Trafikutskottets betänkande nr 24 år 1971

TU 1971:24

Nr 24

Trafikutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till väglag m. m. jämte motioner.
Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1971: 123 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 30
april 1971 och den 13 augusti 1971 samt av lagrådets protokoll den 21
juni 1971

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade och i
bilaga till detta betänkande redovisade förslag till

1) väglag,

2) lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

3) lag om upphävande av förordningen (1960: 374) om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen,

4) lag om upphävande av förordningen (1965:138) om statsbidrag till
byggande av tunnelbana,

5) lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af hjulringar
å arbetsåkdon på landet,

dels beslutat inhämta riksdagens yttrande om vid propositionen fogat
och i bilaga till detta betänkande redovisat förslag till

6) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),
dels föreslagit riksdagen att

7) godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för fördelning
av statliga vägmedel till byggande av vägar och vissa gator,

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i kommuner som är väghållare samt till byggande
av tunnelbana enligt gällande, av riksdagen tidigare godtagna
grunder med den avvikelse därifrån som framgår av vad i propositionen
anförts,

9) godkänna de i propositionen förordade grunderna för särskilt statsbidrag
till upprustning av vägbelysningsanordningar,

10) godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för omorganisation
av länsvägnämnderna och för deras verksamhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om allmänna vägar — väglag —
och viss följdlagstiftning. Förslagen innebär en modernisering, for 1

Riksdagen 1971.15 sami. Nr 24

TU 1971:24

mellt och materiellt, av lagstiftningen om allmänna vägar. Väglagen
skall ersätta lagen (1943: 431) om allmänna vägar samt vissa bestämmelser
i vägstadgan (1943:437). Övriga bestämmelser i vägstadgan
är avsedda att ersättas med föreskrifter som meddelas i administrativ
ordning. Materiella nyheter i nu föreliggande förslag är bl. a. följande.
Till allmän väg skall kunna räknas alla anordningar som stadigvarande
behövs för vägens bestånd, drift eller brukande. Väghållaren får därmed
rätt att inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser ordna
exempelvis belysning på vägarna. Generellt förbud införs att utan
länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild körväg till allmän väg eller
ändra sådan anslutning. Länsstyrelsens möjligheter att ingripa mot
trafikfarliga befintliga enskilda utfarter förbättras. Vidare breddas de
områden utmed vägarna där utan länsstyrelsens tillstånd inte får uppföras
byggnad eller förekomma annan anordning som kan inverka menligt
på trafiksäkerheten. Samtidigt införs förbud mot störande ljuskällor
och skärps reklamförbudet utmed vägarna. Väghållarens befogenheter
i fråga om vägmärken vidgas. Bestämmelserna om ersättning
för vägrätt anpassas till expropriationslagstiftningen. Handläggningen
av vägmål flyttas över till fastighetsdomstolarna. Vägsynenämnderna
avskaffas. Deras uppgifter förs över till länsstyrelserna och, såvitt avser
ersättningsfrågor, fastighetsdomstolarna. Vägnämndernas funktioner
skall övertas av kommunerna. Länsvägnämndema skall däremot
finnas också i fortsättningen och får vidgade uppgifter som rådgivande
regionala organ och samtidigt en mera allsidig sammansättning.

Propositionen innehåller också förslag om upphävande av förordningarna
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa kommuner
och till byggande av tunnelbana (1960: 374 och 1965: 138). Meningen
är att förordningarna skall ersättas av bestämmelser som meddelas av
Kungl. Maj:t och som — med någon mindre avvikelse — motsvarar
vad som gäller enligt de nämnda förordningarna. I propositionen föreslås
också riktlinjer för särskilda statsbidrag till upprustning av vägbelysningsanordningar.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1972.

Motionerna

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1. motionen 1971: 1503 av herr Enlund m. fl. (fp, c, m), vari hemställs
att riksdagen vid behandlingen av propositionen beslutar

att i väglagen intaga bestämmelser om länsvägnämndsorganisationen i
enlighet med 1960 års vägsakkunnigas lagförslag 67—70 §§, dock att
tillsättningsförfarandet enligt 67 § ändras, så att Kungl. Maj:t utser två

TU 1971:24

ledamöter, statens vägverk och länsstyrelse vardera en ledamot samt
landstinget åtta ledamöter samt

att i väglagen 76 § följande mening tillägges: ”Länsvägnämnd äger
föra talan mot beslut av statens vägverk eller länsstyrelse.”,

2. motionen 1971:1504 av herr Håkansson m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta avslå förslaget till väglag vad gäller 56 §
andra stycket,

3. motionen 1971: 1505 av herr Josefson i Arrie m. fl. (c), vari hemställs att

riksdagen vid sin behandling av propositionen måtte

a) besluta att i väglagen skall föreskrivas att länsvägsnämnds yttrande
skall inhämtas i de fall som anges i motionen och

b) uttala att ledamöterna i vägnämnd skall väljas av landstinget efter
hörande av länsavdelningen av Svenska kommunförbundet, samt

att utskottet måtte utarbeta förslag till lagändringar till följd av yrkandet
under a) ovan.

I motionen hänvisas, såvitt avser yrkandet under a), till att i 11, 18
och 22 §§ förslaget till väglag föreskrivs att statens vägverk skall fatta
vissa beslut efter samråd med länsstyrelsen. Motionärerna hävdar att i
nämnda paragrafer även bör föreskrivas att länsstyrelsen skall inhämta
länsvägnämndens yttrande,

4. motionen 1971: 1506 av herr Lothigius m. fl. (m, c), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta att länsvägnämnderna får behålla sin nuvarande
besvärsrätt.

Utskottet

Gällande lagstiftning om allmänna vägar härrör i huvudsak från år
1943. Även om erfarenheterna av lagstiftningen i allt väsentligt är goda
har med hänsyn till bilismens snabba utveckling en modernisering av
lagstiftningen på området blivit erforderlig. I propositionen föreslås
mot bakgrund härav att lagen om allmänna vägar (AVL) och vägstadgan
ersättes med nya författningar, benämnda väglag (VägL) och
vägkungörelse. Till grund för författningsförslagen ligger ett av 1960
års vägsakkunniga år 1968 avgivet betänkande ”Allmänna vägar” (SOU
1968: 17) med förslag till ny lagstiftning i ämnet.

I det följande behandlar utskottet först förslaget till väglag och förslag
till viss följdlagstiftning. Utskottet yttrar sig därefter över vissa med
väglagen sammanhängande frågor, vari hemställts om riksdagens godkännande
eller bemyndigande.

TU 1971: 24

Väglagen (VägL)

