Utrikesutskottets betänkande nr 2 år 1971 UU 1971: 2

Nr 2

Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag rörande det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner.

Kungl. Maj:t har i proposition nr 1, bilaga 5 (litt. C i utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för den 4 januari 1971)
framlagt förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet.

Allmänt

I förevarande avsnitt i statsverkspropositionen (bilaga 5, s. 13—21)
lämnas inledningsvis en översikt över utvecklingen i u-länderna, det internationella
utvecklingssamarbetet och Sveriges biståndspolitik i internationellt
perspektiv.

Departementschefen redogör i stora drag för situationen i u-ländema
efter ”FN:s första utvecklingsårtionde”, dvs. 1960-talet. Den för utvecklingsårtiondet
överenskomna målsättningen, en ökning av u-ländernas
bruttonationalprodukt med minst 5 %>, har av allt att döma uppnåtts.
Då befolkningstillväxten i u-ländema under hela perioden legat
över 2,5 «/o, har den årliga per capita-tillväxten av BNP inte överstigit
3 #/«• I vissa u-länder har per capita-inkomsten troligen sjunkit, och endast
ett begränsat antal u-länder har uppnått en ekonomisk tillväxt som
medgivit en betydande förbättring av människomas livsvillkor. Den rådande
sociala och ekonomiska strukturen har medfört att den ekonomiska
tillväxten ofta endast kommit begränsade befolkningsgrupper till
del.

Nettoresursflödet från i-länder till u-länder har ökat endast i begränsad
omfattning, vilket inneburit att avståndet till det för det första utvecklingsårtiondet
fastställda målet för biståndsflödet, 1 °/o av nationalinkomsten,
successivt har vuxit. Vid utvecklingsårtiondets början uppgick
flödet av offentligt bistånd samt kommersiella krediter och privata
investeringar från i-ländema, mätt som en andel av OECD-ländemas
samlade bruttonationalprodukt, till 0,96 %• Därefter har procentandelen
sjunkit till 0,72 % år 1969. Vid beräkningen har hänsyn inte tagits
till u-ländemas räntebetalningar och utflödet av utlandsägda företags
investeringsinkomster. Behovet av att finansiera dessa utflöden har
tvingat flertalet u-länder till betydande återhållsamhet på importsidan.

Ett enprocentmål, i vilket ingår kommersiella krediter och privata investeringar,
garanterar sålunda inte ett ökande reellt nettoresursflöde till
u-ländema.

1 Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 2

UU 1971: 2

2

Ett mera realistiskt mått på i-ländernas egentliga bistånd till u-ländema
får man genom att se på flödet av de offentliga krediter och gåvor
som lämnas i syfte att bistå u-ländernas utvecklingsansträngningar.
För OECD-ländernas del ökade detta flöde relativt snabbt under 1960-talets första år men har sedan 1967 stagnerat. Det motsvarade 1969
cirka 0,36 °/o av OECD-ländernas samlade BNP.

U-ländemas av Sverige stödda krav på ett särskilt mål för biståndsflödet
som endast omfattar offentliga resurser har fått gehör vid utarbetandet
av den s. k. strategin för FN:s andra utvecklingsårtionde.
Texten till FN-strategin, som fastställdes av FN:s generalförsamling i
oktober 1970, har bifogats statsverkspropositionen.

I strategin förklaras bl. a. att utvecklingens yttersta mål måste vara
att åstadkomma en fortgående förbättring av individens levnadsförhållanden
och att låta framstegen komma alla till godo. Det primära ansvaret
för u-ländernas utveckling åvilar dem själva. De egna insatserna
kommer emellertid inte att räcka till för att nå uppställda utvecklingsmål
i tillräckligt snabb takt, såvida de inte kompletteras med ett ökat
flöde av finansiella resurser och av gynnsammare politik från i-ländernas
sida i vad avser ekonomi och handel. Medlemsstaterna utfäster sig,
var för sig och gemensamt, att föra en politik avsedd att skapa en rättvisare
och mer rationell ekonomisk och social ordning i världen, där
lika möjligheter skall vara en rättighet såväl för nationer som för enskilda
individer.

Utvecklingen globalt och i de enskilda länderna skall vartannat år
granskas av FN:s generalförsamling på basis av rapporter från det ekonomiska
och sociala rådet (ECOSOC) samt rapporter från andra underlydande
FN-organ.

Ett antal delmål av såväl ekonomisk som social karaktär anges. Målet
för den ekonomiska tillväxten förutsätter en ökning av produktionen
inom jordbruket med 4 % och inom industrin med 8 °/o årligen.
Produktionstillväxten per invånare skall uppgå till minst 3,5 % per år.
I detta mål ligger ett antagande om en befolkningstillväxt om cirka
2,5 o/0 per år. Då befolkningstillväxten för närvarande torde överstiga
3 % kan målet uppnås endast genom ökade insatser på familjeplaneringens
område. Det är nödvändigt att få till stånd en rättvisare fördelning
av inkomster och förmögenheter i syfte att främja såväl social
rättvisa som effektiv produktion, att avsevärt höja sysselsättningen, att
nå ett större mått av inkomsttrygghet samt att vidga och förbättra möjligheterna
till utbildning, hälsovård, näringstillförsel, bostäder och social
välfärd, liksom att skydda miljön. Kvalitativa och strukturella samhällsförändringar
måste således gå hand i hand med snabb ekonomisk
tillväxt. Existerande skillnader — regionala, sektorala och sociala —
bör minskas avsevärt. Dessa mål är på samma gång avgörande förutsättningar
för utveckling och dennas slutresultat. De bör därför ses som

UU1971:2

3

integrerade delar i samma dynamiska process och kräva ett enhetligt
synsätt. En jämnare inkomstfördelning bör åstadkommas genom skattereformer,
ökad skattekontroll och jordreformer.

Förhandlingar förutsättes om marknadsregleringar, buffertlager och
diversifieringsfonder för ett antal råvaror, liksom förhandlingar om avskaffande
av andra handelshinder än tullar för industrivaruexporten
från u-ländema.

I-länderna bör eftersträva att från och med 1972 göra finansiella
nettoresursöverföringar i form av faktiska utbetalningar till ett minsta
belopp motsvarande 1 °/o av bruttonationalprodukten. Ett mål bör fastställas
för offentligt utvecklingsbistånd. Detta bör vid mitten av utvecklingsårtiondet
uppgå till 0,7 °/o av BNP. I-länderna bör i enlighet med
tidigare antagna normer uppmjuka och harmonisera villkoren för sitt
bistånd. Finansiellt bistånd skall i princip vara obundet. Den del av resursflödet
för finansiellt och tekniskt bistånd som kanaliseras genom
multilaterala institutioner skall öka så mycket som möjligt och metoder
utvecklas så att dessa institutioner kan fullfölja sin uppgift på effektivast
möjliga sätt. Åtgärder skall vidtagas för att stimulera flödet av privat
kapital från i-länder till u-länder. Utländska privata investeringar
bör göras i överensstämmelse med de utvecklingsmål och prioriteringar
som fastställts i nationella utvecklingsplaner. Världsbanken anmodas
fortsätta ansträngningarna att utarbeta ett system för supplementär finansiering.

U-ländemas inkomster av tjänster bör främjas. Nettoutflödet av utländsk
valuta från u-länderna i anledning av s. k. osynliga transaktioner
inklusive sjöfart bör reduceras till ett minimum.

Särskilda ansträngningar bör göras för att de minst utvecklade länderna
skall kunna övervinna sina speciella svårigheter. Särskild uppmärksamhet
skall ägnas åt u-länder utan egen kust.

Gemensamma ansträngningar skall göras för att utnyttja vetenskap
och teknologi i utvecklingssyfte. De u-länder som anser att takten i deras
befolkningsökning utgör ett hinder för utveckling skall vidtaga erforderliga
åtgärder i överensstämmelse med varje lands utvecklingssyn.
Industriländerna skall på framställning ge stöd till dessa ansträngningar.

Utvecklingsländerna skall vidtaga särskilda åtgärder för att öka produktionen
och förbättra produktiviteten. Beroende av de enskilda ländernas
ekonomiska och sociala struktur och speciella förhållanden skall
övervägas vilken roll den offentliga sektorn och kooperativa organisationer
skall spela när det gäller att öka produktionen. Produktionspolitiken
skall ses i ett globalt sammanhang för att möjliggöra ett optimalt
utnyttjande av världens resurser till fördel för både industriländer och
u-länder.

En väsentlig del av arbetet under utvecklingsårtiondet skall bestå i

UU1971:2

4

att mobilisera den allmänna opinionen i både utvecklingsländer och
industriländer till stöd för utvecklingsårtiondets målsättningar och åtgärder.

I statsverkspropositionen framhålles att FN:s utvecklingsstrategi i
många fall utgör kompromisser mellan skilda intressen. Detta medför
att rekommendationerna ofta måst göras vaga och stundom kommit att
rymma sinsemellan svårförenliga element.

Aktionsplaner för verksamheten under 70-talet förutses bli utarbetade
inom FN:s fackorgan. Utarbetandet av dessa delstrategier bör påskyndas
och i möjligaste utsträckning samordnas.

De internationella strävandena att utarbeta en utvecklingsstrategi har
i vissa avseenden lett fram till principer som länge varit vägledande för
de svenska insatserna. I stället för den enkla tillväxtmålsättning som
gällde för det första utvecklingsårtiondet anger FN-strategin sålunda
nu att målet för utvecklingssamarbetet under det andra utvecklingsårtiondet
är förbättrade levnadsvillkor för människorna i u-ländema och
medlet är ett program som samordnar ekonomiska och sociala åtgärder.

Sverige har länge förordat att i-länderna skall acceptera ett särskilt
mål för det offentliga biståndet, vilket nu skett. Sverige har också följt
den princip som nu börjat få internationell sanktion, att biståndet bör
vara obundet. Den svenska biståndsplaneringen överensstämmer med
den s. k. Jackson-utredningens huvudtanke, enligt vilken mottagarlandets
långtidsplan skall vara styrande för FN-organens och olika givarländers
bistånd.

De direkta svenska biståndsinsatserna har inriktats på ett begränsat
antal huvudsektorer. I viss mån har ändamålskoncentrationen bestämts
av vår kapacitet att lämna bistånd till olika områden. I första hand är
dock den av mottagarländerna valda kursinriktningen avgörande. Därför
kan en fortsatt kraftig satsning på utbildning, landsbygdens utveckling
och livsmedelsförsörjningen förutses. Även den omständigheten att
en del ämnesområden tidigare inte uppmärksammats av andra biståndsgivare
har påverkat den svenska biståndsinriktningen. Detta gäller t. ex.
beträffande familjeplaneringen.

Inledningen till förevarande avsnitt i statsverkspropositionen behandlar
under rubriken ”Svensk biståndspolitik i internationellt perspektiv”
även vissa frågor rörande ländervalet i den bilaterala svenska biståndsverksamheten
samt de svenska insatserna på industrialiseringens, familjeplaneringens
och forskningens område. En redogörelse för statsverkspropositionens
innehåll på dessa punkter lämnas i samband med
behandlingen av motionerna.

UU1971:2

5

Riktlinjer för Sveriges insatser inom ramen för det internationella
utvecklingssamarbetet

1. Planeringsramar, anslagsutvecklingen och vägen till 1 '/»-målet

Propositionen

Sverige har sedan länge verkat för att i-länderna skall acceptera ett
särskilt mål för det offentliga biståndet. FN har nu antagit ett sådant
mål omfattande 0,7 % av bruttonationalprodukten med en tidsgräns
satt år 1975. Även om vissa länder, i första hand de stora i-ländema,
anförde invändningar mot beslutet, måste det betraktas som ett väsentligt
framsteg i riktning mot en mer rättvisande redovisning av biståndsflödet.
Det bör noteras att det nämnda 0,7 %-målet hänför sig till faktiska
utbetalningar, medan målet för den svenska biståndsplanen är att
budgetanslag m. m. för biståndsändamål skall nå upp till 1 °/o av bruttonationalprodukten
vid mitten av detta årtionde. Som ett led i förverkligandet
av 1968 års biståndsplan har de totala biståndsanslagen ökats
med omkring 25 % per budgetår. För budgetåret 1971/72 förordas en
total ökning av biståndsanslagen med cirka 200 milj. kr. från drygt 800
milj. kr. till 1 miljard kr. Planeringen, främst avseende det direkta utvecklingssamarbetet,
kräver att vissa minimiramar fastlägges. I enlighet
med 1968 års riksdagsbeslut utformas planeringsramarna så att den
fortsatta årliga anslagsökningen i absoluta tal blir minst lika stor som
under det löpande budgetåret.

Planeringsramar för budgetåren 1971/72—1973/74

	Budgetår, milj. kr.		1971/72—
					1973/74
	1970/71	1971/72	1972/73	1973/74
	Anslag	Förslag	Planeringsramar	Summa
Bidrag till internationella
biståndsprogram	296	396	476	555	1427
Bilateralt utvecklingssam-
arbete	476	572	685	800	2 057
Förvaltning, utbildning,
rekrytering och informa-
tion samt utredningsverk-
samhet m. m	28	32	39	45	116
Totalt	800	1000	1200	1400	3 600

Anslagsförslaget för budgetåret 1971/72 liksom planeringsramarna
för följande år innebär att den multilaterala andelen skulle uppgå til!
omkring 40 %, dvs. en viss ökning jämfört med innevarande budgetår.
Planeringsramarna är att betrakta som indikativa.

UU 1971: 2

6

Motionsyrkandena

Utskottet har under förevarande punkt behandlat
dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
Kungl. Maj:t även i sin fortsatta planering av det svenska biståndet
utgår från att det s. k. 1 %-målet skall vara uppnått senast 1974/75
samt att anslagstilldelningen för vart och ett av budgetåren fram till
denna tidpunkt måtte avpassas till den jämnare stegringstakt som förordas
i motionen (punkt 1),

dels motionen 1971: 685 av herr Åkerlind (m), vari hemställes att
riksdagen beslutar att till det svenska u-hjälpsbiståndet föreslå för budgetåret
1971/72 900 milj. kr. samt att planeringsramarna för budgetåren
1972/73 och 1973/74 skall utgå från oförändrat bistånd.

Utskottet

Enligt det av riksdagen år 1968 fattade principbeslutet om utbyggnaden
av det statliga utvecklingsbiståndet skulle statsmedel tillhandahållna
genom budgetanslag m. m. för internationellt utvecklingssamarbete
budgetåret 1974/75 uppgå till ett sammanlagt belopp som motsvarade
1 o/o av bruttonationalprodukten (BNP). Målet skulle nås genom
successiv anslagsökning. Det beräknades att en ökningstakt motsvarande
i genomsnitt 25 %> per år skulle behövas. Utbyggnadsplanen
innefattade emellertid inget definitivt ställningstagande till storleken av
den årliga anslagsökningen. Den exakta anslagsökningen under de enskilda
budgetåren skulle bli beroende på den ekonomiska utvecklingen.
För att möjliggöra rationell och långsiktig planering beslutades emellertid
en minimiram för biståndsvolymens upptrappning. Sålunda skulle
höjningen varje enskilt år under planperioden i kronor räknat bli minst
lika stor som höjningen under det närmast föregående budgetåret.

I motionen 1971: 472 hemställes beträffande 1 0lo-målets uppnående
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att Kungl. Maj:t även
i planering av det fortsatta biståndet utgår från att detta mål skall vara
uppnått senast 1974/75.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om uttalandet i finansutskottets
av riksdagen godkända betänkande 1971: 1, där det beträffande
utvecklingsbiståndet sägs följande:

Riksdagen har här antagit en plan enligt vilken detta bistånd budgetåret
1974/75 skall uppgå till 1 °/o av bruttonationalprodukten. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att i linje med denna plan i årets statsverksproposition
har föreslagits en ökning av anslagen för internationellt
utvecklingsbistånd med 200 milj. kr. eller 25 %>. Enligt utskottets mening
är detta förenligt med strävandena att förbättra den svenska betalningsbalansen.

UU 1971: 2

7

Förslagen i statsverkspropositionen ligger sålunda i linje med den av
statsmakterna antagna utbyggnadsplanen som skall leda fram till 1 o/omålets
uppnående senast 1974/75. Utskottet finner därför inte motiverat
att ta upp denna fråga i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Motionen
1971: 472 avstyrkes såvitt nu är i fråga.

I motionen 1971: 472 hävdas beträffande stegringstakten i den årliga
anslagsökningen att hittills tillämpade riktlinjer avseende årliga ökningar
om 25 »/o bör omprövas, eftersom man annars tvingas till en kraftig
engångshöjning med 48 °/o under budgetåret 1974/75 för att den totala
anslagsvolymen då skall nå 1 % av BNP. Motionärerna framhåller att
en jämn ökning skulle komma att med utgångspunkt i långtidsutredningens
beräkningar kräva en årlig anslagsökning på omkring 35 °/o från
och med budgetåret 1972/73. Motionen utmynnar, såvitt nu är i fråga,
i förslaget att anslagstilldelningen skall avpassas till den jämnare stegringstakt
som förordas i motionen.

Utskottet anser att en ökning av biståndsanslagen i den takt som
hittills har följts med all sannolikhet kommer att nödvändiggöra en
kraftig anslagshöjning budgetåret 1974/75. I statsutskottets utlåtande
1969: 82 förklarades att det vore olyckligt om det slutliga genomförandet
av 1 o/o-planen skulle sättas i fara inför en dylik kraftig höjning
i slutskedet. Utskottet fann det emellertid inte möjligt att fastställa vilken
form av upptrappning av biståndsanslagen som vore bäst ägnad att
förhindra en sådan kraftig höjning under planperiodens sista år. Olika
antaganden kunde göras om tillväxttakten och om prisförändringar i
den svenska ekonomin. Den lämpligaste fördelningen av anslagshöjningen
på olika budgetår betingades i viss utsträckning av vilka antaganden
som framstod som mest realistiska. Emellertid underströks vikten
av att den fortsatta budgetplaneringen tog hänsyn till önskemålet
om en någorlunda jämn höjning av biståndsanslagen.

I SIDA:s anslagsframställning påpekas att det, för att man inte skall
tvingas sänka kraven på planering och kvalitet, skulle vara ändamålsenligt
att genomföra höjningen av biståndsanslagen i jämnare takt. Enligt
vad utskottet erfarit finns det emellertid ingenting som säger att
en kraftig höjning mot planperiodens slut skulle sätta det organisatoriska
genomförandet av 1 %-planen i fara, under förutsättning att förberedelserna
för biståndsinsatser av ifrågavarande omfattning kan börja
redan nu.

Utskottet anser emellertid önskvärt att Kungl. Majit eftersträvar en
jämnare stegringstakt i anslagstilldelningen i den mån det allmänna
budgetläget så tillåter. Avvägningen mellan anslagstilldelning för det
expanderande utvecklingsbiståndet och för andra ändamål bör ske på
ett sådant sätt att en fast ekonomisk grund skapas för en hög biståndsvolym
som svarar mot Sveriges internationella åtaganden i samband
med strategin för FN:s andra utvecklingsårtionde.

UU1971: 2

8

Det ankommer på Kungl. Majit att framlägga förslag om den anslagshöjning
som behövs för att uppnå 1 %-målet budgetåret 1974/75
i enlighet med de riktlinjer statsmakterna fastställde 1968. Utskottet
anser att dessa riktlinjer förenar kravet på planmässig expansion med
ett rimligt mått av flexibilitet. De lägger inga hinder i vägen för en anslagstilldelning
i jämnare stegringstakt. Utskottet finner därför inte
motiverat att föreslå en ändring av dessa riktlinjer.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Majit till känna.
Motionen 1971: 685 förordar att anslagen för utvecklingsbistånd skall
budgetåret 1971/72 höjas med 100 milj. kr. mindre än vad som föreslås
i statsverkspropositionen och att planeringsramen för budgetåren 1972/
73—1973/74 skall utgå från oförändrat bistånd.

Utskottet konstaterar att yrkandena i motionen 1971: 685 är oförenliga
med de av riksdagen år 1968 antagna principerna för de svenska
biståndsinsatsernas ökning, varför motionen avstyrkes.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande frågan om en skrivelse till Kungl. Majit
om tidpunkten för 1 °/o-målets uppnående avslår motionen
1971: 472, såvitt nu är i fråga,

2. att riksdagen beträffande stegringstakten i det svenska utvecklingsbiståndet
fram till 1 °/o-målets uppnående 1974/75 med avslag
på motionen 1971: 472, såvitt nu är i fråga, som sin mening
ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

3. att riksdagen beträffande planeringsramarna för utvecklingsbiståndet
fram till 1973/74 avslår motionen 1971: 685.

2. Biståndspolitikens långsiktiga inriktning och utformning

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971:175 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
att en parlamentarisk beredning tillsättes med uppdrag att utarbeta
riktlinjer för den långsiktiga utvecklingen av det svenska biståndet på
grundval av de erfarenheter som hittills vunnits (punkt 1),

dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser hemställan att en parlamentarisk beredning tillsättes med uppgift
att göra en översyn av det svenska biståndsarbetets inriktning, varvid
beaktas såväl utformningen av det tekniska och finansiella stödet
som riktlinjerna för den svenska handelspolitiken visavi u-ländema och
förutsättningarna för den svenska näringslivets och frivilligorganisationernas
medverkan i svensk biståndspolitik (punkt 3),

dels motionen 1971: 665 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) i vad

UU 1971: 2

9

avser hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
parlamentariskt sammansatta kommittéer ges i uppdrag att göra en
översyn av det svenska biståndets mål och inriktning (punkt 1).

Utskottet

Motionen 175 pläderar för en helhetssyn på den svenska biståndsverksamheten.
Denna måste, utöver det direkta statliga stödet över
budgeten, omfatta åtgärder på det handelspolitiska området, näringslivets
investeringar, missionens och de humanitära organisationernas
verksamhet samt inte minst samordning av dessa insatser. FN-strategins
mål bör omsättas i praktisk handling. Motionen diskuterar planen
för det svenska utvecklingsbiståndets ökning och fäster uppmärksamheten
vid de administrativa svårigheter som storleken av det erforderliga
anslaget mot periodens slut kan medföra. Förberedelser bör i
en nära framtid inledas för att få en ram för biståndsverksamhetens
omfattning och inriktning under åren närmast efter 1974/75.

I motionen 472 framhålles att mittenpartierna två år i rad framfört
krav på en allmän översyn av den svenska biståndspolitiken. Avsikten
med en sådan översyn skulle inte vara att starta en stor förutsättningslös
utredning med den förlamande effekt på arbetet inom SIDA som
en sådan kunde få. De allmänna riktlinjerna för den svenska biståndspolitiken
ifrågasätts ej. Däremot krävs en omfattande inventering av
aktuella problemställningar kring biståndspolitikens utformning, inte
minst för att få ökad kunskap om i vilken utsträckning den allmänna
målsättningen för vår biståndspolitik realiseras. Några av de områden
som motionärerna anser särskilt bör granskas är resultatvärderingens
organisation och omfattning, information om svensk biståndspolitik och
om situationen i u-länderna, handelspolitiken gentemot u-länderna, det
svenska näringslivets och frivilligorganisationernas medverkan i utvecklingssamarbetet.

Motionen 665 uppställer inför 1970-talet ett antal prioriteringar för
Sveriges bidrag till utvecklingssamarbetet. Vi skall inrikta oss på en
fortsatt betydande satsning på utvecklingsbistånd. Underutvecklingen är
ett globalt problem, och något motsatsförhållande mellan inrikespolitik
och en aktiv biståndspolitik bör därför inte finnas. Forskningen beträffande
underutvecklade regioner bör ökas. Bistånd bör lämnas på sådant
sätt att det ej kan missbrukas. Biståndet bör avse hälsovård kombinerat
med familjeplanering, utbildning, väl integrerad småindustri, landsbygdsutveckling
i kooperativa former etc. Förutsättningar bör skapas
för att fler skall kunna delta i biståndsarbetet. Informationen bör förstärkas
bl. a. för att motivera den allmänna opinionen för ökade biståndsinsatser.

