Socialutskottets betänkande nr 30 år 1971
SoU 1971:30
Nr 30
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om ett program för
den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården m. m.
Motionen
I motionen 1971:355 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
A. att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen
tillsätts med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta
utbyggnaden av hälso- och sjukvård samt närliggande uppgifter inom
socialvården enligt principer som i motionen anges,
B. att i avsikt att skapa underlag för nämnda programarbete sjukvårdskostnadsutredningens
direktiv vidgas till att utöver erforderliga kostnadsundersökningar
omfatta utarbetandet av alternativa förslag till fördelning
av kostnaderna mellan stat och kommun samt att utredningen därvid ges
en parlamentarisk förankring,
C. att åtgärder vidtas för genomförande av systematiserad uppföljning
och kvalitetskontroll inom eftervården enligt vad i motionen anges.
I motionen föreslås en rad åtgärder för utveckling av olika områden
inom hälso- och sjukvården. Motionärerna anför att de är medvetna om
att alla de åtgärder de föreslagit inte kan genomföras samtidigt eller ens
under avsevärd tid. Av denna anledning krävs enligt motionärerna en
genomgripande diskussion om vårdens framtida utbyggnad. Svar måste
erhållas på frågan om hur stora resurser som under 1970-talet kan anslås
till vård och på vilka områden. Ett program för den fortsatta utbyggnaden
av hälso- och sjukvård samt närliggande uppgifter inom socialvården
bör därför enligt motionärerna utarbetas. Motionärerna anför härom
bl. a. följande.
För detta krävs undersökningar om nuvarande bristområden, undersökningar
och uppskattningar av det framtida vårdbehovet, personalbudgeter
och kostnadsberäkningar. Alternativa ambitionsnivåer bör presenteras,
remissbehandlas och därefter ligga till grund för demokratiska beslut.
Endast härigenom kan vi klara de ytterligt svåra prioriteringsfrågor vi
tidigare berört. En sådan generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet
skulle ligga till grund för huvudmännens egna planer. Dessa bör givetvis
ges möjlighet till flexibilitet, särskilt som vårdsituationen varierar mellan
olika landsting. Med en central planering skulle dock en bättre och mer
demokratisk fördelning av vårdresurserna kunna komma till stånd.
Flaskhalsar i utbildning skulle undvikas. En ökad kontroll kunde skapas
över den fortsatta kostnadsutvecklingen.
Programarbetet bör då det gäller de övergripande planerings- och
prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté
Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 30
SoU 197130
2
med representation även för huvudmännen.
Efter det motionärerna erinrat om att värdansvaret i dag är uppdelat på
flera huvudmän — landstingen svarar för huvuddelen av hälso- och
sjukvård, kommunerna svarar för åldringsvård och socialvård och staten
svarar för läkarutbildning och forskning, driver delvis universitetssjukhusen
samt bidrar till finansiering av psykiatrisk vård, hälsovård m. m. —
anför motionärerna, att en koncentration av vårdansvaret till landstingen
är generellt en utveckling som bör eftersträvas. Men det kräver givetvis -framhåller motionärerna — att staten träder in och svarar för finansieringen
av en större del av samhällets vård, t. ex. vården av narkotikaskadade
och alkoholskadade och ungdomsvården. Mot denna bakgrund
framför motionärerna sedan förslag om en utvidgning av sjukvårdskostnadsutredningens
direktiv till att utöver erforderliga kostnadsundersökningar
omfatta utarbetandet av alternativa förslag till fördelning av
kostnaderna för hälso- och sjukvård och närliggande uppgifter inom
socialvården mellan stat och kommun och om att utredningen därvid ges
en parlamentarisk förankring.
1 motiveringen till yrkandet om åtgärder för genomförande av systematiserad
uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården framhåller
motionärerna att eftervård och rehabilitering måste på ett naturligt sätt
anknytas till akut- och långtidsvård. Den vårdbehövande bör inte lämnas
utan bistånd, förrän han om möjligt har återanpassats till arbetslivet,
eventuellt någon form av skyddad sysselsättning. En kontroll måste göras
av att denna återanpassning sker. I dag saknas i stor utsträckning denna
efterkontroll — fortsätter motionärerna — såväl när det gäller kontakten
mellan t. ex. sjukvård och socialvård som efter behandling inom sjukvård.
