Socialutskottets betänkande nr 28 år 1971

SoU 1971:28

Nr 28

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
växtbekämpningsmedel.

1. I motionen 1971:18 av herr Måbrink m. fl. (vpk) har hemställts att
riksdagen fattar beslut om att växtbekämpningsmedel av typ 2, 4-D och

2,4,5-T totalförbjuds tills det är klarlagt att de icke kan vålla skador på
födda och ofödda människor samt på djurlivet.

2.1 motionen 1971:424 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) har
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om förbud
mot spridning av gift i växtbekämpande syfte vid vägarna.

Gällande bestämmelser

Enligt bekämpningsmedelsförordningen (1962:703) får bekämpningsmedel
— varmed förstås ämnen och beredningar som är avsedda att
användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller dylikt,
förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus — inte saluhållas, överlåtas
eller användas utan att ha godkänts vid en särskild registreringsprocedur
hos registreringsmyndigheten. Giftnämnden är registreringsmyndighet.

Bekämpningsmedel får inte registreras om medlet är så giftigt eller
eljest bedöms kunna medföra så skadlig verkan på människor, husdjur,
vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter, att det inte lämpligen bör användas i
bekämpningssyfte. Vid registreringen skall medlet placeras i en av tre
olika faroklasser alltefter dess giftighet. Genom denna åtgärd styrs de
farligaste medlen via mer kvalificerade handelsvägar till sådana personer,
som på grund av speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att
använda dem. Giftnämnden får föreskriva särskilda säkerhetsföreskrifter
vid registreringen. Sådana föreskrifter kan ändras när skäl därtill föreligger.
Registreringen kan också återkallas, t. ex. om medlet vid användning
visar sig vara förenat med väsentligt större risker än som förutsattes vid
registreringen. I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av förordningen
får åtgärd inte föreskrivas, som är mera betungande än som är skäligt
med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Vissa uppgifter om herbiciderna

De viktigaste bekämpningsmedlen brukar hänföras till någon av följande
grupper, nämligen insekticider (insektsbekämpningsmedel), fungicider
(svampbekämpningsmedel), herbicider (gräs- och buskbekämpningsmedel)
och rodenticider (gnagarbekämpningsmedel).

Herbiciderna används inom jordbruket i vissa grödor, huvudsakligen
stråsäd, men även mot ogräs och buskar i diken, på betesmarker etc.

Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 28

SoU 1971:28

Ärligen besprutas i Sverige större delen av stråsädesarealen eller ca
1 300 000 hektar med herbicider. Totalt i världen uppskattar man att ca
1/3 av stråsädesarealen herbicidbehandlas.

Inom skogsbruket används herbicider för att hjälpa barrträdsplantorna
i konkurrensen från lövträd och buskar, vilka annars kan försvåra
skogsträdens föryngring. Under senare år har herbicider även haft en
relativt omfattande användning för att bekämpa vegetationen längs
vägarna, i första hand för att genom förbättrade siktförhållanden öka
trafiksäkerheten. Bekämpning av vegetation i kraftledningsgator samt
ogräs i planteringar och gräsmattor är ytterligare exempel på dessa medels
användning.

Fenoxisyrorna intar i dag en helt dominerande ställning bland herbiciderna,
en ställning som de har haft alltsedan slutet på 1940-talet.
Användningen är världsomfattande. Några säkra uppgifter angående den
totala årliga världsförbrukningen finns ej tillgängliga, men på basen av
befintlig information torde förbrukningen ligga omkring 150 000 ton
aktiv substans. I Sverige har förbrukningen under år 1970 beräknats till
omkring 1 600 ton, dvs. ungefär 1 procent av världsförbrukningen.
Totala mängden herbicider som används i Sverige beräknas för samma år
vara ca 2 250 ton (verksam substans). Ca 70 procent av de i Sverige
årligen använda herbiciderna utgörs alltså av fenoxisyror.

Det ^Sverige dominerande fenoxisyrapreparatet är MCPA som används
i jordbruket vid ogräsbekämpning i stråsäd, ärter, potatis och gräsmarker.
Av den totala fenoxisyraförbrukningen (1 600 ton/år) utgörs drygt 1 000
ton av MCPA.

2,4-D (2,4-diklorfenoxiättiksyra) och 2,4,5-T (2,4,5-triklorfenoxiättiksyra)
har även stor användning i Sverige. 2,4-D används bl. a. i höstsäd
och gräsmarker. Framför allt vissa estrar av 2,4-D och 2,4,5-T används
mot buskar och annan svårbekämpad vegetation. Dessa preparat dominerar
i bekämpningen av ogräs och buskage i kraftledningsgator, längs
vägkanter, i parkområden etc. Sedan böljan av 1950-talet har 2,4-D och

2,4,5-T fått stor användning i svenskt skogsbruk. Den väsentligaste
användningen är här för bekämpning av lövträdsvegetation. År 1970
beräknas ca 100 000 hektar skogsmark ha behandlats med ca 250 ton
herbicider (aktiv substans) huvudsakligen 2,4-D och 2,4,5-T. Årsförbrukningen
i Sverige 1968 av 2,4-D var ca 320 ton och av 2,4,5-T ca 125 ton.

Ett av de mest kända av fenoxisyrapreparaten är Hormoslyr, som i den
allmänna debatten ofta kommit att bli en gruppbeteckning för dessa
typer av medel.

Totalt ingår fenoxisyror eller derivat av dem som verksam beståndsdel,
ensamma eller i blandning med andra substanser, i ca 120 av giftnämndens
registrerade bekämpningsmedel.

Det omedelbara ekonomiska utbytet av fenoxisyraanvändningen är
stort. Den totala vinsten i Sverige genom användningen av herbicider
inom jordbruket, varvid fenoxisyrorna dominerar, uppskattas till ca 200
miljoner kronor. Den direkta vinsten inom skogsbruket tack vare dessa
preparat torde ligga omkring 20 miljoner kronor.

SoU 1971:28

I samband med det ökade intresset för miljövård och delvis som följd
av olika typer av herbiciders användning för militärt ändamål i Vietnam
samt vissa laboratorieundersökningar, har frågan rörande herbicidernas
och främst fenoxisyrornas menliga effekter på människor och naturliga
ekosystem blivit föremål för en intensifierad debatt. I samband härmed
har i massmedia orsakssamband uppgivits föreligga mellan vissa typer av
effekter på människor och djur samt exponering för fenoxisyrapreparat.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas att under senare år har det
visat sig att i samband med tillverkningen av 2,4,5-T kan bildas s. k.
dioxiner. Vissa av dessa är höggiftiga substanser.

