Motioner nr 125—131 år 1971
Mot. 1971
125-131
Nr 125
av herr Hermansson i Stockholm m. fl.
om upprättande av diplomatiska förbindelser med Tyska demokratiska
republiken, m.m.
Tyskland har efter andra världskriget blivit två stater, Förbundsrepubliken
Tyskland och Tyska demokratiska republiken. Denna delning
står i strid mot det avtal, Potsdam-avtalet, som segrarmakterna
ingick 1945. Där förutsattes att ett enhetligt demokratiskt Tyskland,
utan makt för de storfinansiella grupper som varit Hitlerfascistemas
stöd, skulle skapas.
På försommaren 1948 införde de tre västra ockupationszonerna egen
valuta. Härigenom uppstod en klyfta mellan Tysklands båda delar.
Denna fördjupades ytterligare då man i de tre västra ockupationszonerna
följande år utlyste allmänna val, skapade en västtysk riksdag
och valde president. Den 7 september 1949 var Förbundsrepubliken
Tyskland ett faktum. Västmakterna hade svikit det avtal man undertecknat
i Potsdam 1945.
Som ett svar på västmakternas bildande av Förbundsrepubliken Tyskland
bildades Tyska demokratiska republiken (DDR).
I Västtyskland har de koncerner och storbanker, vilkas stöd utgjorde
en förutsättning för den nazistiska diktaturen, återupprättats, också detta
i strid med Potsdamavtalet. Kapitalkoncentrationen har fortskridit. Förbundsrepubliken
Tyskland är en imperialistisk stat, förkroppsligande den
kvarvarande delen av den gamla borgerliga tyska nationen och fast
knuten till NATO och till USA-imperialismens världsstrategi.
I DDR baseras utvecklingen på socialistiska grundvalar. De senaste
årens mycket kraftiga ekonomiska och sociala utveckling har visat att
DDR är en livskraftig stat. DDR är knutet till det socialistiska lägret.
Det existerar alltså två tyska stater, med skilda samhällssystem, med
skilda internationella bindningar och förpliktelser. Avgränsningen dem
emellan har blivit allt skarpare. Båda är i lika mån legala regimer. De
båda tyska staterna måste som likaberättigade och med samma status
kunna deltaga i den internationella politiken. Detta skulle vara ett bidrag
till stärkande av freden och säkerheten i Europa.
Sverige erkände mycket tidigt Förbundsrepubliken Tyskland, men har
ännu ej erkänt Tyska demokratiska republiken. Åtskilliga gånger har i
Sveriges riksdag krav rests om ett erkännande av DDR, ett av Sveriges
största grannländer. Varje gång har emellertid riksdagen avslagit detta.
De motiveringar som av utrikesutskottet anförts mot ett erkännande
1 Riksdagen 1971. 3 sami. Nr 125—131
Mot. 1971:125
2
av DDR måste tillbakavisas som ohållbara och dessutom stridande mot
den grundlinje som officiellt anges vara den svenska utrikespolitikens.
Gentemot ett svenskt erkännande av DDR hävdas att detta skulle
»innebära att Sverige på det internationella planet skulle verka för ett
erkännande av Tysklands delning på två självständiga stater.» (UU
1968: 11.) Detta är att helt bortse från faktiska förhållanden. Det existerar
två tyska stater. Det kan ingen förneka. Det är inte förenligt med
neutralitet att erkänna den enas och förneka den andras existens.
Man har ofta, i avslagsyrkanden, hänvisat till den »tyska frågans
känsliga karaktär» som ett motiv att ej normalisera förbindelserna med
DDR. Varför »frågan» skulle vara särskilt känslig i vad gäller DDR och
inte när det gäller förbundsrepubliken är en berättigad fråga.
Utrikesutskottets föredragande, herr Alemyr, yttrade då frågan 1969
debatterades i andra kammaren: » ett svenskt erkännande av
DDR betyder ett ställningstagande i Tysklandsfrågan.» (1969: II: 39,
s. 65.) Är inte ett svenskt erkännande av Förbundsrepubliken också ett
ställningstagande?
Utskottets tidigare svar måste betraktas som undflyende. Ibland skymtar
emellertid de verkliga motiven. När man avslår kravet om en svensk
handelskammare i DDR anförs hur liten Sveriges export till DDR är i
förhållande till den till Förbundsrepubliken. Mera öppet talas utanför
riksdagen. Den 20 augusti 1970 yttrade Sveriges utrikesminister vid
ett socialdemokratiskt partimöte: »Vi är nu som tidigare anhängare av
en politisk avspänning i Centraleuropa, men vi inbillar oss inte sitta
inne med bättre recept för denna uppgift än våra partivänner i Västtyskland.»
Vid ett arbetsplatsmöte inför valet 1970 skärpte utrikesministern
tonen i en ordväxling med en arbetare: »Jag tror att Willy
Brandt och Herbert Wehner har bättre förutsättningar än du och jag att
bedöma hur vi svenskar bäst kan stödja den östpolitik som de vill föra.»
(Tidningen Vi 1970: 37.) I den socialdemokratiska valhandboken 1970
underströks att Sveriges utrikespolitik är dess egen och att den inte
influeras av andra länder eller grupper i andra länder.
I fråga om erkännande av DDR har Sveriges attityd hittills varit ett
knäfall för den västtyska Hallsteindoktrinen. Neutraliteten har tydligen
åsidosatts av handelspolitiska hänsyn.
De facto har numera DDR erkänts av den västtyska regeringen. I fördraget
mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen, som
slöts i augusti (dock ännu ej ratificerat), konstateras i artikel 3, att de
fördragsslutande betraktar »nu och i framtiden» gränsen mellan Förbundsrepubliken
Tyskland och Tyska demokratiska republiken såsom
orubblig.
Att Sverige erkänt Förbundsrepubliken Tyskland men icke DDR stärker
de revanschistiska krafter i Västtyskland som vill förinta DDR som
stat och göra det till en del av Förbundsrepubliken. Konsekvenserna av
Mot. 1971:125
3
den nuvarande erkännandepolitiken är att Förbundsrepubliken Tyskland
blir den tyska staten och DDR underkännes som stat.
Den svenska neutraliteten måste bli mera än en läpparnas bekännelse
i denna viktiga fråga.
Med anledning av ovanstående föreslås
att riksdagen i skrivelse hemställer till regeringen att denna upprättar
diplomatiska förbindelser med Tyska demokratiska republiken
samt verkar för de båda tyska staternas inträde i FN.
Stockholm i januari 1971
C. H. HERMANSSON (vpk)
i Stockholm
LARS WERNER (vpk)
i Tyresö
NILS BERNDTSON (vpk) GUSTAV LORENTZON (vpk)
i Linköping
EIVOR MARKLUND (vpk) JOHN TAKMAN (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)