Utbildningsutskottets betänkande nr 26 år 1971

UbU 1971:26

Nr 26

Utbildningsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Motionerna

I motionen 1971:385 av fröken Pehrsson m. fl. (c) har hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning angående frågan om ökad utbildning av sjukgymnaster.

I motionen 1971:847 av fröken Eliasson (c) och herr Mattsson i
Lane-Herrestad (c) har hemställts att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en samlad översyn och långsiktig
planering av behovet av sjukgymnaster och arbetsterapeuter i syfte att
åstadkomma en utvidgad, regionalt jämnare fördelad utbildningskapacitet.

I motionen 1971: 868 av fru Kristensson m. fl. (m, s, c, fp, vpk) har
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
förutsättningslös utredning angående sjukgymnastutbildningen.

Nuvarande utbildningskapacitet m. m.

Sjukgymnaster

Sjukgymnastutbildning bedrivs för närvarande i Stockholm, Lund och
Göteborg. På de två förstnämnda orterna bedrivs utbildningen under
statligt huvudmannaskap och i Göteborg under kommunalt huvudmannaskap.
Det sammanlagda antalet utbildningsplatser uppgår till ca 270 per
år.

Sjukgymnastutbildning som startas på nya orter skall bedrivas under
kommunalt huvudmannaskap. Skolöverstyrelsen har medgivit att utbildning
får komma till stånd i Örebro och i Umeå; på vardera orten ca 40
utbildningsplatser per år vid full utbyggnad.

I Sverige är sjukgymnastutbildningen tvåårig. En för universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen gemensam arbetsgrupp har under åren
1969 och 1970 arbetat fram en reviderad läroplan, efter vilken
utbildningen fr. o. m. innevarande läsår bedrivs i Göteborg. Universitetskanslersämbetet
har i sin anslagsframställning för nästa budgetår föreslagit
att den nya läroplanen skall få tillämpas även vid de statliga
sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund.

Riksdagen 1971. 14 sami. Nr 26

UbU 1971:26

Den nya läroplanen innebär oförändrad utbildningstid. Omfattningen
av den praktiska utbildningen har emellertid begränsats från 1 000 till
900 timmar samtidigt som nya ämnen tagits upp, t. ex. ergonomi och
socialmedicin.

Sjukgymnastutbildningen tillhör nu grundskolans kompetensområde.
Kompetensutredningen har i sitt betänkande ”Vägar till högre utbildning”
(SOU 1970:21) föreslagit att behörighetsnivån ändras. Utredningens
förslag innebär, att samma allmänna behörighetsvillkor som
utredningen föreslagit för högre utbildning i övrigt - avslutad två- eller
treårig gymnasieskolutbildning — skall gälla även för denna utbildningslinje.

Antalet sjukgymnasttjänster inom sluten vård var enligt socialstyrelsens
statistik över sjukgymnastkåren våren 1970 1 235,5. Antalet
vakanser utan vikarier var 9,5 % av antalet tjänster. Motsvarande tal var
10,9 % hösten 1970. Antalet distriktssjukgymnasttjänster var 106 hösten
1970 och antalet vakanser var 36 %. Enligt sjukförsäkringsutredningens
betänkande (SOU 1970:56) beräknades 70 % av behandlingar i öppen
vård vara utförda av privatpraktiserande sjukgymnaster.

Den enda vidareutbildningsmöjligheten i Sverige för sjukgymnaster är
för närvarande en fyra månaders kurs för instruktionsgymnaster.

Arbetsterapeuter

Utbildningen till arbetsterapeut sker numera som specialkurs i
gymnasieskolan. Kurser anordnas f. n. vid gymnasieskolor i Danderyd,
Örebro, Linköping, Jönköping, Göteborg och Umeå.

Kurstiden är tre år. Sista utbildningsåret innefattar inte endast
teoretisk utbildning utan också klinisk tjänstgöring.

Liksom i fråga om sjukgymnastutbildningen innebär kompetensutredningens
förslag att för arbetsterapeututbildningen skall gälla samma
allmänna behörighetsvillkor som utredningen föreslagit för högre utbildning
i övrigt.

Enligt socialstyrelsens statistik var antalet tjänster inom sluten vård
777,5 våren 1970. Antalet vakanser utan vikarie var 13,2 %. Inom öppen
vård var antalet tjänster 66 hösten 1970 och antalet vakanser 31,5 %.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från socialstyrelsen,
universitetskanslersämbetet — som inhämtat yttranden från rektorsämbetena
vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå,
karolinska institutet och högskolenheten i Linköping — skolöverstyrelsen,
statens handikappråd, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund
och Riksförbundet FUB.