Det är angeläget att man åtminstone för behandlingen av vissa sjukdomstyper
— t. ex. endokrina sjukdomar, tumörsjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar,
sockersjuka — systematiskt kan lägga upp system som styr
patientens återbesök, utvärderingen av vården och som möjliggör en
konkret redovisning av dennas resultat även i ekonomiska termer. En
sådan uppföljningsverksamhet — anför motionärerna — skulle kunna
förläggas till centrallasaretten och staten bör ta initiativ, så att denna
form av systematiserad uppföljning av behandling inom sjukvård kan
komma till stånd.
Tidigare riksdagsbehandling
I de likalydande motionerna 1:188 och 11:210 framfördes vid 1969 års
riksdag yrkanden med anhållan om ett program för samhällets vårdsektor.
Yrkandena avstyrktes av statsutskottet (SU 1969:134) och avslogs av
riksdagen. Statsutskottet erinrade om uppgifterna för socialutredningen,
som tillkallats efter bemyndigande i december 1967 av Kungl. Maj:t, om
uppgifterna för den år 1969 tillsatta, till socialdepartementet knutna och
under socialministerns ordförandeskap ställda samarbetskommittén för
social forskning, om ett av socialstyrelsen i juni 1968 framlagt principprogram
för den öppna sjukvården, om en av styrelsen i böljan av år
SoU 197130
3
1969 tillsatt utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens
målsättning och organisation samt om den av chefen för socialdepartementet
i juni 1969 tillkallade sjukvårdskostnadsutredningen. Utskottet
uttalade härefter att syftet med yrkandena finge anses tillgodosett så till
vida att åtgärder vidtagits för att skapa erforderligt underlag för att
formulera till samhällsutvecklingen anpassade nya målsättningar. En
föreslagen riksdagens åtgärd vore därför enligt utskottet obehövlig.
Även vid 1970 års riksdag behandlades motionsyrkanden (i de likalydande
motionerna 1:350 och 11:390) med hemställan om ett program för
samhällets hälso- och sjukvård, vilka yrkanden efter avstyrkande av
statsutskottet (SU 1970:177) avslogs av riksdagen. Utskottet anförde att
det inte funnit anledning frångå sin i 1969 års utlåtande angivna
uppfattning i frågan. Nämnda motionsyrkanden åren 1969 och 1970 är
likartade med yrkandet i den föreliggande motionen 1971:355 om ett
program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård samt
närliggande uppgifter inom socialvården dock att nu tillkommit krav på
att programarbetet skall uppdras åt en parlamentarisk utredning med
representation för huvudmännen.
I ovannämnda motioner till 1970 års riksdag framfördes även yrkande
om utvidgning av sjukvårdskostnadsutredningens direktiv av samma
innebörd som det i motionen 1971:355 framförda yrkandet. Statsutskottet
(SU 1970:177) föreslog avslag på yrkandet, vilket blev riksdagens
beslut. Utskottet uttalade att enligt utskottets mening borde formerna
för den fortsatta beredningen av sjukvårdskostnadsfrågorna avgöras sedan
sjukvårdskostnadsutredningen slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial
för bedömningarna.
1 de i det föregående nämnda motionerna år 1969 framfördes ett
särskilt yrkande även beträffande eftervården. I motionerna påpekades
att en större satsning på eftervården krävdes, inte minst ur samhällsekonomisk
synpunkt. Det framhölls att vården i allmänhet slutar då
patienten lämnar sjukhuset. Därmed är dock vårdbehovet inte tillfredsställt
utan patienten kan behöva uppföljande hjälp av olika slag framhölls
det vidare i motionerna. Det yrkades att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t
till känna vad i motionerna anförts om att eftervården bör stärkas t. ex.
genom inrättande av fler behandlingshem för eftervård. Statsutskottet
(SU 1969:134) föreslog avslag på yrkandet, vilket blev riksdagens beslut.
Utskottet lämnade vissa uppgifter om planer för utbyggnad av eftervården.
Utskottet anförde vidare att socialstyrelsens utredning om den icke
institutionsbundna socialvården hade arbetsgrupper för vård, behandling
och rehabilitering samt för efterkontroll och uppföljning och att utskottet
förutsatte att socialstyrelsen som dittills uppmärksamt skulle följa
utvecklingen. Mot denna bakgrund kunde enligt utskottets mening behov
av föreslaget allmänt uttalande inte anses föreligga.
