Socialutskottets betänkande nr 43 år 1971

SoU 1971:43

Nr 43

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa beslut fattade av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1970 vid dess femtiofcmtc sammanträde (åttonde sjöfartskonferensen).

Genom en den 22 oktober 1971 dagtecknad proposition, 1971: 158,
har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,

dels föreslagit riksdagen att godkänna att Sverige ansluter sig till följande
vid Internationella arbetsorganisationens (ILO) femtiofemte sammanträde
(åttonde sjöfartskonferensen) år 1970 antagna konventioner,
nämligen konvention (nr 133) om besättningens bostäder ombord på
fartyg (tilläggsbestämmelser) och konvention (nr 134) om förebyggande
av yrkesskador för sjöfolk,

dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande
departementschefen anfört om följande vid samma sammanträde antagna
rekommendationer, nämligen

1) rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk,

2) rekommendation (nr 138) om sjöfolks välfärd till sjöss och i hamn,

3) rekommendation (nr 139) om sysselsättningsproblem på grund av

teknisk utveckling ombord på fartyg,

4) rekommendation (nr 140) om luftkonditionering i besättningens
bostäder och vissa andra utrymmen ombord på fartyg,

5) rekommendation (nr 141) om kontroll av skadligt buller i besättningens
bostäder och arbetsutrymmen ombord på fartyg, samt

6) rekommendation (nr 142) om förebyggande av yrkesskador för
sjöfolk.

Internationella arbetskonferensens femtiofemte sammanträde (åttonde
sjöfartskonferensen) hölls i Genéve under tiden den 14—31 oktober
1970. Konferensen hade föregåtts av en i Genua i september 1969 hållen
förberedande teknisk konferens mellan regerings-, redare- och sjöfolksrepresentanter
från 27 länder. Vid sistnämnda konferens utarbetades
vissa preliminära texter avsedda att tjäna som underlag för arbetet
vid sjöfartskonferensen i Genéve. I denna konferens deltog representanter
för 65 av organisationens 121 medlemsstater jämte många mellanstatliga
och internationella icke-statliga organisationer. Det stora
flertalet medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer, dvs. två regerings-,
ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet
med en fullständig delegation.

1 Riksdagen 1971.12 sami. Nr 43

SoU 1971:43

Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall
de åtta ovan angivna instrumenten underställas riksdagen. Texterna
på engelska och svenska till nämnda instrument har fogats till propositionen.
Särskilda redogörelser för det huvudsakliga innehållet i konventionerna
och rekommendationerna liksom en redogörelse för remissyttrandena
över dessa lämnas i propositionen.

Departementschefen

Internationella arbetskonferensen har — vid sidan av de årliga allmänna
sammanträdena — sedan år 1920 vid andra sammanträden behandlat
enbart frågor om de ombordanställdas arbetsförhållanden. De
tre senaste sammanträdena av detta slag — sjöfartskonferenser — har
hållits åren 1946, 1958 och 1970, alltså vart tolfte år. Det är naturligt
att till konferenser med så långa tidsintervaller samlats upp många viktiga
ärenden. Detta var fallet inte minst vad beträffar 1970 års sjöfartskonferens,
den åttonde i ordningen och tillika arbetskonferensens femtiofemte
sammanträde.

Konferensen fattade beslut om åtta instrument. Samtliga antogs enhälligt.

Av de åtta instrumenten innehåller tre bestämmelser och anvisningar
som direkt syftar till att förbättra de ombordanställdas boende- och
arbetsmiljö, nämligen konventionen (nr 133) om besättningens bostäder
ombord på fartyg (tilläggsbestämmelser), rekommendationen (nr
140) om luftkonditionering i besättningens bostäder och vissa andra
utrymmen ombord på fartyg och rekommendationen (nr 141)
om kontroll av skadligt buller i besättningens bostäder och arbetsutrymmen
ombord på fartyg. Ämnesområdena för instrumenten föranleder
mig att erinra om att sjömansyrket är särpräglat bl. a. av den omständigheten
att fartygen för de ombordanställda rymmer såväl bostad
som arbetsplats och att detta i många fall och olika hänseenden medför
problem och konsekvenser, som saknar motsvarighet för de anställda i
land. Instrumenten ger bestämmelser och anvisningar om de skilda
faktorer som är bidragande orsaker till dessa olägenheter.

Socialstyrelsen anser det vara en väsentlig brist i konventionen nr
133 att behovet av fullgod ventilation från hygienisk synpunkt inte
beaktas i tillfredsställande omfattning. Enligt styrelsen bör därför från
svensk sida om möjligt föreslås att konventionen förses med en tilläggsbestämmelse
om ventilation. Arbetsmedicinska institutet anmärker mot
rekommendationen nr 140 att denna saknar bestämmelser om motverkande
av drag. Rekommendationen bör enligt institutet kompletteras
med sådana bestämmelser. Med anledning av vad dessa remissinstanser
anfört kan jag endast konstatera att det ej torde vara möjligt att utan

SoU 1971:43

förnyad behandling av dc båda instrumenten på ett sammanträde med
arbetskonferensen få de föreslagna ändringarna genomförda. Jag äi
medveten om att det är angeläget att de förhållanden som föranlett
förslagen dock rättas till i praktiken.

