Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971: 1243

Nr 1243
av herr Ernulf

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 45 med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.

I proposition nr 45 föreslås en rad ändringar i rättegångsbalken
m. fl. lagar, främst avseende begränsningar i rätten
att fullfölja talan till högsta domstolen. Riktpunkten härvidlag
är att högsta domstolen väsentligen skall bli en prejudikatinstans
med uppgift att leda underställda domstolars
rättstillämpning. Detta innebär att nuvarande möjlighet att
få s. k. ändringsdispens i princip upphör. Med ändringsdispens
avses de fall, då fullföljdstillstånd lämnas enligt rättegångsbalkens
54 kap. 10 § första stycket punkt 2, dvs. då anledning
förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten
kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet
skäl förekommer till talans prövning. Det är alltså fråga
om ganska vidsträckta möjligheter till fullföljdstillstånd.
Men det viktigaste i detta sammanhang är att något krav
f. n. inte uppställs på att målet har värde från prejudikatsynpunkt.

Jag har inget att erinra mot strävandet att i ökad grad
markera högsta domstolens prejudikatbildande uppgift. Med
nuvarande snabba lagstiftningstakt växer behovet av vägledande
prejudikat från högsta instans beträffande tillämpningen
av nytillkommen lagstiftning. För att högsta domstolens
arbetsbörda inte skall bli för stor med därav följande
eftersläpning i arbetet blir det under sådana förhållanden
önskvärt att minska högsta domstolens övriga arbetsuppgifter,
dvs. i huvudsak prövningen om skäl föreligger till ändringsdispens.
Som regel bör också möjligheten till prövning
i underrätt och hovrätt vara betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.
Att helt slopa möjlighet till ändringsdispens
för fullföljd till högsta domstolen anser jag emellertid kunna
leda till otillfredsställande resultat i enskilda fall. Propositionens
förslag ger också i realiteten vissa möjligheter till ändringsdispens,
om också i mycket begränsad omfattning. Den
föreslagna lydelsen av 54 kap. 10 § rättegångsbalken medger
sålunda fullföljdstillstånd vid sidan av prejudikatfallen un

Mot. 1971: 1243

der förutsättning att det föreligger synnerliga skäl härtill,
t. ex. att resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga
kraft eller att domen då skulle kunna undanröjas på grund av
domvilla eller att utgången i hovrätten uppenbarligen beror
på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Att fullföljdstillstånd lämnas då skäl till resning föreligger
eller domvilla förekommit beror tydligen på rent praktiska
överväganden. Det skulle ju inte vara en rationell ordning att
först avslå en ansökan om fullföljdstillstånd men därefter
tillåta en prövning av målet i högsta domstolen enligt reglerna
om resning eller domvilla. Det därefter nämnda dispensskälet,
nämligen att utgången i hovrätten uppenbarligen beror
på grovt förbiseende eller grovt misstag, kan ju bara bli
aktuellt i rena undantagsfall. Återstår då de fall där synnerliga
skäl föreligger till prövning av högsta domstolen utan
att något av de som exempel angivna fallen föreligger. Någon
full klarhet hur stort utrymme som är avsikten att detta
skall innebära ger propositionen knappast. Departementschefen
avvisar dock (s. 89 i propositionen) ett förslag från
högsta domstolens ledamöter att högsta domstolen skulle få
möjlighet att vid sidan av prejudikatbildningen korrigera
mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Som skäl för
sin ståndpunkt anför departementschefen (s. 89) att högsta
domstolens uppgift att vårda rättsenhetligheten enligt departementschefens
mening bör ske uteslutande genom prejudikatbildning
och att den föreslagna möjligheten i praktiken
skulle lämna ett vidsträckt utrymme för ändringsdispens.
Man skulle, fortsätter departementschefen, i så fall inte
kunna räkna med någon nämnvärd nedgång i antalet revisionsansökningar.
Utrymmet för prövningstillstånd vid sidan
av prejudikatdispensen bör, fortsätter departementschefen
efter vissa ytterligare överväganden (s. 90), vara ytterst begränsat,
och de fall som kan komma i fråga är resningsfallen
och därmed jämförbara mycket sällsynta situationer. Departementschefen
tillägger i ett senare sammanhang (s. 139) i
anledning av ett uttalande från lagrådet att, om prövningstillstånd
meddelas i ett av två eller flera likartade fall som
samtidigt föreligger till bedömande, prövningstillstånd får
meddelas även i övriga mål samt föreslår ett särskilt stadgande
härom.

