Trafikutskottets betänkande nr 22 år 1971

TU 1971:22

Nr 22

Trafikutskottets betänkande i anledning av motioner om motorfordons
utrustning och trafiksäkerhet m. m.

Motionerna

I motionen 1971:264 av herrar Wååg (s) och Engkvist (s) har
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
skyndsam utredning av frågan om typgodkännande av avgassystem till
motordrivna fordon.

I motionen 1971:265 av herrar Wååg (s) och Gustavsson i Ängelholm
(s) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
skyndsam utredning av frågan om belysningsanordningar på traktorer och
motorredskap.

I motionen 1971:266 av herrar Wååg (s) och Johansson i Simrishamn
(s) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
att frågan om fordons och fordonskomponenters tillförlitlighet blir
föremål för närmare utredning.

I motionen 1971:267 av herr Wååg m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning
av frågan om förbud mot användandet av hjälpljus tillsammans med
fordonets ordinarie halvljus.

I motionen 1971:402 av herrar Lindahl (s) och Högström (s) har
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära sådan
författningsändring att nya ändamålsenliga bestämmelser för fordons
konstruktion och utrustning skall komma till stånd. Samtidigt bör
möjligheterna att ålägga tillverkaren ett större ansvar beträffande
fordonens konstruktion från säkerhetssynpunkt tillvaratagas.

I motionen 1971:915 av herr förste vice talmannen Bengtson (c) har
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
sådana bestämmelser må utfärdas att stötfångarna på bilar ges sådan
konstruktion och placering på sådant sätt att den avsedda skyddande
effekten uppnås.

1 Riksdagen 1971. 15 sami Nr 22

TU 1971:22

Remissyttrandena

Över motionerna har yttranden inhämtats från statens trafiksäkerhetsverk,
rikspolisstyrelsen och Svensk bilprovning AB. Se bilaga till detta
betänkande.

Utskottet

Motionen 1971:264

Såväl rikspolisstyrelsen som Svensk bilprovning AB framhåller i sina
yttranden att en effektivare kontroll av fordonen från bullersynpunkt
skulle möjliggöras om krav på typgodkännande av avgassystem infördes.
Även säkerhetssynpunkterna understryks i sammanhanget. Den föreslagna
utredningen anses därför snarast böra komma till stånd.

Trafiksäkerhetsverket erinrar om det omfattande utredningsarbete
som f. n. pågår genom den av Kungl. Maj:t tillkallade trafikbullerutredningen
och som bl. a. avser buller från motorfordon. Frågan härom
återfinns vidare i trafiksäkerhetsverkets arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet
avseende tiden 1.7.1970 — 30.6.1972 där den redovisas som
”nya föreskrifter; ljuddämpning, tillåtna bullergränser” med hänvisning
till såväl internationellt reglemente som trafikbullerutredningen. Trafiksäkerhetsverket
studerar för närvarande olika mätmetoder främst för
kontroll av fordon i drift och insamlar data men är i övrigt hänvisat till
att avvakta utredningens resultat.

Det är enligt verket ännu för tidigt att bestämma vilken utformning
föreskrifterna skall ha. Ett tänkbart alternativ är att föreskriva att fordon
av vissa kategorier inte får godkännas vid besiktning om de inte är
försedda med typgodkända, för fordonen avsedda avgassystem inklusive
ljuddämpare. Verket kommer att pröva detta alternativ i samband
med att föreskrifter grundade på resultatet av trafikbullerutredningen
framdeles skall utformas. Om verket skulle stanna för ett sådant
alternativ kommer detta att redovisas för Kungl. Majd inom ramen för
erhållet uppdrag i detta avseende.

Med hänsyn till sålunda redan pågående utredningsarbete på området
finner utskottet någon särskild åtgärd i frågan från riksdagens sida f. n. ej
erforderlig. Utskottet förutsätter dock att utredningsarbetet bedrives
med skyndsamhet samt att — därest så skulle befinnas påkallat — förslag
till separata åtgärder i det av motionärerna angivna syftet föreläggs Kungl.
Maj:t innan det mera omfattande utredningsarbetet om fordonsbuller i
dess helhet slutförts.

TU 1971:22

Motionen 1971:265

I sitt yttrande över denna motion framhåller Svensk bilprovning AB
att det enligt bolagets mening ej torde medföra några tekniska problem
att utrusta samtliga traktorer och motorredskap med sådan belysning
som i dag krävs vid färd i mörker på allmän väg. Ej heller kan kostnaden
för denna utrustning anses motivera ett bibehållande av nuvarande regler.
Bolaget anser att den förordade skärpningen av bestämmelserna bör
kunna genomföras snabbt och utan någon mera omfattande utredning.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning fordrar trafiksäkerheten att
fordon alltid vid färd under mörker på väg, såsom detta begrepp
definieras i 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen, är försedda med

tillfredsställande belysnings- och reflexanordningar samt att även andra
fordon än bil och motorcykel skall ha belysningen tänd när sikten är
nedsatt på grund av dimma eller annan anledning. Styrelsen säger sig även
dela motionärernas åsikt att mycket talar för att traktor- och motorredskap
alltid skall vara utrustade med de belysnings- och reflexanordningar
som f. n: krävs vid färd på allmän väg under mörker. En sådan ändring
skulle medföra väsentligt förbättrade kontrollmöjligheter. Enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning borde den i motionen åsyftade ändringen i
vägtrafikförordningen kunna ske utan en föregående utredning. Om så
inte är fallet tillstyrker rikspolisstyrelsen en skyndsam utredning i
ärendet.

Trafiksäkerhetsverket erinrar om att frågor rörande bl. a. motorredskapens
tekniska beskaffenhet och utrustning för närvarande utreds
genom den av Kungl. Maj:t tillkallade motorredskapsutredningen. Man
kan förvänta att de förslag som utredningen kommer att framlägga
omfattar även förslag om förbättrade belysningsanordningar.

Verket har vidare i sitt arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet
1.7.1970 - 30.6.1972 i avsnitten II ÅTGÄRDER MED SIKTE PÅ
FORDONET tagit upp frågan om nya föreskrifter samt översyn av
gällande föreskrifter för traktorer och motorredskap m. m. Arbetet skall
enligt programmet grundas på motorredskapsutredningens förslag. Vidare
har frågan om reflexanordningar och belysning på traktorer diskuterats i
verkets arbetsgrupp med representanter för lantbruksstyrelsen och
jordbrukets organisationer. Gruppen har uttalat att belysningsanordningar
bör utgöra obligatorisk utrustning på traktorer liksom på bilar.

Inom ramen för arbetsprogrammet pågår dessutom för närvarande
inom trafiksäkerhetsverket en fullständig översyn av bestämmelserna om
belysningsanordningar på fordon. Samtidigt som största möjliga anpassning
till internationella reglementen och rekommendationer eftersträvas
kommer strängare och mera specificerade krav att ställas på belysningsanordningarnas
beskaffenhet, placering, montering etc. Verket skall i detta
syfte studera ett förslag till nytt reglemente som helt nyligen färdigställts

TU 1971:22

av den under ECEs expertgrupp för fordonens konstruktion lydande
rapportörsgruppen för allmänna säkerhetsbestämmelser.

