Socialutskottets betänkande nr 37 år 1971

SoU 1971:37

Nr 37

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om patienternas
ställning inom vårdområdet, m. m.
Motionsyrkandena

1) I motionen 1971: 98 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att försöksverksamhet
med samrådsgrupper och kliniknämnder anordnas vid de statliga
vårdanstalterna, samt

att Kungl. Maj:t söker stimulera landstingen och primärkommunerna
till försöksverksamhet med samrådsgrupper och kliniknämnder vid vårdanstalterna.

2) I motionen 1971:355 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas — såvitt
nu är i fråga — att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut)
uppmanas stimulera huvudmännen till försöksverksamhet med
regionala vårdombudsmän.

3) I motionen 1971:737 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c)
yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en snar
prövning av möjligheterna att inleda en försöksverksamhet med en
av staten anställd patientombudsman vid något av våra större sjukhus.

4) I motionen 1971: 742 av fru Eriksson i Stockholm (s) och fru Gradin
(s) yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte föreslå, att
en utredning tillsätts om patientens ställning inom sjukvården med särskilt
sikte på

A. en förändring av medicinalväsendets ansvarsnämnd,

B. uppbyggnad av kontaktmöjligheter mellan patient och för sjukvården
ansvariga och inom sjukvården arbetande, och

C. en allmän förbättring av sjukvårdens inre miljö.

5) I motionen 1971: 1187 av fru Nordlander m. fl. (vpk) yrkas att
riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag

dels om möjligheten att utöka medicinalväsendets ansvarsnämnd så
att ett reellt patientinflytande erhålles,

dels om inrättande av en neutral instans inom varje landstingsområde
för att öka patienternas rättsskydd.

1 Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 37

SoU 1971:37

Inledning

Motionerna 1971: 98, 1971: 355 såvitt här är i fråga, 1971: 737 och
1971: 1187 utmynnar i yrkanden om vissa anordningar m. m. inom sjukvården,
medan motionen 1971: 742 utmynnar i ett yrkande om en utredning
om patientens ställning inom sjukvården, dock med rekommendation
att vissa frågor särskilt beaktas.

I särskilda avsnitt av betänkandet behandlas yrkandena om patientoch
personalinflytande inom vårdområdet, om patientombudsmän och
vårdombudsmän samt om medicinalväsendets ansvarsnämnd m. m. I
närmast följande avsnitt kommer att behandlas frågor om information
till patienten, möjlighet för patienten att ta del av uppgifter om
honom och medgivande till behandling. Dessa frågor har i motionen
1971: 742 angivits bland frågor som bör utredas vid den i motionen
yrkade utredningen om patientens ställning inom sjukvården.

Vissa frågor om patientens ställning inom sjukvården
Informations- och kontaktfrågor

I motioner till 1970 års riksdag om inrättande av en vårdombudsman -nainstitution — vilka motioner jämte däröver avgivet utskottsutlåtande
m. m. berörs även i andra avsnitt av förevarande betänkande — togs
upp frågor om brist på information till patienter och om brister i den
mänskliga kontakten mellan patienter och personal inom sjukvården.

Socialstyrelsen anförde i yttrande över motionerna att styrelsen tagit
initiativet till och genomfört kurser i teammetodik för rehabiliteringspersonal
och avsåg att fortsätta därmed. Styrelsen anförde att det emellertid
enligt styrelsens mening var framför allt nödvändigt att de berörda frågorna
ingående behandlades vid förberedande kurser i den obligatoriska
utbildningen för all sjukvårdspersonal och alltså även för läkare. Redan
ingick ämnena psykologi och mentalhygien i läroplanerna för vårdpersonal
av olika kategorier, och dessa ämnen beaktades i allt högre grad i
de planer som var under utarbetande. Styrelsen anförde att överläggningar
inom styrelsen pågått i de berörda frågorna och att styrelsen avsåg
att tillsammans med sjukvårdshuvudmännen snarast söka lämpliga
vägar att praktiskt angripa problemen.

Svenska landstingsförbundet anförde i yttrande över motionerna att
en fortlöpande teoretisk och praktisk utbildning i arbets- och personalledning
samt samarbetsteknik kommit till stånd såsom led i utvecklingen
mot en bättre vårdmiljö. Utbildningen omfattade all personal inom sjukvården
med direkt patientkontakt. Landstingsförbundet anförde vidare
att det uppmärksammat bristerna beträffande möjligheten för utbyte
av information mellan personal och patienter.

Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

SoU 1971: 37

utlåtande ABU 1970: 60 att utskottet funnit det tillfredsställande att
olika vägar för att öka möjligheterna till information beaktades.

Handlingssekretess inom sjukvården

Sekretessregler beträffande handlingar inom sjukvården och socialvården
finns i 14 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Utlämning till patient av handling som
angår intagning, vård eller behandling på sjukhus eller hos läkare kan
vägras om det finns grundad anledning anta att genom utlämnande av
handlingen ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas
eller någons personliga säkerhet sättas i fara.

Frågor om handlingssekretess är för närvarande föremål för utredning
genom den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillsatta offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén (1971 års riksdagsberättelse
Ju 41).

I förenämnda motioner till 1970 års riksdag berördes även handlingssekretessen
inom sjukvården.

Socialstyrelsen uttalade i remissyttrande, att styrelsens erfarenhet gav
vid handen att gällande bestämmelser om partsekretess är så vagt utformade
att de kan inbjuda till att sjukvårdshandlingar i onödan blir
sekretessbelagda. Från enskildas sida anfördes i avsevärd utsträckning
besvär eller klagomål under hand över beslut varigenom de vägrats ta
del av sjukjournaler och läkarutlåtanden. Erfarenheterna på området
gjorde det enligt styrelsens mening angeläget att en översyn av bestämmelserna
rörande partsekretess inom sjukvården och socialvården snarast
företogs. Styrelsen föreslog att riksdagen skulle hemställa hos Kungl.
Maj:t att angivna sekretessfrågor finge tas upp med förtur av offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén för att behandlas i delförslag
innan kommitténs omfattande uppdrag i sin helhet slutförts.

Allmänna beredningsutskottet (ABU 1970:60) hänvisade till att
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén tillsatts och till att
denna kommitté kunde väntas ta upp det av motionärerna aktualiserade
problemet.

Medgivande till behandling m. m.

Inställelse hos läkare eller på sjukhus kan genomdrivas med tvång
när vederbörande föreskrifter i lagen (1966: 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall och smittskyddslagen (1968: 231) är tilllämpliga.
I normalfall kan patient inte mot sin vilja underkastas behandling
och han kan lämna läkaren och sjukhuset när han vill. I en situa -

SoU 1971: 37

tion där det erfordras till skydd för patienten eller omgivningen kan undantagsvis
tvång brukas om inte andra medel står till buds.

När det gäller operation — som t. ex. kan behöva företas på en patient
som förts till sjukhus i medvetslöst tillstånd — är rättsläget enligt
1965 års abortkommitté följande (SOU 1971:58 s. lil—112).

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken straffas för misshandel den som tillfogar
annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta, eller försätter
honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Lagrummet gäller också
läkare som utför en operation. För att han skall undgå straffansvar fordras
först och främst, att patienten samtycker till att utsättas för ingreppet.
Om patientens liv står på spel eller om en allvarlig fara för hans
hälsa föreligger som är så överhängande, att läkaren måste ingripa omedelbart,
får denne operera även om patientens samtycke inte kan inhämtas.
Att läkaren i sistnämnda fall går fri från ansvar följer av regeln i
24 kap. 4 § brottsbalken om straffrihet för den som handlar i en nödsituation.

Att patienten samtycker till att bli opererad är emellertid inte alltid
tillräckligt för att operation skall vara rättsenlig, dvs. tillåten. Inte heller
en uttrycklig begäran från patienten att bli opererad har denna verkan.
Ett ytterlighetsexempel härpå är barmhärtighetsdödande. En operation
i syfte att avliva skulle inte frita läkaren från ansvar för dödande, även
om den utfördes på patientens begäran och för att bespara denne lidande.
Görs en operation t. ex. för att dölja ett brott, kan straffansvar inträda
enligt 17 kap. 11 § brottsbalken. Syftet med operationen är också
av avgörande betydelse för frågan om den är tillåten. Att bota, lindra
eller förebygga en kroppslig eller själslig sjukdom hos patienten är ett
syfte, som gör operation tillåten. En operativ åtgärd som sker med patientens
samtycke, torde i övrigt anses rättsenlig, så länge som ändamålet
med åtgärden är att bota eller att undanröja risker för patientens egen
hälsa — på fackspråk kallas syftet terapeutiskt. För vilka andra ändamål
än det terapeutiska som operation får utföras är oklart. Är en operation
förenad med risk för patientens liv eller hälsa och skall den fylla
ett annat ändamål än det terapeutiska, torde man kunna utgå från att
den enskilde läkaren ställer anspråk på att statsmakterna genom särskild
lagstiftning tar ansvaret för att ändamålet är legitimt.

Det är inte enbart mot den straffrättsliga bakgrund som har angetts
nu — att läkaren har personligt ansvar för att operation var nödvändig
av hänsyn till patientens egen hälsa — som samhället följer principen,
att läkaren själv avgör om operation skall utföras eller ej. Enligt allmän
läkarinstruktion (1963: 341) är varje läkare skyldig att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten de råd och
den behandling som dennes tillstånd fordrar (3 §). Åsidosätter läkare den
skyldigheten, straffas han enligt 10 § instruktionen med böter eller
fängelse i högst sex månader. Läkare i allmän tjänst, som handlar i strid
mot vetenskap och beprövad erfarenhet är även underkastad ansvar för
tjänstefel enligt bestämmelserna i 20 kap. 4 § brottsbalken. Enligt lagen
(1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket kan socialstyrelsen återkalla
läkares legitimation bl. a. om denne har dömts till fängelse för
brott, som han har begått under utövningen av sitt yrke, och därigenom

SoU 1971:37

visat sig olämplig för yrket, eller om han i övrigt har visat sig vara uppenbart
olämplig som läkare (3 och 4 §§).

Vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet är inte ämne för
lagstiftning, utan utformas ytterst av medicinalväsendets ansvarsnämnd.
Socialstyrelsen meddelar också råd och anvisningar i frågor som kan
behöva förtydligas.

Om patient- och personalinflytande inom vårdområdet
Motionerna

I motionen 1971: 98 hänvisas beträffande motivering för yrkandena till
motionen 1971: 86. I denna motion påpekas, såvitt nu är i fråga, att
inom vårdinrättningar av olika slag råder ännu i dag stora klyftor mellan
de vårdade och vårdpersonalen samt mellan personalkategorier av
olika slag.

För att minska klyftorna i det första avseendet bör enligt motionärerna
någon typ av samrådsorgan, där även vårdtagama är representerade,
prövas. Motionärerna omnämner att vid ålderdomshem i Göteborg
har samrådsgrupper inrättats, som behandlar interna miljöfrågor
av olika slag.

I vad gäller klyftor mellan personalkategorier av olika slag vid vårdinrättningar
syns enligt motionärerna ett närmare samarbete i det dagliga
vårdarbetet vara den närmast till hands liggande vägen att minska
klyftorna. Det kan, säger motionärerna, ske genom att kroppsläkare,
psykiatriker, terapeut, kurator, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden och
i förekommande fall även sjukhuspräst bildar ett vårdlag, som sammanträffar
så ofta som möjligt för att diskutera vårdtagarnas tillstånd,
reaktioner och uttalanden, vilket bl. a. skulle leda till bättre samordnade
vårdåtgärder. På högre nivå bör vidare enligt motionärerna finnas en
för hela kliniken (eller motsvarande) gemensam nämnd med beslutanderätt
i vissa organisatoriska frågor. Kliniknämnden bör också ha rätt
att yttra sig i de frågor rörande patientvård som inte är av rent
medicinsk karaktär. Kliniknämnden bör sammansättas av representanter
för de olika personalkategorierna med klinikchefen som ordförande.

I motionen 1971:742 påpekas att information från patienterna till
sjukvårdens yrkeskår, sjukvårdens huvudmän, förtroendevalda och
administration har inga givna kanaler. Hur patienterna uppfattar sin
egen situation och vilka frågor de önskar ställa kommer inte fram. Rent
lokalt bör kontaktmöjligheter byggas upp sägs det vidare.

Allmänt om utredningsarbetet på det företagsdemokratiska området

På det företagsdemokratiska området pågår sedan några år tillbaka en
tämligen omfattande försöks- och forskningsverksamhet. Partema på

SoU 1971: 37

arbetsmarknaden har i huvudsak själva organiserat och svarat för detta
arbete. Staten har medverkat på de områden där staten är arbetsgivare.

En uppgift för de företagsnämnder som finns ute på arbetsplatserna
är att upprätthålla fortlöpande samverkan mellan arbetsgivaren (myndigheten)
och de anställda.

I anslutning till de fr. o. m. den 1 januari 1967 gällande företagsnämndsavtalen
mellan SAF och LO samt mellan SAF och TCO har
inrättats Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor. Detta organ har till
uppgift bl. a. att verka för effektivisering av samarbetet i företagen, att
bistå företag och arbetsmarknadsorganisationer med utbildning, information
och rådgivning m. m. i samarbetsfrågor, att främja vetenskaplig
forskning kring sådana frågor och att främja företagsnämndernas verksamhet.
En permanent arbetsgrupp för forskning har tillsatts. I september
1969 faställde rådet riktlinjer för försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati. Arbetet på att utforma försöksverksamheten har
inletts vid ett antal företag.

Motsvarigheter till Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor har inrättats
inom andra sektorer av arbetsmarknaden än den för SAF, LO och TCO
gemensamma. Inom den offentliga sektorn finns statsförvaltningens
centrala samarbetsråd för personalfrågor samt de centrala råden för
samarbetsfrågor på de primärkommunala och landstingskommunala
arbetsområdena.

Statsförvaltningens centrala samarbetsråd för personalfrågor inrättades
år 1969 (prop. 1969: 1 bil. 2 s. 27—28) och består av 18 ledamöter,
varav nio utsedda av Kungl. Majit och nio utsedda av de statsanställdas
fyra huvudorganisationer. Rådet har till uppgift att följa
utvecklingen på samarbetsområdet inom statsförvaltningen och verka
för ett effektivare samarbete mellan myndigheterna och de statsanställda.
Principiellt betydelsefulla personalfrågor skall behandlas i rådet. Rådet
skall bl. a. ta initiativ för att utveckla samarbetet mellan statliga
myndigheter och de statsanställda och främja utbildningen i samarbetsfrågor.

Centrala rådet för samarbetsfrågor på det primärkommunala arbetsområdet
bildades år 1968 och består av tolv ledamöter, varav sex företräder
Svenska kommunförbundet och sex företräder de kommunalanställdas
huvudorganisationer. Rådet har tilluppgift att 1) med uppmärksamhet
följa utvecklingen på samarbetsområdet, 2) i detta syfte söka
nära kontakt med motsvarande organ för samarbetsfrågor på arbetsmarknaden
i övrigt, 3) verka för effektivisering av samarbetet i kommunerna
samt 4) genom egen aktivitet eller genom andra organ bistå
kommunerna med bl. a. utbildning i samarbetsfrågor samt informationsoch
rådgivningsverksamhet angående utveckling av olika samarbetsformer
i kommunerna och rörande utredningar av betydelse för samarbetets
utveckling.

SoU 1971:37

Centrala rådet för samarbetsfrågor på det landstingskommunala arbetsområdet
har också tolv ledamöter, varav sex företräder Svenska
landstingsförbundet och sex de landstingsanställdas huvudorganisationer.
Rådet har uppgifter motsvarande uppgifterna för centrala rådet för
samarbetsfrågor på det primärkommunala arbetsområdet.

Enligt ett Kungl. Maj:ts bemyndigande hösten 1968 har tillkallats en
delegation för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de
statliga aktiebolagen (1971 års riksdagsberättelse I 11). Delegationen,
som består av företrädare för Kungl. Maj:ts kansli och de statliga aktiebolagen
samt för de anställdas organisationer, skall främst ta initiativ
till sådana försöks- och utvecklingsprojekt som kan ge vägledning för
en fördjupad företagsdemokrati inom det svenska näringslivet i dess
helhet.

Enligt ett Kungl. Maj:ts bemyndigande hösten 1969 tillkallades en
delegation för förvaltningsdemokrati, DEFF (1971 års riksdagsberättelse
Fi 53). I delegationen ingår företrädare för statsförvaltningen och för
statstjänstemännens huvudorganisationer. Delegationen skall utreda frågor
angående försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati inom
statsförvaltningen.

De båda nämnda delegationerna medverkar i en tämligen omfattande
försöksverksamhet.

Riksdagsbehandling år 1971 av frågor om företagsdemokrati

Inrikesutskottet har under 1971 års riksdags vårsession behandlat en
rad motioner om företagsdemokrati med bl. a. yrkande om att regeringen
skall stimulera det arbetsdemokratiska reformarbetet i bl. a.
statlig och kommunal verksamhet. Yttranden över motionerna inhämtades
bl. a. från SAF, LO, TCO, SACO, Statstjänstemännens riksförbund,
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Remissinstanserna
ställde sig i stort sett avvisande till de framställda motionsyrkandena
och hänvisade till den försöksverksamhet som pågår.
Inrikesutskottet — som i sitt av riksdagen godkända betänkande InU
1971: 14 föreslog att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd — uttalade beträffande motionsyrkandena om ökat statligt engagemang
i de företagsdemokratiska frågorna bl. a. följande.

Vid förra årets riksdag avslogs motioner med yrkanden av i stort sett
samma innebörd som den förevarande.

Remissyttranden över årets motioner ger vid handen att parterna på
arbetsmarknaden ställer sig avvisande till de framlagda förslagen.

Enligt utskottets mening bör riksdagen respektera arbetsmarknadsparternas
inställning att de själva bör ha huvudansvaret för den fortsatta
utvecklingen på det företagsdemokratiska området. Staten kan göra
betydelsefulla insatser genom att driva på utvecklingen på de områden
där staten är arbetsgivare och genom att understödja forskning. Såsom
ovan redovisats pågår en omfattande försöksverksamhet på både det

SoU 1971:37

statliga och enskilda fältet med olika grader av inflytande för de anställda.
Försöksverksamheten omfattar bl. a. representantion för de anställda
i företags och myndigheters styrelser. Mot denna bakgrund och
med hänsyn till att såväl LO som TCO under innevarande år kommer att
ta ställning till program för den fortsatta utvecklingen på det aktuella
området bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Även konstitutionsutskottet har under 1971 års riksdags vårsession
behandlat en fråga avseende det företagsdemokratiska området, nämligen
ett motionsyrkande om utredning av frågan om delegering av beslutanderätt
till kommunal företagsnämnd. I sitt av riksdagen godkända
betänkande KU 1971: 31 — vari utskottet föreslog avslag på yrkandet
— uttalade utskottet följande.

Den fråga som aktualiseras i förevarande motionsyrkande var föremål
för riksdagens prövning under föregående år. Under hänvisning
till att spörsmålet behandlades av parterna på det kommunala arbetsområdet
avslog riksdagen de då väckta motionerna. Utredningsarbete i
saken pågår för närvarande inom de centrala råden för samarbetsfrågor
inom det primärkommunala respektive det sekundärkommunala arbetsområdet,
Svenska kommunalarbetareförbundet och TCO. I detta läge
föreligger enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl för att nu inta en
annan ståndpunkt än förra året.

Behandlingen av kontaktfrågorna inom sjukvården vid 1970 års riksdag

I förenämnda motioner till 1970 års riksdag om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
framhävdes bl. a. betydelsen av bättre samarbete
mellan alla personalkategorier genom regelbundna överläggningar
samt medverkan från långtidspatienters sida vid utarbetandet av arbetsformer
och samarbetsformer som medel för att inom sjukvården skapa
en situation, där patienten känner större tillfredsställelse under vårdtiden,
och för att undanröja åtskilliga av de konflikter, som ibland uppstår.