Utskottet erinrar om att riksdagen under senare år har avslagit motioner
med krav på utredningar om biståndspolitikens inriktning och

UU1971: 2

10

utformning. I statsutskottets utlåtande 1970: 84 över motionsyrkanden
motsvarande dem som i år framförts i motionerna 1971: 175 och 1971:
472 sades bl. a.:

Av 1968 års riksdag fattades på grundval av propositionen 1968:
101 ett praktiskt taget enhälligt beslut rörande de stora linjerna för
den svenska biståndspolitikens inriktning och utformning under de närmaste
åren. Mera markerade meningsskiljaktigheter rådde vid detta tillfälle
endast beträffande tidpunkten för det s. k. 1 %-målets uppnående.
En höggradig enighet kunde sålunda inregistreras beträffande biståndsprogrammets
motiv och mål, om valet mellan olika biståndsvägar och
om nödvändigheten av samordning och integration, om utvecklingssamarbetets
medel och metoder, om biståndets ämnes- och länderinriktning
etc. De beslut som i enighetens tecken då fattades i dessa principfrågor
innebar vidare att de riktlinjer för svensk biståndspolitik, som
angetts av statsmakterna sex år tidigare på basis av prop. 1962: 100,
vilken hade föregåtts av ett brett och inträngande utredningsarbete, på
det hela taget bekräftades och fullföljdes. Man kan därför konstatera
att den svenska biståndspolitiken till sin allmänna utformning och inriktning
sedan sin begynnelse präglats av stor kontinuitet och stadga.
Beständigheten i de stora dragen har likväl inte hindrat att biståndspolitiken
med ledning av de praktiska erfarenheter som successivt vunnits
och i anslutning till den internationella utvecklingsdebatten på vissa
punkter fortlöpande kunnat modifieras, preciseras och vidareutvecklas.
Ett flertal utredningar rörande speciella biståndsområden och -former
har genomförts. Statsmakternas inställning till de biståndspolitiska
frågorna har varit pragmatisk och öppen för nya idéer. Regering och
riksdag har aktivt sökt att befrämja den offentliga debatten och informationen
kring dessa spörsmål och har därför välkomnat den breddning
och fördjupning som biståndsdiskussionen kunnat uppvisa under senare
år. Också de politiska partierna och de stora folkrörelserna har genom
egna utredningar, analyser och förslag berikat denna debatt. Av särskilt
värde från denna synpunkt är även att SIDA:s styrelse genom sin sammansättning
är förankrad i såväl folkrörelser som näringsliv och politiska
partier och att värdefulla impulser och sakkunskap från dessa olika
håll, som är av stor betydelse för biståndsverksamhetens utformning,
på så sätt kommer verket direkt till godo.

Utskottet fann mot denna bakgrund inte motiverat att tillstyrka föreliggande
motionsyrkanden om tillsättande av en parlamentarisk beredning
för översyn av det svenska biståndsarbetets inriktning.

Målet för den långtidsplan som statsmakterna antog 1968 är att anslagen
till biståndsändamål på statens budget skall motsvara 1 % av
BNP budgetåret 1974/75. Ett väsentligt element i långtidsplanen är
systemet med planeringsramar för det samlade biståndsprogrammet
under tre budgetår. Planeringsramarna kommer i 1972 års statsverksproposition
att avse budgetåren 1972/73—1974/75, dvs. långtidsplanens
sista treårsperiod, överväganden rörande utvecklingsbiståndets långsiktiga
utformning och inriktning kommer därför att aktualiseras 1972.
Vissa viktiga frågor är för närvarande föremål för utredning eller kom -

UU1971:2

11

mer att utredas inom en nära framtid. En utredning om meritvärdet av
anställning inom biståndsverksamheten i u-länder m. m. pågår för närvarande
inom finansdepartementet. Utredningen rörande SIDA:s organisation
och arbetsformer väntas resultera i att ett ramförslag till ny
SID A-organisation kan framläggas under hösten 1971. Den fyraårsplan
för informationsverksamhetens framtida omfattning och innehåll, som
nu utarbetas inom SIDA, väntas kunna framläggas i SIDA:s anslagsframställning
hösten 1971. Sakkunniga kommer att under den närmaste
tiden tillkallas för att studera frågor som rör inriktningen och organisationen
av forskning med anknytning till de fattiga ländernas utveckling.
Utrikesdepartementets kapacitet för utredningar beträffande
u-landsproblematiken har avsevärt ökats genom den under 1970 genomförda
förstärkningen av departementets avdelning för internationellt
utvecklingssamarbete.

FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har nyligen varit föremål för
granskning i Jackson-utredningen. Arbetet inriktas nu på genomförandet
av de reformer som beslutats av FN-systemets biståndsverksamhet.
Även inom internationella utvecklingsfonden (IDA) diskuteras vissa
reformförslag.

Utskottet förutsätter att de utredningar som sålunda pågår beträffande
vissa frågor rörande det svenska utvecklingsbiståndet slutföres
snarast möjligt. Dessa utredningar liksom reformarbetet inom de internationella
biståndsorganisationerna kan väntas ge material av betydelse
för riksdagens bedömning av hithörande frågor. På grundval
därav bör riksdagen nästa år kunna ta ställning till frågan om tillsättandet
av en utredning av det svenska utvecklingsbiståndets inriktning och
utformning efter budgetåret 1974/75.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna motiverat att tillstyrka
yrkandena i motionerna 1971:175, 1971: 472 och 1971: 665 om att
riksdagen i år skall begära en utredning med parlamentarisk sammansättning
om biståndspolitikens inriktning och utformning.

Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1971: 175, 1971:472 och 1971: 665
i vad avser översyn av riktlinjerna för det svenska biståndsarbetet.

3. Biståndets länderinriktning

Propositionen

Det måste anses väsentligt att samarbetet mellan givare och mottagare
på utvecklingsområdet kan baseras på en grundläggande samstämmighet
i fråga om värderingar och målsättning. Rena effektivitetsskäl talar för
detta. När givarlandets mål för utvecklingssamarbetet står i samklang
med de resultat mottagarlandet eftersträvar i sin praktiska politik ökar

UU 1971: 2

12

förutsättningarna för att de enskilda biståndsinsatserna skall bli meningsfulla
delar av en sammanhållen utveckling. Strategin innebär ett framsteg
genom att den bekräftar nödvändigheten av detta samspel mellan i- och
u-ländernas åtgärder.

Mot denna bakgrund kan man se frågan om de svenska utvecklingsinsatsernas
inriktning på såväl ämnesområden som länder. För att pröva
i vilken utsträckning våra insatser stimulerar mottagarländernas egna
utvecklingsansträngningar och bidrar till ekonomisk och social utjämning
fordras en bedömning av dessa länders utvecklingspolitik. Den precisering
av principerna för ländervalet i den bilaterala svenska biståndsverksamheten
som gjordes i föregående års statsverksproposition och
som vann anslutning i riksdagens beslut är således en konsekvens av
våra allmänna mål för utvecklingssamarbetet med de fattiga länderna.

Vid samma tillfälle betonades, och detta underströks ytterligare av
riksdagen (SU 1970: 84, rskr. 191), att den förskjutning i det direkta biståndets
inriktning, som följer av att nya insatser görs i första hand i
länder som i sin egen politik eftersträvar ekonomisk och social utjämning,
bör ske gradvis och att principen om en långsiktig planering av biståndet
ligger fast. Detta följer f. ö. redan av den planeringsteknik med
fastställda flerårsplaner som tillämpas. Den inriktning av biståndsverksamheten
som följer av de redovisade riktlinjerna kommer således att
först om några år ge mer bestämda utslag i siffrorna för resursöverföringar
till olika länder.

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 175 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att svenskt
biståndsarbete framför allt bör inrikta sig på de särskilt fattiga u-ländema
och att följaktligen ökat bistånd till Cuba icke bör komma i fråga
(punkt 2) samt uttala att den föreslagna hjälpen till Vietnam skall
omfatta såväl Nord- som Sydvietnam (punkt 3),

dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser att vad som anförts i motionen beträffande ländervalet, bl. a. innebärande
att Sverige inte bör avbryta biståndssamarbetet med de nuvarande
mottagarländerna ges Kungl. Maj:t till känna (punkt 2) samt att
SIDA får i uppdrag att på sätt som anges i motionen lägga fram förslag
till ökade svenska biståndsinsatser i Zambia och Botswana (punkt 9),
dels motionen 1971: 473 av herr Regnéll m. fl. (m, s, c), vari hemställes
att riksdagen vid behandlingen av de föreslagna riktlinjerna för bilateralt
utvecklingssamarbete ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen
anförts,

dels motionen 1971: 664 av herr Ahlmark m. fl. (fp), vari yrkas att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att SIDA får i uppdrag

UU1971:2

13

att göra upp en plan för väsentligt ökat bistånd till Zambia och Botswana,
utöver de planeringsramar som angivits i SIDA:s petita,

dels motionen 1971: 670 av herr Hellström m. fl. (s), vari hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad i motionen
anförts beträffande humanitärt bistånd till de av den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam administrerade områdena,

dels motionen 1971: 672 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk),
vari föreslås att riksdagen med bifall till förslaget i propositionen 1 om
anslag under 3:e huvudtiteln (bil. 5, s. 42) på sammanlagt 75 milj. kr. för
bidrag till Demokratiska republiken Vietnam måtte besluta att detta
i sin helhet skall kunna utgå under budgetåret 1971/72 samt att ingen
ränta eller återbetalningsskyldighet skall förekomma, att riksdagen på
samma villkor såsom förslagsanslag anvisar 75 milj. kr. till republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära regering,

dels motionen 1971: 675 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk),
vari föreslås att riksdagen såsom förslagsanslag anvisar sammanlagt 20
milj. kr. till Cuba.

Utskottet

Principerna för länderinriktningen togs upp i 1970 års statsverksproposition
och behandlades i statsutskottets utlåtande 1970: 84 som riksdagen
enhälligt godkänt. Ur detta utlåtande må följande citeras:

I propositionen uttalas att den ledande principen, då tillfälle ges till
en utvidgning eller förnyelse av den länderkrets till vilken det direkta biståndet
koncentreras, och vid fördelningen av biståndet mellan dessa
länder bör vara att främja uppnåendet av det dubbla mål som uppställts
för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna. Det är därför naturligt
att Sverige i första hand söker samarbeta med länder, vilkas regeringar i
sin ekonomiska och sociala politik strävar efter att genomföra sådana
strukturförändringar som skapar förutsättningar för en utveckling präglad
av ekonomisk och social utjämning. Vid utbyggandet av vårt direkta
bistånd bör vi därför enligt propositionen gradvis åstadkomma en försKjutning,
så att nya insatser i första hand kommer i fråga i sådana
länder.

Utskottet är medvetet om att såväl ländervalet som utformningen av
de enskilda biståndsinsatserna har betydelse för möjligheterna att förverkliga
de uppställda målen för svensk biståndspolitik och att erhålla
största möjliga effekt av de enskilda insatserna. En långsiktig planering
av biståndsinsatserna är under alla förhållanden nödvändig. Vad som i
propositionen särskilt anförs om ländervalet innebär inte heller ett
övergivande av principen om en långsiktig planering av det bilaterala
biståndet. Som konsekvens härav kan det i praktiken endast bli fråga om
en gradvis förskjutning av biståndsinsatsernas fördelning mellan mottagarländerna.
Propositionen aktualiserar inte heller ett avbrytande av
biståndssamarbetet med något av de nuvarande mottagarländerna. Utskottet
utgår från att den svenska biståndspolitikens målsättningar är
möjliga att uppnå i länder med olika politiska och ekonomiska system.
Utskottet kan mot bakgrund härav och med beaktande av de synpunkter

UU1971:2

14

som utskottet anfört ge sin anslutning till propositionens uttalande vad
avser länderval och förskjutning vid utbyggandet av Sveriges direkta
bistånd.

Utskottet kan i detta sammanhang även ansluta sig till SIDA:s bedömning
av hur bistånd från Sverige skall komma de breda befolkningslagren
i de fattiga länderna till godo och medverka till social och
ekonomisk utjämning i mottagarländerna. Biståndsinsatser inom jordbruk,
vattenförsörjning, hälsovård och familjeplanering, skolbyggande
och yrkesutbildning bör, såsom styrelsen framhåller i sin senaste anslagsframställning,
utformas så att de direkt når gemene man i samhället.
Varje överföring av finansiella resurser förutsätter insyn i medlens användning
i enlighet med de avtal som överenskommits mellan parterna.
Genom en sådan utformning bör även den kulturella och politiska utvecklingen
i de fattiga länderna på sikt påverkas på det sätt som är
önskvärt. Den samhällsutveckling i demokratisk riktning, som de svenska
insatserna inom utvecklingssamarbetet enligt statsmakternas uttalanden
skall medverka till, befordras genom att möjligheter skapas till utveckling
och arbete och genom att befolkningstillväxten hålls tillbaka så att
en snabbare standardhöjning möjliggörs.

Utskottets ställningstagande överensstämmer med uttalandet i motionerna
I: 450 och II: 497 att våra projekt naturligtvis måste få en inriktning,
som gör att insatsen bidrar till en bred ekonomisk och social utveckling
till gagn för den stora massan av folket. Som framhålls i de
nämnda motionerna varierar möjligheterna att bedöma resultatet beroende
på vilken typ av projekt det gäller. Det är också klart att utsikterna
till goda resultat kan vara beroende av i vilket land insatsen görs.
Det finns länder vilkas regimer inte i första hand är inriktade på att
utnyttja biståndssamarbetet för att höja folkets sociala och ekonomiska
standard. I andra fall kan en bristfällig förvaltning göra att mottagarlandet
inte uppfyller sin del av ett ingånget avtal och att insatsen av det
skälet inte når avsett resultat. Återigen i andra fall kan regimen ha en
klart uttalad vilja att åstadkomma sociala effekter, men svårigheter av
annan art gör att resultaten ändå blir dåliga. Exempel på länder där
det råder i alla avseenden ideala förhållanden finns knappast. Utskottet
kan på samtliga ovan angivna punkter instämma i motionernas uttalanden.

Till dessa i motionerna I: 450 och II: 497 anförda synpunkter vill utskottet
lägga, att omfattningen och varaktigheten av svenskt bilateralt utvecklingsbistånd
givetvis måste betingas av i vilken mån biståndet kan
väntas bidra till de uppställda målsättningarnas förverkligande. Det ställer
sig ofta svårt att på ett tidigt stadium förutsäga att så blir fallet.
U-landsregimer som betecknar sig själva som progressiva och inleder
ambitiösa utvecklingsprogram kan drivas att revidera sin politik eller
störtas av grupper med mindre tilltalande målsättningar. Eftersom biståndspolitiken
måste arbeta på lång sikt, kan ett projekt inte lämpligen
avbrytas på grund av sådana förändringar. Omvänt kan regimer,
som framstår som föga framstegsvänliga, genom kontakt med olika biståndsgivare
förmås att inleda program som på lång sikt kan ha positiva
effekter. En schematisk uppdelning av u-länderna under olika etiketter
är sålunda vansklig.

Även om man beaktar ovan anförda reservationer och nyanseringar,
synes det dock möjligt att uppställa vissa principer för ett lämpligt
länderval, då en utvidgning av mottagarkretsen blir aktuell. I de fall då

UU1971: 2

15

ett u-Jand sedan länge har behärskats av en regim som har visat sig ointresserad
av en både ekonomisk och social utveckling finns det skäl att
visa återhållsamhet i fråga om nya svenska biståndsinsatser. I de fall då
starka indicier talar för att en u-landsregim allvarligt strävar till ekonomisk
och social utjämning och har realistiska förutsättningar att samtidigt
öka den allmänna utvecklingstakten, om den får bistånd utifrån,
kan det vara särskilt befogat för vårt land att underlätta dess strävanden.

Sammanfattningsvis vill utskottet betona riskerna med att döma
u-ländernas interna politik efter dagslägets växlingar. Det svenska utvecklingssamarbetet
skall syfta till reformer på lång sikt i en riktning,
som är förenlig med våra ideal om social och ekonomisk rättvisa och
om allas delaktighet i kulturen och i samhällets styrelse. När statsmakterna
har att ta ställning till en utvidgning av mottagarkretsen för bilateralt
bistånd, bör de främst välja länder som förenar fattigdomens och
underutvecklingens behov med framstegsvilja och utvecklingskraft. Från
allmän utjämningssynpunkt ställer det sig naturligt att utvälja särskilt
fattiga länder som mottagare av svenskt bistånd, men detta innebär inte
att sådant bistånd endast skall vara förbehållet de allra fattigaste länderna.
En liknande tankegång synes SIDA:s styrelse i sin anslagsframställning
ha velat ge uttryck åt.

Den syn på utvecklingssamarbetet som ligger till grund för de av riksdagen
1970 fastställda principerna för länderinriktningen synes stå i
samklang med FN-strategin för det andra utvecklingsårtiondet, vilken
antogs av FN:s generalförsamling vid dess senaste möte. I strategin understryks
att utvecklingens yttersta mål måste vara att åstadkomma en
fortgående förbättring av individens levnadsförhållanden och att låta
framstegen komma alla till godo. Därför är det nödvändigt att få till
stånd en rättvisare fördelning av inkomster och förmögenheter i syfte
att främja såväl social rättvisa som effektiv produktion, att avsevärt höja
sysselsättningen, att nå ett större mått av inkomsttrygghet samt att vidga
och förbättra möjligheterna till utbildning, hälsovård, näringstillförsel,
bostäder och social välfärd, liksom att skydda miljön. Kvalitativa och
strukturella samhällsförändringar måste således gå hand i hand med
snabb ekonomisk tillväxt och existerande skillnader — regionala, sektorala
och sociala — bör minskas avsevärt. Dessa mål är på samma gång
avgörande förutsättningar för utvecklingen och dennas slutresultat. De
bör därför ses som integrerade delar i samma dynamiska process och
kräver ett enhetligt synsätt. Strategin betonar vidare nödvändigheten av
att utvecklingssamarbetet genomförs i en anda av konstruktivt samförstånd
och samarbete mellan regeringarna, baserad på ömsesidigt beroende
av varandras intressen och ägnad att främja ett rationellt system för
internationell arbetsfördelning samt återspeglande deras politiska vilja
och gemensamma föresats att uppnå dessa syften och målsättningar.

De motionsyrkanden som tidigare nämnts avser dels principerna för
länderinriktningen, dels biståndsinsatser i enskilda länder bl. a. nya mottagarländer,
dvs. sådana som inte hittills mottagit svenskt bistånd annat
än i relativt ringa omfattning.

UU 1971:2

16

I motionen 472 framhåiles beträffande principerna för länderinriktningen
att motiv inte finns för någon systematisk nedtrappning av de
svenska biståndsinsatserna i nuvarande mottagarländer. En sådan avveckling
skulle inte bara utgöra ett svek mot de människor som genom
de svenska insatserna börjar uppnå drägligare levnadsbetingelser utan
också mot de framstegsvänliga krafter för vilka de svenska insatserna inneburit
stöd och inspiration. Motionen utmynnar, såvitt nu är i fråga, i
en hemställan att vad som anförts i motionen beträffande ländervalet
bl. a. innebärande att Sverige icke bör avbryta biståndssamarbetet med
de nuvarande mottagarländerna ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet erinrar om att de principer för biståndets länderinriktning
som riksdagen fastställt 1970 enligt ovan citerade utskottsutlåtande ger
grund för fortsatt biståndssamarbete med nuvarande mottagarländer.
Något förslag av annan innebörd har ej förelagts riksdagen. Utskottet
finner att det sålunda ej föreligger anledning att ge Kungl. Majit till
känna vad som i motionen 472 anförts beträffande ländervalet, varför
motionen avstyrkes.

I motionen 473 anföres bl. a. att de speciellt gynnsamma förutsättningar
för goda resultat som föreligger i fråga om länder där Sverige hos
myndigheter och befolkning blivit ett välkänt begrepp bör beaktas vid
överväganden kring utvecklingshjälpens länderinriktning. Motionen hemställer
att riksdagen vid behandling av de föreslagna riktlinjerna för bilateralt
utvecklingssamarbete ger Kungl. Majit till känna vad i motionen
anförts.

Utskottet finner det självklart att biståndsinsatser underlättas av att
nära och vänskapliga förbindelser råder mellan Sverige och mottagarlandet.
Det är emellertid inte förenligt med de av riksdagen fastställda
kriterierna för valet av mottagarländer att fästa avgörande vikt vid
existensen av bilaterala vänskapsband, de må sammanhänga med traditionella
handelsförbindelser, turism eller andra gemensamma intressen.
Inte heller skulle en sådan praxis ligga i linje med FNis strategi
för det andra utvecklingsårtiondet, vilken betonar utvecklingssamarbetets
globala aspekter och syftar till att nå fram till ett rationellt
system för internationell arbetsfördelning. Det får dessutom förutsättas,
att biståndsinsatser i många fall är särskilt ägnade att främja vänskapliga
förbindelser mellan givare och mottagare samt att åstadkomma
ett närmande dem emellan i fråga om värderingar och målsättning. Med
hänvisning härtill avstyrkes motionen 1971: 473.

Ovan refererade yrkanden i motionerna 175, 670, 672 och 675 berör
planeringen av biståndsinsatser i nya mottagarländer.

Den långtidsplan som statsmakterna antog 1968 bygger på principen
om koncentration i det svenska biståndets länderinriktning. Enligt långtidsplanen
kan emellertid, när ökningen av biståndsresurser efter hand

UU 1971: 2

17

blir mera betydande, en försiktig utvidgning av kretsen av sådana länder
bli möjlig utan att effektiviteten fördenskull eftersatts.

Utan att huvudprincipen om biståndets koncentration åsidosätts, kan
de växande planeringsramarna för det svenska utvecklingsbiståndet redan
nu aktualisera frågan om biståndsinsatser i nya mottagarländer.
Riksdagen har tidigare förordat (SU 1969:82) att en pragmatisk
handlingslinje därvid bör följas, så att biståndsmyndigheten till en början
försöksvis engagerar sig i nya länder i samarbete med FN-organ
som redan är verksamma där. Biståndsmyndigheten kan därigenom successivt
vinna erfarenheter av lämpligheten av direkta svenska insatser
i större skala, utan att man fördenskull hos vederbörande regering
väcker förväntningar om att Sverige skall binda sig för ett omfattande
långsiktigt bistånd. Ett sådant engagemang måste nödvändigtvis föregås
av grundliga utredningar och analyser som i praktiken endast kan utföras
av statliga myndigheter.

Det är emellertid angeläget att riksdagen i lämpliga former delges en
helhetsbild av den planering som pågår för att, med tillämpning av de
tidigare fastställda principerna, utvidga kretsen av länder som mottar
svenskt bistånd. På grundval av en sådan redovisning av planeringen
kommer riksdagen att kunna ta ställning till konkreta förslag om utvidgning
av mottagarkretsen.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Motionerna 175, 472, 664, 670, 672 och 675 berör biståndsinsatser
i enskilda länder.

I motion 175 hemställes, under åberopande av principen att svenskt
bistånd framför allt bör inrikta sig på de särskilt fattiga länderna,
att ökat bistånd till Cuba inte bör komma i fråga.

Riksdagen har 1970 uttalat, såsom framgår av ovan citerade utskottsutlåtande,
att det från allmän utjämningssynpunkt ställer sig naturligt
att utvälja särskilt fattiga länder som mottagare av svenskt bistånd
men att detta inte innebär att biståndet skall vara förbehållet endast
dessa länder. Utskottet finner att inte heller FN-strategin har en så
snäv syftning. Med hänvisning till vad som nu anförts och av de principiella
skäl som tidigare nämnts avstyrkes motionen 175, i vad den
avser biståndet till Cuba.

I motionen 675 föreslås att riksdagen såsom förslagsanslag anvisar
sammanlagt 20 milj. kr. till Cuba. 1970 uttalade statsutskottet (SU: 84)

1 sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet ingalunda uteslutit
att ett väsentligt större utvecklingssamarbete med Cuba under kommande
år kunde bli möjligt och motiverat. Utskottet förutsatte dock att
frågan i första hand bedömdes av SIDA och Kungl. Maj:t.

Av statsverkspropositionen framgår att det svenska stödet till Cuba
bl. a. innefattar ett projekt i samverkan med UNESCO, för vilket det

2 Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 2

UU 1971: 2

18

svenska stödet beräknas till drygt 10 milj. kr. under en femårsperiod.
Biståndsmyndigheten planerar för närvarande vissa ytterligare biståndsinsatser
i landet. Mot denna bakgrund och av de principiella skäl som
tidigare nämnts avstyrker utskottet motionen 675.

I motionen 175 hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala att den föreslagna hjälpen till Vietnam skall omfatta såväl
Nord- som Sydvietnam.

I motionen 670 pläderas för större humanitära insatser i de områden
i Sydvietnam, som kontrolleras av den provisoriska revolutionära regeringen.

I motionen 672 föreslås att riksdagen under budgetåret 1971/72 anvisar
75 milj. kr. för bidrag till Demokratiska republiken Vietnam på
i motionen angivna villkor samt 75 milj. kr. till Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering på samma villkor.

I statsverkspropositionen meddelas beträffande bistånd till Demokratiska
republiken Vietnam att för budgetåret 1971/72 beräknas motsvarande
belopp som för föregående budgetår, då 25 milj. kr. anvisades
för humanitärt bistånd att utgå under budgetåret och 50 milj. kr. att
utnyttjas för återuppbyggnadsarbete efter krigets slut. Dessa anslagsberäkningar
utgör en tillämpning av riksdagens beslut om hjälpen till
Vietnam.

