Socialutskottets betänkande nr 32 år 1971

SoU 1971:32

Nr 32

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om upplysningsverksamhet
angående de handikappades problem, m. m.

Motionerna

1) 1 motionen 1971:483 av herr Rask m. fl. (s) yrkas att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att åtgärder vidtages i syfte att hos en
bred allmänhet sprida upplysning om de handikappades situation i enlighet
med vad i motionen anförts.

2) I motionen 1971:948 av fru Mogård m. fl. (m) yrkas att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till
åtgärder i syfte att införa företrädesrätt för vissa medborgarkategorier på
kollektiva transportmedel samt i fysiska köer hos myndigheter.

I motionen 1971:483 erinras om att ökade anslag ställts till förfogande
för olika åtgärder avsedda att förbättra de handikappades förhållanden,
varefter anföres bl. a. följande.

Problemen för de handikappade löses dock inte enbart genom att
ökade materiella resurser ställs till förfogande. Det krävs också att
medborgarna i allmänhet i det dagliga livet hyser förståelse för deras
situation och själva gör en insats. Sådan hänsyn och medverkan kan
stimuleras genom en brett upplagd, kontinuerligt pågående upplysningsverksamhet
riktad till olika befolkningsgrupper, inte minst föräldrar.

En sådan kampanj bör vara direkt inriktad på konkreta förhållanden,
som en stor del av befolkningen kan antas komma i kontakt med.

Ett område, som motionärerna framhåller som ett exempel på ett
område som är lämpligt för en sådan upplysningskampanj, är situationen
på de kollektiva färdmedlen. De anför därvid, att det är alltmer sällan
som man i en fullsatt vagn ser någon lämna plats för att låta en
handikappad, en åldring eller en förälder med barn få sätta sig.

I motionen 1971:948 framhålls att det urbaniserade samhället för
många människor innebär svåra påfrestningar och detta gäller — fortsätter
motionärerna — alldeles speciellt dem som på grund av handikapp av
olika slag eller sjukdomar, som medför konstitutionell svaghet av allvarlig
art, besväras av att tvingas stå — i kö eller på de kollektiva transportmedlen.
Härefter anförs att handikappade m. fl. i Frankrike har rätt till
företräde i vissa fysiska kösituationer och att denna företrädesrätt
dokumenteras genom en av myndighet utfärdad handling. Förutsättningar
för en liknande företrädesrätt i Sverige bör enligt motionärerna
utredas.

Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 32

SoU 197132

Företrädesrätt för handikappade m. fl. i Frankrike

Socialutskottet har inhämtat att i Frankrike kan olika kategorier
invalider m. fl. erhålla ”företrädeskort” (cartes de priorité) eller motsvarande
som ger innehavaren en i författning inskriven företrädesrätt på
allmänna transportmedel samt vid myndigheters kontor och expeditioner
m. m.

De som blivit invalider i arbete (invalides du travail) har längst
tillerkänts dylik företrädesrätt. Den första författningen i ämnet daterar
sig till år 1898. För närvarande gällande bestämmelser har givits i en lag
av år 1942 om ”företrädeskort för vissa arbetsinvalider”. Företrädeskort
utfärdas av ”prefekten” för dem som blivit så invalidiserade i arbete att
de antingen har svårt att stå upprätt eller kräver ständig hjälp av annan
person. Företrädeskortet ger enligt nämnda lag innehavaren en företrädesrätt
på allmänna transportmedel och vid alla offentliga myndigheters
och serviceorgans kontor och expeditioner. I vissa fall kan företrädesrätten
utökas till att även omfatta företrädesrätt i affärer.

Genom skilda författningar har företrädesrätter vidare föreskrivits för
vissa kategorier blinda, handikappade, krigsinvalider, mödrar med minderåriga
barn samt gravida kvinnor. För samtliga dessa grupper avser
företrädesrätten allmänna transportmedel. Härtill kommer i förekommande
fall - såsom för ”arbetsinvalider” — företrädesrätt vid offentliga
myndigheters och serviceorgans kontor och expeditioner samt i affärer.

