Socialutskottets betänkande nr 39 år 1971

SOU 1971:39

Nr 39

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder
mot alkohol- och narkotikamissbruket

Motionerna

1) I motionen 1971:132 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om tillsättande av
en parlamentarisk utredning med uppgift

att framlägga förslag till ändringar och förtydliganden av gällande
statsbidragsbestämmelser så att bidrag kan utgå för ytterligare former av
narkomanvård,

att ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén
och andra föreslagit samt framlägga en mer detaljerad
plan för den svenska narkomanvårdspolitiken,

att följa utvecklingen på narkotikaområdet och föreslå lämpliga åtgärder.

2) I motionen 1971:189 av herr Ringaby (m) har hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om snabba åtgärder i
syfte att nedbringa alkohol- och narkotikamissbruket.

3) I motionen 1971:248 av herr Wiklund i Stockholm m. fl. (fp, c,
m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att en perspektivanalys
för de närmaste tjugo åren skyndsamt utföres rörande alkohol-
och narkotikaproblemen i samhället, de motåtgärder som bedömes
nödvändiga och effektiva för att bekämpa alkohol- och narkotikaskadoma
under denna period samt de kostnader som dessa åtgärder kan
föranleda.

4) I motionen 1971:784 av herr Stålhammar m. fl. (fp) har hemställts
att riksdagen beslutar uppdra åt Kungl. Maj:t att utarbeta förslag
till en allmän alkoholskadeförsäkring vars premie betalas vid inköp
av alkoholvaror i proportion till deras alkoholstyrka, samt att skador
med påvisbart samband med alkohol betalas ur den allmänna alkoholskadeförsäkringen.

Vissa tidigare utredningar på nykterhetsvårdsområdet

På nykterhetsvårdsområdet har ett flertal statliga utredningar gjorts.
Av tidigare utredningar kan nämnas alkoholistvårdsutredningen (SOU
1948:23), nykterhetsvårdsutredningen (SOU 1961:58) och 1964 års
nykterhetsvårdsundersökning (SOU 1967:36 och 37).

Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 39

SoU 1971:39

Fylleris traffutredningen

Fylleristraffutredningen avgav i juni 1968 sitt betänkande Bot eller
böter (SOU 1968:55).

Utredningen föreslår att fylleristraffet slopas. Akut berusade personer
bör efter omhändertagandet bli föremål för medicinsk och social
utredning och behandling. Med anledning härav föreslås inrättandet
av medicinska kliniker i anslutning till sjukhusen i de tre största
städerna samt ett 15-tal andra större städer. Därmed beräknar man
täcka drygt 70 % av alla omhändertaganden för fylleri. Till verksamheten
skall knytas läkare och annan sjukvårdspersonal samt social
personal. På mindre orter föreslås att man i princip ordnar på motsvarande
sätt, t. ex. med akutintag i anslutning till alkoholpolikliniker eller,
om ingenting annat kan åstadkommas, en upprustning av polisens förvaringslokaler.
Även i dessa fall bör emellertid såväl medicinsk som
social personal knytas till verksamheten.

Utredningens majoritet anser dock inte att fylleriets särskilda rättsverkningar
bör slopas. I avvaktan på resultatet av socialutredningens arbete
med bl. a. nykterhetsvårdslagen anses sålunda fylleriindikationen i
15 § denna lag böra kvarstå. Vidare skulle omhändertagande för fylleri
såsom nu kunna leda till ingripande från körkortsmyndighetens sida.

Socialutredningen

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades socialutredningen i
början av år 1968. Utredningsdirektiven innehåller — enligt en av utredningen
gjord redovisning i dess första delbetänkande (stencil S 1969:

11) — bl. a. följande.

Socialutredningen skall göra en allmän översyn av de tre sociala vårdlagarna,
socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen.
De grundläggande principerna i den nuvarande lagstiftningen har sin
förankring relativt långt tillbaka i tiden. Lagstiftningen måste anpassas
efter utvecklingen i samhället och efter de nya metoder och ökade resurser
man fått i fråga om vård och behandling. Socialvårdens olika
grenar bör i lagstiftningshänseende såvitt möjligt inte vara skilda från
varandra.

Utredningsarbetet skall emellertid inte enbart syfta till att anpassa
lagstiftningen till dagens situation utan skall även omfatta en undersökning
av möjligheterna till vidareutveckling. Arbetet skall således
omfatta frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose
vård- och hjälpbehov. Möjligheterna att göra den förebyggande
vården effektivare skall beaktas. Uppsökande verksamhet skapar ökade
förutsättningar för den ekonomiska och personliga trygghet, som samhällets
vittförgrenade anordningar på det sociala området syftar till.
Lika viktig som den uppsökande verksamheten är den uppföljande.
Det är angeläget att följa resultatet av insatta åtgärder och pröva
nya, om så erfordras. Vård- och behandlingsmetoder skall granskas.
Behov av vård och omvårdnad från samhällets sida kan föreligga oavsett
om det finns ekonomiskt hjälpbehov eller inte.