Beträffande biståndsverksamheten i Sydvietnam meddelas i statsverkspropositionen
bl. a. att möjligheterna att förmedla humanitärt bistånd
begränsas av det rådande stridsläget. Några belopp har ej angivits
för insatser i Sydvietnam. Utskottet, som erinrar om riksdagens
beslut år 1969 att biståndet skall avse både Nord- och Sydvietnam, har
erfarit att utrymme för nya humanitära hjälpinsatser i Sydvietnam avseende
både de av Republiken Vietnams regering och de av den provisoriska
revolutionära regeringen kontrollerade områdena finns inom
vederbörande anslag och att frågan om nya och ökade insatser aktualiserats
i biståndsmyndighetens planering. Vid fördelningen av insatser
mellan olika områden bör beaktas såväl det akuta biståndsbehovet som
de insatser vilka andra länder gör i ifrågavarande områden.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet motionen
175, såvitt nu är i fråga, samt motionerna 670 och 672.

I motionen 472 hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
begär att SIDA får i uppdrag att på sätt som anges i motionen lägga
fram förslag till ökade svenska biståndsinsatser i Zambia och Botswana.
I motionen 664 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer
att SIDA får i uppdrag att göra upp en plan för väsentligt ökat
bistånd till Zambia och Botswana. I motiveringarna åberopas bl. a. politiska
skäl för de föreslagna insatserna, nämligen följdverkningarna av
Rhodesia-konflikten, närheten till apartheid-regimerna i södra Afrika
och Botswanas beroende av Sydafrika.

UU 1971: 2

19

Frågan om biståndsinsatser i Zambia behandlades i statsutskottets utlåtanden
1969 och 1970, som riksdagen godkänt. 1970 uttalade statsutskottet
bl. a. följande:

Utskottet är väl medvetet om Zambias utsatta position i södra Afrika
liksom om de svårigheter av ekonomisk och annan natur som motionärerna
riktat uppmärksamheten på. Zambia har snabbt kommit att inta
en plats bland de länder till vilka Sverige koncentrerar sina bilaterala
biståndsinsatser. Det svenska biståndet dit har t. v. så gott som helt
utgått i form av förvaltnings- och annan expertis och av fredskårspersonal,
och en avsevärd utvidgning av sådant personellt bistånd har förutsetts
för de närmaste åren. Enligt vad utskottet erfarit har Zambia vid
diskussioner och förfrågningar om bistånd från Sverige klart prioriterat
personalbistånd framför andra biståndsformer. Indirekt har den svenska
biståndskrediten i samfinansiering med Världsbanken/IDA till Tanzania
för iståndsättning av den s. k. Tan-Zam-vägen givetvis även kommit
Zambia till godo.

Zambia är med avseende på bruttonationalprodukt, naturresurser, exportintäkter,
skuldsättning och tillflöde av utländskt offentligt kapital
bättre ställt än angränsande länder i exempelvis östra Afrika. Med
hänsyn till vad utskottet tidigare framhållit beträffande Zambias utsatta
läge utgår utskottet ändå från att ev. ansökningar om svenskt kreditbistånd
för infrastrukturella ändamål kommer att prövas i positiv
anda.

Av SIDA:s anslagsframställning framgår att en väsentlig ökning av
biståndet till Zambia planeras. Enligt vad utskottet erfarit har SIDA
byggt ut sitt biståndskontor i Zambia. Utskottet anser att planeringen
för ökade insatser därigenom underlättas. Även för biståndet till Botswana
beräknas en betydande ökning. Med hänvisning till vad som nu
anförts och av de principiella skäl som tidigare nämnts avstyrker utskottet
motionen 472, såvitt nu är i fråga, och motionen 664.

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under
punkten 13 (Bilateralt utvecklingssamarbete) till hemställan angående
motionen 175, såvitt den avser bistånd till Cuba, samt motionerna 672
och 675.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande planeringen av biståndsinsatser i nya
mottagarländer som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 472 i vad avser principerna
för biståndets länderinriktning,

3. att riksdagen avslår motionen 1971: 175 i vad avser biståndet till
Vietnam,

4. att riksdagen avslår motionen 1971:472, i vad avser biståndet
till Zambia och Botswana, samt motionen 1971: 664,

5. att riksdagen avslår motionen 1971: 473,

6. att riksdagen avslår motionen 1971: 670.

UU 1971: 2

20

4. U-landsinvesteringar, u-ländernas industrialisering, kapitalbildning i
u-länderna m. m.

Propositionen

Riksdagen har uttalat sig för ökat bistånd på industrialiseringens område.
En väsentlig ökning av åtagandena inom detta område äger också
rum bl. a. genom nationella utvecklingsbanker. Återuppbyggnadsbiståndet
till Demokratiska republiken Vietnam efter kriget kommer att
främst avse det industriella området.

SIDA prövar även andra möjligheter att stödja u-ländernas industriutveckling,
t. ex. genom att kombinera personella och finansiella resurser
vid uppbyggande av småindustri. Härvid kan exempelvis s. k.
industrial estates, dvs. industriområden som utnyttjas gemensamt av
ett antal mindre företag, komma att ägnas uppmärksamhet. Styrelsen
planerar vidare att i samverkan med olika myndigheter och organisationer
närmare undersöka hur man skall kunna tillgodogöra sig tillgänglig
expertis i fråga om industriutveckling.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 41 av herr Björk i Göteborg (s) vari hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn av
systemet med statliga investeringsgarantier för u-länder samt att riksdagen
måtte uttala att statliga åtgärder syftande till att främja enskilda
svenska företags intressen på u-landsmarknader bör övervägas endast
inom ramen för av staten finansierade åtgärder för främjandet av svensk
export,

dels motionen 1971: 175 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
riktlinjer utarbetas för hur samarbetet mellan näringslivet och de biståndsgivande
myndigheterna skall kunna utvecklas i enlighet med
vad som anförts i motionen (punkt 8), att ett särskilt utvecklingsbolag
för u-landsinvesteringar bildas enligt i motionen uppdragna riktlinjer
(punkt 9), att investeringsgarantisystemet utsträckes och tillämpas på
sätt som i motionen anföres (punkt 10),

dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
reglerna för investeringsgarantierna bör ändras så att dessa i princip
skall kunna gälla för investeringar i alla länder som definitionsmässigt
hänförs till u-länder (punkt 4), att en offentlig parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att på sätt som i motionen anges utreda förutsättningarna
för

a) en särskild fond för för-investeringsstudier i u-länderna,

b) ett statligt svenskt investeringsbolag för u-landsinvesteringar, och

UU 1971: 2

21

c) en fond att användas för att möta kreditkonkurrens från företag,
vars hemlands regeringar lämnar räntesubventioner (punkt 5),

att vad som i övrigt anföres i motionen beträffande formerna för
svenska privata u-landsinvesteringar m. m. måtte ges Kungl. Maj:t till
känna (punkt 6), att SIDA får i uppdrag att på sätt som anges i motionen
undersöka möjligheterna till svenska insatser för att främja
sparandet i u-länderna (punkt 8).

Motionen 41 behandlar investeringsgarantisystemet. I motionen hänvisas
till det socialdemokratiska partiets u-hjälpsprogram, vari uttryckes
önskemål om visst samarbete mellan staten och svensk företagsamhet
— privat, kooperativ eller offentlig — i syfte att främja uländernas
utveckling. Ett sådant samarbete har också kommit till stånd
på en del områden. Det uppstår emellertid besvärande gränsdragningsproblem
när det gäller att utveckla detta samarbete. Ett skäl därtill
är den allt klarare markeringen att endast offentligt bistånd bör betecknas
som u-landsbistånd som bl. a. sagts i uttalanden av 1970 års riksdag.
Motionären anser att orsaken till att det statliga garantisystemet
för privata investeringar i u-länderna inte hittills haft någon stimulanseffekt
torde vara att systemet uppställer vissa villkor avseende företagens
sociala förpliktelser i u-ländema. Sverige bör i enlighet med
riksdagens tidigare uttalanden verka för tillkomsten av ett internationellt
investeringsgarantisystem. Främjande av det privata näringslivets
medverkan till u-ländernas utveckling torde kunna ske i samband
med de övriga exportfrämjande åtgärder som staten finansierar. Genom
en sådan handläggning skapas möjligheter att diskutera en prioritering
av åtgärder inriktade på u-landsmarknader i relation till andra marknader.
Motionen utmynnar i förslag om översyn av det statliga garantisystemet
och om ett uttalande av riksdagen att statliga åtgärder syftande
till att främja enskilda svenska företags intressen på u-landsmarknader
bör övervägas endast inom ramen för av staten finansierade
åtgärder för främjande av svensk export.

I motionen 175 hävdas att det svenska investeringsgarantisystemet
försetts med sådana begränsningar och villkor att det faktiskt ännu
inte kommit till användning. Bl. a. finns det inte sakligt skäl till att
systemet endast skall gälla de s. k. huvudmottagarländema för svenskt
bistånd. Prövningen får inte vara för restriktiv. Grundläggande för bedömningen
bör vara u-landets egen mening, att investeringen är önskvärd
och passar in i u-landets utvecklingsplan. Motionen utmynnar i
en hemställan att investeringsgarantisystemet utsträckes och tillämpas
på sätt som i motionen anförs.

I motionen 472 framhålles beträffande investeringsgarantisystemet att
orsaken till att systemet inte kommit till praktisk användning är att
det begränsas till att enbart gälla de länder som den bilaterala svenska
u-hjälpen hittills koncentrerats till. Dessa är i regel små marknader för

UU 1971: 2

22

svensk företagsamhet. Motionärerna hemställer att reglerna ändras så
att garantier i princip skall kunna gälla investeringar i alla länder som
definitionsmässigt hänföres till u-länder.

Motionen 175 innehåller förslag om bildandet av ett utvecklingsbolag
för investeringar i u-länderna, ägt av staten och näringslivet gemensamt.
Investeringsbenägenheten skulle kunna öka genom att kreditförsörjningen
liksom kapitalanskaffningen blir enklare och att en
jämnare riskfördelning skulle kunna erhållas. Inom ramen för ett utvecklingsbolag
borde också en samverkan mellan SIDA och de ulandsinvesterande
företagen kunna förenklas och effektiviseras. Genom
ett sådant utvecklingsbolag skulle vi i vårt land få ökad förståelse för och
kunskap om den betydelse som näringslivets investeringar har för uländerna.
Motionärerna hemställer att ett utvecklingsbolag bildas enligt
i motionen uppdragna riktlinjer.

I motionen 472 framhålles att ett svenskt statligt utvecklingsbolag
för u-landsinvesteringar skulle kunna bli ett verksamt medel att styra industrialiseringsinsatser
till branscher och regioner, där de är särskilt
angelägna ur utvecklingssynpunkt. En del av aktiekapitalet borde tillskjutas
över statsbudgeten; i övrigt finge bolaget uppta lån för sin
verksamhet. Bolaget borde arbeta i nära samverkan med SIDA och
kunna stimulera privata svenska företag att delta med kapital och
personal i projekt som helt eller delvis finansieras genom kreditstöd för
bolaget. Särskilt kunde detta intressera sig för att investera i små och
medelstora företag som beräknas få en från sysselsättningssynpunkt positiv
effekt. I motionen hemställes att förslaget om ett statligt utvecklingsbolag
utreds av en parlamentarisk utredning.

Liknande motioner om ett utvecklingsbolag avslogs av 1970 års
riksdag. Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande 1970: 84 att det rådde
viss oklarhet om den närmare konstruktionen av och om uppgifterna
för ett dylikt utvecklingsbolag.

Motionen 472 pläderar för inrättande av en särskild statlig förinvesteringsfond
för förundersökningar av tänkbara industriprojekt i u-länderna.
En större satsning skulle därigenom kunna ske inom den svenska
biståndsverksamheten på förinvesteringsstudier, vilka är av stor betydelse
för u-länderna när det gäller att kartlägga naturresurser och genomförbarheten
av olika investeringsprojekt. Även om fondens inrättande
och den större satsningen på förinvesteringsstudier kan väntas
medföra att allt fler svenska företag erbjuder sina tjänster och därmed
också får u-landserfarenhet, bör fondens medel ej vara knutna till
svenska konsulttjänster. Principen om fri anbudsgivning bör sålunda
kunna upprätthållas. Motionen utmynnar i en hemställan att förslaget
om förutsättningarna för en särskild fond för förinvesteringsstudier
i u-ländema utreds av en parlamentarisk utredning. Motsvarande mo -

UU 1971: 2

23

tionsyrkande har avslagits av tre tidigare riksdagar. I statsutskottets utlåtande
1970: 84 erinrades om att behovet av stöd till förinvesteringsstudier
redan delvis synes tillgodosett genom att en del av anslagsbeloppet
för utvecklingskrediter regelmässigt beräknas för sådana ändamål,
då uppdrag ges till främst svenska konsultföretag i samband med
projektförberedelser och projektkontroll i direkt anslutning till svensk
biståndskreditgivning.

Utskottet

I årets statsverksproposition beräknas 10 milj. kr. för projektförberedelser
och projektkontroll.

Beträffande motionsyrkandena om investeringsgarantisystemet samt
om bildandet av ett utvecklingsbolag och en förinvesteringsfond vill
utskottet anlägga följande allmänna synpunkter. Gemensamt för dessa
yrkanden är att de främst avser statliga åtgärder för främjande av privata
industriinvesteringar i u-länderna.

Det framhålls i propositionen att den utbyggnad av u-ländernas industri
som ägt rum inte har spelat den avgörande roll för den ekonomiska
utvecklingen och för sysselsättningen som förutsetts. Industrialiseringen
har främst kommit städerna till del och varit en angelägenhet
för utländska företag, vilkas teknik varit anpassad i första hand till
marknadsförhållandena i de rika länderna. Häri, och i produktionens
inriktning, ligger en väsentlig orsak till att industrisektorn endast i begränsad
utsträckning bidragit till en lösning av u-ländernas sysselsättningsproblem.
Många u-länder utgår nu i sin planering från att utvecklingsansträngningarnas
tyngdpunkt måste ligga på landsbygden, där majoriteten
av befolkningen under lång tid framåt måste få sin försörjning.
En ökning av jordbruksproduktionen är delvis beroende av existensen
av en viss kapitalvaruindustri. Samtidigt är utvecklingen av vissa
industrigrenar avhängig av en efterfrågan som måste komma via höjda
och jämnare fördelade inkomster i jordbrukssektorn. Det bör då också
vara möjligt för industrin att skapa fler arbetstillfällen genom arbetsintensiva
produktionsmetoder.

Utskottet vill för sin del instämma i dessa synpunkter i propositionen,
vilka bör utgöra en av utgångspunkterna för det svenska industrialiseringsbiståndet.

I motionsyrkanden vid 1970 års riksdag framhölls i detta sammanhang
bl. a. önskvärdheten av en successiv tyngdpunktsförskjutning inom
biståndspolitiken, varvid bistånd till industriell verksamhet skulle ges
samma vikt som övriga prioriterade ändamål. Bl. a. föreslog motionärerna
att en lämplig samarbetsform för statliga, fackliga och kooperativa
organisationer borde undersökas för att på bästa sätt tillvarata
relevanta erfarenheter. Man borde enligt motionärerna överväga inrätta

UU 1971: 2

24

en statlig konsultorganisation för studier och rådgivning liksom förmedling
av tjänster och projektupphandling. Statsutskottet framhöll i sitt
utlåtande 1970: 84 beträffande nämnda motioner bl. a. följande:

När det sedan gäller Sveriges bilaterala verksamhet på detta område
och motionärernas förord för en successiv tyngdpunktsförskjutning så
att bistånd till industriell verksamhet ges samma vikt som övriga prioriterade
ändamål, så kan utskottet i huvudsak ansluta sig till yrkandets
allmänna innebörd. Industrialiseringsbistånd bör enligt utskottets uppfattning
få en växande betydelse inom den bilaterala svenska biståndsverksamheten.
Det bör emellertid noteras att industriinriktat bistånd inte
i obetydlig utsträckning redan förekommer. Man finner sålunda beträffande
ämnesfördelningen av de svenska utvecklingskrediterna under
perioden 1962/63—1958/69 att ca 25 °/o av samtliga bruttoåtaganden
avsett industriområdet (att jämföras med 24 °/o för vägar och transporter,
19 »/o för vattenförsörjning på landsbygden, 14 °/o för jordbruk osv.).
En än mer prononcerad relativ betoning av industrisektorn finner man
vid studium av de utvecklingskrediter som är under aktuell planering
t. o. m. budgetåret 1971/72. SIDA har i sin senaste anslagsframställning
sagt sig avse att utvidga sitt stöd i olika former till u-ländernas industrialisering,
under förutsättning att nödiga personalresurser görs tillgängliga.

Utgångspunkten på detta liksom på andra områden är dock — och
måste vara — mottagarländernas egna behov och den prioritering de
själva fastställt. Såsom redan framhållits och som erfarenheten bl. a.
inom FN:s industriorganisation lärt, har det ofta visat sig svårt att utan
omfattande förstudier och expertrådgivning utforma och få fram projekt
som ägnar sig för direkt kapitalbistånd utifrån. De nationella utvecklingsbankerna
eller -bolagen torde framgent komma att spela en
alltmer betydande roll både som förmedlare av biståndsmedel och för
att mobilisera inhemskt och utländskt privatkapital. Behovet av expertbistånd
på industriområdet är emellertid mycket stort och kommer av
allt att döma att göra sig alltmer gällande framöver.

Utskottet vill ansluta sig till motionärernas uttalande att svensk
erfarenhet av statlig och kooperativ företagsamhet bör delges våra
mottagarländer i den utsträckning dessa har intresse därav. Det är därvid
även naturligt att man söker sig fram till en lämplig samarbetsform
för statliga, fackliga och kooperativa organisationer för att på
bästa sätt tillvarata relevanta erfarenheter, såsom motionärerna även
framhållit. Utskottet saknar emellertid möjlighet att ange den institutionella
form en sådan samverkan mellan olika intressenter lämpligen bör
ta. Den ledningsgrupp för biståndsverksamhetens organisation som nyligen
tillsatts bör kunna ägna uppmärksamhet även åt denna fråga.

De frågeställningar som sålunda berördes i statsutskottets utlåtande
1970: 84 har behandlats och blivit föremål för åtgärder inom Kungl.
Maj:ts kansli och SIDA.

SIDA främjar u-ländernas industrialisering och stöder deras exportansträngningar
bl. a. genom omfattande utvecklingskrediter för industriella
ändamål. Av SIDA:s petita framgår dessutom att ökade insatser
förbereds för industrialiseringsbistånd. Bl. a. planerar SIDA att i samverkan
med svenska myndigheter och organisationer, som har speciellt

UU 1971: 2

25

intresse för u-ländernas industriutveckling till sig knyta en grupp industriexperter.
En sådan grupps första uppgift skulle bli att samla in
material från internationella organisationer, svenska universitet och handelsföretag,
industriföretag med omfattande internationella kontakter,
konsulter m. fl. och därigenom klargöra vilken kapacitet och vilka erfarenheter
som skulle kunna utnyttjas för ett utbyggt svenskt industribistånd.

SIDA förmedlar vidare, i viss utsträckning, tekniskt kunnande och
företagsledande tjänster på industriområdet. Det är emellertid uppenbart
att SIDA som statligt verk endast indirekt kan tillhandahålla vissa
typer av tjänster, såsom ansvar för företagsledning (s. k. managementkontrakt),
anskaffning av delägarkapital m. m.

En fortsatt och utvidgad verksamhet av detta slag aktualiserar frågan
om vilka handlingsmöjligheter som finns inom SIDA:s nuvarande organisatoriska
form. Vid en utveckling av sådan verksamhet bör vidare
beaktas den principiella frågan om i vilken utsträckning verksamheten
har en biståndspolitisk — snarare än kommersiell — syftning och effekt.
Som riksdagen tidigare uttalat bör en klar distinktion göras mellan
offentligt bistånd och andra transaktioner med u-länderna. Detta gränsdragningsproblem
bör enligt utskottets mening uppmärksammas. En
översyn av svenska bilaterala åtgärder för att främja u-länders industrialisering
ter sig från dessa utgångspunkter önskvärd. Därvid kan även
behandlas åtgärder av det slag som avses i motionsyrkandena om ett
svenskt utvecklingsbolag.

Vid en översyn av dessa problem bör man även beakta frågan huruvida
effekterna av svenska insatser för industrialisering i vissa avseenden
blir större om de sker i form av ökat stöd till u-ländernas egna nationella
utvecklingsbolag snarare än genom förmedling av kapital från
Sverige via ett svenskt utvecklingsbolag.

Frågan om stöd åt u-ländernas industrialisering har även tagits upp
i FN-strategin. Den bärande idén i strategin är att relationerna mellan
de rika och de fattiga länderna skall utformas på ett sätt som gynnar
det gemensamma målet att ”nå fram till ett bättre och effektivare system
för internationellt samarbete, varigenom rådande skillnader i världen kan
avskaffas och välståndet kan tillförsäkras alla”. Särskilda verkställighetsåtgärder
i detta syfte har angivits, bl. a. att främja investeringar
i enlighet med de utvecklingsmål och den prioritering som fastställts i
u-ländernas nationella utvecklingsplaner. I- och u-länderna uppmanas
överväga ytterligare åtgärder i detta syfte. Det kan således även i ljuset
av FN-strategins mål finnas anledning att göra en översyn av Sveriges
möjligheter att vidtaga ytterligare åtgärder för att främja u-ländernas
industrialisering.

Beträffande motionsyrkanden om tillsättande av en utredning av åt -

UU 1971: 2

26

gärder för att stimulera svenska u-landsinvesteringar framhölls i statsutskottets
utlåtande 1970: 84 bl. a.:

Den biståndspolitiska målsättningen synes principiellt böra hållas
åtskild från frågan om stöd till olika grenar av svenskt näringsliv, vare
sig det rör industri, jordbruk eller fiske. Utskottet ansluter sig i detta
sammanhang till departementschefens uttalande i propositionen att
många skäl talar för att en klar distinktion görs mellan offentligt bistånd
och andra transaktioner med u-länderna. Kommersiella transaktioner
kan inte betraktas som bistånd endast för att den ena parten
är ett u-land. Den av motionärerna aktualiserade frågeställningen torde
därför snarare höra hemma i den näringspolitiska debatten.

Utskottet delar uppfattningen att det biståndspolitiska målet principiellt
bör hållas åtskilt från frågan om stöd till olika grenar av svenskt
näringsliv. I detta sammanhang har utskottet haft att behandla motion
41, där det hemställes att investeringsgarantisystemet måtte bli föremål
för översyn. I anslutning därtill yrkas att statliga åtgärder syftande till
att främja enskilda svenska företags intressen på u-landsmarknader bör
övervägas endast inom ramen för av staten finansierade åtgärder för
främjande av svensk export. I motionerna 175 och 472 yrkas att investeringsgarantisystemet
skall liberaliseras på olika sätt.

Utskottet har erfarit att det statliga garantisystemet för investeringar
i u-länder som infördes 1968 inte hittills tillämpats, eftersom inga ansökningar
har inkommit. Utskottet anser det inte möjligt att med ledning
av föreliggande information ge svar på frågan vilken av flera tänkbara
faktorer som är huvudorsak till att systemet inte hittills kommit till
praktisk användning.

Den översyn som ovan nämnts bör även omfatta investeringsgarantisystemet
och de uppslag som framförts i motionen 41. Riktmärket är
även på detta område ett system som ökar näringslivets möjligheter att
göra insatser i enlighet med u-ländernas nationella mål och prioritering
och med beaktande av de sociala syftena. Det är viktigt att vid översynen
ta del av de utredningar och den debatt som pågår inom internationella
organ om möjligheten att inrätta ett multilateralt system för
dylika garantier. En redovisning av resultatet av översynen beträffande
frågan om investeringsgarantier bör lämnas riksdagen så snart som
möjligt.

Översynen av industrialiseringsbiståndet och investeringsgarantisystemet
synes kunna utföras av Kungl. Maj :t med begagnande av den utredningskapacitet
som finns inom Kungl. Maj:ts kansli och SIDA samt
annan expertis. Vad utskottet sålunda anfört beträffande åtgärder för att
främja u-ländernas industrialisering torde ges Kungl. Maj:t till känna.
Motionen 41 samt motionerna 175 och 472, båda såvitt nu är i fråga,
avstyrkes.

I motion 472 föreslås inrättandet av en särskild statlig förinvesteringsfond
för förundersökningar av tänkbara industriprojekt i u-län -

UU 1971: 2

27

derna. Utskottet har erfarit att det inom SIDA:s projektförberedelseanslag
redan finns tillräckligt utrymme för marknadsundersökningar
och förinvesteringsstudier. Inga projekt som önskats av ett mottagarland
har behövt avslås till följd av medelsbrist för dylika studier. Motionen
472 avstyrks i denna del.

I motionen 175 förordas vissa former för samarbete mellan staten
och näringslivet med sikte på industriella investeringar i u-länderna.
Möjligheten av gemensamma s. k. paketprojekt, syftande till en allsidig
utveckling av samhällsfunktioner och näringsliv i en hel region, bör
prövas. Särskilt bör den arbetskraftsintensiva mindre och medelstora
industrins betydelse för u-ländernas sysselsättning uppmärksammas.
Motionen hemställer att riktlinjer utarbetas för samarbetet mellan näringslivet
och de biståndsgivande myndigheterna i enlighet med vad
som anförts i motionen. Motion 472 har motsvarande yrkande.