Bestämmelser om handikappvänlig utformning av lokaler, m. m.

År 1966 infördes i byggnadsstadgan (1959:612) en ny bestämmelse,
42 a §, av innehåll att de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger
tillträde skall i skälig omfattning utformas så att de blir tillgängliga för
och kan nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt till följd av
ålder, invaliditet eller sjukdom (prop. 1966:1 18, 3LU 43).

Denna bestämmelse har genom en kungörelse år 1971 (nr 378) om
ändring i byggnadsstadgan räknat fr. o. m. den 1 juli 1971 kompletterats
så att den är tillämplig även på arbetslokaler och även avser sådana
handikappade som har nedsatt orientenngsförmåga (prop. 1971:48, CU
13).

Som exempel på åtgärder till förmån för handikappade när det gäller
allmänna transportmedel får nämnas att i bussar och tunnelbanevagnar i
Stockholm finns sittplatser med extra handtag m. m. vid vilka det
angivits att platserna är avsedda främst för rörelsehindrade respektive
rörelsehämmade personer. Liknande anordningar finns i pendeltågvagnar
som går i trafik i Stockholmsområdet.

Socialstyrelsen har i ett cirkulär i juni 1971 angående förekomsten av
medicinska sjukdomssymboler för upplysning vid akuta sjukdomsfall
(Medicinalväsendets författningssamling 1971:28) informerat om f. n. befintliga
märken och identitetskort som kan bäras av personer med blödarsjuka,
diabetes och epilepsi samt av hjärtsjuka personer med hjärtstimulator.

SoU 1971:32

Förslag av handikapputredningen beträffande färdväsendet och information,
m. m.

Handikapputredningen tillkallades år 1965 för att utreda frågan
angående omvårdnaden om handikappade, varmed avsågs ”personer, som
av fysiska eller psykiska skäl möter mera betydande svårigheter i sin
dagliga livsföring”. Enligt direktiven av år 1965 avsåg utredningsuppdraget
frågor om hjälpmedel, frågor om stöd till anskaffning av motorfordon
och om andra åtgärder för att bryta handikappades isolering, frågor om
samordning av åtgärder för handikappade och om information och
rådgivning samt frågor om utbildning.

Handikapputredningen har under årens lopp avgivit betänkanden om
olika frågor, som utredningen har att behandla. I det följande anges
betänkandena samt uppgift om Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling
av desamma.

Betänkandet ”Kommunerna och den sociala omvårdnaden” (SOU
1967:53) avsåg frågan om samhällets ansvar för den enskildes omvårdnad
och behandlades i prop. 1968:74 och i andra lagutskottets utlåtande
1968:38.

Betänkandet ”Bättre hjälpmedel för handikappade” (SOU 1967:60)
avsåg frågor om hjälpmedel och behandlades i prop. 1968:41 och i
statsutskottets utlåtande 1968:88.

Betänkandet ”Bättre utbildning för handikappade” (SOU 1969:35)
omfattade utbildningsfrågor och behandlades i prop. 1970:1, bil. 7, s.
193—197 och i statsutskottets utlåtande 1970:5, s. 25.

I ett betänkande ”Bättre socialtjänst för handikappade” (SOU
1970:64), som för närvarande är föremål för Kungl. Maj.ts prövning, har
handikapputredningen behandlat frågor om resor och transporter för
handikappade, om samordning, samverkan och information i handikappfrågor
samt om statsbidrag till handikapporganisationer.

1 sistnämnda betänkande anför handikapputredningen sammanfattningsvis
i vad avser det allmänna färdväsendet att det bör vara utformat
så att det bekvämt kan utnyttjas av alla, att vid den fortsatta planeringen
hänsyn alltid bör tas till handikappades behov samt att trafikföretagen
som en naturlig serviceuppgift och utan extra kostnad för den handikappade
bör lämna den hjälp som han behöver i färdsituationen. Handikapputredningen
föreslår vidare att frågan om det allmänna färdväsendets
anpassning till handikappade snarast tas upp till en samlad bedömning
inom en inom kommunikationsdepartementet för ändamålet tillkallad
expertgrupp. Utredningen anför om denna expertgrupp följande.