1970 års riksdag m. m.

I motioner till 1970 års riksdag yrkades — mot bakgrund av att
uppgifter från olika håll visade att fenoxisyroma kunde ha skadeverkningar
för människor och djur och under framhållande av att skadeverkningarna
skyndsamt borde utredas — att giftnämnden borde få i uppdrag
att, intill dess full vetskap om verkningarna erhållits, utfärda sådana
förbud eller restriktioner kring medlens användande som kunde anses
påkallade. Motionerna remitterades till andra lagutskottet, som inhämtade
yttranden över dessa från giftnämnden och naturvårdsverket.

1 yttrande den 19 oktober anförde giftnämnden bl. a. att en
särskild expertgrupp tillkallats för att granska förefintligt material rörande
fenoxisyror och att registreringsfrågan för berörda preparat, sedan arbetet
slutförts, därefter skulle tas upp på nytt av nämnden. Den 3 november
1970 beslöt giftnämnden att efter årsskiftet spridning av bekämpningsmedel
från luften endast fick utföras med medel som var särskilt
godkända för ändamålet. Beslutet innebar att all bekämpning från flygplan
med bl. a. 2,4-D och 2,4,5-T inte kunde ske utan uttryckligt
medgivande från giftnämnden. Enligt giftnämnden skulle frågan om dessa
medel över huvud taget skulle få användas i landet i framtiden avgöras av
nämnden i god tid före 1971 års bekämpningssäsong.

I sitt av riksdagens godkända utlåtande anförde andra lagutskottet
(2LU 1970:80) bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att användande av bekämpningsmedel nästan
undantagslöst grundar sig på medlens giftiga egenskaper. Trots risker för
förgiftning och andra skadeverkningar vid medlens användning har de
ansetts oumbärliga till skydd mot egendomsskada och sanitär olägenhet.
Genom föreskrifter om registreringstvång för alla bekämpningsmedel
samt ingående bestämmelser om tillverkning, handel och hantering av
sådana medel har lagstiftaren sökt att i möjligaste mån eliminera dessa
risker. Bl. a. föreskrives att registrering inte får ske om medlet är så giftigt
eller annars bedöms kunna medföra så skadlig verkan på människor,
husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter att det inte lämpligen bör
användas i bekämpningssyfte. Utskottet förutsätter att registreringsmyndigheten
tillämpar denna föreskrift restriktivt och i fall då brist på
dokumentation, tveksamhet eller delade meningar bland experter föreligger
vägrar registrering intill dess vetenskapligt dokumenterad klarhet
vunnits om medlets skadeverkningar. Vad nu sagts gäller också medel

SoU 1971:28

som redan registrerats eller tillhandahålls utan registrering med stöd av
övergångsbestämmelserna till bekämpningsmedelsförordningen.

Vidare uttalade utskottet att frågan om fenoxisyromas fortsatta
användning som bekämpningsmedel aktualiserats i olika sammanhang
under senare tid. Utskottet hänvisade till att undersökningar i olika
avseenden igångsatts av statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut
för folkhälsan, statens naturvårdsverk och giftnämnden. Slutligen
hänvisade utskottet till att giftnämnden tagit upp registreringsfrågan till
omprövning, att nämnden beslutat begränsa rätten till spridning av
bekämpningsmedel, att frågan om den fortsatta användningen av fenoxisyror
i bekämpningssyfte skulle tas upp i god tid före 1971 års
bekämpningssäsong och att en särskild expertgrupp tillkallats för att
granska förefintligt materiel rörande fenoxisyror. Utskottet ansåg att
genom de åtgärder som giftnämnden sålunda vidtagit i frågan fick
motionernas syfte anses i huvudsak tillgodosett och att det med hänsyn
härtill inte var nödvändigt med något initiativ från riksdagens sida.

Här må slutligen nämnas att chefen för socialdepartementet den 3 december
1970 i andra kammaren besvarade interpellationer och fråga angående
användningen av bekämpningsmedel, m. m., och att en omfattande
debatt ägde rum i anslutning till svaret.

Giftnämndens expertgrupp

Den tidigare nämnda expertgruppen tillkallades av giftnämnden den 29
september 1970. Ledamöter i expertgruppen har varit professorn i vertebratekologi
(vetenskapen om ryggradsdjurens livsbetingelser med hänsyn
till miljön) Ingemar Ahlén, skogshögskolan, professorn i strålningsbiologi
Lars Ehrenberg, Wallenbergslaboratoriet, professorn och avdelningsföreståndaren
för kem. avd. vid statens veterinärmedicinska anstalt
Kurt Erne, professorn i genetik Åke Gustafsson, Lunds universitet, docenten
i teratologi (läran om missbildningar) Sune Larsson, Karolinska
sjukhuset, docenten i hygien Ragnar Rylander, statens institut för folkhälsan
och professorn i toxikologi Sven Ullberg, Uppsala universitet.

Den väsentligaste arbetsuppgiften för expertgruppen var att granska
förefintligt material rörande fenoxisyror, i första hand 2,4,5-T och 2,4-D.
Granskningen skulle innefatta en bedömning av huruvida utförda undersökningar,
förmodade fall av förgiftning m. m. var ägnade att ingå i ett
beslutsunderlag vid en förnyad prövning av registreringsfrågan för berörda
preparat. Sedermera har uppdraget utvidgats till att omfatta jämväl en
bedömning av dioxinfrågan samt redovisning av synpunkter på det
framtida handhavandet av de aktuella preparaten.

Expertgruppen har redovisat sitt uppdrag i den 20 februari 1971
dagtecknade rapport. Rapporten, som är omfattande, innehåller till stor
del yttranden som enskilda representanter i gruppen utarbetat beträffande
vissa avgränsade frågeställningar. Vidare redovisades bl. a. synpunkter
som framkommit vid gruppens sammanträden.

Under rubriken Sammanfattning och förslag redovisas för gruppens

SoU 1971:28

ledamöter gemensamma åsikter. I detta avsnitt anför expertgruppen —
med mindre redaktionella jämkningar - följande.

