydelse: Konungen meddelar bestämmelser om ersättningen atl tillämpas när särskilda skäl ej föreligger.

Då den nya bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB atl inkassokostnad skall ersättas såsom rättegångskostnad får till följd atl jämlikt 14 § samraa kapitel kostnadsanspråk måste framställas innan handläggningen avslutas och icke längre kan göras gällande i särskUl mål, synes förslagel om ändring i RB böra kompletteras med en övergångsbeslämraelse av samraa innebörd som den, vilken är fogad till förslagel ora ändring av lagsökningslagen. Bestämmelsen synes kunna få följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 men gäller ej i mål vari lalan väckts dessförinnan.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

Prop. 1971:105 25

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 april 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådels utlåtande över förslag lill

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808). Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit förslaget att inkassokostnad skall kunna er-sällas som rättegångskostnad liksom förslagel om bemyndigande för Kungl. Maj:l all i särskUd ordning meddela närmare besläramelser rörande ersättning för kostnad i mål om belalningsföreläggande. I fråga om rättegångsmål har lagrådet anfört all förslagel att Kungl. Maj:t skall äga meddela för domstol bindande bestämmelse om ersättning inte är förenligt med grundsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda skall bedömas enligt i lag givna stadganden. Med anledning härav har lagrådet hemställt att regleringen inte sträcks längre än lUl en föreskrift, alt inkassokostnad skall ersättas i den mån det finnes skäligt. Lagrådet har i anslulning härtill uttalat alt de bestämmelser som meddelas för mål om belalningsföreläggande ändå lorde komma atl bli vägledande för domstolarna vid prövningen av vad som skall anses som skälig ersättning för inkassoåtgärd.

Även om frågan om ersättning för inkassoåtgärd rör rätlsförhållan-del mellan enskilda föreligger enligl min mening inle något principiellt hinder att frågan regleras i annan författning än lag, om så finnes lämpligl. Lagrådet har f. ö. godtagit en sådan ordning när del gäller inkassokostnad och annan kostnad i raål om belalningsföreläggande, där det också är fråga om rättsförhållandet mellan enskUda. Den av lagrådet förordade lösningen innebär också viss risk för bristande enhetlighet i tillämpningen, särskilt som inkassokoslnaden i lagsöknings-

Prop. 1971:105 26

målen med en sådan lösning inle skulle omfattas av de av Kungl. Maj:t meddelade ersättningsbestämmelserna. På grund av det anförda finner jag inte anledning alt gå ifrån den lösning som har valls i del remitterade förslagel.

Som jag tidigare har nämnt har lagrådet godtagit förslagel all de närmare bestämmelserna om kostnad — inbegripet inkassokostnad — i mål om betalningsföreläggande skaU meddelas av Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse. Lagrådet har emellerlid förordai alt del föreslagna lilläggsstadgandet i 22 § lagsökningslagen ges en något jämkad avfattning. EnUgt lagrådels förslag skall de koslnadsbeslämmelser Kungl. Maj:t meddelar tiUämpas, när särskUda skäl ej föreligger. Den av lagrådet sålunda uttryckta ståndpunkten lorde dock inle innebära någon avvikelse i sak från den uppfattning som ligger lill grund för del remitterade förslagel. Även om man enligl min mening har anledning atl räkna med möjligheten av en tämligen långtgående schablonisering i fråga om såväl ersättning för inkassoåtgärd som annan kostnad i mål om belalningsföreläggande, måste del givelvis förekomma fall där schablonreglerna bör kunna frångås. En regel om möjlighet all i mer extraordinära fall avvika från normalbeslämmelserna bör emellerlid enligl min mening inle tas in i lagsökningslagen ulan i den särskilda koslnadskungörelsen. I denna skall ju, som jag har anfört i remissprotokollel, ges en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Lagrådet har slutligen föreslagit all lagen om ändring i RB förses med en övergångsbestämmelse enligt vilken ändringen inle skall gälla i mål där talan väckts före ikraftträdandet den 1 juli 1971. I reraissprolokollel har jag tagit bestämt avstånd från systemet att väcka lalan om ersättning för inkassoåtgärd efter del alt handläggningen av mål rörande huvudsaken avslutats. En sådan ordning synes mig inte ens övergångsvis böra godtas. Enligl min mening är därför en övergångsbestämmelse av föreslaget innehåll inle påkallad.

Jag hemstäUer all Kungl. Maj:t föreslår riksdagen all antaga förslagen. Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemslälll förordnar Hans Maj:t Konungen all till riksdagen skall avlålas proposilion av den lydelse bilaga till della protokoll ulvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM mi 7102 [5