Utskottet kan för sin del — med beaktande av vad trafiksäkerhetsverket
sålunda anfört - inte finna det motiverat att från riksdagens sida
hos Kungl. Majit begära särskilda åtgärder i ämnet. Utskottet förutsätter
dock även i detta fall att utredningsarbetet bedrives med skyndsamhet.
Vad beträffar det inom motorredskapsutredningen pågående arbetet
beräknas detta, såsom utskottet i sitt utlåtande nr 21 — ang. förbud mot
användning av åktruck på landsväg — anfört, i sin helhet kunna avslutas
underförstå halvåret 1972.

Motionen 1971:267

Svensk bilprovning AB delar motionärernas uppfattning att man med
hjälpljus monterade och inställda enligt nu gällande bestämmelser i regel
ej får någon ökning av siktsträckan.

Enligt bolagets mening medför korrekt inställda hjälpljus endast
obetydliga förbättringar från siktsynpunkt vid körning på halvljus. Å
andra sidan kan felaktig montering och inställning av dessa belysningsanordningar
få allvarliga konsekvenser i trafiken med hänsyn till risken för
bländning. Bolaget anser därför att frågan om förbud mot användning av
hjälpljus tillsammans med halvljus allvarligt bör övervägas och tillstyrker
därför att den av motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.

Rikspolisstyrelsen förklarar sig i allt väsentligt ansluta sig till vad
motionärerna anfört mot användandet av hjälpljus tillsammans med
ordinarie halvljus. Styrelsen anser vidare att så länge hjälpljus i nuvarande
form tillåts försvårar dessa en effektiv kontroll av halvljusets inställning.
Hjälpljusens placering och fastsättning gör att en från början rätt
inställning mycket lätt rubbas. Styrelsen har inget att erinra mot en
skyndsam utredning i ärendet. Dock ifrågasätter styrelsen om inte, med
hänsyn bl. a. till den trafikfara som ett bländande ljus utgör, ett direkt
förbud mot användande av hjälpljus tillsammans med ordinarie halvljus
kunde utfärdas utan en föregående utredning.

Trafiksäkerhetsverket förklarar att det för närvarande företar en total
översyn av bestämmelserna om belysningsanordningar på fordon. Samtidigt
som därvid största möjliga anpassning till internationella reglementen
och rekommendationer eftersträvas kommer strängare och mera
specificerade krav att ställas på belysningsanordningamas beskaffenhet,
placering, montering etc. Av betydelse för denna översyn är det tidigare
nämnda förslaget till nytt reglemente, som helt nyligen färdigställts av
den under ECEs expertgrupp för fordons konstruktion lydande rapportörsgruppen
för allmänna säkerhetsbestämmelser. Trafiksäkerhetsverkets
arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet 1.7.1970 - 30.6.1972 omfattar
även frågor rörande montering och användning av extra lyktor på bilar.

TU 1971:22

Verket delar motionärernas uppfattning att frågan om användande av
extra lyktor tillsammans med halvljus från fordonens huvudstrålkastare
skyndsammast måste utredas och åtgärder vidtagas för effektivt stävjande
av det missbruk av extra lyktor som nu förekommer. Verket avser därför
att utföra denna del av översynen för sig med förtursrätt.

Redan i trafikutskottets utlåtande 1971:8 — i anledning av motioner
rörande trafiksäkerheten m. m. — framhölls att utskottet anser det
angeläget att tillåtligheten av hjälpljus närmare regleras. Med hänsyn till
att inom trafiksäkerhetsverket en särskild arbetsgrupp tillsatts med
uppgift att noggrant studera och pröva möjligheter till förbättrad
fordonsbelysning m. m. ansågs någon riksdagens särskilda åtgärd i ämnet
då ej påkallad. Utskottet är alltjämt av samma uppfattning och hänvisar
därvid till vad trafiksäkerhetsverket anfört — innebärande bl. a. att
berörda översyn avses skola företagas med förtursrätt.

Motionerna 1971:266 och 1971:402

Beträffande förstnämnda motion framhåller Svensk bilprovning AB
att strävan mot säkrare fordon genom skärpta krav ofta medför
att tidigare använda enkla konstruktioner ej längre kan godtas utan måste
ersättas med mera komplicerade och därmed ofta mindre funktionssäkra
konstruktioner. Bolaget anser att man bör tillvarata möjligheterna att
med moderna metoder bestämma fordonets tillförlitlighet. En redovisning
av de väsentliga säkerhetsdetaljemas tillförlitlighet anses ha en
gynnsam effekt från trafiksäkerhetssynpunkt. Även från konsumentpolitisk
synpunkt bör en deklaration av fordonets tillförlitlighet bedömas
som synnerligen värdefull.

Enligt bolagets mening är det därför angeläget att den i motionen
behandlade frågan blir föremål för närmare utredning.

I anledning av motionen 1971:402 framhåller bolaget att de fordonstekniska
kraven bör bygga på utredningsmaterial som bl. a. belyser hur
utformningen av olika fordonskomponenter påverkar fordonets trafiksäkerhet.
Genom bl. a. en ingående analys av trafikolyckorna bör det vara
möjligt att i ökad omfattning bedöma den fordonstekniska faktorns roll i
olycksförloppen och på grundval härav uppställa säkerhetskrav som tar
sikte på att eliminera de fordonsberoende olycksorsakerna.

Oin bestämmelserna skall få avsedd effekt krävs att de även innehåller
preciserade anvisningar rörande provning och kontroll. Enligt bolagets
mening bör fordonstillverkare alltid ansvara för att levererade fordon i
alla avseenden överensstämmer med gällande krav. Bolaget anser det vara
av synnerlig vikt att de av motionärerna aktualiserade frågorna ägnas
ökad uppmärksamhet och tillräckligt beaktas i arbetet med föreskrifter
på fordonsområdet.

TU 1971:22

Rikspolisstyrelsen anser frågan om fordons och dess komponenters
tillförlitlighet angelägen. Den i motionen 1971:266 avsedda tillförlitlighetstekniken
anses erbjuda vissa möjligheter att på ett säkrare sätt än
hittills bedöma olika komponenters tillförlitlighet och hållbarhet. Rikspolisstyrelsen
tillstyrker därför att frågan härom närmare utreds.

Styrelsen anser det vidare ej acceptabelt ur trafiksäkerhetssynpunkt
att viktiga fordonsdetaljer saknas i utrustningsbestämmelsema. Styrelsen
tillstyrker därför motionen 1971:402 och anser att en författningsändring
som medför både ändamålsenliga bestämmelser för fordons konstruktion
och utrustning och ett ökat ansvar för tillverkaren kommer att
bli till gagn för trafiksäkerheten. Det framhålls också att ett internationellt
samarbete syftande till likartade bestämmelser som tillgodoser
säkerhetskravet vore önskvärt.