Det moderna samhället utsätter människor och djur för en exponering
för och påverkan av ett stort antal kemiska substanser. Endast för ett
fåtal av dessa har en någorlunda fullständig utredning rörande de
medicinska effekterna samt eventuella följdeffekter redovisats. I avsaknad
av tillräcklig vetenskaplig information i dessa avseenden anser
gruppen att man i största möjliga utsträckning skall begränsa spridningen
av främmande kemiska substanser.

Av det i rapporten redovisade materialet framgår, att toxiska (giftföranledda)
förändringar påvisats hos djur vid tillförsel av fenoxisyror först
vid doseringar som väsentligt överstiger dem som kan tänkas vara aktuella
vid en normal användning av preparaten. Dokumentationen rörande
medicinska effekter är dock i några väsentliga avseenden ofullständig.

Beträffande teratogena (missbildande) effekter och andra reproduktionsstörningar
hos människor och djur synes riskerna vid normal
användning av fenoxisyrapreparat med låg eller obefintlig halt av toxiska
dioxiner ej vara större än för andra i dessa avseenden okända omgivningsämnen.
Anledning synes icke föreligga att i några uppmärksammade fall
av fosterskador i Sverige som sammankopplats med användningen av
fenoxisyrapreparat bedöma mödrarnas exposition för de aktuella preparaten
som trolig orsak till barnens skador.

Beträffande mutagena och andra genetiska effekter av fenoxisyror
härrör data i övervägande grad från försök med växter, som har
utförts med helt andra syften än en riskvärdering för människans
vidkommande. På grund av likheten mellan alla levande varelser beträffande
arvsmassans struktur och funktion gäller att en substans som är
mutagen hos växter eller bakterier också är det hos högre djur inkl.
människan, ehuru på grund av olikheter i resorption, distribution,
utsöndring osv., det är mycket svårt att bedöma storleken av den risk
människan löper. Till detta kommer att växterna i föreliggande fall utgör
ett maximalt olämpligt material för bestämning av mutagen aktivitet,
eftersom en störning av genmaterialet genom någon okänd följd av
fenoxisyrornas ”hormonella” verkan ingalunda är utesluten. Till dess vi
förfogar över data från andra testsystem måste påvisandet av att fenoxisyrorna
kan förorsaka en till avkomman överförd störning av genmaterialet
emellertid tolkas som att en mutationsrisk påvisats eller i varje fall
icke kan uteslutas. Redan hos växterna är denna effekt av fenoxisyrorna
liten, och slutsatsen är därför berättigad att fenoxisyrornas eventuella
mutagena aktivitet icke är stark, jämfört med andra mutagena agentier i
människans miljö.

Beträffande karcinogena (cancerframkallande) effekter har försök med
såväl 2,4,5-T som 2,4-D icke kunnat påvisa en signifikant ökad tumörfrekvens.
Undersökningarna är dock baserade på ett litet djurmaterial.

Risken för dioxinbetingade skador i samband med användning av
fenoxisyrapreparat har minskat i betydelse genom att halterna av dioxin i
de marknadsförda preparaten sänkts. Tillgängliga data pekar icke på att
fosterskador eller andra reproduktionsskador skulle ha förorsakats av
dioxiner annat än i experiment på laboratoriedjur. Några av dessa ämnen
har dock visat sig vara synnerligen högpotenta gifter, varför ytterligare
information om deras uppkomst, egenskaper och förekomst i naturen
synes nödvändig för en mera slutgiltig bedömning.

Från ekologisk (ekologi = växternas och djurens beroende av omvärlden)
synpunkt är det otillfredsställande att användningen av herbicider
tillåtits få så stor omfattning utan att tillräckliga kunskaper om de

SoU 1971:28

ekologiska effekterna funnits. De flesta påvisade eller misstänkta effekterna
är icke önskvärda, men deras styrka och omfattning beror i hög grad
på hur preparaten används. Flera av de negativa effekterna kan tänkas bli
helt obetydliga om användningen utformas med hänsyn till dessa effekter.

Det är angeläget framhålla att vad som i denna rapport diskuterats
gäller preparatens huvudkomponenter, fenoxisyrorna, samt en lörorening,
tetraklordioxinen, som på grund av påvisad toxicitet ägnats ganska
ingående studier. Det bidrager till ofullständigheten i tillgänglig information
att tillförlitliga analyser av andra, möjligen toxiska föroreningar ej
föreligger. Ej heller har bärarvätskans sammansättning och kat-joner i
olika formuleringar redovisats och diskuterats med avseende på möjlig
toxicitet (i vissa preparat används som kat-jon sådana aminer som med
nitrit kan ge starkt karcinogena och mutagena nitrosaminer). En fullständig
toxikologisk bedömning borde ta hänsyn till samtliga komponenter i
preparaten, ävensom till i naturen bildade nedbrytnings- och omsättningsprodukter.
En sådan bedömning borde dessutom omfatta möjliga synergistiska
effekter inom den totala exponeringssituationen till andra ”miljögifter”.

Med beaktande av den stora osäkerhet som finns i informationen om
speciellt mutagena och karcinogena effekter samt svårigheterna att
värdera risker för människan på basen av försök med djur, växter och
mikroorganismer, anser expertgruppen, utifrån de synpunkter gruppen
företräder, det väl motiverat att utspridande av fenoxisyror begränsas i
största möjliga utsträckning samt att i de fall de används, detta sker så att
de miljöskadliga effekterna blir så små som möjligt. Förutom en restriktiv
användning bör möjliga alternativ beaktas. Halterna av toxiska dioxiner i
de använda preparaten bör vara låga, och lämpliga kontrollåtgärder bör
säkerställa att så är fallet. Normer för högsta tillåtna dioxinhalt bör
utarbetas. Användningen av fenoxisyror bör vara föremål för noggrann
kontroll och översyn. En relativt detaljerad och lättillgänglig statistik
över användningen av fenoxisyror och andra i naturen i stora mängder
spridda ämnen synes nödvändig. Skäl finns att kräva att såväl jordbruk
som skogsbruk och andra förbrukare noga prövar möjligheterna för en
minskning av dosering och behandlingsareal.

Ingen av ledamöterna i expertgruppen anser att det på basen av
hitintills föreliggande information finns tillräckligt starka skäl att förorda
ett generellt förbud mot användning av bekämpningsmedel innehållande
fenoxisyror.

I de yttranden av enskilda ledamöter i expertgruppen, som finns i
gruppens rapport, krävs i flertalet fall mer eller mindre starkt att
ytterligare restriktioner införs beträffande fenoxisyrorna och då framför
allt beträffande 2,4,5-T och 2,4-D. I detta hänseende kan anföras
följande som bygger på av giftnämnden gjord sammanställning.

