Socialutskottets betänkande nr 35 år 1971

SoU 1971:35

Nr 35

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om upphävande av
lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten.

Motionerna

1)1 motionen 1971:183 av herr Dahlberg m. fl. (s, m) yrkas att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag
till upphävande av 1962 års lag om fluoridering av vattenledningsvatten.

2)1 motionen 1971:735 av herr Bengtsson i Göteborg m. fl. (c)
yrkas, såvitt nu är i fråga, att riksdagsbeslutet från 1962, vilket möjliggör
tillsättande av fluor i vattenledningsvatten, upphäves av riksdagen.

I motionen 1971:183 anförs att det vid fluoridering av vattenledningsvatten
blir fråga om en tvingande massmedicinering och att många
medicinska, tekniska och juridiska problem uppstår.

Enligt motionärerna talar främst två skäl för att fluorlagen bör
avskaffas.

För det första, säger motionärerna, utgick såväl departementschefen
som riksdagen år 1962 från att den medicinska och odontologiska
expertisen var praktiskt taget ense om att vattenfluoridering under givna
omständigheter inte skulle innebära några hälsorisker genom biverkningar.
Motionärerna framhåller att den medicinska sakkunskapen numera
inte är enig om att vattenfluoridering är riskfri från hälsosynpunkt.

För det andra, säger motionärerna vidare, var fluorlagens tillkomst
förknippad med den försöksverksamhet, som pågått i Norrköping sedan
1952 men som avbrutits genom regeringsrättens utslag den 7 december
1961 över besvär. Regeringen och riksdagen ville genom fluorlagen
skapa legala möjligheter för Norrköpings stad att fortsätta en vetenskaplig
försöksverksamhet som avbrutits. Motionärerna erinrar om uttalanden
av departementschefen om att fluorlagen skulle tillämpas i Norrköping
under ytterligare en femårsperiod och att efter denna femårsperiod
förutsättningarna skulle vara bättre att bedöma nödvändigheten att i
större omfattning tillgripa vattenfluoridering. Motionärerna framhåller
att den försöksverksamhet som skulle ligga till grund för statsmakternas
mera definitiva ställningstagande inte fullföljts och att de preliminära
redovisningar av försöken i Norrköping åren 1952-1961, som prop.
1962:182 utgick från, visat sig alltför optimistiska. De mera definitiva
redovisningarna innebär att kariesreduceringen inte blev avsevärt större
genom vattenfluoridering än genom andra metoder.

Motionärerna påpekar avslutningsvis att fluorlagen utgör ett hinder för
en angelägen diskussion om snabbt verkande metoder, då den kan skapa

Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 35

SoU 1971:35

illusioner om en effektiv, billig och riskfri genväg till bättre tandvård. En
djuplodande tandvårdsdebatt bör även inbegripa den allt vanligare tandlossningssjukdomen,
beträffande vilken vattenfluoridering inte anses ha
någon direkt förebyggande effekt.

I motionen 1971:735 anförs att tillsättande av fluor i vattenledningsvatten
knappast kan vara den riktiga vägen att få till stånd en bättre
tandvård. Det påpekas att fluoren kan ha viss gynnsam effekt när det
gäller att motverka tandröta medan den däremot torde vara helt verkningslös
när det gäller den också allvarliga tandlossningssjukdomen.

Motionärerna påpekar vidare att man inte kan bortse från att tillsättande
av fluor i vattenledningsvatten kan medföra skadeverkningar på vissa
delar av befolkningen.

Motionärerna framhåller att enligt deras mening bör det vara varje
människas ensak om behandling med fluor i syfte att förebygga karies
skall ske. Tillsättandet av fluor i dricksvatten måste betraktas som ett
ingrepp i den personliga integriteten.

Ett i motionen 1971:735 framfört yrkande om tillsättandet av en utredning,
som drar upp riktlinjerna för ett allmänt tandhälsovårdsprogram,
har behandlats i socialutskottets betänkande 1971:5, punkt 23.

Fluorens förekomst m. m.

Från prop. 1962:182 med förslag till lag om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten återges följande.

Fluor är ett grundämne, som i naturen förekommer kombinerat med
olika andra ämnen som fluorföreningar. Mängden fluor i jordskorpan har
av olika undersökare angivits till 0,03-0,08 procent. Fluoren förekommer
övervägande i form av fluorit eller flusspat, apatit och kryolit men
också i en rad andra mineral. Vulkaniska bergarter och lava är i regel
fluorrika. Av de lösa jordarterna har glimmerrik lera den högsta fluorhalten,
upp till 0,75 procent. Havsvattnets fluorhalt uppgår i oceanerna till
1 — 1,4 ppm (parts per million, dvs. ett milligram per kilogram). Ytvatten i
insjöar och floder har låg fluorhalt, 0,1-0,2 ppm. I grävda brunnar med
vatten från sand- eller gruslager är vattnet likaså i regel fluorfattigt,
medan vatten från glimmerrika leror kan hålla 0,5-1 ppm fluor och
mera. Källvatten och vatten från djupborrade brunnar är ofta fluorrikt. I
mineralvatten uppgår ej sällan fluorhalten till 2-5 ppm.

I allmänhet har det vatten som i vårt land användes till dryck och för
hushållsändamål låg fluorhalt. Man har beräknat att omkring 94 procent
av tätortsbefolkningen i Sverige tillhandahålls vattenledningsvatten med
lägre fluorhalt än 1 ppm och att omkring 64 procent av samma
befolkning får vattenledningsvatten, vars fluorhalt understiger 0,2 ppm.
Bland de orter, där vattenledningsvattnet har hög fluorhalt, må nämnas
Eskilstuna, Helsingborg och Uppsala.