Trafiksäkerhetsverket framhåller att - med hänsyn till bilindustrins
och bilhandelns internationella karaktär — de i motionen 1971:266
behandlade frågorna rörande bilars konstruktion och beskaffenhet
inkluderande livslängd och tillförlitlighet rätteligen bör regleras genom
internationella reglementen och normer. Frågor av denna art har också
vid flera tillfällen dryftats såväl inom ECEs expertgrupp för fordons
konstruktion som under expertgruppen lydande rapportörsgrupper. Det
har emellertid inom dessa grupper bestämt hävdats att de reglementen
med krav på fordons beskaffenhet och utrustning som det närmast är
gruppernas uppgift att utarbeta och fastställa inte skall innehålla
dimensions-, material- eller kvalitetskrav. Sådana krav skall i stället
säkerställas genom att vid konstruktion och tillverkning internationella
standard och normer tillämpas. Det internationella arbetet rörande dessa
standard och normer handhas av ISO — International Organization for
Standardization — med den tekniska kommittén 1SO/TC 22, Bilar. Den
svenska medverkan inom kommittén organiseras av Sveriges Mekanförbund.
Trafiksäkerhetsverket har representanter i flertalet svenska arbetsgrupper
deltagande i den tekniska kommitténs och underlydande subkommittéers
arbete.

Oaktat detta har i de svenska säkerhetsbestämmelserna, som återfinns
i trafiksäkerhetsverkets föreskrifter, medtagits krav som har direkt att
göra med komponenters livslängd och tillförlitlighet. En avgörande faktor
i detta sammanhang är svårigheterna att finna praktiskt användbara
metoder att vid besiktning av fordon eller utrustningsdetaljer för fordon
kontrollera att uppställda krav syftande till långsiktig funktionsduglighet
och tillförlitlighet är uppfyllda. Trafiksäkerhetsverket är emellertid berett
att i avvaktan på internationella normer i detta avseende i det fortsatta
arbetet med tekniska bestämmelser tillgodose önskemålen om krav
rörande livslängd och tillförlitlighet i den utsträckning därför erforderliga
kontrollmetoder kan åstadkommas.

TU 1971:22

Frågor rörande fordons och fordonskomponenters tillförlitlighet är
även föremål för den av Kungl. Maj:t tillkallade konsumentutredningen.

I anledning av motionen 1971:402 erinras om att i trafiksäkerhetsverkets
arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet 1.7.1970 — 30.6.1972
under rubriken ÅTGÄRDER MED SIKTE PÅ FORDONET ett stort
antal projekt redovisas avseende utveckling av nya säkerhetskrav i fråga
om konstruktion, utrustning m. m. för nya bilar. Bland de konstruktionsoch
utrustningsdetaljer som sålunda skall bli föremål för åtgärder märks
ram och hjulupphängning med fjädring och stötdämpare som också
omnämns i motionen. Resultatet av nämnda arbete skall i den mån
trafiksäkerhetsverket inte med stöd av gällande författningsbetämmelser
själv kan fastställa skärpta eller utökade krav på fordonens konstruktion
och utrustning redovisas för Kungl. Majd i form av förslag till
författningsändringar.

Bilarnas säkerhetsbälten har redan tidigare ägnats stor uppmärksamhet
såväl vad avser utveckling av förbättrade konstruktioner som propaganda
för ökad användning. Kungl. Majd har nyligen beslutat att uppdra åt
trafiksäkerhetsverket att utreda och fastslå nya normer för säkerhetsbälten.
Verket skall bl. a. undersöka om fördelarna med s. k. rullbälten är
så stora att man bör prioritera denna bältestyp.

Kungl. Majd har även beslutat införa krav på anordningar för
rengöring av strålkastarna under färd från och med 1974 års modeller.
Närmare bestämmelser med krav på sådana anordningar skall snarast
fastställas av trafiksäkerhetsverket.

Det ovan beskrivna utvecklingsarbetet bedrivs av trafiksäkerhetsverket i
samråd med verkets arbetsgrupp för säkerhetskrav på nya bilar samt
verkets arbetsgrupp för anvisningar om trafiksäkerhetskrav vid statlig
upphandling av bilar.

De båda nu förevarande motionerna berör delvis samma frågor, varför
utskottet anser det lämpligt att pröva dem i ett sammanhang.

I likhet med motionärerna finner utskottet därvid i och för sig
angeläget att ändamålsenliga bestämmelser för fordons konstruktion och
utrustning samt tillförlitlighet kommer till ståi^d. Möjligheterna synes
också böra undersökas att ålägga tillverkaren ett större ansvar beträffande
fordonens konstruktion från säkerhetssynpunkt. Såsom av trafiksäkerhetsverkets
yttrande framgår bedrivs emellertid på här ifrågavarande
område ett omfattande utrednings- och utvecklingsarbete såväl utomlands
som i Sverige. I sistnämnda fall hänvisas bl. a. till verkets eget
utredningsarbete samt till det inom konsumentutredningen pågående
arbetet. Utskottet kan med beaktande bl. a. härav inte finna det påkallat
att från riksdagens sida f. n. begära ytterligare utredning i ämnet. Ej
heller finner utskottet det lämpligt att redan nu hos Kungl. Majd föreslå
de av motionärerna begärda författningsändringarna. Innan sådana vidtas

TU 1971:22

bör nämligen enligt utskottets uppfattning ytterligare resultat av pågående
utredningsarbete avvaktas. Med hänsyn inte minst till de trafiksäkerhetsmässiga
aspekterna finner utskottet dock arbetet härmed böra
effektiviseras och påskyndas.

Motionen 1971:915

Svensk bilprovning AB framhåller att de påtalade svagheterna hos
dagens stötfångare även uppmärksammats i andra länder. Hösten 1970
publicerades i USA ett förslag till ny Federal Motor Vehicle Safety
Standard med krav på bättre stötfångare på personbilar. Man vill
åstadkomma en stötfångare, som dels minskar risken för skador på förare
och passagerare vid kollisioner i hög fart, dels skyddar fordonet, i första
hand olika säkerhetssystem, såsom belysning, bränsle- och avgassystem,
huvlås m. m. vid kollisioner i låg fart. En sådan åtgärd bedöms dessutom
minska försäkringsbolagens kostnader för s. k. parkeringsskador vilka
ofta är mycket höga. Stötfångarna skall enligt förslaget förutom angivna
hållfasthetskrav ha ett enhetligt utförande och en enhetlig placering.
Bestämmelserna avses träda i kraft den 1.8.1972 och har enligt uppgift
redan medfört att biltillverkarnas konstruktionsavdelningar börjat utveckla
stötfångare för 1972 års modeller i enlighet med förslaget.

Enligt bolagets mening är det lämligt att undersöka i vad mån de
amerikanska bestämmelserna kan läggas till grund för svenska föreskrifter
om stötfångare. Bolaget tillstyrker därför förslagen i motionen.