Professor Gustafsson anför bl. a. att nödvändigheten av ett totalförbud
mot användningen av herbicidtyperna 2,4,5-T och 2,4-D f. n. icke synes
vara klart ådagalagd. Däremot borde giftnämnden enligt hans mening
utöva en noggrann kontroll av dessa och andra herbicidpreparat med
ingående tillståndsprövning som följd och med möjlighet att snabbt ingripa
med totalförbud, om viktiga nya data om skador och giftighet
skulle tillkomma.

Professor Ahlén anser att det från ekologisk synpunkt är högst
otillfredsställande att användningen av herbiciderna tillåtits få så stor

SoU 1971:28

omfattning utan att tillräckliga kunskaper om de ekologiska effekterna
funnits. En fortsatt användning av fenoxisyrorna bör enligt Ahlén
förutsätta en intensifierad forskning rörande de viktigaste tänkbara
negativa verkningarna samt en bättre kontroll över medlens användning.

Professor Ehrenberg uppehåller sig i sitt utförliga yttrande kring
riskerna såväl för genetisk skada som cancerogenicitet och teratogenicitet
samt sekundär bildning av toxiska produkter. Han har därvid speciellt
studerat ämnet 2,4,5-T, men det framgår bl. a. att fenoxisyror i allmänhet
enligt vissa försök givit kromosomstörningar i somatisk vävnad (dvs.
annan vävnad än könsceller) av högre växter. Efter försök med 2,4-D
hade i en undersökning även erhållits abnormiteter i påföljande generation.
Mot detta kontrasterar hos Weibulls växtförädlingsanstalt utförda
undersökningar med bl. a. 2,4-D och MCPA där inga ärftliga förändringar
kunde påvisas. Sammanfattningsvis uttalar Ehrenberg på denna punkt att
”fenoxisyror (eller komponenten i preparaten, eller nedbrytningsprodukter)
sannolikt har en viss, men icke stark, mutagen aktivitet”.

Professor Erne, som behandlar herbicida fenoxisyrors effekter på
människor och djur och därvid redovisar en rad data om akut toxicitet,
kronisk toxicitet, effekter på reproduktion m. m., restförekomst etc.
menar att sådana ämnens regelrätta användning för vegetationsbekämpning
inom svenskt jordbruk och skogsbruk kan bedömas i allmänhet
medföra ringa risk för direkt eller indirekt giftverkan på människor och
djur. Erne säger vidare: ”Inom vissa av medlens användningsområden
synes skaderiskerna för djur mera svårbedömbara, t. ex. vegetationsbekämpning
i vattendrag och längs vägar och diken. Att fenoxisyramedels
användning i större skala (liksom andra omfattande vegetationsbekämpande
åtgärder) skulle kunna inverka menligt på viltfaunan via miljöförändringar
synes icke uteslutet. Våra kunskaper om de i bl. a. fenoxisyrapreparat
påvisade mycket giftiga dioxinföroreningar och förutsättningarna
för deras anrikning i naturen är ofullständiga. Här framförda synpunkter
synes tala för restriktiv användning av fenoxisyraherbicider och
beaktande av möjliga alternativ.”

Professor Ullberg uppehåller sig i sitt yttrande framför allt vid 2,4,5-T
och dioxinerna och säger rent allmänt bl. a. att till dess vi vet mer om

2,4,5-T och framför allt om ingående föroreningar synes det honom
klokt att vara restriktiv med användningen av 2,4,5-T speciellt med
hänsyn till riskerna för uppträdandet av dioxiner i människoföda.

Docent Rylander, som diskuterar möjlig mänsklig exponering för
fenoxiättiksyror, menar att det mot bakgrunden av grovt beräknade
doser härför i förhållande till den information som föreligger beträffande
giftigheten hos substanserna i olika typer av djurförsök ur omgivningshygienisk
synpunkt är motiverat att exponeringen för fenoxiättiksyror
begränsas.

Docent Larsson sammanfattar sitt yttrande så att han mot bakgrunden
av den utförda granskningen bedömer riskerna för fosterskador hos
människa och andra reproduktionsskador hos vilt orsakade av fenoxisyror
ej större än för andra okända omgivningsämnen. Det bör också enligt
Larsson understrykas, att man från laboratorieförsök inte kan dra direkta
slutsatser till människa eller andra djurarter.

Giftnämndens ställningstagande den 4 mars 1971, m. m.

Sedan expertgruppens rapport framlagts och sänts ut till ett stort antal
myndigheter, organisationer och enskilda forskare kallades företrädare
från lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, statens järnvägar,

SoU 1971:28

statens vattenfallsverk och statens vägverk till ett sammanträde den 4
mars 1971 med företrädare för giftnämnden. Vid sammanträdet dryftades
problem som är förknippade med fenoxisyraanvändningen. Vid plenum
samma dag behandlade giftnämnden expertgruppens rapport.

Giftnämnden beslöt vid nämnda plenum, att fenoxisyror ej skall få
användas för bekämpning av vattenväxter i sjöar och vattendrag, att
sprutning med fenoxisyror omedelbart i strandlinjen ej skall vara tillåten,
samt att bekämpningsmedel innehållande fenoxisyror ej skall få utspädas
med mineraloljor. Giftnämnden fattade vidare följande beslut beträffande
användningen av fenoxisyroma, vilket beslut skall gälla tills vidare
under år 1971:

Användning av fenoxisyror mot buskar och sly i skogen, längs vägarna
osv. skall inte vara tillåten. I fråga om ogräsbekämpning med fenoxisyror
tillåts.detta i jordbruksgrödor inklusive gräsfröodlingar på hittills varande
villkor. Förbud skall inte gälla i privata trädgårdar men i offentliga parker
och liknande. Punktbekämpning av enstaka träd genom fickning omfattas
inte av förbudet.

Mot beslutet, som fattades med sju röster mot fyra, reserverade sig
fyra av giftnämndens ledamöter. Reservanterna, av vilka två avgav
gemensam reservation, ansåg restriktionerna vara delvis för långtgående.