Fluorhalten i växter är i regel låg och påverkas föga av variationer i
jordens fluorhalt. Av de växtdelar som vanligen förtäres har té den högsta
fluorhalten, 10—400 mg per kg torrt té. Potatis innehåller 0,85 mg fluor
per kg samt äpplen, kål och sallad 0,05—0,08 mg per kg. I fråga om
animala produkter är det främst skelettets delar och skalen från havsdjur
som är fluorrika. Mjukdelar och kroppsvätskor har låg fluorhalt. Enligt
beräkningar utförda vid statens institut för folkhälsan uppgår fluorhalten

SoU 1971:35

i den allmänna svenska kosten till i genomsnitt 0,9 mg per 3 000 kalorier,
som är en normal daglig kaloriförbrukning för en vuxen person i vårt
land.

Vid vissa industriella processer, främst i järnverk, aluminiumverk,
tegelbruk, glasbruk och fabriker för fosfatgödselmedel, bortgår fluorider
med rökgaserna. Gaserna kan direkt eller efter nedspolning med nederbörden
påverka det organiska livet i omgivningen.

Fluoriderna är giftiga. I en med stöd av giftförordningen upprättad
vägledande förteckning över gifter och vådliga ämnen upptas fluor såsom
exempel på gift. Till de vattenlösliga fluoriderna hör bl. a. natriumfluorid.

Sedan 1920-talet har en rad undersökningar genomförts, främst i
Amerikas Förenta Stater, rörande förhållandet mellan mängden fluor i
dricksvatten och frekvensen tandkaries hos personer som druckit vattnet.
Litteraturen om fluorens egenskaper inom odontologi och allmän fysiologi
översteg redan för åtskilliga år sedan 7 000 arbeten. Undersökningarna
skedde från början i orter, som hade av naturen fluorrikt vatten.
För att studera inverkan på tänderna och andra fysiologiska verkningar av
tillsats av fluorider till dricksvatten påbörjades 1945 fluorering av
dricksvattnet i bl. a. staden Grand Rapids, Michigan, USA, med den
närbelägna staden Muskegon som kontrollort, och i staden Newburgh,
New York, med staden Kingston som kontrollort. Sedermera har liknande
försök igångsatts i andra städer i USA samt även i andra länder.
Undersökningarna har i de flesta fall numera slutförts och resultaten har
offentliggjorts.

De flesta vetenskapsmän, som studerat fluorens inverkan på tänderna,
anser sig ha konstaterat att en högre fluorhalt än normalt i dricksvatten
medför en betydande kariesreduktion. Samtidigt har man funnit att
fluorhalten i vattnet kan framkalla dental fluoros, dvs. en permanent
missfärgning eller fläckning av tänderna i form av vita eller bruna
emaljfläckar. Emaljfluorosen indelas vanligen i fyra huvudklasser: 1)
mycket lätt, dvs. små pappersvitg fläckar över en mindre del av
emaljytan, i regel iakttagbara endast vid närmare undersökning; 2) lätt,
dvs. större ogenomskinliga ytor, som täcker intill hälften av emaljytan; 3)
måttlig, dvs. förekomst även av brunfärgade partier inom emaljen; samt
4) stark fluoros, dvs. förutom lättare former också rå ytstruktur samt
gropar eller fåror i emaljen.

Då det gäller fluorens fysiologiska verkningar har talrika undersökningar
redovisats rörande fluorens fördelning och omsättning i kroppen,
fluorens utsöndring samt fluorupplagringen i ben och tänder. De toxiska
(gift-) effekterna av fluor hänför sig främst till fluorens karaktär av
enzymgift, dvs. dess hämmande effekt på de kemiska substanser, som
medverkar vid omsättningen av näringsämnen i kroppen, främst äggvita,
fett och kolhydrat. Kroniskt toxiska fluorverkningar kan i första hand
väntas i skelettet, där upplagring av fluor äger rum, och i njurarna, där
fluor koncentreras. Den kroniskt invalidiserande fluorosen karakteriseras
huvudsakligen av osteoskleros (benförtätning med förminskning av märgrum
och benkanaler). 1 fråga om njurskador är det njurinflammationer
och stenbildning i njurarna som tilldragit sig intresse. Man har vidare
misstänkt att fluor skulle kunna konkurrera med jod i sköldkörteln och
därigenom påverka organets funktion. Undersökningar har vidare skett
angående fluorhalten i moderkakan från gravida kvinnor för att utröna
om och i så fall hur mycket av fluoriderna som övergår till fostret.

Andra former än vattenfluorering för att utnyttja fluorens karieshämmande
effekt har prövats. Försök har sålunda skett med lokal fluoridbehandling
genom pensling av tänderna, munsköljning och tandborstning

SoU 1971:35

med fluoridlösningar. Särskilt pensling med fluorpreparat har givit en
avsevärd kariesreduktion, som dock visat sig bestå endast under begränsad
tid efter behandlingen. Behandlingen bör dessutom ske under
sakkunnig övervakning och är därför personalkrävande. Vidare har
undersökningar utförts angående fluortillförsel genom tabletter, benmjöl
och fluorerade livsmedel, såsom koksalt, mjölk eller mjöl. Sistnämnda
undersökningar har hittills inte givit sådana resultat att fluortillförsel på
dessa vägar synes för närvarande kunna komma i fråga som massprofylaktiskt
medel.