Rikspolisstyrelsen säger sig i huvudsak dela motionärens åsikt att
bilarnas stötfångare i vissa fall är behäftade med bristfälligheter samt att
enhetliga bestämmelser vöre önskvärda. Enhetliga bestämmelser för
stötfångares konstruktion och placering medför emellertid stora praktiska
svårigheter. Internationellt likartade regler kunde emellertid bidraga
till lösning av problemet.

Trafiksäkerhetsverket framhåller till en början att stötfångare inte är
en i vägtrafikförordningen omnämnd utrustning som är obligatorisk för
bilar. Det föreligger därför inte något hinder att vid besiktning godkänna
bil som saknar stötfångare. Anledningen till att de flesta bilar är försedda
med stötfångare som standardutrustning är främst den att de vid mycket
lätta kollisioner skyddar bilens karosseri mot skador som kan vara svåra
och dyrbara att reparera. Ur denna synpunkt skulle det onekligen vara till
stor fördel om stötfångarna på alla bilar var placerade på samma höjd. En
sådan standardisering är dock mycket svår att genomföra på grund av
bilarnas varierande storlek och utförande. Arbetet därmed har pågått och
pågår alltjämt, främst inom den internationella standardiseringsorganisationen,
ISO. I anslutning härtill erinras om det förut nämnda amerikanska
förslaget i bl. a. denna fråga, vars genomförande anses komma att få
återverkningar även på det europeiska bilsäkerhetsarbetet.

TU 1971:22

Slutligen erinras om att i statens trafiksäkerhetsverks arbetsprogram
för ökad trafiksäkerhet 1.7.1970 — 30.6.1972 under rubriken ÅTGÄRDER
MED SIKTE PÅ FORDONET stötfångare på bilar upptas som
objekt för ett utvecklingsarbete som syftar till framtagning av underlag
för bedömning av behovet av och utarbetande under den aktuella
perioden eller senare av nya föreskrifter. Verket följer därvid med
uppmärksamhet det tekniska utvecklingsarbete, som bedrivs inom National
Highway Traffic Safety Administration samt inom ECE s Inland
Transport Committée och ISO:s Technical Committée.

Då utskottet för sin del anser sig kunna utgå från att trafiksäkerhetsverket
i enlighet med det anförda uppmärksamt följer utvecklingen på
området såväl utomlands som i Sverige samt också föranstaltar om
vidtagande av lämpliga åtgärder finner utskottet det f. n. inte påkallat
att från riksdagens sida göra en särskild framställning i ämnet hos Kungl.
Majit. Motionen avstyrks därför.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1971:264,

2. att riksdagen avslår motionen 1971:265,

3. att riksdagen avslår motionen 1971:267,

4. att riksdagen avslår motionen 1971:266,

5. att riksdagen avslår motionen 1971:402,

6. att riksdagen avslår motionen 1971:915.

Stockholm den 19 oktober 1971
På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: herrar Mellqvist (s), Hjorth (s), Persson i Heden (c), Sellgren
(fp), Rosqvist (s), Brundin (m), Lindberg (s), Håkansson (c), Magnusson i
Kristinehamn (vpk), Karlsson i Malung (s), Torwald (c), Taube (fp),
Clarkson (m), fru Thunvall (s) och herr Sundgren (s).

TU 1971:22

Bilaga

Yttranden över motionerna 1971:264, 1971:265, 1971:266,
1971:267, 1971:402 och 1971:915

Motionen 1971:264

Statens trafiksäkerhetsverk (14.4.1971)

Till 1958 års överenskommelse om antagande av enhetliga regler för
typgodkännande av utrustning och delar till motorfordon samt ömsesidigt
erkännande av sådant godkännande, vilken Sverige biträtt den
21.4.1959 (SFS 1960:167, 1967:680), finns bl. a. fogat ett reglemente nr
9 avseende godkännande av fordon med avseende på buller (E/ECE/
TRANS/505/Add8). Reglementet tillämpas t. v. av Italien, Tjeckoslovakien
och Jugoslavien. Reglementet innehåller dock inte något krav att
avgassystem på bil skall vara typgodkänt.

För närvarande pågår genom den av Kungl Majit tillkallade trafikbullerutredningen
ett omfattande utredningsarbete som bl. a. avser buller
från motorfordon. Trafiksäkerhetsverket har biträtt utredningen bl. a.
genom fältprov i stor skala.

Frågan om buller från motorfordon återfinns i trafiksäkerhetsverkets
arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet avseende tiden

1.7.1970—30.6.1972 där den redovisas som ”nya föreskrifter; ljuddämpning,
tillåtna bullergränser”, med hänvisning till såväl ECE reglemente
som trafikbullerutredningen. Trafiksäkerhetsverket studerar för närvarande
olika mätmetoder främst för kontroll av fordon i drift och insamlar
data, men är i övrigt hänvisat till att avvakta utredningens resultat.

Det är ännu för tidigt att bestämma vilken utformning föreskrifterna
skall ha. Ett tänkbart alternativ är att föreskriva att fordon av vissa
kategorier inte får godkännas vid besiktning, om de inte är försedda med
typgodkända, för fordonen avsedda avgassystem inklusive ljuddämpare.
Verket kommer att pröva detta alternativ i samband med att föreskrifter
grundade på resultatet av trafikbullerutredningen framdeles skall utformas.
Om verket skulle stanna för ett sådant alternativ kommer detta att
redovisas för Kungl. Majit inom ramen för erhållet uppdrag i detta
avseende.

Rikspolisstyrelsen (14.4.1971)

Rikspolisstyrelsen delar motionärernas åsikt om att avgaserna i form
av luftföroreningar och buller inverkar menligt på vår miljö.

Registrerat motorfordon, som är minst två år gammalt, skall årligen
undergå kontrollbesiktning, varvid bl. a. avgassystemet undersöks. Därutöver
sker — huvudsakligen av polisen — stickprovsvis flygande inspektion

TU 1971:22

av motorfordon och mopeder innefattande bl. a. kontroll av avgassystemet.
Både vid kontrollbesiktning och flygande inspektion prövas huruvida
fordonet är utrustat i enlighet med bestämmelserna 3 § 1 mom j, 4 §
1 mom g vägtrafikförordningen eller beträffande moped 3 § d mopedförordningen,
dvs. med avseende bl a. på förekomsten av effektiv anordning
för att hindra störande ljud från avgaserna (ljuddämpare). Trafiksäkerhetsverket
har till ovannämnda paragrafer utfärdat närmare föreskrifter.

Polisen har dessutom möjlighet att ingripa jml 58 § vägtrafikförordningen
samt 10 § mopedförordningen om någon t. ex. behandlar sitt
fordon så att onödigt buller uppstår.

Möjligheten till effektivare kontroll av fordonens avgassystem ur
bullersynpunkt skulle utan tvekan bli avsevärt större om typgodkända
avgassystem fordrades. Dock måste godkännandet utmärkas på sådant
sätt, att det vid kontrollbesiktning och flygande inspektion lätt kan
avgöras om godkänt avgassystem används.