Giftnämndens beslut innebar således bl. a. att bekämpning med fenoxisyror
i princip tillåts i jordbruksgrödor och gräsfröodlingar men inte i
skogen och längs vägarna. Spridning från luften kan inte heller ske;
ansökningar hos giftnämnden om rätt att trots principförbudet den 3
november 1970 sprida fenoxisyror från luften har nämligen avsett endast
bekämpning i skogen och sådan bekämpning har genom beslutet den 4
mars 1971 över huvud taget inte blivit aktuell under säsongen 1971.

Vid sitt beslut har giftnämnden, enligt vad som anförs i en kommuniké
från nämnden, fäst stort avseende vid att fortsatt användning av fenoxisyrorna
inte sker på sådant sätt att människor ovetande kan bli utsatta
för dem. Detta var enligt nämnden grunden till att det temporära
förbudet berör användning utmed vägar, i skogen osv. men inte på åkrar
o. dyl.

Av giftnämndens protokoll framgår att de redovisade ställningstagandena
var att betrakta som principbeslut och att erforderliga beslut i det
enskilda fallet skulle fattas pä sätt som gäller för "Kansliärenden”.

Över giftnämndens beslut anfördes besvär av tre aktiebolag var för sig
samt domänverket, skogsstyrelsen och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Domänverket, skogsstyrelsen och skogsindustriernas samarbetsutskott
anförde i besvären bl. a., att nämnden syntes utgå ifrån att erforderlig
information till allmänheten skulle vara svårare att meddela vid besprutning
i skogsmark än vid besprutning av åkrar och trädgårdar. Sakläget är
det omvända, anförs i besvärsskrivelsen. Besprutningsobjekten inom
skogsbruket utgörs nämligen av stora enhetliga områden, vilka är lätta att
identifiera på grund av olikhet i ålder och utvecklingsfas i förhållande till
omkringliggande skogsbestånd. Risken för att människor ovetande, direkt

SoU 1971:28

eller indirekt, kommer i kontakt med besprutningspreparaten torde vara
betydligt större när det gäller besprutningar inom jordbruket och i
trädgård. Skogsbruket är berett medverka till att lämpliga regler utformas
för besprutning i skogsmark så att behovet av information i praktiken
tillgodoses. Vidare anfördes i skriften följande.

Mot giftnämndens beslut talar även det förhållandet att skogsbruket
behandlar endast en mycket liten areal i förhållande till jordbruket.
Sålunda utgör den arealen i skogsbruket c:a 100 000 hektar mot c:a
1 300 000 hektar i jordbruket. Den i skogsbruket årligen behandlade
arealen utgör vidare en mycket ringa del av totalarealen skogsmark.
Under år 1970 beräknas sålunda bara 0,4% av vårt lands produktiva
skogsmark ha blivit föremål för här ifrågavarande herbicidbehandling.
För skogsbrukets möjligheter att grundlägga god återväxt har användningen
av herbicider emellertid en utomordentligt stor betydelse. Merkostnaden
vid återgång till manuell röjning har i tidigare analyser av domänverket
och skogsstyrelsen beräknats till omkring 20 miljoner kronor per år.
Det är troligt att den verkliga merkostnaden ligger avsevärt över detta
värde. Då den med lövslyröjning avsedda biologiska effekten dessutom i
många fall blir mycket otillfredsställande vid manuellt utförande kommer
härtill på sikt förluster i virkesproduktion. Redan ett förbud under ett
år är för skogsbruket allvarligt med hänsyn till nödvändigheten att
upprätthålla ett intensivt skogsvårdsprogram i syfte att säkerställa virkesförsörjningen
till den expanderande skogsindustrin. Det måste slutligen
betonas, att lövbekämpning i många fall inte kan uppskjutas utan
allvarliga men för beståndsutvecklingen. Tillgängligheten av resurser för
preparatutspridning utgör därjämte en starkt begränsande faktor för
inhämtande av genom temporärt förbud uppkommen eftersläpning i
återväxtarbetet.

Slutligen anfördes i besvärsskriften att giftnämndens beslut inte heller
står i överensstämmelse med 7 § bekämpningsmedelsförordningen, enligt
vilken bestämmelse åtgärd inte får föreskrivas som är mera betungande än
som är skäligt med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Giftnämnden fann i gemensamt yttrande över samtliga besvär inte skäl
att ompröva sitt ställningstagande och anförde som skäl härför bl. a.
följande.

Giftnämnden har delat expertgruppens grunduppfattning att restriktioner
i fenoxisyraanvändningen, utöver den som följt av hittills meddelade
registreringsvillkor, i nuvarande läge varit motiverade, och nämnden har
sålunda som den ansvariga administrativa myndigheten också haft att
närmare utforma dessa restriktioner. Härvid har nämnden icke blivit enig,
vilket i och för sig knappast är anmärkningsvärt i en fråga av så
komplicerad natur. Med hänsyn till den tvekan som enligt expertrapporten
i vissa hänseenden kan hysas för fenoxisyroma har giftnämnden vid
utformningen av sina restriktioner ansett det särskilt betydelsefullt att
människor inte ovetande skall bli utsatta för medlen.

Genom att de av klagandena här ifrågasatta restriktionerna givits
karaktären av ett temporärt förbud tills vidare under år 1971 mot
användning av fenoxisyror på vissa lokaler har giftnämnden klart understrukit
att ytterligare material i ärendet kan förväntas. Nämnden har
också sagt att man avser att ta upp frågan om och när det temporära
förbudet kan hävas, när ytterligare försöksresultat föreligger och om det
visar sig praktiskt möjligt att på ett tillfredsställande sätt skydda tredje
man.

SoU 1971:28

Statens naturvårdsverk anförde härefter i ett den 15 juni 1971 dagtecknat
yttrande bl. a. följande efter att ha konstaterat att giftnämnden
vid utformningen av restriktionerna ansett det särskilt betydelsefullt att
människor inte ovetande kan bli utsatta för ifrågavarande medel.

Naturvårdsverket delar helt denna uppfattning. Det bör dock enligt
verkets mening vara möjligt att — såsom framhållits i besvären —
tillmötesgå detta självklara krav genom att på ett tillfredsställande sätt
upplysa allmänheten om när ett skogsområde skall behandlas eller redan
behandlats med fenoxisyrepreparat. Informationsbehovet bör kunna
täckas genom exempelvis annonser i lokalpressen samt uppsättande av
anslag och särskilda varningstecken vid behandlingsom rådet och längs
tillfartsvägarna till området.