I denna bör i första hand ingå företrädare för trafiksäkerhetsverket,
planverket, bostadsstyreisen, Svenska kommunförbundet och handikapprörelsen.
Gruppen bör också hålla kontakt med andra centrala, regionala
och lokala myndigheter och organ med verksamhet på området. Gruppen
bör anlita expertis från handikappinstitutet, trafikföretagen och färdmedelsproducen
terna.

Gruppens arbete bör vara målinriktat. Det bör syfta till att upprätta
ett handlingsprogram för anpassning av det allmänna färdväsendet till

SoU 1971:32

handikappade. Gruppen bör utarbeta konkreta förslag till åtgärder i detta
syfte och hos berörda myndigheter och företag fortlöpande aktualisera
åtgärder som bör vidtas. Gruppens medlemmar bör också till sina
huvudmän kontinuerligt föra vidare synpunkter och erfarenheter som
finns hos de huvudmän som är företrädda i gruppen. Vi finner det särskilt
betydelsefullt att handikapprörelsens företrädare genom denna grupp kan
föra fram sin uppfattning och påverka transportplaneringen i landet så att
färdväsendet anpassas till handikappades behov.

I förevarande sammanhang må nämnas att handikapputredningen i
betänkandet även föreslår att kommunerna skall tillhandahålla förflyttningshandikappade
effektiv färdtjänst i individuella fall.

Informationsfrågor tas upp i betänkandet i samband med förslag
avseende samordning i handikappfrågor. Handikapputredningen föreslår
att i varje kommun bör inrättas ett kommunalt handikappråd (KHR)
som ett samarbetsorgan kommunens myndigheter emellan, mellan dessa,
landstinget och statliga myndigheter samt handikapprörelsen. Vidare
föreslås att i varje län bör inrättas ett länets handikappråd (LHR) som ett
samarbetsorgan mellan landstinget, de statliga regionala myndigheterna,
kommunerna och handikapprörelsen. Slutligen föreslås att statens handikappråd
(SHR) ombildas till ett samarbetsorgan, däri — förutom ämbetsverk
vilkas arbete i höggrad gäller handikappade — Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet och handikapprörelsen deltar.

Om informationsuppgifter för kommunala handikappråd, länshandikappråd
och statens handikappråd säger utredningen följande.

1 sin verksamhet som samordningsorgan kommer KHR att medverka i
väsentliga informationsuppgifter. Genom KHR skapas en möjlighet till
fortlöpande och oförmedlad kontakt mellan de i KHR ingående kommunala
och andra myndigheterna och organen. Samtidigt åstadkommes ett
ömsesidigt utbyte av information mellan samhällets organ och handikapprörelsen.
KHR bör kunna medverka till att utforma en för olika
verksamhetsområden gemensam och övergripande information till nytta
för handikappade och andra.

LHR kommer genom sin samordningsfunktion att kunna förmedla
information mellan de statliga myndigheterna på länsplanet och mellan
dem och landstinget. LHR får också en viktig uppgift som informationsorgan
mellan samhällets myndigheter och organ samt handikapprörelsen.

Genom kontakter med de kommunala handikappråden (KHR) kan
LHR medverka till ökat samarbete mellan lokala och regionala intressenter
på handikappområdet. Detta samarbete skapar nya informationsvägar.

Information i frågor som rör handikappade kommer alltmer i förgrunden.
Upplysning om samhällets stöd och hjälp framstår som allt nödvändigare,
både för handikappade och den personal som handlägger frågorna
om stödet till dem. Samhället satsar också i allt högre grad på information
och kunskapsförmedling. Ämbetsverken, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, handikapporganisationerna och andra
med verksamhet på handikappområdet lämnar i ökande utsträckning
information i handikappfrågor. SHR bör verka för att samhällets och
handikapprörelsens informationsinsatser effektiveras och att en samordnad
information fortlöpande kommer till stånd.

