Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:1080

Nr 1080

av herr Lorentzon

om åtgärder för att skapa en statlig verkstadsindustri i Ådalsområdet.

Den av riksdagen 1964 beslutade lokaliseringsgiven, med inriktning
på det s. k. norra stödområdet, lade större vikt vid rörelsestimulerande
än lokaliseringspolitiska åtgärder. Att flytta folk från Norrland blev
huvudinriktningen i stället för att lägga den största kraften vid uppgiften
att lokalisera företag till Norrland.

Redan i början av 1960-talet uppträdde statsmakterna aktivt i sin
medverkan för folkutflyttning från Norrland. Då inrättades bl. a. det
s. k. utrustningsbidraget plus en rad andra förmåner för dem som ville
flytta. Dessa förmåner gällde till en början endast Ådalen och vissa
kommuner i nordligaste Lappland. Dessa ekonomiska förmåner utökades
sedan att gälla hela Norrland med undantag för Gävleborgs län.
År 1963 ordnade arbetsmarknadsstyrelsen en omfattande annonskampanj
i lokalpressen i Norrland för att påverka i första hand byggnadsarbetare
att flytta söderut. I annonsreklamen förklarade AMS att vid flyttning
söderut kan förtjänsten bli upp till 30 procent högre än vad fallet är
i Norrlandskommunerna.

Denna utmanande flyttningsreklam fick t. o. m. regeringsorganet Nya
Norrland att reagera. Den 24 april 1963 skriver tidningen följande:
»Arbetsmarknadsstyrelsens annonsreklam för att locka folk från Norrland
tar sig alltmer utmanande former. I den senaste annonsen finnes
en kartskiss över Sverige; på den har man skuggstreckat hela Norrland
utom Gästrikland, därmed utvisande den del av landet där folk erbjudes
avsevärda kontantbelopp och lockande förmåner om de flyttar söderut

— till landets vitala del . Denna form av subvention till företag

söderut bör upphöra. De som behöver arbetskraften bör betala vad det
kostar att erhålla den.» Den gången ett helt riktigt konstaterande.

Metoderna för att avfolka Norrland har växlat under åren. Syftet
har statsmakterna också nått. En omfattande folkutflyttning har skett.
Ett av de mest drabbade områdena är Ångermanland och Ådalen —
övre som nedre Ådalen.

År 1964 kom så regeringens proposition 185, då höstriksdagen detta
år beslutade angående lokaliseringsmedel. I motiveringen till detta riksdagens
beslut angavs som villkor för anslag och lån av lokaliseringsmedel
bl. a. följande »inriktningen på industrier med stor spridningseffekt,
såsom företag som baserar sina tillverkningsprogram på under

Mot. 1971:1080

leverantörer» samt »att differentiera näringslivet i områden, som domineras
av en enda industribransch eller industriföretag med ringa sysselsättning
för kvinnor». Större företag med den spridningseffekt det talas
om i propositionen har detta område inte blivit föremål för.

Vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupp ställer i en omfattande
motion till årets riksdag frågan om en helt ny regionalpolitik. Västernorrland
och då framför allt Ångermanland är ett typiskt exempel på
verkningarna av att privata storbolag haft och har full frihet att handskas
med materiell egendom och mänsklig arbetskraft, helt i linje med
att skapa de största vinsterna för deras ägare.

Den hittills förda regionalpolitiken i form av olika s. k. stödåtgärder
med inriktningen på att flytta befolkningen i de produktiva åldrama har
medfört en märkbar snedvridning av åldersfördelningen. Avflyttningen
av framför allt ungdomen och den mycket ringa befolkningsåterväxten
gör att proportionen äldre växer. Den obalans som sedan länge varit
ett faktum förvärras alltmer.

Under 1960-talet har antalet ungdomar i exempelvis Kramforsområdet
minskat med ca 2 500 under det att antalet åldringar ökat
med 800. Kramfors kommun räknar i dag omkring 20 procent pensionärer;
jämförelsesiffror från utpräglade inflyttningskommuner söderut
visar endast ett par procent.

