Utrikesutskottets betänkande nr 17 år 1971

UU 1971:17

Nr 17

Utrikesutskottets betänkande i anledning av motion om en konvention
mot ekocid.

Motionen

I motionen 1971: 336 av herr Takman m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om initiativ — med stöd
av art. 13 i Förenta nationernas stadga eller på annat sätt — för att
få till stånd en internationell konvention som förbjuder ekocid.

Med »ekocid» menar motionärerna en förstörelse av ekologiska
system och därmed en förstörelse eller allvarlig rubbning av de framtida
b .tingelserna för växtliv, djurliv och mänskligt liv. En konvention,
som gjorde ekocid till ett brott enligt folkrätten skulle, anser motionärerna,
få omedelbar tillämpning på Sydvietnam och Laos.

Motionen återger uppgifter ur officiella rapporter, press och litteratur
om amerikanska truppers användning av växtbekämpningsmedel i samband
med krigföringen i Vietnam.

Utskottet

De stridsmetoder som beskrivs i motionen 336 är huvudsakligen att
hänföra till kemisk krigföring. Det internationella arbetet på nedrustningens
och rustningsbegränsningens område har under senare år i hög
grad varit inriktat på åtgärder mot biologisk och kemisk krigföring.

Ett förbud mot biologisk och kemisk krigföring finns nedlagt i 1925
års Genéveprotokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande,
giftiga eller liknande gaser m. m. Genéveprotokollet bekräftade ett
redan före första världskriget existerande förbud mot biologisk och
kemisk krigföring.

Ett antal av de stater som antagit Genéveprotokollet har gjort det
med reservationer av olika slag. Förenta staterna har undertecknat
men ej ratificerat protokollet.

Till följd av vissa oklarheter i protokollets skrivning har omfattningen
av dess förbudsregler ibland ifrågasatts. Under årens lopp har
den meningen alltmer gjort sig gällande i den folkrättsliga doktrinen
att det i Genéveprotokollet nedlagda förbudet mot biologisk och kemisk
krigföring är av sedvanerättslig karaktär. Enligt detta synsätt råder
ett allmänt förbud som gäller för staterna, oberoende av om de antagit

Riksdagen 1971. 9 sami. Nr 17

UU 1971:17

2

Genéveprotokollet eller inte. Förbudet är totalt och gällande för alla
former av biologisk och kemisk krigföring, således inte bara de i
1925 års protokoll speciellt nämnda.

När FN för några år sedan på allvar började angripa problemkomplexet
biologisk och kemisk krigföring, var bakgrunden inte minst
den omfattande användningen av avlövningsgifter och andra herbicider
samt tårgas under striderna i Vietnam. De internationella ansträngningarna
har inriktat sig på två uppgifter, nämligen dels att få uttryckligen
fastslaget att det existerar ett användningsförbud av total karaktär,
dels att komplettera detta med förbud också mot utprovning, tillverkning
och lagring av alla biologiska och kemiska stridsmedel.

Beträffande den första uppgiften antog FN:s generalförsamling hösten
1969 en resolution, efter förslag av bl. a. Sverige, i vilken deklareras
att Genéveprotokollet är ett uttryck för de allmänt erkända folkrättsliga
regler som förbjuder användningen i internationella väpnade konflikter
av alla biologiska och kemiska stridsmetoder, oberoende av den
tekniska utvecklingen. Resolutionens definition av kemiska stridsmedel
inkluderar växtförstörande gifter, som ju inte fanns 1925, och tårgas.
Resolutionen antogs med 80 ja-röster. 3 stater röstade emot, nämligen
Förenta staterna, Australien och Portugal. 36 stater nedlade sina röster,
flertalet av dem förklarade emellertid att de delade den i resolutionen
uttalade folkrättsliga uppfattningen. De hade främst avstått av juridiska
eller konstitutionella skäl. En uppfattning var t. ex. att generalförsamlingen
inte var behörig att tolka Genéveprotokollets bestämmelser.

Det kan nu med stöd av generalförsamlingens resolution hävdas att
det existerar ett förbud mot användning i krig av alla former av biologiska
och kemiska stridsmedel.

Det är bekant att det finns ett betydande opinionstryck inom Förenta
staterna för att Genéveprotokollet skall ratificeras och för att detta
skall ske utan någon form av reservation beträffande förbudets totala
karaktär. Något beslut om att upphöra med användande av växtbekämpningsmedel
och tårgas i krigföringen har dock inte tillkännagivits.

Även frågan om förbud mot utveckling, tillverkning och lagring
av ifrågavarande stridsmedel har förts framåt i det internationella
nedrustningsarbetet. Nedrustningskommittén i Genéve har sålunda enats
om ett avtalsförslag innehållande förbud mot utveckling, tillverkning
och lagring av biologiska vapen och toxiner. Toxiner är till sina verkningar
att jämställa med biologiska stridsmedel. På grund av oenighet
mellan stormakterna om kontrollmetoderna har ett motsvarande
förslag avseende de kemiska stridsmedlen inte hittills kunnat framläggas.
Delförslaget rörande biologiska vapen och toxiner kommer inom
kort att behandlas i FN:s generalförsamling.

UU 1971:17

3

Ett betydande internationellt arbete har således redan utförts för att
få till stånd ett effektivt förbud mot sådana stridsmedel som avses i
motionen 336. Sverige har gjort en uppmärksammad insats i detta
sammanhang.

Det är nu synnerligen angeläget att söka slutföra det pågående
förhandlingsarbetet genom att komplettera rådande folkrättsliga förbud
mot användningen i krig av biologiska och kemiska stridsmedel med
fullständiga förbud också mot utveckling, tillverkning och lagring av
sådana stridsmedel.

Utskottet anser att initiativ i enlighet med motionen 336, syftande
till att få till stånd ytterligare en konvention, som förbjuder användningen
av bl. a. växtbekämpningsmedel i krig eller »ekocid», skulle
kunna minska den internationella tilltron till det folkrättsliga förbud
som redan existerar på detta område. Ett sådant initiativ skulle därför
motverka sitt syfte.

Utskottet vill slutligen erinra om att Sverige, som bl. a. framgår
av utrikesministerns anförande i riksdagen den 31 mars 1971, har
påtalat att Förenta staternas användning av växtbekämpningsmedel i
krigföringen i Indokina strider mot folkrätten.

Av de skäl som här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motion 1971: 336.

Stockholm den 24 november 1971

På utrikesutskottets vägnar
OLLE DAHLÉN

Närvarande: herr Dahlén (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Johansson
i Jönköping (s), Palm (s), Turesson (m), Göransson (s), Hellström
(s), fröken Bergegren (s), herrar Virgin (m), Hugosson (s), Wirmark
(fp), Korpås (c) och Ericson i Örebro (s).

K L Beckmans Tryckerier AB - Stockholm 0106991