Mot. 1971:711

8

Nr 711

av fru Håvik m. fl.

angående ersättningen vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom.

När en person skadas genom olycksfall i arbetet eller drabbas av
yrkessjukdom utgår ersättning för de första nittio dagarna, samordningstiden,
enligt lag om allmän försäkring och därefter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Under samordningstiden har den skadade att själv stå för de kostnader
som inte ersättes enligt lag om allmän försäkring. Efter samordningstidens
slut ersättes nämnda kostnader av yrkesskadeförsäkringen.

Kompensationsgraden vid yrkesskada eller yrkessjukdom under såväl
samordningstiden som därefter ligger på cirka 80 %.

I fall då arbetsförmågan förblir nedsatt tillerkännes den skadade livränta.
Storleken av livräntan är beroende på graden av nedsättning
av arbetsförmågan. Då livräntan fastställts har den skadade att själv
stå för kostnader för läkarvård, medicin etc. enligt lag om allmän försäkring.

Ärligen skadas i Sverige genom olycksfall i arbete eller drabbas av
yrkessjukdom cirka 300 000 människor. Av dessa tillfrisknar cirka
170 000 under samordningstiden. Ca 130 000 tillfrisknar under den tid
ersättning utgår enligt yrkesskadelagen. Ca 2 300 människor invalidiseras
årligen och ca 400 avlider.

När man tar del av tillgängligt statistiskt material finner man, att
riskerna för olycksfall i arbete respektive yrkessjukdom är störst inom de
arbetsområden där LO:s medlemmar arbetar. De som har de lägsta
lönerna är också mest utsatta för skador och har dessutom det sämsta
ekonomiska skyddet, överallt i samhället försäkrar företag och privatpersoner
sina värdeföremål till fulla värdet. Det bör då anses rimligt
att en människa som satsar sitt verksamma liv i förvärvsarbete bör
ha en försäkring som skyddar henne mot orimliga kostnader på grund
av skador som inträffar i arbetet.

Vid fastställande av invaliditetsgraden har man hittills i stor utsträckning
gått efter ett tabellsystem. Man har t. ex. ansett att förlust av
en tumme är värd en livränta på cirka 20-25 %, vid fullständig blindhet
på ett öga cirka 20 % osv. Landsorganisationen har tidigare berört
detta problem och påpekat behovet av en individuell bedömning av fallen
med hänsyn tagen till den skadades egna möjligheter och de förhållanden
som råder på arbetsmarknaden.

Mot. 1971:711

9

Det kan inte anses rimligt att enbart från medicinsk synpunkt fastställa
invaliditetsgraden. Verkningarna av skadan måste sättas in i ett
socialt sammanhang.

Invaliditetsgraden fastställes sedan den medicinska rehabiliteringen
får anses avslutad. Om en ökning av invaliditetsgraden inträder senare
och denna försämring är bestående äger den skadade begära förnyad
prövning av sin livränta. Stora svårigheter för den enskilde är förknippade
med denna prövning. Det kan ta lång tid innan prövningen kommer
till stånd, och ersättning utgår ej under tiden från den begärda omprövningen
fram till fastställandet av en eventuellt förhöjd livränta. Det vore
önskvärt om regelbunden omprövning skedde för fall där livränta
beviljats.

Med stöd av ovanstående hemställer vi

att riksdagen måtte besluta att en kommande utredning beaktar
de synpunkter som framförts i motionen.

Stockholm den 27 januari 1971

DORIS HÅVIK (s)
KJELL NILSSON (s)
i Växjö

JAN BERGQVIST (s)

BENGT FAGERLUND (s)
TORSTEN FREDRIKSSON (s)