Den under senare år kraftigt ökande trafiken har medfört krav på
att vägarna förses med anordningar som varken till art eller omfattning
var aktuella vid tillkomsten av AVL år 1943. Detta har medfört tvekan,
om vägbegreppet i AVL kan anses innefatta t.ex. rast- och parkeringsplatser
och andra mera speciella anordningar intill vägarna. För att undanröja
denna tveksamhet föreslås i propositionen en sådan definition
av begreppet väganordning att däri kan inrymmas anordningar av angivet
slag men även anordningar som i en framtid kan bli erforderliga
för att få till stånd en förbättring av väg- och trafikmiljön. I 2 § VägL
föreskrives sålunda att till allmän väg skall kunna räknas alla anordningar
som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande.
Väghållaren får därmed rätt att inom ramen för tillgängliga
ekonomiska resurser ordna exempelvis hållplatser, rastplatser, parkeringsplatser
och vägbelysning. Utskottet anser den föreslagna bestämningen
av vägbegreppet ändamålsenlig och tillstyrker lagförslaget i denna
del. Utskottet delar vidare departementschefens uppfattning att väghållarna
inte bör åläggas någon generell skyldighet att förse vägarna
med sådana särskilda anordningar som rastplatser, vägbelysning och liknande.
Anordningar av detta slag kan nämligen medföra betydande
kostnader. En avvägning inom ramen för de medel som står till förfogande
för varje vägbygge måste kunna ske mellan olika ändamål
så att medlen kan utnyttjas på från trafiksäkerhetssynpunkt bästa sätt.
Utskottet instämmer i departementschefens uttalande att frågan huruvida
planerade anordningar av ovan angivet slag skall få vara väganordningar
bör prövas centralt av statens vägverk i varje särskilt fall
och i enlighet med utfärdade föreskrifter. Utskottet tillstyrker därför det
i propositionen begärda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att ställa
upp villkor för att anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd,
drift eller brukande, skall få räknas som väganordning. Med
stöd av detta bemyndigande kan Kungl. Maj:t utfärda föreskrifter för
vägverkets prövning. I propositionen anges att denna prövning skall
komma till stånd huvudsakligen i samband med fastställelseprövning av
arbetsplan.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att vägsakkunniga hade
föreslagit att till väg skulle inom område med stadsplan eller byggnadsplan
kunna hänföras en kantremsa på högst 10 meters bredd. Den
föreslagna bestämmelsen motiverades av att reglerna i AVL om byggnadssätt
avstånd inte är tillämpliga inom dessa områden. De frizoner
som på grund av trafikbuller och andra immissioner måste finnas intill
allmän väg inom sådana områden får därför utläggas med stöd av
reglerna i byggnadslagstiftningen. Kostnadsansvaret för frizonerna faller
till följd härav inom område med stadsplan på kommunen och inom
område med byggnadsplan på vägförening eller markägare. Med en

TU 1971: 24

regel om kantremsa på högst 10 meter skulle kostnadsansvaret inom
remsan falla på väghållaren och man skulle enligt de sakkunniga härigenom
få bättre möjligheter att åstadkomma en skälig kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Enligt utskottets mening finns det skäl
som talar för att väghållaren bör överta en del av kostnadsansvaret för
de frizoner som till följd av risken för bullerskador måste utläggas intill
allmän väg. Utskottet delar emellertid departementschefens uppfattning
att ställningstagandet till kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun bör grundas på mera allsidiga överväganden än dem som de
sakkunniga har kunnat göra. Innan slutlig ställning tas till frågan bör
bl. a. trafikbullerutredningens förslag föreligga. Utskottet anser det därför
riktigt att den av de sakkunniga föreslagna regeln om kantremsa
inte nu införs i VägL. Anmärkas bör att med den nya definitionen på
väganordning följer att anordningar till skydd mot buller, t. ex. skyddsvallar,
i vissa fall kan komma att hänföras till sådan anordning som
väghållaren har att svara för.

Arbetsplan föreslås även i fortsättningen böra ligga till grund för
byggande av väg. Arbetsplan skall i normalfallet bli föremål för utställelse
och fastställelse. För att möjliggöra tidsbesparingar när det
gäller stora vägbyggnadsföretag förslås regler om att arbetsplan får
uppdelas i förberedande och kompletterande arbetsplan. Systemet med
arbetsplan i två led skall också kunna användas när ändringsbehov
uppkommer i fråga om fastställd arbetsplan för påbörjat men ej färdigställt
vägbyggnadsföretag. De sålunda föreslagna reglerna tillstyrkes
av utskottet.

I 11, 18 och 22 §§ VägL föreslås regler som innebär att frågor om
byggande av väg, fastställelse av arbetsplan och förändring av enskild
väg till allmän skall prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Även frågor om inrättande av särskild vinterväg och om indragning
av väg skall på grund av hänvisning i 24 och 25 §§ till 22 §
handläggas på detta sätt. I motionen 1971: 1505 yrkas att i 11, 18 och
22 §§ skall föreskrivas att länsstyrelsen skall inhämta länsvägnämnds
yttrande. Utskottet, som inte har något att erinra mot det i VägL
föreslagna samrådsförfarandet, återkommer till frågan om länsvägnämnds
yttrande nedan under rubriken ”Vägnämnder och länsvägnämnder”.

Mark för vägändamål skall även i fortsättningen kunna förvärvas
med vågrätt. Väghållarens befogenheter i fråga om marken utvidgas
emellertid. Medan väghållarens rätt i AVL beskrivs som en rätt att
med företräde framför andra nyttja marken för väg sägs sålunda i 30 §
VägL att vägrätt medför befogenhet för väghållaren att utan hinder av
annans rätt till fastigheten nyttja mark som behövs för väg och även
i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma över vägmärkens användning
under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och

TU 1971: 24

andra tillgångar som kan utvinnas ur marken. Med hänsyn till att ersättning
för vägrättsupplåtelser redan nu i allmänhet utgår med belopp
motsvarande markens värde synes det enligt utskottets mening befogat
att väghållaren får utnyttja marken till fullo. Utskottet tillstyrker därför
lagförslaget i denna del.

Till 25 § VägL har från AVL överförts en bestämmelse att väg får
dras in från allmänt underhåll om den efter tillkomsten av ny väg eller
av annat skäl inte längre behövs för det allmänna och åtgärden endast
medför ringa olägenhet för bygden. Som departementschefen framhåller
bör en indragning inte komma i fråga när den gamla vägen fyller ett
behov som förbindelseled mellan olika bebyggelsekoncentrationer. Ofta
är emellertid förhållandena sådana att den gamla vägen visserligen inte
längre kan anses fylla ett allmänt behov men däremot behövs som enskild
utfart från befintlig bebyggelse till den nya allmänna vägen. I dessa
fall torde det bli aktuellt med indragning av den gamla vägen. De problem
som härvid uppstår för berörda fastighetsägare har flera gånger
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (jfr 3LU 1961: 15, 3LU
1961: 16, 3LU 1966: 13 och 3LU 1970: 72). I sistnämnda utlåtande
framhöll tredje lagutskottet under hänvisning till vad utskottet vid tidigare
tillfällen uttalat, att det är av vikt att en indragning av allmän
väg föregås av en noggrann planering så att väghållningsansvaret för
sådan väg om möjligt är reglerad den dag då vägen upphör att vara allmän
väg. Trafikutskottet finner det därför tillfredsställande att departementschefen
i propositionen förklarat sig ämna föreslå Kungl. Maj:t
att i vägkungörelsen (VK) ta upp föreskrifter som dels säkerställer att
behövligt samråd med berörda sakägare sker, dels innebär att tidpunkten
för indragning av väg skall bestämmas så, att skäligt rådrum för
väghållningens ordnande efter indragningen bereds den som avser att
överta väghållningen. Trafikutskottet vill i detta sammanhang erinra
om att till 1969 års vägutredning har på hemställan av 1970 års riksdag
(3LU 1970: 72) hänskjutits för övervägande frågan huruvida väghållaren
bör åläggas skyldighet att stå för kostnaderna för sådan förrättning
enligt lagen om enskilda vägar som föranletts av indragningen
av allmän väg.

När det gäller ordnings- och säkerhetsföreskrifter innebär förslaget
till VägL flera betydande nyheter. Sålunda införs generellt förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild väg till allmän väg eller
ändra sådan anslutning. Länsstyrelsens möjligheter att ingripa mot redan
befintliga trafikfarliga enskilda utfarter förbättras. Vidare breddas
de områden utmed vägarna där utan länsstyrelsens tillstånd inte får
uppföras byggnad eller förekomma annan anordning som kan inverka
menligt på trafiksäkerheten. Samtidigt införs förbud mot störande ljuskällor
och skärps reklamförbudet utmed vägarna. De sålunda föreslagna
åtgärderna utgör enligt utskottets mening ett värdefullt led i strävan -

TU 1971: 24

dena att öka trafiksäkerheten på våra vägar och de synes tillgodose de
krav som rimligen kan ställas i förevarande sammanhang. Utskottet
tillstyrker därför propositionen i denna del.