SoU 1971:39

Samordning och samarbete skall uppmärksammas. Samordning av
åtgärder och samarbete mellan olika samhällsorgan och institutioner
skall granskas. Utredningsarbetet bör bedrivas med utgångspunkt från
att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och
sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. De problem
som kan höra samman med det delade ansvaret för vården, däri inräknat
arbetsvärden, skall uppmärksammas.

Utöver den sålunda redovisade allmänna målsättningen för utredningsarbete
lämnas preciserade direktiv bl. a. beträffande nykterhetsvården
och vården av läkemedelsmissbrukare. I dessa avseenden anförs
följande.

Samhällets nykterhetsvårdande åtgärder inom ramen för socialvården
regleras främst i nykterhetsvårdslagen. Även nykterhetsvårdslagstiftningen
måste anpassas efter samhällsutvecklingen och efter den förändrade
syn man nu har på alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare.

Den kartläggning av nykterhetsvården, nykterhetsnämndemas och
vårdanstalternas verksamhet samt vårdklientelet, som utförts av 1964
års nykterhetsvårdsundersökning, har nu avslutats och resultatet redovisats
(SOU 1967:36 och 37). Utredningsarbetet har bestått i dels en undersökning
av klientelets sammansättning inom öppen och sluten nykterhetsvård
samt på vissa medicinska kliniker m. m. och dels en inventering
av arbetsvolym och resurser vid nykterhetsnämnderna. Utredningen
bör ta del av och överväga de resultat som redovisats i nykterhetsvårdsundersökningen.
I sammanhanget kan även erinras om det
arbete som pågår inom fylleristraffutredningen.

Svenska landstingsförbundet tillsatte den 24 februari 1966 en kommitté
kallad landstingsförbundets nykterhetsvårdskommitté. Kommittén
har i maj 1967 redovisat resultatet av sin utredning. Kommittén föreslår
en särskild utredning om den framtida sjukvårdens insatser för de
alkoholskadade, vilken skulle kunna skapa nödvändigt underlag för
sjukvårdsplaneringen och för en kommande diskussion och överväganden
rörande organisationen av nykterhetsvården i övrigt samt frågor om
huvudmannaskap och ekonomi.

Vid den översyn av samhällets nykterhetsvård som nu skall göras bör
övervägas, i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården.

I detta sammanhang bör nämnas att medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
i sitt andra delbetänkande ”Kontrollsystemet” (SOU
1967:41) framhållit att en allmän vårdlag skulle kunna medföra en
bättre samordning och enhetlighet beträffande vården av läkemedelsmissbrukare
och dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvaret för
denna vård. Frågan om vården av läkemedelsmissbrukare har också
berörts i den förut nämnda utredningen av landstingsförbundets nykterhetsvårdskommitté.

Här må också nämnas att frågan om tvångsingripanden — regler
därom finns nu i bl. a. nykterhetsvårdslagen — samt frågan om huvudmannaskapet
för vårdanstalterna för alkoholmissbrukare skall tas
upp av socialutredningen.

SoU 1971:39

Utredning inom socialstyrelsen, m. m.

I februari 1971 avgav en arbetsgrupp inom socialstyrelsen en rapport
om åtgärder för anpassning av det allmänna anstaltssystemet inom
nykterhetsvården till friare vårdformer. Arbetsgruppen har föreslagit,
att socialstyrelsen i princip inte medverkar till att nya vårdanstalter för
alkoholmissbrukare anordnas, att socialstyrelsen genom direkta kontakter
med kommunala förvaltningar söker stimulera en sådan utveckling
av den öppna vården att behovet av anstaltsvård ytterligare kan reduceras
samt att socialstyrelsen ånyo gör sjukvårdens organ uppmärksamma
på skyldigheten att ge även de alkoholskadade den sjukvård de är i
behov av. Arbetsgruppen föreslår en rad åtgärder för en successiv anpassning
av det allmänna anstaltssystemet till friare vårdformer.

I anslutning till det anförda kan nämnas, att chefen för socialdepartementet
i december månad 1970 tillsatt en utredning med uppdrag att
undersöka platsbehovet vid de allmänna vårdanstalterna och avge förslag
till lämpliga åtgärder. Tillsättandet av denna utredning medförde
att den ovan nämnda arbetsgruppen i viss mån begränsade sitt arbete.

Slutligen finns här skäl nämna att i bil. 11 till arbetsgruppens rapport
finns en sammanfattning av den i motionen 1971:132 nämnda rapporten
med titeln ”Hemlösa män i Stockholm. Rapport från Stockholms
socialnämnds socialmedicinska utrednings- och behandlingshem vid
Krukmakargatan”.

Alkoholpolitiska utredningen (APU)

Alkoholpolitiska utredningen (APU) tillkallades år 1965 för översyn
av alkohol- och nykterhetspolitiken. I utredningsdirektiven (1966 års
riksdagsberättelse s. 225) anförs bl. a. följande.

1954 års nykterhetsreform innebar genomgripande ändringar för den
fortsatta alkohol- och nykterhetspolitiken. Motbokssystemet avskaffades.
Tyngdpunkten i nykterhetspolitiken lades på positiva åtgärder. Forskning,
undervisning och upplysning i nykterhetsfrågan avsågs bli intensifierade.
Nykterhetsvården skulle upprustas. Särskild vikt skulle läggas
vid nykterhetstillståndet bland ungdomen. Ungdomsvården skulle stimuleras
i olika avseenden. Reformen innebar ingen ändring i principerna
för beskattning av sprit och vin. I syfte att främja övergång från
starkare till svagare drycker bibehölls vid 1954 års reform principen om
differentierad beskattning. Detta gällde särskilt i fråga om maltdryckerna.
I samma syfte infördes åter rätt till försäljning av starköl.