Hälso- och sjukvårdsplaneringen m. m.
Sjukvårdslagstiftningen innehåller inte någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen
att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialsty
-
SoU 1971:30
4
relsens granskning. Enligt 4 § andra stycket sjukvårdskungörelsen (1970:
703) bör emellertid sjukvårdsstyrelse ”efter samråd med berörda myndigheter
göra upp översiktsplaner för olika grenar av sjukvården”. Motsvarande
föreskrift fanns i 1963 års sjukvårdsstadga, som föregick sjukvårdskungörelsen.
Bland ”berörda myndigheter” åsyftas socialstyrelsen, som
enligt 3 § första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a. har att följa
och stödja den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.
I prop. 1967:68 angående central administration för hälso- och
sjukvården samt socialvården, m. m., vilken låg till grund för nyorganiserandet
av socialstyrelsen per den 1 januari 1968, erinrade föredragande
departementschefen vid behandlingen av planeringsfrågorna om att han
tidigare uttalat att den kraftiga expansion som kännetecknade sjukvården
och som inneburit att en allt större andel av landets totala personella och
ekonomiska resurser tagits i anspråk för denna samhällssektor, gjorde
behovet av en fortlöpande sjukvårdsplanering såväl på läns- och regionplanet
som på riksplanet allt viktigare. Målet för planeringen på riksplanet
borde vara att vid utbyggnaden av vårdresurserna söka åstadkomma en
fördelning som totalt sett och på längre sikt bäst tillgodosåg vårdbehoven.
Denna planering borde ges en sådan inriktning att den på bästa sätt
kunde tjäna huvudmännen som vägledning.
Riksplaneringen innebar — anförde departementschefen därefter — i
fråga om såväl hälso- och sjukvården som socialvården ytterst en
avvägning av resurserna mellan dessa vårdområden och övriga samhällssektorer.
Det var därmed klart att riksplaneringen måste vara en statlig
uppgift.
Riksplaneringen borde — anförde departementschefen vidare - under
socialdepartementet omhänderhas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
samt av den nya socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen
borde därvid behålla sin uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna
i landet och verka för samordning av sjukvårdsplaneringen.
På den nya socialstyrelsen borde - anförde departementschefen —
ankomma att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas
omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande
särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av
landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa
och stödja den regionala och lokala planeringen. Departementschefen
underströk, att vad som anförts om riksplaneringen inte innebar någon
ändring eller inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i
fråga om sjukvårdens och socialvårdens planering. Såväl hälso- och
sjukvården som socialvården är i första hand kommunala uppgifter,
framhöll departementschefen, och sorn konsekvens härav ankommer det
på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för
vårdområdena.
I prop. 1967:68 framlades även förslag om inrättande av sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (sedermera förkortat
Spri) med staten och en särskild stiftelse, vilken skulle företräda
SoU 197130
5
kommunintressena, som huvudmän. Det angavs att institutet skulle få till
syfte att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings- och
rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.
Institutet skulle kunna åta sig särskilda konsultuppdrag eller uppdra åt
annan att utföra av institutet beslutade projekt. Dessutom skulle
institutet ekonomiskt eller genom att tillhandahålla personal kunna
stödja andra projekt inom verksamhetsområdet. En viktig uppgift för
institutet skulle bli att insamla och sprida information i frågor som hör
till institutets verksamhetsområde. Institutet skulle verka för en
samordning mellan medicin och socialvård.
Departementschefen anförde att han funnit att ett dylikt institut
måste bli av utomordentligt värde och att det lät sig väl inpassas i den
fördelning av planeringsuppgifterna mellan staten och kommunerna som
han förordat. Departementschefen anförde vidare att, medan riksplaneringen
skulle åvila de statliga organen och huvudmännens uppgifter i
fråga om vårdplanering inom sina områden och i fråga om samplanering
mellan flera sådana områden skulle kvarstå, så hade som ett nytt moment
tillkommit att institutet kommer att bearbeta såväl enskilda huvudmäns
vårdplaneringsproblem i form av konsultuppdrag som mera allmänna
spörsmål, vilka hänger samman med denna planering.
Departementschefens uttalanden föranledde inte någon erinran vid
utskottsbehandlingen av propositionen (SU 1967:105).