Utskottet erinrar om att liknande förslag om samarbete mellan stat
och näringsliv behandlats vid tidigare riksdagar. Statsutskottet ansåg i
sitt utlåtande 1970: 84 att det i praktiken sällan är vare sig möjligt eller
önskvärt att ha en så nära koppling som s. k. paketprojekt skulle kunna
innebära. Det framhölls att mellan de biståndsgivande myndigheterna
och näringslivet redan upprätthålles ett nära samråd och erfarenhetsutbyte
på många områden. Vägledande för dispositionen av de statliga
biståndsmedlen är den prioritering som görs av respektive mottagarland.
En mera vidsträckt tillämpning av paketprojektidén kan från biståndssynpunkt
även innebära en viss risk för en sådan bindning till
leverantörer och investerare att mottagarlandets rörelsefrihet och valmöjligheter
blir beskurna.

Som motionärerna påpekat planerar SIDA ökad verksamhet på industrialiseringens
område.

Utskottet finner, med hänsyn till den verksamhet som sålunda redan
pågår och planeras, att något behov av specifika riktlinjer i enlighet
med yrkandena i motionerna 175 och 472 icke synes föreligga. Ifrågavarande
motioner avstyrkes därför, såvitt nu är i fråga.

Motionen 472 tar upp frågan om inrättandet av en särskild fond för
att möta snedvridande kredit konkurrens. Vid internationell anbudsgivning
avseende projekt till u-länder händer det ofta att svenska företag
lämnar den fördelaktigaste offerten i fråga om pris, kvalitet etc. men
att beställningen går till en annan leverantör som får stöd från sin regering
i form av förmånliga kreditvillkor. I sådana situationer skulle speciella
kreditförmåner kunna utgå till det svenska företaget. Därigenom
skulle man slå vakt om den obundna hjälpens princip och om u-landets
rätt att köpa utan snedvridande kreditkonkurrens. I motionen föreslås
att frågan utreds av en parlamentarisk utredning.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden om en dylik fond har avslagits
av 1970 års riksdag. I statsutskottets utlåtande 1970: 84 fram -

UU 1971: 2

28

hölls att motionärerna syntes vara inne på tanken på någon form av
speciell statlig räntesubventionering i samband med exportkrediter till
u-länder. Ett dylikt stöd till exportindustrin syntes lämpligen böra diskuteras
i annat sammanhang än i samband med den biståndspolitiska
inriktningen och utnyttjandet av de statliga anslagen till utvecklingsbistånd.

Utskottet anser att Sverige, som tillsammans med u-länderna i internationella
organisationer kritiserat det av vissa i-länder tillämpade systemet
som beskrives i motionen 472, inte bör tillämpa samma system. Motionen
472 avstyrkes därför, såvitt nu är i fråga.

Frågan om främjande av sparandet i u-länderna tas upp i motionen
472. Det understrykes att kraftiga insatser kommer att erfordras när det
gäller att öka sparandet i u-länderna. I SIDA:s petita uttalas att man
avser att vidga Sveriges medverkan i biståndsarbetet med inriktning på
att skapa finansiella resurser i u-länderna bl. a. genom att främja det
offentliga och privata sparandet. Motionärerna anser att SIDA bör ta
kontakt med den expertis i olika spar- och kreditinstitutioner i Sverige,
vilken skulle bättre än hittills kunna utnyttjas inom svensk biståndsverksamhet.
Möjligheterna till samarbete med svenska spar- och kreditinstitutioner
bör undersökas. Motionen utmynnar i hemställan att SIDA får i
uppdrag att undersöka möjligheterna till svenska insatser för att främja
sparandet i u-länderna.

Utskottet delar motionärernas åsikt om vikten av åtgärder för att
främja sparandet i u-länderna. Svenska biståndsinsatser har redan nu
i vissa avseenden en sådan inriktning bl. a. genom att ställa teknisk expertis
till förfogande, och det är att räkna med att den ytterligare kommer
att betonas i de avväganden som framgent göres rörande svenska
biståndsinsatser. Härvid bör liksom tidigare beaktas de kooperativa organisationsformernas
roll. Vid sidan av åtgärder för att stimulera personligt
sparande är det vidare väsentligt att betona skattereformers roll
för att mobilisera finansiella resurser för utveckling såsom bl. a. sägs i
FN-strategin. Motionens syfte i vad avser sparandet i u-länderna får
anses vara i huvudsak tillgodosett, varför motionen avstyrkes.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1971: 41, 1971: 175 och 1971:
472 såvitt de avser det statliga garantisystemet för investeringar
i u-länder,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 175 såvitt den avser bildandet
av ett utvecklingsbolag för u-landsinvesteringar,

3. att riksdagen avslår motionen 1971: 472 såvitt den avser utredning
av förutsättningarna för en särskild fond för förinvesteringsstudier,
ett statligt svenskt utvecklingsbolag för u-landsinvesteringar
och en fond för att möta kreditkonkurrens,

UU 1971: 2

29

4. att riksdagen avslår motionerna 1971: 175 och 1971:472 i vad
avser riktlinjer för samarbetet mellan näringslivet och de biståndsgivande
myndigheterna,

5. att riksdagen avslår motionen 1971: 472 i vad avser insatser för
att främja sparandet i u-länderna,

6. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört beträffande en översyn av åtgärder för att främja
u-ländernas industrialisering.

5. Humanitärt bistånd och utbildningsstöd till befrielserörelser

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat
dels motionen 1971: 93 av herr Björk i Göteborg (s), vari hemställes
att riksdagen måtte anhålla att SIDA inom ramen för sitt informationsanslag
sprider sakkunnig och korrekt information om svenskt
humanitärt bistånd och utbildningsbistånd till befrielserörelser, jämte
därmed sammanhängande problem,
dels motionen 1971: 124 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk),
vari hemställes att riksdagen anvisar 10 milj. kr. till PAIGC, 10 milj. kr.
till MPLA och 10 milj. kr. till FRELIMO,
dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i
vad avser hemställan att vad som anförts i motionen beträffande dels
bilateralt svenskt stöd till motståndsrörelserna i södra Afrika, dels
svenska initiativ till förmån för FN-insatser i samma syfte ges Kungl.
Maj:t till känna (punkt 7),
dels motionen 1971:667 av fru Dahl m. fl. (s), vari hemställes att
Sverige bör lämna stöd i form av leveranser av varor, utrustning för
skolor och sjukvård samt transportfordon till befrielserörelsen MPLA i
Angola,

dels motionen 1971: 671 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk),
vari hemställes att riksdagen anvisar 10 milj. kr. till Laos’ patriotiska
front och 10 milj. kr. till den nationella befrielserörelsen FUNK i Kambodja,

dels motionen 1971: 683 av herrar Wirmark (fp) och Ahlmark (fp),
vari hemställes att riksdagen måtte uttala sig för att ge ett vidgat stöd
till motståndsrörelser i södra Afrika i enlighet med vad som i motionen
angives, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om att en plan för ett sådant vidgat stöd till motståndsrörelserna i
södra Afrika framlägges till nästa års riksdag samt att riksdagen måtte
uttala sin anslutning till de i motionen angivna riktlinjerna för
svensk stöd till motståndsrörelser i den s. k. tredje världen.

Utskottet

I motionen 1971: 683 föreslås att riksdagen uttalar sin anslutning till
de i motionen angivna riktlinjerna för svenskt stöd till motståndsrörelser

UU 1971: 2

30

i den s. k. tredje världen. I motionen räknas upp principer som skall
vara vägledande för valet av motståndsrörelser som skall få svenskt
stöd, för arten av och genomförande av detta stöd, för den svenska
asylpolitikens tillämpning på motståndspolitiker, för diplomatiskt agerande
i syfte att stödja motståndsrörelser och för den praxis som bör följas
av svenska företag i berörda länder.

Utskottet erinrar om att ett liknande motionsyrkande avstyrktes vid
1970 års riksdag. I utrikesutskottets utlåtande 1970: 9 hänvisades till
de principer som riksdagen anslutit sig till 1969 som tillräckliga för att
motivera det framtida stödet.

Enligt dessa principer, som återfinnes i statsutskottets utlåtande
1969: 62, tillstyrkes humanitärt stöd och utvecklingsstöd till afrikanska
befrielserörelser med beaktande av att utformningen av svenskt statligt
stöd ej kan tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att
ej ingripa i en annan stats inre angelägenheter. En sådan konflikt behöver
inte uppstå, sägs i utlåtandet, i de fall då FN entydigt tagit ställning
mot förtryck av folk som eftersträvar nationell frihet. Detta kan
anses vara fallet beträffande Sydvästafrika, Rhodesia och de under
Portugals överhöghet stående områdena i Afrika. Vad avser hjälp till
apartheidpolitikens offer kan sådan hjälp motiveras bl. a. med FN:s
uttryckliga fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken.

I samma utlåtande påpekas att de speciella förutsättningarna för stöd
åt vissa befrielserörelser i Afrika inte ger underlag för generella krav på
statliga stödåtgärder till rörelser och organisationer vilka betecknas som
nationella eller sociala befrielserörelser.

I utlåtandet framhålles även att statligt humanitärt bistånd som genom
Röda korset och därmed jämförliga hjälporganisationer förmedlas
till olika befolkningsgrupper i länder, vilka befinner sig i inbördeskrig,
inte synes möta betänkligheter från folkrättslig synpunkt.

Med tanke på de principer som sålunda fastställts av riksdagen kan
utskottet inte se något skäl för att uppställa nya riktlinjer för bistånd
till befrielserörelser i den s. k. tredje världen enligt förslaget i motionen
1971: 683, som därför avstyrkes i förevarande del.

I motionen 1971: 472 föreslås bl. a. att den av Kungl. Maj:t tillsatta
flyktingberedningen, som bl. a. behandlar frågor om stöd till motståndsrörelser,
bör utvidgas till att även inkludera representation av de demokratiska
politiska partierna.

Ett liknande motionsyrkande avslogs av 1970 års riksdag. Utrikesutskottet
framhöll i sitt utlåtande 1970: 9 att beredningen för studiestöd
och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser
fungerar på ett tillfredsställande sätt. Beredningen, som förordnats
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni 1969, åligger att till
SIDA ge förslag till användningen och fördelningen av statsmedel under
utrikesdepartementets huvudtitel som ställts till förfogande för hu -

UU 1971: 2

31

manitärt bistånd i form av studiestöd eller humanitär hjälp för ifrågavarande
ändamål.

Utskottet kan inte finna att några nya argument tillkommit som motiverar
en utvidgning av flyktingberedningen och avstyrker därför motionen
1971: 472 såvitt nu är i fråga.

Motionen 1971: 472 tar även upp möjligheterna för Sverige att ta
initiativ i FN till ett utvidgat internationellt program för stöd åt motståndsrörelserna
i främst södra Afrika.

Utskottet erinrar om att Sverige i FN har röstat för uppmaningar
till stater att ge moraliskt och materiellt stöd åt befrielserörelser, varvid
från svensk sida klargjorts att med begreppet materiellt stöd avses
bistånd som ges i överensstämmelse med FN-stadgans och folkrättens
principer. Sverige har även 1970 röstat för en resolution i vilken FN:s
generalsekreterare uppmanas att i samarbete med OAU vidta alla lämpliga
åtgärder för att främja bistånd på de ekonomiska, sociala och humanitära
områdena från regeringar, organisationer och individer till
det förtryckta sydafrikanska folkets nationella rörelse i dess legitima
kamp mot apartheid. Sverige har 1970 i debatten i FN framfört olika
förslag i detta sammanhang, däribland tanken på en kartläggning dels
av behovet av materiellt stöd till offren för de vita minoritetsregimernas
politik, dels av de kanaler som är tillgängliga för dem som önskar
lämna sådant stöd i enlighet med FN-organens relevanta resolutioner.

Sverige är redan nu en av de allra största bidragsgivarna till FN:s
båda hjälpprogram avseende södra Afrika, nämligen förvaltningsfonden
för apartheidpolitikens offer och utbildningsprogrammet för södra
Afrika.

Utskottet delar bedömningen att det vore önskvärt att ökat stöd ges
i FN:s regi åt ifrågavarande hjälpbehövande befolkningsgrupper och
åt befrielserörelserna. Sverige bör även framdeles aktivt stödja förslag
härom och därest så befinnes lämpligt ta egna initiativ. Denna fråga
synes också vara föremål för kontinuerligt samråd inom den afrikanska
enhetsorganisationen (OAU). Med hänvisning till de ställningstaganden
och de initiativ som Sverige sålunda i olika sammanhang tar i FN i de
berörda frågorna finner utskottet inte anledning att bifalla hemställan
i motionen 1971:472 avseende svenska initiativ i FN som därför avstyrkes.

Motionen 1971: 93 behandlar behovet av information om det svenska
humanitära biståndet och utvecklingsstödet till vissa befrielserörelser.
Det framhålles att i den offentliga debatten synes förekomma betydande
oklarhet om innebörden av det svenska biståndet. På sina håll hyser
man verklighetsfrämmande föreställningar om möjligheterna att kanalisera
en mera avsevärd del av det totala svenska u-landsbiståndet till
dessa speciella ändamål. Själva begreppet ”befrielserörelse” ges ibland
en otydlig och missvisande innebörd. De folkrättsliga problem som kan

UU 1971: 2

32

uppstå i samband med bistånd av denna art ägnas ofta ringa uppmärksamhet.
Motionären påpekar att det även förekommer insinuanta framställningar
om den reella innebörden av det svenska biståndet. Motionen
utmynnar i en hemställan att SIDA sprider sakkunnig och korrekt
information om detta bistånd och därmed sammanhängande problem.

Utskottet har erfarit att det nu pågår arbete inom SIDA för att inom
ramen för informationsverksamheten lämna mera ingående upplysningar
om ifrågavarande biståndsverksamhet och om problem och utvecklingslinjer
som är förknippade härmed. Motionens syfte torde därmed
vara tillgodosett varför den avstyrkes.

I flera motioner framföres förslag om ökning av det svenska humanitära
biståndet och utbildningsstödet till befrielserörelser. Motionen
1971:472 pläderar sålunda för en kraftig ökning av stödet till motståndsrörelserna
i det kolonialt administrerade Afrika. I motionen 1971:
683 föreslås vidgat bistånd till motståndsrörelserna i södra Afrika samt
att en plan för ett sådant vidgat stöd framlägges vid nästa års riksdag.
I motionen 1971: 124 hemställes att riksdagen anvisar 10 milj. kr. till
PAIGC, 10 milj. kr. till MPLA och 10 milj. kr. till FRELIMO. I motionen
1971: 667 pläderas för stöd i form av leveranser av varor, utrustning
för skolor och sjukhus samt transportfordon till befrielserörelsen
MPLA. I motionen 1971: 671 hemställes att riksdagen anvisar 10
milj. kr. till Laos’ patriotiska front och 10 milj. kr. till den nationella
befrielserörelsen FUNK i Kambodja.

1970 års riksdag uttalade (UU 1970: 9) i anledning av motioner om
vidgat stöd till motståndsrörelser att det bör vara möjligt att inom ramen
för det svenska utvecklingsbiståndet ägna stor uppmärksamhet åt
bistånd till nationella befrielserörelser i enlighet med de av riksdagen
1968 fastslagna principerna.

Utskottet anser att det bör vara möjligt att på samma sätt öka det
bistånd som förmedlas genom Röda korset och därmed jämförliga
hjälporganisationer till befolkningsgrupper i krigsdrabbade områden. I
fråga om humanitär hjälp till de krigsdrabbade folken i olika delar av
Indokina förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t följer utvecklingen med
största uppmärksamhet och är beredd att pröva möjligheten att ytterligare
bistå dessa folk.

Av statsverkspropositionen framgår att en väsentlig ökning beräknats
för stödet åt flyktingar från södra Afrika, till befrielserörelser och till
offer för rasdiskrimineringspolitiken.

Enligt vad utskottet erfarit har till rörelsen för Guineas och Cap
Verdeöamas självständighet (PAIGC) utgått humanitärt stöd till ett
värde av 1 milj. kr., bestående av sjukvårdsutrustning, undervisningsmateriel
och vissa civila konsumtionsvaror såsom livsmedel och textilier
m. m. samt två transportbilar. Ytterligare leveranser till ett värde av
1 750 000 kr. förbereds. Sedan flera år har svenska bidrag lämnats till

UU 1971: 2

33

Mogambique Institute som är den civila grenen av Mogambiques befrielsefront
(FRELIMO). 1971 beräknas FRELIMO få humanitärt stöd
till ett värde av 750 000 kr. och folkrörelsen för Angolas befrielse
(MPLA) till ett värde av 500 000 kr. Stödet kommer att utgå i form av
leveranser i första hand av sjukvårdsmateriel, undervisningsmateriel
och vissa civila konsumtionsvaror. Från nationalfronten för Angolas
befrielse (FNLA) föreligger inte någon formell framställning, men behovslistor
har överlämnats till SIDA.

Kungl. Maj:t och biståndsmyndigheten bedömer inkomna ansökningar
i enlighet med de av riksdagen uppdragna riktlinjerna för denna
form av humanitärt bistånd och under hänsynstagande till de huvudprinciper
som vägleder den svenska utrikespolitiken. För genomförandet
av de projekt som Sverige sålunda kan stödja kommer, liksom hittills,
medel att kunna påräknas inom anslagen till utvecklingsbistånd.

Det väsentliga syftet med motionerna 1971: 472 och 1971: 683 i vad
avser stöd till vissa befrielserörelser i Afrika samt motionerna 1971: 124,
1971:667 och 1971:671 synes tillgodosett, varför de avstyrkes, motionerna
1971: 472 och 1971: 683 såvitt nu är i fråga.

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under punkten
13 (Bilateralt utvecklingssamarbete) till hemställan angående motionerna
124 och 671.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 93,

2. att riksdagen beträffande stöd till motståndsrörelser i tredje världen
avslår motionen 1971: 472 såvitt nu är i fråga samt motionerna
1971: 667 och 1971: 683.

6. Övriga frågor rörande de svenska biståndsinsatsernas ämnesinriktning

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 175 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser hemställan
att den aviserade utredningen om u-landsforskningen måtte tillsättas
samt att i direktiven därvid beaktas vad som i denna motion
anföres (punkt 4),
dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser hemställan att vad som i motionen anföres beträffande hänsynen
till miljövårdsaspekter när det gäller utvecklingsarbete i u-länderna ges
Kungl. Maj:t till känna (punkt 10) samt att vad som i motionen anföres
beträffande de framtida insatserna på familjeplaneringens område
ges Kungl. Maj:t till känna (punkt 11),
dels motionen 1971: 666 av fröken Andersson i Stockholm (c), vari

3 Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 2

UU 1971: 2

34

hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att SIDA
ges i uppdrag att i sin fortsatta biståndsverksamhet beakta den betydelse
det uppenbarligen har för ett lands utveckling att kvinnor och
män gemensamt tar ansvaret för produktion och samhällsutveckling och
att med hänsyn härtill se till att kvinnoutbildning ingår som en integrerad
del i de svenska biståndsprojekten,

dels motionen 1971: 669 av herr Hedin m. fl. (m, s, c, fp), vari hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att
Kungl. Maj:t uppdrager åt SIDA att snarast vidtaga åtgärder avseende
forskning och försök i syfte att inom ramen för den statliga biståndsverksamheten
väsentligt öka Sveriges livsmedelshjälp till u-länderna i
form av fiskprodukter,

dels motionen 1971: 677 av herr Lothigius m. fl. (m, c, fp), vari hemställes
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
och förslag åsyftande hjälp till utvecklingsländer och katastrof drabbade
områden i form av svensktillverkade monteringsfärdiga elementhus,

dels motionen 1971: 681 av herrar Ullsten (fp) och Möller i Göteborg
(fp), vari föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att
SIDA får i uppdrag att planera för vidgade insatser på nutritionens
område i u-ländema.

Utskottet

I motionen 472 yrkas att familjeplanering under lång tid framöver
bör vara ett huvudelement i den svenska biståndspolitiken. I internationella
organisationer bör Sverige i ökad utsträckning plädera för ökad
familjeplanering även i länder som inte är tätbefolkade och på allt
sätt opinionsmässigt stödja sådana insatser. Motionärerna framhåller
också att inte minst i Latinamerika med dess ovanligt snabba befolkningsökning
och med de problem i familj eplaneringshänseende som den
katolska kyrkan ibland skapar är insatser angelägna. Det finns anledning
för SIDA att särskilt observera och vara beredd att stödja familjeplaneringsinsatser
där. I motionen föreslås också en ökad satsning på
forskning.

I statsverkspropositionen framhålles att den ökade kapaciteten för
insatser på familjeplaneringens område inom de internationella organisationerna
— både de mellanstatliga och de privata — gör det möjligt
såväl att öka de svenska bidragen till dessa som att koncentrera de
direkta svenska insatserna till ett mer begränsat antal länder. Statsverkspropositionen
understryker den särskilda betydelse som forskningen
har för fortsatta framsteg på detta område.

Det framgår att Sverige deltar aktivt i forskningen bl. a. genom den
verksamhet som bedrivs vid det av Världshälsoorganisationen (WHO) i
samverkan med svenska myndigheter inrättade centrum vid Karolinska

UU 1971: 2

35

institutet i Stockholm för forskning och utbildning inom den mänskliga
fortplantningen. Sverige finansierar även en av WHO utförd kartläggning
av den internationella forskningen på familjeplaneringsområdet.

Enligt 1968 års långtidsplan för det svenska utvecklingsbiståndet gäller
principen om biståndets länderkoncentration inte för insatser på
familjeplaneringens område. Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande
1968: 128 att det är av särskild betydelse att biståndet på detta område
inte är begränsat till vissa länder, i varje fall så länge något effektivt
koordinerat och välrastat internationellt biståndsprogram inte förverkligats.
I statsutskottets utlåtande 1969: 82 anfördes bl. a. att riksdagen
vid flera tillfällen uttalat sig för den starka satsning på familjeplaneringen
som sker inom den svenska biståndsverksamheten. Den utvidgning av
programmet som nu skedde till flera länder i Latinamerika fann utskottet
tillfredsställande. Riksdagen godkände ifrågavarande utlåtanden.
Ingen ändring har föreslagits av de principer som riksdagen sålunda
fastställt.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det pågår och planeras en
betydande svensk satsning på familjeplanering. Det har på senare år
skett en internationell förändring i positiv riktning med avseende på
inställningen till familjeplanering, markerad bl. a. genom tillkomsten av
FN:s fond för befolkningsfrågor (UNFPA). Sverige har ett fortlöpande
nära samarbete med detta organ liksom med den icke-statliga, internationella
familjeplaneringsorganisationen International Planned Parenthood
Federation (IPPF) på grundval av Sveriges ställning som en av
verksamhetens huvudfinansiärer. Även inom Världsbanksgruppen börjar
intresset nu inriktas på familjeplaneringens område. Ökade insatser
genom dessa internationella organisationer kan, som Kungl. Maj:t framhåller,
föranleda en viss koncentration av de direkta svenska insatserna.

De direkta utgifterna för bistånd på familjeplaneringens område beräknas
stiga från cirka 26 milj. kr. budgetåret 1969/70 till omkring 60
milj. kr. budgetåret 1971/72.

Syftet med yrkandet i motionen 472 torde sålunda vara tillgodosett,
varför motionen avstyrkes.

I motionen 175 hävdas att om Sverige gjort en vägledande insats
inom delar av utvecklingsbiståndet, så finns det också fält där vi släpar
efter. Dit hör utvecklingsforskningen. Antalet forskare som arbetar med
utvecklingsprogram är otillräckligt. Utvecklingsforskningen bör målinriktas
på huvudområden: livsmedelsproduktion, utbildningsmetodik,
sysselsättning, miljövårdande åtgärder m. m. samt metoder för resultatvärdering.
1970 års riksdag underströk betydelsen av u-landsforskning.
Den av riksdagen begärda utredningen bör arbeta skyndsamt och komma
med förslag om hur vårt u-landsbistånd i större utsträckning skall
kunna inriktas på forskning och högre utbildning i u-landsproblemen.
Därvid bör tanken på ett internationellt universitet för u-landsforskning

UU 1971: 2

36

och u-landsutbildning i vårt land prövas. I motionen hemställes, såvitt
nu är i fråga, att den aviserade utredningen om u-landsforskningen
måtte tillsättas samt att i direktiven därvid beaktas vad som i motionen
anföres.