De principer, på vilka 1954 års reform bygger, har nu verkat i tio år.
Det torde stå klart att alkoholfrågan alltjämt utgör ett allvarligt samhällsproblem
i vårt land och att åtskilliga därmed sammanhängande
spörsmål ännu står olösta. Anledning torde därför finnas att närmare
granska effekten av 1954 års reformåtgärder. Jag får därför föreslå att
den av riksdagen begärda utredningen nu kommer till stånd. Ehuru utredningen
bör bedrivas allsidigt och förutsättningslöst, bör dock ett fort -

SoU 1971: 39

satt reformarbete vila på de principer som var vägledande år 1954. En
återgång till det tidigare restriktionssystemet bör därför anses utesluten.

Utredningen bör givetvis behandla alla de spörsmål som är av betydelse
för alkohol- och nykterhetspolitiken. Prispolitikens samband med
alkoholkonsumtionen bör belysas, och prissättningens relation till alkoholstyrkan
bör övervägas.

I direktiven pekas på några av de viktigare frågor som bör omfattas
av utredningens uppdrag. Utredningen bör sålunda bl. a. kartlägga olika
samhällsgruppers alkoholvanor, pröva tänkbara vägar att begränsa möjligheterna
till olaga överlåtelse av rusdrycker, beakta den utveckling
som skett genom den ökade trafiken med utlandet samt ägna uppmärksamhet
åt frågor rörande undervisnings- och upplysningsverksamhet,
försäljningsorganisation, bruk av alkoholsvaga drycker m. m. Även frågan
om en ytterligare aktivering av den medicinska forskningsverksamheten
på alkoholskadeområdet bör uppmärksammas av utredningen.

Det står utredningen fritt att under utredningsarbetets gång föreslå
delreformer.

Utredningen skall inte pröva frågor som rör vård av alkoholskadade.

APU har i augusti 1971 avgivit ett delbetänkande i mellanölsfrågan
(SOU 1971:66). I detta delbetänkande framhåller APU — på i betänkandet
anförda skäl — vikten av att de alkoholpolitiska övervägandena
sker utifrån en helhetsbedömning. Av detta skäl har APU — så
länge resultatet av undersökningar som utförts på APU:s initiativ inte
föreligger eller kritiskt granskats — ansett sig i princip böra avstå från
att framlägga förslag till dellösningar av alkoholpolitiska frågor.

Enligt vad utskottet inhämtat har APU som målsättning att framlägga
sitt huvudbetänkande i slutet av år 1972.

Riktlinjer för narkomanvården, statsbidragsregler, m. m.

Med anledning av att missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande
medel ökat, inrättades under år 1965 enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande inom medicinalstyrelsen en expertgrupp för undersökning
rörande detta missbruk. Expertgruppen, som påbörjade sitt arbete den 18
juni 1965, ombildades under våren 1966 och fick namnet medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté.

Medicinalstyrelsen överlämnade år 1967 till Kungl. Majit två delbetänkanden,
nämligen Kartläggning och vård (SOU 1967:25) och Kontrollsystemet
(SOU 1967:41). Efter remissbehandling av betänkandena
beredde Kungl. Maj:t riksdagen tillfälle att avge yttrande beträffande
riktlinjerna för organisationen av vården för narkotikamissbrukare.
Riksdagen godkände de föreslagna riktlinjerna (SU 1968:37). En i nämnda
proposition föreslagen särskild narkotikastrafflag antogs av riksdagen
(2LU 1968:1). Beslut om statsbidrag till vårdkostnaderna m. m. fattades
i samband med behandlingen av statsverkspropositionen (prop. 1968:1
bil. 7, SU 1968:5). Beträffande riksdagsbehandlingen av frågor om

SoU 1971:39

vården av narkotikamissbrukare må här vidare erinras om att lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ändrades
år 1969 (prop. lil, 2LU 59), sedan på många håll uppstått tveksamhet
om i vilken utsträckning lagen gav möjlighet att ta hand om
narkotikamissbrukare.

Beträffande de av riksdagen sålunda antagna riktlinjerna för vården
samt beträffande rätten till statsbidrag för narkomanvård må anföras
följande, som grundar sig på en i prop. 1971:1 (bil. 7 s. 177) lämnad
redovisning.

Vården av narkotikamissbrukare skall ordnas inom ramen för landstingens
sjukvårdande och kommunernas socialvårdande verksamhet. De
antagna riktlinjerna för vård och behandling av narkotikamissbrukaren
innefattar uppsökande verksamhet, öppen vård, sluten vård och eftervård.
Det är nödvändigt att denna vårdkedja är organisatoriskt väl samordnad
och ger möjlighet till kontinuitet i behandlingen. Den måste
också byggas upp i nära samverkan mellan sjukvård och socialvård.