Socialutskottet har inhämtat, att en sjukvårdsplan enligt socialstyrelsens
mening bör behandla alla de problemområden som är förknippade med
hälso- och sjukvårdens organisation i ett sjukvårdsområde och därför
behandla den slutna vården, den öppna vården såväl vid som utanför
sjukhus, samt den förebyggande vården. Syftet skall därvid vara att
möjligheterna till samordning av resurserna mellan dessa tre verksamhetsområden
tillvaratas. Vidare bör möjligheterna till samordning med den
primärkommunala socialvården i all tänkbar utsträckning beaktas.
Förutom att till huvudmännen avge yttranden över förslag till sjukvårdsplaner
har socialstyrelsens vårdplanerande verksamhet bl. a. bestått i
att styrelsen både på uppdrag av Kungl. Majit och genom egna initiativ
genomfört utredningar som gett statistiskt underlag för planeringen av
hälso-, sjuk- och socialvården. För att få ett underlag i fråga om
vårdplatser och öppen vård, tillgång och behov på personalsidan, investeringar,
kostnadsutveckling osv. har socialstyrelsen hittills genomfört
undersökningarna RUPRO 67 och RUPRO 69. Den senare undersökningen
avser perioden 1968-1975. För att få ett motsvarande statistikunderlag
även på socialvårdens område har socialstyrelsen i anslutning till
1970 års långtidsutredning också genomfört en inventering av kommunernas
planer för socialvården under perioden 1968-1975.
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1971 års riksdags be rättelse
S 14) inrättades enligt ett Kungl. Maj:ts beslut år 1965 och har — som i
det föregående angivits - till uppgift att följa uppbyggnaden av sjukvårdsresurserna
i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen.
I delegationen finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen
SoU 197130
6
och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad,
utbildning och samhällsekonomi. I prop. 1971:1, bil. 7, s. 52 uttalade
föredragande departementschefen, efter att ha omnämnt RUPRO 69 och
andra av socialstyrelsen verkställda undersökningar m. m., att det med
hänsyn till kostnadsutvecklingen framstod som angeläget att söka vidareutveckla
de olika planeringsinstrumenten inom sjukvården till ett organiserat
system med sjukvårdsplaner och att avsikten var att denna fråga
inom kort skulle tas upp till behandling i socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Vid sammanträde i mars 1971 beslöt delegationen tillsätta en
arbetsgrupp med direktiv att på grundval av en analys rörande de faktorer
som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till delegationen
redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda
sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen har sedan utsetts
företrädare för Spri, socialstyrelsen och berörda departement. Arbetsgruppen
har antagit namnet Ag S-plan.
Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso-, sjuk- och
socialvård
År 1968 framlade socialstyrelsen ett av en utredningsgrupp inom
styrelsen utarbetat betänkande ”Principprogram om öppen vård” (”Socialstyrelsen
redovisar” nr 3) innefattande förslag om bl. a. överförande
av diagnostik och terapi från sjukhus till öppenvårdsenheter och om en
ökad samverkan mellan och samordning av hälso-, sjuk- och socialvård.
Sedan principprogrammet remissbehandlats redovisade socialstyrelsen
år 1969 i ett betänkande ”Principprogram för öppen sjukvård II”
(”Socialstyrelsen redovisar” nr 8) ett uttalande med vissa kommentarer
till programmet och den därav föranledda debatten.
I anslutning till principprogrammet föreslog socialstyrelsen att en
genomarbetning av den öppna sjukvårdens utbyggnad och utformning
skulle ske genom Spri i samarbete med styrelsen. Spri har i anledning
härav tillsatt en arbetsgrupp för utredning av hithörande frågor, projekt
3002 ”Utarbetande av riktlinjer för vårdorganisationen inom skilda
specialiteter”. Rapport från arbetsgruppen beräknas komma att framläggas
under år 1972.
I maj 1969 uppdrog Kungl. Majit åt den då redan verksamma
utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. (1971 års riksdagsberättelse
S 19) att lägga fram förslag beträffande de författningsändringar
och eventuella övriga åtgärder som erfordrades från statsmakternas sida
för att möjliggöra ett genomförande av en organisation av den öppna
vården utanför sjukhusen som i huvudsak grundades på det av socialstyrelsen
framlagda principprogrammet om öppen vård. I augusti 1971 har
utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. till chefen för socialdepartementet
avgivit ett stencilerat betänkande ”Förslag till ändringar i
sjukvårdslagstiftningen III. Den öppna läkarvården utanför sjukhus”
(stencil S 1971:3). Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.