Antalet förvärvsarbetande kvinnor är mycket lågt, och det råder en
besvärande undersysselsättning och arbetslöshet bland kvinnorna. Bristen
på arbete är ständigt för handen. Då familjerna i stor utsträckning
måste leva på endast mannens inkomst och han tillhör de lågavlönade,
är levnadsstandarden genomgående låg bland Ådalens befolkning.

Avfolkningsproblemet är Ångermanlands och Ådalens stora gissel.
Det daterar sig långt tillbaka i tiden. Denna regionala kris har pågått
sedan 1930-talet. Den starka utflyttningen har satt sin prägel på detta
område. Undersysselsättning och arbetslöshet har hört till ordningen för
dagen.

Skogsbolagen som de dominerande har inte varit intresserade av en
differentierad industri, då en sådan skulle ha skapat konkurrens om
arbetskraften och därmed press på lönekraven. Därför är Ångermanland
och framför allt Adalen ett typiskt låglöneområde. Som exempel
i detta sammanhang kan nämnas att den av Kramfors kommun anställda
kvinnliga städpersonalen erhåller en högre lön än vad skogsindustrin
betalar sina fabriksarbetare, trots att dess genomsnittliga vinstökning
under de två sistförflutna åren varit inte mindre än 370 procent.

Även om Västernorrland vid senaste årsskiftet kunde notera en liten
befolkningsökning tack vare inflyttningen till Sundsvall minskade Ångermanland
återigen med över 1 000 i befolkningsantal. Det är Ådalen —
övre som nedre — som drabbas hårdast.

Denna folkminskning började redan år 1935 och har sedan dess

Mot. 1971:1080

fortsatt oavbrutet.

Den omfattande inflyttning som skedde under tidigare årtionden —
i slutet av 1800-talet var över en tredjedel av befolkningen i Ådalen
född utanför området — förbyttes i utflyttning till framför allt de södra
delarna av landet. Alltsedan dess har Ådalsområdet varje år fått notera
en omfattande utflyttning.

I Ådalen fanns år 1927 7 massafabriker — i dag 4, varvid 2 av dessa
signalerat nedläggning inom några år. De under senare tid höga massapriserna
är tydligen orsaken till att de fortfarande är i drift.

Under senare delen av 1800-talet fanns inte mindre än 24 sågverk
i Ådalen. Området tillhörde vid denna tid detta lands mest industrialiserade
bygd. 1 dag återstår endast 3 sågverk.

Det har varit Svenska cellulosa aktiebolaget (SCA) som under åren
dominerat Ådalen. Samtliga av dessa många företag är nu nedlagda
utom ett — en massafabrik, där inga egentliga reparationsarbeten utföres.
Fabriken går så länge massapriserna ligger på toppen, varefter
en nedläggning är trolig även här. SCA:s stora vinster i Ådalen har inte
investerats i området. De har överförts av ägaren Skandinaviska banken
till dess företag söderut eller exporterats till utlandet. SCA har lagt en
bygd öde efter att under årtionden ha intjänat jätteprofiter på en mycket
lågavlönad arbetarkår.

Inte ens kommunalskatterna besvärar dessa skogsbolag. Det bolag som
betalar den största skatten till kommunen Kramfors är den kommunala
bostadsstiftelsen, även om den endast betalar fastighetsskatt. Den kommunala
servicen får invånarna således själva svara för. Det befattar
sig bolagen inte med. De har endast ett intresse: så höga vinster som
möjligt.

Under hela 1900-talet har skogsindustrin varit den absolut dominerande
industrin i Ångermanland. Bristen på differentierad industri har
gjort sig synnerligen märkbar. Människorna i Ångermanland och Ådalen
har för sin utkomst helt varit beroende av skogsindustrin. Då skogsbolagen
inte känt det minsta ansvar för befolkningstrycket blev undersysselsättningen
och arbetslösheten de mest framträdande dragen för
Ångermanland och Ådalen.

Under de senaste sex åren har över 1 000 anställda förlorat sina jobb
enbart i Kramforsområdet. Det är skogsindustrin det är frågan om.
Den senaste tidens nedläggningar inleddes 1964 med Nensjö sulfatfabrik
(205 anställda), 1966 Svanö sulfatfabrik (248 anställda), 1967
Hallstanäs träsliperi (172 anställda), 1967 Kramfors boardfabrik (108
anställda), 1969 Kramfors sågverk (154 anställda) och 1970 Mariebergs
sågverk (145 anställda).