SoU 1971:32

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har i skrivelser
våren 1971 rekommenderat primärkommunerna resp. landstingskommunerna
att bilda kommunala handikappråd resp. länshandikappråd.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet rekommenderade
samtidigt primärkommunerna respektive landstingen att uppdra
åt särskilda befattningshavare att samordna, organisera och planera
primärkommunernas respektive landstingens uppgifter inom handikappvården.
Till grund för rekommendationerna om handikappråd och ”handikappkonsulenter”
låg förslag utarbetade av en av de båda förbunden tillsatt
gemensam arbetsgrupp. Denna arbetsgrupp angav som en särskild insats,
som krävdes inom ramen för uppgifter och servicefunktioner på handikappområdet
i primärkommun, information till allmänheten för att påverka
attityder och värderingar. Det framhölls därvid som angeläget att ge sakupplysning
som motvikt mot fördomar och förutfattade meningar. Som en
uppgift för landstingens ”handikappkonsulenter” angav arbetsgruppen
bl. a. uppgiften att initiera och sprida information om handikappvård.

Handikapputredningens förslag beträffande statens handikappråd har
genom ett Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1971 genomförts tr. o. m. den
1 juli 1971.

Det tidigare statens handikappråd igångsatte i slutet av år 1970
planeringsarbetet för en samlad informationskampanj om handikappades
integrering i samhället. Till planeringsarbetet har Kungl. Majit beviljat
understöd ur allmänna arvsfonden. Informationskampanjen avses syfta
till att göra klart för bredast möjliga allmänhet att handikappfrågor är en
angelägenhet för alla, inte bara för de handikappade och handikapporganisationerna.
Programmet avses bli så utformat att det inte bara skapar
passiv förståelse utan stimulerar till aktivt engagemang i praktiska
åtgärder. Konkreta anvisningar förutsätts kunna ges om hur man kan
hjälpa personer med olika handikapp till rätta i samhällsmiljön.

Utskottet

I motionerna 1971:483 och 1971:948 framställs förslag som syftar till
att handikappade personer skall få det lättare att klara av olika situationer
i vardagslivet.

I den förstnämnda motionen framhålls att det krävs att medborgarna i
gemen i det dagliga livet hyser förståelse för de handikappades situation
och att hänsyn och medverkan till praktiska hjälpinsatser från medmänniskornas
sida kan stimuleras genom en brett upplagd, kontinuerligt
pågående upplysningsverksamhet som riktas till föräldrar och andra
grupper i samhället. En sådan kampanj bör inte ta sig uttryck i allmänna
moraliserande uppmaningar av typen ”visa hänsyn” utan bör inriktas på
konkreta förhållanden, exempelvis möjligheterna att ge hjälp och visa
hänsyn till handikappade på de kollektiva färdmedlen. Motionsyrkandet
syftar till en upplysningskampanj av detta slag.

I motionen 1971:948 anförs att det urbaniserade samhället för många
människor innebär svåra påfrestningar. Detta gäller speciellt vissa katego -

SoU 1971:32

rier av medborgare som, på grund av handikapp av olika slag eller
sjukdomar som medför konstitutionell svaghet av allvarlig art, besväras av
att tvingas stå i kö eller att färdas med de kollektiva transportmedlen.
Motionärerna anför att i Frankrike äger sådana medborgare rätt till
företräde i vissa kösituationer. Företrädesrätten dokumenteras genom en
av myndighet utfärdad handling. De privilegierade kategorierna är där
handikappade från födseln eller genom senare inträffad skada, kvinnor
med tre eller flera barn under viss ålder samt gravida kvinnor. Motionärerna
vill att förutsättningarna för en liknande företrädesrätt i vårt land skall
utredas.