År 1970 framlades ett av en expertgrupp inom socialstyrelsen utarbe
SoU 197130
7
tat betänkande ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen
med tillämpning i första hand på Västmanlands län” (”Socialstyrelsen
redovisar” nr 16). Utöver en för Västmanlands län avpassad
vårdplan innehåller betänkandet även mera generellt tillämpbara principer
för den psykiatriska sjukvårdens organisation. Remissbehandling av
betänkandet pågår f. n. inom socialstyrelsen.
År 1969 tillsatte socialstyrelsen en utredning om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning och organisation. Utredningen har i
uppdrag att — inom ramen för nuvarande lagstiftning — inom socialstyrelsen
aktualisera problem och framlägga förslag till problemlösningar inom
den icke-institutionsbundna socialvården. Utredningen bör därvid beakta
behovet av samverkan mellan den traditionella socialvården och andra
vårdområden bl. a. hälso- och sjukvården. Förslag som kräver ändrad
lagstiftning förutsätts bli behandlade av socialutredningen med vilken
socialstyrelsens utredning skall samverka. Utredningen består av en
huvudgrupp samt sex arbetsgrupper. Huvudgruppen har under år 1971
avgivit ett betänkande ”Integrerat samhälle” (”Socialstyrelsen redovisar”
nr 21). Fortsatt beredning av betänkandet efter remissbehandling pågår
f. n. inom socialstyrelsen.
Spri har i slutet av september 1971 framlagt en utredning ”Riktlinjer
för hälso- och sjukvårdsplanering” (Spri rapport 14/71) utarbetad av en
arbetsgrupp knuten till institutet. Denna utredning är avsedd att tjäna
som underlag för arbetet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegations
förutnämnda arbetsgrupp för sjukvårdsplanering (Ag S-plan). Överväganden
vid utredningen har beaktats av Spri:s arbetsgrupp för det i det
föregående nämnda projektet 3002 ”Utarbetande av riktlinjer för vårdorganisationen
inom skilda specialiteter”.
I direktiven för den efter ett bemyndigande år 1967 tillkallade
socialutredningen (1971 års riksdagsberättelse S 20) sägs bl. a. att utredningsarbetet
skall förutom en lagteknisk samordning av de tre sociala
vårdlagarna omfatta frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för
att tillgodose vård och hjälpbehov. Det är angeläget att möjligheterna att
göra den förebyggande vården effektivare beaktas. Vård- och behandlingsmetoder,
samordning av åtgärder och samarbete mellan olika samhällsorgan
och institutioner bör granskas.
Den i det föregående nämnda sjukvårdskostnadsutredningen (1971 års
riksdagsberättelse S 26) tillkallades efter ett Kungl. Maj:ts bemyndigande
år 1969 för att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande
dels en samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas
utveckling och dels en teknisk undersökning rörande verkningarna individuellt
och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas
finansiering. Utredningen är en enmansutredning. Till utredningen har
knutits experter.
SoU 197130
8
Behandlingen vid 1971 års riksdags vårsession av frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
Under 1971 års riksdags vårsession aktualiserades frågan om kostnadsfördelningen
över huvud taget mellan stat och kommun dels genom
interpellation nr 59 angående tidpunkten för behandling av frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, besvarad den 9 mars
1971, dels genom motionerna 1971:52, 1971:294 och 1971:295, vilka
syftade till en ändrad fördelning. Finansutskottet erinrade i sitt betänkande
(FiU 1971:11) i anledning av bl. a. dessa motioner om att chefen
för finansdepartementet i olika sammanhang uttalat, att frågan om
kostnadsfördelningen intimt hänger samman med uppgifts- och ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun och att frågan därför inte bör tas
upp förrän den år 1970 tillsatta länsberedningen (1971 års riksdagsberättelse
C19) funnit en lösning på dessa fördelningsproblem. Utskottet, som
anslöt sig till denna uppfattning, föreslog avslag på motionerna. Riksdagen
beslöt emellertid bifalla en vid utskottsbehandlingen framförd reservation
med yrkande om anhållan hos Kungl. Maj:t om en skyndsam
parlamentarisk utredning rörande kommunernas ekonomiska situation,
varvid frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun skulle
beaktas.