Departementschefens mening tycks alltså vara att den nuvarande
möjligheten att få ändringsdispens praktiskt taget
helt skall upphöra. Om en tilltalad i brottmål t. ex. blivit fri

Mot. 1971: 1243

känd i underrätten men fälld i hovrätten måste han kunna
påvisa att hans mål har prejudikatintresse för att få det prövat
av högsta domstolen. Om så inte är fallet, står hovrättens
fällande dom fast, även om högsta domstolen vid sin
prövning av ansökningen om fullföljdstillstånd skulle bedöma
saken så att en prövning i sak i högsta domstolen
sannolikt skulle resultera i en friande dom. En sådan situation
anser jag vara minst sagt otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Detsamma gäller mer eller mindre om
underrätt och hovrätt på annat sätt gjort mycket olika bedömningar
eller om t. ex. flera skiljaktiga meningar förelegat
i domstolarna. Det kan påpekas att ingen inskränkning
föreslås i riksåklagarens, justitiekanslems eller justitieombudsmännens
rätt att fullfölja talan, t. ex. mot en friande
hovrättsdom.

Enligt min mening bör man söka en sådan lösning att å
ena sidan det ökade behovet av prejudikat från högsta domstolen
tillgodoses men å andra sidan högsta domstolen får ta
upp ett mål till prövning oberoende av prejudikatintressen,
om det verkligen finns starka skäl att göra detta av hänsyn
till den enskilde partens rättssäkerhet.

Lagtekniskt synes önskemålet kunna tillgodoses genom en
mindre justering av lagtexten i förening med ett vägledande
uttalande om avsikten härmed från riksdagens sida. Enligt
den föreslagna lydelsen av rättegångsbalkens 54 kap. 10 §
första stycket punkt 2 förutsätts som tidigare nämnts att
”synnerliga skäl” skall föreligga för prövning i högsta domstolen.
Detta uttryck brukar inom domstolarna tolkas så att
det skall vara frågan om till antalet starkt begränsade undantagsfall.
Om uttrycket ändras till ”särskilda skäl” kan
man räkna med att domstolarna tolkar detta så att prövning
kan meddelas i något större omfattning. Samtidigt innebär
det en betydligt större restriktivitet än nuvarande lagtexts
uttryck att ”skäl förekommer för målets prövning”. Man
skulle alltså få en begränsning av den nuvarande möjligheten
till ändringsdispens utan att högsta domstolen behöver
avvisa prövning där den enskildes rättssäkerhet påkallar en
sådan, önskvärt är enligt min mening att riksdagen samtidigt
uttalar att man främst avser sådana fall som jag nyss
nämnt. I övrigt anser jag att man kan överlämna den närmare
gränsdragningen, huruvida ”särskilda skäl” föreligger
eller inte, till högsta domstolens praxis.

En extra fördel med den föreslagna något vidgade möjlig

Mot. 1971: 1243

heten för högsta domstolen att meddela prövningstillstånd
synes mig vara att högsta domstolen slipper den press att
tänja ut prejudikatbegreppet, som den i propositionen föreslagna
gränsdragningen i vissa fall kan tänkas innebära.

Om det anses önskvärt att vad jag nu förordat kommer till
tydligare uttryck i lagtexten, är en möjlighet att bland
exemplen på ”särskilda skäl” tillägga det fall att en tilltalad
efter frikännande dom i underrätt fällts till ansvar i hovrätten
och saken synes böra prövas i högsta domstolen. För
att lagtexten inte skall tyngas i onödan kan det därvid vara
motiverat att låta orden ”eller att målets utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag”
utgå. Det är knappast anledning att räkna med sådana
förbiseenden eller misstag annat än i rena undantagsfall, och
sådana bör utan uttryckligt omnämnande kunna inrymmas
under uttrycket ”särskilda skäl”. Detta uttryck bör vidare
placeras sist i stadgandet för att ange att ”särskilda skäl”
alltid kan motivera ändringsdispens.

Resultatet av de överväganden som nu har gjorts blir alltså
att det i och för sig skulle vara tillräckligt att i rättegångsbalkens
54 kap. 10 § första stycket punkt 2 ändra orden
”synnerliga skäl” i propositionens formulering till ”särskilda
skäl” samt i motiveringen härför ange vilken materiell ändring
i förhållande till propositionen som åsyftas härmed. För
att tydligare markera stadgandets avsedda innehåll föreslår
jag emellertid att förutsättningarna för prövningstillstånd
anges vara att grund för resning föreligger eller domvilla
förekommit eller att en tilltalad i brottmål efter frikännande
dom i underrätt fällts till ansvar i hovrätt och saken synes
böra prövas i högsta domstolen eller att eljest särskilda skäl
till sådan prövning föreligger.