Med undantag för universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen

UbU 1971:26

har remissinstanserna ställt sig bakom motionsyrkandena och föreslår
sålunda utredning om ökad utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter
och översyn av sjukgymnastutbildningen. Skolöverstyrelsens
avstyrkande grundas på att läroplanen för sjukgymnaster nyligen reviderats
och universitetskanslersämbetets, som endast tar upp frågan om
sjukgymnastutbildningen, på att denna utbildning faller inom området
för 1968 års utbildningsutrednings (U 68) arbete.

Utbildningens innehåll och längd

Socialstyrelsen erinrar om att den omarbetade läroplanen för sjukgymnastutbildningen
innebär en begränsning av den praktiska utbildningen
från 1 000 till 900 timmar, vilket enligt styrelsens mening är
otillfredsställande med tanke på den självständighet och kompetens i
arbetet som krävs av dagens sjukgymnaster. Styrelsen anför vidare.

Socialstyrelsen har i yttrande den 25 juni 1970 till skolöverstyrelsen
angående förslaget till läroplansrevision bl. a. framhållit, att målet för
sjukgymnastutbildningen är att ge kompetens för arbete som sjukgymnast
i självständig ställning, vilket är innebörden i begreppet legitimerad
sjukgymnast. Styrelsen anför vidare att det har diskuterats att differentiera
behörighetsformerna för sjukgymnaster på samma sätt som sker för
läkare och sjuksköterskor. I enlighet härmed skulle — har det ansetts —
förutom sjukgymnastutbildning krävas även viss vidareutbildning i första
hand i form av tjänstgöring såsom sjukgymnast på sjukhus efter
sjukgymnastexamen. Denna tjänstgöring skulle omfatta 12 månader och
syfta till en fördjupning i yrkesfärdigheten inom vissa grenar av
sjukgymnastiken, t.ex. neurologisk rehabilitering, barnhabilitering, psykiatri
samt omsorgsvården.

Socialstyrelsen erinrar om att U 68, som arbetar med en översyn av
utbildningen på vårdsektorn, inom uppdragets ram har möjlighet att göra
snabbutredningar av olika delproblem. En utredning bör dock enligt
styrelsens mening ej blott omfatta sjukgymnastutbildningen utan även
utbildningen av arbetsterapeuter.

Vid internationell jämförelse visar det sig, påpekar socialstyrelsen, att
Sverige är ett av de få länder som har endast tvåårig sjukgymnastutbildning.

Skolöverstyrelsen stryker under att ökningen i läroplanen av de
teoretiska avsnitten fått till följd att utbildningen blivit mycket komprimerad
och pressande för de studerande. SÖ påpekar vidare att den
arbetsgrupp som ansvarat för revideringen av läroplanen uttalat ett starkt
önskemål att socialstyrelsen så snart som möjligt skulle ta upp frågan om
tillsättande av en arbetsgrupp för utarbetande av förslag till differentierad
behörighet för sjukgymnaster, varjämte frågan om vidareutbildning även
bör tas upp till diskussion. Enligt vad SÖ inhämtat har socialstyrelsen
haft överläggningar med Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund i
frågan och nyligen i en PM till socialdepartementet framfört sina

UbU 1971:26

synpunkter på ett förslag om en förbättrad sjukgymnastutbildning genom
en förlängning av den kliniska praktiken i form av en handledd
vidareutbildning. Socialstyrelsen förklarar sig även beredd att — om så
anses önskvärt — genomföra en utredning om differentierade behörighetsformer
för sjukgymnasters verksamhet.

Ännu har ingen erfarenhet vunnits av den översyn av sjukgymnastutbildningen,
som nyligen gjorts. SÖ anser därför, att en eventuell
utredning av det slag motionärerna påyrkar bör anstå till tidigast 1973.
Vidare bör enligt Sö:s mening resultatet av det arbete, som pågår inom U
68 med bland annat en allmän översyn av utbildningar inom vårdområdet,
inte föregripas.

Universitetskanslersämbetet finner det utomordentligt angeläget att
statsmakterna anvisar medel i en omfattning som möjliggör ett genomförande
av intentionerna i den nya läroplanen för sjukgymnastutbildningen
och hävdar att begränsningen av timantalet för den kliniska
praktiken kompenseras av att undervisningen i övningsmomenten skall
kunna bedrivas i mindre grupper. UKÄ menar att spörsmålet om en mera
omfattande förändring i sjukgymnastutbildningens uppläggning måste
fogas in i U 68 :s arbete.