Socialutskottet instämmer i en uppfattning som motionärerna i motionen
1971:483 givit uttryck åt, nämligen att man inte löser de handikappades
problem enbart genom att ställa ökade ekonomiska resurser till
förfogande. Det är också av stor betydelse att allmänheten bringas till
insikt om de konkreta svårigheter de handikappade kan ha både i de
avseenden som tas upp i motionerna och då det gäller andra områden.
Om en sådan insikt kan bibringas allmänheten torde det vara möjligt att
få till stånd en ökad förståelse för den hjälp olika handikappgrupper kan
ha behov av, en hjälp som kanske många gånger med lätthet och utan
någon egentlig uppoffring kan ges av en medmänniska. Det torde också
vara så att det hos många människor i en konkret situation finns både
insikt om att ett hjälpbehov föreligger och vilja att hjälpa men att
okunnighet om det bästa sättet att lämna bistånd gör att hjälpinitiativet
uteblir. Utskottet kan således helt dela motionärernas uppfattning att det
finns ett stort behov att upplysa allmänheten om de handikappades
situation och då inte minst om de konkreta möjligheter som finns att
hjälpa dem i det dagliga livet.

Förbättrade förutsättningar för information på handikappområdet har
skapats under innevarande år. Efter förslag av handikapputredningen har
sålunda Landstingsförbundet och Kommunförbundet rekommenderat
sina medlemmar att upprätta länshandikappråd (LHR) och kommunala
handikappråd (KHR), på vilka organ det ankommer att jämte andra uppgifter
svara för information på handikappområdet. Vidare har, likaledes
på förslag av handikapputredningen, statens handikappråd (SHR) ombildats
vid halvårsskiftet. Det förutsätts att det ombildade handikapprådet,
till vilket knutits en referensgrupp med företrädare för handikapporganisationerna,
skall effektivera och samordna informationsinsatserna på området.
I detta sammanhang bör framhållas att i slutet av år 1970 handikapprådet
satte i gång planeringsarbetet för en samlad informationskampanj
om de handikappades integrering i samhället, vilken kampanj är
avsedd att stimulera till aktivt engagemang av allmänheten i praktiska
åtgärder till förmån för de handikappade såsom hur man kan hjälpa
personer med olika handikapp till rätta i samhällsmiljön.

Den lämnade redogörelsen ger enligt utskottets mening stöd för
antagande, att syftet med motionen 1971:483 kommer att tillgodoses
genom åtgärder av de organ som nämnts i det föregående. Någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen är således inte erforderlig.

SoU 1971:32

Beträffande yrkandet i motionen 1971:948 vill utskottet som sin principiella
uppfattning uttala, att man i första hand måste sträva efter en
lösning av de problem motionärerna tar upp efter andra linjer än att
införa ett system, som innebär att företrädesrätt för bl. a. handikappade
vid tillträde till transportmedel och i andra sammanhang blir beroende av
författningsföreskrifter och som vid tillämpningen fordrar ett dokument
varmed företrädesrätten styrks. Utöver den rent principiella synpunkten,
att man bör undvika en sådan kategoriindelning, som ett genomförande
av systemet skulle innebära, måste påpekas att många handikappade av
olika skäl säkerligen skulle dra sig för att ansöka om en sådan företrädesrätt
som avses i motionen liksom att utnyttja denna. Den omständigheten att
även andra grupper än handikappade — exempelvis kvinnor med ett visst
antal barn - förutsätts bli omfattade av systemet förändrar inte den
gjorda bedömningen. Utskottet anser att det bör vara möjligt att nå en
lösning av de i motionen upptagna problemen med hjälp av ett intensifierat
upplysningsarbete av den karaktär och i den ordning som ovan angivits.
Det sagda hindrar inte att det kan finnas grupper, kanske främst
sådana som har osynliga handikapp, som kan ha önskemål om någon
form av bevis på att de har ett handikapp som motiverar att de får viss
förmån framför andra personer. Enligt utskottets mening bör emellertid
sådana frågor kunna tas upp till behandling inom statens handikappråd. I
sammanhanget vill utskottet peka på att socialstyrelsen nyligen utfärdat
ett cirkulär om märken och identitetskort som nu finns och som kan
bäras av personer med vissa sjukdomar, nämligen personer med blödarsjuka,
diabetes och epilepsi samt hjärtsjuka personer med hjärtstimulator.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet även motionen
1971:948.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1971:483,

B. att riksdagen avslår motionen 1971:948.

Stockholm den 2 november 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s)*, fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c),
Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar
Åkerlind (m)*, Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), fru Marklund
(vpk), herrar Nisser (m), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.446 S