Två instrument, nämligen konventionen (nr 134) om förebyggande av
yrkesskador för sjöfolk och rekommendationen (nr 142) i samma ämne,
berör ett område, där sjöfartsnäringen visar upp en relativt sett hög
frekvens av olycksfall i arbetet.

Dc tre övriga instrumenten, nämligen rekommendationen (nr 137)
om yrkesutbildning av sjöfolk, rekommendationen (nr 138) om sjöfolks
välfärd till sjöss och i hamn samt rekommendationen (nr 139) om sysselsättningsproblem
på grund av teknisk utveckling, behandlar var och
en frågor av aktuell betydelse för sjöfolket.

Ingen av de svenska remissinstanserna avstyrker att de åtta instrumenten
godtas. De båda befälsorganisationerna på sjöfartsområdet
framhåller dock att instrumenten i flera avseenden ej fyller de krav som
man från de ombordanställdas sida måste ställa på dem men att de
ändå allmänt sett är betydelsefulla för sjöfolket. Enligt Rederiföreningen
för mindre fartyg är det angeläget att sjöfarten på grund av dess internationella
karaktär kan bedrivas på lika villkor och att därför befintliga
fartyg undantas från instrumentens bestämmelser och att dessa
inte bör tillämpas förrän dc allmänt antagits av samtliga sjöfartsnationer.
Sjöfartsverket är inne på samma tanke när verket visar på det läge
som kan komma upp, om konventionerna inte skulle få den tillslutning
som krävs för att de skall bli gällande. Enligt verket bör Sverige inte i
sådant fall behöva vidkännas den bundenhet som föranleds av ett biträdande.

Sverige har ratificerat konventionen (nr 92) angående besättningens
bostäder å fartyg. Denna konvention har ratificerats av ytterligare 17
stater, däribland Danmark, Finland och Norge samt övriga västeuropeiska
stater. Konventionen nr 133 om besättningens bostäder ombord
på fartyg, som innefattar tilläggsbestämmelser till konventionen nr 92,
träder i kraft sedan den ratificerats av tolv stater, av vilka minst fyra
var och en skall ha en handelsflotta om minst 2 milj. ton brutto
och de övriga en handelsflotta över 1 milj. ton brutto. Jag har nyss
redogjort för vissa remissinstansers farhågor om konsekvenserna vid cn
otillräcklig konventionsanslutning. Antalet ratifikationer av konventionen
nr 92 och bestämmelserna i konventionen nr 133 om dess ikraftträdande
torde innebära viss garanti för att dessa farhågor inte kommer
att besannas.

Sjöfartsverket framhåller att en ratificering av konventionen kräver
vissa ändringar i verkets kungörelse (1970: A 4) om bostäder och ekonomilokaler
m. m. på fartyg, vilka ändringar sjöfartsverket är berett att
vidta.

SoU 1971:43

Jag föreslår att Sverige ansluter sig till konventionen nr 133. Med
hänsyn till vad socialstyrelsen anfört vill jag framhålla att en sådan
anslutning givetvis inte innebär att nuvarande svenska krav på besättningsbostäder
kommer att sänkas.

I fråga om rekommendationerna nr 140 och 141 om luftkonditionering
resp. kontroll av skadligt buller i besättningens bostäder m. m. bör
de överlämnas till sjöfartsverket för att — så som verket angivit i sitt
remissyttrande — beaktas bl. a. genom vissa kungörelscändringar avseende
luftkonditionering och genom utfärdande av vissa rekommendationer
om högsta godtagbara bullernivåer i fartyg. I övrigt bör verket

— i samråd med berörda myndigheter, institutioner och andra intressenter
— överväga möjligheterna att genom datainsamling och forskning
skapa underlag för åtgärder som på viss sikt kan ytterligare förbättra
betingelserna för personalen i bullerhänscende.