Som bekant har U 68 även till uppgift att lägga fram förslag om
högskoleutbildningens organisation. UKÄ vill rikta uppmärksamheten på
följande. U 68 har funnit det lämpligt att pröva vissa modeller för den
framtida högskoleutbildningens studieorganisation, varvid bl. a. vårdsektorn
valts ut som underlag. Arbetet innebär bl. a. att man undersöker
möjligheten att på sikt genomföra en — till vissa delar - gemensam
grundkurs för de s. k. medellånga vårdutbildningarna, däribland sjukgymnastutbildningen.
Ett första steg i detta arbete har slutförts; en
ytterligare analys kommer inom kort att påbörjas.

U 68 förväntas, som redan nämnts, avge sitt slutliga förslag under
nästa kalenderår. Det kan förutsättas att vad gäller grundutbildningen av
sjukgymnaster förhållandevis konkreta riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet
kommer att föreligga. Det är enligt UKÄ:s mening i detta
läge olämpligt att bryta ut sjukgymnastutbildningen för att ge den en
särbehandling UKÄ anser sig mot den bakgrunden inte kunna tillstyrka
motionärernas förslag om en separat översyn över sjukgymnastutbildningen.

UKÄ vill i detta sammanhang något beröra den livligt diskuterade
frågan om utbildningstidens längd. Utbildningen av sjukgymnaster är
sedan lång tid tvåårig. Ostridigt är att utvecklingen inom detta medicinska
verksamhetsområde har gått snabbt. Detta förhållande har, som
antytts ovan, tagits till intäkt för krav på en förlängning av grundutbildningen
med ett år.

Flera faktorer talar enligt UKÄ:s uppfattning för att det i stället är
mer ändamålsenligt att en vidgning av kunskapsstoffet och en fördjupning
av yrkesträningen kommer till stånd på så sätt, att utbildningen
organiseras enligt modellen tvåårig grundutbildning och förslagsvis ettårig
vidareutbildning. UKÄ vill erinra om att flera utbildningar inom
vårdsektorn numera bedrivs efter sådana linjer. Detta gäller sjuksköterske-
och läkarutbildningarna; vad gäller tandläkarutbildningen utreder
UKÄ och socialstyrelsen möjligheten att i någon form bygga upp ett

UbU 1971:26

liknande system. En på detta sätt uppbyggd utbildning — i kombination
med ett genomförande av tankegångarna inom U 68 — skulle erbjuda
goda möjligheter till en stegvis inträffande differentiering. Härvid kan
man tillgodose de krav på specialisering, som utvecklingen inom hälsooch
sjukvården reser.

UKÄ har i sitt yttrande över kompetensutredningens förslag den 13
januari 1971 bl. a. hävdat att ett genomförande av förslagen rörande
behörighetsförändringar får anpassas till U 68:s kommande förslag. Det
förtjänar då att uppmärksammas, att i dess utredningsarbete sjukgymnastutbildningen
konsekvent behandlas såsom tillhörande den eftergymnasiala
utbildningen. UKÄ vill i direkt anslutning härtill för egen del göra
den viktiga distinktionen att UKÄ utgår från förutsättningen att
framtidens sjukgymnastelever samtliga genomgått gymnasial utbildning.

Statens handikappråd anser i likhet med motionärerna att sjukgymnastutbildningen
bör förlängas och uttalar sig för ökad samundervisning
av sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

De sjukgymnastiska metoderna för behandling av olika typer av
rörelsehinder har under de senare åren utvecklats betydligt. Det gäller
t. ex. speciella metoder vid behandlingen av CP-barn och MS-sjuka. Vid
de alltmer kvalificerade ortopediska och hjärnoperativa ingrepp som
numera görs, krävs i allmänhet också en intensiv och noggrann
sjukgymnastisk behandling.

Statens handikappråd har observerat att man i den nya läroplanen för
utbildning av sjukgymnaster som trädde i kraft den 1 januari 1971 har
lagt in en rad nya huvudmoment med syfte bl. a. att tillgodose ovan
berörda krav. Rådet vill emellertid framhålla ytterligare några väsentliga
områden för vilka sjukgymnasterna behöver utbildning. Utöver kunskaper
i psykologi behöver de insikter i det sociala välfärdssystemet för
att kunna ge den riktiga hjälpen till de ofta på många områden svårt
handikappade som de behandlar. Det bör också observeras att det har
skett en förändring av sjukgymnasternas arbete så att de numera i större
utsträckning än förr instruerar patienten, hans anhöriga och vårdpersonal
i stället för att enbart ge patienterna behandling. De skall t. ex. kunna
visa föräldrar till CP-barn och utvecklingsstörda barn hur de själva i
hemmet skall träna sina barn. Till detta behövs praktiska pedagogiska
kunskaper i större omfattning än som f. n. kan inhämtas inom utbildningens
ram.