Naturvårdsverket bedömer vidare omfattningen av skogsbrukets bekämpningsåtgärder
som förhållandevis så små att de inte annat än lokalt
och därtill mycket temporärt kan komma i konflikt med allmänhetens
rätt att nyttja skogsmark för rekreaktion, bär- och svampplockning och
liknande. Det bör i detta sammanhang anmärkas att den s. k. allemansrätten
givitvis inte upphäver markägarens rätt att bruka sin mark på ett
rationellt sätt.

De ekologiska effekterna av preparatens användning synes — med en
årlig besprutning av ca 0,4 % av skogsmarken — inte under den tid, som
giftnämndens utredning beräknas pågå, kunna nå en sådan omfattning att
förbudet av det skälet nu måste bestå. Denna uppfattning styrks även av
det utlåtande som professor Kurt Erne, veterinärmedicinska anstalten,
avgivit den 4.6.1971 angående fenoxisyrepreparatens påverkan på vissa
djur.

Naturvårdsverket finner sig med anledning av det anförda inte böra
motsätta sig att restriktionerna upphävs i vad avser användning av
preparaten för skogsvårdande åtgärder. Verket förutsätter dock att ett
bifall till besvären kombineras med bestämmelser om noggrann dosering
av preparaten samt detaljerade föreskrifter om hur allmänheten skall
informeras om att besprutning skall ske eller ägt rum. I övrigt synes inga
ändringar böra ske i giftnämndens beslut i vad det avser parker, vägar,
kraftledningsgator, vattendrag m. m.

Regeringsrätten fann i utslag den 21 juli 1971 på anförda skäl att det
överklagade beslutet fick anses utgöra ett principbeslut utan särskilda
rättsverkningar, avsett att följas av beslut rörande varje enskilt bekämpningsmedel.
Under hänvisning till att ett sådant principbeslut inte särskilt
kan överklagas lämnades besvären utan prövning.

I enlighet med principbeslutet den 4 mars 1971 har giftnämnden ide
enskilda fallen fattat beslut rörande olika registrerade fenoxisyrapreparat.
Besluten i de enskilda fallen har inneburit att villkor som knutits till
registreringen av medlen har ändrats med stöd av 5 § bekämpningsmedelsförordningen.
I fråga om vissa fenoxisyrapreparat uppgav tillverkarna
att preparaten inte skulle försäljas i fortsättningen. I dessa fall har giftnämnden
låtit bero vid den av företagen vidtagna åtgärden.

Såsom delvis framgår av giftnämndens yttrande i regeringsrättsärendet
(se ovan) kommer giftnämnden senare i höst att ånyo ta upp frågan om
rätten att i fortsättningen använda fenoxisyrorna som bekämpningsmedel.
Giftnämnden får därvid möjlighet att ta med i bedömningen de
ytterligare forskningsresultat som framkommit efter beslutet den 4 mars i

SoU 1971:28

år. Vissa forskningsresultat föreligger redan. Detta gäller bl. a. en undersökning
som skett i svensk-amerikanskt samarbete och som avsett
inverkan av fenoxisyran 2,4,5-T på apa. Denna undersökning är för
närvarande föremål för viss komplettering. Vidare kan nämnas, att
professor Kurt Erne, som ingick i giftnämndens expertgrupp, kommer att
framlägga en rapport rörande en undersökning som gjorts om inverkan av
fenoxisyror på ett antal gravida renar och deras foster. Det preliminära
resultatet av undersökningen föreligger. Vid sina ställningstaganden kommer
giftnämnden också att beakta de möjligheter som rent praktiskt kan
föreligga att på ett tillfredsställande sätt skydda allmänheten i de fall då
fenoxisyror används som bekämpningsmedel.

Enkla frågor i riksdagen 1971

I svar den 4 mars 197 1 på en enkel fråga angående förbud mot användning
av fenoxisyrapreparaten hänvisade chefen för socialdepartementet
till den rapport som framlagts av giftnämndens expertgrupp och till att
giftnämnden skulle ta ställning till förbudsfrågan.

I svar den 27 maj 1971 på en enkel fråga angående användingen av
fenoxisyror i jordbruket framhöll chefen för socialdepartementet att ett
fortsatt utredningsarbete beträffande fenoxisyror pågår genom giftnämndens
försorg och att, då resultatet härav föreligger, giftnämnden kommer
att ta upp frågan om olika fenoxisyrors användning till förnyad prövning.

Motionerna
Motionen 1971:18

1 motionen - som väcktes under den allmänna motionstiden eller således
före giftnämndens beslut den 4 mars i år — erinras om att enligt
beslut av giftnämnden fick vid besprutning från flygplan endast användas
bekämpningsmedel som nämnden särskilt godkänt för ändamålet. Giftnämndens
beslut var visserligen ett steg i rätt riktning, anför motionärerna,
men var inte tillräckligt. De framhåller att dispens kunde lämnas för
besprutning från flygplan och att förbudet inte gällde besprutning från
skogstraktorer, flodsprutor och tankbilar. En följd härav var att det inte
fanns något hinder för besprutning av vägrenar, städer, parker, gräsmattor,
banvallar och skogsmark.

Motionärerna uttalar vidare att amerikanska forskare har slagit larm
om att hormoslyr framkallar fosterskador. Detta har konstaterats sedan
medlet använts i Vietnam för avlövning av djungeln. I vårt land har flera
människor som kommit i kontakt med områden som besprutats med hormoslyr
råkat ut för skador som åsamkat dem stort lidande. På de platser
där kalhyggen besprutats har allt djurliv upphört. Det har också ifrågasatts
om inte fiskens lektider rubbats på grund av hormoslyr, som följt
med regnvattnet ut i vattendrag och sjöar.

Enligt motionärerna bör blotta misstanken om att ett bekämpningsmedel
kan framkalla fosterskador vara tillräckligt för att medlet totalför -

SoU 1971:28

bjuds till dess att fakta om dess verkningar presenterats. Då det inte är
bevisat att de båda herbicidtyperna 2,4-D och 2,4,5-T inte kan vålla skador
på födda och ofödda människor samt på djurlivet bör de båda medlen
totalförbjudas tills sådan bevisning föreligger.

Motionen 1971:424

1 motionen anförs följande.