Trots dessa omfattande företagsnedläggningar förutskickar direktör
Bertil Olsson i AMS i ett tal i Luleå för en kort tid sedan, att Ådalen —
Kramfors- och Sollefteåområdena — inom de närmaste åren kommer

Mot. 1971:1080

att förlora ytterligare 700 arbetstillfällen.

De mindre företag som hitlokaliserats med hjälp av statliga lån och
bidrag svarar inte på långt när mot de behov som föreligger för att
klara sysselsättningen och stoppa en fortsatt utflyttning. Den omfattande
utflyttningen av ungdomen bidrager även till svårigheterna för företagen
i området att anskaffa erforderlig kvalificerad arbetskraft. Att flytta
tillbaka verkar svårt, även om flyttningsbidrag och andra förmåner
ställes till deras förfogande. Området får sålunda vissa handikapp som
är svåra att överbrygga. Hit hör framför allt att löneläget är betydligt
lägre än söderut, trots att levnadskostnaderna är jämförbara, därtill är
' den kommunala servicen i dessa glesbygdsområden betydligt sämre än
söderut. Den kvalificerade arbetskraften eller »nyckelmännen» drar sig
för att flytta tillbaka så länge dessa förhållanden är rådande.

Den prognos som länsmyndigheterna i Västernorrlands län på statligt
initiativ låtit framställa om hur man anser att det befolkningsmässigt skall
komma att se ut år 1980 i Ångermanland är ingen direkt uppbygglig
läsning. Regeringens kontrollprognos är ännu mera ofördelaktig för
området. Enligt länsmyndigheternas prognos skall området fram till år
1980 ytterligare ha förlorat över 12 000 personer. Enligt regeringens
prognos är nedgången i befolkningstalet över 18 000 personer.

Ramvärden för befolkning och näringsliv enligt de statliga länsplanerna
fram till 1980: för de olika kommunblocken

Total befolkning (enl. prognos 2) (länsmyndigheternas prognos)

	1965	1980
Härnösand	27 541	29 600	+ 2 059
Kramfors	31 424	26 100	— 5 324
Sollefteå	26 009	21 500	— 4 509
Ramsele med Fjällsjö	11 789	7 100	— 4 689
Örnsköldsvik	60 681	60 900	+ 219
Summa	157 444	145 200	—12 244
Total befolkning (enl.	prognos 0)	(regeringens	kontrollprogno
		1980
Härnösand		29 004	+ 1 463
Kramfors		26 845	— 4 579
Sollefteå		19 767	— 6 242
Ramsele med Fjällsjö		4 852	— 6 937
örnsköldsvik		58 549	— 2 132
Summa		139 017	—18 427

Ovanstående siffror visar att statsmakterna inte har någon utarbetad
plan för industrialisering och ekonomisk expansion av området. Man
räknar tydligen med att den omfattande utflyttningen skall fortgå.

Skall utflyttningen kunna stoppas och Adalen utvecklas för att bli
likaberättigat med de södra delarna av landet måste statsmakterna ut

Mot. 1971:1080

arbeta en dylik plan. Häri bör ingå åtgärder för skapandet av större
industrier — inte låglöneföretag — som kunde ge sysselsättning åt
tusentalet anställda. En verkstadsindustri som i sin tur kunde ge upphov
till mindre företag och underleverantörer, placerade på olika platser
i området även i inlandet, aktualiserades av vpk:s riksdagsgrupp i motion
redan vid 1967 års riksdag. Utbyggnad och modernisering av vägnätet
och goda kommunikationer är förutsättningarna för industrialisering.
Byggandet av ostkustbanan Härnösand—Umeå är även ett led i denna
utveckling. En centralhamn i Ådalen hör även till de frågor som i detta
sammanhang är aktuella.

Med stöd av ovanstående föreslås

att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
åtgärder för att i Ådalsområdet skapa en statlig verkstadsindustri.

Stockholm i januari 1971

GUSTAV LORENTZON (vpk)

N. O. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971