Vidare har sjukgymnastik för psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt
sjuka enligt statens handikappråds uppfattning föga beaktats i utbildningen
av sjukgymnaster.

Såväl handikapporganisationerna som sjukgymnasternas egen organisation
liksom tillsynsmyndigheten är klar över att redan nu utbildningens
innehåll med svårighet ryms inom den tvååriga ramen. Statens handikappråd
anser i likhet med motionärerna att utbildningen bör förlängas och
hänvisar till vad som ovan anförts angående ytterligare nya huvudmoment.

I första hand bör då tänkas en förlängning av själva utbildningen
exempelvis till samma längd som arbetsterapeuternas. Alternativt kan
tänkas en lösning som innebär vidareutbildning i kursform av det slag
som enligt vad statens handikappråd inhämtat f. n. övervägs inom
socialstyrelsen för sjukgymnasternas del.

Arbetsterapeututbildningen har sedan den ändrades för ett par år
sedan fått en för handikappade bättre utformning. Men arbetsterapeuterna
och även sjukgymnasterna får i sin utbildning alltför liten kännedom
om hur handikappade har det i sin vardagssituation. Sådana kunskaper

UbU 197126

skulle kunna förmedlas av personer som själva har ett handikapp eller av
andra med goda kunskaper om handikappade.

Vi tror att sjukgymnaster och arbetsterapeuter till en del behöver
samma kunskapsstoff och vi anser att den samordnade utbildning som
bl. a. föreslagits av 1960 års arbetsterapeututbildning i större utsträckning
borde komma till stånd. En samordnad undervisning skulle också
befrämja lagarbetet mellan arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Det är
dock endast sjukgymnast- och arbetsterapeutskolorna i Göteborg som för
närvarande har en viss samordnad undervisning.

Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund betonar nödvändigheten av
att en genomgripande översyn av sjukgymnastutbildningen kommer till
stånd. Härom har förbundet anfört följande.

En revidering av kursplanerna genomfördes visserligen förra året, men
enligt de direktiv som gällde för översynen måste detta ske inom ramen
för den 2-åriga utbildningen. Nya ämnen, som bedömdes nödvändiga,
tillfördes kursplanerna vilket dels medförde en reducering av den kliniska
praktiken som redan tidigare var alltför kort, dels att den redan ur
pedagogisk synpunkt alltför hårda studietakten blev alltmer pressad.
Trots denna översyn saknas fortfarande utbildning i så väsentliga ämnen
som barnhabilitering, CP-vård, neurofysiologi, pedagogik och administration.
Sjukgymnastutbildningen ger inte heller utrymme för de speciella
kunskaper som sjukgymnaster i öppen vård måste besitta. Detta svarar
illa mot den allmänna målsättning för sjukvårdspolitiken som innebär en
ökad satsning på öppen vård.

Förbundet delar således den uppfattning som kommit till uttryck i
motionen 1971:868 om bristerna i utbildningen som är uppseendeväckande
ur internationell och inte minst ur nordisk synvinkel. Sjukgymnastutbildningen
är i Norge och Danmark 3-årig och i Finland 2 1/2-årig,
vartill kommer viss högre utbildning.

LSR har under många år bedrivit en omfattande kursverksamhet och
landets sjukgymnaster har därutöver idkat omfattande självstudier både i
Sverige och utomlands för att kunna motsvara de ständigt ökande kraven
sjukgymnastiken i dag ställer på sina utövare.

Även Riksförbundet FUB uppehåller sig vid frågan om sjukgymnastutbildningens
innehåll och pekar på vikten av att sjukgymnasterna får
pedagogisk utbildning med hänsyn till att de måste kunna undervisa
vårdpersonal och föräldrar m. fl. i hur de skall kunna hjälpa patienten.
Det måste också finnas sjukgymnaster som fått sådan orientering i
problemen kring utvecklingsstörda att de verkligen förstår dem. Förbundet
anför vidare.

När man tänker på alla dessa uppgifter, vari behovet av avancerad
sjukgymnastisk behandling av komplicerade fall givetvis hör till de mest
angelägna, kan det starkt ifrågasättas om en tvåårig utbildning är
tillräcklig. Det är emellertid knappast framkomligt att föreslå en treårig
utbildning och det skulle också strida mot intresset av att snabbt få fram
väsentligt fler sjukgymnaster. Även den starka avgången av sjukgymnaster
kanske kan anföras som ett argument mot en förlängning av utbildningstiden.
Men i så fall måste med desto större tyngd krävas, att det ordnas
med fortsättningsutbildning, gärna fördelad på olika specialiteter eller
linjer. Vi finner det nödvändigt att även detta behov beaktas i
utredningen.