Genom giftbesprutning dödas viss växtlighet vid vägarna i vårt land.
Lövträd och buskar bringas att vissna. En resa längs svenska vägar sommartid
förvandlas från en skönhetsupplevelse till motsatsen. Även i den
vackraste bygd möter ögat först vägkanternas bruna ränder. En beklämmande
atmosfär av död och förfulning tränger sig på vägfararen. En turist
på färd genom vårt land för med sig hem en samlad minnesbild av vissnad
grönska, en oförklarligt förfulad genomfart. För den som bor och vistats i
en bygd och dagligen måste färdas på vägar med besprutade dikesrenar är
bilden lika skrämmande.

Man måste därtill lägga giftets negativa verkan för vårt lands djurliv.
Det kan innebära oöverskådliga skador för faunan. Det är inte heller utrett
om giftet verkar skadligt på människor. Vägverket har alltså tillstånd
att sprida den giftiga lösningen utan att dess resultat är helt kända. En
mångsidig forskning måste ske, innan ytterligare besprutning får äga
rum. Detta är ett av de många områden där vår generation utan att känna
till skadeverkningarna för framtiden i syfte att öka bekvämligheten och
sin egen säkerhet vidtagit åtgärder utan föregående forskning. Vårt ansvar
för miljön kräver att gift inte får spridas på detta sätt. I många bygder
skulle i stället sysselsättning kunna ordnas åt äldre arbetskraft eller övriga
som behöver deltidsarbete genom röjning vid vägarna i stället för besprutning.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner angående vissa växtbekämpningsmedel.

Av de gräs- och buskbekämpningsmedel (herbicider) som vanligen används
intar fenoxisyrorna en helt dominerande ställning i både Sverige och
utlandet. Av den totala fenoxisyraförbrukningen i vårt land utgörs mer än
hälften av MCPA men även 2,4-D och 2,4,5-T har stor användning hos oss.

2,4-D används bl. a. i höstsäd och i gräsmarker. Vid bekämpningen av ogräs
och buskage i kraftledningsgator, längs vägkanter och i parkområden används
både 2,4-D och 2,4,5-T. Sedan början av 1950-talet har preparat av
dessa typer också haft stor användning i skogsbruket, där de används för
bekämpning av lövträdsvegetation. Ar 1970 beräknas cirka 100 000 hektar
skogsmark ha behandlats med herbicider, huvudsakligen 2,4-D och 2,4,5-T.
Man räknar vidare med att årligen besprutas större delen av stråsädesarealen
eller omkring 1 300 000 hektar med herbicider. Även här dominerar
fenoxisyrorna. 2,4,5-T används dock inte vid denna besprutning.

Sedan bekämpningsmedelsförordningen trädde i kraft år 1964, har giftnämnden
prövat och godkänt ett stort antal fenoxisyrapreparat, varav åtskilliga
av typen 2,4-D och 2,4,5-T. Frågan om fenoxisyrornas fortsatta
användning som bekämpningsmedel kom i blickpunkten för några år sedan

SoU 1971:28

bl. a. genom amerikanska undersökningar som visade på risker av de nämnda
fenoxisyrapreparaten för fosterskador på råttor och möss samt genom
användning av 2,4,5-T för militära ändamål i Vietnam. I november förra
året beslöt giftnämnden att spridning av bekämpningsmedel från luften får
utföras endast med medel som är särskilt godkända för ändamålet.

I motionen 1971:18 framhålls att giftnämndens beslut i november 1970
visserligen var ett steg i rätt riktning men att det inte var tillräckligt långtgående.
Eftersom förbudet inte gäller besprutning från skogstraktoreroch
tankbilar kunde besprutning ske av vägrenar, parker, gräsmarker, banvallar
samt skogsmark. Amerikanska forskare har funnit att hormoslyr — som är
ett av de mest kända fenoxisyrapreparaten — framkallat fosterskador, sedan
medlet använts i Vietnam för avlövning av djungeln. I vårt land, uttalar
motionärerna, har flera människor som kommit i kontakt med områden
som besprutats med hormoslyr råkat ut för skador som åsamkat dem stort
lidande. På de platser där kalhyggen besprutats har allt djurliv upphört.
Enligt motionärerna bör blotta misstanken om att ett bekämpningsmedel
kan framkalla fosterskador vara tillräckligt för att medlet totalförbjuds till
dess att fakta för dess verkningar presenterats. Då det inte är bevisat att de
båda herbicidtyperna 2,4-D och 2,4,5-T inte kan vålla skador på födda och
ofödda människor samt på djurlivet, bör preparaten totalförbjudas till dess
sådan bevisning föreligger.

1 motionen 1971:424 hemställs att riksdagen skall anhålla om förbud
mot spridning av gift i växtbekämpande syfte vid vägarna. Motionärerna
framhåller att i de fall där växtligheten längs vägarna bekämpas genom
besprutning med medel som dödar växtligheten förfulas naturen i hög grad.
Vidare framhålls att bekämpningsmedlen kan vålla oöverskådliga skador
för djurlivet och att det inte är utrett huruvida bekämpningsmedlen är
skadliga för människorna. Slutligen lägger motionärerna en sysselsättningspolitisk
aspekt på frågan om den fortsatta användningen av bekämpningsmedel
längs vägarna. De anför, att i många bygder skulle sysselsättning
kunna ordnas åt äldre arbetskraft eller övriga som behöver deltidsarbete
genom röjning vid vägarna i stället för besprutning.

I slutet av februari 1971 — således sedan motionerna väckts —
redovisade en av giftnämnden hösten 1970 tillkallad expertgrupp en
rapport som avsåg granskning av förefintligt material rörande fenoxisyrorna,
i första hand 2,4,5-T och 2,4-D. 1 expertgruppen ingick sakkunniga
inom bl. a. områdena genetik, strålningsbiologi, teratologi (läran om
missbildningar), toxikologi (läran om gifter) och hygien. I sin sammanfattning
anförde expertgruppen bl. a. att det, utifrån de synpunkter gruppen
företrädde, var väl motiverat att utspridande av fenoxisyror begränsades i
största möjliga utsträckning samt att i de fall de användes detta skedde så
att de miljöskadliga effekterna blev så små som möjligt. Förutom en
restriktiv användning borde möjliga alternativ beaktas. Halterna av
toxiska dioxiner i de använda preparaten borde vara låga. Ingen av
ledamöterna i expertgruppen ansåg att det på basen av föreliggande
information fanns tillräckligt starka skäl att förorda ett generellt förbud
mot användning av bekämpningsmedel innehållande fenoxisyror. Den 4

SoU 1971:28

mars fattade giftnämnden ett beslut som innebar bl. a. att bekämpning
med fenoxisyror i princip tilläts i jordbruksgrödor och gräsfröodlingar
men inte i skogen eller längs vägarna. Beslutet skulle gälla tills vidare
under år 1971. Vid sitt beslut fäste giftnämnden stort avseende vid att
fortsatt användning av fenoxisyrorna inte skedde på sådant sätt att
människor ovetande kunde bli utsatta för dem. Detta var enligt nämnden
grunden till att det temporära förbudet berörde användning utmed
vägar och i skogen men inte på åkrar o. d.