Gällande bestämmelser

Lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Lagen, som antogs år 1962 (prop. 1962:182, 2LU 40) och trädde i
kraft den 1 januari 1963, bemyndigar Kungl. Maj:t eller den myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer att efter framställning av kommun medge,
att fluor får på de villkor, som föreskrivs i medgivandet, i kariesförebyggande
syfte tillsättas vatten som inom kommunen tillhandahålls genom
allmän anläggning för vattenförsörjning. Med stöd av lagen har Kungl.
Maj:t den 13 maj 1966 medgivit att fluor får i kariesförebyggande syfte
tills vidare intill utgången av år 1971 sättas till vatten, som inom
Norrköpings stad tillhandahålls genom det ena av stadens två vattenledningssystem.
Såsom villkor för medgivandet har Kungl. Maj:t meddelat
vissa angivna föreskrifter, bl. a. rörande fluorhalten, det tekniska genomförandet
och kontrollen av verksamheten samt rörande odontologiska
och medicinska undersökningar. Vidare har Kungl. Maj:t den 22 mars
1968 medgivit att fluor får — på de villkor som socialstyrelsen i varje
särskilt fall föreskriver — i kariesförebyggande syfte tills vidare tillsättas
vatten, som inom Landskrona, Västerås och Falun tillhandahålls genom
respektive stads vattenledningssystem.

Från socialstyrelsen har inhämtats att Norrköpings, Landskronas,
Västerås och Faluns kommuner dock ännu inte till styrelsen inkommit
med närmare utredning om hur de avser att uppfylla av styrelsen
uppställda villkor för den av Kungl. Maj:t medgivna vattenfluorideringen.

Sedan Kungl. Maj:t år 1968 bemyndigat socialstyrelsen att efter
hörande av den år 1967 inrättade fluorkommittdn lämna sådant medgivande
som avses i 1962 års lag, har styrelsen den 30 april 1969 lämnat
medgivande till vattenfluoridering åt Stockholmstraktens vattenverksförbund
(ett kommunalförbund) beträffande Görvälnverket. Detta beslut
har överklagats. Besvärsmålet har ännu inte slutligt avgjorts. Kungl. Maj:t
avvaktar yttrande i målet från socialstyrelsen.

Hos socialstyrelsen ligger för närvarande framställningar om vattenfluoridering
av Frösö, Gävle, Hässleholms, Karlstads, Kristianstads och
Ystads kommuner. Flertalet av dessa kommuner har ännu inte till
socialstyrelsen inkommit med av styrelsen begärda kompletterande utredningar.

Inte någon kommun har således ännu möjlighet att igångsätta vattenfluoridering.

SoU 1971:35

Viss annan lagstiftning

Bestämmelser rörande beskaffenheten av vatten till dryck, matlagning
m. m. finns i hälsovårdsstadgan (1958:663), livsmedelsstadgan (1951:
824) samt den år 1971 antagna livsmedelslagen (1971:511), vilken träder
i kraft den 1 januari 1972 och då jämte tillämpningsföreskrifter kommer
att ersätta livsmedelsstadgan.

Däremot innehåller lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
inte några bestämmelser om kvaliteten på det vatten,
som tillhandahålls genom sådan anläggning.

I hälsovårdsstadgan upptas i 3 kap. om bostad den grundläggande
bestämmelsen, att bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i
erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning
och andra hushållsändamål (19 §). I 6 kap. finns föreskrifter om
vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.

Enligt definitionen på livsmedel i livsmedelsstadgan är vanligt dricksvatten
inte att betrakta som livsmedel. Däremot hänföres såväl läskedrycker
som icke sötade, kolsyrade mineralvatten helt under livsmedelsstadgan.

I 3 § livsmedelsstadgan föreskrivs emellertid att vara eller ämne — däri
inbegripna vatten och is — som används vid framställning eller beredning
av livsmedel för avsalu eller servering, får inte vara av sådan beskaffenhet
eller tillföras under sådana förhållanden eller i sådan mängd, att det färdiga
livsmedlet kan antas bli skadligt att förtära eller eljest otjänligt till
människoföda.

Enligt den nya livsmedelslagen (jämför prop. 1971:61, JoU 41) skall
med livsmedel förstås matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan
vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på
vilken läkemedelsförordningen (1962:701) äger tillämpning (1 §). En
konsekvens av denna definition är att dricksvatten underkastas livsmedelslagen.

Den nya livsmedelslagen innehåller bestämmelser om livsmedels beskaffenhet,
hantering, märkning och saluhållande. Vidare innehåller lagen
regler om personalhygien, livsmedelslokal och tillsyn. I förhållande till
nuvarande bestämmelser skärps föreskrifterna om livsmedelstillsatser och
berikningsmedel. Vidare blir det möjligt att meddela strängare föreskrifter
i fråga om bekämpningsmedel, kvicksilver och andra främmande
ämnen i livsmedel.