Den uppsökande verksamheten åvilar primärkommunema, vilkas ansvar
i detta avseende uttrycks i socialhjälpslagen.

För att förstärka de anordningar för öppen vård som finns inom
psykiatrin öppnades i proposition 1969:111 vissa möjligheter att erhålla
statsbidrag till vårdcentraler för unga narkotikamissbrukare. Ansvaret
för dessa vårdcentraler vilar i första hand på sjukvårdens huvudmän.
Driftbidrag av statsmedel utgår till landstingskommun eller annan kommun
för sådan vårdcentral. För bidraget gäller i tillämpliga delar grunderna
för bidrag till kommunal nykterhetsnämnd för driften av alkoholpoliklinik.

För många missbrukare krävs kvalificerad vård på psykiatrisk klinik.
Den bör fortsättas på behandlingshem, där terapin kan kombineras med
arbetsträning eller utbildning. Det åvilar i första hand sjukvårdshuvudmännen
att svara för att behandlingshem anordnas i erforderlig utsträckning.
Anordnare kan också vara primärkommun, förening eller
stiftelse, varvid förutsätts en uppgörelse mellan sjukvårdshuvudman och
anordnare som garanterar att kontinuiteten i behandlingen inte går förlorad.
För att stimulera till den utökning av vårdresurserna som inrättandet
av behandlingshem innebär utgår statsbidrag till anordnande av
behandlingshem enligt i huvudsak de principer som gäller för nykterhetsvårdens
institutioner. Statsbidraget utgår från och med budgetåret
1971/72 med högst 20 000 kr. per plats och år.

Eftervården av narkotikamissbrukare bör vara differentierad och
kunna bedrivas i de olika former som socialvårdens myndigheter har
rik erfarenhet av från andra vårdområden, bl. a. genom placering i inackorderingshem.
Primärkommun, landstingskommun, förening eller
stiftelse kan få statsbidrag för anordnande och drift av inackorderingshem
för narkotikamissbrukare enligt samma bestämmelser som gäller
för behandlingshem.

Till organisationer för stöd och hjälp åt läkemedelsmissbrukare samt
för viss konvalescentvård för missbrukare utgår särskilt statsbidrag

SoU 1971:39

under anslaget J 7 Bidrag till Länkrörelsen m. m. under femte huvudtiteln.
Vid behandlingen av detta anslag i årets statsverksproposition anförde
socialutskottet i anledning av en motion följande (SOU 1971:5
P- 37).

Enligt de riktlinjer som statsmakterna fastslagit för vården av narkotikamissbrukare
skall vården ordnas inom ramen för landstingens sjukvårdande
och kommunernas socialvårdande verksamhet. Statsbidragsgivningen
har utformats med utgångspunkt härifrån. Möjligheter föreligger
dock för enskilda organisationer — föreningar eller stiftelser —
att erhålla statsbidrag enligt samma principer som gäller för huvudmännen.
Som en garanti för kontinuitet i behandlingen förutsätts emellertid
i sådana fall en uppgörelse med huvudmannen. Vid sidan härav kan
även andra frivilliga initiativ förtjäna uppmärksamhet från samhällets
sida. En meningsfull vård av narkotikamissbrukare, liksom av alkoholmissbrukare,
är emellertid en kvalificerad uppgift som fordrar noggranna
förberedelser och systematisk uppföljning och kontroll. I den mån
dessa betingelser kan uppfyllas bör frivilliga insatser kunna komma i
fråga för samhällets stöd inte minst då de tar sig uttryck i experiment
med nya behandlingsformer. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t
till känna.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Slutbetänkande av narkomanvårdskommittén, m. m.

Narkomanvårdskommittén avgav sitt slutbetänkande år 1969 (SOU
1969:52 och 1969:53). Betänkandet innehåller en omfattande kartläggning
av läget på narkotikaområdet och en diskussion av samhällets insatser
i kampen mot narkotikamissbruket. Kommitténs rekommendationer
och förslag spänner över vitt skilda områden, t. ex. internationellt
samarbete, kontroll av läkemedelskonsumtionen, rättsvårdande insatser,
utveckling av teknisk-diagnostiska metoder samt fortsatt utbyggnad av
forskningsarbete och vårdresurser.

Betänkandet har remissbehandlats.

I årets statsverksproposition (bil. 7 s. 177) anför chefen för socialdepartementet
att de i betänkandet behandlade frågorna är under uppmärksamhet
hos berörda myndigheter och inom det särskilt inrättade
samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk.

I februari i år tillsatte socialstyrelsen en expertgrupp på 9 personer
såsom rådgivande organ åt socialstyrelsen i narkotikafrågor.

Samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN)

Den 27 december 1968 antog regeringen ett tiopunktsprogram för
en offensiv på bred front mot narkotikamissbruket. Programmet innebär
skärpt kamp mot narkotikabranschens profitörer, ökade förebyggande
insatser, förstärkta vårdinsatser och samordning av samhällets
insatser. Regeringen tillsatte omedelbart ett samarbetsorgan för bekäm -

SoU 1971:39

pande av narkotikamissbruket (SBN). SBN leds av statsrådet Lidbom.
Ledamöter är riksåklagaren, cheferna för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen och skolöverstyrelsen
samt VD i Svenska kommunförbundet och förbundsdirektören i Svenska
landstingsförbundet. SBN har den 13 april 1971 utgivit en skrift Fakta
om narkotika och narkomani, i vilken behandlats narkotikamissbrukets
orsaker och utbredning. Syftet med skriften, som är ett komplement till
en tidigare faktaskrift, är att ge en utförligare presentation av den psykologiska
och sociala bakgrunden till narkotikamissbruk.