Socialutskottet vill framhålla att användande av bekämpningsmedel
nästan undantagslöst grundar sig på medlens giftiga egenskaper. Trots risker
för förgiftning och andra skadeverkningar vid medlens användning har de
ansetts oumbärliga till skydd mot egendomsskada och sanitär olägenhet.
Genom föreskrifter om registreringstvång för alla bekämpningsmedel samt
utförliga bestämmelser om tillverkning, handel och hantering av sådana
medel har lagstiftaren sökt att i möjligaste mån eliminera dessa risker. Bl. a.
föreskrives att registrering inte får ske om medlet är så giftigt eller annars
bedöms kunna medföra så skadlig verkan på människor, husdjur, vilt,
nyttoinsekter eller nyttoväxter att det inte lämpligen bör användas i bekämpningssyfte.
Andra lagutskottet uttalade vid 1970 års riksdag i utlåtande
angående skadeverkningarna av vissa buskbekämpningsmedel, vilket utlåtande
godkändes av riksdagen, att utskottet förutsätter att registreringsmyndigheten
tillämpar den nämnda föreskriften restriktivt och i fall, då
brist på dokumentation, tveksamhet eller delade meningar bland experter
föreligger, vägrar registrering intill dess vetenskapligt dokumenterad klarhet
vunnits om medlets skadeverkningar. Socialutskottet ansluter sig helt till
detta uttalande. Utskottet får i detta sammanhang också erinra om att
villkor som knutits till registreringen får ändras när det finns skäl till detta
och att registrering får återkallas om det befinnes påkallat. Även i dessa
avseenden finns det skäl att tillämpa bestämmelserna restriktivt.

Genom giftnämndens beslut i mars i år tillgodosågs under 1971 års bekämpningssäsong
önskemålen i motionen 1971:18 om att vissa av
fenoxisyrorna inte skulle användas för bekämpning i skogen eller längs
vägarna. Giftnämnden kommer senare i höst att ta upp frågan om rätten att
i fortsättningen använda fenoxisyrorna som bekämpningsmedel. Giftnämnden
får därvid möjlighet att ta med i bedömningen de ytterligare forskningsresultat
som framkommit efter beslutet i mars. Med hänsyn till det anförda
och då utskottet inte är berett att förorda en särlagstiftning beträffande
fenoxisyrorna avstyrkerutskottet motionen 1971:18.

Vad som anförts i det föregående kan i allt väsentligt åberopas även vid
prövningen av motionen 1971:424. Genom att användningen av fenoxisyroma
längs vägarna förbjöds i mars i år har motionens syfte i praktiken
tillgodosetts under årets bekämpningssäsong. För den händelse frågan
om användning av andra bekämpningsmedel än fenoxisyror längs vägarna
skulle aktualiseras, får naturligtvis giftnämnden ta upp frågan om de
särskilda risker som kan vara förenade därmed. Utskottet, som inte kan

SoU 1971:28

förorda att bekämpningsmedelslagstiftningen används som ett sysselsättningspolitiskt
instrument, avstyrker även denna motion.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1971:18,

B. att riksdagen avslår motionen 1971:424.

Stockholm den 26 oktober 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c)*,
Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp)*, Åkerlind (m), Johnsson i
Blentarp (s), Andreasson (c)*, fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c), Nisser (m) och Nilsson i Växjö (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under B av herrar Åkerlind (m) och Nisser
(m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med
”Vad som anförts” och slutar på s. 15 med ”även denna motion” bort ha
följande lydelse:

”Genom att användningen av fenoxisyrorna längs vägarna förbjöds i
mars i år har syftet med motion 1971:424 delvis tillgodosetts under årets
bekämpningssäsong. Det torde emellertid vara möjligt att övergå till
andra bekämpningsmedel än fenoxisyror. Härigenom får man möjlighet
att även i fortsättningen bespruta vägrenarna. Förutom att en hel del
giftiga produkter sprids på detta sätt, bidrar spridningen till en förfulad
miljö. Mekanisk röjning eller röjning för hand skulle även kunna ge en
viss ökning av sysselsättningen. Med hänsyn till det anförda tillstyrker
utskottet motionen.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1971:424 hos Kungl.
Maj :t anhåller om förbud mot spridning av gift i växtbekämpande
syfte vid vägarna.”

Särskilt yttrande

av fru Marklund (vpk) som anfört:

Sedan motionen 1971:18 väcktes har ytterligare förbud mot användning
av fenoxisyrapreparat införts. Förbudet som endast är temporärt
avser användningen i skogen och längs vägarna eller med andra ord i
områden beträffande vilka det i motionen ansetts som speciellt nödvändigt
att förbjuda användningen av preparaten, eftersom människor och djur i

SoU 1971:28

sådana områden särskilt lätt kan komma i kontakt med preparaten och
skadas. Jag utgår från att förbudet bibehålls även i fortsättningen om inte
full klarhet kan erhållas om verkningarna av fenoxisyrorna.

Fortfarande används en stor del av fenoxisyrorna i jordbruket mot ogräsbekämpning
i stråsädes-, ärt- och potatisodlingar samt i gräsmarker. Ett förbud
även mot användningen i jordbruket av preparaten skulle otvivelaktigt
medföra nackdelar för jordbruket. Dessa kan emellertid inte få anses
avgörande om fortsatta forskningsresultat skulle visa att det finns
beaktansvärda risker för att preparaten vid användning i jordbruket på
lång sikt kan medföra skador på människor och djur. Redan bristande
kunskap om effekten av medlen bör i enlighet med utskottets uttalanden
mana till största försiktighet. Jag förutsätter därför att registreringsmyndigheten
— även efter det beslut som är att vänta senare i höst — noggrant
följer den nationella och internationella forskningen på området och i
mån av resurser även ställer sig bakom egna undersökningar. Slutligen vill
jag framhåller vikten av att forskningen för att få fram biologiska bekämpningsmedel
intensifieras.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.408 S