För en rörelsehindrad som förstår sin situation och för föräldrar till

UbU 197126

utvecklingsstörda och andra barn med rörelsehinder är det obegripligt att
samhället alltjämt underlåter att utbilda tillräckligt många sjukgymnaster
och att dessutom de sjukgymnaster som utbildas får så ofullständig
utbildning att de — för att kunna fylla sin uppgift inom t. ex.
barnhabilitering och cp-vård — måste komplettera utbildningen utomlands
eller med kurser anordnade på privat initiativ inom landet.

Utbildningskapacitet

Socialstyrelsen påpekar att sjukgymnastik och aktivering fått en
alltmer betydelsefull roll när det gäller att återföra sjuka till ett normalt
liv och finner det synnerligen angeläget att alla möjligheter att öka
utbildningskapaciteten tillvaratas. Styrelsen biträder motionärernas förslag
om en utredning om behovet av sjukgymnaster och arbetsterapeuter
med hänsyn taget särskilt till den regionalt starkt varierande bristen.
Undersökningen om resursbehovet bör omfatta både sluten och öppen
vård. En sådan utredning får dock inte hindra aktualiserande av de
utbyggnadsplaner, som finns för närvarande.

Om den utredning motionärerna föreslår kommer till stånd, anser
socialstyrelsen att även en förutsättningslös prövning av frågan om
särskilt utbildad biträdande personal för att avlasta sjukgymnasterna
mindre kvalificerade arbetsuppgifter bör ske.

Riksförbundet FUB anför att omsorgslagen ger utvecklingsstörda rätt
till bl. a. kostnadsfri sjukgymnastik och påpekar att de patienter som inte
får den sjukgymnastik de skulle behöva i framtiden kommer att bli en
belastning på samhällets vårdresurser i stället för att — om de fått en
behövlig behandling — kunnat klara sig själva. Man kan inte begära,
framhåller förbundet, att en person som har behov av sjukgymnastisk
behandling med jämnmod skall acceptera bristen på sjukgymnaster som
ett skäl för att erforderlig behandling uteblir.

Även inom omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda finns det ett
växande behov av arbetsterapeuter både i den öppna vården och eljest,
konstaterar förbundet vidare i sitt remissyttrande och slår fast att det är
nödvändigt att utbildningen av arbetsterapeuter utökas.

Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund bekräftar att det saknas
prognoser beträffande utbildningsbehovet och upplyser att förbundet
redan tidigare i annat sammanhang framhållit nödvändigheten av att det
görs prognoser om behovet av sjukgymnaster. Förbundet anför vidare.

Jämsides med en förstärkning av utbildningskapaciteten måste arbetet
att åstadkomma rationaliseringsåtgärder fortsätta. Utbildning av biträdespersonal
till sjukgymnaster är ett angeläget önskemål som skulle öka
sjukgymnasternas behandlingsinsatser per tidsenhet. En ändamålsenlig
planering av sjukgymnastiklokaler med utrymmen för gruppträning är ett
annat angeläget önskemål som också kan ge rationaliseringsvinster.

UbU 1971:26

Även universitetskanslersämbetet finner behovet av utbildade sjukgymnaster
väl dokumenterat och ställer sig bakom kraven på en
utbyggnad av utbildningskapaciteten. UKÄ erinrar om besluten om
sjukgymnastutbildning i Umeå och Örebro samt anför vidare.

Uppsala läns landsting har vidare anmält sitt intresse för sjukgymnastutbildning,
förlagd till Uppsala. Frågan utreds för närvarande i huvudmannens
regi. Enligt vad som framgår av uppsalafakultetens yttrande
föreligger möjligheter att verksamheten kan komma till stånd under år
1973 eller 1974.

Ytterligare landstingskommuner har redovisat önskemål att kunna ta
upp sjukgymnastutbildning. Sålunda har hemställts om utbildning i
Jönköping; SÖ har i avvaktan på ett säkrare planeringsunderlag inte
ansett sig kunna medge sådan utbildning. Slutligen bör nämnas, att
Östergötlands läns landsting utrett möjligheterna att förlägga sjukgymnastutbildning
till regionsjukhuset i Linköping. Utredningen ger vid
handen, att möjligheter att ta upp sådan utbildning föreligger vid mitten
av 1970-talet.

Som framgår av denna redovisning kan man räkna med att utbildningskapaciteten
vad gäller sjukgymnaster vidgas och sprids i landet i inte
oväsentlig omfattning inom en förhållandevis kort planeringsperiod.