Allmänna beredningsutskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande ABU 1970: 60 motionerna i denna del främst som en fråga
om information mellan patienter och personal och mellan olika personalkategorier.
Utskottet refererade vad socialstyrelsen och Landstingsförbundet
anfört i remissvaren om strävanden att förbättra informationen.
Utskottet uttalade härefter att utskottet fann det tillfredsställande
att olika vägar för att öka möjligheterna till information beaktades.
I sammanhanget borde nämnas — fortsatte utskottet — att det
enligt utskottets mening torde vara lättare att skapa god kontakt mellan
olika personalkategorier samt mellan personal och patienter på mindre
sjukhus och vårdinrättningar än på stora enheter.

SoU 1971: 37

Försöksverksamhet m. m. på det statliga vårdområdet

I direktiven för den i det föregående nämnda delegationen för förvaltningsdemokrati
(DEFF) framhålls att i försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati inom statsförvaltningen bör undersökas om
de anställdas inflytande på verksamheten inom den egna myndigheten
och på de förhållanden som råder där kan ökas. Utrymme bör ges åt
sådan medverkan från de anställdas sida att demokratiska arbetsformer
främjas och deras ställning som aktiva medarbetare inom myndighetens
verksamhetsområde stärks. I försöksverksamheten bör prövas förutsättningarna
för och resultaten av bl. a. viss omfördelning av beslutsbefogenheten
från nuvarande organ eller nivåer till andra organ eller nivåer
inom myndigheten, där de anställdas erfarenheter och synpunkter kan
få göra sig gällande i högre grad än nu. Försöken bör avse varierande
grader av inflytande för de anställdas intressen i skilda delar av beslutsprocessen.
Sådana frågor rörande verksamhetens allmänna inriktning,
ekonomiska och organisatoriska förutsättningar m. m. som nu avgörs
av myndighetens styrelse eller motsvarande ledningsorgan bör inte principiellt
undandras försöksverksamhet. Delegationen skall hålla kontakt
med bl. a. utvecklingsråden inom de kommunala och privata sektorerna.

DEFF har under år 1971 framlagt en rapport »Utgångspunkter för
försöksverksamhet». Rapporten är avsedd att vara vägledande för myndigheter,
anställda och de fackliga organisationerna i deras gemensamma
arbete att åstadkomma praktiska försök med fördjupad företagsdemokrati
inom statsförvaltningen. Som exempel på lämpliga områden
för praktiska försök nämns bl. a. att de anställda bör delta i arbetsuppgifternas,
arbetsmetodernas och miljöns utformning och påverka arbetsledningen
i vad gäller metoder, uppträdande m. m. En bred medverkan
från de anställdas sida föreslås när det gäller bl. a. myndigheternas interna
organisations- och rationaliseringsfrågor.

I det följande redovisas planer m. m. för konkreta försök med fördjupad
företagsdemokrati vid karolinska sjukhuset, statens vårdanstalter
för alkoholmissbrukare och ungdomsvårdsskolor.

Direktionen för karolinska sjukhuset tillsatte hösten 1970 en arbetsgrupp
bestående av tre representanter för sjukhusledningen och tre representanter
för personalen med uppgift att göra en förstudie beträffande
förutsättningarna i olika avseenden för att öka medinflytandet för de
anställda (personalinflytande- eller Pl-gruppen). Denna arbetsgrupp har
under år 1971 för en försöksverksamhet med ökat personalinflytande
lagt fram förslag om inrättande av kliniknämnder vid tre kliniker, en
planeringsnämnd för frågor om sjukhusets fortsatta utbyggande, en personalnämnd
för frågor om personaltjänsten och dess utformning samt
en utbildningsnämnd.

Kliniknämnd skall ha till uppgift att vara organ för samarbete, sam -

1* Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 37

SoU 1971:37

råd och information mellan klinikchef och vid kliniken anställda i sådana
former att personalen inom ramen för till klinikens förfogande
ställda resurser och de befogenheter, som enligt reglemente eller bemyndigande
av direktionen tillagts klinikchefen, kan påverka arbetsbetingelserna
och arbetsmiljön samt i övrigt tillförsäkras medinflytande
i alla andra frågor beträffande verksamheten än som avser medicinska
ställningstaganden, den medicinska undervisningen och forskningen.

Kliniknämnd skall även verka för att inom kliniken skapa former för
regelbunden lokalt anknuten samverkan mellan olika personalgrupper
i frågor rörande verksamheten och dess bedrivande, t. ex. avdelningskonferenser,
självstyrande grupper, stormöten. Formerna för sådan
samverkan bör så anordnas att jämväl nattjänstgörande personal kan
delta.

I framställningar till direktionen skall klinikchef ange hur vederbörande
ärende behandlats i kliniknämnden samt om och i så fall på vilka
punkter skiljaktiga meningar framkommit.

Klinikchef skall själv eller om ledamot så begär till samråd i nämnden
även uppta frågor beträffande den medicinska verksamhetens inriktning,
organisation och bedrivande liksom bedrivandet av förekommande undervisning
och forskning samt pröva de synpunkter och förslag som
därvid kan framkomma.

Klinikchefen skall vara självskriven ledamot av nämnden och tillika
dess ordförande. Som ledamöter i nämnden äger de personalorganisationer
som representerar sjukhusets personal och är anslutna till LO, TCO
eller SACO utse högst två ledamöter jämte suppleanter för varje huvudorganisation.
Om antalet på sjukhusets personalstat anställda vid
kliniken understiger 25, äger personalorganisationerna vardera utse endast
en ledamot och suppleant för denne. Vid val skall tillses att olika
yrkeskategorier och olika grenar av klinikens verksamhet i möjligaste
mån blir representerade bland ledamöterna och suppleanterna.

De av Pl-gruppen föreslagna nämnderna beräknas träda i verksamhet
före utgången av år 1971.

Tillskapande av organ med patientrepresentation diskuteras inom ledningen
för karolinska sjukhuset, men några konkreta förslag har ännu
inte framförts.

Inom socialstyrelsen utarbetas för närvarande råd och anvisningar
av styrelsen angående fritidsverksamhet vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. i syfte stimulera vårdanstalter — såväl statliga
som icke-statliga — och nykterhetsnämnder att medvetet lära de alkoholskadade
att utnyttja fritiden för intresseskapande sysselsättning. Denna
träning bör — enligt föreliggande förslag till råd och anvisningar —
för vårdanstalternas del delvis förläggas till den tid under dagen som
normalt fylls med arbete och ges lika stor betydelse som arbetsdriften.
Det föreslås att verksamheten skall vid varje anstalt handhas av ett

SoU 1971: 37

samarbetsorgan (aktivitetsnämnden) bestående av representanter för patienter,
personal samt organisationer ute i samhället.

Såsom led i försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati skall
representanter för personal vid ungdomsvårdsskolor dels vid vissa skolor
få ingå i skolstyrelsen med samma befogenheter som andra styrelseledamöter,
dels vid andra skolor äga rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden
utan att äga beslutanderätt.

Ungdomsvårdsskoleelever deltar tillsammans med representanter för
olika kategorier personal vid skolorna i de s. k. stora behandlingskollegiema,
där behandlingsplan för elevernas vård inom skolan och eftervård
görs upp.

Försöksverksamhet m. m. på de landstingskommunala och primärkommunala
vårdområdena

De förutnämnda centrala råden för samarbetsfrågor på de landstingskommunala
och primärkommunala arbetsområdena gjorde i mars 1970
vart för sig ett uttalande om försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati.
I uttalandena, som sakligt sett hade samma innehåll, anfördes
bl. a. följande.

Vid rådets överläggningar har parterna uttalat ett positivt intresse för
försöks- och experimentverksamheten inom detta område (fördjupad
företagsdemokrati). Arbetet bör syfta till att ge praktiska erfarenheter
av en rad former för utvidgad företagsdemokrati, vilka ofta omnämns
i den allmänna debatten.

Försöks- och experimentverksamheten kan innefatta olika åtgärder.
Väsentliga insatser för en fördjupning av företagsdemokratin kan göras
inom företagsnämndsavtalets ram. Enligt rådets mening är det angeläget
att få praktisk erfarenhet av sådana utvecklingsmöjligheter. Andra
insatser för en utveckling av företagsdemokratin kan förutsätta åtgärder
utanför det existerande avtalssystemet. Det är angeläget att även sådana
former blir praktiskt utprövade.

Rådet har enats om dels att försöks- och experimentverksamheten
bör ske på olika nivåer i förvaltningens (institutionen/förvaltningens)
organisation med tonvikten lagd på den enskilde arbetstagarens möjligheter
till ökat inflytande, dels att experiment med varierande grader av
inflytande från de anställdas sida bör komma ifråga.

Som exempel på sådan försöks- och experimentverksamhet anges i uttalandena
medverkan av de anställda (enskilda arbetstagare och/eller
de lokala fackliga organisationerna inom resp. förvaltningsområde) i
följande avseenden: i rationaliseringsverksamheten, vid personalpolitikens
utformning, med samråd i olika former vid urval av arbetsledare,
personalmän m. fl., i olika former vid överläggning med företagsledning,
genom representation i resp. förvaltningsstyrelse (styrelse/direktion)
etc.

SoU 1971:37

Råden uttalar vidare att försöksverksamheten förutsätter att lokala
överenskommelser träffas mellan parterna efter överläggningar i företagsnämnden.

I vad gäller det landstingskommunala arbetsområdet får vidare nämnas
följande.

På framställning av Svenska kommunalarbetareförbundet utsågs år
1969 en arbetsgrupp för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati.
Gruppen har utformat »Riktlinjer för försöksverksamhet med
fördjupad företagsdemokrati». Dessa riktlinjer har, sedan Centrala rådet
för samarbetsfrågor godkänt dem, med rekommendation av Landstingsförbundets
styrelse utsänts till landstingen, som inbjudits till deltagande
i en försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati.

Försöksverksamheten har avsetts omfatta medverkan i rationaliseringsverksamhet,
deltagande i beslutsprocesser, delegering av beslutanderätt,
självstyrande grupper, medverkan vid personalpolitikens utformning,
kontakter med förvaltningschef och representation i styrelse.