Ersättning för vägrättsupplåtelse bestäms i praxis f. n. enligt de grunder
som gäller för expropriationsersättning. Denna praxis föreslås nu
lagfäst genom att i 55 § VägL införs en bestämmelse om att vid ersättningens
bestämmande gäller 7, 8, 10 och 11 §§ expropriationslagen i
tillämpliga delar. Den föreslagna bestämmelsen föranleder ingen erinran
från utskottets sida. Utskottet vill emellertid understryka att utskottet vid
prövningen av förevarande lagförslag haft att utgå från de förslag till
lag om ändring i expropriationslagen (ExL) som förelagts riksdagen genom
propositionen 1971: 122. Utskottets betänkande avges alltså under
den förutsättningen att sistnämnda lagförslag genomförs utan ändringar
som kan vara av betydelse för utformningen av nu behandlat lagförslag.

I 56 § första stycket i förslaget till VägL föreskrivs skyldighet för
väghållaren att, om ägaren begär det, lösa sådan del av fastighet som
lider synnerligt men av att väg dras fram över fastigheten. Bestämmelsen
innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Den i andra
stycket intagna bestämmelsen att inlösen kan komma till stånd också på
väghållarens initiativ utgör däremot en nyhet. Bestämmelsen, som utformats
i överensstämmelse med 12 § andra stycket ExL enligt dess lydelse
i den förut omnämnda propositionen 1971: 122, innebär rätt för väghållaren
att lösa i paragrafens första stycke nämnt område under förutsättning
att därav föranledes endast ringa förhöjning av den ersättning som
tillkommer fastighetsägaren på grund av vägrättsupplåtelsen. I motionen
1971: 1504 yrkas under hänvisning till vad Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF) anfört i sitt remissyttrande över de sakkunnigas förslag att
andra stycket i 56 § VägL skall utgå ur lagtexten.

Enligt utskottets mening överensstämmer situationen vid vägrättsupplåtelse
med den som föreligger vid delexpropriation enligt ExL. Utskottet
anser det därför rimligt att väghållare får samma rätt till inlösen av
del av fastighet som expropriant redan har enligt gällande lag. Såsom
RLF framhöll i sitt remissyttrande kan självfallet fastighetsägaren ha ett
legitimt intresse av att behålla området. Detta har också beaktats vid
bearbetningen av de sakkunnigas förslag på så sätt att i VägL införts en
bestämmelse att tvångsinlösen inte får ske om fastighetsägaren har ett
beaktansvärt intresse att behålla området. Med den utformning som väghållarens
rätt till lösen fått i propositionen anser utskottet att den kritik
som riktats mot de sakkunnigas förslag i rimlig mån tillgodosetts.
Utskottet tillstyrker därför lagförslaget i denna del och avstyrker följaktligen
motionen.

Förslaget till VägL i övrigt föranleder inget särskilt uttalande från
utskottets sida.

TU 1971: 24

Övriga författningsförslag

I samband med att kommunala renhållningslagen (med vissa undantag)
trädde i kraft den 1 januari 1971 trädde också vissa ändringar i
AVL i kraft. Genom dessa har väghållaren ålagts skyldighet att genom
renhållning hålla vägen i sådant skick som tillgodoser skäliga sanitära
hänsyn och trevnadshänsyn. Väghållarens renhållningsskyldighet är
emellertid inom område med stads- eller byggnadsplan inskränkt till vägområde
för motorväg eller motortrafikled. Ifrågavarande bestämmelser
har med vissa redaktionella jämkningar överförts till 26 § VägL.

Regeln om inskränkning i renhållningsskyldigheten innebär beträffande
allmän väg, som ej är motorväg eller motortrafikled och där kommunen
inte är väghållare, bl. a. att väghållaren-staten skall sanda och
vidta andra åtgärder för att motverka halka medan det åligger kommunen
att svara för att sanden borttas igen samt att rännstensbrunnar
rensas och upptinas. Från flera synpunkter måste en sådan uppdelning
anses olämplig. Vid behandlingen av propositionen 1970: 157 med förslag
till ovannämnda ändringar i AVL uppmärksammades också frågan
av riksdagen i anledning av motionsyrkanden om att i lagen skulle föreskrivas
skyldighet för väghållaren att ombesörja samtliga dessa åtgärder.
Tredje lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(3LU 1970: 90) till att vägsakkunniga hade föreslagit sådan skyldighet
för väghållaren och till att vägsakkunnigas betänkande var föremål för
behandling i kommunikationsdepartementet. Kungl. Maj:ts ställningstagande
i frågan borde enligt utskottet inte föregripas.

Departementschefen anför nu i propositionen att han avser att föreslå
Kungl. Maj:t att i VK ta upp uttryckliga föreskrifter av innebörd att
skyldigheten att svara för bortförande av sand och annat som påförts
allmän väg till motverkande av halka och för rensning och upptining av
sådan rännstensbrunn med ledning som hör till vägen generellt skall ankomma
på väghållaren. Detta innebär att ifrågavarande åtgärder — i
motsats till vad som förutsattes vid tillkomsten av ändringarna i AVL —
inte skall omfattas av begreppet renhållning. För att undvika att detta
begrepp får olika innehåll i väglagstiftningen, å ena sidan, och i kommunala
renhållningslagen och allmänna ordningsstadgan, å andra sidan,
föreslås sådana ändringar i dessa författningar att ifrågavarande åtgärder
bryts ut från och i stället samordnas med begreppet renhållning.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förevarande fråga nu fått en
enligt utskottets mening rationell lösning. De föreslagna ändringarna i
kommunala renhållningslagen och allmänna ordningsstadgan tillstyrkes.
Övriga författningsförslag har inte gett utskottet anledning till erinran.

Vägnämnder och länsvägnämnder

Genom den nya VägL upphävs lagen om vägnämnder och länsvägnämnder.
Vägnämndernas uppgifter föreslås bli överförda på kommu -

TU 1971: 24

nema. Departementschefen anför som skäl härför att den lokala samhällsplaneringen
i allt väsentligt tillkommer kommunerna och att det
enligt hans mening därför ligger närmast till hands att kommunerna tar
till vara de lokala vägintressena i de fall dessa nu företräds av vägnämnder.
Utskottet delar denna uppfattning och har således inget att
erinra mot att vägnämndema avskaffas.

Länsvägnämnderna föreslås däremot bli kvar som rådgivande organ
till länsstyrelserna i vissa frågor. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning att det även i framtiden finns uppgifter för en länsvägnämnd
med rådgivande funktioner i förhållande till länsstyrelsen.

Enligt departementschefen bör nämndens yttrande inhämtas i frågor
som rör den vägplanering som sker genom flerårsplaner och fördelningsplan
samt i ärenden om statsbidrag till byggande av enskilda vägar,
om arbetsplan för byggande av allmän väg, om förändring av enskild
väg till allmän, om indragning av allmän väg och om inrättande
av särskild vinterväg. Av denna uppräkning framgår att länsvägnämnderna
avses få uppgifter även i ärenden som inte regleras i VägL utan i
författningar om statsbidrag till kommunala eller enskilda vägar. Allmänna
bestämmelser om länsvägnämnd bör därför inte, såsom yrkas i
motionen 1971: 1503, införas i VägL utan i särskild författning. I propositionen
har förutsatts att Kungl. Maj:t skall utfärda särskild kungörelse
om länsvägnämnder.