Utredningsarbete m. m. avseende organisationen för uppföljning av vård
I Spri:s rapport ”Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering” föreslås
att sjukvården struktureras i fyra vårdnivåer. På nivå 1 skall ges enbart
öppen vård, primärvård, som omfattar både hälsovård och sjukvård. På
nivå 2 skall ges sluten vård motsvarande den som ges vid ett normallasarett.
På nivå 3 skall ges både sluten och öppen vård med tillgång till de
resurser som motsvarar de som finns vid ett centrallasarett. På nivå 4 skall
finnas den högspecialiserade vård som motsvarar den som ges vid dagens
regionsjukhus.
För den psykiatriska vården har också en strukturering med olika
vårdnivåer föreslagits i socialstyrelsens betänkande om plan för utbyggnaden
av den psykiatriska vårdorganisationen etc.
För patienten skall de olika nivåerna tillsammans utgöra en helhet i
behandlingsavseende. Kravet på kommunikation mellan de olika vårdnivåerna,
som ett sådant system kräver, har behandlats i det förenämnda,
av utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. avgivna betänkandet
om öppen läkarvård utanför sjukhus. I betänkandet anföres härom
följande.
1 en effektivt fungerande sjukvårdsorganisation måste kommunikationerna
mellan de olika vårdformerna vara goda. Läkare som remitterar
vidare en patient bör alltid få svar från den som mottagit patienten och
detta oavsett om remissen ställts till läkare i den slutna vården eller till
annan läkare i den öppna vården. Om patienten behöver sjukhusvård men
inte omedelbart kan tas in bör detta meddelas den inremitterande
läkaren. Denne får då möjlighet att följa patienten i den öppna vården,
SoU 197130
9
vid behov påminna sjukhuset, meddela inträdda förändringar etc. Vid
utskrivning från sluten vård bör också den inremitterande läkaren
underrättas och få del av de eventuella förhållningsregler och rekommendationer
som sjukhusläkaren funnit påkallade (kontroller, medicinering,
fortsatt behandling, rehabiliterande åtgärder etc.). Inte sällan torde det
bli fråga om uppgifter som lämpligen kan uppdras åt distriktssköterskan i
orten. I sådant fall bör kopia av meddelandet till läkaren tillställas
distriktssköterskan.
Om det åläggs sjukhusens läkarsekreterare eller motsvarande befattningshavare
att svara för att erforderliga meddelanden alltid utgår, bör ett
underrättelseförfarande sådant som här skisserats inte vara alltför betungande
för sjukhusläkarna. På de flesta håll torde det också finnas ett i
huvudsak tillfredsställande kommunikationssystem för de skilda vårdformerna.
I det praktiska arbetet kan det dock vara bra att kunna falla
tillbaka på någon föreskrift som i stora drag reglerar kraven på underrättelser
mellan öppen och sluten vård.
För detta ändamål föreslår utredningen, att socialstyrelsen i egenskap
av tillsynsmyndighet för sjukvården utfärdar skriftliga anvisningar i
ämnet för den berörda personalen.
Med anknytning till arbetet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegations
i det föregående nämnda arbetsgrupp för sjukvårdsplaner sker
inom socialstyrelsen visst utvecklingsarbete som avses resultera i program
för diagnostik och terapi beträffande olika sjukdomar. Programmen skall
även omfatta uppföljande åtgärder.
Inom Spri pågår visst utvecklingsarbete för ett datajournalsystem, som
förutses förenkla och underlätta informationen och kommunikationen
mellan de olika vårdnivåer som kan vara aktuella i ett enskilt fall.
Frågan om efterkontroll och uppföljning i vad mera avser den sociala
eftervården skall behandlas i den av socialstyrelsen tillsatta utredningen
om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation.
Av de sex arbetsgrupper vid sidan av huvudgruppen, som utredningen
består av, skall en arbetsgrupp (nr 4, för efterkontroll och
uppföljning) behandla frågor om uppföljning och analys av resultaten av
vård, behandling och rehabilitering m. m.
I direktiven för socialutredningen har understrukits vikten av att
utredningen behandlar den uppföljande verksamheten. Härom sägs i
direktiven följande.
Lika viktig som den uppsökande verksamheten är den uppföljande.
Det är angeläget, att de ansvariga följer resultatet av insatta åtgärder och
prövar nya, om så erfordras. I det praktiska handlandet griper det ena
vårdområdet in i det andra. Även sjukvårdslagstiftningen kan därför
komma att beröras av utredningsarbetet.