Utskottet har erfarit att den av riksdagen begärda utredningen kommer
att tillsättas inom kort. Redan nu stöder Sverige u-landsorienterad
forskning på olika områden, bl. a. familjeplanering, jordbruk, skogsbruk
och nutrition. Forskningen sker delvis i anslutning till svenska biståndsprojekt
i olika länder. Sverige har nyligen givit sitt stöd till planerna
på att i samarbete med Världsbanken, UNDP och FAO upprätta en
konsultativ grupp för fortsatt forskning beträffande användningen av
nya utsäden. SIDA har sedan hösten 1970 utlyst stipendier för forskning
om social utveckling i u-länder. För detta ändamål har innevarande
budgetår anslagits 100 000 kr. Stöd ges även till FN:s forskningsinstitut
för social utveckling. För att diskutera olika problem inom u-landsforskningen
har upprättats en samrådsgrupp med företrädare för SIDA,
styrelsen för teknisk utveckling, de naturvetenskapliga och medicinska
forskningsråden samt Riksbanksfonden och forskningsberedningen.

Förslag om ett internationellt universitet utreds för närvarande av
expertgrupper som tillsatts av FN och UNESCO.

Syftet med motionen 1971: 175 i vad avser utredningen om u-landsforskningen
torde vara i huvudsak tillgodosett, varför motionen avstyrkes.

I motionen 681 framhålles betydelsen av åtgärder mot under- och
felnäring som stora delar av jordens befolkning lider av. Sverige har
redan genomfört insatser på detta område. Tillgången på svensk expertis
är god och en ytterligare ökning av nutritionsverksamheten ter
sig angelägen. Åtgärder för att främja deltagande av svensk livsmedelsindustri,
särskilt i vad avser produktion av billiga, proteinrika barnmatsprodukter,
bör också övervägas. Motionen utmynnar i en hemställan
att SIDA får i uppdrag att planera för vidgade insatser på nutritionens
område.

Utskottet erinrar om att de svenska biståndsinsatserna redan nu är
inriktade på det område som motionen behandlar. Detta gäller såväl
den multilaterala som den bilaterala hjälpverksamheten. Nutritionsinsatser
stöds inom ramen för Sveriges bidrag till UNICEF och världslivsmedelsprogrammet
samt genom Sveriges medverkan i en av FAO,
UNESCO och WHO uppsatt rådgivande grupp för proteinfrågor. Sverige
har engagerat sig i direkta nutritionsinsatser i Etiopien och Tunisien.
Insatser planeras i Tanzania och på Cuba. Svenskt bistånd för att
förbättra kreatursstammen bidrar på längre sikt till att höja kött- och
mjölkproduktionen och därmed till att öka tillgången på proteinrika livsmedel.

Möjligheterna att rekrytera personal för biståndsinsatser på nutritio -

UU 1971: 2

37

nens område kommer att öka som följd av tillkomsten av den nya avdelningen
för näringslära vid Uppsala universitet.

Utskottet förutsätter att insatserna på detta område också fortsättningsvis
successivt byggs ut. Syftet med motionen 1971: 681 får anses
vara tillgodosett, varför motionen avstyrkes.

I motionen 669 framhålles att det torde vara angeläget att skapa utrymme
för en väsentligt ökad livsmedelshjälp i fonn av fiskprodukter,
vilka är en källa till prisbilligt och högvärdigt protein. En sådan hjälp
skulle också vara till nytta för den hårt trängda svenska fiskerinäringen.
Motionärerna föreslår att SIDA snarast bör vidtaga åtgärder avseende
forskning och försök i syfte att öka livsmedelshjälpen till u-länderna i
form av fiskprodukter.

Utskottet har erfarit att en stor del av de svenska bidragen till världslivsmedelsprogrammet
under budgetåret 1971/72 — totalt ca 21 milj.
kr. — sannolikt torde komma att utnyttjas för inköp av fiskkonserver
i Sverige. Den slutliga fördelningen mellan fiskkonserver och andra
livsmedelsprodukter kommer att bero på världslivsmedelsprogrammets
önskemål och på tillgången av fisk.

Syftet med motionen 669 synes i huvudsak vara tillgodosett, varför
den avstyrkes.

I motionen 666 hemställes att SIDA ges i uppdrag att i biståndsverksamheten
beakta betydelsen för ett lands utveckling av att kvinnor och
män gemensamt tar ansvar för produktion och samhällsutveckling.
SIDA bör se till att kvinnoutbildning ingår som en integrerad del i de
svenska biståndsprojekten.

Utskottet finner att motionen behandlar ett angeläget ämne och att
dess förslag ligger i linje med det svenska utvecklingsbiståndets inriktning.
De utbildningsprojekt som Sverige stöder är öppna för kvinnor.
Sverige har sedan 1960-talets början tagit initiativ till och aktivt stött
olika kvinnoutbildningsprojekt i Afrika i samarbete med FAO, ILO och
UNESCO. Sverige är största bidragsgivare till det internationella institutet
i Haifa för utbildning av kvinnor i ”community development”-frågor. Tillsammans med UNESCO stöder Sverige sekundärskolor i
Tunisien, som i stor utsträckning tar sikte på undervisning av kvinnor.
Samarbete övervägs med FN:s ekonomiska kommission för Afrika
(ECA) i kvinnoutbildningsfrågor. Bland de bilaterala projekten kan
nämnas sekreterarskolan i Tanzania och utbildningen i kooperativa
frågor för kvinnor i Östafrika. Det kan sålunda hävdas att Sverige spelar
en aktiv roll i vad avser bistånd som tar sikte på kvinnors roll i samhällsutvecklingen.

Syftet med motionen 666 torde därför vara tillgodosett, varför den
avstyrkes.

I motionen 472 framhålles betydelsen av att man såväl i forskningen
som i det pågående biståndsarbetet ägnar stort intresse åt de miljöpoli -

UU 1971: 2

38

tiska aspekterna på omdaningsprocesserna inom både industri och jordbruk.
Sveriges roll får inte inskränka sig till att påpeka risker och anvisa
lösningar — vi bör också vara beredda att öka våra ekonomiska
insatser med de extra kostnader som hänsyn till miljöfaktorer oftast
kräver. Motionärerna hemställer att motionens synpunkter ges Kungl.
Maj:t till känna.

Utskottet erinrar om att Sverige sedan länge drivit uppfattningen att
det internationella samarbetet på miljövårdsområdet inte får inskränka
sig till i-ländernas problem utan i lika hög grad bör ta hänsyn till dessa
frågors betydelse för u-länderna. SIDA förutskickar i sin anslagsframställning
att svenska insatser med särskild inriktning på den mänskliga
miljöns och naturresursutnyttjandets områden i u-länderna kan komma
att bli angelägna. Miljövårdsaspekter beaktas numera i växande utsträckning
inom ramen för olika biståndsinsatser. Som exempel kan
nämnas att SIDA i samarbete med Världsbanken nyligen föranstaltat
om en särskild ekologisk studie i anslutning till ett kraftverksprojekt i
Tanzania. SIDA har också bekostat en miljömonografi över Zambia.

Sverige har inför miljövårdskonferenscn i Stockholm 1972 i likhet
med ett antal andra i-länder förklarat sig berett att positivt överväga
framställningar från u-länderna om bistånd för upprättandet av rapporter
om deras nationella miljöproblem.

Utskottet noterar att miljövårdsaspekterna noga beaktas i de svenska
biståndsprojekten och vill särskilt betona forskningens betydelse i detta
sammanhang. Syftet med motionen 472, såvitt nu är i fråga, torde vara
i huvudsak tillgodosett, varför den avstyrkes.

I motionen 1971: 677 hemställes om utredning och förslag åsyftande
hjälp till u-länder och katastrof drabbade områden i form av svensktillverkade
monteringsfärdiga elementhus.

För svenskt varubistånd gäller, som riksdagen tidigare framhållit,
den för all svensk biståndsverksamhet grundläggande regeln att det är
mottagarlandets prioritering som måste vara avgörande vid valet av
insatser. Vidare måste principen om det svenska biståndets obundenhet
beaktas. Därest bistånd i form av svenska elementhus befinnes angeläget
av mottagaren — det må vara ett u-land eller en biståndsorganisation
— bör möjligheten av sådana leveranser prövas med ledning av
gällande biståndspolitiska principer. Motionen 677 avstyrkes av dessa
skäl.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 175 i vad avser utredning om
u-landsforskning,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 472 i vad avser hänsynen till
miljövårdsaspekter i utvecklingssamarbetet,

3. att riksdagen avslår motionen 1971: 472 i vad avser framtida insatser
på familjeplaneringsområdet,

UU 1971: 2

39

4. att riksdagen avslår motionen 1971: 666,

5. att riksdagen avslår motionen 1971: 669,

6. att riksdagen avslår motionen 1971: 677,

7. att riksdagen avslår motionen 1971: 681.

7. Bidrag till enskilda organisationers hjälpverksamhet

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1971: 175 av
herr Bohman m. fl. (m) i vad avser hemställan att de av SIDA nu tilllämpade
reglerna för u-landsbistånd genom missionen och frivilliga
organisationer måtte omarbetas så att sådant stöd väsentligt ökas (punkt

5), att inom ramen för beviljade anslag ett belopp om lägst 20 milj. kr.
skall utgå till missionen och övrigt enskilt humanitärt hjälparbete (punkt

6) samt att anslaget till missionen och de övriga enskilda humanitära
organisationernas hjälparbete måtte årligen öka med minst 25 °/o
(punkt 7).

Utskottet

I motionen framhålles att missionen och övrigt enskilt humanitärt
hjälparbete i dag hotas av medelsbrist. Motionärerna yrkar på väsentligt
ökat statligt stöd. Ifrågavarande organisationer svarar själva för personella
insatser. SIDA:s biståndsregler bör vidgas t. ex. i vad avser anslag
till byggnader och inventarier samt startbidrag och resebidrag.
Även möjligheterna att införa driftbidrag bör prövas. Med hänsyn till
de låga bidrag som hittills utgått till enskilda organisationers biståndsverksamhet
bör en extra höjning nu genomföras. En större del av
SIDA:s informationsanslag bör fördelas mellan de humanitära organisationer
som effektivt kan sprida information till svenska folket, anser
motionärerna.

Vid 1970 års riksdag avslogs motioner med liknande innehåll. I statsutskottets
utlåtande 1970: 84 framhölls att bidragsgivningen till missionen
och övriga enskilda organisationers biståndsverksamhet mångfaldigats
under senare år. Inga bidragsansökningar som uppfyllt de allmänna
bidragsvillkoren hade dittills avvisats av brist på medel. Utskottet
hade anledning tro att bidragsvolymen skulle visa en fortsatt stigande
kurva till följd av ansökningarnas egen bärkraft och kvalitet,
utan att vare sig bidragsvillkoren som sådana behövde ytterligare uppluckras
eller minimibelopp för bidragsgivningen anges.

Utskottet noterar att SIDA i sin anslagsframställning beräknar 10
milj. kr. för bidrag till enskilda organisationer, vilket innebär en ökning
med omkring 2 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Sammanlagt utbetalades till enskilda organisationer under 1969/70
8,2 milj. kr., vilket innebär en ökning med 3,5 milj. kr. jämfört med

UU 1971: 2

40

föregående år. Utbetalningarna avsåg dels tidigare gjorda åtaganden,
dels delbetalningar på under året ingångna åtaganden, vilka uppgick totalt
till 4,95 milj. kr. mot 6 milj. kr. föregående år. Under innevarande
budgetår beräknas utbetalningarna komma att uppgå till 8 milj. kr.
SIDA:s nuvarande åtaganden kan väntas leda till utbetalningar av totalt
ca 10 milj. kr. under 1971/72.

De principer som legat till grund för beslutade statliga bidrag till enskilda
organisationer har liksom tidigare i huvudsak varit desamma som
gäller för direkta statliga biståndsinsatser. Den bidragssökande organisationens
framställning bör avse en insats så utformad att den kan förväntas
bidra till ekonomisk tillväxt och social utveckling i mottagarlandet.
Vid prövning av inkomna ansökningar om bidrag undersöks
regelmässigt om en insats harmonierar med de allmänna utvecklingssträvandena
och med sektorplaneringen i respektive mottagarländer.

SIDA stöder främst verksamhet i länder, där Sverige är engagerat genom
större biståndsinsatser eller i övrigt har goda möjligheter att följa de
enskilda organisationernas utvecklingsarbete.

I likhet med vad som gäller för det statliga biståndet ges prioritet till
insatser inom områdena undervisning, landsbygdsutveckling och livsmedelsförsörjning,
familjeplanering samt sjuk- och hälsovård. Den bidragssökande
organisationen förutsätts själv påtagligt bidra till kostnaderna
för insatsen. Bidrag ges i första hand till byggkostnader och utrustning.
Driftbidrag kan enligt numera tillämpade regler utgå under en begränsad
tid för att täcka organisationens ökade omkostnader i samband med
utvidgning av en insats eller igångsättandet av en ny.

Sedan 1968/69 har SIDA även lämnat bidrag till enskilda organisationers
volontärverksamhet i u-länderna. En avsevärd ökning av bidragen
till sådan verksamhet noterades under 1969/70. Antalet av SIDA
delvis finansierade volontärer uppgick den 1 juli 1970 till ca 35.

SIDA har under de senaste två åren totalt fördelat drygt 850 000 kr.
till enskilda organisationers u-landsinformation. Bidrag har lämnats för
genomförande av ett hundratal informationsprojekt.

En fråga som torde vara av intresse inte minst för den enskilda biståndsverksamheten
är vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta
rekryteringen för tjänstgöringen på fältet. Här må erinras om att meritvärdet
av sådan tjänstgöring och möjligheterna att tillgodoräkna den
i löne- och pensionshänseende efter hemkomsten nu utreds av särskilt
tillkallade sakkunniga.

Utskottet, som är väl medvetet om de värdefulla insatser i biståndsarbetet
som utförs av missionen och andra enskilda samt kooperativa organisationer,
utgår ifrån att det inom ramen för det växande svenska utvecklingsbiståndet
kommer att finnas utrymme för ökad bidragsgivning
till nämnda organisationer. Fortsatta positiva resultat för biståndsinsatser
i samverkan mellan SIDA och nämnda organisationer torde öka möjlig -

UU 1971: 2

41

heten att ytterligare tillmötesgå organisationernas bidragsansökningar
med beaktande av de grundläggande kriterier som gäller för det statliga
stödet. Syftet med motionen 175, såvitt nu är i fråga, synes i huvudsak
tillgodosett, varför motionen avstyrkes.

Motionen 175 tar även upp frågan om en minimiram för det statliga
stödet till missionens och övrigt enskilt hjälparbete.

I motionen hemställes att ett belopp om lägst 20 milj. kr. skall, inom
ramen för beviljade anslag, utgå till detta ändamål liksom att anslagen
måtte årligen öka med minst 25 %•

Som utskottet ovan anfört bör det vara möjligt att gradvis öka det
statliga stödet till de enskilda organisationernas biståndsverksamhet. Totalbeloppet
för det statliga stödet är beroende av de ansökningar som
inkommer och som biståndsmyndigheten kan bifalla i enlighet med gällande
riktlinjer. Utskottet finner det inte ändamålsenligt att riksdagen
fastställer en minimiram för de statliga bidragen.

Yrkandet i motionen 1971: 175, såvitt nu är i fråga, avstyrkes därför.
Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under punktten
13 (Bilateralt utvecklingssamarbete) till hemställan angående motionen
175 i vad den avser beräkning av medelsbehovet för missionen och
övrigt enskilt hjälparbete.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 175 i vad avser årlig ökning
av anslagen till missionen och övrigt enskilt hjälparbete,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 175 i vad avser omarbetning
av reglerna för u-landsbistånd genom missionen och frivilliga organisationer.

8. Sveriges deltagande i de internationella biståndsorganisationernas
verksamhet

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
Kungl. Maj:t senast under nästa års riksdag lägger fram förslag ägnade
att öka Sveriges insyn i de internationella biståndsorganen (punkt 12),
dels motionen 1971:674 av herr Hermansson i Stockholm m. fl.
(vpk), vari hemställes att riksdagen av regeringen begär utredning och
granskning av den verksamhet som bedrivs av Världsbanken, IDA och
IFC samt att riksdagen avslår förslaget i prop. 1971: 1 Bilaga 5 om bidrag
till Internationella utvecklingsfonden IDA med 175,9 milj. kr.

UU 1971: 2

42

Utskottet

I motionen 1971: 472 ställes bl. a. frågan huruvida Sveriges insyn i de
internationella biståndsorganen är tillräcklig. Motionärerna anser att
vi inte har möjlighet att fortlöpande följa arbetets gång i dessa organisationer
och att vara med i diskussioner om hur de svenska bidragen skall
användas. Detta är otillfredsställande, inte minst för riksdagen som anslagsbeviljande
myndighet. Motionärerna föreslår att riksdagen erhåller
en redovisning av hittills gjorda erfarenheter i detta avseende samt att
regeringen framlägger förslag ägnade att avhjälpa eventuella brister i
fråga om Sveriges insyn i de internationella biståndsorganen.

Utskottet erinrar om att Sverige har varit i tillfälle att nära följa
Jackson-utredningen som har resulterat i förslag till reformer av FN:s
biståndsorganisationer, avsedda att öka deras effektivitet och kapacitet.
Sverige utnyttjar aktivt möjligheterna att följa arbetets gång i viktigare
biståndsorganisationer genom medlemskap i deras styrelser eller andra
representativa organ, genom fortlöpande underhandskontakter, genom
förhandlingar inför bidragskonferenser och i samband med genomförandet
av multi-biprojekt m. m. I Världsbanksgruppen har Sverige tillsammans
med övriga nordiska länder en exekutivdirektör, vars uppgift
är att fortlöpande följa verksamheten. Detsamma gäller Asiatiska utvecklingsbanken.
Vederbörande svenska utlandsmyndigheter har genom
sina permanenta kontakter med de internationella organisationerna möjligheter
att bevaka verksamheten mellan styrelsemötena. Bevakningen
av FAO:s och världslivsmedelsprogrammets verksamhet kommer att
kunna förbättras genom inrättandet av en särskild tjänst som förste
ambassadsekreterare vid ambassaden i Rom. Den förstärkning av utrikesdepartementets
avdelning för internationellt utvecklingsbistånd som
beslöts 1970 (SU 1970: 85) har bl. a. möjliggjort en effektivare svensk
medverkan i ledningen och samordningen av de internationella biståndsprogram
till vilka Sverige lämnar växande bidrag. Bl. a. har också utrikesdepartementet
därigenom fått ökade möjligheter att studera och
analysera den rikhaltiga dokumentationen på utvecklingssamarbetets område.

Sverige får därför anses ha goda möjligheter till insyn i internationella
biståndsorganisationer, som erhåller svenska bidrag. Utskottet anser
det självklart att Sverige inte kan ställa villkor i fråga om de svenska
bidragens användning. Det multilaterala systemets bärande princip är
att nationell styrning av medlemsstaternas bidrag inte skall förekomma.

Den redogörelse som Kungl. Maj:t årligen avger till riksdagen beträffande
FN:s generalförsamlings möten innehåller bl. a. sammandrag av
debatter och resolutioner i biståndsfrågor samt referat av grundläggande
rapporter och dokument. Ytterligare upplysningar rörande den internationella
biståndsverksamheten kan hämtas ur det informationsmaterial
som SIDA utger. Riksdagens möjligheter till insyn ökas genom att riks -

UU 1971: 2

43

dagsledamöter regelbundet ingår i den svenska delegationen till FN:s
generalförsamling och i vissa andra delegationer.

Det är av största betydelse, inte minst mot bakgrund av de växande
svenska bidragen till den multilaterala biståndsverksamheten, att riksdagen
får ingående redogörelser för de internationella organens arbete.
Utskottet utgår ifrån att utrikesdepartementet och SIDA även fortsättningsvis
beaktar dessa synpunkter i sin verksamhet. Syftet med motionen
1971: 472, såvitt nu är i fråga, synes vara i huvudsak tillgodosett,
varför motionen avstyrkes.

Motionen 1971:644 behandlar bl. a. Världsbanksgruppens verksamhet.
Det hävdas att de i gruppen ingående institutionerna har den bestämda
målsättningen att främja privat, dvs. kapitalistisk, företagsamhet
samt att de arbetar inom ramen för det imperialistiska systemet och fullföljer
dess syften och intressen. Utvecklade kapitalistiska stater har det
avgörande inflytandet i representantskapet och styrelsen. Motionärerna
gör gällande att Världsbanksgruppens långivning visar att den i främsta
rummet stött mycket reaktionära regimer och sådana som varit villiga
att öppna respektive länder för imperialistisk profitjakt. Riksdagen bör
begära utredning och granskning av Världsbanksgruppens verksamhet
samt icke bifalla statsverkspropositionens förslag om bidrag till IDA.

I statsverkspropositionen framhålles att Världsbanksgruppen, vari ingår
Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden (IDA) och
Internationella finansieringsbolaget (IFC), under verksamhetsåret 1969/
70 svarade för en utlåning av sammanlagt ca 12 miljarder kr. Dessa organisationer
är därmed den största källan för obunden internationell
kreditgivning till u-länderna.

I förhållande till Världsbanksgruppen kanaliseras svenska biståndsmedel
uteslutande genom IDA. IDA:s medel tillhandahålls genom frivilliga
direkta tillskott från de industrialiserade medlemsländerna, de s. k. Part
I-länderna. IDA:s långivning är koncentrerad till de fattigaste länderna
och avser i första hand infrastrukturella investeringar. En växande del
av utlåningen avser socialt betydelsefulla projekt inom t. ex. utbildning,
landsbygdsutveckling och urbanisering. Detta reflekterar en grundligare
och mer omfattande analys av utvecklingens karaktär och orsakssammanhang.
IDA:s utlåning sker på synnerligen mjuka villkor — lånen
har en löptid på 50 år, varav 10 år är amorteringsfria, och löper utan
ränta bortsett från en administrationsavgift på 3/4%. De nya kreditåtagandena
under år 1970 uppgick till drygt 3 miljarder kr.

I statsverkspropositionen meddelas vidare att frågan om röstfördelningen
inom IDA:s styrelse nyligen aktualiserats. På grund av bidragsläget
riskerade u-ländernas sammanlagda röstetal att minska. Enighet
nåddes om en ordning enligt vilken deras relativa röststyrka — 37,6 %
av alla röster — ej kommer att förändras. IDA:s styrelse fick i uppdrag
att studera frågan om röstfördelningen i ett längre perspektiv och

UU 1971: 2

44

avge förslag. Specifikt angavs, på svensk begäran, att en stadgeändring
syftande till bättre balans mellan i-ländernas och u-ländernas röstetal
i IDA:s styrelse vore en möjlig utväg.

Utskottet anser att det finns anledning att i Världsbanksgruppen liksom
i andra multilaterala organ även framdeles noggrant följa verksamheten
och arbeta för en inriktning som främjar u-ländernas strävan mot
ekonomisk och social utveckling. Världsbanken har tidigare ställt sig avvisande
till medverkan i statsägd företagsamhet i u-ländema och visat
en snäv hållning till vissa sociala utvecklingsmål. Emellertid synes
Världsbanksgruppen numera successivt inrikta sig på utvecklingsorienterad
aktivitet inom ett vidare fält än tidigare. Finansiering sker på nya
områden såsom utbildning, forskning, familjeplanering m. m. Riktlinjerna
för IDA:s verksamhet och principerna för svensk biståndspolitik
överensstämmer allt bättre med varandra. IDA:s biståndskrediter ges
på mjuka villkor, de har stark inriktning på de fattigaste länderna och
avser i ej obetydlig utsträckning socialt betonade ändamål. Sveriges möjligheter
att i IDA:s styrelse få gehör för sina uppfattningar påverkas i
viss utsträckning av att Sverige även fortsättningsvis har ett väsentligt
finansiellt engagemang i IDA. Enligt svensk uppfattning är det viktigt
att IDA får en klar prägel av samarbetsorgan mellan fattiga och rika
länder.

Utskottet kan sålunda konstatera att Sverige aktivt söker arbeta för
att Världsbanksgruppens verksamhet i största möjliga utsträckning tillgodoser
u-ländemas intressen. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionen 1971: 674. Utskottet återkommer i samband med
medelsanvisningen under punkten 12 (Bidrag till internationella biståndsprogram)
till hemställan angående motionen 674, i vad avser bidrag till
Internationella utvecklingsfonden (IDA) under budgetåret 1971/72.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 472 i vad avser Sveriges insyn
i de internationella biståndsorganen,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 674 i vad avser utredning
och granskning av Världsbanksgruppens verksamhet.

9. Informationen i Sverige om u-landsproblemen

Propositionen

SIDA erinrar i sin anslagsframställning om att i 1970 års statsverksproposition
förutskickades att SIDA med ledning av de allmänna riktlinjer
som tidigare angivits skulle utarbeta en fyraårsplan för informationsverksamhetens
framtida omfattning och innehåll.

SIDA:s informationsverksamhet har genomgått en kraftiga expansion
under de båda senaste åren. Mellan budgetåret 1967/68 och 1969/
70 sjudubblades medelsanvisningen. Nya slag av informationsåtgärder

UU1971:2

45

har kunnat prövas. På grund av att erfarenheterna av dessa nya åtgärder
är begränsade anser SIDA att underlaget för en utvidgad långtidsplanering
av informationsverksamheten ännu är bräckligt. SIDA har
därför i sin anslagsframställning begränsat sig till att beräkna medel för
information under budgetåret 1971/72 och avser att senare presentera
en fyraårsplan för informationsverksamheten.