Perspektivanalys för edruskapsarbeidet

Den norska regeringen har i anslutning till långtidsprogrammet 1970
—1973 lagt fram ”perspektivanalyser” som innebär utvecklingsskisser
fram till 1990 i fråga om Norges ekonomi, utbildningssektom, arbetsmarknaden,
hälsovården, samfärdseln inom landet och energiförsörjningen.
Med utgångspunkt i analyser beträffande hälsovården har
Statens edruskapsdirektorat utarbetat en skrift Perspektivanalyse för
edruskapsarbeidet (nykterhetsvårdsarbetet). Skriften som upptar 60 sidor
har fyra huvudavsnitt med följande kapitelrubriker, nämligen 1)
Utvecklingstendenser i samhället och nykterhetsvårdssektom, 2) Utvecklingslinjer,
principer och målsättningar i nykterhetsvårdsarbetet, 3)
Åtgärder och organisation samt 4) Den fortsatta utbyggnaden av de
olika organen.

Beträffande det norska systemet för långtidsplanering får utskottet
i övrigt hänvisa till 1970 års långtidsutredning, bil. 9, Plan och Prognos
(SOU 1971:70 s. 64).

Utskottet

I de fyra motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor
om olika åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket.

I motionen 1971:132 hemställs att riksdagen skall begära att en parlamentarisk
utredning tillsätts med vissa närmare angivna uppgifter på
narkotikaområdet. Den begärda utredningen skulle enligt motionärerna
framlägga förslag till ändringar och förtydliganden av gällande
statsbidragsbestämmelser så att bidrag kan utgå för även andra former
av narkomanvård än dem som nu erhåller stöd. Utredningen skulle vidare
ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som föreslagits av
bl. a. narkomanvårdskommittén samt framlägga en mer detaljerad plan
för den svenska narkomanvårdspolitiken. Den parlamentariska utredningen
skulle slutligen följa utvecklingen på narkotikaområdet och föreslå
lämpliga åtgärder.

I motionen 1971:189 hemställs att riksdagen skall anhålla om snabba
åtgärder i syfte att nedbringa alkohol- och narkotikamissbruket.
Yrkandet framställs under hänvisning till att det i alkoholpolitiska ut -

SoU 1971:39

redningens direktiv uttalas att utredningen inte får blockera separata åtgärder
på området.

I motionen 1971:248 yrkas att riksdagen skall begära att en perspektivanalys
för de närmaste 20 åren skyndsamt utförs rörande alkoholoch
narkotikaproblemen i samhället, de motåtgärder som bedöms nödvändiga
och effektiva för att bekämpa alkohol- och narkotikaskadoma
under denna period samt de kostnader som dessa åtgärder kan föranleda.
Motionärerna hänvisar till att en sådan perspektivanalys — långtidsutredning
— som begärs i motionen finns i Norge.

I motionen 1971:784 vill motionärerna att förslag till en allmän alkoholskadeförsäkring
skall utarbetas. Premiema skulle betalas vid inköp
av alkoholvaror i proportion till varornas alkoholstyrka. Skador
med påvisbart samband med alkohol skulle betalas av försäkringen.

Problemet att komma till rätta med alkoholmissbruket i vårt samhälle
har varit aktuellt under lång tid. Åtskilliga utredningar har gjorts
på området, och genom lagstiftning och andra åtgärder har statsmakterna
sökt bringa ner missbruket. Även frivilliga insatser av betydande
mått har skett. Trots de insatser som sålunda har gjorts utgör alkoholfrågan
fortfarande ett allvarligt samhällsproblem i vårt land. Under de
senaste åren har framför allt den ökade mellanölskonsumtionen bland
ungdom alltmer kommit att dominera diskussionen på området. År
1965 tillkallades alkoholpolitiska utredningen för att granska effekten
av 1954 års nykterhetsreform. Utredningen skall behandla alla de spörsmål
som är av betydelse för alkohol- och nykterhetspolitiken. Alkoholpolitiska
utredningen har tagit initiativet till genomförandet av ett antal
vetenskapliga undersökningar och viss försöksverksamhet. Utredningen
har nyligen avgivit ett delbetänkande i mellanölsfrågan. Riksdagen
kommer inom en nära framtid att få ta ställning till förslag från Kungl.
Maj:t i anledning av detta betänkande. Andra utredningar — bl. a. socialutredningen
— sysslar med frågor som är av betydelse för den
framtida nykterhetsvården.