Utskottet
I motionen 1971:355 tas upp en rad frågor som berör olika områden
inom hälso- och sjukvården m. m. Motionärerna framhåller att en
genomgripande diskussion krävs om vårdens framtida utbyggnad. De
yrkar att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen
skall tillsättas. En sådan utredning bör få till uppgift att
SoU 1971:30
10
framlägga ett program för den fortsatta utbyggi aden av hälso- och
sjukvård samt närliggande uppgifter inom socialvå: den. Vidare yrkas —
för skapande av underlag för programarbetet — att direktiven för den år
1969 tillkallade sjukvårdskostnadsutredningen vidgas till att utöver
erforderliga kostnadsundersökningar omfatta utarbetande av alternativa
förslag till fördelning av kostnaderna mellan stat och kommun och att
sjukvårdskostnadsutredningen därvid erhåller en parlamentarisk förankring.
I motionen yrkas också att åtgärder skall vidtas för genomförande
av systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården. Ett
yrkande om försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän behandlas
i ett senare betänkande.
Motionsyrkanden om utarbetande av ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program m. m. har framförts även vid 1969 års och 1970 års riksdagar.
Statsutskottet har i sina av riksdagen godkända utlåtanden framhållit att
syftet med yrkandena tillgodosetts genom att åtgärder genom olika
utredningar m. m. vidtagits för att skapa erforderligt underlag för
formulering av till samhällsutvecklingen anpassade nya målsättningar
inom vårdområdet. Motionerna har avslagits.
För närvarande pågår ett mycket omfattande utredningsarbete
berörande planeringen av hälso-, sjuk- och socialvården. Sedan riksdagen
senast behandlade frågan om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program
har socialdepartementets sjukvårdsdelegation i mars i år tillsatt en
särskild arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta och till delegationen
redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda
sjukvårdsplaner. Vidare har en utredning inom sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) om riktlinjer för
hälso- och sjukvårdsplanering slutförts för kort tid sedan och kan i
fortsättningen tjäna som underlag för diskussioner om vårdplanering.
Med hänsyn till det utredningsarbete som således pågår eller nyligen
slutförts på området kan socialutskottet inte biträda motionen 1971:355
i denna del.
Även vid 1970 års riksdag framfördes ett motionsyrkande om att
sjukvårdskostnadsutredningen skulle få i uppdrag att lämna förslag till
olika alternativ för den framtida vårdfinansieringen och att utredningen
därvid skulle ges en parlamentarisk förankring. På hemställan av
statsutskottet avslogs yrkandet. Utskottet uttalade därvid att formerna
för den fortsatta beredningen av sjukvårdskostnadsfrågorna borde avgöras
sedan den tillsatta utredningen slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial
för bedömningarna. Socialutskottet kan inte finna att någon
omständighet inträffat sedan föregående år som utgör skäl till ett annat
ställningstagande. Utskottet får i detta sammanhang erinra om att
riksdagen tidigare i år hemställt om en skyndsam parlamentarisk
utredning rörande kommunernas ekonomiska situation, varvid kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skall beaktas. I enlighet med det
anförda avstyrker socialutskottet motionsyrkandet beträffande sjukvårdskostnadsutredningen.
En tillfredsställande uppföljning av sjukvården för den enskilde är
SoU 1971:30
11
beroende av att informationen och kommunikationen fungerar väl mellan
de olika läkare och sjukhus som varit engagerade i behandlingen. I ett
föregående avsnitt av betänkandet har redovisats förslag och utredningsarbete
som syftar till förbättringar i dessa avseenden. Det finns särskilt
skäl framhålla att inom socialstyrelsen för närvarande pågår ett
utvecklingsarbete som är avsett att leda fram till program för diagnostik
och terapi beträffande olika sjukdomar och som bl. a. skall omfatta
uppföljande åtgärder. Med hänsyn till det pågående utrednings- och
utvecklingsarbetet på området är enligt socialutskottets bedömning
någon åtgärd från riksdagens sida för att få till stånd systematiserad
uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården inte erforderlig.
Utskottet hemställer
A. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och
sjukvårdspolitiskt program att riksdagen avslår motionen
1971:355, såvitt nu är i fråga,
B. beträffande tilläggsdirektiv till sjukvårdskostnadsutredningen
m. m. att riksdagen avslår motionen 1971:355, såvitt nu är i
fråga,
C. beträffande åtgärder för systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll
inom eftervården att riksdagen avslår motionen
1971:35 5, såvitt nu är i fråga.