I propositionen behandlas också frågan om en part i hovrätten
skall ha rätt att åberopa bevisning, som inte förebragts
redan i underrätten. När det gäller brottmål föreslås
inga inskränkningar härvidlag. Men i tvistemål gäller redan
nu att nya omständigheter eller bevis inte får åberopas i hovrätten
om parten kunnat åberopa omständigheterna eller bevisen
redan vid underrätten och det kan antagas att han underlåtit
det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Detta
stadgande har såvitt jag vet aldrig tillämpats i praktiken. I
vart fall torde det bara ha skett i undantagsfall. En väsentlig
orsak härtill är säkerligen att full bevisning om otillbörligt
syfte eller grov vårdslöshet sällan föreligger då hovrätten
behandlar målet. Vidare kan hovrätterna helt naturligt

Mot. 1971: 1243

vara obenägna att avvisa bevisning och härigenom kanske
tvingas meddela en materiellt oriktig dom. I propositionen
föreslås nu en skärpning, framför allt genom att bevisbördan
i princip läggs på den part sorn vill åberopa nya omständigheter
eller bevis. Det föreslås sålunda, att nya omständigheter
eller bevis i tvistemål skall få åberopas i hovrätten endast
om parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid
underrätten eller om det av annan särskild anledning bör tilllåtas
att omständigheten eller beviset i fråga åberopas.

Klart är att det f. n. i alltför stor utsträckning förekommer
att nya omständigheter eller bevis åberopas först i hovrätten.
För att rättskipningen i tvistemålen skall bli så säker som
möjligt är det angeläget att allt relevant material förebringas
redan i underrätten och att hovrättens bedömning blir en
omprövning av underrättens dom på samma processmaterial.

Detta system förrycks om processmaterialet i stor utsträckning
presenteras först i hovrätten. Å andra sidan
måste det vara högst otillfredsställande om hovrätten i ett
mål skulle bli tvungen att avvisa nytillkommen bevisning
trots att det står klart att denna bevisning skulle ändra målets
utgång. Det föreslagna stadgandets formulering ger väl
vissa möjligheter att trots allt ta upp ny bevisning i hovrätten
även om den kunnat förebringas redan i underrätt. Departementschefen
framhåller härjämte att någon begränsning
att åberopa nytt processmaterial i allmänhet inte bör
förekomma i äktenskapsmål, faderskapsmål eller andra indispositiva
mål. Han pekar också på möjligheter att återförvisa
ett mål till underrätten, om part kommer med alltför
omfattande nytt material i hovrätten. Vidare hänvisar han
till stadgandet i 18 kap. 6 § rättegångsbalken att part, som
gör sig skyldig till illojal eller försumlig processföring, kan
åläggas att betala de extra rättegångskostnader han härigenom
orsakar motparten, även om han vinner målet.

Trots vad nu sagts synes det föreslagna stadgandet, i vart
fall om det tillämpas fullt ut, ibland kunna leda till materiellt
felaktiga avgöranden. Enligt min mening bör man därför med
andra medel än avvisande av bevis i hovrätten söka åstadkomma
att det relevanta processmaterialet förebringas redan
i underrätten. En lösning kan vara att kombinera reglerna i
50 kap. 25 § rättegångsbalken om begränsning i rätten att
åberopa nytt material i hovrätten med påföljden i 18 kap.
6 § samma balk vid försumlig processföring. Detta skulle innebära
att det nya materialet inte avvisas av hovrätten —

Mot. 1971: 1243

eventuellt bör det såsom nu kunna leda till att målet återförvisas
till underrätten för ny behandling — men den part som
kommer med materialet i hovrätten skulle i princip få betala
de ökade kostnader som han härigenom orsakar sin motpart,
även om han vinner målet. En sådan ekonomisk sanktion
skulle sannolikt i mycket hög grad begränsa åberopandet av
nytt material i hovrätten utan att behöva leda till materiellt
oriktiga domar där.

Enligt min mening bör alltså 50 kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken få det innehållet, att part som i hovrätten
till stöd för sin talan åberopar omständigheter eller bevis,
som ej tidigare förebragts, skall oberoende av målets utgång
ersätta motparten de ökade rättegångskostnader han därigenom
vållar motparten. Denna regel bör dock inte gälla om
parten visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset vid underrätten.

Under åberopande av vad som ovan anförts hemställer jag
att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 45
måtte för sin del besluta

1. att rättegångsbalkens 54 kap. 10 § första stycket
punkt 2 skall ha följande lydelse: ”Om grund för resning
föreligger eller domvilla förekommit eller om en
tilltalad, som frikänts i underrätt, fällts till ansvar i
hovrätten och saken synes böra prövas i högsta domstolen
eller om eljest särskilda skäl föreligger till sådan
prövning,” samt

2. att rättegångsbalkens 50 kap. 25 § tredje stycket
första meningen skall ha följande lydelse: ”Part som
i hovrätten till stöd för sin talan åberopar omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, skall ersätta
motparten de kostnader som härigenom vållas denne,
huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras. Vad
nu sagts skall dock ej gälla, om parten visar giltig ursäkt
för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten
eller beviset vid underrätten.”

Stockholm den 26 mars 1971

GUDMUND ERNULF (fp)

AQfa Boktryckeri AB, Sthlm 1971