För detta ändamål beräknas budgetåret 1971/72 ett medelsbehov av
4 milj. kr., vilket innebär en ökning med 1,5 milj. kr. i jämförelse med
budgetåret 1970/71.

Departementschefen beräknar, i avvaktan på att den fyraårsplan som
är under utarbetande inom SIDA skall färdigställas, tills vidare ett medelsbehov
för informationsverksamheten om 2 750 000 kr. för budgetåret
1971/72. Detta innebär en uppräkning med 250 000 kr. i förhållande
till innevarande budgetår. Anslagsökningens storlek bör ses i relation
till det förhållande, som SIDA påtalar i sin framställning, att anslagen
för informationsverksamheten ökats mycket kraftigt under senare
budgetår. Departementschefen understryker vikten av att SIDA
fortsätter och intensifierar sina ansträngningar att via löntagarorganisationerna
och andra folkrörelser få så stor spridning som möjligt av informationen.

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 176 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp), vari
föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer att SIDA
får i uppdrag att organisera en omfattande specialkampanj om u-hjälpen,
vari bl. a. bör ingå en broschyr att utdelas till alla hushåll,
dels motionen 1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c) i vad
avser hemställan att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, bil. 5, punkt C 3 Rekrytering och utbildning av fältpersonal
samt informationsverksamhet måtte bevilja ett med 800 000 kr.
förhöjt förslagsanslag på 10 821 000 kr., varav 3 550 000 kr. skall avsättas
för SIDA:s informationsverksamhet (punkt 13),

dels motionen 1971: 665 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) i vad
avser hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär
att en parlamentariskt sammansatt kommitté ges i uppdrag att utreda
vilka åtgärder som bör vidtas för att en internationalisering av undervisningen
snabbt skall kunna ske (punkt 3),
dels motionen 1971: 678 av herr Nilsson i Agnäs (m) m. fl. (c, fp)
vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär att SIDA
låter utföra forskning i enlighet med vad som i motionen anförts.

UU 1971: 2

46

Utskottet

I motionen 1971:472 anföres att fortsatta ökade anslagstilldelningar
till SIDA:s informationsverksamhet är motiverade. Den av Kungl. Maj:t
föreslagna anslagshöjningen kommer ej, anser motionärerna, att tillåta
någon volymökning utan innebär endast viss kompensation för automatiska
kostnadsfördyringar. Flera ansökningar från olika frivilliga organisationer
om bidrag till informationsverksamheten skulle behöva
avstyrkas av SIDA om inte anslaget höjs ytterligare. Även i motionen
1971: 175 framhålles önskvärdheten av att en större del av SIDA:s informationsanslag
fördelas mellan de humanitära organisationerna.

Utskottet noterar att medelsanvisningen till SIDA:s informationsverksamhet
har sjudubblats mellan budgetåren 1967/68—1969/70 samt att
Kungl. Maj:t föreslår en uppräkning till 2 750 000 kr., dvs. med 10 %>,
för budgetåret 1971/72. Utskottet har erfarit att den av SIDA aviserade
fyraårsplanen kan väntas bli framlagd tillsammans med SIDA:s petita
i höst. Underlag kommer då att finnas för en långsiktig bedömning
av hithörande problem. Den i motionen 1971: 472 berörda frågan om
bidragen till frivilliga organisationer har uppmärksammats i statsverkspropositionen
genom att departementschefen i sitt uttalande understrukit
vikten av att dessa organisationer begagnas för spridning av information.
Utskottet finner mot denna bakgrund inte anledning att tillstyrka
den i motionen 1971: 472 föreslagna ändrade beräkningen av medelsbehovet
för informationsverksamheten.

Motionen 1971: 176 berör uppläggningen av informationsverksamheten
om u-landsproblemen. Motionärerna påpekar att förutsättningarna
för en fortsatt positiv inställning hos den svenska opinionen till de allt
större behoven av u-hjälp är att realistisk information lämnas som fördjupar
kunskaperna och upplyser om de med hjälpverksamheten förenade
svårigheterna. Beträffande informationens uppläggning nämnes
möjligheten av en intensivkampanj som bl. a. kunde omfatta utdelning
av broschyrer till alla hushåll, ett intensivt pådrag i massmedia samt
anordnande av utställningar, konferenser och diskussioner på olika
orter.

Utskottet erinrar om att planering av informationsverksamheten för
närvarande pågår inom SIDA, varvid olika möjligheter till uppläggning
av denna verksamhet övervägs. Enligt vad utskottet erfarit kommer i
detta sammanhang uppslag av den art som presenterats i motionen
1971: 176 att diskuteras. Syftet med motionen 1971: 176 torde därmed
i huvudsak vara tillgodosett, varför den avstyrkes.

Motionen 1971: 678 behandlar angelägenheten av att underlätta studier
av det rikhaltiga materialet om u-landsproblemen. Motionärerna
anser att SIDA bör utdela forskningsstipendier bl. a. för att katalogisera
och registrera detta material.

Utskottet finner att SIDA:s informationsverksamhet i hög grad är

UU 1971: 2

47

inriktad på att tillgodose de önskemål som tas upp i motionen 1971: 678.
SIDA utger en månatlig förteckning över nyutkommen u-landslitteratur
och en löpande serie faktablad med detaljerade uppgifter om olika biståndsfrågor.
SIDA:s u-katalog innehåller en översiktlig sammanställning
av material om u-länder och u-landsproblem, uppdelat både efter
länder och problemområden. Vidare har SIDA utgivit länderbeskrivningar
och skrifter rörande skilda frågor. SIDA:s tidskrift ”Rapport”,
som behandlar u-ländernas problem, utkommer med tio nummer per
år. Dessutom ger SIDA:s bibliotek sedvanlig service som möjliggör källstudier.
Syftet med motionen 1971: 678 synes sålunda vara tillgodosett,
varför den avstyrkes.

Motionen 1971: 665 berör åtgärder för internationalisering av undervisningen.
Häri ingår bl. a. undervisning om u-landsproblematiken. Utskottet
noterar att frågan tagits upp i planeringsrådet för utbildningsfrågor.
Statsministern framhöll i öppningsanförandet vid skolveckan
den 2.1.1970 att internationalisering av utbildningen skall gälla all undervisning
och alla ämnen. Frågan beröres i statsverkspropositionens
bilaga 10, där hänvisning bl. a. sker till skolöverstyrelsens aktiviteter för
att utveckla, förbättra och förstärka undervisningen på detta området
inom skolväsendet i dess helhet. Förutom utbildningsdepartementet och
skolöverstyrelsen har även bl. a. universitetskanslersämbetet, Sveriges
Radio, SIDA, Svenska FN-förbundet och Svenska UNESCO-rådet ägnat
sig åt frågan.

Gällande läroplaner anger klart att undervisningen skall ha en internationell
inriktning. Skolöverstyrelsen har utgivit handledningar och
annat material rörande undervisningen om internationellt samförstånd
och samarbete. Frågan om undervisningens internationalisering har även
börjat behandlas vid lärarfortbildningen. Den första yrkesinriktade kursen
i ämnet ”u-landsfrågor med biståndsteknik” startade vid Uppsala
universitet våren 1970. Kurser av detta slag kommer även att bedrivas
vid andra universitet och universitetsfilialer. Av SIDA:s petita framgår
att SIDA bedriver en till skolväsendet riktad information med klar koncentration
till fortbildning av lärare. Bl. a. har anordnats två u-landskurser
i Kenya respektive Tanzania i samarbete mellan skolöverstyrelsen
och fortbildningsavdelningen vid lärarhögskolan i Umeå. En tredje
kurs av detta slag anordnas nu i Etiopien. Framställningen av lämpliga
läromedel har också kommit i centrum för SIDA:s insatser på u-landsundervisningens
område.

Utskottet finner att insatser syftande till intemationaliserad undervisning
sålunda nu genomförs eller planeras på en rad skilda områden.
Önskemålet att uppnå klarare mål- och metodangivelser för dessa insatser
har nu kommit i förgrunden.

Utskottet noterar att försök pågår för att uppnå större samordning
av insatserna. Resultatet härav synes böra avvaktas innan behovet av

UU 1971: 2

48

ytterligare samordningsåtgärder kan bedömas. Syftet med motionen
1971: 665, såvitt nu är i fråga, synes vara i huvudsak tillgodosett, varför
den avstyrkes.

Utskottet återkommer i samband med medelsanvisningen under
punkten 14 (Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet)
till hemställan angående motionen 472 i vad den
avser anslag till SIDA:s informationsverksamhet under budgetåret
1971/72.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 176,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 665 i vad avser åtgärder för
internationalisering av undervisningen,

3. att riksdagen avslår motionen 1971: 678.

10. Organisations- och personalfrågor

Motionsyrkandena

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1971: 175 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser
hemställan att beträffande i u-ländema tjänstgörande personal ett system
med längre tjänstgöringstider måtte övervägas liksom möjlighet
för hemvändande personal att under sex månader ägna sig åt forskning
eller fortbildning (punkt 11),

dels motionen 1971: 665 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) i vad
avser hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
en parlamentariskt sammansatt kommitté ges i uppdrag att utreda möjligheter
till åtgärder som underlättar rekrytering till tjänster inom biståndsverksamheten
(punkt 2).

Utskottet

Motionerna 175 och 665 förordar åtgärder för att underlätta rekrytering
till biståndsarbete. Motionen 1971: 175 utmynnar emellertid inte
i något särskilt yrkande på denna punkt. I båda motionerna framhålles
önskvärdheten av att tjänstledighet beviljas för biståndsarbete
samt att en generös meritvärdering tillämpas för sådant arbete.

Utskottet noterar att detta ämne är föremål för granskning av sakkunniga
som tillkallats inom finansdepartementet med uppgift att utreda
frågan om meritvärdet av anställning inom biståndsverksamheten i
u-länder.

Syftet med yrkandet i motionen 1971: 665 i vad avser underlättande
av rekrytering till biståndsarbete synes vara tillgodosett, varför motionen
avstyrkes, såvitt nu är i fråga.

I motionen 175 föreslås vissa åtgärder för att höja effektiviteten i
biståndsarbetet nämligen dels förlängd tjänstgöring för biståndsexper -

UU 1971: 2

49

ter, dels möjlighet till forskning eller fortbildning under sex månader
efter hemkomsten.

SIDA tillämpar vanligen tjänstgöringsperioder på två år, vilka, där
så är lämpligt och möjligt, kan förlängas till tre eller fyra år. Erfarenheten
synes visa att denna ordning är tillfredsställande. Om tjänstgöringen
på fältet utsträckes till längre perioder bedömes risk uppstå för
att biståndspersonalen förlorar kontakten med den ordinarie yrkesutövningen
i hemlandet och att personalens effektivitet minskas. Det anses
inte heller önskvärt att göra biståndsarbetet till en separat karriär.
Ingenting hindrar dock att vederbörande efter någon tids tjänstgöring
hemma rekryteras för en ny period på fältet.

Utskottet har erfarit att SIDA, där så befinnes önskvärt, kan bereda
personal som återvänt från tjänstgöring i biståndsarbete på fältet möjlighet
att ägna sig åt vidareutbildning eller forskning. Hittills har det ej
funnits behov av att sätta en sådan uppföljning av fälttjänstgöringen i
system.

Syftet med yrkandet i motionen 175 i vad avser längre tjänstgöringstider
för biståndspersonalen på fältet och fortbildning eller forskning
efter hemkomsten synes vara tillgodosett, varför motionen avstyrkes,
såvitt nu är i fråga.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionen 1971: 175 i vad avser införande av längre tjänstgöringstider
för biståndspersonal och möjlighet till forskning eller
vidareutbildning för hemvändande personal,

2. avslår motionen 1971: 665 i vad avser utredning rörande åtgärder
för att underlätta rekrytering till tjänster inom biståndsverksamheten.

11. Handelspolitiska förbindelser med u-Iänderna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1971: 1186 av
herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk), vari föreslås att riksdagen
uttalar sig för att Sverige förändrar sin handelspolitik i enlighet med
u-ländernas krav, sådana de uttryckts bl. a. i Alger-stadgan, och av regeringen
begär undersökning och förslag om konkreta åtgärder i detta
syfte.

Utskottet

I statsverkspropositionen framhålles att vissa framsteg har kunnat
noteras i förhandlingarna inom ramen för FN:s världshandelskonferens
(UNCTAD). Ett principbeslut har sålunda fattats om ett generellt
system för preferenser, varigenom färdigvaruexporten från u-länderna
skulle ges en gynnsammare behandling i tullhänseende än motsvarande

4 Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 2

UU 1971: 2

50

export från i-länder. U-ländemas export av sådana varor skulle i fortsättningen
komma att i stor utsträckning kunna importeras till i-länderna
helt tullfritt.

I statsverkspropositionens bilaga 12 meddelas beträffande samarbetet
inom UNCTAD att proposition beträffande tullpreferenser för uländerna
avses föreläggas 1971 års riksdag. UNCTAD:s arbete på handels-
och utvecklingsområdet ingår som ett led i strategin för det andra
utvecklingsårtiondet. Vidare meddelas att inom råvaruområdet har nåtts
överenskommelse mellan i-länder och u-länder om syften och principer
i fråga om bl. a. prispolitik samt om riktlinjer för det fortsatta arbetet
med diversifieringsfrågan. De sista kvarstående resolutionsförslagen från
andra världshandelskonferensen har under året slutbehandlats. Strävandena
att stabilisera priserna på u-ländemas råvaror har i olika sammanhang
stötts från svensk sida. Ansträngningarna att få till stånd ytterligare
råvaruavtal för bl. a. kakao fortsätter. Beträffande samarbetet i
andra internationella organisationer framhålles i statsverkspropositionens
bilaga 12 att strävandena inom GATT att ytterligare frigöra
världshandeln fortsätter. Särskild uppmärksamhet ägnas handeln med
u-länderna, icke-tariffära handelshinder och handeln med jordbruksvaror.
Sverige har genom unilaterala bidrag fortsatt att öka stödet till
GATT:s och UNCTADrs gemensamma handelsinformationscentrum
(ITC).

En av ITC:s huvuduppgifter är att främja u-ländernas export.

Utskottet finner att den svenska handelspolitiken i hög grad är inriktad
på att tillgodose u-ländemas krav, sådana de bl. a. uttryckts i
Alger-stadgan.

Syftet med motionen 1186 synes sålunda vara i huvudsak tillgodosett,
varför motionen avstyrkes.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971: 1186.

Medelsanvisningen

I statsverkspropositionen (s. 21—22) framhålles att budgeten för
1970/71 följer den anslagsuppdelning som varit motiverad av att biståndsfrågoma
tidigare handlades inom två olika departement. Det bör
vara möjligt att i år genomföra en mer ändamålsenlig anslagsuppdelning.
I propositionen föreslås sålunda ett gemensamt anslag för de multilaterala
posterna med beteckningen C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram.
De bilaterala insatserna redovisas på ett gemensamt anslag
med beteckningen C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete. Detta motiveras
inte minst av att biståndsplaneringen numera tar sikte på en
samordning av biståndsinsatserna i varje mottagarland.

I samband med den ändrade anslagsuppdelningen kommer vissa insatser
av multilateral karaktär som innevarande budgetår helt eller del -

UU1971:2

51

vis redovisas tillsammans med bilateralt gåvobistånd på anslaget C 2.
Fältverksamhet att flyttas över och i fortsättningen redovisas på anslaget
C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram.

12. Bidrag till internationella biståndsprogram

Propositionen

Kungl. Maj:t har (punkt C 1. s. 23—31) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till internationella biståndsprogram för budgetåret 1971/72 anvisa
ett reservationsanslag av 395 920 000 kr., att medge att Kungl.
Maj:t gör långtidsutfästelser för budgetåren 1972/73 och 1973/74 i
enlighet med angivna riktlinjer samt att godkänna de i propositionen
angivna riktlinjerna för multilateralt utvecklingssamarbete.

Motsvarande anslag är i gällande riksstat uppförda med sammanlagt
295 947 000 kr.

På ifrågavarande anslag redovisas följande.

FN:s utvecklingsprogram (UNDP). Ländernas bidrag till UNDP är
frivilliga och uppgår f. n. till drygt 1 miljard kronor årligen. Härav
svarar Sverige för ca 10 %•

1970 års riksdag medgav att Kungl. Maj:t gjorde vissa fasta förhandsutfästelser
om svenska bidrag avseende budgetåret 1971/72 och
1972/73 till bl. a. UNDP. Riksdagen medgav vidare att utfästelser inom
angivna planeringsramar gjordes därutöver med de belopp som befanns
lämpliga efter närmare överväganden. Sedan principbeslut fattats om
reformer av UNDP:s verksamhet på grundval av Jackson-utredningen,
vilka torde förbättra UNDP:s förmåga att utnyttja större resurser, höjde
även Sverige i likhet med flera andra länder vid detta tillfälle sin bidragsutfästelse.
Det utfästa bidraget höjdes sålunda från 114,4 milj. kr.
till 119,6 milj. kr. för vart och ett av budgetåren 1971/72 och 1972/73. I
propositionen begärs bemyndigande att, om beslut om reformer av
UNDP:s verksamhet visar sig bli genomförda snabbt och effektivt, höja
den gjorda utfästelsen för budgetåret 1972/73 (UNDP:s verksamhetsår
1972) till motvärdet av 24 milj. dollar, dvs. 124,8 milj. kr. Även för
budgetåret 1973/74 bör en utfästelse kunna göras med samma belopp.

Internationella utvecklingsfonden (IDA)

Världsbanksgruppen, vari IDA ingår, svarade under verksamhetsåret
1969/70 för en utlåning av sammanlagt cirka 12 miljarder kr. Denna
grupp är därmed den största källan för obunden internationell kreditgivning
till u-länderna. Svenska biståndsmedel till Världsbanksgruppen
kanaliseras uteslutande genom IDA. Internationella förhandlingar har
ägt rum om påfyllnad av IDA:s resurser, då gällande överenskommelse
nu utlöper vid budgetårsskiftet. Förhandlingsresultatet innebär att resurserna
fördubblas i jämförelse med den föregående påfyllnadsperio 4|

Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 2

UU 1971: 2

52

den, genom att i-ländernas bidrag ökas från 400 till drygt 800 milj.
dollar årligen. Mot denna bakgrund har den svenska regeringen med
reservation för riksdagens godkännande utfäst sig att årligen bidra till
den tredje påfyllnaden med 34 milj. dollar, motsvarande omkring 176
milj. kr. per år under en treårsperiod. Det svenska bidraget uppgick
under den andra påfyllnadsperioden till i genomsnitt cirka 88 milj. kr.
per år.

Förhandlingar har även ägt rum om röstfördelningen inom IDA:s
styrelse. Risker förelåg för att u-ländernas sammanlagda röstetal (f. n.
37,6 o/o) skulle sjunka på grund av bidragsläget. Enighet nåddes om en
ordning enligt vilken u-ländemas röststyrka ej kommer att förändras.
Metoden för röstfördelning på längre sikt är nu föremål för utredning
inom IDA:s styrelse.

Riksdagens godkännande sökes för bidrag till IDA med ett sammanlagt
belopp motsvarande 102 milj. dollar att fördelas lika över tre år.
För budgetåret 1971/72 skulle i enlighet härmed bidraget komma att
uppgå till 175 950 000 kr.

FN:s barnfond (UNICEF)

UNICEF:s ökade satsning på familjeplanering liksom kapaciteten
att utnyttja ökade bidrag har motiverat en snabb anpassning av de
svenska bidragen till det av organisationen fastställda nya bidragsmålet
om 100 milj. dollar att uppnås 1975. I enlighet med riksdagens beslut
har utfästelser gjorts att de svenska bidragen under budgetåren 1971/72
och 1972/73 skall uppgå till 30 resp. 40 milj. kr. I statsverkspropositionen
begäres riksdagens bemyndigande att lämna fast utfästelse om bidrag
uppgående till 45 milj. kr. för budgetåret 1973/74.

Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) samt 1967 års konvention
om livsmedelshjälp (FAC)

WFP lämnar bistånd i form av livsmedel till utvecklingsprojekt och
till katastrofdrabbade områden. Sveriges bidragsutfästelser för perioden
1971—1972 uppgår för vart och ett av åren till 4 milj. dollar dvs. nära
21 milj. kr.

Inom ramen för FAC skall de deltagande länderna årligen under en
treårsperiod (1968/69—1970/71) leverera 4,5 milj. ton spannmål eller
motvärdet i kontanter till behövande u-länder. Den för Sverige fastställda
kvoten uppgår till 54 000 ton, vilket motsvarar ett värde av
ca 18 milj. kr. Sverige har därutöver åtagit sig att lämna bidrag för
frakt- och administrationskostnader med sammanlagt ca 4 milj. kr.
per budgetår. I enlighet med riksdagens bemyndigande har Sverige
överenskommit med WFP om att denna organisation skall ta hand
om administrationen av de svenska veteleveranserna under FAC, vilka
därigenom har integrerats med WFP:s normala verksamhet.

UU 1971: 2

53

Konventionen upphör att gälla i och med innevarande budgetårs
utgång. Beslut har fattats att formella förhandlingar om en förlängning
av konventionen skall äga rum. Om FAC skulle upphöra eller svenska
bidrag av annan anledning ej skulle aktualiseras, skulle det totala
svenska bistånd som förmedlas genom WFP komma att minska kraftigt
under innevarande och kommande budgetår. I statsverkspropositionen
beräknas det sammanlagda medelsbehovet till internationellt livsmedelsbistånd
för budgetåret 1971/72 till oförändrat 42 880 000 kr. Därest en
förnyelse av livsmedelskonventionen ej kommer till stånd eller svenskt
bistånd av andra skäl ej kommer i fråga, bör en väsentlig del av det för
FAC beräknade beloppet kunna utnyttjas för ökade bidrag till WFP.

Regionala utvecklingsbanker

Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB), interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB) och afrikanska utvecklingsbanken (ADB) svarar för en
ökande del av de resurser som ställs till u-ländernas förfogande för
ekonomisk och social utveckling. Bankernas verksamhet finansieras
genom medlemsländernas betalningsinsatser, men även via upplåning
på den internationella kapitalmarknaden och genom särskilda bidrag
från de rika länderna. Innevarande budgetår har anslagits 2,6 milj. kr.
till AsDB, som utgör den sista av fem årliga inbetalningar av den svenska
kapitalinsatsen. Den svenska utvecklingsfonden för Latinamerika,
knuten till IDB, har helt utnyttjats. IDB.s verksamhet är föremål för
omprövning. Medel för svenskt bidrag till ADB:s utvecklingsfond, uppskattat
till 15,6 milj. kr. under budgetåret 1971/72, har tidigare anvisats.
Inga nya medel till de regionala utvecklingsbankerna beräknas för det
kommande budgetåret.

Övriga multilaterala bidrag

FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). Det samlade svenska bidraget
till UNHCR för 1970 uppgick till 5,2 milj. kr. Bidragen utgick från
två olika anslag enligt den tidigare anslagsuppdelningen, nämligen C 1.
Vissa FN-organs biståndsprogram och C 2. Fältverksamhet.

I enlighet med riksdagens bemyndigande har utfästelse gjorts under
det tidigare anslaget C 1 till UNHCR med 3,1 milj. kr. för vart och ett
av åren 1971, 1972 och 1973. Härutöver har, med förbehåll för riksdagens
godkännande, uttalats att ytterligare medel skulle komma att ställas
till förfogande, så att det samlade svenska bidraget skulle uppgå till
motvärdet av 1,0, 1,1 resp. 1,2 milj. dollar under kalenderåren 1971,
1972 och 1973. Medelsbehovet för budgetåret 1971/72 beräknas därför
till 5,2 milj. kr. Riksdagens medgivande söks för utfästelse för budgetåret
1973/74 (verksamhetsåret 1974) med motvärdet till 1,3 milj. dollar
eller 6,7 milj. kr.

I propositionen beräknas oförändrat svenskt bidrag — 11,5 milj kr.

UU 1971: 2

54

— till FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar (UNRWA) för budgetåret
1971/72. Med hänsyn till situationen i det berörda området
utesluter departementschefen emellertid inte att det svenska stödet kan
behöva ökas.

Till FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD), FN:s utbildnings-
och forskningsinstitut (UNITAR) och FN:s forskningsinstitut
för socialskydd (UNSDRI) har för budgetåret 1970/71 utgått bidrag
med sammanlagt 860 000 kr. För budgetåret 1971/72 beräknas ett bidrag
av sammanlagt 1 milj. kr. Utfästelser om fortsatta bidrag för de båda
följande budgetåren inom ramen för motsvarande årliga totalsumma
bör även göras.