Vad gäller sjukgymnastutbildningens inplacering i ett något längre
perspektiv behandlas denna fråga inom ramen för U 68:s övergripande
utredningsarbete beträffande dimensionering och lokalisering av den
eftergymnasiala utbildningen. U 68:s förslag till riktlinjer för planeringen
i bl. a. dessa hänseenden förväntas under år 1972.

UKÄ anser under dessa betingelser det vara väl sörjt för planeringen —
både på kort och på lång sikt — vad gäller sjukgymnastutbildningens
omfattning. Enligt UKÄ:s uppfattning finns det inte skäl att i detta
avseende tillsätta någon särskild utredning.

Statens handikappråd upplyser att handikapporganisationerna för
rörelsehindrade den 23 februari 1971 uppvaktade utbildningsministern
med önskemål om översyn av sjukgymnastutbildningen. I uppvaktningen
deltog Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (tidigare
Riksförbundet för CP-barn), De handikappades riksförbund, Riksförbundet
för trafik- och polioskadade, Riksförbundet mot reumatism och
Multipel sklerosföreningarnas riksförbund. I andra sammanhang har
framhållits att de psykiskt handikappade är särskilt eftersatta när det
gäller sjukgymnastisk behandling.

Enligt handikapprådets mening torde det bara vara i fråga om
talpedagoger och logopeder som bristsituationen är svårare än bland
sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

För handikappvården och rehabiliteringen är dessa brister mycket
allvarliga, då de innebär att många människor med svåra rörelsehandikapp,
t. ex. reumatiker och personer med ryggbesvär försämras enbart
beroende på att de inte kan få den sjukgymnastik som de skulle behöva.
Inom de olika grenarna i den yrkesmässiga rehabiliteringen och arbetsvärden
saknas sjukgymnaster för att se till att felaktiga arbetsställningar
rättas till och att åtgärder vidtages för att anpassa arbetsplatserna och
arbetet till människorna. Sjukgymnaster bör också i större utsträckning
knytas till företagshälsovården. Bristen på arbetsterapeuter är bl. a. ett
allvarligt problem på de dagcentra m. m. för äldre och handikappade som

UbU 197126

är under uppbyggnad och där det är nödvändigt att sysselsättningsverksamheten
leds av en kvalificerad arbetsterapeut. Vi vill också peka på det
ökande behov av sjukgymnaster och arbetsterapeuter som uppstår på
grund av trafikolycksfall och det ökade antalet åldringar.

Även personer med handikapp som i övrigt fyller kraven på intagning
till arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning och vars handikapp inte
kan anses som ett hinder i utövandet av yrket bör få möjligheter till
sådan utbildning. Vissa praktiska erfarenheter av synskadade sjukgymnaster
finns både i Sverige och utomlands. En försöksutbildning av
synskadade pågår för närvarande och ledningen för utbildningen avser att
ge en sammanfattande redovisning av erfarenheterna efter det att de tre
försöksintagna har fullgjort sin utbildning vilket blir i slutet av innevarande
år.

Statens handikappråd anser att det finns skäl att undersöka möjligheterna
att utbilda särskilda biträden till sjukgymnaster.

Vidare bör behovet av friskgymnastik vid rehabiliteringsinstitutionerna,
institutionerna för utvecklingsstörda m. fl. uppmärksammas.

Utskottet

I motionen 1971:868, vilken väcktes under den allmänna motionstiden,
har framförts synpunkter på sjukgymnastutbildningens innehåll och
längd. Motionen utmynnar i yrkande om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om en förutsättningslös utredning beträffande
sjukgymnastutbildningen.

En för skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet gemensam
arbetsgrupp har nyligen gjort en pedagogisk och metodisk översyn av
sjukgymnastutbildningen. En utgångspunkt gruppen haft att arbeta från
har varit att utbildningstiden skulle omfatta oförändrat två läsår.
Översynen har resulterat i en ny läroplan, vilken redan har börjat
tillämpas vid den under kommunalt huvudmannaskap bedrivna sjukgymnastutbildningen
i Göteborg. I sin anslagsframställning för budgetåret
1972/73 har universitetskanslersämbetet föreslagit att utbildningen vid
de statliga sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund fr. o. m. nästa
läsår skall bedrivas efter den omarbetade läroplanen.

Den nya läroplanen innebär i förhållande till den tidigare att
omfattningen av den praktiska utbildningen begränsats till 900 timmar i
förhållande till tidigare 1 000 timmar. Samtidigt har ett antal nya ämnen
införts i utbildningen. Läroplanen innebär vidare viss ökning av gruppundervisningen
i de praktiska övningsmomenten.