Alkoholfrågan är både svår och komplicerad, och det är lika litet nu
som tidigare möjligt att ange några lätt framkomliga vägar för att åstadkomma
väsentliga förbättringar på området. Mera betydande ändringar i
alkoholpolitiken måste enligt utskottets mening grunda sig på ingående
överväganden som i sin tur baserar sig på grundligare undersökningar
och om möjligt försök på alkoholområdet. Mot denna bakgrund är det
värdefullt att sådant grundmaterial inom en nära framtid kommer att
läggas fram av alkoholpolitiska utredningen. Enligt vad utskottet inhämtat
är målsättningen att utredningens huvudbetänkande därefter
skall framläggas under hösten 1972. Utredningens förslag bör avvaktas
innan statsmakterna tar ställning till den framtida alkohol- och nykterhetspolitiken.
Utskottet kan med hänsyn härtill inte biträda förslaget
i motionen 1971:189. Motionen avstryks i denna del.

SoU 1971:39

I motionen 1971:248 om en perspektivanalys av alkohol- och narkotikaproblemen
anförs bl. a. att hittills vidtagna åtgärder mot missbruket
av alkohol och narkotika har varit föga framgångsrika, sannolikt beroende
på att de inte varit tillräckligt genomtänkta och underbyggda av
fakta av olika slag. Motionärerna menar att den av dem begärda utredningen
måste innefatta de samhällsekonomiska effekterna av missbruket.
Därvid måste göras en analys som visar vilka vinster som med viss
insats mot missbruket kan uppnås i form av bl. a. minskade vårdkostnader
och kostnader för produktionsbortfall samt minskade skadekostnader
i trafiken, genom brott och vid olycksfall i arbete.

Den i motionen framförda meningen att den mera långsiktiga politiken
på alkoholområdet — liksom på narkotikaområdet — måste, som
motionärerna uttrycker saken, baseras på välgrundade hypoteser i stället
för på lösa antaganden står helt i överensstämmelse med de synpunkter
som utskottet anfört ovan. Om åtgärderna på förevarande områden
kunde grundas på planer som hade en mer långsiktig inriktning
än vad som nu är fallet skulle otvivelaktigt fördelar kunna uppnås. Då
man skall bedöma motionsyrkandet måste man emellertid också beakta
att behovet av mera långsiktiga planer för verksamheten inte är begränsat
till de här aktuella områdena utan att motsvarande önskemål
med fog kan framställas inom andra samhällsområden. I den mån
alkoholpolitiska utredningen eller socialutredningen finner en perspektivanalys
på förevarande område möjlig och önskvärd är dessa
utredningar givetvis oförhindrade att ta initiativ i frågan. Här
bör nämnas att en analys av långtidsutredningarnas metodik nyligen
har publicerats av 1970 års långtidsutredning och att den här aktuella
problematiken berörs i ett i dagarna framlagt betänkande av konstitutionsutskottet
(1971:50). Det finns även skäl erinra om att socialstyrelsen
— enligt vad som framgår av styrelsens petita för nästa budgetår
— har uppmärksamheten riktad på angelägenheten av perspektivplanering,
dvs. redovisningar av tänkbara utvecklingsalternativ i visst, relativt
långt, tidsperspektiv. Mot den angivna bakgrunden kan utskottet inte
finna det motiverat att riksdagen tar något initiativ i anledning av motionen.
Utskottet avstyrker således motionen.

Mot förslaget i motionen 1971:784 kan flera invändningar resas. Sålunda
står det i mindre god överensstämmelse med försäkringsmässiga
principer att ha en försäkring, beträffande vilken man, med en viss tillspetsning
av uttryckssättet, kan säga att man uppsåtligen framkallar
försäkringsfallet genom att erlägga tillräckligt ”hög premie”. Det bör också
framhållas att det inte är möjligt att avgränsa de skador som förorsakats
av alkohol från andra skador. I den mån motionsförslaget är att
se som ett yrkande om en specialdestinerad skatt vill utskottet erinra om
att riksdagen i andra sammanhang uttalat sig mot att skatter och avgifter
specialdestineras till visst ändamål. Utskottet avstyrker motionen.

SoU 1971:39

Narkotikafrågan har först under 1960-talet blivit ett allvarligt samhällsproblem
hos oss. I den allmänna debatten har detta problem ofta
kommit att överskugga alkoholproblemet. Sedan medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
framlagt förslag bl. a. rörande vården av narkotikamissbrukare
samt beträffande kontrollsystemet på området, antog
statsmakterna i början av år 1968 riktlinjer för vården av narkotikamissbrukare.
Samtidigt antogs en särskild narkotikastrafflag. I slutet av år
1968 inrättades ett särskilt samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk
(SBN). I detta organ, som leds av ett statsråd, ingår riksåklagaren
samt chefema för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen,
generaltullstyrelsen och skolöverstyrelsen samt företrädare
för Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Ar 1969 avgav narkomanvårdskommittén
sitt slutbetänkande. Betänkandet innehåller en omfattande
kartläggning av läget på narkotikaområdet och en diskussion
av samhällets insatser i kampen mot narkotikamissbruket. Kommitténs
rekommendationer och förslag spänner över vitt skilda områden, såsom
internationellt samarbete, kontroll av läkemedelskonsumtionen, rättsvårdande
insatser, utveckling av tekniskt diagnostiska metoder samt fortsatt
utbyggnad av ett forskningsarbete och vårdresurser. De i betänkandet
upptagna frågorna är under uppmärksamhet hos berörda myndigheter.