Åtta landsting hade fram till april månad år 1971 anmält sig till försöksverksamheten.
Avsikten är att försöksverksamheten i en del fall
skall kunna påbörjas under år 1971. Erfarenheterna från denna verksamhet
skall utgöra underlag för förändringar på samarbetsområdet.
Av de åtta landstingen har ett föreslagit en försöksverksamhet i samarbete
med sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(SPRI) med syfte att utveckla samarbetet inom sjukhusen
genom bl. a. avdelningsgrupper och klinikgrupper.

Ovannämnda försöksverksamhet på det landstingskommunala området
innefattar inte försök med organ för patientinflytande.

Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har innevarande
år beslutat införa en kontaktmannainstitution inom nämndens
verksamhetsområde. Varje lokalstyrelse för de förvaltningsområden, i
vilka landstingsområdet är indelat, skall bland styrelsens ledamöter och
suppleanter utse kontaktman eller kontaktmän för varje institution eller
verksamhet inom förvaltningsområdet. Patienter och personal vid institutionen/verksamheten
samt allmänheten i övrigt skall ha möjlighet att
till kontaktmannen framföra synpunkter på vården och övriga förhållanden
vid institutionen/verksamheten. De frågor som på detta sätt eller
vid kontaktmannens besök framkommer skall av kontaktmannen förmedlas
till lokalstyrelse, förvaltningsledning eller företagsnämnd.

Det centrala rådet för samarbetsfrågor på det primärkommunala arbetsområdet
har när det gäller vårdinstitutioner —- som på det primärkommunala
området huvudsakligen utgörs av ålderdomshem — ännu
varken tagit initiativ till eller övervägt försöksverksamhet med organ
för samverkan med patienter respektive personal.

Vid ålderdomshem och andra institutioner m. m. tillhörande Göteborgs
socialförvaltning har inrättats samrådsgrupper bestående av sex

SoU 1971:37

ledamöter, varav en utses av styrelsen för socialförvaltningen, två av
pensionärerna etc. inom sig, två av de anställda och en av vederbörande
avdelningschef. Samrådsgrupp har att behandla och avge förslag rörande
samtliga förhållanden vid hemmet eller institutionen med undantag för
behandling och vård i enskilda fall samt anställdas lönefrågor.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har år
1969 rekommenderat primärkommunema och landstingen att för frågor
om samplanering och samordning av primärkommunernas öppna åldringsvård
och landstingens öppna och slutna långtidssjukvård inrätta
regionala och lokala samrådsorgan. Det har framhållits som önskvärt
att de lokala organen upprätthåller kontakt med lokala pensionärsorganisationer
och patientföreningar.

Om patientombudsmän och vårdombudsmän
Motionerna

I motionen 1971: 737 påpekas att i många fall är det inte bara den
aktuella sjukdomen som kan vålla speciella problem för patienten utan
även praktiska frågor av social karaktär som vistelsen vid sjukhuset kan
åsamka. För patienten vore det enligt motionärerna synnerligen värdefullt
att få delge dessa frågor till en utomstående person med erfarenheter
av och kunskaper om människovärd i dess vidare bemärkelse. Från
rehabiliteringssynpunkt skulle det enligt motionärernas mening vara av
största vikt att patienterna åtminstone vid de större sjukhusen, där nu
inga eller mycket små möjligheter ges för patienter till personlig kontakt
med personal, skulle ha tillgång till en patientombudsman, till vilken
patienter med speciella problem i förtroende kunde vända sig under sin
vistelse på sjukhuset.

Patientombudsmannens verksamhet skulle enligt motionärerna omfatta
patienter som tvingas till en längre tids sjukhusvistelse eller som saknar
besök av anhöriga etc. vilka patienten kunde anförtro sig åt.

Motionärerna anser att en försöksverksamhet med patientombudsman
snarast bör igångsättas för att på grund av vunna erfarenheter byggas ut
att omfatta alla större sjukhus i landet. Motionärerna anför vidare att
de finner det utomordentligt angeläget att staten — i likhet med vad som
förekommer på andra områden — även inom sjukvården anställer en
patienternas egen ombudsman.

I motionen 1971:355 anförs — såvitt nu är i fråga — bl. a. att ett
område som behöver uppmärksammas ytterligare är patienternas rättsliga
situation. Motionärerna påpekar att medicinalväsendets ansvarsnämnd
kan utnyttjas som högsta instans då det gäller felaktig behandling
men att denna nämnd inte ensam fyller det behov som finns. Härvid
anges att dels är många av de klagomål över vården, som patienterna
framställer, inte av den karaktären att någon enskild person kan lastas

SoU 1971: 37

för misstag etc., dels avser klagomålen ofta frågor som inte är av det
omfånget att de normalt bör ligga på en central instans. En möjlig lösning
är enligt motionärerna inrättandet av en vårdombudsmannainstitution.
Motionärerna framhåller att en modell bör prövas där huvudmannen
skapar rutiner för mottagning och undersökning av klagomål, att
försök med en vårdombudsman inom en sjukvårdsregion bör inledas och
att sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(SPRI) bör uppmanas att stimulera till sådan verksamhet.

I motionen 1971: 355 framförda, här ej redovisade övriga yrkanden
har behandlats i socialutskottets betänkande SoU 1971: 30.

I motionen 1971:1187 hänvisas beträffande motivering till motionen
1971: 660. I sistnämnda motion — som utmynnar i ett yrkande om rätt
för patient till ersättning för behandlingsskada — tas frågor upp om
patientens situation vid felaktig behandling. Prövning genom medicinalväsendets
ansvarsnämnd av felaktigt förfarande berörs och motionärerna
framför därvid önskemål om patientinflytande i nämnden (Denna
fråga behandlas i ett annat avsnitt av detta betänkande). Motionärerna
anför slutligen att en fråga som har betydligt vidare aspekter än vad
som utvecklats i motionen är att förslag om en vårdombudsman eller
annan neutral instans för varje landstingsområde tas upp till allvarlig
prövning.

Nuvarande organ med kurativa uppgifter och övervakande uppgifter till
förmån för patienter

Enligt den av socialstyrelsen år 1969 genomförda undersökningen
RUPRO 69 avseende den beräknade utvecklingen under tidsperioden
1968—1975 beträffande vårdplatser och personal m. m. inom sjukvården
uppgick antalet kuratorer inom sjukvårdsområdet år 1968 till 894
och beräknades öka till 1 477 år 1975. Den första sjukhuskuratorstjänsten
tillkom år 1914 inom mentalsjukvården med uppgift att fungera som
»ombudsman» för patienterna. Enligt en normalinstruktion för kuratorer
inom hälso- och sjukvård som Svenska landstingsförbundet rekommenderat
sjukvårdshuvudmännen att tillämpa skall kurator vid sjukhus,
vårdinstitution eller öppen mottagning handha det sociala arbete som
krävs för god patientvård och för främjande av patientens rehabilitering.
Kurators arbetsuppgifter skall omfatta bl. a. råd och bistånd i personliga,
sociala och ekonomiska angelägenheter, vilka har anknytning till
och är av betydelse för den sjukdom eller skada, för vilken patienten
vårdas.

Justitieombudsmännen har på riksdagens vägnar tillsyn över att tjänstemän
och andra, som är underkastade fullständigt ämbetsansvar, i sin
tjänstutövning efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör
sina åligganden (Regeringsformen § 96 och instruktion 1967: 928).

SoU 1971: 37

Inte bara statliga utan även kommunala befattningshavare och befattningshavare
hos t. ex. erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare är
underkastade justitieombudsmännens tillsyn, allt under förutsättning att
befattningshavarna har sådan ställning eller sådana arbetsuppgifter att
fullständigt ämbetsansvar gäller för dem. Justitieombudsmännens tillsyn
bedrivs genom inspektioner och genom sådana undersökningar och beslut
som kan anses påkallade med anledning av klagomål, inspektionsiakttagelser
eller andra förhållanden.

Justitiekanslern har på Kungl. Maj:ts vägnar tillsyn över att befattningshavare
som är underkastade ämbetsansvar efterlever lagar, författningar
och instruktioner och i övrigt fullgör sina åligganden (Regeringsformen
§ 27 och instruktion 1965: 629). Justitiekanslerns tillsyn omfattar
även kommunala befattningshavare. När klagomål anförs hos
justitiekanslern eller något i annat fall kommer till hans kännedom som
synes påkalla åtgärd, skall han föranstalta om undersökning i saken.

Socialstyrelsen har tillsyn bl. a. över den öppna och den slutna sjukvården,
över vården av psykiskt utvecklingsstörda och över efterlevnaden
av lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (instruktion 1967: 606). Hos styrelsen finns bl. a. en befattning
som överinspektör för den psykiatriska vården.

På länsläkarorganisationen ankommer att i den utsträckning socialstyrelsen
bestämmer ha tillsyn över mindre sjukhus — sjukstugor, förlossningshem
och sjukhem (instruktion 1965: 792).

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över enskilda vårdhem. Närmast
under socialstyrelsen utövas tillsynen av länsläkaren eller motsvarande
förste stadsläkare, i samverkan med statens socialvårdskonsulent (stadgan
1970: 88 om enskilda vårdhem m. m.).

Statens socialvårdskonsulenter skall bl. a. övervaka att de som vårdas
på ålderdomshem erhåller god omvårdnad samt möjlighet till lämplig
sysselsättning och förströelse (instruktion 1965: 789).

Tidigare förslag om inrättande av en vårdombudsmannainstitution, m. m.

I prop. 1967: 68 som låg till grund för inrättandet av den nya socialstyrelsen
fr. o. m. den 1 januari 1968 redovisade departementschefen
(s. 102—103) i anslutning till behandlingen av frågor om medicinalstyrelsens
disciplinnämnd (numera medicinalväsendets ansvarsnämnd) att Sveriges
läkarförbund i skrivelse år 1965 begärt en översyn av medicinalstyrelsens
disciplinära verksamhet. Förbundet förordade att regionala medicinalnämnder
inrättades med uppgift att söka lösa konflikter mellan
läkare och patienter och om så erfordrades till allmänheten lämna upplysningar
och besked om orsakerna till läkares åtgärd. Härigenom ansågs
antalet anmälningar mot läkare kunna begränsas. I nämnderna borde
majoriteten utgöras av icke läkare. En central nämnd för handläggning

SoU 1971: 37

av disciplinära ärenden skulle bibehållas med i huvudsak disciplinnämndens
arbetsuppgifter och arbetsformer. Namnet disciplinnämnd föreslogs
utbytt mot centrala medicinalnämnden.