Enligt den nya lagen får livsmedel som saluhålls inte ha sådan
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara skadligt
att förtära, smittförande eller eljest otjänligt till människoföda (5 §).
Som livsmedelstillsats får användas endast tillsats som godkänts för
livsmedlet i fråga, om ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer föreskriver annat. Fråga om godkännande prövas av myndighet
som Konungen bestämmer. Godkännande kan förenas med villkor
(6 §). Är det av särskild betydelse från hälso- eller näringssynpunkt eller
för att tillgodose konsumentintresset, kan Konungen eller myndighet

SoU 1971:35

som Konungen bestämmer föreskriva bestämd sammansättning eller
beskaffenhet i övrigt (livsmedelsstandard) för livsmedel av visst slag (7 §).
Livsmedelslagen innehåller emellertid en undantagsbestämmelse om vatten
av innehåll att lagen i fråga om vatten gäller endast i den mån den ej
strider mot vad som är särskilt föreskrivet om vatten i annan författning
(4 §). Departementschefen anförde i prop. 1971:61 (s. 185) att tillsättning
till vatten av bl. a. fluor och klor inte avsågs bli reglerad av livsmedelslagen
och dess tillämpningsbestämmelser.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Omfattande undersökningar om fluoriders kariesförebyggande verkan
har sedan mitten av 1940-talet utförts särskilt i Amerikas Förenta Stater.
Även i vårt land har fluorens verkningar på tänderna undersökts i
områden med naturligt förekommande högre fluorhalt i drickvatten.
Genom medicinalstyrelsens försorg har vidare åren 1953 och 1958 verkställts
sakkunnigutredningar i ämnet, grundade på utländska och svenska
undersökningsresultat. Med hänvisning till 1958 års utredning hemställde
medicinalstyrelsen samma år att kommuner, som önskade fluoridera sitt
vattenledningsvatten, skulle kunna få tillstånd därtill på vissa villkor. Remissbehandlingen
av framställningen visade emellertid att lämpligheten av
fluoridering av vattenledningsvatten var alltför omstridd för att någon
lagstiftning i ämnet skulle kunna komma i fråga. Efter samråd med
medicinalstyrelsen fick därför ärendet vila tills vidare. Fortsatta undersökningar
skulle ske i medicinalstyrelsens regi i syfte att söka finna andra
vägar att tillföra i första hand barn och ungdom fluor.

På lokalt initiativ påbörjades år 1952 fluoridering av dricksvatten i
Norrköping. Fluorideringen där avbröts emellertid i början av år 1962
sedan regeringsrätten i utslag den 7 december 1961 funnit åtgärden
innebära missförhållande i hälsovårdshänseende. Till stöd för uppfattningen,
att fluorideringen medförde missförhållande i hälsovårdshänseende
åberopades i utslaget tre omständigheter. Fluorideringen skedde inte
för att rena vattnet eller eljest göra det lämpligt såsom dricks- och
hushållsvatten utan i annat syfte. Det kunde inte uteslutas, att den
ifrågavarande fluorideringen kunde från hälsosynpunkt medföra risker
eller olägenheter för dem, som var hänvisade till att använda det sålunda
behandlade vattnet. Vidare blev genom det sätt, på vilket det med fluor
tillsatta vattnet tillhandahölls, möjligheten att undvika användningen av
sådant vatten betagen dem, som så önskade.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping hemställde år 1962 hos Kungl. Maj:t
om tillstånd att fortsätta vattenfluorideringen i staden åtminstone ytterligare
fem år. Denna ansökan blev föremål för remissbehandling. Härefter
framlade Kungl. Maj:t vid höstriksdagen samma år prop. 1962:182 med
förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten.

SoU 197135

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande.

Av vad jag tidigare anfört torde vidare framgå att en förutsättning för
vattenfluorering måste vara, att den genomförs under betryggande teknisk
kontroll. Föreskrifter måste sålunda ges beträffande handhavandet
av fluoriderna, förfarandet vid tillsättning av dem, omfattningen av provtagning
på vattnet och analys av proven, åtgärder vid överdosering och
liknande problem. Vidare bör som villkor för vattenfluorering gälla att en
kontinuerlig kontroll sker rörande såväl de odontologiska som de medicinska
verkningarna av fluortillförseln. Sådana undersökningar bör omfatta
inte bara barn och ungdom utan också personer i äldre åldersgrupper.
Härigenom bör man på längre sikt kunna klarlägga bl. a. fluorens odontologiska
effekt i åldrarna över 20 år.

Erfarenheterna av fluorering i vårt land är begränsade. Det är därför
enligt min åsikt angeläget att inte redan på frågans nuvarande stadium
öppna generell möjlighet för kommuner att fluorera sitt vattenledningsvatten.
Inte minst beträffande det tekniska förfarandet vid vattenfluorering
samt kontrollen över fluorens handhavande och fluorkoncentrationen
i ett vattenledningsnät krävs vidgade erfarenheter, innan allmängiltiga
föreskrifter kan utfärdas. Erfarenheter på dessa och andra områden
bör enligt min mening vinnas genom att vattenfluorering tillätes endast
på ett mindre antal orter och under omfattande kontroll i de hänseenden
som jag tidigare berört. Vidgade möjligheter att fluorera vattenledningsvatten
bör öppnas endast efter hand som ett säkrare underlag
erhålles för bedömningen av de med åtgärden förbundna problemen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1962:40) över propositionen
jämte i ämnet väcka motioner anförde andra lagutskottet, som tillstyrkte
propositionen, bl. a. följande.