Uppföljningen av strategin för FN:s andra utvecklingsårtionde kommer
i betydande utsträckning att bli beroende av de sekretariatsresurser
som FN kan ställa till förfogande. Detta kan leda till behov av särskilda
bidrag från svensk sida. Även för vissa andra grenar av FN:s
verksamhet kan det i framtiden visa sig önskvärt att lämna bidrag för
att göra särskilda insatser av brådskande natur. Totalt beräknas
9 790 000 kr. för sådana extra insatser.

Motionsyrkandet

Utskottet har under punkt 8 ovan behandlat motionen 1971: 674
av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) i vad avser hemställan att
riksdagen avslår förslaget i propositionen 1971: 1, bil. 5, om bidrag till
den internationella utvecklingsfonden IDA med 175,9 milj. kr.,

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkande.

Utskottet har erfarit att förhandlingar nyligen har förts om en ny
konvention om livsmedelsbistånd, vilka resulterat i ett nytt avtal benämnt
1971 års konvention om livsmedelsbistånd. Samtidigt nåddes
enighet om en ny vetekonvention innehållande i stort sett endast administrativa
bestämmelser. De båda konventionerna har försetts med
en gemensam inledning och bildar tillsammans 1971 års internationella
veteavtal. Danmark, Norge och Storbritannien deltar inte i den nya
livsmedelskonventionen. Den totala bidragsvolymen har minskats med
drygt 12 °/o. Biståndsvillkoren har försämrats, vilket föranlett kritik från
såväl u-länder som vissa givarländer. Bl. a. skall bidragen i viss utsträckning
kunna ges på kreditbasis. Sverige framförde, med stöd av u-ländernas
representanter, vissa önskemål om att biståndspolitiska hänsyn
skulle beaktas i större utsträckning. Dessa önskemål kunde emellertid
inte godtas av flertalet övriga bidragsgivande länder. Med hänsyn till
de önskemål om fortsatta bidrag som framförts av u-ländernas representanter
beslöts att Sverige under förutsättning av riksdagens godkännande
likväl skulle biträda den nya konventionen. Då den totala bi -

UU 1971: 2

55

dragsnivån minskats och viktiga biståndspolitiska hänsyn ej beaktats i
den nya konventionen, fastställdes den svenska bidragsnivån till 35 000
ton vete. Meddelandet att Sverige avsåg biträda konventionen hälsades
med tillfredsställelse av u-ländernas representanter. I likhet med tidigare
praxis avses bidragen komma att förmedlas genom WFP. Sverige skulle
likaledes åtaga sig att lämna bidrag till frakt- och administrationskostnader.
Det sammanlagda medelsbehovet för Sveriges åtaganden i
enlighet med 1971 års konvention om livsmedelsbistånd beräknas uppgå
till högst 16,5 milj. kr. per år under treårsperioden 1971/72—1973/74.

Genom minskningen av de svenska åtagandena inom den nya livsmedelskonventionens
ram ökas utrymmet i motsvarande mån för insatser
genom i första hand WFP. Utskottet anser att den svenska bidragsutfästelsen
till WFP för år 1972 bör, i linje med vad som förutskickats
i statsverkspropositionen, höjas med ett belopp motsvarande värdet av
den förutsedda minskningen av livsmedelsbiståndet under FAC. Uländerna
är företrädda i WFP:s styrelse och har därigenom inflytande
på biståndets fördelning. WFP:s bistånd omfattar olika slags livsmedel.
De svenska bidragen till WFP har det senaste året omfattat korn, vegetabilisk
olja och fiskkonserver. Värdet för u-länderna av de svenska
insatserna på livsmedelsområdet synes sålunda öka genom förskjutningen
mellan åtagandena i livsmedelshjälpskonventionen och WFP:s
ordinarie verksamhet.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen godkänner de av Kungl. Maj:t föreslagna riktlinjerna
för multilateralt utvecklingssamarbete,

2. att riksdagen medger att Kungl. Maj:t i enlighet med angivna
riktlinjer gör långtidsutfästelser för budgetåret 1972/73 och
1973/74,

3. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionen 1971: 674, i vad avser medelsanvisning, till
Bidrag till internationella biståndsprogram för budgetåret 1971/72
på driftbudgeten under tredje huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 395 920 000 kr.

13. Bilateralt utvecklingssamarbete

Propositionen

Kungl. Majit har (punkt C 2. s. 31—45) föreslagit riksdagen att till
bilateralt utvecklingssamarbete för budgetåret 1971/72 anvisa ett reservationsanslag
av 572 222 000 kr. samt att godkänna de i propositionen
angivna riktlinjerna för bilateralt utvecklingssamarbete.

Motsvarande anslag är i gällande riksstat uppförda med sammanlagt
476 340 000 kr.

Inom anslaget beräknas för utvecklingskrediter 246 milj. kr. och för
gåvobistånd ca 326 milj. kr. Inom posten för gåvobistånd torde i enlig -

UU 1971: 2

56

het med SIDA:s förslag 25 milj. kr. beräknas för särskilda insatser i
samband med t. ex. naturkatastrofer. Inom posten för utvecklingskrediter
beräknas 10 milj. kr. för projektförberedelser och projektkontroll.
Antalet kreditavtal väntas den 30 juni 1971 uppgå till drygt 35.

I propositionen framhålles vidare att den slutliga fördelningen av
medel på skilda ändamål inom ramen för anslaget torde i sedvanlig ordning
ske genom Kungl. Maj:ts beslut.

En redogörelse lämnas (prop. s. 34—45) för vissa pågående eller planerade
svenska insatser. Redogörelsen avser insatser i Tunisien, Sudan,
Etiopien, Kenya, Uganda, Tanzania, östafrikanska gemenskapen, Zambia,
Botswana, Lesotho och Swaziland, Södra Afrika (flyktingar och
frihetsrörelser), Indien, Pakistan, Vietnam, Ceylon, Afghanistan, Turkiet,
Cuba, Chile och Peru, ävensom SIDArs biståndskontors verksamhet
och organisation.

Tablåer över utbetalningar av bilateralt gåvo- och kreditbistånd budgetåret
1969/70, fördelade på mottagarländer resp. på ändamål, har intagits
i propositionen.

Motionsyrkandena

Utskottet har tidigare behandlat

dels under punkt 5 här ovan motionen 1971: 124 av herr Hermansson
i Stockholm m. fl. (vpk), vari hemställes att riksdagen anvisar 10
milj. kr. till PAIGC, 10 milj. kr. till MPLA och 10 milj. kr. till
FRELIMO,

dels under punkt 3 här ovan motionen 1971: 175 av herr Bohman
m. fl. (m) i vad avser hemställan att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala att svenskt biståndsarbete framför allt bör inrikta
sig på de särskilt fattiga länderna och att följaktligen ökat bistånd till
Cuba icke bör komma i fråga (punkt 2),
dels under punkt 7 här ovan motionen 1971: 175 av herr Bohman
m. fl. (m) i vad avser hemställan att inom ramen för beviljade anslag
ett belopp om lägst 20 milj. kr. skall utgå till missionen och övrigt enskilt
humanitärt hjälparbete (punkt 6),

dels under punkt 5 här ovan motionen 1971: 671 av herr Hermansson
i Stockholm m. fl. (vpk), vari hemställes att riksdagen anvisar 10
milj. kr. till Laos’ patriotiska front och 10 milj. kr. till den nationella
befrielserörelsen FUNK i Kambodja,

dels under punkt 3 här ovan motionen 1971: 672 av herr Hermansson
i Stockholm m. fl. (vpk), vari hemställes att riksdagen med bifall
till förslaget i proposition nr 1 om anslag under tredje huvudtiteln
(bilaga 5 s. 42) på sammanlagt 75 milj. kr. för bidrag till Demokratiska
republiken Vietnam måtte besluta att detta i sin helhet skall kunna
utgå under budgetåret 1971/72, att ingen ränta eller återbetalningsskyldighet
skall förekomma samt att riksdagen på samma villkor så -

UU 1971: 2

57

sorn förslagsanslag anvisar 75 milj. kr. till Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering,

dels under punkt 3 här ovan motionen 1971: 675 av herr Hermansson
i Stockholm m. fl. (vpk), vari föreslås att riksdagen såsom förslagsanslag
anvisar sammanlagt 20 milj. kr. till Cuba.

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkanden.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 175, i vad den avser beräkning
av medel för bistånd till Cuba,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 175, i vad den avser beräkning
av medelsbehovet för missionen och övrigt enskilt hjälparbete,

3. att riksdagen godkänner de av Kungl. Maj:t föreslagna riktlinjerna
för bilateralt utvecklingssamarbete,

4. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionerna 1971: 124, 1971: 671, 1971: 672 och 1971:
675 till Bilateralt utvecklingssamarbete för budgetåret 1971/72
på driftbudgeten under tredje huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 572 222 000 kr.

14. Rekrytering och utbildning av fäitpersonal samt informationsverksamhet Propositionen Kungl.

Maj:t har (punkt C 3, s. 45—48) föreslagit riksdagen att till
Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1971/72 anvisa ett reservationsanslag av 10 021 000
kr.

Motsvarande anslag är i gällande riksstat uppfört med 8 725 000 kr.
Från anslaget finansieras dels rekryteringen av personal till det svenska
utvecklingsbiståndet och till de internationella biståndsorganens verksamhet,
dels förberedelser och utbildning av utresande personal, dels
verksamhet för ökad upplysning om u-ländemas situation och om biståndsverksamhetens
inriktning och innehåll.

Motionsyrkandet

Utskottet har under punkt 9 ovan behandlat motionen 472 av herrar
Helén (fp) och Hedlund (c) i vad avser hemställan att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition, bil. 5, punkten C 3. Rekrytering
och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet måtte
bevilja ett med 800 000 kr. förhöjt förslagsanslag på 10 821 000 kr.,
varav 3 550 000 kr. skall avsättas för SIDA:s informationsverksamhet
(punkt 13).

UU 1971: 2

58

Utskottet

Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkande.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till Kungl. Majrts förslag och med avslag
å motionen 1971: 472, i vad den avser medelsanvisning, till Rekrytering
och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1971/72 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 10 021 000 kr.

15. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA). Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag (punkt C 4, s. 48—49) och hemställer

att riksdagen till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) för
budgetåret 1971/72 på driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 20 837 000 kr.

16. Utredningsverksamhet. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkt C 5, s. 50) och hemställer

att riksdagen till Utredningsverksamhet för budgetåret 1971/72 på
driftbudgeten under tredje huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 800 000 kr.

Stockholm den 23 mars 1971

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit: herrar Geijer
i Stockholm (s), Dahlén (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Möller i
Gävle (s), Bengtson i Jönköping (c), Johansson i Jönköping (s), Turesson
(m), Göransson (s), Antonsson (c), Hellström (s), Virgin (m), Hugosson
(s), Wirmark (fp), Korpås (c) och Ericson i örebro (s).

Reservationer

1. Vid punkten 1 (Planeringsramar, anslagsutvecklingen och vägen till
1 %-målet) av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping (c), Turesson
(m), Antonsson (c), Virgin (m), Wirmark (fp och Korpås (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Enligt
det” och på s. 8 slutar med ”dessa riktlinjer” bort ha följande lydelse:

Ӂr 1968 fattade riksdagen principbeslut om utbyggnaden av det statliga
utvecklingsbiståndet. Detta skulle budgetåret 1974/75 uppgå till ett
belopp som motsvarade 1 °/o av bruttonationalprodukten (BNP). Målet

UU 1971: 2

59

skulle nås genom successiva anslagsökningar. Det beräknades att en ökningstakt
motsvarande i genomsnitt 25 °/o per år skulle behövas. Det
framhölls också, att planen utgjorde en minimimålsättning och att en
snabbare ökningstakt borde eftersträvas om det allmänna budgetläget så
tilläte.

Frågan om de årliga anslagsökningarnas storlek har aktualiserats flera
gånger i riksdagen. I motioner har påpekats, att 25 °/o-iga anslagsökningar
kunde komma att visa sig otillräckliga för 1 °/o-målets uppnående,
såvida man inte accepterade en mycket kraftig höjning vid periodens
slut. I ett av riksdagen godkänt utlåtande 1969 uttalades förståelse för
denna farhåga. Statsutskottet förklarade, att det vore olyckligt, om det
slutliga genomförandet av 1 %-planen skullle sättas i fara inför en dylik
kraftig höjning i slutskedet.

Statsutskottet ansåg sig emellertid inte då kunna göra någon säker
bedömning av vilka antaganden om prisutveckling och tillväxttakt som
vore riktiga och fann ingen anledning att frångå principen om 25 %>-iga
stegringar.

Långtidsutredningen har som påpekats i motion 472 numera gjort beräkningar,
som ganska klart tyder på att den hittillsvarande ökningstakten
är otillräcklig. Beräkningarna utvisar, att anslagshöjningen det sista
året skulle behöva bli ca 800 milj. kr. eller motsvarande de totala biståndsanslagen
för innevarande budgetår. Motionärerna rekommenderar
för sin del en jämnare anslagshöjning fr. o. m. budgetåret 1972/73. I
sina petita har också SIDA, som framhålls såväl i förenämnda motion
som i motion 175 ansett att riksdagen när den 1972 har att ta ställning
till planeringsramar som även omfattar 1 °/o-planens slutår inte kan undgå
att beakta detta förhållande.

De uttalanden som gjorts både i motionerna och i SIDA:s petita
tar sålunda fasta på vad statsutskottet tidigare anfört om behovet av att,
då säkrare bedömningar kan föreligga, anpassa anslagstilldelningen till en
jämnare stegringstakt om inte 1 %-planens genomförande skall äventyras.
Utskottet kan därför biträda yrkandet i motion 472 om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t påtalar, att 1 °/o-planens genomförande kräver
en jämnare anslagsökning. Ett genomförande av denna plan nödvändiggör
en sådan anpassning av anslagstilldelningarna under de närmaste
åren att den mycket kraftiga höjningen vid periodens slut, som nuvarande
ökningstakt leder till, kan undvikas. Risken för att ekonomiska
skäl kommer att åberopas mot en sådan mycket kraftig engångshöjning
under planens slutår är överhängande och därför också faran för att
1 °/o-målets uppnående måste skjutas på framtiden.”

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:
”1. att riksdagen beträffande tidpunkten för 1 %-målets uppnående
i anledning av motionen 1971: 472 såvitt nu är i fråga som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

UU 1971: 2

60

2. att riksdagen beträffande stegringstakten i det svenska utvecklingsbiståndet
fram till 1 o/o-målcts uppnående 1974/75 i anledning
av motionen 1971: 472 såvitt nu är i fråga som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

2. Vid punkten 2 (Biståndspolitikens långsiktiga inriktning och utformning)
av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping (c), Turesson
(m), Antonsson (c), Virgin (m), Wirmark (fp) och Korpås (c) som anser dels

att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 11 slutar med ”inriktning och utformning”
bort ha följande lydelse:

”1 motionerna 175 och 472 har begärts att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att göra en översyn över riktlinjerna för biståndsarbetet
på grundval av de erfarenheter som hittills vunnits. I motionen
665 begäres likaså på parlamentarisk väg en översyn av biståndets
mål och inriktning.

I dessa motioner ifrågasätts inte den nu gällande huvudmålsättningen
för biståndspolitiken. Motionärerna kräver i stället något precisare målangivelse
och en omfattande inventering av aktuella problemställningar
kring biståndspolitikens utformning.

Utskottet vill för sin del ansluta sig till önskemålet om att en parlamentarisk
utredning tillsätts.

Detta är desto mera angeläget som planeringen av biståndsinsatserna
måste ske på lång sikt och snart börjar beröra slutet av den period som
täckes av den långtidsplan för utvecklingsbiståndet som statsmakterna
antog 1968 och som sträcker sig fram t. o. m. budgetåret 1974/75. SIDA
framhåller i sin anslagsframställning att de finansiella totalramarna för
planering av de svenska insatserna under 1971—1975 rör sig om sammanlagt
ca 6 miljarder kronor och att anslagsvolymen därefter kan förväntas
ligga över 2 miljarder kronor om året.

Några av de områden som utredningen bör ta upp är resultatvärderingens
organisation och omfattning, åtgärder på handelspolitikens område
för att främja handelsutbytet med u-länderna, formerna för det
svenska näringslivets medverkan i utvecklingssamarbetet med u-länderna,
frivilligorganisationernas roll på u-hjälpsområdet och samordningen
mellan dessa organisationers och SIDA:s arbete samt möjligheterna till
ytterligare integrering av bilaterala och multilaterala insatser. Dessutom
bör utredningen granska frågan om biståndsverksamhetens omfattning
och inriktning efter 1974/75.

Utredningen bör beakta de riktlinjer för det internationella utvecklingssamarbetet
som dragits upp i FN:s strategi för det andra utvecklingsårtiondet.
Det är önskvärt att de svenska biståndsinsatserna så långt
som möjligt bidrar till att omsätta strategin i praktisk handling.

UU 1971: 2

61

Utredningen bör i sitt arbete beakta de erfarenheter som vunnits i det
svenska biståndsarbetet hittills liksom i de internationella organisationernas
verksamhet. Den skulle dels kunna göra egna studier av rapporter
från svensk och internationell biståndsverksamhet, dels kunna tillkalla
personer med särskilda biståndserfarenheter från SIDA, de internationella
biståndsorganen, näringslivet, missionen och andra frivilliga organisationer
etc. för att direkt få del av deras syn på aktuella frågeställningar
inom biståndsverksamheten.

Utskottet finner det speciellt angeläget att mera effektivt knyta samman
de erfarenheter av arbetet i u-länder som finns samlade inom näringslivet,
missionen, folkrörelserna, de humanitära frivilligorganisationerna
etc. och som i möjligaste mån bör tillgodogöras av den statliga
biståndsverksamheten.

Utredningen förutsättes resultera i rekommendationer till konkreta åtgärder
och förslag till vidare utredningar på speciella punkter.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionerna 175, 472 och
665, samtliga såvitt nu är i fråga, torde ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 175, 1971: 472 och
1971: 665 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om en översyn av riktlinjerna för det svenska biståndsarbetet.
”

3. Vid punkten 3 (Biståndets länderinriktning) beträffande biståndet
till Cuba av herrar Turesson (m) och Virgin (m) som anser att det stycke
i utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Riksdagen har” och
slutar med ”biståndet till Cuba” bort ersättas med text av följande lydelse: ”En

allvarlig brist i ländervalsdiskussionen i årets utrikeshuvudtitel är
att där helt saknas den princip som enligt vår mening bör vara ledmotiv
för den svenska utvecklingsansträngningen: att hjälpa där hjälpbehovet
är störst, att bistå de särskilt fattiga u-länderna. Avsaknaden av denna
riktlinje är så mycket mer anmärkningsvärd som speciella åtgärder för
de fattigaste u-länderna har diskuterats livligt inom FN under senare tid.
Rapporterna från Pearson, Jackson och Tinbergen förordar alla koncentrerade
biståndsansträngningar för dessa länder. FN förordar i sin
strategi att i-länderna vidtar särskilda åtgärder till förmån för de fattigaste
u-länderna. Utskottet anser att principen att hjälpbehovet skall
vara ledmotivet i svenskt biståndsarbete ånyo bör slås fast och att riksdagen
bör uttala att svenskt biståndsarbete framför allt bör inrikta sig
på de fattigaste u-ländema. En anslutning från svensk sida till FN:s
rekommendation stämmer väl med vår önskan om internationell solidaritet
och social rättvisa och vår strävan att göra en kvalitativt betydande
och värdefull insats i utvecklingsarbetet.

5 Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 2

UU 1971: 2

62

I enlighet med denna uppfattning och då Cuba enligt tillgängliga uppgifter
redan erhåller ett betydande stöd från öststaterna kan utskottet
inte finna det bistånd till Cuba som föreslås tillräckligt motiverat. Motionen
1971: 175 tillstyrkes därför, såvitt nu är i fråga, och riksdagen
bör i enlighet därmed i skrivelse till Kungl. Maj:t ge sin mening till
känna.”

4. Vid punkten 3 (Biståndets länderinriktning) beträffande biståndsinsatser
i Zambia och Botswana av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping
(c), Antonsson (c), Wirmark (fp) och Korpås (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Frågan
om” och slutar med ”motionen 664” bort ha följande lydelse:

”Under en följd av år har kravet på ökad hjälp till Zambia — såväl
förvaltningsbistånd och annat tekniskt bistånd som kreditbistånd
— förts fram i riksdagen. Biståndsinsatserna i Zambia från svensk sida
har också ökat, men ej i tillräcklig grad. Det bistånd som f. n. ges
och som enligt angivna planeringsramar planeras för Zambia är fortfarande
sålunda begränsat. Något fullföljande av riksdagens uttalande
om beredvillighet att lämna kreditbistånd till Zambia synes inte ha skett.

Utskottet finner att Zambia väl motsvarar den beskrivning statsutskottet
förra året gjorde av ett land där starka indicier talar för att en
u-landsregim 'allvarligt strävar till ekonomisk och social utjämning och
har realistiska förutsättningar att samtidigt öka den allmänna utvecklingstakten,
om den får bistånd utifrån’. Starka politiska skäl — främst
närheten till apartheidregimerna i södra Afrika och de speciella följdverkningarna
av Rhodesiakonflikten — talar jämväl för en väsentlig utökning
av den svenska hjälpen utöver vad som hittills planerats. Därvid
bör bl. a. vidgat förvaltningsbistånd, insatser beträffande jord- och
skogsbruk och landsbygdens utveckling liksom i fråga om utbildning
och stöd till förverkligande av infrastrukturella projekt kunna komma
i fråga.

Utskottet finner att liknande skäl kan anföras för en väsentlig utvidgning
av det svenska biståndet till Botswana, som är så gott som
helt omgivet av apartheidregimerna. Regering och riksdag har vid flera
tillfällen betonat sin vilja att aktivt stödja de små grannstaterna till
de vita minoritetsregimerna i södra Afrika. Betydligt större biståndsinsatser
än de som rymmes inom de av SIDA angivna planeringsramarna
bör därför komma till stånd i Botswana i enlighet med vad som anföres
i motionerna 1971: 472 av herrar Helén och Hedlund och 1971:
664 av herr Ahlmark m. fl. Utskottet vill speciellt understryka möjligheten
till vidgade insatser på undervisningens område, insatser för
boskapsskötsel och landsbygdens utveckling, liksom möjligheten att
bidra med infrastrukturella investeringar i fråga om kommunikationer
med yttervärlden. Därvid bör undersökas om Sverige kan biträda vid

UU 1971: 2

63

finansieringen av projekt som — i likhet med den planerade nya vägen
mellan Botswana och Zambia — för dessa båda länder närmare
varandra.

Mot bakgrund av vad ovan anförts tillstyrker utskottet motionerna
1971: 472, såvitt nu är i fråga, och 1971: 664 och förutsätter att SIDA
får i uppdrag att lägga fram en plan för ett väsentligt ökat bistånd till
Zambia och Botswana. Vad utskottet anfört i anledning av motionerna
1971: 472, såvitt nu är i fråga, och 1971: 664 torde ges Kungl. Maj:t
till känna.”

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

”4. att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 472, såvitt nu är
i fråga, och 1971: 664 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört beträffande väsentligt ökade svenska biståndsinsatser
i Zambia och Botswana,”

5. Vid punkten 4 (U-landsinvesteringar, u-ländemas industrialisering,
kapitalbildning i u-länderna m. m.) av herrar Dahlén (fp), Bengtson
i Jönköping (c), Turesson (m), Antonsson (c), Virgin (m), Wirmark
(fp) och Korpås (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Det
framhålls” och på s. 27 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
”Utskottet erinrar om att riksdagen har uttalat sig för att bistånd
till u-ländernas industrialisering skall ges ökad vikt och noterar att
statsverkspropositionen redogör för de begynnande insatserna på detta
område. Av SIDA:s petita framgår dessutom att ökade insatser förbereds
för industrialiseringsbistånd. Bl. a. planerar SIDA att i samverkan
med svenska myndigheter och organisationer som har speciellt
intresse för u-ländemas industriutveckling till sig knyta en grupp industriexperter.
En sådan grupps första uppgift skulle bli att samla in
material från internationella organisationer, svenska universitet och
handelsföretag, industriföretag med omfattande internationella kontakter,
konsulter m. fl. och därigenom klargöra vilken kapacitet och
vilka erfarenheter som skulle kunna utnyttjas för ett utbyggt svenskt
industribistånd.

SIDA förmedlar vidare i viss utsträckning tekniskt kunnande och företagsledande
tjänster på industriområdet.

Frågan om stöd åt u-ländemas industrialisering och frågan om utformningen
av utländska privata investeringar i u-länderna har tagits
upp i FN-strategin. Den bärande idén i strategin är att relationerna
mellan de rika och de fattiga länderna skall utformas på ett sätt som
gynnar det gemensamma målet att ’nå fram till ett bättre och effektivare
system för internationellt samarbete, varigenom rådande skillnader
i världen kan avskaffas och välståndet kan tillförsäkras alla’.