Läkarförbundets skrivelse föranledde inte något förslag av departementschefen.

I motioner till 1970 års riksdag, vilka omnämnts i det föregående,
yrkades att riksdagen skulle begära att frågan om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
skulle snarast utredas. Utredningen borde överväga
om försök i första hand borde göras med regionalt placerade vårdombudsmän
eller om en central vårdombudsmannainstitution borde inrättas
för hela landet. Såsom delvis redovisas i andra avsnitt av förevarande
betänkande togs i motionerna, som avsåg sjukvårdsområdet, bl. a.
upp frågor om kontakten mellan personal och patienter samt mellan
olika kategorier personal, om information till patienterna, om möjligheten
för patienter att få tillgång till uppgifter om sin egen situation
och om möjligheten att få rättelse och kompensation vid felbehandling.
Härvid påpekas, att möjligheten att klaga hos medicinalväsendets ansvarsnämnd
för många tedde sig otillräcklig.

Socialstyrelsen anförde i yttrande beträffande förslaget om inrättande
av en vårdombudsmannainstitution att i första hand borde en snabb lösning
av frågan om strikt skadeståndsansvar vid felbehandling eftersträvas.
Eventuellt kunde det, sedan en lösning av skadeståndsfrågan kommit
till stånd, böra övervägas huruvida en översyn av bestämmelserna
rörande ansvarsnämndens organisation borde företas och/eller om en
vårdombudsmannainstitution på sjukvårdens område borde inrättas.

Vad beträffar tanken att anknyta en vårdombudsman inom sjukvårdsområdet
till nuvarande JO-institutionen framhöll styrelsen att ett stort
antal läkare och annan sjukvårdspersonal inte är anställda i allmän tjänst
och därför inte kan bli föremål för ingripande av JO. Det är just ämbetsansvaret
som motiverar ingripande från JO. En utvidgning av JO:s behörighet
till att avse ingripande mot privatläkare och privat sjukvårdspersonal
syntes därför knappast komma i fråga.

Beträffande en av motionärerna framförd mening att vårdombudsmannen
genom sin verksamhet borde få värdefull överblick över vårdsektorn
och möjlighet att vidarebefordra sina erfarenheter till berörda
myndigheter samt medverka till en god utveckling på området erinrade
socialstyrelsen om den uppgift på det sociala anstaltsområdet, som åvilar
länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden liksom de olika konsulentgrupperna,
och om att styrelsen är chefsmyndighet för ungdomsvårdsskolor
och vårdanstalter för alkoholmissbrukare jämte vissa inackorderingshem.
På sjukvårdens område hade socialstyrelsen tillsyn över bl. a. den öppna
och den slutna sjukvården och över efterlevnaden av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård. Styrelsen hade — anfördes det vidare —
genom angivna organ och genom egen inspektionsverksamhet etc. en

SoU 1971: 37

avsevärd möjlighet till insyn i anstaltsvården. Något behov i dylikt sammanhang
av en vårdombudsman förelåg enligt socialstyrelsens mening
knappast. Däremot var det angeläget att konsulentverksamheten snarast
utbyggdes. Konsulenterna hade i regel god kännedom om förhållandena
på anstalter tillhörande socialvårdens område inom sina distrikt. Försöksverksamhet
pågick också på detta område, nämndes det vidare.

Svenska landstingsförbundet anförde i sitt yttrande att förbundet var
medvetet om de problem som motionärerna påtalat. Problemen var
emellertid enligt förbundets uppfattning i huvudsak knutna till bristande
kunskap om befintliga möjligheter för medborgarna till insyn, medinflytande
och rättstrygghet inom sjukvården. Dessa brister kunde enligt
förbundets mening inte elimineras genom att en vårdombudsmannainstitution
inrättades. På grund härav och då stora insatser gjordes för att
tillgodose aktuella informationsbehov fann förbundet inte anledning tillstyrka
motionerna.

Svenska kommunförbundet anförde i yttrande att det för förbundet
framstod som tveksamt om det kunde föreligga behov av inrättande av
en särskild ombudsmannainstitution för vårdsektorn. Förbundet anförde
vidare följande.

Enligt sina direktiv har socialutredningen till uppgift bland annat att
se över den statliga tillsynen över kommunernas socialvårdsverksamhet
och även att uppmärksamma rättssäkerhetsaspekterna vad avser socialvårdssektorn.
Socialutredningen torde vid överväganden härom icke kunna
bortse från att utvecklingen på socialvårds- och sjukvårdsområdena
synes peka mot en vidgad samordning och samverkan mellan båda dessa
vårdområden. De av motionärerna anförda synpunkterna torde därför
kunna vara av intresse för denna utredning. Kommunförbundet vill därför
förorda att motionerna överlämnas till socialutredningen för beaktande.

Allmänna beredningsutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända
utlåtande ABU 1970: 60 att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet anförde bl. a. följande.

Vad slutligen gäller motionärernas yrkande om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
finner utskottet troligt att många av de problem
som en sådan ombudsman skulle få att behandla torde föranledas av att
patienterna inte känner till sina möjligheter att erhålla insyn och medinflytande
och att åtnjuta rättstrygghet. Det torde emellertid vara ställt
utom allt tvivel att behov av ytterligare information för patienter inom
såväl den öppna som den slutna sjukvården finns. För att skapa s. k.
patientdemokrati anser utskottet det nödvändigt att bättre kommunikationer
skapas inte bara mellan patienter och den personal, som har ansvar
för den direkta vården, utan även mellan patienterna och de vårdplanerande
organen. Enligt utskottets mening är det viktigt att informationen
om behandlingen i det enskilda fallet förbättras och att ökade
möjligheter ges att från sjukhusens sida lämna såväl medicinsk som
social service utöver vad som i dag är vanligt på de flesta av våra vårdinrättningar.

SoU 1971: 37

De i motionerna berörda spörsmålen är således upptagna dels i utredningssammanhang,
dels i andra motioner som senare i höst kommer att
behandlas av riksdagen. Utskottet finner det vidare inte troligt att informations-
och kontaktproblemen inom sjukvården löses genom att en
vårdombudsmannainstitution inrättas.

Om medicinalväsendets ansvarsnämnd m. m.

Motionerna

I motionen 1971:742 sägs bl. a. att undersökningen hos ansvarsnämnden
kan ta så lång tid som upp till mer än ett år och när den
slutbehandlats frias som regel läkaren, även om man konstaterat felaktig
behandling. Motionärerna anför vidare att aktuella händelser visat
att, även då allvarliga försummelser kunnat konstateras, läkaren ändå
får fortsätta. Patienten får sitta i kläm anförs det.

I motionen 1971:1187 hänvisas beträffande motivering för yrkandena
till motionen 1971: 660. I denna motion anförs bl. a. följande.

De ytterst få fall som blir åtgärdade av ansvarsnämnden i en riktning
som är tillfredsställande ur patientens synpunkt aktualiserar på nytt
frågan om ansvarsnämndens funktion och sätt att arbeta. Inte ens om
nämnden utökas med en lekman, som föregående års riksdag uttalade sig
för, torde den ur patientsynpunkt komma att fylla rimliga anspråk, bl. a.
på grund av att dess beslut icke kan överklagas.

Allt flera skäl talar för att man allvarligt bör överväga att utöka
ansvarsnämnderna med ett reellt patientinflytande.

I motiveringarna till motionsyrkandena berörs frågan om ersättning
för behandlingsskador. Det finns därför anledning nämna att vid 1971
års riksdag väckts särskilda motioner om skadeståndsansvar för personskador
inom vårdområdet, nämligen motionerna 1971: 57, 1971: 656,
1971: 657 och 1971: 660. Vidare har vid 1971 års riksdag väckts särskilda
motioner om försäkringsskydd för patienter, nämligen motionerna
1971: 333, 1971: 663 och 1971: 1185. Samtliga nämnda motioner har
hänvisats till lagutskottet.

Allmänt om tjänstemäns ansvar

I fråga om ansvarsregler för statstjänstemän får erinras om följande.

De är underkastade brottsbalkens straff för alla gärningar som är
kriminaliserade oberoende av om gärningsmannen är offentlig tjänsteman
eller inte, såsom förfalskningsbrott, förskingring, bedrägeri.

Vidare är statstjänstemän, som är att betrakta som ämbetsmän, underkastade
ansvar för de i brottsbalken angivna särskilda ämbetsbrotten —
tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot
tystnadsplikt och tjänstefel. Bortsett från bötesstraff kan som särskilda

SoU 1971: 37

straff för ämbetsbrott suspension och avsättning utdömas, i förekommande
fall i kombination med fängelsestraff.

Slutligen gäller för statstjänstemän regler om disciplinär bestraffning
i statstjänstemannalagen (1965: 274). Enligt 19 § i denna lag kan flertalet
statstjänstemän i administrativ ordning ådömas disciplinstraff, om
de av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad som
åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift
eller tjänstens beskaffenhet. Disciplinstraffen är varning, löneavdrag under
högst 30 dagar, suspension i högst tre månader och, för tjänsteman
som ej är anställd med fullmakt, avsättning. Frågor om disciplinpåföljder
avgörs inom statsförvaltningen vanligen av myndighetens styrelse eller
av en särskild nämnd inom myndigheten.

Kommunaltjänstemän är liksom statstjänstemän underkastade de allmänna
ansvarsreglerna och reglerna i brottsbalken om ämbetsbrott. För
sådana kommunaltjänstemän, som omfattas av stadgan (1965: 602) om
vissa tjänstemän hos kommuner m. fl., gäller i stadgan upptagna bestämmelser
om disciplinär bestraffning motsvarande de, som finns i statstjänstemannalagen.
För andra tjänstemän hos kommuner råder i princip
avtalsfrihet i disciplinfrågor. För denna kategori kommunala tjänstemän
kan regler om disciplinära åtgärder finnas i kollektivavtal eller i tjänstereglementen
som tjänstemännen anses ha godtagit.