Bland fackmännen på området råder numera praktiskt taget fullständig
enighet om att fluor har en avsevärd karieshämmande effekt. Som
exempel kan nämnas att man i Norrköping erhållit en kariesreduktion på
52,4 procent hos sjuåriga barn, som sedan födseln tillhandahållits
dricksvatten med en fluorhalt av omkring ett mg per liter. Hos 14-åriga
barn, som från sjuårsåldern erhållit sådant dricksvatten, var kariesreduktionen
31,4 procent. De resultat som uppnåtts är sådana att de enligt
utskottets mening i och för sig väl motiverar att försök med dricksvattenfluorering
fortsättes.

I den offentliga debatten i frågan om vattenfluorering har emellertid
två synpunkter med skärpa framhållits mot fluoreringen. Dels har man
understrukit det moment av tvång för den enskilde som ligger i att han
betages möjligheten att använda vatten utan fluorinblandning och dels
har man uttalat farhågor för de hälsorisker som kan vara förenade med
daglig konsumtion av fluor, inte minst med hänsyn till att konsumtionen
av dricksvatten och därmed också av fluor kan antagas variera inom vida
gränser. I motionerna 1:756 och 11:911, 1:757 och 11:913, 1:758 och
11:914, 11:912 samt 11:915 yrkas på grund av huvudsakligen de nämnda
synpunkterna avslag å propositionen.

Enligt utskottets mening är det en nackdel med fluorering av
vattenledningsvatten att den beskär den enskildes valfrihet i fråga om
fluorkonsumtion. Andra metoder för fluortillförsel såsom pensling av
tänderna, munsköljningar eller tandborstning med fluorpreparat är ej
behäftade med denna olägenhet och är därför ur denna synpunkt att
föredraga framför fluorering av dricksvatten. Emellertid har, såvitt framgår
av de hittills redovisade försöksresultaten, vattenfluoreringen
visat sig till sin effekt vara långt överlägsen övriga metoder. Med hänsyn

SoU 1971:35

till den avsevärda samhälleliga nyttan av åtgärden anser utskottet därför,
trots den nackdel som ligger i tvångsmomentet, att man icke av denna
anledning bör avstå från vattenfluorering. Utskottet vill emellertid i
detta sammanhang understryka betydelsen av fortsatt forskning liksom
vikten av att försöken med individuell fluorbehandling fortsättes.

Beträffande de hälsorisker som kan vara förenade med daglig fluorkonsumtion
i den omfattning som kan komma i fråga genom den föreslagna
vattenfluoreringen har under den tid fluorfrågan varit föremål för
uppmärksamhet i vårt land av medicinsk expertis uttalats vitt skilda
uppfattningar. Uppmärksamheten synes därvid ha varit inriktad dels på
verkningar som uppkommer på ett relativt tidigt stadium såsom den
dentala fluorosen, dvs. missfärgning eller fläckning av tänderna, och dels
på senare framträdande verkningar, där befarade sjukliga förändringar i
skelett och njurar har stått i centrum för intresset. Numera har emellertid
en praktiskt taget enhällig svensk odontologisk och medicinsk expertis
förklarat, att vunna erfarenheter av fluorens verkningar inte ger belägg
för att långvarig daglig konsumtion av fluor i de små doser, som kommer
i fråga vid vattenfluorering, skulle medföra hälsorisker. Med hänsyn till
den ståndpunkt expertisen sålunda numera intar anser utskottet att de
befarade hälsoriskerna måste antagas vara så ringa att de inte bör hindra
antagandet av lagförslaget, som icke har annat syfte än att möjliggöra
fortsatt försöksverksamhet med vattenfluorering.

Utskottet förutsätter därvid, att prövningen av ansökningar om tillstånd
till fluorering i största möjliga utsträckning förbehålles Kungl.
Maj:t och i vart fall icke delegeras till annan än central myndighet, samt
att tillstånd icke beviljas annat än efter medicinalstyrelsens hörande i
varje särskilt fall. Utskottet fäster särskild vikt vid att vid tillståndsprövningen,
som bör ske efter restriktiva grunder, särskilt beaktas, att
vattenverket i fråga är av sådan beskaffenhet att betryggande garantier
finnes för att fluorkoncentrationen i vattnet kan hållas på en konstant
nivå. Noggranna föreskrifter om fortlöpande kontroll i detta avseende
bör givas. Utskottet vill slutligen understryka vikten av att fluorens
verkningar inte bara på tänderna utan även på hälsotillståndet i övrigt
fortlöpande vetenskapligt kontrolleras vid de fortsatta försök med vattenfluorering
som kan komma att ske.

Under debatt i riksdagens första kammare i samband med behandlingen
av utskottsutlåtandet över lagförslaget anförde statsrådet Johansson,
på vars föredragning förslaget avlåtits, bl. a. att han avsåg att vattenfluoridering
skulle tillåtas endast i Norrköping under ytterligare en femårsperiod.
Efter femårsperiodens slut borde förutsättningarna vara avsevärt
större att bedöma nödvändigheten av att i större omfattning tillgripa
vattenfluoridering som ett medel i kampen mot tandkaries (prot.
1962:1:32 s. 27). Motsvarande uttalanden gjorde statsrådet Johansson
under debatt i andra kammaren därvid han förklarade att framställning av
annan kommun om fluoridering skulle avvisas, såvida inte någonting
alldeles särskilt skulle kunna påverka inställningen (prot. 1962:11:33 s.
125).