Då narkotikafrågan diskuterats under senare år har gång efter annan
framhållits att kampen mot narkotikamissbruket måste förås oavlåtligt
och på många olika fronter. Denna synpunkt kan enligt utskottets mening
inte nog understrykas. Problemet rymmer så många aspekter, att
det inte är möjligt att med aldrig så effektiva insatser på endast någon
eller några av dessa fronter nå ett resultat som ger någon varaktig minskning
av narkotikamissbruket. Med hänsyn härtill är samarbetet mellan de
organ som har att svara för bekämpande av narkotikamissbruket av den
allra största betydelse. Det samarbetsorgan som regeringen inrättat för
ändamålet har således en viktig uppgift att fylla. Det ankommer i
främsta rummet på de myndigheter som är företrädda i samarbetsorganet
att svara för den närmare utformningen av de centrala åtgärder
som bör vidtas på narkotikaområdet. En betydelsefull roll spelar härvidlag
socialstyrelsen, som enligt narkomanvårdskommittén bör utöva
den centrala ledningen i landet i arbetet mot missbruk av narkotika och
andra droger. Myndigheten har knutit till sig en expertgrupp på nio personer
som rådgivande organ i narkotikafrågor. Socialstyrelsen har i petita
för nästa budgetår ägnat betydande uppmärksamhet åt frågan om
narkomanvården.

Enligt de av riksdagen antagna riktlinjerna för vården av narkotikamissbrukare
skall vården ordnas inom ramen för landstingens sjukvårdande
och kommunernas socialvårdande verksamhet. Frågan om vilket
resultat man kan nå på vårdsidan är därför i hög grad avhängig huvud -

SoU 1971:39

männens intresse och insatser på detta vårdområde. För att stimulera
huvudmännen att göra vårdinsatser utgår statsbidrag till såväl vårdcentraler
som behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare.
Då det gäller den i motionen 1971:132 upptagna frågan
om statsbidrag till ytterligare former av narkomanvård — nämligen
bl. a. öppen vård, familjevård och lägervård — får utskottet erinra om
följande. Sedan motionen 1971:132 väcktes har utskottet — i samband
med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. (SoU 1971:5 p. 37) i anledning av en motion uttalat att frivilliga
insatser på narkomanvårdsområdet bör kunna komma i fråga för
samhällets stöd inte minst då det tar sig uttryck i experiment med nya
behandlingsformer. Utskottet har i sammanhanget framhållit att en meningsfull
vård av narkotikamissbrukare, liksom av alkoholmissbrukare,
är en kvalificerad uppgift och fordrar noggranna förberedelser och systematisk
uppföljning och kontroll; dessa betingelser måste vara uppfyllda
för att statsbidrag skall kunna utgå. Utskottets uttalande har getts
Kungl. Maj:t till känna av riksdagen.

Mot bakgrund av den ovan lämnade redogörelsen för de insatser som
görs på narkotikaområdet anser utskottet det inte motiverat att nu tillsätta
en sådan parlamentarisk utredning på området som begärs i motionen
1971:132. Utskottet avstyrker således denna motion.

Även beträffande yrkandet i motionen 1971:189, såvitt avser narkotikaområdet,
får utskottet hänvisa till den lämnade redogörelsen för de
insatser som på olika håll görs för att minska narkotikamissbruket. I
motionen har inte pekats på någon metod som skulle radikalt kunna förändra
situationen på detta område. Med hänsyn till det anförda avstyrker
utskottet motionen även i denna del.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1971:132,

B. att riksdagen avslår motionen 1971:189,

C. att riksdagen avslår motionen 1971:248,

D. att riksdagen avslår motionen 1971:784.

Stockholm den 16 november 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson
i Öskevik (c), Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Åkerlind (m),
Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c) och Nilsson i Växjö (s).

SoU 1971:39

Reservationer

1) Vid utskottets hemställan under A. av herrar Hamrin (fp) och
Hyltander (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Då
narkotikafrågan diskuterats” och slutar på s. 12 med ”således denna
motion” bort ersättas med text av följande lydelse:

”Då narkotikafrågan diskuterats under senare år har gång efter annan
framhållits att kampen mot narkotikamissbruket måste föras oavlåtligt
och på många olika fronter. Denna synpunkt kan enligt utskottets mening
inte nog understrykas. Problemet rymmer så många aspekter, att
det inte är möjligt att med aldrig så effektiva insatser på endast någon
eller några av dessa fronter nå ett resultat som ger någon varaktig minskning
av narkotikamissbruket. Med hänsyn härtill är samarbetet mellan
de organ som har att svara för bekämpande av narkotikamissbruket av
den allra största betydelse. Det samarbetsorgan som regeringen inrättat
för ändamålet har således en viktig uppgift att fylla. Det har emellertid
med hänsyn till sin sammansättning uppenbarligen ingen möjlighet att
fungera annat än som samverkansorgan. Utformningen av de konkreta
åtgärder som måste vidtagas på det centrala planet för att bekämpa narkotikamissbruket
ankommer därför så gott som uteslutande på de myndigheter
som är företrädda i samarbetsorganet. Det saknas emellertid en
fast målsättning för dessa myndigheters arbete på området. Narkomanvårdskommittén
— som var en ren expertkommitté — har visserligen i
sitt slutbetänkande gjort en omfattande kartläggning av läget på narkotikaområdet
och utförligt diskuterat samhällets insatser i kampen mot
narkotikamissbruket men utredningens arbete har inte följts upp, vare
sig genom att riksdagen fått möjlighet att ta ställning till kommitténs rekommendationer
eller förslag eller genom att dessa blivit föremål för
överväganden i en kommitté i vilken ingår företrädare för de politiska
partierna. Enligt utskottets mening borde det ha varit naturligt för att
inte säga självklart att så skulle ha skett. Utvecklingen under den tid
som gått sedan kommitténs betänkande framlades har också bekräftat
att de åtgärder som genomförts och genomförs på förslag av kommittén
inte är tillräckliga för att effektivt bekämpa missbruket.