Departementschefen förordar att till ledamöter i länsvägnämnd utses
sju personer i länet med intresse för och insikt i väg- och trafikfrågor
samt att ledamöterna utses av länsstyrelsen. Propositionen har i denna
del föranlett två motionsyrkanden. I motionen 1971: 1503 yrkas att länsvägnämnd
skall bestå av tolv ledamöter, av vilka två skall utses av
Kungl. Maj:t, en av vägverket, en av länsstyrelsen samt åtta av landstinget.
Det i propositionen föreslagna antalet ledamöter godtas i motionen
1971: 1505, men motionärerna yrkar att samtliga ledamöter skall
utses av landstinget efter hörande av länsavdelningen av Kommunförbundet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att antalet ledamöter
i länsvägnämnd bör begränsas så att nämndens verksamhet inte blir
tungrodd. Det i propositionen förordade antalet, sju, finner utskottet
väl avvägt. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del.

Genom att flertalet av ledamöterna i de nuvarande länsvägnämnderna
utses av vägnämnderna tillförsäkras de kommunala intressena ett
värdefullt inflytande på behandlingen av de regionala vägfrågoma. Enligt
utskottets mening är det av vikt att länsvägnämnderna även i fortsättningen
får en kommunal förankring och en från geografisk synpunkt
allsidig representation. Ledamöterna bör därför inte utses av länsstyrelsen
utan i annan ordning. Dessutom får det enligt utskottets me fl

Riksdagen 1971.15 sami. Nr 24

TU 1971: 24

ning av principiella skäl anses olämpligt att länsstyrelserna utser sina
egna rådgivande organ. Det ligger nära till hands att — sedan vägnämnderna
avskaffats — i stället låta varje primärkommun utse en ledamot
i länsvägnämnden. Enligt utskottets mening skulle detta emellertid
leda till en alltför stor och tungrodd sammanslutning. Utskottet anser det
därför lämpligare att ledamöterna, såsom föreslås i motionen 1971:
1505, väljs av landstinget. När det gäller Gotland, som saknar landsting,
samt Göteborg och Malmö, vilka står utanför landstingen, bör ledamöterna
dock väljas av primärkommunerna. Kravet på att till ledamöter
utses personer med insikter i väg-, trafik- och transportfrågor synes kunna
bli tillgodosett genom att landstinget före valet inhämtar förslag
på lämpliga personer från bl. a. länsavdelningen av Kommunförbundet.
Utskottet vill understryka att länsvägnämnderna, även om ledamöterna
utses av kommunala organ, är att anse som statliga nämnder
med rådgivande funktioner i förhållande till länsstyrelserna. I den
blivande kungörelsen om länsvägnämnder bör detta komma till uttryck
genom föreskrifter att länsvägnämnd skall biträda länsstyrelsen vid
handläggningen av frågor angående VägL och andra frågor av betydelse
för länets vägväsende samt avge yttranden och göra framställningar i de
frågor som redovisats i det föregående. Kostnaderna för nämnderna
skall åvila staten.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i motionen 1971:
1505 yrkas att bestämmelser om länsvägnämnds yttrande skall införas
i 11, 18 och 22 §§ VägL. Genom den av utskottet förordade regleringen
i kungörelsen om länsvägnämnder synes syftet med motionen, nämligen
att i författning stadgas att länsvägnämnd skall avge yttrande, bli i tillräcklig
grad tillgodosett. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Länsvägnämnderna har f. n. rätt att överklaga vägverkets och länsstyrelsens
beslut. Enligt departementschefen saknas skäl att behålla
länsvägnämndernas besvärsrätt. Denna uppfattning kan utskottet dela
under förutsättning att ledamöterna i nämnden, såsom departementschefen
föreslår, utses av länsstyrelsen. Utskottet har emellertid i det
föregående uttalat sig för att ledamöterna bör väljas av landstinget.
Med en sådan sammansättning av nämnden bör enligt utskottets mening
nämnden även i fortsättningen ha besvärsrätt. Utskottet tillstyrker yrkandena
härom i motionerna 1971: 1503 och 1971: 1506. Bestämmelse
om besvärsrätt bör införas i 76 § VägL.

Utskottet vill tillägga att det av praktiska skäl inte torde vara möjligt
för landstingen att välja ledamöter redan till den 1 januari 1972, när
den nya lagstiftningen skall träda i kraft. Detta problem bör enligt utskottets
mening lösas så att Kungl. Maj:t för tiden fram till den 1 juli
1972 utser till ledamöter och suppleanter i de nya länsvägnämnderna
de personer som den 31 december 1971 innehar motsvarande uppdrag i
de nuvarande länsvägnämnderna.

TU 1971: 24

övriga frågor

Som utskottet framhållit i det föregående kan i vissa fall vägbelysning
komma att hänföras till väganordning. När kommun är väghållare, har
kommunen möjlighet att erhålla statsbidrag för uppsättandet av sådan
vägbelysning. Genom kommunalt initiativ har belysning redan anordnats
på allmän väg genom vissa samhällen. Denna belysning är dock
av skiftande kvalitet. Enligt utskottets mening är det önskvärt att sådan
vägbelysning, som av vägverket ej skulle kunna godkännas som väganordning
enligt VägL, rustas upp till godtagbar standard. Utskottet tillstyrker
därför förslaget att särskilda statsbidrag skall kunna utgå till upprustning
av vägbelysning. Mot de i propositionen förordade riktlinjerna
för bidragsgivningen har utskottet inget att erinra.

Övriga i propositionen framlagda och i det föregående ej berörda
förslag har inte gett utskottet anledning till erinran.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1.att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1505, såvitt avser
länsvägnämnds yttrande, antar 11, 18 och 22 §§ i det vid
propositionen 1971: 123 fogade förslaget till väglag,

2. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1504 antar 56 §
andra stycket i förslaget till väglag,

3. att riksdagen med avslag på motionen 1971:1503, såvitt
avser införandet av allmänna bestämmelser om länsvägnämnd
i väglagen, antar förslaget till väglag i vad förslaget ej omfattas
av utskottets hemställan under 1—2 samt i vad förslaget ej
heller avser 76 § andra stycket samt punkten 2 i övergångsbestämmelserna,

4. att riksdagen — med förklaring att Kungl. Maj:ts förslag till
riktlinjer för omorganisation av länsvägsnämnderna och för
deras verksamhet inte kunnat i alla delar godkännas — i anledning
av förslaget och motionerna 1971: 1503, 1971: 1505,
båda såvitt nu är i fråga, och 1971: 1506

dels ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört härom,
dels för sin del antar 76 § andra stycket i förslaget till väglag
med i härvid fogad bilaga som utskottets förslag betecknad
lydelse,

5. att riksdagen antar förslagen till

a) lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),

b) lag om upphävande av förordningen (1960: 374) om stats -

Kartong. S. 12, rad 4 nerifrån. Står: 1 juli 1972 Rättat till: nuvarande länsvägnämndema -

TU 1971: 24

bidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande
samhällen,

c) lag om upphävande av förordningen (1965: 138) om statsbidrag
till byggande av tunnelbana och

d) lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden
af hjulringar å arbetsåkdon på landet,

6. att riksdagen som sitt yttrande över förslaget till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

7. att riksdagen godkänner de i propositionen förordade riktlinjerna
för fördelning av statliga vägmedel till byggande av vägar
och vissa gator,

8. att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i kommuner som
är väghållare samt till byggande av tunnelbana enligt av riksdagen
tidigare godtagna grunder med den avvikelse därifrån
som framgår av vad i propositionen anförts, samt

9. att riksdagen godkänner de i propositionen förordade grunderna
för särskilt statsbidrag till upprustning av vägbelysningsanordningar.