För de i enskild tjänst anställda tjänstemännen och för fria yrkesutövare
gäller endast de allmänna ansvarsreglerna i brottsbalken. För de
i enskild tjänst anställda kan särskilda sanktioner vara föreskrivna i avtal
med arbetsgivaren eller i kollektivavtal.

För utövare av vissa yrken, som äger stor allmän betydelse och där
stränga krav på noggrannhet, omsorg, korrekthet, kunnighet m. m.
måste ställas, har emellertid disciplinärmakt kommit att stadgas och
gäller oberoende av om utövaren är anställd eller fri yrkesutövare. Så är
läkare, tandläkare m. fl. underkastade socialstyrelsens (genom medicinalväsendets
ansvarsnämnd) disciplinmakt oberoende av om de är anställda
eller privatpraktiserande.

Medicinalväsendets ansvarsnämnd

Ända fram till år 1947 prövades frågor om disciplinärt ansvar för
läkare, sjuksköterskor, tandläkare m. fl. av medicinalstyrelsen i viss
sammansättning vare sig de var anställda hos styrelsen, styrelsen underlydande
organ eller kommunala huvudmän eller de var fria yrkesutövare.

I samband med omorganisation av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947
(prop. 1947: 67, SU 87) föreskrevs i 1947 års instruktion för styrelsen
att ärenden rörande ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller
i utövning av verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens in -

SoU 1971: 37

seende m. m., skulle handläggas av en medicinalstyrelsens disciplinnämnd
och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens beslut. Såsom
ledamöter i nämnden skulle ingå 1) generaldirektören, ordförande, 2)
överdirektören, vice ordförande, 3) chefen för den byrå eller avdelning,
till vilken ärendet huvudsakligen hörde, 4) en ledamot av styrelsens vetenskapliga
råd, som företräder juridik, samt 5) en av Kungl. Majit
utsedd ledamot. Förslag om inrättande av disciplinnämnden hade framförts
av medicinalstyrelseutredningen i dess betänkande angående »Den
centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet»
(SOU 1946: 20). Till stöd för förslaget om inrättande av denna nämnd
åberopade utredningen den allvarliga innebörd som avgörandet i hithörande
ärenden kunde äga för såväl den enskilde sakägaren som den
yrkesutövare, mot vilken anmärkning gjorts. Utredningen anförde också
att en kritisk inställning mot medicinalstyrelsens beslut i disciplinärenden
stundom kommit till uttryck från allmänhetens sida. Erinringar hade
även framkommit från läkarhåll.

Vid inrättandet fr. o. m. den 1 januari 1968 av den nya socialstyrelsen,
som övertog socialstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter, ändrades
disciplinnämndens sammansättning samtidigt som den erhöll namnet
medicinalväsendets ansvarsnämnd (prop. 1967: 68, SU 105). Nämnden
skulle i fortsättningen bestå av tre av Kungl. Maj:t särskilt utsedda
ledamöter — varav en skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv (denne
ledamot skall tillika vara ordförande) samt en vara läkare — chefen
för den byrå som handlägger juridiska ärenden eller annan tjänsteman
vid byrån som generaldirektören utser, samt chefen för den byrå till
vilken ärendet huvudsakligen hör eller annan tjänsteman inom styrelsen,
som generaldirektören bestämmer, sammanlagt fem ledamöter. För de
särskilt utsedda ledamöterna utser Kungl. Majit suppleanter. Suppleant
för ordföranden skall vara vice ordförande. Föreskrifter om nämndens
sammansättning m. m. har meddelats i instruktionen (1967: 606) för
socialstyrelsen.

Sedan riksdagen på förslag av statsutskottet i utlåtande SU 1970: 177
bifallit motionsyrkanden om förstärkning av lekmannainslaget i nämnden,
har genom en kungörelse (1970: 736) om ändring i instruktionen
för socialstyrelsen för tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1971 föreskrivits
att antalet av Kungl. Majit utsedda ledamöter skall vara fyra (18 §).

Nämnden består numera av två jurister (en av de av Kungl. Majit utsedda
ledamöterna tillika ordförande samt lagbyråchefen eller annan
tjänsteman vid lagbyrån), en läkare (en av de av Kungl. Majit utsedda
ledamöterna) en föredragande ledamot (tjänsteman hos styrelsen, som
beroende på ärendets art kan vara läkare, tandläkare eller representera
annan yrkeskategori) samt två lekmän (utsedda av Kungl. Majit). Regelmässigt
hålls ett sammanträde i veckan. Genom anlitande av suppleanter

SoU 1971: 37

för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna har ibland kunnat hållas
mer än ett nämndsammanträde i veckan.

Ansvarsnämnden är beslutför, om fem ledamöter är närvarande
(45 §).

Ansvarsnämnden handlägger ärenden om

1) disciplinär bestraffning och åtalsanmälan m. m. beträffande medicinalpersonalen
— såväl anställd hos stat, kommun eller annan huvudman
som privatpraktiserande — under förutsättning att ärendet rör fel
eller försummelse i yrkesutövning såsom medicinalpersonal,

2) vissa åtgärder enligt narkotikaförordningen (1962: 704) och kungörelsen
(1963: 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk sprit m. m., samt

3) återkallande och återgivande av legitimation för bl. a. läkare, sjuksköterskor,
barnmorskor, sjukgymnaster (43 §).

Närmare föreskrifter om disciplinpåföljder för läkare m. fl. ges i kungörelsen
(1964: 428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende.
Till medicinalpersonalen hänförs enligt 1 § bl. a. legitimerade läkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster. Medicinalpersonalen
står i yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende och den
som tillhör medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner och
andra föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar
(2 §). I kungörelsen (2 §) är vidare föreskrivet att bl. a. läkare, sjuksköterskor
och barnmorskor har att iakttaga vad för dem är särskilt stadgat.
Den som i sin yrkesutövning handlar i strid mot vad socialstyrelsen
jämlikt gällande författningar föreskrivit dömes enligt 4 § till dagsböter,
om inte förseelsen eljest jämlikt lag eller särskild författning är belagd
med straff. I 5 § kungörelsen är föreskrivet att om den som tillhör medicinalpersonal
gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i yrkesutövning eller däri visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter
som det åligger honom att iakttaga, får socialstyrelsen tilldela
honom erinran, varning eller göra anmälan till åtal. Härjämte kan enligt
särskilda bestämmelser återkallelse av legitimation ifrågakomma. Befogenhet
att besluta i dessa frågor har — som anförts i det föregående —
medicinalväsendets ansvarsnämnd.

För kommunalt anställda befattningshavare är förekommande i tjänstereglementen
eller kollektivavtal upptagna disciplinära föreskrifter
subsidiära i förhållande till ovan angivna bestämmelser. I den mån ett
felaktigt förfarande inte är av beskaffenhet att böra upptas av ansvarsnämnden,
så kommer de kommunala disciplinära föreskrifterna i fråga.

Om förfarandet hos medicinalväsendets ansvarsnämnd gäller bl. a.
följande enligt 44 § instruktionen för socialstyrelsen.

Ärende föredras av chefen för den byrå till vilken ärendet huvudsakligen
hör eller av annan tjänsteman som generaldirektören bestäm -

mer.

SoU 1971: 37

Innan ärende avgörs i ansvarsnämnden, skall tillfälle beredas vederbörande
att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes
lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot
honom. Han äger därvid för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn
till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämpligt för uppdraget.

Ärende bereds genom ansvarsnämndens kansli. Detta sker genom att
vederbörande läkare, tandläkare etc. anmodas inkomma med skriftlig
förklaring, varefter anmälaren, om sådan finns, i regel ges tillfälle att
inkomma med påminnelser. Ofta remitteras ärende till medlem av socialstyrelsens
vetenskapliga råd, som företräder ämnesområdet. Innefattar
dennes yttrande kritik av den behandling eller vård, som meddelats, bereds
alltid den behandlande läkaren etc. tillfälle att yttra sig. I vissa fall
begär nämnden medverkan från polismyndigheten för att genom förhör
klarlägga vissa oklara förhållanden.

Sedan disciplinförfarande inletts kan under vissa förutsättningar medicinalpersonal
som innehar anställning avstängas från tjänstgöring genom
beslut av socialstyrelsen.

Talan mot ansvarsnämndens beslut förs hos Kungl. Majit genom
besvär, som prövas och avgörs av regeringsrätten. Besvärsrätt har endast
den som blivit föremål för åtgärd av nämnden. Sådan rätt tillkommer
inte anmälaren (patienten).

Ansvarsnämndens ställningstaganden har stor betydelse. Bl. a. är
nämndens beslut med anledning av en anmälan mot läkare eller annan
medicinalpersonal i praktiken avgörande för möjligheten att framgångsrikt
föra talan om skadestånd mot denne eller dennes huvudman inför
domstol. Vidare kan nämndens ställningstagande bli avgörande för möjligheterna
till fortsatt yrkesutövning för läkare eller annan, mot vilken
förfarandet vid nämnden riktas.

Antalet av ansvarsnämnden år 1970 handlagda disciplinärenden uppgick
till 436. Närmare uppgifter om nämndens beslut m. m. lämnas i
särskild tablå.

Personalkategori	Antal handlagda disciplin- ärenden		Nämndens beslut
överläm-nande till åklagar-myndighet	Återkal-lande av legitima-tion	Varning	Erinran	Ingen åt-gärd
Läkare	386	10	1	23	32	320
Tandläkare	17		3	2	2	10
Apotekare	1	1
Farmacevtisk
personal	5	1		2	1	1
Sjuksköterskor	21			3	4	14
Annan personal	6			1		5

S:a 436 12 4 31 39 350

SoU 1971: 37

Riksdagsbehandling under senare år, m. m.