I motionen 1971:868 påpekas att det under senare år har skett en
betydande förändring av behandlingsmetoder och arbetsuppgifter inom
sjukgymnastiken utan att någon häremot svarande förändring samtidigt
gjorts i fråga om sjukgymnastutbildningens innehåll. Det är enligt
motionärernas mening nödvändigt att sjukgymnastutbildningen blir
föremål för översyn, där de speciella kunskapskrav som hälso- och
sjukvården ställer på sjukgymnasten klarläggs. Den begränsade översyn

UbU 1971:26

som skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet låtit företaga
innebär inte den breddning av utbildningen som bedöms som nödvändig.
Motionärerna pekar bl. a. på att det fortfarande helt saknas utbildning i
t. ex. barnhabilitering och i CP-vård. Med hänsyn till den erforderliga
breddningen av utbildningen och då studietakten redan i dag anses
mycket pressad är en förlängning av sjukgymnasternas utbildningstid
enligt motionärernas mening angelägen. I detta sammanhang påpekas
bl. a. att Sverige är det av de nordiska länderna som har den kortaste
utbildningstiden.

Det ifrågavarande motionsyrkandet har avstyrkts av skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet. Båda myndigheterna menar att frågan
om den framtida sjukgymnastutbildningens uppläggning är så beroende
av resultatet av arbetet inom 1968 års utbildningsutredning (U 68) att
denna utbildning inte kan brytas ut ur sitt större sammanhang och nu
särbehandlas. Skolöverstyrelsen påpekar vidare att erfarenhet ännu
saknas av den reviderade läroplanen. Socialstyrelsen och statens handikappråd
m. fl. har däremot i sina remissyttranden anslutit sig till
motionsyrkandet. De delar sålunda motionärernas mening att nya

väsentliga behandlingsuppgifter inte getts något utrymme i den nya
reviderade läroplanen och att en mer genomgripande reform av utbildningen
är påkallad. Enligt socialstyrelsens mening bör ett utredningsuppdrag
ej blott omfatta sjukgymnastutbildningen utan även utbildningen av
arbetsterapeuter.

Den reviderade läroplan för sjukgymnastutbildningen som fr. o. m.

innevarande läsår tillämpas i Göteborg innebär enligt samstämmiga

uppgifter i fråga om de teoretiska momenten en kvalitativ förbättring.
Remissyttrandena ger klart uttryck åt angelägenheten av att även

utbildningarna i Lund och Stockholm får bedrivas efter denna reviderade
läroplan. Motionärernas uppfattning att även en på så sätt reformerad
utbildning ej tillgodoser dagens krav på sjukgymnastutbildningen får
emellertid också stöd i yttranden över motionerna.

Den modema medicinska behandlingsteknikens utveckling har medfört
ett sjukvårdsbehov som väsentligt ökat efterfrågan på sjukgymnaster
för kronikervård, långvård och rehabilitering. Att den vårdbehövande har
en önskan att så långt som möjligt komma i åtnjutande av en adekvat
sjukgymn ast behandling står i och för sig inte i något motsatsförhållande
till samhällets strävanden att söka återföra sjuka och handikappade till
normal livsföring. Någon mot det ändrade sjukvårdsbehovet svarande
reform av sjukgymnastutbildningen synes emellertid inte ha genomförts.
Den nuvarande sjukgymnastutbildningen är på flera områden inte heller
tillräcklig för att sätta sjukgymnasten i stånd att möta de nya krav som
ställs i det förebyggande hälsoarbetet och inom psykiatri och andra
behandlingsområden med social-medicinsk inriktning.

UbU 1971:26

Utskottet har sålunda blivit övertygat om att sjukgymnastutbildningen
inte fyller de krav som med fog kan ställas på denna utbildning, och det
förtjänar erinras om att sjukgymnastutbildningen till skillnad från t. ex.
utbildningen av läkare och sjuksköterskor under senare år inte varit
föremål för någon mer genomgripande översyn. Den kritik som riktas
mot den nuvarande sjukgymnastutbildningen motiverar enligt utskottets
mening en förutsättningslös utredning genom U 68 eller i annan ordning
beträffande utbildningens innehåll och omfattning, varvid olika vägar -utökad tid för grundutbildning, vidareutbildning etc. — bör prövas för att
uppnå den erforderliga breddningen av kunskapsstoffet och fördjupningen
av yrkesträningen. Det framförda önskemålet om prövning av frågan
om särskilt utbildad biträdande personal för att avlasta sjukgymnasterna
mindre kvalificerade arbetsuppgifter bör ingå i utredningsuppdraget.