Konventionen nr 134 om förebyggande av yrkesskador för sjöfolk
träder i kraft tolv månader efter det den ratificerats av två stater.
Såsom framhållits av olika remissinstanser täcker konventionen — liksom
rekommendationen nr 142 i samma ämne — ett betydelsefullt
problemområde. För Sveriges del synes de båda instrumenten inte föranleda
några författningsändringar. Överhuvud gäller att man med den
ökade satsning på skyddet mot yrkesskador till sjöss, som inleddes med
den år 1969 genomförda omorganisationen av sjöfartsverket, skapat
goda betingelser för det slags utvecklingsinsatser på yrkesskadcområdct
som de båda instrumenten vill främja. Sålunda bör i samverkan med
berörda myndigheter och organisationer efter hand mer genomarbetade
program kunna tas fram i syfte att förebygga yrkesskador. Vidare bör

— så som förutsätts i de båda instrumenten — en utvidgad och förbättrad
information kring skyddet mot yrkesskador kunna åstadkommas,
i första hand genom samarbete mellan sjöfartsverket och sjöfartens
arbetarskyddskommitté.

Jag förordar att Sverige ansluter sig också till konventionen nr 134.
I fråga om den därmed sammanhängande rekommendationen nr 142
bör den överlämnas till sjöfartsverket för att i enlighet med vad jag anfört
i det föregående beaktas i tillämpliga delar.

Vad avser övriga tre rekommendationer kan i fråga om rekommendationen
nr 137 om yrkesutbildning av sjöfolk konstateras att den i stort
stämmer överens med de principer, efter vilka sjöpersonalutbildningen
bedrivs i Sverige.

Rekommendationen nr 138 om sjöfolks välfärd till sjöss och i hamn
avser till större delen åtgärder som täcks av handelsflottans välfärdsråds
verksamhet. I övrigt är det fråga om åtgärder, som det i Sverige
ankommer på berörda parter att reglera avtalsvägen. Vid remissbehandlingen
har begärts klarläggande i vad mån rekommendationen om -

SoU 1971:43

fattar fiskare. Det kan härvidlag — enligt vad som inhämtats från ILO
— konstateras att så inte är fallet.

I fråga om rekommendationen nr 139 om sysselsättningsproblem på
grund av teknisk utveckling ombord på fartyg synes de åtgärder, som
rekommendationen föreslår för att möta en eventuell arbetslöshet, i
stort vara vidtagna för Sveriges del genom lagstiftningsåtgärder och
kollektivavtalsuppgörelser samt genom allmänna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Jag avser att föreslå att de tre angivna rekommendationerna överlämnas
till olika berörda fackmyndigheter för övervägande av behovet
av eventuella kompletteringar av den ordning som i de angivna hänseendena
gäller i Sverige.

LO och Svenska sjöfolksförbundet har i sina yttranden uppehållit
sig vid den inom ILO behandlade frågan om minimi grundlön för matroser.
Sjöfolksförbundet har ansett att en vid den sjunde sjöfartskonferensen
antagen rekommendation (nr 109) i ämnet bör genomföras för
svenskt vidkommande. I sammanhanget har påtalats det förhållandet,
att det förekommer att vissa svenska rederier anställer utländska sjömän
till löner som ligger långt under dem som utgår enligt kollektivavtal
samtidigt som arbetslösheten bland sjöfolksförbundets medlemmar
är hög. I anslutning härtill vill jag erinra om att sjöfolksförbundet
i annat sammanhang begärt utredning om viss ändring i utlänningskungörelsen
eller om så krävs i utlänningslagen. Ändringen skulle avse
att medborgare från annat land än nordiskt inte skulle äga rätt att utan
särskilt arbetstillstånd ta anställning på svenskt fartyg i utländsk hamn,
om han tidigare ej varit anställd på svenskt fartyg sammanlagt minst
ett år under senast förflutna 18 månader. Då de vid remissbehandlingen
påtalade förhållandena har ett nära samband med sistnämnda
ärende, bör den fortsatta beredningen av detta ärende avvaktas.

Utskottet

Utskottet biträder förslaget, att riksdagen godkänner att Sverige ansluter
sig till konventionerna (nr 133) om besättningens bostäder ombord
på fartyg (tilläggsbestämmelser) och (nr 134) om förebyggande av yrkesskador
för sjöfolk. Vidare finner utskottet ej anledning till erinran
mot vad föredragande departementschefen anfört om rekommendationerna
(nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk, (nr 138) om sjöfolks
välfärd till sjöss och i hamn, (nr 139) om sysselsättningsproblem på
grund av teknisk utveckling ombord på fartyg, (nr 140) om luftkonditionering
i besättningens bostäder och vissa andra utrymmen ombord
på fartyg, (nr 141) om kontroll av skadligt buller i besättningens bo -

SoU 1971:43

städer och arbetsutrymmen ombord pä fartyg och (nr 142) om förebyggande
av yrkesskador för sjöfolk.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av propositionen 1971: 158 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 30 november 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru
Skantz (s), herrar Larsson i öskevik (c), Persson i Stockholm (s), fru Sigurdsen
(s), herrar Åkerlind (m), Johnsson i Blentarp (s), fru Marklund
(vpk), herr Romanus (fp) och fröken Andersson i Stockholm (c).

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710032