Vid 1967 års riksdag väcktes en motion med yrkande om översyn av
medicinalstyrelsens disciplinnämnds verksamhet och organisation, varvid
särskilt borde övervägas att ombilda nämnden till ett från medicinalstyrelsen
fristående organ. Motionen behandlades av statsutskottet tillsammans
med prop. 1967: 68 vari förenämnda förslag om ändring av
nämndens sammansättning och namn framfördes. Statsutskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (SU 1967: 105) att syftet med
motionen om en översyn av disciplinnämndens organisation fick anses
tillgodosett genom de av utskottet tillstyrkta förslagen i propositionen
samt föreslog avslag på motionen.

Vid 1970 års riksdag behandlades frågor om medicinalväsendets ansvarsnämnd
i två utskottsutlåtanden.

I de förenämnda motionerna om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
framhölls bl. a. att det kunde vara svårt för patienterna att
få rättelse och kompensation om ett misstag begåtts. Visserligen fanns,
anförde motionärerna, möjlighet att klaga hos medicinalväsendets ansvarsnämnd,
men denna utväg tedde sig för många otillräcklig. I yttrande
över motionerna anförde socialstyrelsen bl. a. att det — i vart fall så
länge ansvarsnämndens bedömning ligger till grund för avgörandet av
skadeståndsfrågan — var otillfredsställande att den skadelidande inte
äger rätt att överklaga ansvarsnämndens beslut. Allmänna beredningsutskottet
anslöt sig i sitt utlåtande ABU 1970: 60 till denna mening. Utskottet
erinrade om två andra vid 1970 års riksdag väckta och till statsutskottet
hänvisade likalydande motioner med begäran om utökning av
lekmannainslaget i nämnden och anförde att utskottet fann det troligt
att rättstryggheten skulle förbättras om lekmannainslaget i nämnden utökades.

Motionsyrkandena om förstärkning av lekmannainslaget i ansvarsnämnden
grundades på tanken att ett alltför begränsat lekmannainslag i
nämnden kunde ge näring åt föreställningar att rättssäkerheten i bedömningarna
inte var tryggad. Socialstyrelsen föreslog i yttrande utökning
med en lekmannarepresentant och en ordning som skulle innebära att
lekman alltid skulle delta i nämndens beslut. Statsutskottet (SU 1970:
177) anslöt sig till socialstyrelsens förslag och föreslog bifall till motionerna,
vilket blev riksdagens beslut. I det föregående har omnämnts de
i anledning härav vidtagna ändringarna beträffande ansvarsnämndens
sammansättning m. m. fr. o. m. den 1 januari 1971.

Frågor angående ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig
tjänst utreds för närvarande av den enligt ett bemyndigande år 1966
tillsatta ämbetsansvarskommittén (1971 års riksdagsberättelse Ju 29).
Kommitténs arbete omfattar även medicinalpersonal. Kommittén har
avgivit ett delbetänkande »Ämbetsansvaret» (SOU 1969: 20) rörande

SoU 1971: 37

principer för utformning av ett sanktionssystem avseende offentliga
funktionärer. Kommittén beräknas avge slutbetänkande omkring årsskiftet
1971/72.

I anslagsframställning för budgetåret 1972/73 har socialstyrelsen —
bl. a. med hänsyn till ökande antal ärenden — föreslagit personalförstärkning
för ansvarsnämndens kansli samt utbrytande av detta till en
särskild byrå inom styrelsen.

Utskottet

I motionerna tas upp olika frågor om patienternas ställning inom vårdområdet
samt om medinflytande för patienter och personal inom området.

I motionen 1971: 98 yrkas att försöksverksamhet skall anordnas vid
statliga vårdanstalter med samrådsgrupper, i vilka vårdpersonal och
vårdtagare är representerade, samt med kliniknämnder, bestående av
representanter för de olika personalkategorierna vid en klinik eller motsvarande
och med beslutanderätt i vissa organisatoriska m. fl. frågor.
I fråga om vårdanstalter som drivs av landsting eller primärkommuner
vill motionärerna att Kungl. Maj:t skall stimulera huvudmännen till
motsvarande försöksverksamhet.

I motionen 1971: 355 yrkas att sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (SPRI) skall uppmanas stimulera sjukvårdshuvudmännen
till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän.
Dessa skall ta emot och undersöka klagomål från patienter. I motionen
1971: 1187 framförs ett likartat yrkande. Motionärerna vill att
det skall tillsättas en vårdombudsman eller annan neutral instans inom
varje landstingsområde för att öka patienternas rättsskydd.

I motionen 1971: 1187 framförs även förslag om att utöka medicinalväsendets
ansvarsnämnd så att ett reellt patientinflytande erhålls.

I motionen 1971: 737 framhålls att för en sjukhuspatient inte bara
den aktuella sjukdomen kan vålla problem utan även praktiska frågor av
social karaktär, som vistelsen vid sjukhuset kan ge upphov till. Patienterna
borde därför ha tillgång till en patientombudsman, till vilken de
kunde vända sig under vistelsen på sjukhuset. Motionen syftar till att
en försöksverksamhet med en av staten anställd patientombudsman
skall inledas vid något av våra större sjukhus.

I motionen 1971: 742 hemställs att en utredning tillsätts om patientens
ställning inom sjukvården med särskilt sikte på dels en förändring av
medicinalväsendets ansvarsnämnd, dels uppbyggnad av kontaktmöjligheter
mellan patient och personer som är ansvariga för sjukvården och
arbetar inom sjukvården, dels ock en allmän förbättring av sjukvårdens
inre miljö. I sistnämnda hänseende skall utredningen avse bl. a. frågan

SoU 1971: 37

om i vilken utsträckning patientens medgivande bör krävas för viss behandling
och frågan om vilken rätt patienten har att ta del av sin journal.

Frågor om patientens ställning framför allt inom den slutna sjukvården
har kommit att röna ett allt större intresse. Ett sjukdomsfall, som
kräver sjukhusvård, innebär i och för sig oro och ängslan såväl för den
sjuke som för dennes anhöriga. Härtill kommer att patienten blir underkastad
undersökningar och behandlingar av oftast komplicerat slag,
vilkas innebörd och verkan kan vara svåra att förstå. Därtill kommer att
sjukhusmiljön vanligtvis är främmande för patienten.

Även om patienten kan känna sig desorienterad och utlämnad i sjukhusmiljön
finns dock en rad organ — bl. a. socialstyrelsen, länsläkarorganisationen
och riksdagens justitieombudsmän — som har uppgifter
som är av betydelse för att tillvarata intressena för dem som vårdas
på sjukhus av olika slag. Utskottet vill erinra om att så gott som all sluten
sjukvård drivs av samhällsorgan med av medborgarna valda förtroendemän
såsom de ytterst ansvariga för verksamheten. Inte minst
viktigt är att det på sjukhusen finns kuratorer som har till upgift att ge
patienterna råd och bistånd i personliga och andra angelägenheter.

Med hänsyn till vad som anförs i motionen 1971: 742 finns det här
anledning erinra om att rätten att ta om hand en person för sjukhusvård
mot personens vilja endast får ske med stöd av lagen om sluten psykiatrisk
vård i vissa fall och smittskyddslagen. Omhändertagande med stöd
av dessa båda lagar är försedda med rättssäkerhetsgarantier, bl. a. genom
möjligheterna att föra talan mot beslut om omhändertagandet. Även då
det gäller frågorna om medgivande till viss konkret behandling i sjukvårdande
syfte finns garantier för den enskildes integritet genom bestämmelser
i brottsbalken och i annan lagstiftning. Patienten har i princip
rätt att ta del av alla handlingar om honom. Inskränkning i denna rätt
kan ske endast med stöd av lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Sådan inskränkning beträffande viss handling
kan göras, då det finns grundad anledning anta att genom utlämnande
av handlingen ändamålet med vården eller behandlingen skulle
motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.

Även om det således genom vårdens organisation och lagstiftningen
skapats garantier för patientens integritet och för insyn och kontroll i
vårdverksamheten, kan patienten likväl uppleva brister inom sjukvården.
Många gånger torde patientens oro kunna återföras till att han är
dåligt informerad om sina rättigheter, om sin sjukdom och om de behandlingar
han får för denna. Om patienten vöre mera medveten om
sina rättigheter som patient och bättre informerad om den behandling
han skall genomgå finns det anledning räkna med att han skulle känna
sig mindre utlämnad och mindre orolig.

Mot den nämnda bakgrunden bör enligt socialutskottets mening såväl

SoU 1971: 37

de i motionen 1971: 742 upptagna frågorna om medgivande till behandling
och om rätt för patienten att ta del av sjukjoumalen som yrkandena
i motionerna 1971:355 och 1971: 1187 om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
i väsentlig mån ses som frågor om behovet av ökad
information till sjukhuspatienten. Allmänna beredningsutskottet behandlade
vid 1970 års riksdag motionsyrkanden om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
och anlade då i princip samma betraktelsesätt.
Utskottet fann det troligt att många av de problem som en ombudsman
skulle få att behandla torde föranledas av att patienterna inte känner till
sina möjligheter att erhålla insyn och medinflytande och att åtnjuta rättstrygghet.
Utskottet betonade vidare att det är viktigt att informationen
i det enskilda fallet förbättras och att ökade möjligheter ges att från sjukhusens
sida lämna såväl medicinsk som social service utöver vad som nu
är vanligt på de flesta av våra vårdinrättningar. Allmänna beredningsutskottet
anförde avslutningsvis att utskottet inte fann det troligt att informations-
och kontaktproblemen inom sjukvården skulle lösas genom att
en vårdombudsmannainstitution inrättades. På hemställan av utskottet
avslog riksdagen yrkandena om en vårdombudsmannainstitution.

Socialutskottet delar allmänna beredningsutskottets uppfattning om
vikten av ökad information och kontakt inom sjukvården och anser åtgärder
för att öka information om bl. a. patientens rättigheter är bättre
ägnade att konkret stärka patientens ställning än inrättande av en vårdombudsmannainstitution.
Som framgår av yttranden av socialstyrelsen och
Landstingsförbundet över 1970 års motioner vidtas fortlöpande åtgärder
för att förbättra informationen i de här aktuella avseendena. Utskotttet
är med hänsyn till det anförda inte berett tillstyrka yrkandena i motionen
1971: 355 och motionen 1971: 1187 om en försöksverksamhet med vårdombudsman
respektive inrättande av en neutral instans för att öka patienternas
rättstrygghet.