U 68 har tillsatt en särskild arbetsgrupp för utbildningssektom för
vårdyrken. Arbetsgruppen har avgivit en rapport, och utskottet har
inhämtat att utredningen beslutat att arbetet med vissa utbildningslinjer
med inriktning på vård skall fortsättas med studieorganisatoriska överväganden.
Som ett ytterligare skäl för det av utskottet förordade utredningsarbetet
beträffande sjukgymnastutbildningen vill utskottet — med
erinran om vad utskottet anfört beträffande nyligen beslutade reformer
av läkarutbildningen och sjuksköterskeutbildningen — framhålla att inom
U 68 diskuterade samordningsfrågor m. m. gör det naturligt att sjukgymnastutbildningen
också till sitt innehåll reformeras och i detta avseende
blir mera likställd med övriga ifrågavarande utbildningslinjer.

Vad därefter beträffar utbildningskapaciteten har utskottet i det
föregående redovisat vissa uppgifter om tjänster m. m. för sjukgymnaster
och arbetsterapeuter hämtade från socialstyrelsens statistik. I sitt
yttrande över de nu förevarande motionerna 1971:385, 1971:847 och
1971:868 har socialstyrelsen strukit under att det verkliga behovet av
sjukgymnaster och arbetsterapeuter är mycket större än de redovisade
vakanssiffrorna anger, eftersom sjukvårdshuvudmännen på grund av den
svåra rekryteringssituationen avstår från att inrätta i och för sig
önskvärda tjänster. Socialstyrelsens undersökning RUPRO 69 visar också
att behovet av ifrågavarande yrkeskategorier kommer att starkt växa
redan under första hälften av 1970-talet.

Av yttrandena framgår att det råder i det närmaste enighet om
angelägenheten av en ytterligare ökad intagningskapacitet. Bl. a. socialstyrelsen
biträder motionärernas förslag om en utredning om behovet av
sjukgymnaster och arbetsterapeuter med hänsyn tagen särskilt till den
regionalt starkt varierande bristen.

U 68 har i uppdrag att ge förslag till dimensionering av den
eftergymnasiala utbildningen. Utskottet har inhämtat att utredningen
bl. a. kommer att belysa behovet av ökad kapacitet för sjukgymnast- och

UbU 1971:26

arbetsterapeututbildningen. Utredningen kommer också att avge förslag
beträffande utbildningens regionala fördelning.

Enligt riktlinjerna i propositionen 1964:73 om utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skall den fortsatta utbyggnaden av dessa
utbildningar ske under kommunalt huvudmannaskap och med statsbidrag
enligt för yrkesskola gällande grunder. Det ankommer därför på
skolöverstyrelsen att meddela beslut som möjliggör ökning av utbildningskapaciteten.

Skolöverstyrelsen har tidigare i år medgivit att sjukgymnast- och
arbetsterapeututbildning får anordnas på två nya orter, nämligen i Umeå
och i Örebro. Utbildningen där har beräknats kunna starta vårterminen
1972.

Enighet torde råda om att resultatet av U 68 :s arbete inte bör
föregripas. Redan fattade beslut om ökning av kapaciteten för utbildning
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster är ett bevis för att sådana beslut
inte anses föregripa utredningsarbetet. Med hänsyn härtill och då resultatet
av U 68:s arbete, som torde komma att presenteras nästa år, kan ge
utslag först på något längre sikt anser utskottet att frågan om den under
de närmaste åren möjliga ökningen av intagningskapaciteten vid befintliga
eller beslutade utbildningsenheter bör snabbutredas i särskild ordning
med sikte på att en fortsatt ökad intagning till i första hand sjukgymnastutbildning
kan komma till stånd redan från och med nästa hösttermin.
Utskottet, som noterat att skolöverstyrelsen ansett sig sakna tillräckligt
planeringsunderlag för att kunna medge av Jönköpings läns landsting
föreslagen sjukgymnastutbildning, föreslår att riksdagen som sin mening
ger Kungl. Majd till känna vad utskottet sålunda i anledning av
motionerna 1971:385 och 1971:847 anfört om utbildningskapaciteten.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. med bifall till motionen 1971:868 som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
utredning om sjukgymnastutbildningen,

2. som sin mening ger Kungl. Maj.t till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna 1971:385 och 1971:847.

Stockholm den 9 november 1971
På utbildningsutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande: herrar Alemyr (s), Larsson i Staffanstorp (c), Richardson
(fp), Jönsson i Arlöv (s), Nordstrandh (m), Wiklund i Härnösand (s),
Elmstedt (c), Gustafsson i Barkarby (s), fru Gradin (s), fru Sundberg (m),
fru Dahl (s), herrar Johansson i Skärstad (c), Berndtson i Linköping
(vpk), Sundgren (s) och Jonsson i Alingsås (fp).