UU 1971: 2

64

Särskilda verkställighetsåtgärder i detta syfte har angivits, bl. a. att
främja investeringar i enlighet med de utvecklingsmål och den prioritering
som fastställts i u-ländemas nationella utvecklingsplaner. I- och
u-länderna uppmanas överväga ytterligare åtgärder i detta syfte. Det
kan, inte minst i ljuset av FN-strategins mål, finnas anledning att göra
en översyn av Sveriges möjligheter att vidtaga ytterligare åtgärder för
att främja industriella investeringar i u-länderna. Som riksdagen tidigare
framhållit synes det biståndspolitiska målet principiellt böra hållas
åtskilt från frågan om stöd till olika grenar av svenskt näringsliv.
Emellertid bör de myndigheter som är ansvariga för utvecklingsbiståndet
kunna ge impulser till åtgärder för att öka det svenska näringslivets
möjligheter att göra insatser som har utvecklingsfrämjande effekt i enlighet
med u-ländemas nationella mål och prioritering. Härvid bör även
beaktas de sociala mål som särskilt starkt understrukits av Sverige under
förberedelsearbetet för FN-strategin.

Utskottet anser att den tidigare nämnda översynen bl. a. bör avse
möjligheterna att bredda den verksamhet på industrialiseringsbiståndets
område som sålunda redan inletts, översynen bör ske under beaktande
av de erfarenheter som SIDA kunnat samla under sitt arbete med dessa
frågor. Dessutom bör i detta sammanhang även åtgärder av det slag
som avses i motionsyrkandena om utvecklingsbolag och förinvesteringsfond
kunna tas i beaktande. Utskottet förutsätter också att möjligheten
att inrätta en fond mot snedvridande kreditkonkurrens prövas i detta
eller annat sammanhang. Resultatet av översynen torde redovisas till
1972 års riksdag.

Vad gäller investeringsgarantisystemet anser utskottet inte möjligt
att med ledning av föreliggande information ge svar på frågan vilken
av flera tänkbara faktorer som är huvudorsak till att systemet inte
hittills kommit till praktisk användning. I motionerna 175 och 472 yrkas
att systemet skall liberaliseras på olika sätt. I motionen 41 hemställes att
systemet måtte bli föremål för översyn och i anslutning därtill yrkas
att statliga åtgärder syftande till att främja enskilda svenska företags
intressen på u-landsmarknader bör övervägas endast inom ramen för
av staten finansierade åtgärder för främjande av svensk export.

Den översyn som ovan nämnts bör även kunna omfatta investeringsgarantisystemet
och eventuella alternativ till detta system. Riktmärket är
även på detta område ett system som ökar näringslivets möjligheter att
göra insatser i enlighet med u-ländernas nationella mål och prioritering.
Det är viktigt att vid översynen beakta den utredning som pågår inom
Världsbanken om möjligheten att inrätta ett multilateralt system för
dylika garantier. En redovisning av resultatet av översynen beträffande
frågan om investeringsgarantier bör lämnas riksdagen så snart som
möjligt.

översynen av industrialiseringsbiståndet och investeringsgarantissy -

UU 1971: 2

65

stemet synes kunna utföras av Kungl. Maj:t med begagnande av den
utredningskapacitet som finns inom Kungl. Maj:ts kansli och SIDA
samt med parlamentariskt inslag. Utskottet förutsätter att översynen sker
i samråd med expertis från näringslivets och arbetsmarknadens organisationer
samt kooperationen. Vad utskottet sålunda anfört i anledning
av motionen 1971: 41 samt motionerna 1971: 175 och 1971: 472, de
båda sistnämnda såvitt nu är i fråga, torde ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med
”Utskottet erinrar om” och slutar med ”är i fråga” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet har ovan uttalat att möjligheten att inrätta en dylik fond
bör prövas i lämpligt sammanhang. Motionens syfte, såvitt nu är i fråga,
synes därmed tillgodosett. Vad utskottet anfört i anledning av motionen
472, såvitt nu är i fråga, torde ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottets hemställan under 1, 2 och 3 bort ha följande lydelse: ”1.

att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:ts till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionerna 1971:41, 1971: 175
och 1971: 472 såvitt de avser det statliga garantisystemet för investeringar
i u-länderna,

2. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionen 1971: 175 såvitt den
avser bildandet av ett utvecklingsbolag för u-landsinvesteringar,

3. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionen 1971: 472 såvitt den avser
utredning av förutsättningarna för en särskild fond för förinvesteringsstudier,
ett statligt svenskt utvecklingsbolag för u-landsinvesteringar
och en fond för att möta kreditkonkurrens,”

6. Vid punkten 5 (Humanitärt bistånd och utbildningsstöd till befrielserörelser)
av herrar Dahlén (fp), Antonsson (c), Bengtson i Jönköping
(c), Wirmark (fp) och Korpås (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med
”Utskottet erinrar” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet vill erinra om statsutskottets uttalande i utlåtande 1969:
82. I detta tillstyrktes humanitärt stöd och utvecklingsstöd till afrikanska
befrielserörelser med beaktande av att utformningen av svenskt
statligt stöd ej kan tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga
regeln att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter.
En sådan konflikt behöver inte uppstå, säges i utlåtandet,
i de fall då FN entydigt tagit ställning mot förtryck av folk som
eftersträvar nationell frihet. Detta kan anses vara fallet beträffande
Sydvästafrika, Rhodesia och de under Portugals överhöghet stående

UU 1971: 2

66

områdena i Afrika. Vad avser hjälp till apartheidpolitikens offer kan
sådan hjälp motiveras bl. a. med FN:s uttryckliga fördömande av den
sydafrikanska apartheidpolitiken.

I samma utlåtande påpekas att de speciella förutsättningarna för
stöd åt vissa befrielserörelser i Afrika inte ger underlag för generella
krav på statliga stödåtgärder till rörelser och organisationer vilka betecknas
som nationella eller sociala befrielserörelser.

I utlåtandet framhålles även att statligt humanitärt bistånd som genom
Röda korset och därmed jämförliga hjälporganisationer förmedlas
till olika befolkningsgrupper i länder, vilka befinner sig i inbördeskrig,
inte synes möta betänkligheter från folkrättslig synpunkt.

Med tanke på den ökade betydelse som detta slag av bistånd kan
väntas få i framtiden kan, såsom föreslås i motion 1971: 683, det vara
motiverat att komplettera de riktlinjer riksdagen hittills fastställt. Utskottet
vill därför med bifall i detta avseende till motion 683 förorda
att, utöver de uttalanden som gjorts i statsutskottets utlåtande 1969: 82
och utrikesutskottets utlåtande 1970: 9, följande principer bör beaktas
i det svenska stödet till motståndsrörelser i den s. k. tredje världen:

1. Vid bedömningen av vilka motståndsrörelser som skall stödjas
måste hänsyn tas till rörelsens politiska målsättning lika väl som till
omfånget av det stöd motståndsrörelsen har från landets egen befolkning.

2. Sverige måste kraftfullt och långsiktigt verka för respekt för
den folkrättsliga noninterventionsprincipen. Varje svenskt stöd till
motståndsrörelser måste utformas under iakttagande av denna princip.

3. Stöd i form av vapenhjälp eller pengar till vapenhjälp till motståndsrörelser
får därför inte komma i fråga från statens sida och bör
inte heller komma i fråga från frivilliga organisationers sida. Inte heller
ospecificerade statliga anslag bör ges.

4. Stöd till motståndsrörelser bör inriktas på humanitärt-civila insatser.

5. Sverige bör på ett generöst sätt ge motståndspolitiker politisk asyl
i vårt land.

6. På ett aktivt och konsekvent sätt bör vårt land också utnyttja
möjligheten till diplomatiska påtryckningar i olika internationella
sammanhang för att ge politiskt och moraliskt stöd åt motståndsrörelser
som vi sympatiserar med. Avbrytande av diplomatiska förbindelser
skall däremot i regel inte betraktas som en lämplig metod för kritik
av annat lands regering, eftersom sådana relationer inte i och för sig
innebär en manifestation av vänskap utan i första hand utgör en praktisk
kommunikationskanal.

7. Svenska företag som verkar i länder av det slag som motionen
handlar om, bör inom ramen för en normal företagsverksamhet, söka
stimulera intern-demokratiska processer inom företaget och stödja

UU 1971: 2

67

och uppmuntra initiativ på det fackliga, kooperativa och sociala området.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motion 1971: 683 i vad
avser principer för stöd till motståndsrörelser i den tredje världen torde
ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Ett
liknande” och på s. 31 slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

”Utskottet finner det angeläget att de politiska partierna beredes
ökade möjligheter att deltaga i utformningen av detta bistånd. För
detta talar såväl det faktum att resurserna för det bistånd varom nu
är fråga, kommer att öka som att denna biståndsverksamhet ofta inrymmer
mycket ömtåliga politiska bedömningar. Det synes därför
utskottet önskvärt att flyktingberedningen utvidgas till att även inkludera
representation för de demokratiska politiska partierna. Vad utskottet
sålunda anfört i anledning av motion 1971: 472 i vad avser
flyktingberedningens sammansättning torde ges Kungl. Maj:t till känna.
”

dels att utskottets yttrande på s. 31 fr. o. m. den mening i fjärde stycket
som börjar med ”Sverige har” t. o. m. det stycke som slutar med
”därför avstyrkes” bort ha följande lydelse:

”Utskottet vill med instämmande i de synpunkter som anförs i motion
1971: 472 understryka vikten av att Sverige i FN tillvaratar de
möjligheter som finns till att ta egna initiativ i syfte att bygga upp ett
FN-program för ett materiellt stöd till motståndsrörelser främst i södra
Afrika. Ett sådant internationellt program skulle utgöra ett ytterst värdefullt
komplement till de existerande hjälpprogrammen för södra
Afrika, förvaltningsfonden för apartheidpolitikens offer och utbildningsprogrammet
för södra Afrika. Det föreslagna programmet borde
inriktas på stöd till de moståndsrörelser som bedriver en betydande
civil förvaltning och avse bl. a. bidrag till sjukhus, medicin, skolor och
annan utbildning. Ett sådant stöd måste givetvis lämnas i former som
faller inom ramen för den typ av hjälp som enligt folkrättsliga principer
kan ges via FN. Beträffande den närmare utformningen och fördelningen
av hjälpen bör samarbete sökas dels med rörelsernas företrädare,
dels med den afrikanska enhetsorganisationen OAU. I likhet med vad
som skett i andra sammanhang bör Sverige förklara sig berett att lämna
väsentliga bidrag till ett dylikt internationellt program inom FN med inriktning
på att stödja motståndsrörelser i södra Afrika. Vad utskottet
sålunda anfört i anledning av motion 1971: 472 i vad avser svenska initiativ
till förmån för FN-insatser för stöd till motståndsrörelser i södra
Afrika torde ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med
”Av statsverkspropositionen” och som på s. 33 slutar med ”i fråga” bort
ha följande lydelse:

UU 1971: 2

68

”Det bilaterala svenska stödet till afrikanska motståndsrörelser har
hittills främst gått till PAIGC i Guinea-Bissau och FRELIMO i Mozambique.
Detta stöd, som är av humanitär-civil karaktär, har hittills uppgått
till relativt blygsamma belopp — under budgetåret 1969/70 ca 2
milj. kr. Av statsverkspropositionen framgår att den anslagspost, under
vilken detta bistånd utgår, kommer att öka från 6 till 8 milj. kr. Detta
anslag skall också täcka visst flyktingbistånd, vilket innevarande budgetår
uppgått till ca 4 milj. kr. Om flyktingbiståndet ej ökas, kommer således
stödet till motståndsrörelser att under 1971/72 kunna höjas till 4 milj.
kr.

Utskottet finner det angeläget att statsmakterna väsentligt vidgar sitt
bistånd till ovan nämnda rörelser liksom till andra representativa motståndsrörelser
i södra Afrika i enlighet med vad som förordats i motionerna
1971: 472 av herrar Helén (fp) och Hedlund (c), 1971: 667 av fru
Dahl m. fl. samt 1971: 683 av herrar Wirmark (fp) och Ahlmark (fp).
Det kan ske genom hjälp i form av undervisningsmateriel och läroböcker,
stipendier av olika slag, medicin, utrustning för skolor och sjukvård,
byggnadshjälp, civila konsumtionsvaror etc. En sådan satsning bör medföra
att stödet till motståndsrörelser i södra Afrika under de närmaste
åren uppgår till belopp av helt annan storleksordning än f. n. Utskottet
finner därvidlag lämpligt att i likhet med vad som förordats i motion
1971: 683 biståndsmyndigheten får i uppdrag att göra en samlad bedömning
av hur detta bör förverkligas. Denna bör redovisa de aktuella biståndsbehoven
inom de olika rörelserna och bör grundas på ett samråd
mellan biståndsmyndigheten och ifrågavarande motståndsrörelser. Syftet
bör bl. a. vara att — inom ramen för den flexibilitet de politiska förhållandena
kan motivera — möjliggöra en helhetsbedömning av den bilaterala
biståndsverksamhet som här från svensk sida erfordras.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionerna 1971:472,
1971: 667 och 1971: 683 i vad avser vidgat bilateralt stöd till motståndsrörelser
i södra Afrika torde ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. att riksdagen beträffande stöd till motståndsrörelser i tredje världen
i anledning av motionerna 1971:472 såvitt nu är i fråga,
1971: 667 och 1971: 683 som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet ovan anfört.”

7. Vid punkten 6 (Övriga frågor rörande de svenska biståndsinsatsernas
ämnesinriktning) beträfande familjeplanering av herrar Dahlén (fp),
Bengtson i Jönköping (c), Turesson (m), Antonsson (c), Virgin (m),
Wirmark (fp) och Korpås (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Enligt
1968” och slutar med ”motionen avstyrkes” bort ha följande lydelse: -

UU 1971: 2

69

”Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla de principer som sålunda
tidigare fastställts. Familjeplanering bör under lång tid framöver vara
ett huvudelement i svensk biståndspolitik. Sverige bör i internationella
organ i ökad utsträckning argumentera för behovet av familjeplanering
även i länder som inte är tätbefolkade och på allt sätt opinionsmässigt
stödja sådana insatser. Över huvud taget bör Sverige mot bakgrunden
av sin erfarenhet på familjeplaneringens område ytterligare öka sin aktivitet
i berörda internationella organ för att därigenom både öka resurserna
och aktiviteten. Utskottet anser att det finns anledning för SIDA
att efter framställning från berörda länder och organisationer särskilt
stödja familjeplaneringsinsatser i Latinamerika med dess snabba befolkningsökning.

Forskningen beträffande såväl kontraceptiv teknologi som motivation
för familjeplanering behöver kraftigt ökas. WHO:s centrum för kontraceptiv
forskning med förläggning till Karolinska institutet och förgreningar
i u-länderna torde kunna effektivt använda betydligt större belopp
än som nu står till förfogande. En undersökning av biståndsbehovet
för denna verksamhet under de närmaste åren bör företas. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att samarbete rörande familjeplaneringsinsatser
kommit till stånd mellan SIDA och Kyrkornas världsråd. Sådana
nya kanaler är viktiga att utnyttja när det gäller att nå nya skikt av
människor.

Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1971: 472 bör
ges Kungl. Maj:t till känna.”

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. att riksdagen i anledning av motionen 1971:472, såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört angående biståndsinsatser på familjeplaneringens område,
”

8. Vid punkten 7 (Bidrag till enskilda organisationers hjälpverksamhet)
beträffande frågan om en minimiram för det statliga stödet till
missionen och övrigt enskilt hjälparbete av herrar Turesson (m) och
Virgin (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”avstyrkes därför” bort ha följande lydelse:
”Utskottet anser att missionen och övriga enskilda organisationers
hjälparbete med knappa resurser har nått utomordentliga resultat i sin
verksamhet i u-länderna. Utskottet anser dock att ramen för bidragen
till missionen och övriga enskilda organisationers hjälparbete för budgetåret
1971/72 bör höjas till 20 milj. kr. Härvid förutsättes dock att
endast sådana projekt som uppfyller kriterierna för offentligt bistånd
skall erhålla bidrag. Utskottet förutsätter vidare att anslagen ej förses
med sådana föreskrifter att organisationernas handlingsfrihet låses. För

UU 1971: 2

70

bidragsverksamheten till de frivilliga organisationerna gäller nu att
ovisshet om framtida bidrag försvårar planeringen och är ett hinder för
effektivaste arbete och bästa utvecklingseffekt i mottagarlandet. Enligt
utskottets mening bör därför riksdagen även i detta sammanhang uttala
att det är önskvärt med en årlig anslagsökning av minst 25 %>• Både
effektiviteten i u-landsbiståndet och den svenska hemmaopinionen
skulle positivt påverkas av ett sådant uttalande.

Motionen 1971: 175 tillstyrkes därför, såvitt nu är i fråga, och riksdagen
bör i enlighet därmed i skrivelse till Kungl. Maj:t ge sin mening
till känna.”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 175 i vad avser årlig
ökning av anslagen till missionen och övrigt enskilt hjälparbete
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,”

9. Vid punkten 7 (Bidrag till enskilda organisationers hjälpverksamhet)
beträffande ökat stöd till missionen och övrigt enskilt humanitärt
hjälparbete av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping (c), Turesson
(m), Antonsson (c), Virgin (m), Wirmark (fp) och Korpås (c) som anser dels

att det stycke i utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Utskottet
som” och på s. 41 slutar med ”motionen avstyrkes” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet, som är väl medvetet om de värdefulla insatser i biståndsarbetet
som utförs av missionen och andra enskilda organisationer,
anser att det inom ramen för det växande svenska utvecklingsbiståndet
bör finnas utrymme för ökad bidragsgivning till nämnda organisationer.
Fortsatta goda resultat för biståndsinsatser i samverkan
mellan SIDA och de enskilda organisationerna torde öka möjligheten
att ytterligare tillmötesgå organisationernas bidragsansökningar med
beaktande av de grundläggande kriterier som gäller för det statliga
stödet. Utskottet ifrågasätter därvid om inte som ett normalt inslag i
bidragssystemet skulle kunna ingå igångsättningsbidrag för nya projekt.
Sådana bidrag skulle avvecklas på förslagsvis fem år. Bördan på de
frivilliga organisationerna vid startande av projekt skulle därigenom
bli lättare att bära. Utskottet vill understryka, att det bör vara möjligt
att öka antalet länder där bidrag till frivilliga organisationer kan ges.”
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. att riksdagen i anledning av motionen 1971:175 i vad avser
omarbetning av reglerna för u-landsbistånd genom missionen
och andra frivilliga organisationer som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.”

UU 1971: 2

71

10. Vid punkten 8 (Sveriges deltagande i de internationella biståndsorganisationernas
verksamhet) beträffande Sveriges insyn i de internationella
biståndsorganen av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping
(c), Turesson (m), Antonsson (c), Virgin (m), Wirmark (fp) och Korpås
(c) som ansett

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 42 börjar med
”Utskottet erinrar” och på s. 43 slutar med ”motionen avstyrkes” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet finner att frågan om insyn i de internationella biståndsprogrammen
är ytterst väsentlig. Budgetåret 1971/72 anslås närmare
400 milj. kr. till dessa program och detta belopp förväntas snabbt stiga
under de närmaste åren. Det måste vara angeläget att få en så god insyn
som möjligt i dessa organs verksamhet och därmed i hur de
svenska bidragen kommer till användning. Utskottet konstaterar därvidlag,
att Sverige inte kan och bör ställa villkor i fråga om de svenska
bidragens användning men finner det också väsentligt att vi inte på
grund av underlåtenhet avstår från att i andra former göra vårt inflytande
gällande. Utskottet konstaterar att både tillsättandet av en
särskild tjänst som förste ambassadsekreterare vid ambassaden i Rom
och den förstärkning som ägt rum av utrikesdepartementets avdelning
för internationellt bistånd förbättrat möjligheterna till insyn. Utskottet
finner emellertid att ytterligare åtgärder i denna riktning kan vara motiverade.
Utskottet vill sålunda ifrågasätta om vi inte behöver en förstärkt
representation i detta avseende, t. ex. vid FN, vid Världsbanken
och vid UNDP. För att öka riksdagens insyn borde även möjligheten
studeras att upprätta en starkare förbindelselänk med riksdagen genom
utbyggd parlamentarisk representation i de organ som fortlöpande
följer verksamheten. Av vikt är att riksdagens möjligheter till insyn ökas
genom en utvidgad redovisning till riksdagen beträffande dessa organs
verksamhet.

Utskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj:t senast i anslutning till
anslagsbehandlingen vid 1972 års riksdag redovisar de hittills gjorda
erfarenheterna i detta avseende samt lämnar förslag till de åtgärder
som kan vara motiverade för att förbättra Sveriges insyn i de internationella
biståndsprogrammen. Vad utskottet sålunda anfört i anledning
av motion 1971: 472 torde ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 472 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
insyn i de internationella biståndsorganen,”

11. Vid punkten 9 (Information i Sverige om u-landsproblemen) beträffande
fortsatta ökade anslagstilldelningar till SIDA:s informations -

UU 1971: 2

72

verksamhet av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson
(c), Wirmark (fp) och Korpås (c) som anser att det stycke i utskottets
yttrande på s. 46 som börjar med ”Utskottet noterar” och slutar med
”för informationsverksamheten” bort ersättas med text av följande lydelse: ”Utskottet

noterar att SIDA i sina petita för nästa budgetår begärt
en höjning av anslaget med ca 1,5 milj. kr. Härav tillstyrker Kungl.
Maj:t 250 000 kr. Utskottet kan instämma i SIDA:s uppfattning att erfarenheten
av informationsverksamheten i dess nuvarande omfattning
och inriktning är alltför kort för att hittills ha gett ett tillräckligt
underlag för en långsiktig bedömning. Det är därför naturligt att SIDA
avvaktar till kommande petita att redovisa en långtidsplan.

Utskottet finner det emellertid angeläget att informationsverksamheten,
som är av avgörande betydelse för u-hjälpens förankring hos allmänheten,
ges väsentligt ökade anslag redan budgetåret 1971/72. Den
mindre ökning Kungl. Maj:t föreslagit medger inte någon volymökning
utan kommer av allt att döma endast att innebära viss kompensation
för inträdda kostnadsfördyringar. För att undvika att väl motiverade
ansökningar om bidrag till informationsverksamhet från frivilligorganisationer
skall behöva lämnas utan åtgärd tillstyrker utskottet
att, i enlighet med vad i motionen 472 förordats, anslaget
till informationsverksamheten för budgetåret 1971/72 uppräknas med
800 000 kr. i jämförelse med statsverkspropositionens förslag till
3 550 000 kr.”

12. Vid punkten 9 (Information i Sverige om u-landsproblemen) beträffande
åtgärder för internationalisering av undervisningen av herrar
Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c), Wirmark (fp) och
Korpås (c) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Utskottet
finner” och på s. 48 slutar med ”den avstyrkes” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet noterar att dessa åtgärder vidtagits resp. planerats men
finner det också oroande, att undervisningen — som framgår av bl. a.
docent Stig Lindholms i motion nr 665 refererade undersökningar —
hittills inte lett till ett bredare intresse för internationella frågor och en
djupare förståelse för u-ländernas problem.

Utskottet finner det därför angeläget att de påbörjade och planerade
insatserna syftande till en internationaliserad undervisning konsekvent
fullföljes på de olika nivåerna, så att läroplanernas avsikter också helt
kan genomföras i praktiken. Utskottet förutsätter därvidlag dels att
ytterligare samordningsåtgärder eftersträvas och dels att redan nu orsakerna
till att hittillsvarande satsningar på en internationalisering av undervisningen
inte lett till åsyftat resultat undersökes.”

UU 1971: 2

73

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

’2. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 665 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande åtgärder för
internationalisering av undervisningen,”

13. Vid punkten 13 (Bilateralt utvecklingssamarbete) av herrar Turesson
(m) och Virgin (m) som — vid bifall till reservationerna 3 och 8 —
anser att

dels den mening i utskottets yttrande på s. 57 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”ovannämnda motionsyrkande” bort ha
följande lydelse:

”Utskottet har avstyrkt ovannämnda motionsyrkanden utom yrkandena
i motionen 1971: 175.”

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 175 i vad den avser
bistånd till Cuba som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört.”

2. att riksdagen bifaller motionen 1971: 175 i vad den avser beräkning
av medelsbehovet för missionen och övrigt enskilt
hjälparbete inom ramen för beviljade anslag,”

14. Vid punkten 14 (Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt
informationsverksamhet) av herrar Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping
(c), Antonsson (c), Wirmark (fp) och Korpås (c) som — vid bifall till
reservation 11 — anser att utskottets hemställan bort ha följande lydelse: ”att

riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen 1971:472, i vad den avser medelsanvisning, till
Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1971/72 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 10 821 000 kr., varav
3 550 000 kr. skall avsättas för SIDA:s informationsverksamhet.”

MARCUS BOKTR. STHLM U7I 71001»