Stockholm den 23 november 1971

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: herrar Mellqvist (s), Dahlgren (c), Lindahl (s), Lothigius
(m), Hjorth (s), Persson i Heden (c), Hugosson (s), Sellgren (fp), Rosqvist
(s), Lindberg (s), Magnusson i Kristinehamn (vpk), Karlsson i
Malung (s), Torwald (c), Taube (fp) och Clarkson (m).

Reservation

beträffande länsvägnämndernas organisation och verksamhet av herrar
Mellqvist, Lindahl, Hjorth, Hugosson, Rosqvist, Lindberg, Karlsson
i Malung (samtliga s) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med
orden ”Genom att” och slutar på s. 10 med orden ”nuvarande länsvägnämnderna”
bort ha följande lydelse:

”Sorn framgår av vad utskottet anfört i det föregående fordrar länsvägnämndernas
verksamhet att till ledamöter utses personer i länet med

TU 1971: 24

intresse för och insikt i väg-, trafik- och transportfrågor. Genom att
länsstyrelsen har att ta befattning med sådana frågor får länsstyrelsen
kontakt med och en god kännedom om personer med dessa kvalifikationer.
Enligt utskottets mening ligger det därför närmast till hands att
låta länsstyrelsen utse ledamöterna i länsvägnämnden. Utskottet vill understryka
att det lokala inflytandet på de regionala vägfrågorna inte
kommer, såsom motionärerna synes befara, att minska till följd av ett
sådant tillsättningsförfarande. Efter den partiella länsförvaltningsreformens
genomförande den 1 juli 1971 har nämligen detta inflytande i stället
stärkts genom att de landstingsvalda ledamöterna i länsstyrelsen deltar
i besluten i alla viktigare frågor som rör länets vägväsende och inte
bara, såsom länsvägnämnden, har en rådgivande funktion. Utskottet
tillstyrker med hänsyn till det anförda Kungl. Maj:ts förslag i denna del
och avstyrker motionsyrkandena.

Länsvägnämnderna har f. n. rätt att överklaga vägverkets och länsstyrelsens
beslut. Enligt departementschefen saknas skäl att behålla
denna besvärsrätt. Utskottet delar denna uppfattning. Yrkandena i motionerna
1971: 1503 och 1971: 1506 om bibehållande av besvärsrätten
avstyrkes därför.

Såsom utskottet framhållit i det föregående har i motionen 1971: 1505
även yrkats att 11, 18 och 22 §§ VägL skall införas bestämmelser om att
länsstyrelse skall inhämta länsvägnämnds yttrande. Enligt vad utskottet
erfarit avser Kungl. Maj:t att införa bestämmelser härom i vägkungörelsen.
Härigenom synes syftet med motionsyrkandet, nämligen att i
författning skall stadgas skyldighet att inhämta länsvägnämnds yttrande,
bli i tillräcklig grad tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.
”

dels att utskottet under punkten 4 bort hemställa

”4. att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1503 och 1971:
1505, båda såvitt nu är i fråga, samt 1971: 1506
dels godkänner Kungl. Maj:ts förslag till riktlinjer för omorganisation
av länsvägnämnderna och för deras verksamhet,
dels antar 76 § andra stycket i förslaget till väglag.”

TU 1971: 24

Bilaga

Kungl. Maj:ts

1 Förslag till
Väglag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Denna lag gäller allmän väg.

Allmän väg är, förutom väg som anlägges enligt denna lag eller enligt
lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som
av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som
eller förändrats till allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålles av
staten eller kommun.

Väg upphör att vara allmän, när vägen drages in. Är kommun väghållare,
upphör väg att vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen (1947:385)
upplåtes eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har
väg upplåtits till allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare,
upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

2 §

Till väg hör vägbana och övriga väganordningar.

Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande
och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits
av denne, är väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten
brygga eller färja med färjläge som behövs för allmän samfärdsel
eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna och som
kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne.

Konungen kan föreskriva ytterligare villkor för att anordning, brygga elier
färja skall räknas som väganordning.

3 §

Vägområde utgöres av den mark, som tagits i anspråk för väganordning.

Väghållning

4 §

Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.

Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och
till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och
f or nminnesvård.

TU 1971: 24

5 §

Staten är väghållare i den mån ej Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens vägverk förordnar att kommun i stället för staten skall
vara väghållare inom sitt område eller del därav. Sådant förordnande får
meddelas endast om det är lämpligt med hänsyn till kommunens förutsättningar.
Förordnande kan jämkas eller återkallas.

6 §

Statens vägverk handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn
över kommuns väghållning.

Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till vägverket
hörande regionala förvaltning som Konungen bestämmer och, då kommun
är väghållare, den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill.

7 §

Är staten väghållare inom område med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla
den mark som behövs för väg inom området.

8 §

Underlåter kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag,
eller eftersätter kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan statens vägverk
förelägga kommunen att inom viss tid vidtaga rättelse vid äventyr att
verket låter utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad.

9 §

Bestämmelserna i denna lag utgör ej hinder för kommun eller landstingskommun
att lämna bidrag till byggande av väg.

Byggande av väg

10 §

Till byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg
i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.

Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars
kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna.

Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av
väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt.

11 §

Fråga om byggande av väg prövas av statens vägverk efter samråd med
länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes
frågan till Konungens prövning.

Konungen kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall
prövas av länsstyrelsen.

12 §

Om skyldighet för staten att iordningställa och upplåta allmän väg som
gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare, finns
bestämmelser i byggnadslagen (1947: 385).

TU 1971: 24

13 §

Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande
att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan
oskälig kostnad.

14 §

Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan
skall väg byggas i överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda
bestämmelser för marks bebyggande eller användning, såsom regionplan,
utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter, skall väg läggas
så, att syftet med bestämmelserna icke motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, kan undantag från planen eller bestämmelserna
medges av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från plan göras, om åtgärden
är förenlig med planens syfte.

15 §

För byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i
förberedande och kompletterande arbetsplan.

I arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för företaget.
Arbetsplan skall även innehålla för företagets genomförande i övrigt
behövliga uppgifter. I förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt
slag redovisas endast i huvuddrag.

Förberedande arbetsplan skall fullständigas genom kompletterande arbetsplan
så snart det kan ske.

16 §

Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning
och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare
och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i
fråga om arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt
stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats,
om ej avvikelse föreslås från vad som bestämts i sådan plan.

Avser arbetsplan endast ombyggnad eller förbättring av väg, får förfarandet
enligt första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande
av att ägare till fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk, alltid skall
beredas tillfälle att yttra sig. Vad som sagts nu gäller i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt äger vidare tillämpning på arbetsplan
som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt
vägbyggnadsföretag.

17 §

Arbetsplan skall utställas för granskning.

Arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan
eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver
icke utställas, om den ej avviker från vad som bestämts i sådan plan.

Ej heller behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring
av väg utställas, om ej mark behöver tagas i anspråk med vågrätt eller rätt
som avses i 35 § eller om sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt i fråga om arbetsplan som innefattar
endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag.

TU 1971: 24

18 §

Arbetsplan fastställes av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan om
fastställelse av planen till Konungens prövning.

I fall då utställelse underlåtits med stöd av 17 § tredje stycket behöver
fastställelse ej ske.

Beslut om fastställelse av arbetsplan är förfallet, om ej inom fern år från
utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning
blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägbyggnadsarbete
påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång
med högst tre år.

19 §

Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan, som ej endast är
förberedande, upprättats och, i fall då så behövs, blivit fastställd.

20 §

Vid byggande av väg får endast oväsentlig avvikelse göras från arbetsplanen.
Göres sådan avvikelse i fråga om den mark som enligt arbetsplanen
skulle tagas i anspråk för vägen, skall detta utan dröjsmål anmärkas i tillägg
till planen.

Enskild vägs förändring till allmän, m. m.