Med hänsyn till de ökade kontrollmöjligheter som ett typgodkännande
skulle medföra samt det förhållandet att avgassystemet ej påverkas av
andra system tillstyrker styrelsen en skyndsam utredning av frågan om
typgodkännande av avgassystem till motordrivna fordon.

AB Svensk bilprovning (23.4.1971)

I motionen nr 264 av herrar Wååg och Engkvist behandlas möjligheterna
att genom typgodkännande av avgassystem till motordrivna fordon
minska fordonsbullret.

Som påpekas i motionen härrör en stor del av bullret i vår omgivning
från olika slag av motorfordon. Avloppsgasema från fordonens motorer
torde svara för en icke oväsentlig del av det totala fordonsbullret.
Nuvarande bestämmelser i vägtrafikförordningen om att bil med förbränningsmotor
skall vara försedd med avgasrör och effektiv anordning för att
hindra störande ljud från avgaserna (ljuddämpare) är inte tillräckliga för
att komma till rätta med bullerstörningarna från motorfordon. Även om
fordonet som nytt har en acceptabel bullernivå finns inga garantier för
att detta förhållande består under fordonets brukstid.

Som motionärerna framhållit finns möjligheter att vid den löpande
fordonskontrollen vidta sanktioner mot de mest bullrande fordonen.
Avsaknaden av närmare föreskrifter om högsta tillåtna gränsvärden för
fordonsbuller samt mättekniska problem begränsar emellertid möjligheterna
att effektivt kontrollera det stora flertalet fordon. De krav, som
enligt gällande ISO-standard ställes på mätplatsens beskaffenhet vid
bullermätning, går endast i undantagsfall att uppfylla vid rutinmässig
fordonskontroll.

Genom typgodkännande av avgassystem skulle det bli möjligt att
åstadkomma en effektivare kontroll av fordonen från bullersynpunkt.

TU 1971:22

Typprovningen öppnar även möjligheter att i ökad utsträckning beakta
de särskilda problem från bl. a. säkerhetssynpunkt, som sammanhänger
med att nuvarande avgassystem i allmänhet har kort livslängd. Med
lämplig provningsmetod, som simulerar påfrestningarna i trafiken, bör
det vara möjligt att uppställa särskilda krav, som även säkerställer en
minimilivslängd hos systemet. Bolaget ansluter sig till motionärernas
hemställan och anser att den föreslagna utredningen snarast bör komma
till stånd.

Motionen 1971265

Statens trafiksäkerhetsverk (14.4.1971)

Frågor bl a. rörande motorredskapens tekniska beskaffenhet och
utrustning utreds för närvarande genom den av Kungl. Maj:t tillkallade
motorredskapsutredningen. Man kan förvänta att de förslag, som
utredningen kommer att framlägga, omfattar även förslag om förbättrade
belysningsanordningar.

Trafiksäkerhetsverket har i sitt arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet

1.7.1970-30.6.1972 i avsnittet 11 ÅTGÄRDER MED SIKTE PA
FORDONET tagit upp frågan om nya föreskrifter samt översyn av
gällande föreskrifter för traktorer och motorredskap m. m. Arbetet skall
enligt programmet grundas på motorredskapsutredningens förslag. Vidare
har frågan om reflexanordningar och belysning på traktorer diskuterats i
verkets arbetsgrupp med representanter från lantbruksstyrelsen och
jordbrukets organisationer. Gruppen har uttalat att belysningsanordningar
bör utgöra obligatorisk utrustning på traktorer liksom på bilar.

Inom ramen för arbetsprogrammet pågår dessutom för närvarande
inom trafiksäkerhetsverket en fullständig översyn av bestämmelserna om
belysningsanordningar på fordon. Samtidigt som största möjliga anpassning
till internationella reglementen och rekommendationer eftersträvas
kommer strängare och mera specificerade krav att ställas på belysningsanordningarnas
beskaffenhet, placering, montering etc. Verket skall i
detta syfte studera ett förslag till nytt reglemente som helt nyligen
färdigställts av den under ECE:s expertgrupp för fordons konstruktion
(WP 29) lydande rapportörsgruppen för allmänna säkerhetsbestämmelser
(GRSG).

Rikspolisstyrelsen (14.4.1971)

De frågor, som tas upp i motionen, har upptagits av rikspolisstyrelsen i
en framställning till Konungen den 17.6.1969, dnr B—332—2726/69,
avseende bl. a. ändringar i vägtrafikförordningen beträffande belysning på
traktorer och motorredskap.. Ändringsförslagen grundade pig på erfaren -

TU 1971:22

heter sorn vunnits främst under polisens fältarbete. Enligt styrelsens
uppfattning fordrar trafiksäkerheten att fordon alltid vid färd under
mörker på väg, såsom detta begrepp definieras i 1 § 1 mom vägtrafikförordningen,
är försedda med tillfredsställande belysnings- och reflexanordningar
samt att även andra fordon än bil och motorcykel skall ha
belysningen tänd när sikten är nedsatt på grund av dimma eller annan
anledning.

På grund härav hemställde styrelsen dels att ”allmän väg, gata eller
annan allmän plats” i 5 § 2 mom första stycket och 6 § 4 mom andra
stycket vägtrafikförordningen skulle ändras till ”väg” dels ock att
reglerna måtte ändras beträffande belysning på fordon under färd när
sikten är nedsatt till följd av dimma eller annan anledning, t. ex. tätt regn
eller snöfall.

Styrelsen delar även motionärernas åsikt, att mycket talar för att
traktor och motorredskap alltid skall vara utrustade med de belysningsoch
reflexanordningar, som f. n. krävs vid färd på allmän väg under
mörker. En dylik ändring skulle medföra väsentligt förbättrade kontrollmöjligheter.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning borde den i motionen åsyftade
ändringen i vägtrafikförordningen kunna ske utan en föregående utredning.
Om så inte är fallet tillstyrker rikspolisstyrelsen en skyndsam
utredning i ärendet.

AB Svensk bilprovning (23.4.1971)

I motionen nr 265 av herrar Wååg och Gustavsson i Ängelholm
angående belysningsanordningarna på traktor och motorredskap föreslås
en skyndsam utredning av vilka krav, som bör gälla för dessa anordningar.
De skäl, som anförs för ett obligatoriskt krav på belysningsanordningar
på dessa fordon, är enligt bolagets mening tungt vägande.

I den allt tätare trafiken på våra vägar är det från trafiksäkerhetssynpunkt
nödvändigt att alla fordon, som framföres under dåliga siktförhållanden,
har belysning i sådan omfattning att de lätt kan upptäckas av
andra trafikanter. Detta krav är minst lika viktigt för långsamgående
fordon som för övriga.

Vid färd i dagsljus med traktor eller motorredskap, som ej brukas i
mörker och följaktligen saknar belysningsanordningar, kan siktförhållandena
snabbt förändras på grund av regn, dis, dimma eller snöfall. Endast i
undantagsfall torde man kunna räkna med att föraren avbryter färden
och inväntar bättre väderleksförhållanden.