Vid 1966 års höstriksdag framställdes i andra kammaren en interpellation
angående erfarenheterna av dricksvattenfluoridering. I sitt svar, som
avlämnades den 22 november 1966, framhöll chefen för socialdepartementet
bl. a. att erfarenheten visat att fluor har en klart karieshämmande
verkan, att inom barntandvården goda resultat nåtts med pensling och

SoU 197135

sköljning med fluor samt att den största effekten erhålls om man
kombinerar sistnämnda metoder med fluoridering av dricksvatten. Enligt
departementschefens mening kunde det med stor säkerhet sägas att det
inte längre räder någon tveksamhet mot fluoridering ur hälsorisksynpunkt.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 18 maj 1967 inrättades den s. k.
fluorkommittén (1971 års riksdagsberättelse S 17) såsom rådgivande
organ för frågor rörande tillsättning av fluor till vattenledningsvatten i
kariesförebyggande syfte. Enligt sina direktiv har kommittén till uppgift
bl. a. att utarbeta förslag till normer och anvisningar för tillsättande av
fluor till vattenledningsvatten samt att fortlöpande följa utvecklingen på
området och till Kungl. Maj:t avge de förslag som föranleds av vunna erfarenheter.
Kommittén framlade den 9 juni 1967 förslag till anvisningar
för genomförandet av vattenfluoridering. Sedan förslaget remissbehandlats
avgav kommittén i december 1967 yttrande över remissutlåtandena.
Anvisningar i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget har år 1968
utfärdats av socialstyrelsen, ”Fluoridering av dricksvatten” (”Meddelanden
från socialstyrelsen” nr 3).

Spörsmål rörande tillståndsgivningen enligt 1962 års lag var föremål
för riksdagsbehandling 1967 genom en interpellation i första kammaren,
besvarad den 25 maj 1967 av chefen för socialdepartementet, och i
samband med genomgång av statsverkspropositionen under våren 1968
(debatt i första kammaren den 20 mars 1968).

Vid 1968 års riksdag väcktes en motion om upphävande av lagen om
tillsättning av fluor till vattenledningsvatten. Motionärerna hävdade att
det alltjämt var ovisst huruvida vattenfluoridering medförde hälsorisker
eller inte och de ville därför att fluorlagen skulle upphävas. Yttranden
över motionen avgavs efter remisser av socialstyrelsen, Svenska tandläkare-sällskapet
och Svenska läkaresällskapet.

Andra lagutskottet, som avstyrkte motionen, anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (2LU 1968:56) bl. a. följande.

Vid tillkomsten av fluorlagen övervägdes ingående frågan om vattenfluorideringens
inverkan på hälsotillståndet. Det konstaterades att en rätt
avvägd tillförsel av fluor till dricksvattnet gav en avsevärt mindre frekvens
av tandkaries i trakter där fluorhalten i vattnet av naturen var låg samt
vidare att dricksvattenfluoridering enligt dittillsvarande erfarenheter som
massprofylaktiskt medel var överlägsen andra metoder att förebygga
karies. Statsmakterna fann också mot bakgrund av uttalanden av en
praktiskt taget enhällig svensk odontologisk och medicinsk expertis, att
de från vissa håll befarade hälsoriskerna måste antagas vara så ringa, att
de inte borde hindra antagandet av lagen.

De instanser som avgivit remissyttranden över förevarande motion,
nämligen socialstyrelsen, Svenska tandläkare-sällskapet och Svenska läkaresällskapet,
är eniga om att det inte efter lagens tillkomst framlagts
något vetenskapligt rön, som skulle göra det motiverat att upphäva lagen.

I remissvaren framhålles tvärtom att en del gynnsamma effekter av
vattenfluorideringen påvisats under de senaste åren. Dessutom påpekas
att vattenfluorideringen mer och mer kommit till användning på olika
håll ute i världen sedan fluorlagen antogs. Mot bakgrund av vad nu sagts
finns enligt utskottets mening inte grundad anledning att av hänsyn till

SoU 1971:35

hälsosynpunkter avstå från möjligheten till vattenfluoridering.

Att den vattenfluoridering som kan komma i fråga med stöd av lagen
skulle få andra negativa biologiska verkningar, t. ex. i sjöar och vattendrag,
torde heller inte kunna antagas. Mot en sådan hypotes talar enligt
socialstyrelsen undersökningar rörande fluorens förekomst i naturen och
rörande dess inverkan på känsliga cellers tillväxt.

Vid 1968 års riksdag förekom vidare en interpellation i andra kammaren
angående tillsättande av natriumflorid till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte, vilken interpellation besvarades den 6 december 1968 av
chefen för socialdepartementet.

Fluorfrågan togs upp även vid 1969 års riksdag genom en interpellation
i andra kammaren angående fluoridering av dricksvatten, besvarad
den 20 november 1969 av chefen för socialdepartementet.

Rekommendationer av världshälsovårdsorganisationen och Europarådet

Världshälsovårdsorganisationens (WHO) generalförsamling antog vid
tjugoandra världshälsovårdsassemblén i juli 1969 en resolution om fluoridering
och tandhälsa, vari medlemsländerna rekommenderades att - såsom
en bevisad hälsovårdsåtgärd — undersöka möjligheterna för och, där
så är möjligt, införa fluoridering av de allmänna vattenverk, där fluorintaget
genom vattnet eller andra källor är under tillfredsställande nivå
(optimal levels) för befolkningen samt att — där fluoridering av allmänna
vattenverk inte är möjlig — studera andra metoder för användande av
fluor till skydd för tandhälsan.