21 §

Enskild väg får förändras till allmän, om vägen behövs för allmän samfärdsel
eller annars är av synnerlig betydelse för det allmänna.

22 §

Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas av statens vägverk
efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika
uppfattning, hänskjutes frågan till Konungens prövning.

Konungen kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän
i vissa fall skall prövas av länsstj^relsen.

23 §

Gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare,
kan under förutsättning som anges i 21 § förklaras tillika vara allmän väg.
Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om sådan
förklaring.

Inrättande av särskild vinterväg

24 §

Särskild vinterväg över mark som är täckt av snö eller is eller över vatten
som är täckt av is får inrättas som allmän väg, om vägen behövs för
allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det
allmänna.

Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om inrättande
av särskild vinterväg.

TU 1971: 24

Indragning av väg

25 §

Väg får dragas in, om den efter tillkomsten av ny väg eller av annat
skäl ej längre behövs för det allmänna och åtgärden medför endast ringa
olägenhet för bygden.

Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om indragning
av väg.

Drift av väg

26 §

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll,
reparation och andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära
hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i
fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats
som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken.
I fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger detta stycke tilllämpning
endast på vägområde för motorväg eller motortrafikled.

De åtgärder som behövs för ändamål som anges i första och andra styckena
räknas till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen
medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen
meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

27 §

Statens skyldighet att inom sådant område med stadsplan, för vilket staten
är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som upplåtits till gata, begränsas
av byggnadslagen (1947: 385). Detsamma gäller i fråga om gata, som
förklarats tillika vara allmän väg.

28 §

Behöver för väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tagas i anspråk
mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas arbetsplan,
vari anges den mark som behöver tagas i anspråk. Bestämmelserna i 13,
14 och 16—20 §§ äger motsvarande tillämpning på planen. Denna skall därvid
såvitt angår tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och
18 § andra stycket anses som sådan arbetsplan som avser endast ombyggnad
eller förbättring av väg.

29 §

Konungen kan bestämma att avgift får tagas ut för begagnande av färja.

Vågrätt

30 §

Vågrätt innefattar befogenhet för väghållaren att, utan hinder av den rätt
som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för väg och, i
den mån inskränkning ej gjorts i arbetsplan eller i beslut om förändring av
enskild väg till allmän, även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma

TU 1971: 24

över markens användning under den tid vågrätten består samt tillgodogöra
sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

31 §

Vågrätt uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med
stöd av upprättad och, i fall då så behövs, fastställd arbetsplan. Vågrätt uppkommer
även genom att väghållaren övertager mark med stöd av beslut om
enskild vägs förändring till allmän.

Mark skall anses ha tagits i anspråk för väg, när vägens sträckning över
fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägarbete
påbörjats på fastigheten.

32 §

Vågrätt upphör när vägen drages in. Väghållaren får föra bort vad som
anbringats inom vägområdet för vägändamål, om ej länsstyrelsen bestämmer
annat med hänsyn till att fråga uppkommit om markens användning som
enskild väg.

Vad som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller
fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl
föreligger.

33 §

I fråga om mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt
stadsplan är avsedd till gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
äger 30—32 §§ ej tillämpning, sedan marken tagits i anspråk av kommunen
för avsett ändamål.

Tillfälligt upplåtande av mark, m. m.

34 §

Väghållningsmyndighet och av denna anlitade biträden är berättigade att
få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning
av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av väg. I trädgård,
liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens
samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas, om det är möjligt.

35 §

Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsföretag mark i närheten av
det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande
ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen.

36 §

Kan på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller översvämning
eller av annan orsak väg ej användas utan risk för olyckshändelse,
kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva
att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för den tid sådan
väg behövs till följd av hindret.

TU 1971: 24

37 §

Länsstyrelsen kan på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva
att nyttjanderätt till mark intill vägområde skall upplåtas för uppsättande
av snöskärm.

38 §

Behöver väghållare till drift av väg taga sten, grus, sand eller jord på
mark som tillhör annan än staten och kan detta ske utan avsevärd olägenhet,
kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva
att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid
de föreskrifter som behövs för rättens utövande.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter

39 §

Enskild körväg får ej anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd.
Ej heller får utan sådant tillstånd enskild körvägs anslutning till allmän väg
ändras. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från
fastighet och sådan brygga som kan användas för körtrafik.

Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall länsstyrelsen
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med
tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och
utförande i övrigt.

40 §

Om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten
på allmän väg, kan länsstyrelsen förordna att enskild vägs anslutning
till den allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom väghållningsmyndighetens
försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på
utfart från fastighet och på brygga.

41 §

I samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt
40 § eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning
kan länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom
trafik med motordrivet fordon på vägen eller del därav förbjudes eller inskränkes.
Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen för
medge undantag från sådan trafikföreskrift.

42 §

Bestämmelserna i 39—41 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är upptagen
i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.

43 §

Inom vägområde får ej utan länsstyrelsens tillstånd vidtagas åtgärd eller
förekomma anordning, som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift
eller brukande. I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter
som behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.

Första stycket gäller ej åtgärd eller anordning, som är nödvändig för vägarbete
som utföres genom väghållningsmyndighetens försorg eller för ar -

TU 1971: 24

bete sorn avses i 44 §. Första stycket gäller ej heller sådan grind eller bom,
som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg
eller för gränsbevakningen eller försvaret.

44 §

Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får cj dragas inom
vägområde, om ej väghållningsmyndigheten medgivit det eller, när tillstånd
enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning, anmälan om
arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar
de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag eller
annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med
hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan
dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation
av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjsmål med arbetets
igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att tillstånd
meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet
gjorts hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast
underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

45 §

Ljusanordning, som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafiken
på väg, får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad intill vägområdet.
1 samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som
behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Första stycket gäller ej ljusanordning inom område med stadsplan eller
byggnadsplan.

46 §

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas
anbringad utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från
vägområdet. Vad som sagts nu gäller ej anordning, som är anbringad på
byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet, och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande
kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.
I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs
med hänsyn till trafiksäkerheten.

I fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger första stycket
tillämpning endast på anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled.

47 §

Inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får utan länsstyrelsens
tillstånd ej uppföras byggnad och ej heller förekomma annan anordning, som
kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av hänsyn till
trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock
högst till 50 meter. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan
allmän väg och enskild allmänneligen befaren väg eller mellan allmän
väg och järnväg eller spårväg får ej utan länsstyrelsens tillstånd byggnad
uppföras eller annan för trafiksäkerheten menlig anordning förekomma in -

TU 1971: 24

till vägområde innanför räta linjer mellan punkter, som är belägna i de
korsande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen.

Stängsel, som kan förorsaka snösamling på väg, får ej förekomma intill
vägområde utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

48 §

Från det beslut om fastställande av arbetsplan vunnit laga kraft till dess
vägföretaget slutförts, får inom det i arbetsplanen upptagna vägområdet ej
utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller vidtagas åtgärd, som
kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.

För tid som anges i första stycket äger bestämmelserna i 47 § första stycket
om förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad motsvarande
tillämpning.

Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om
fastställande av arbetsplan upphäves eller förfaller.

I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.

49 §

Sedan fråga väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen meddela förbud
att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan
antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet.
Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga
skäl föreligger, kan länsstyrelsen förlänga tiden, varje gång med högst tre
år.

Förbud enligt första stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande
av arbetsplan för vägbyggnadsföretaget vinner laga kraft.

I samband med tillstånd enligt första stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.

50 §

Utan hinder av 47—49 §§ får byggnad uppföras, anordning förekomma
eller åtgärd vidtagas inom område med fastställd generalplan eller med
stadsplan eller byggnadsplan.