Enligt bolagets mening torde det ej medföra några tekniska problem
att utrusta samtliga traktorer och motorredskap med sådan belysning
som idag krävs vid färd i mörker på allmän väg. Ej heller kan kostnaden
för denna utrustning anses motivera ett bibehållande av nuvarande regler.

TU 1971:22

Som motionärerna framhållit skulle ett allmänt krav på belysningsanordningen
på ifrågavarande fordon vara till fördel även från besiktningssynpunkt.
Bolaget anser att den förordade skärpningen av bestämmelserna
bör kunna genomföras snabbt och utan någon mera omfattande
utredning. Bolaget tillstyrker därför förslagen i motionen.

Motionen 1971:266

Statens trafiksäkerhetsverk (15.4.1971)

Med hänsyn till bilindustrins och bilhandelns internationella karaktär
bör de i motionen behandlade frågorna rörande bilars konstruktion och
beskaffenhet inkluderande livslängd och tillförlitlighet rätteligen regleras
genom internationella reglementen och normer. Frågor av denna art har
också vid flera tillfällen dryftats inom såväl ECE:s expertgrupp för
fordons konstruktion (WP 29) som under expertgruppen lydande
rapportörgrupper. Det har emellertid inom dessa grupper bestämt hävdats
att de reglementen med krav på fordons beskaffenhet och utrustning,
som det närmast är gruppernas uppgift att utarbeta och fastställa, inte
skall innehålla dimensions-, material- eller kvalitetskrav. Sådana krav skall
i stället säkerställas genom att vid konstruktion och tillverkning
internationella standard och normer tillämpas. Det internationella arbetet
rörande dessa standard och normer handhas av ISO — International
Organization for Standardization — med den tekniska kommittén
ISO/TC 22, Bilar. Den svenska medverkan inom kommittén organiseras
av Sveriges Mekanförbund. Trafiksäkerhetsverket har representanter i
flertalet svenska arbetsgrupper deltagande i den tekniska kommitténs och
underlydande sub-kommittéers arbete.

Frågor rörande fordons och fordonskomponenters tillförlitlighet är
även föremål för den av Kungl. Maj:t tillkallade konsumentutredningen.

TU 1971:22

Rikspolisstyrelsen (14.4.1971)

Rikspolisstyrelsen anser frågan om fordons och dess komponenters
tillförlitlighet angelägen. Det är ur trafiksäkerhetssynpunkt av stor
betydelse att tillvarata alla tekniska framsteg som är av sådan art att de
kan praktiskt utnyttjas till kostnader som står i rimlig proportion till
säkerhetsvinsterna. Den i motionen avsedda tillförlitlighetstekniken syns
erbjuda vissa möjligheter att på ett säkrare sätt än hittills bedöma olika
komponenters tillförlitlighet och hållbarhet. Rikspolisstyrelsen tillstyrker
därför att frågan om fordons och fordonskomponenters tillförlitlighet
närmare utreds.

Styrelsen har i anledning av motion 1971:402 avgivit yttrande och
därvid tillstyrkt att nya bestämmelser för fordons konstruktion och
utrustning borde komma till stånd. Föreliggande motion syns delvis
upptaga samma fråga.

AB Svensk bilprovning (23.4.1971)

Motionen nr 266 av herrar Wååg och Johansson i Simrishamn
utmynnar i en hemställan om att frågan om fordons och fordonskomponenters
tillförlitlighet blir föremål för närmare utredning.

Strävan mot säkrare fordon genom skärpta krav medför ofta att
tidigare använda enkla konstruktioner ej längre kan godtas utan måste
ersättas med mera komplicerade och därmed ofta mindre funktionssäkra
konstruktioner. Bolaget anser att man bör tillvarata möjligheterna att
med moderna metoder bestämma fordonets tillförlitlighet. Som framhålles
i motionen torde en redovisning av de väsentliga säkerhetsdetaljernas
tillförlitlighet ha en gynnsam effekt från trafiksäkerhetssynpunkt. Även
från konsumentpolitisk synpunkt bör en deklaration av fordonets
tillförlitlighet bedömas som synnerligen värdefull. Det borde nämligen
vara naturligt för en bilköpare att inte köpa enbart prestanda och design
utan också en viss förväntad funktionsmängd. Tillförlitlighetsnivån hos
fordon och dess komponenter kan följaktligen förväntas bli ett positivt
konkurrensmedel.

I detta sammanhang bör framhållas nödvändigheten av väl definierade
provnings- och kontrollmetoder. Tillverkaren skall kunna använda sig av
en metodik, som dels tillfredsställande simulerar verkligheten, dels
presenterar data från provningen enligt en fastställd rutin.

Enligt bolagets mening är det angeläget att den i förevarande motion
behandlade frågan blir föremål för närmare utredning.

TU 1971:22

Motionen 1971:267

Statens trafiksäkerhetsverk (15.4.1971)

Trafiksäkerhetsverket företar för närvarande en total översyn av
bestämmelserna om belysningsanordningar på fordon. Samtidigt som
därvid största möjliga anpassning till internationella reglementen och
rekommendationer eftersträvas kommer strängare och mera specificerade
krav att ställas på belysningsanordningarnas beskaffenhet, placering,
montering etc. Av betydelse för denna översyn är det förslag till nytt
reglemente, som helt nyligen färdigställts av den under ECE:s expertgrupp
för fordons konstruktion (WP 29) lydande rapportörsgruppen för
allmänna säkerhetsbestämmelser (GRSG).

Såsom framgår av trafiksäkerhetsverkets arbetsprogram för ökad
trafiksäkerhet 1.7.1970—30.6.1972 omfattar ovan nämnda översyn även
frågor rörande montering och användning av extra lyktor på bilar. Verket
delar motionärernas uppfattning att frågan om användandet av extra
lyktor tillsammans med halvljus från fordonens huvudstrålkastare skyndsammast
måste utredas och åtgärder vidtagas för effektivt stävjande av
det missbruk av extra lyktor som nu förekommer. Verket avser därför att
utföra denna del av översynen för sig med förtursrätt.

Rikspolisstyrelsen (14.4.1971)

Styrelsen delar i allt väsentligt vad motionärerna anfört mot användandet
av hjälpljus tillsammans med ordinarie halvljus. Speciellt vill
rikspolisstyrelsen understryka att hjälpljusen skall anses bländande, om
belysningsstyrkan mätt 25 m framför strålkastaren - sett i de utgående
strålarnas riktning - i någon punkt ovanför horisontalplanet genom
strålkastarens centrum överstiger 1,0 lux. Samma värden gäller för
bedömandet om halvljuset skall anses bländande. Hjälpljuset ger således
vid korrekt inställning i allmänhet ej någon siktsträcka utöver halvljusets
under förutsättning att halvljuset håller den högsta tillåtna belysningsstyrkan.