Stockholm den 26 oktober 1971
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c)*,
Hyltander (fp)*, Åkerlind (m), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*,
fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nisser (m) och
Nilsson i Växjö (s)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 10 med
”För närvarande pågår” och slutar på s. 11 med ”eftervården inte
erforderlig” bort ha följande lydelse:
”För närvarande pågår visst utredningsarbete berörande planeringsinstrument
för hälso-, sjuk- och socialvård bl. a. inom en av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation tillsatt särskild arbetsgrupp. Vidare har
utredningar inom Spri givit underlag för diskussioner om vårdplanering.
Men enbart denna vidareutveckling av planeringsinstrumenten räcker inte
SoU 1971:30
12
för att lösa den ekonomiska kris sjukvården är på väg in i och för att
skapa en vård som är byggd på prioriteringar. I motion 1971:355 har
redovisats en del av de brister, som finns inom vårdområdet, liksom
principer för det fortsatta planeringsarbetet och de prioriteringar som
måste göras. De generella prioriteringarna måste fastställas på demokratiska
grunder och bygga på ett hälso- och sjukvårdspolitiskt programarbete.
Härför behövs bl. a. undersökningar om nuvarande bristområden,
uppskattningar av framtida vårdbehov, personalbudgeter och kostnadsberäkningar,
uppgifter som kräver fortsatt utredningsarbete. Programarbetet
bör då det gäller de övergripande planerings- och prioriteringsfrågorna
ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté med representation
även för huvudmännen. En parlamentarisk beredning av vårdutvecklingen
är enligt vår mening att föredra framför en behandling av centrala
planeringsfrågor endast inom socialdepartementet och socialstyrelsen
eller inom av dem tillsatta arbetsgrupper.
Kostnadsutvecklingen är av grundläggande betydelse för de fortsatta
åtgärderna på vårdområdet. Således har landstingens nettokostnader för
hälso- och sjukvården sexfaldigats under 1960-talet, vilket varit avgörande
för ökningen av landstingsskatten. Inom ramen för ett program för hälsooch
sjukvård är det givetvis nödvändigt att finna lösningar på dessa akuta
finansieringsproblem. En översyn av huvudmannaskapet för olika
vårdformer torde härvid också vara nödvändig. Den sedan 1969
arbetande sjukvårdskostnadsutredningen bör därför få vidgade direktiv
omfattande även utredning och utarbetande av alternativa förslag till
fördelning av kostnaderna mellan stat och kommun för hälso- och
sjukvård och närliggande uppgifter inom socialvården.
En uppföljning av vårdens resultat är av största betydelse såväl för den
vårdade som för huvudmännens kvalitetskontroll och kostnadsuppföljning.
Någon sådan tillfredsställande efterkontroll finns inte för närvarande
annat än för vissa speciella patientgrupper. Den systematiserade
uppföljning som förekommer har så gott som enbart skötts av läkare med
forskningsintresse och på deras eget initiativ. Det är angeläget att man
åtminstone för behandling av vissa sjukdomstyper systematiskt möjliggör
en konkret redovisning av dennas resultat även i ekonomiska termer. De
vårdinsatser som krävs vid senare förvärrade återfall är av allt att döma
större än de som krävs för denna kontinuerliga kontroll. Statsmakterna
bör därför ta ytterligare initiativ, så att denna form av systematiserad
uppföljning av behandlingen inom sjukvården kan komma till stånd.”
dels att utskottet bort hemställa
”att riksdagen med bifall till motionen 1971:355, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t begär
A. att en parlamentarisk utredning med representation för
huvudmännen tillsätts med uppgift att framlägga ett
program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och
sjukvård samt närliggande uppgifter inom socialvården enligt
principer som anges i motionen,
SoU 1971:30
13
B. att, i avsikt att skapa underlag för nämnda programarbete,
sjukvårdskostnadsutredningens direktiv vidgas till att utöver
erforderliga kostnadsundersökningar omfatta utarbetandet
av alternativa förslag till fördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun samt att utredningen därvid ges en
parlamentarisk förankring,
C. att åtgärder vidtas för genomförande av systematiserad
uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården enligt
vad som anges i motionen.”
Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.441 S