51 §

Förbud enligt 45—49 §§ gäller ej i fråga om byggnad eller annan anordning
inom det förbudsbelagda området som lagligen påbörjats innan förbudet
blev tillämpligt där.

52 §

Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt
45—47 §§ är tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden
eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 45—47 §§
skulle ha avslagits, kan länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande,
ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd.
Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast, om byggnaden kan flyttas
utan svårighet eller är av ringa värde.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta
vite.

TU 1971: 24

53 §

Är det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat
av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta att träd eller
buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens
försorg.

Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för
vägens drift, kan länsstyrelsen besluta att anordningen får avlägsnas genom
väghållningsmyndighetens försorg.

I samband med beslut enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.

54 §

Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara
för vägens bestånd.

Ersättning m. m.

55 §

Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd
av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller uppenbarligen
förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har
innehavare av sådan njdtj anderätt eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan marken togs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 7, 8, 10 och 11 §§ lagen (1917: 189)
om expropriation i tillämpliga delar.

På ersättningen utgår sex procent årlig ränta från den dag då marken
togs i anspråk.

56 §

Uppstår till följd av att väg drages fram över fastighet synnerligt men för
fastigheten eller del därav, skall väghållaren lösa det område som lider sådant
men, om ägaren begär det.

Väghållaren är berättigad att lösa område som avses i första stycket, om
därav skulle föranledas endast ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande
ersättning och fastighetsägaren ej har ett beaktansvärt intresse
av att behålla området. Vid bedömande av frågan om rätt till inlösen föreligger
skall kostnad för åtgärd som anges i 7 § andra stycket lagen (1917:
189) om expropriation inräknas i ersättningen för intrång.

57 §

Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits
i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersättningsoch
inlösningsskyldighet enligt 55 och 56 §§, oavsett att vågrätten upphört
till följd av 33 §.

TU 1971: 24

58 §

Har tillstånd som avses i 39 § vägrats eller har föreskrift eller förordnande
meddelats med stöd av 39—41 § och uppkommer till följd härav
för fastighet som haft utfart till allmän väg avsevärd ökning av annars erforderlig
kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg,
avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat avsevärt men,
är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren.

Samma rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighetens
ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i 39 § vägrats eller
förordnande eller föreskrift meddelats med stöd av 40 eller 41 §.

59 §

Medför vägran av tillstånd som avses i 39 § eller föreskrift eller förordnande
som meddelats med stöd av 39—41 § att synnerlig olägenhet av den
art som avses i 58 § uppkommer för fastighet eller fastighetsdel som haft
utfart till allmän väg, skall väghållaren lösa område som lider sådan olägenhet,
om ägaren begär det.

60 §

För att minska de olägenheter, som genom vägran av tillstånd som avses
i 39 § eller genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd
av 39—41 § uppkommer för fastighet som haft utfart till allmän väg, får
väghållaren själv bygga nödvändig utfartsväg för fastigheten. Väghållaren
får därvid, i den mån det behövs för företagets genomförande, göra gällande
den rätt att påkalla förrättning enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar
för ianspråktagande av annan fastighet tillhörig mark och att föra talan vid
förrättningen, som tillkommer ägaren av fastighet, vars behov av utfartsväg
skall tillgodoses.

61 §

Medför vägran av tillstånd som avses i 47 § första stycket att fastighet
eller del därav kan nyttjas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till det värde marken hade innan förbud som avses i nämnda
stycke blev gällande, är ägaren berättigad till ersättning av väghållaren för
den skada han härigenom lider. Samma rätt till ersättning har innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits
innan förbudet blev gällande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i
48 § första eller andra stycket eller 49 § första stycket vägrats och förbud
som avses i nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd.

62 §

I fall som avses i 61 § första stycket skall väghållaren lösa fastigheten
eller fastighetsdelen, om ägaren begär det.

63 §

Väghållaren skall ersätta skada till följd av att han förvärvat rätt att inrätta
särskild vinterväg, rätt att nyttja mark i närheten av vägområde för
upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt att

TU 1971: 24

anordna tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt
till täkt för drift av väg. Han skall också ersätta skada till följd av åtgärd
som avses i 34 eller 53 §. För skada till följd av åtgärd som avses i 53 §
första stycket utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som
sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning
icke skall lämnas.

64 §

Skada till följd av föreläggande som meddelats med stöd av 52 § skall
ersättas av väghållaren.

65 §

Vad som avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren
och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning
enligt 55, 58, 61, 63 eller 64 § gäller även mot den som efter det rätten till
ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen.

66 §

Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller

64 § eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill göra anspråk
på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghållare
kan på sätt som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkommer
fastighetsägare eller annan sakägare.

67 §

Ersättning enligt 55, 58 eller 61 §, som ej avser personlig skada, jämte
ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten genom den omständighet
som föranlett rätt till ersättning så minskat i värde, att den kan antagas
ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade, när
rätten till ersättning uppkom.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bank mot ränta.
Om fördelning och utbetalning av nedsatt belopp jämte ränta samt om verkan
därav gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att
nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.

68 §

Om innehavare av fordran som avses i 67 § första stycket lider förlust till
följd av att nedsättning ej skett, är han berättigad att av väghållaren få gottgörelse
för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma
gäller, om fordringshavaren lider förlust därigenom, att ersättning enligt 55,
58 eller 61 § blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse
mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning
ej blivit prövad av domstol. I fråga om gottgörelse som nu sagts äger

65 § motsvarande tillämpning på förhållandet mellan väghållaren och fordringshavaren.

Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits
i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt
första stycket, oavsett att vägrätten upphört till följd av 33 §.

Talan om gottgörelse väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.

TU 1971: 24

69 §

I mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 § eller om gottgörelse enligt 68 §
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om rättegång i expropriationsmål
och om expropriationskostnad, om ej annat är särskilt föreskrivet.

I mål om inlösen enligt 56, 59 eller 62 § gäller i tillämpliga delar de allmänna
bestämmelserna i lagen (1917: 189) om expropriation, om ej annat
är särskilt föreskrivet. Ogillas yrkande om inlösen enligt 59 eller 62 §, tilllämpas
dock allmänna regler om rättegångskostnad.

70 §

Har kommun enligt 7 § tillhandahållit staten mark för väg, är kommunen
berättigad att av staten erhålla ersättning för skäliga kostnader efter avdrag
för förvaltningskostnad.

Framställning om ersättning göres hos statens vägverk. Kan överenskommelse
ej träffas, väckes talan om ersättning vid fastighetsdomstol som anges
i 66 §.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

71 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 39, 43—48 eller 54 § eller mot föreskrift
eller förbud som meddelats med stöd av 39 eller 43—49 §.

Till böter dömes den som bryter mot trafikföreskrift som meddelats med
stöd av 41 §.

72 §

Uppföres byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot 43, 44, 47 eller
48 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43, 44
eller 47—49 §, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma
rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för
handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Bryter någon mot förbud i 43, 45—48 eller 54 § eller mot föreskrift eller
förbud som meddelats med stöd av 43 eller 45—48 § och är det ej fråga om
byggnads uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

Efterkommes ej föreläggande enligt 52 §, skall utmätningsmannen på anmodan
av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidtagande
av åtgärd som avses i 34, 40 och 53 §§.

73 §

Talan mot väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär.

74 §

Talan mot länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 45—47 §, 48 § andra stycket,
52 eller 53 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag än som avses i
första stycket föres hos Konungen genom besvär.

TU 1971: 24

Talan mot statens vägverks beslut
genom besvär.