Utskottet anser det angeläget att en parlamentarisk utredning tillsätts
för att ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén
föreslagit samt framlägga en mer detaljerad plan för
den svenska narkomanvårdspolitiken. Bland de uppgifter utredningen bör
få bör ingå att framlägga förslag till ändringar och förtydliganden av
gällande statsbidragsbestämmelser så att bidrag kan utgå för ytterligare
former av narkomanvård.”

SoU 1971:39

dels att utskottet bort hemställa

”A. att riksdagen i anledning av motionen 1971:132 hos Kungl.
Maj:t hemställer om tillstättande av en parlamentarisk utredning
med uppgift

att framlägga förslag till ändringar och förtydliganden av
gällande statsbidragsbestämmelser så att bidrag kan utgå för
ytterligare former av narkomanvård samt
att ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén
och andra föreslagit samt framlägga en
mer detaljerad plan för den svenska narkomanvårdspolitiken.”

2) Vid utskottets hemställan under C. av herrar Hamrin (fp) och Hyltander
(fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
”Den i motionen” och avslutar med ”avstyrker således motionen” bort
ersättas med text av följande lydelse:

”Den i motionen 1971:248 framförda meningen att den mera långsiktiga
politiken på alkoholområdet — liksom på narkotikaområdet —
måste, som motionärerna uttrycker saken, baseras på välgrundade hypoteser
i stället för på lösa antaganden står helt i överensstämmelse med de
synpunkter som utskottet anfört ovan. Om åtgärderna på förevarande
områden kunde grundas på planer som hade en mera långsiktig inriktning
än vad som nu är fallet skulle otvivelaktigt fördelar kunna uppnås.
Enligt utskottets mening bör riksdagen därför begära en sådan perspektivanalys
som föreslås i motionen. Utskottet tillstyrker således motionen.”
dels att utskottet bort hemställa

”C. att riksdagen med bifall till motionen 1971:248 hos Kungl.
Maj:t hemställer att en perspektivanalys för de närmaste tjugo
åren skyndsamt utföres rörande alkohol- och narkotikaproblemen
i samhället, de motåtgärder som bedömes nödvändiga och
effektiva för att bekämpa alkohol- och narkotikaskadorna under
denna period samt de kostnader som dessa åtgärder kan
föranleda.”

Särskilt yttrande

av herr Åkerlind (m) som anfört:

I utskottets utlåtande sägs beträffande alkoholfrågan att det inte är
möjligt att ange några lätt framkomliga vägar för att åstadkomma väsentliga
förbättringar på området. Beträffande narkotikafrågan sägs att
det inte är möjligt att med aldrig så effektiva insatser på något eller några
områden nå ett resultat som ger någon varaktig minskning av narkotikamissbruket.
Jag kan inte dela utskottets mening i dessa avseenden.
Uttalandet om åtgärderna mot narkotikamissbruk kan tolkas så att

SoU 1971:39

vilka åtgärder som samhället nu eller framgent än vidtar i dessa frågor
kan åtgärderna inte leda till en varaktig minskning av narkotikamissbruket.
Under senare år finns många exempel på att personer med allvarliga
alkohol- eller narkotikaproblem blivit helt lösta från beroendet av dessa
gifter genom en personlig frälsningsupplevelse och tro på Gud. Genom
tro och bön har dessa fått kraft att avstå från alkohol och narkotika och
även helt frigjorts från beroendet av dessa gifter. Det är alltså möjligt
att ange framkomliga vägar för att åstadkomma väsentliga förbättringar
både när det gäller missbruk av alkohol och av narkotika.

I motionen 1971:784 föreslås införande av en särskild alkoholskadeförsäkring.
Även om jag delar de synpunkter som framförs i motionen
om att alkoholförbrukaren i princip bör stå för de kostnader som hans
konsumtion för med sig i olika avseenden, tror jag liksom utskottet att
det inte är möjligt att lösa frågan genom någon form av försäkring.
Däremot kan jag inte instämma i vad utskottet uttalat angående specialdestinerade
skatter. Specialdestinering förekommer i flera fall. Ett
exempel på detta är den avgift till arbetarskyddsfonden som riksdagen
beslutat tidigare i år. Enligt min mening kan inte heller en specialdestinering
av avgifter på alkoholkonsumtion till alkoholbrukets offer te
sig orimlig om överföringen kan lösas på ett enkelt och rättvist sätt.

AB Egnellska Boktryckeilet, Stockholm 1971