Genom felaktig montering och inställning har många halvljus en
bländande effekt, som utgör stor trafikfara. Styrelsen anser att så länge
hjälpljus i nuvarande form tillåts försvårar dessa en effektiv kontroll av
halvljusets inställning. Hjälpljusens placering och fastsättning gör att en
från början rätt inställning mycket lätt rubbas.

Rikspolisstyrelsen har inget att erinra mot en skyndsam utredning i
ärendet. Dock ifrågasätter styrelsen om inte, med hänsyn bl. a. till den
trafikfara som ett bländande ljus utgör, ett direkt förbud mot användande
av hjälpljus tillsammans med ordinarie halvljus kunde utfärdas utan en
föregående utredning.

TU 1971:22

AB Svensk bilprovning (23.4.1971)

Motionen nr 267 av herr Wååg m. fL behandlar användandet av
hjälpljus på motorfordon.

Motionärernas uppfattning att man med hjälpljus monterade och
inställda enligt nu gällande bestämmelser i regel ej får någon ökning av
siktsträckan delas helt av bolaget. Vid fordonsbesiktningar hos bolaget
påträffas dagligen hjälpljus, som är så inställda, att de avger bländande
sken. Antalet fordon, som brukas med bländande mötesljus, torde
emellertid vara betydligt större beroende på dels att fordonsägarna före
besiktning ofta torde ”ställa ner” ljuset, dels att hjälpljusen relativt ofta
är bortkopplade vid besiktningstillfället.

Under tiden 18.11.70—11.12.70 utfördes på en av bolagets stationer
en särskild undersökning av hjälpljus, avsedda att användas tillsammans
med halvljus. Av 50 kontrollerade hjälpljus hade 30 bländande sken
medan 31 var bristfälligt fastsätta och endast 8 hade godtagbar
fastsättning och inställning.

Enligt bolagets mening medför korrekt inställda hjälpljus endast
obetydliga förbättringar från siktsynpunkt vid körning på halvljus. Å
andra sidan kan felaktig montering och inställning av dessa belysningsanordningar
få allvarliga konsekvenser i trafiken med hänsyn till risken
för bländning. Bolaget anser därför att frågan om förbud mot användning
av hjälpljus tillsammans med halvljus allvarligt bör övervägas och
tillstyrker därför att den av motionärerna föreslagna utredningen
kommer till stånd.

Motionen 1971:402

Statens trafiksäkerhetsverk (14.4.1971)

I trafiksäkerhetsverkets arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet

1.7.1970—30.6.1972 redovisas under rubriken ÅTGÄRDER MED SIKTE
PÅ FORDONET ett stort antal projekt avseende utveckling av nya
säkerhetskrav i fråga om konstruktion, utrustning m. m. för nya bilar.
Bland de konstruktions- och utrustningsdetaljer som sålunda skall bli
föremål för åtgärder märks ram och hjulupphängning med fjädring och
stötdämpare som också omnämns i motionen. Resultatet av nämnda
arbete skall i den mån trafiksäkerhetsverket inte med stöd av gällande
författningsbestämmelser själv kan fastställa skärpta eller utökade krav på
fordonens konstruktion och utrustning redovisas för Kungl. Maj:t i form
av förslag till författningsändringar.

2 Riksdagen 1971. 15 sami. Nr 22

TU 1971:22

bälten. Verket skall bl. a. undersöka om fördelarna med s. k. rullbälten är
så stora att man bör prioritera denna bältestyp.

Kungl. Majit har även beslutat införa krav på anordningar för
rengöring av strålkastarna under färd från och med 1974 års modeller.
Närmare bestämmelser med krav på sådana anordningar skall snarast
fastställas av trafiksäkerhetsverket.

Det ovan beskrivna utvecklingsarbetet bedrivs av trafiksäkerhetsverket
i samråd med verkets arbetsgrupp för säkerhetskrav pä nya bilar samt
verkets arbetsgrupp för anvisningar om trafiksäkerhetskrav vid statlig
upphandling av bilar.

Rikspolisstyrelsen (14.4.1971)

Rikspolisstyrelsen delar motionärernas åsikt att gällande bestämmelser
beträffande fordons beskaffenhet och utrustning är ofullständiga i vissa
väsentliga delar.

Ett fordons beskaffenhet och utrustning kontrolleras dels i samband
med att fordonet skall tas i bruk genom typ- eller registreringsbesiktning
dels ock genom löpande kontroll i form av flygande inspektion och
kontrollbesiktning. Den allmänt formulerade bestämmelsen i 2 § vägtrafikförordningen
om att fordon får tas i bruk på väg endast om fordonet
är tillförlitligt ur säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik kan
synas ge goda möjligheter att förhindra trafik med undermåliga fordon.
Bestämmelsen ger emellertid föga ledning vid bedömandet av sådana
detaljer som inte är närmare reglerade i vägtrafiklagstiftningen. Genom
komplettering av 3—6 §§ vägtrafikförordningen med bestämda krav på
bl. a. de fordonsdetaljer, som omnämns i motionen, och en allmän
översyn av gällande utrustnings- och konstruktionsbestämmelser, skulle
möjligheterna öka att vid ovannämnda förrättningar ingripa mot undermåliga
fordonsdetaljer. En dylik översyn och komplettering med mer
detaljerade bestämmelser skulle medföra ökade krav vid registrerings- och
typbesiktning. Härigenom skulle tillverkarna tvingas ta ökat ansvar för
fordonets säkerhetsmässiga konstruktion.

Rikspolisstyrelsen anser det ej acceptabelt ur trafiksäkerhetssynpunkt
att viktiga fordonsdetaljer saknas i utrustningsbestämmelserna. Styrelsen
tillstyrker därför motionen och anser att en författningsändring sorn
medför både ändamålsenliga bestämmelser för fordons konstruktion och
utrustning och ett ökat ansvar för tillverkaren kommer att bli till gagn för
trafiksäkerheten.

Bestämmelser om fordons konstruktion och utrustning får emellertid
ofta stora praktiska konsekvenser inte minst genom det förhållandet att
motorfordon tillverkas och saluförs i många olika länder med skilda
bestämmelser i dessa frågor. Ett internationellt samarbete syftande till
likartade bestämmelser som tillgodoser säkerhetskravet vore därför
önskvärt.

TU 1971:22

1 motionerna 1971:266 och 915 har upptagits frågor som styrelsen
anser inrymmas i förevarande motionärers begäran om författningsändring.

AB Svensk bilprovning (23.4.1971)

I motionen nr 402 av herrar Lindahl och Högström angående
motorfordons trafiksäkerhet påpekas vissa brister i nuvarande bestämmelser
om fordons beskaffenhet och utrustning. För sådana frän trafiksäkerhetssynpunkt
viktiga detaljer som ram, axlar, fjädrar, stötdämpare och
hjulupphängning saknas grundläggande krav i vägtrafikförordningen.
Enligt bolagets mening är det otillfredsställande att preciserade bestämmelser
angående den säkerhetsstandard, som fordonet minst skall
uppfylla, ej finns fastställda. Kontrollen vid besiktning kommer därmed
att bygga på en viss praxis i stället för fasta regelsystem. Avsaknaden av
närmare föreskrifter om fordons beskaffenhet och utrustning medför
problem även för fordonstillverkarna, reparationsbranschen och fordonsägarna.
Det måste anses rimligt att dessa kategorier skall ha åtminstone
en teoretisk möjlighet att avgöra om t. ex. en viss fordonskonstruktion
eller viss fordonsdetalj är så beskaffad att den uppfyller de krav, som bör
ställas på den från trafiksäkerhetssynpunkt.