Kungl. Maj:ts förslag

Statens vägverk får föra talan mot
länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Statens naturvårdsverk får föra talan
mot sådant vägverkets eller länsstyrelses
beslut enligt denna lag, som
berör dess verksamhetsområde.

enligt denna lag föres hos Konungen

Utskottets förslag
§

Statens vägverk får föra talan mot
länsstyrelsens beslut enligt denna lag

Statens naturvårdsverk och länsvägnämnd
får föra talan mot sådant
vägverkets eller länsstyrelses beslut
enligt denna lag, som berör dess
verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts förslag

77 §

Beslut i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller 45—49 § och statens vägverks
beslut i fråga om fastställelse av arbetsplan för väg, förändring av
enskild väg till allmän, förklaring att gata tillika skall vara allmän väg eller
indragning av väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd
kan dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.

Annat beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart
till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom den nya lagen upphävs lagen (1943: 431) om allmänna vägar
samt lagen (1943: 436) omvägnämnder och länsvägnämnder.

3. Anordning, brygga eller färja som före den nya lagens ikraftträdande
kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne är
väganordning, om den är av beskaffenhet som anges i 2 § andra stycket.
Mark som tagits i anspråk för sådan anordning är vägområde.

4. Är vid den nya lagens ikraftträdande kommun väghållare inom sitt område
eller del därav, skall kommunen fortfarande vara väghållare intill dess
annat förordnas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens
vägverk.

5. Bestämmelserna i 30, 32 och 33 §§ gäller även vågrätt som uppkommit
före den 1 januari 1972.

Har vågrätt uppkommit före den 1 januari 1972 och skulle upplåtelsen, om
den skett den 1 januari 1972 enligt de nya bestämmelserna, ha medfört
rätt till avsevärt högre ersättning än en vid samma tidpunkt verkställd upplåtelse
enligt äldre bestämmelser, är fastighetens ägare berättigad till ersättning
av väghållaren för skillnaden. Samma rätt till ersättning har innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtils
före den 1 januari 1972.

På ersättning enligt andra stycket utgår sex procent årlig ränta från
den 1 januari 1972. Bestämmelserna i 65, 67 och 68 §§ äger motsvarande tilllämpning
på sådan ersättning.

TU 1971: 24

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt andra stycket,
äger bestämmelserna i 66 och 69 §§ motsvarande tillämpning. Den som vill
göra anspråk på ersättning skall dock väcka talan vid fastighetsdomstolen
före den 1 januari 1975, vid påföljd att han annars förlorar rätten till ersättning.

6. Förordnande enligt 31 a § lagen (1943:431) om allmänna vägar att
enskild väg ej får anslutas till allmän väg samt beslut enligt 41, 42 eller 44 §
nämnda lag upphör att gälla vid utgången av december 1971.

7. Bestämmelserna i 58 och 59 §§ äger motsvarande tillämpning på fastighet,
som ej haft utfart till allmän väg men som uppenbarligen förutsatts
skola erhålla utfart till sådan väg, under förutsättning att fastigheten
tillkommit före den 1 januari 1948 eller, i fall då fastigheten bildats genom
legalisering av privat jorddelning, denna delning skett före den 1 januari
1948.

8. Förbud som meddelats med stöd av 33 § första stycket eller 34 § lagen
(1943: 431) om allmänna vägar skall anses vara meddelat med stöd av motsvarande
bestämmelse i den nya lagen. Den i 61 § andra stycket angivna tiden
av fem år räknas dock från den 1 januari 1972.

9. I fråga om bestämmande av ersättning för upplåtelse av vågrätt och
för inlösen, varom talan väckes efter den nya lagens ikraftträdande, tillämpas
den nya lagen även om det förhållande varpå ersättningsanspråket grundas
inträffat före ikraftträdandet.

10. Mål som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos ägodelningsrätt
eller expropriationsdomstol prövas av fastighetsdomstol som anges
i 66 §, om huvudförhandling ej påbörjats dessförinnan. Mål om ersättning
enligt 50 eller 53 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar, vilket vid nämnda
tidpunkt är anhängigt hos allmän domstol, handlägges enligt äldre bestämmelser.

Efter den nya lagens ikraftträdande skall talan om ersättning eller inlösen
enligt äldre bestämmelser väckas vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.

Mål som skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den ordning som
anges i 69 §.

11. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut
som meddelats före den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller även i övrigt i fråga om ärende som vid den
nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos vägsynenämnd eller som rör
beslut av sådan nämnd. I fråga om tjänstgöring av ledamöter och suppleanter
i vägsynenämnd efter den nya lagens ikraftträdande förordnar Konungen.

12. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya
bestämmelsen tillämpas.

TU 1971: 24

Kungl. Maj:ts
2 Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Härigenom förordnas, att 1 § kommunala renhållningslagen (1970:892)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

]

Kommun skall inom område med
stadsplan fullgöra den skyldighet
som föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) att hålla
ren gata, torg, park och annan sådan
allmän plats samt allmän väg ävensom
att där röja snö, skaffa undan
snö och is samt sanda eller vidtaga
annan åtgärd för att motverka halka.
Inom område med byggnadsplan
skall kommun fullgöra motsvarande
skyldighet i fråga om allmän väg.
Skyldighet att vidtaga åtgärd som
sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden
skall vidtagas av staten som
väghållare.

När särskilda

Kungl. Maj. ts förslag
§

Kommun skall inom område med
stadsplan fullgöra den skyldighet
som föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan
(1956: 617) att hålla
ren gata, torg, park och annan sådan
allmän plats samt allmän väg
ävensom att där röja snö, skaffa undan
snö och is, sanda eller vidtaga
annan åtgärd för att motverka halka,
föra bort sand och annat som påförts
till motverkande av halka samt rensa
och tina upp rännstensbrunn och
ledning som förbinder sådan brunn
med allmän avloppsledning. Inom
område med byggnadsplan skall
kommun fullgöra motsvarande skyldighet
i fråga om allmän väg. Skyldighet
att vidtaga åtgärd som sagts
nu gäller dock ej i den mån åtgärden
skall vidtagas av staten som väghållare.

första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

TU 1971: 24

Kungl. Maj:ts

3 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1960: 374) om statsbidrag till vägoch
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen

Härigenom förordnas, att förordningen (1960:374) om statsbidrag till
väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1971.

Kungl. Maj:ts

4 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1965:138) om statsbidrag till
byggande av tunnelbana

Härigenom förordnas, att förordningen (1965:138) om statsbidrag till
byggande av tunnelbana skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

Kungl. Maj:ts

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af hjulringar å
arbetsåkdon på landet

Härigenom förordnas, att lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af hjulringar
å arbetsåkdon på landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

TU 1971: 24

Kungl. Maj.ts

6 Förslag till

Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Kungl. Maj:ts förslag

3 §d

Allmän plats inom stadsplanelagt
område och allmän väg inom byggnadsplanelagt
område skall genom
tjänliga renhållningsåtgärder, genom
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is ävensom genom sändning
eller annan åtgärd till motverkande
av halka hållas i sådant skick, som
med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet inom samhället
och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand
som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrunn
och ledning som förbinder
sådan brunn med allmän avloppsledning,
borttagande av ogräs
samt annan med de nu nämnda jämförlig
åtgärd.

Angående fullgörandet

Allmän plats inom stadsplanelagt
område och allmän väg inom byggnadsplanelagt
område skall genom
tjänliga renhållningsåtgärder, genom
snöröjning jämte undanskaffande av
snö och is, genom sändning eller annan
åtgärd till motverkande av halka,
genom bortförande av sand och
annat som påförts till motverkande
av halka samt genom rensning och
upptining av rännstensbrunn och
ledning som förbinder sådan brunn
med allmän avloppsledning hållas i
sådant skick, som med hänsyn till
ortsförhållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna
i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål, borttagande av
ogräs samt annan med de nu nämnda
jämförlig åtgärd.

särskilda bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1970: 895.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 7 1 0 041