Europarådets rådgivande församling antog vid andra delen av tjugoandra
mötet i september 1970 en rekommendation om förbättring av
tandhälsotillståndet hos befolkningen i medlemsländerna. Församlingen
rekommenderade Europarådets ministerkommitté att uppdra åt Europarådets
hälsovårdskommitté att närmare studera i rekommendationen
angivna frågor med sikte på framläggande vid slutet av år 1972 av en
resolution om tandvårdsfrågor innehållande bl. a. detaljerade förslag
beträffande fluoridering av dricksvatten.

Behandlingen av fluorideringsfrågan inom socialstyrelsen under de
senaste åren

I juni 1970 anordnade socialstyrelsen en konferens beträffande vattenfluoridering
med ett antal av styrelsens vetenskapliga råd samt andra
experter. Konferensens bakgrund angavs vara världshälsovårdsorganisationens
förenämnda rekommendation av år 1969 och ett av en norsk
statlig utredning år 1968 avgivet betänkande ”Instilling om tilsetting av
fluorider til drikkevann”, vari fluoridering av dricksvatten rekommenderades.
Uppgiften för konferensen var att ange om det under de senaste
åren framkommit sådana resultat på olika områden att det fanns
anledning att ifrågasätta de slutsatser som angavs i nämnda dokument. I
oktober 1970 anordnade socialstyrelsen en motsvarande konferens be -

SoU 197135

träffande kollektiva, kariesprofylaktiska metoder som kan utgöra alternativ
och/eller komplement till vattenfluoridering.

Efter det dessa konferenser hållits uppdrog socialstyrelsen åt vissa
styrelsens vetenskapliga råd och experter att närmare utreda olika
frågeställningar som framkom vid konferenserna m. m. Material från
dessa utredningar beräknas kunna föreligga under hösten 1971 och avses
tjäna som underlag för socialstyrelsens ställningstagande i fluorideringsfrågan
— bl. a. beträffande föreliggande ansökningar m. m. om vattenfluoridering.

Utskottet

År 1962 antogs lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten
(fluorlagen). Enligt lagen kan Kungl. Majit eller den myndighet som
Kungl. Majit bestämmer efter framställning av kommun medge att fluor i
kariesförebyggande syfte får tillsättas vatten, som inom kommunen
tillhandahålls genom allmän anläggning för vattenförsörjning. Medgivandet
kan förbindas med särskilda villkor.

Bakgrunden till lagstiftningen var den, att staden Norrköping år 1952
påbörjat fluoridering av vattenledningsvatten men avbrutit fluorideringen
i början av år 1962, sedan regeringsrätten funnit åtgärden innebära
missförhållande i hälsovårdshänseende. Lagförslaget framlades sedan
staden härefter hos Kungl. Majit anhållit om tillstånd att fortsätta
vattenfluorideringen.

Vattenfluoridering med stöd av medgivande enligt fluorlagen har ännu
inte kommit till stånd. Flera kommuner — bland dem Norrköping — har
visserligen medgivits rätt av Kungl. Majit att sätta fluor till vattenledningsvatten,
men kommunerna har ännu inte inkommit med närmare utredning
om hur de avser att uppfylla de villkor som socialstyrelsen uppsatt
för åtgärden. Sedan socialstyrelsen år 1968 bemyndigats att lämna
medgivande till vattenfluoridering har styrelsen i sin tur lämnat sådant
medgivande i ett fall. Detta beslut har överklagats. Vidare finns ett flertal
ansökningar hos socialstyrelsen om medgivande till vattenfluoridering,
vilka ansökningar ännu inte prövats.

De i betänkandet behandlade yrkandena i motionerna 197 lil 83 och
1971:735 har till syfte att fluorlagen skall upphävas. I motionerna
framhålls att den medicinska sakkunskapen numera inte är enig om att
vattenfluoridering är riskfri från hälsovårdssynpunkt. Vidare betonas att
fluoridering av dricksvattnet innebär en tvingande massmedicinering och
ett ingrepp i den personliga integriteten. Det framhålls också att den
kariesreducerande effekten av vattenfluoridering i Norrköping åren
1952—1961 visat sig vara mindre än man tidigare utgått från och att
fluoridering inte hjälper mot tandlossningssjukdomarna.

Frågan om vattenfluorideringens inverkan på hälsotillståndet övervägdes
ingående vid tillkomsten av fluorlagen. Det konstaterades att en rätt
avvägd tillförsel av fluor till dricksvattnet gav en avsevärt mindre frekvens
av tandkaries i trakter där fluorhalten i vattnet av naturen var låg samt

SoU 1971:35

vidare att dricksvattenfluoridering enligt dittillsvarande erfarenheter som
massprofylaktiskt medel var långt överlägsen andra metoder att
förebygga karies. Med hänsyn till den avsevärda samhälleliga nyttan av
åtgärden ansågs därför, trots den nackdel som ligger i tvångsmomentet,
att man inte av denna anledning borde avstå från vattenfluoridering.
Statsmakterna fann också mot bakgrund av uttalanden av en praktiskt
taget enhällig svensk odontologisk och medicinsk expertis, att de från
vissa håll befarade hälsoriskerna måste antagas vara så ringa att de inte
borde hindra antagandet av lagen.

Under den tid som förflutit sedan fluorlagen antogs har ytterligare
vetenskapliga rön gjorts som påvisar gynnsamma effekter av vattenfluoridering.
I detta sammanhang bör också framhållas att vattenfluoridering
mer och mer kommit till användning i andra länder och att
världshälsovårdsorganisationens generalförsamling år 1969 antagit en
resolution i vilken fluoridering av dricksvatten rekommenderas. Även
inom Europarådet övervägs en rekommendation i ämnet. Det bör emellertid
också nämnas att under de senaste åren framförts misstankar om
att vattenfluoridering på sikt kan medföra bl. a. skelettskador.