De fordonstekniska kraven bör bygga på utredningsmaterial, som bl. a.
belyser hur utformningen av olika fordonskomponenter påverkar fordonets
trafiksäkerhet. Genom bl. a. en ingående analys av trafikolyckorna
bör det vara möjligt att i ökad omfattning bedöma den fordonstekniska
faktorns roll i olycksförloppen och på grundval härav uppställa säkerhetskrav,
som tar sikte på att eliminera de fordonsberoende olycksorsakerna.
I bestämmelsearbetet är det även viktigt att beakta människans begränsade
förmåga som fordonsförare.

Om bestämmelserna skall få avsedd effekt krävs att de även innehåller
preciserade anvisningar rörande provning och kontroll. I anslutning till
förslagen i prop. 1967:166 med skärpta säkerhetskrav på bilar diskuterades
även kontrollmetoderna. Då flera av de uppställda kraven endast kan
kontrolleras genom förstörande provning föreslogs att fordonstillverkaren
med intyg styrker att kraven är uppfyllda. Enligt bolagets mening bör
fordonstillverkare alltid ansvara för att levererade fordon i alla avseenden
överensstämmer med gällande krav. Bolaget anser det vara av synnerlig
vikt att de av motionärerna aktualiserade frågorna ägnas ökad uppmärksamhet
och tillräckligt beaktas i bestämmelsearbetet på fordonsområdet.

TU 1971:22

Motionen 1971:915

Statens trafiksäkerhetsverk (14.4.1971)

Det bör till en början framhållas att stötfångare inte är en i
vägtrafikförordningen omnämnd utrustning som är obligatorisk för bilar.
Det föreligger därför inte något hinder att vid besiktning godkänna bil
som saknar stötfångare. Anledningen till att de flesta bilar är försedda
med stötfångare som standardutrustning är främst den att de vid mycket
lätta kollisioner skyddar bilens karosseri mot skador, som kan vara svåra
och dyrbara att reparera. Ur denna synpunkt skulle det onekligen vara till
stor fördel om stötfångarna på alla bilar var placerade på samma höjd. En
sådan standardisering är dock mycket svår att genomföra på grund av
bilarnas varierande storlek och utförande. Arbete därmed har pågått och
pågår alltjämt, främst inom den internationella standardiseringsorganisationen,
ISO.

I USA har i november 1970 framlagts förslag till federala bestämmelser
om ”yttre skydd” för personbilar. I dessa föreslås att personbilars
främre och bakre ”ytor”, varmed förstås främre och bakre stötfångare,
skall vara så beskaffade att de vid slagprov med en pendel av viss form
och med samma vikt som det fordon som skall provas vid en
anslagshastighet av c:a 2,2 m/sek (8 km/tim) skyddar fordonet i övrigt
mot skador. Genom att anslagspunktens höjd över marken är bestämd
blir även stötfångarens läge fixerat. Om de föreslagna bestämmelserna
genomförs har ett första betydelsefullt steg mot enhetliga bestämmelser
tagits, vilka säkerligen kommer att få återverkningar även på det
europeiska bilsäkerhetsarbetet.

I statens trafiksäkerhetsverks arbetsprogram för ökad trafiksäkerhet

1.7.1970-30.6.1972 upptas under rubriken ÅTGÄRDER MED SIKTE
PÅ FORDONET stötfångare på bilar som objekt för ett utvecklingsarbete,
som syftar till framtagning av underlag för bedömning av behovet
av och utarbetande under den aktuella perioden eller senare av nya
föreskrifter. Verket följer därvid med uppmärksamhet det tekniska
utvecklingsarbete, som bedrivs inom National Highway Traffic Safety
Administration samt inom ECE:s Inland Transport Committée och ISOs
Technical Committée.

Rikspolisstyrelsen (14.4.1971)

Rikspolisstyrelsen delar i huvudsak motionärens åsikt, att bilarnas
stötfångare i vissa fall är behäftade med bristfälligheter samt att enhetliga
bestämmelser vore önskvärda.

Vägtrafikförordningens 3 §, som avser bilars beskaffenhet och utrustning,
upptar ej någon bestämmelse om stötfångare. Det är således
formellt tillåtet att bruka en bil utan stötfångare under förutsättning att

TU 1971:22

eventuellt kvarvarande fästen ej utgör säkerhetsrisk.

Enhetliga bestämmelser för stötfångares konstruktion och placering
medför emellertid stora praktiska svårigheter. Internationellt likartade
regler kunde emellertid bidraga till lösning av problemet.

Rikspolisstyrelsen har i anledning av motion 1971:402 avgivit yttrande
och därvid tillstyrkt att nya bestämmelser för fordons konstruktion
och utrustning borde komma till stånd. Föreliggande motion torde uppta
en delfråga av nämnda motion.

Styrelsen har inget att erinra mot att stötfångare upptas bland de i
motion 1971:402 exemplifierade och ur trafiksäkerhetssynpunkt viktiga
detaljer, beträffande vilka för närvarande saknas bestämmelser.

AB Svensk bilprovning (23.4.1971)

I motionen nr 915 av herr förste vice talmannen Bengtson efterlyses
bestämmelser om stötfångares konstruktion och placering.

De påtalade svagheterna hos dagens stötfångare har även uppmärksammats
i andra länder. Hösten 1970 publicerades i USA ett förslag till ny
Federal Motor Vehicle Safety Standard med krav på bättre stötfångare på
personbilar. Man vill åstadkomma en stötfångare, som dels minskar risken
för skador på förare och passagerare vid kollisioner i hög fart, dels
skyddar fordonet, i första hand olika säkerhetssystem, såsom belysning,
bränsle- och avgassystem, huvlås m. m. vid kollisioner i låg fart. En sådan
åtgärd bedöms dessutom minska försäkringsbolagens kostnader för s. k.
parkeringsskador, vilka ofta är mycket höga. Stötfångarna skall enligt
förslaget förutom angivna hållfasthetskrav ha ett enhetligt utförande och
en enhetlig placering. Bestämmelserna avses träda i kraft den 1.8.1972
och har enligt uppgift redan medfört att biltillverkarnas konstruktionsavdelningar
börjat utveckla stötfångare för 1972 års modeller i enlighet
med förslaget.

Enligt bolagets mening är det lämpligt att undersöka i vad mån de
amerikanska bestämmelserna kan läggas till grund för svenska föreskrifter
om stötfångare. Bolaget tillstyrker därför förslagen i motionen.

K L Beckmans Tryckerier AB. 1971