Yrkandet i motionen 1971: 737 synes ha till syfte att — efter en försöksverksamhet
vid ett sjukhus — den kurativa servicen vid de större
sjukhusen skall byggas ut genom att tjänster för patientombudsmän inrättas.
Såsom angivits i det föregående finns det vid sjukhusen redan
nu befattningshavare — kuratorer — som har i uppgift att ge patienterna
råd och bistånd i personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter.
Sjukvårdshuvudmännen räknar enligt undersökningen RUPRO 69 med
en kraftig ökning av antalet kuratorer fram till år 1975. Syftet med motionen
1971: 737 synes bli tillgodosett genom den ökning av kuratorskåren
som sålunda kan förutses komma till stånd. Motionen påkallar
därför inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan om ett ökat medinflytande från personalens sida på verksamheten
inom arbetsplatsen och på de förhållanden som råder där har
inom vårdsektorn såväl som inom arbetsmarknaden i övrigt under senare
år tilldragit sig ett alltmer öfkat intresse. Det är ännu fråga om en

SoU 1971: 37

försöksverksamhet. Parterna på arbetsmarknaden har själva organiserat
och svarat för den hittillsvarande verksamheten. I linje härmed ligger
att staten, landstingen och kommunerna enligt utskottets mening aktivt
bör medverka till att på de områden, där de är huvudmän, ett utvecklingsarbete
kommer till stånd som syftar till ökat medinflytande för personalen.
Både då det gäller omfattningen och utformningen av åtgärder för
att utveckla medinflytande för personalen måste beaktas karaktären av
den verksamhet som bedrivs vid olika typer av institutioner. Det är
därför av betydelse att försöksverksamheten blir så allsidig som möjligt.
Beträffande pågående eller planerad försöksverksamhet på området
kan nämnas följande.

Vid karolinska sjukhuset, som är statligt, beräknas försöksverksamhet
med kliniknämnder komma i gång före årets slut. Vidare föreligger
förslag om att inom ett landsting skall bedrivas försöksverksamhet med
bl. a. avdelningsgrupper och klinikgrupper vid sjukhus. Försöksverksamheten
skall äga rum i samarbete med SPRI. Socialstyrelsen förbereder
anvisningar om att vid statliga och icke-statliga vårdanstalter för alkoholmissbrukare
skall inrättas aktivitetsnämnder med representanter för
bl. a. personal och med uppgift att svara för fritidssysselsättningar. Försöksverksamhet
skall inledas med personalrepresentation i styrelserna
för vissa statliga ungdomsvårdsskolor.

Då det gäller frågan om ökade kontakter mellan patienter och personer
som är ansvariga för vårdinstitutionerna eller arbetar inom dessa
kan konstateras att några konkreta förslag om försöksverksamhet med
patientrepresentation i organ inom den statliga och landstingskommunala
sjukvården ännu inte torde finnas. Stockholms läns landstings hälso- och
sjukvårdsnämnd har emellertid beslutat införa en kontaktmannainstitution.
Bland ledamöter och suppleanter i distriktsstyrelserna för de förvaltningsområden
i vilka landstingsområdet är indelat skall nämligen
utses kontaktmän för de olika vårdinstitutionerna. Till dessa kontaktmän
skall patienter, personal och allmänhet kunna framföra synpunkter på
vården. Inom ålderdomshemsvården, som utgör den dominerande delen
av den primärkommunala vårdverksamheten, har verksamhet med samrådsgrupper
kommit till stånd i bl. a. Göteborg.

Mot bakgrund av att landstingen och primärkommunerna är huvudmän
för större delen av vårdområdet måste enligt utskottets mening
utvecklingen mot ökat personal- och patientinflytande främst bygga på
initiativ av dessa huvudmän eller personalorganisationerna. Utvecklingen
mot ökat sådant inflytande förutsätter aktivitet av personalen och dess
organisationer samt i mån av möjlighet av patienterna. Den utveckling
mot korta vårdtider som skett inom den slutna sjukvården och det förhållandet
att många patienter på grund av sin sjukdom kan vara förhindrade
att göra en aktiv insats innebär självfallet problem i sammanhanget.
Utskottet vill emellertid betona angelägenheten av att olika vä -

SoU 1971: 37

gar prövas att finna lämpliga former för personal- och patientinflytande.

Som framgår av den lämnade redogörelsen skall försöksverksamhet
av den karaktär som förordas i motionen 1971: 98 komma till stånd vid
statliga vårdinstitutioner. Med hänsyn härtill samt till vad som nyss anförts
om att det i övrigt främst bör ankomma på huvudmännen själva att
ta initiativ till sådan verksamhet avstyrker utskottet motionen 1971: 98.
Med det sagda får också vad som anförts i motionen 1971: 742 i denna
del anses besvarat.

Medicinalväsendets ansvarsnämnd har till uppgift att pröva frågor om
disciplinärt ansvar för läkare, sjuksköterskor och annan medicinalpersonal.
Till grund för motionsförslagen beträffande ansvarsnämnden synes
ligga uppfattningen att inom nämnden skulle finnas ett dominerande
läkarinflytande. Enligt utskottets mening saknas fog för en sådan uppfattning.
I detta hänseende vill utskottet hänvisa till att nämnden består
av två jurister, varav ordföranden är en, en läkare, en föredragande
ledamot som kan vara läkare eller representera annan yrkeskategori beroende
på vilket ärende som behandlas, samt två lekmän. Antalet lekmän
har fr. o. m. i år utökats från en till två. Samtidigt som kritik riktats
mot att ansvarsnämnden inte i tillräcklig mån beaktar patienternas intressen
har från läkarhåll framförts kritik att nämnden i sina avgöranden
skulle vara alltför hård i sin bedömning av läkarna.

Med hänsyn till att lekmannainslaget i nämnden utökats från och med
i år — för övrigt kort tid innan motionerna väcktes — och att frågorna
om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst utreds av
ämbetsansvarskommittén, vilket utredningsarbete även omfattar medicinal
personal, avstyrker utskottet förslagen i motionerna 1971: 742 och
1971: 1187 om medicinalväsendets ansvarsnämnd.

I det föregående har utskottet tagit upp olika konkreta frågor som
berörs i motionen 1971: 742. Utskottet har därvid inte funnit det erforderligt
att föreslå någon utredning av dessa frågor. Vad som i övrigt
anförs i motionen motiverar enligt utskottets mening inte heller att en
utredning nu tillsätts om patientens ställning inom sjukvården. Utskottet
avstyrker motionen.

Utskottet hemställer

A. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän
att riksdagen avslår motionen 1971: 355, såvitt nu är i
fråga,

B. beträffande inrättande av en neutral instans inom varje landstingsområde
att riksdagen avslår motionen 1971: 1187, såvitt
nu är i fråga,

C. beträffande försöksverksamhet med en patientombudsman att
riksdagen avslår motionen 1971: 737,

SoU 1971: 37

D. beträffande försöksverksamhet med samrådsgrupper och kliniknämnder
att riksdagen avslår motionen 1971: 98,

E. beträffande medicinalväsendets ansvarsnämnd att riksdagen
avslår motionen 1971: 1187 i vad den ej behandlats under B,

F. beträffande en utredning om patientens ställning inom sjukvården
att riksdagen avslår motionen 1971: 742.

Stockholm den 23 november 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*,
Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson
i Öskevik (c), Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen
(s), herr Johnsson i Blentarp (s), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c), Nisser (m)* och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under A av herrar Hamrin (fp) och Hyltander
(fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 26 som börjar med
»Socialutskottet delar allmänna» och slutar med »öka patienternas rättstrygghet»
bort ha följande lydelse:

»Socialutskottet delar allmänna beredningsutskottets uppfattning om
vikten av ökad information och kontakt inom sjukvården och anser
det angeläget med åtgärder för att öka informationen om bl. a. patientens
rättigheter. Som framgår av yttrandena av socialstyrelsen och
Landstingsförbundet över 1970 års motioner vidtas fortlöpande åtgärder
för att förbättra informationen i de här aktuella avseendena.

Även om patienten genom förbättrad information kan bli mera medveten
om sina rättigheter behöver han likväl ha någon instans till vilken han
kan vända sig med sina klagomål. Visserligen finns på sjukhusen kuratorer
som kan hjälpa patienten, men då kuratorerna tillhör sjukhuspersonalen
kan det för många patienter kännas besvärande att vända
sig till kuratorerna med klagomål som avser åtgärder av annan sjukhuspersonal.
Framställningar till socialstyrelsen och riksdagens justitieombudsmän
om förhållanden, som patienten är missnöjd med, kräver
initiativ som patienten kan ha svårt att ta och som den aktuella sjukdomen
kan omöjliggöra. Den för patienten smidigaste lösningen är därför
att han på nära håll har tillgång till ett från sjukhuset obundet organ,
som kan ta emot hans klagomål, göra erforderliga utredningar och därefter
ta upp saken med vederbörande ansvariga befattningshavare m. fl.

SoU 1971:37

på sjukhuset. För sjukvårdshuvudmännen bör det enligt utskottets mening
kunna vara till fördel med ett organ som utgör ett led mellan patienterna
och de för sjukvården ansvariga. Hos ett dylikt organ kommer
att samlas information om sjukhusens service sedd ur patienternas synpunkt,
en information som det för sjukvårdshuvudmännens del kan vara
värdefullt att tillgodogöra sig i arbetet för att förbättra verksamheten.
Socialutskottet vill mot denna bakgrund biträda förslaget i motionen
1971: 355 att SPRI skall uppmanas stimulera huvudmännen till försöksverksamhet
med regionala vårdombudsmän. Genom utskottets ställningstagande
blir även motionen 1971: 1187 tillgodosedd i vad avser förslag
om en neutral instans inom varje landstingsområde.»
dels att utskottet under A bort hemställa

»A. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän
att riksdagen med bifall till motionen 1971: 355, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t begär att sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) uppmanas
stimulera huvudmännen till försöksverksamhet med regionala
vårdombudsmän.»