I juni 1970 anordnade socialstyrelsen en konferens beträffande vattenfluoridering
med ett antal av styrelsens vetenskapliga råd samt andra
experter. Uppgiften för konferensen var att ange om det under de senaste
åren framkommit sådana resultat på olika områden att det fanns
anledning att ifrågasätta de slutsatser som anges i ovannämnda resolution
av världshälsovårdsorganisationen och i en norsk utredning, där fluoridering
av dricksvatten rekommenderas. Senare under året anordnade socialstyrelsen
en motsvarande konferens beträffande kollektiva, kariesprofylaktiska
metoder som kan utgöra alternativ och/eller komplement till
vattenfluoridering. I avvaktan på resultatet av utredningar som vissa
experter gör med utgångspunkt i frågeställningar, som uppkom vid
konferenserna, har socialstyrelsen inte utnyttjat sin möjlighet att medge
vattenfluoridering. Enligt utskottets mening finns det mot bakgrunden av
det tidigare anförda inte skäl att i detta läge förorda en ändring av
fluorlagen. Utskottet kan inte heller biträda förslag som innebär att vi i
vårt land nu helt avstår från möjligheten att — utöver de erfarenheter som
vunnits genom fluorideringen i Norrköping — få till stånd försök med
vattenfluoridering som utformats med hänsyn till vårt lands speciella
förhållanden; som framhålls i motionen 1971:183 kan resultatet av vissa
utländska undersökningar inte utan vidare appliceras på svenska förhållanden.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandena.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971:183 samt motionen 1971:735,
såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 10 november 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1971:35

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m)*, fru
Skantz (s), herr Persson i Stockholm (s), fru Sigurdsen (s), herrar Åkerlind
(m), Johnsson i Blentarp (s)*, fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson
i Göteborg (c), Romanus (fp) och fröken Andersson i Stockholm (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), Åkerlind (m), fru
Marklund (vpk) och herr Bengtsson i Göteborg (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 11 börjar med
”Frågan om vattenfluorideringens” och på s. 12 slutar med ”avstyrker
utskottet motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

”Enligt utskottets mening bör fluorlagen avskaffas på grund av att
fluorfrågan, sedan riksdagen år 1962 antog lagen, kommit i ett helt annat
läge. När riksdagen antog lagen var den medicinska och odontologiska
expertisen praktiskt taget ense om att vattenfluoridering under givna
omständigheter inte skulle innebära några hälsorisker genom biverkningar.
I dag är expertisen i hög grad splittrad när det gäller fluorens
inverkan, bl. a. på skelettet och benvävnaden. Vid för hög fluorkonsumtion
kan njurfunktionen rubbas. Lagen tillkom också för att en lokal
försöksverksamhet i Norrköping skulle kunna bedrivas. Denna försöksverksamhet
har ännu ej påbörjats trots att nio år förflutit sedan lagen
tillkom. Socialstyrelsens avvaktande hållning till fortsatt fluoridering av
vattenledningsvatten är ett uttryck för den splittring, som råder bland
experter på området.

Till de risker av medicinsk art, som kan uppkomma vid en allmän
vattenfluoridering, skall läggas de tekniska och juridiska aspekterna på
frågan. Även vid en så vetenskapligt riktig dosering som möjligt blir deli
individuella dosen helt beroende av hur stor dagskonsumtionen av vatten
är i det enskilda fallet. En person som konsumerar dubbelt så mycket
vatten som normalt får en dubbel dos av fluor. Om flera kommuner är
anslutna till ett och samma vattenverk med fluoriderat vatten kan den
kommun, som inte önskar fluor i sitt vatten, i praktiken bli tvingad att ta
emot fluoriderat vatten.

Många människor uppfattar fluoridering av vattenledningsvattnet som
ett ingrepp i den personliga integriteten, eftersom man inte har någon
möjlighet att få annat än fluoriderat vatten. Vetskapen om att man på
artificiell väg tillför vattnet ett gift skapar oro hos den stora allmänheten.

Den som vill tillförsäkra kroppen en viss dos jod kan göra detta genom
att förtära salt med jodinnehåll, medan den som är överkänslig för jod
kan förtära jodfritt salt. På motsvarande sätt kan man i fall, där
fluoridering önskas, tillsätta fluor i t. ex. tandkräm eller barnmat. 1
skolorna förekommer pensling av tänderna med fluorpreparat. Med ett
sådant användningssätt kan människor, som är allergiska mot fluor,

SoU 1971:35

undvika att allergin utlöses. Enbart vetskapen om att fluor i grundvattnet
har en karieshämmande effekt på människornas tänder får inte fresta
lagstiftare och myndigheter att på artificiell väg tillföra vattenledningsvattnet
fluor. Ett rent och friskt vatten är förutsättningen för allt
mänskligt liv på jorden. Statsmakterna bör inte tillåta att till detta vatten
sätts ett gift. Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet att
fluorlagen upphävs.”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1971:735, såvitt nu är i
fråga, och i anledning av motionen 1971:183 för sin del
antager följande

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten.

Härigenom förordnas att lagen (1962:588) om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten skall upphöra att gälla dagen efter den, då denna
lag enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.557 S