Socialutskottets betänkande nr 26 år 1971 Soll 1971: 26

Nr 26

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående
semesterlagstiftningen.

1) I motionen 1971: 740 av herrar Ekinge (fp) och Hörberg (fp) har
hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av
gällande semesterlag och förslag till sådana ändringar att arbetstagare
som uppnått viss ålder erhåller en häremot svarande längre semester.

2) I motionen 1971: 755 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Alf Pettersson
i Malmö (s) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av 11 § semesterlagen,
att underrättelse om semester såvitt möjligt bör lämnas tre månader
före semesterns början, och icke i något fall givas senare än en månad
dessförinnan.

3) I motionen 1971: 766 av herrar Nilsson i Växjö (s) och Fagerlund
(s) behandlas frågan om i vilken utsträckning frånvaro p. g. a. sjukdom
skall jämställas med arbetad tid vid beräkning av semester. I motionen
har hemställts att riksdagen beslutar att ändra 7 § semesterlagen
i motionens syfte och att socialutskottet utarbetar erforderlig lagtext.

4) I motionen 1971: 1188 av herrar Romanus (fp) och Möller i Göteborg
(fp) har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om förslag till sådan ändring av semesterlagen att rätten till semester
beräknas oavsett när arbetstiden varit förlagd.

Motiveringen till motion 1971: 1188 finns i motionen 1971: 722.

Gällande bestämmelser

I vårt land har sedan 1938 funnits lagstadgad semesterrätt för arbetstagare.
Förmånerna har efter hand förbättrats. Den nuvarande semesterlagen
är från år 1963. Genom lagen genomfördes 4-veckorssemestem.
Lagen är tillämplig på alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst
med undantag för familjemedlemmar och sådana som endast uppbär
andel i vinst. Semesterlagens regler är i allmänhet tvingande på så sätt,
att avtal om för arbetstagare sämre förmåner än lagen föreskriver inte
får träffas. I vissa avseenden gäller dock avtalsfrihet. Till en del är avvikelser
tillåtna endast i form av kollektivavtal med huvudorganisation
på arbetstagarsidan.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs. ledighet
med lön, kallad semesterlön, dels särskild semesterlön för okontrolle 1

Riksdagen 1971.12 sami. Nr 26

SoU 1971: 26

rade arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband med
anställnings upphörande.

Semesterns längd

Enligt 7 § semesterlagen utgår semester med två dagar för varje
månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den
som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar
får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd
hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i semestern
inte inräknas söndagar — i princip fyra veckor.

Som inledningsvis angivits är lagstiftningen en minimilagstiftning.
Arbetstagare kan alltså genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än
vad lagen föreskriver. Särskilt i fråga om semesterns längd är sådana
avtal inte ovanliga. En grupp arbetstagare har genom en särskild lag,
likaledes från år 1963, tillförsäkrats längre semester än andra. Det gäller
arbetstagare som utför radiologiskt arbete och utsätts för joniserande
strålning.

I enlighet med det anförda har en del tjänstemannagrupper genom
kollektivavtal tillförsäkrats längre semester än fyra veckor. Det gäller
främst de statligt och kommunalt anställda. För arbetstagare som inte
är tjänstemän har det hitintills varit ovanligt med avtal som ger längre
semester än lagens minimiföreskrift.

Statligt anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad
i förhållande till lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar
årssemestern omfattar framgår av följande uppställning. De inom parentes
angivna talen avser månadslön år 1971 i ortsgrupp 4.

Lönegrad			Levnadsålder
		—29 år	30—39 år	40 år—
A 1—9	(1 815 kr.)	24	27	30
A 10—20 (3 007 kr.)	27	30	33
A 21—	(3 166 kr. eller högre)	33	36	40

Aspiranter och extra tjänstemän med kortare anställningstid än 6 månader
har 24 dagars semester. Om semestern till stor del tas ut under
vinterhalvåret ökas antalet semesterdagar med högst tre.

Enligt en i årets avtalsrörelse träffad överenskommelse mellan statens
avtalsverk och Statstjänstemannaförbundet kommer all statlig arbetarpersonal
fr. o. m. 1.1.1972 att få tjänstemannaställning. Detta innebär
bl. a. att de allmänna anställningsvillkoren kommer att regleras av samma
bestämmelser, bland dem AST, som gäller för löneplansanställda
tjänstemän. Därigenom kommer samma semesterbestämmelser som för

SoU1971: 26

tjänstemännen att gälla. För innevarande år har avtal träffats om viss
extra ledighet med lön 3—9 dagar för arbetare som kvalificerat sig för
full årssemester.

Kommunalt anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett
system som påminner om det statliga.

Kommunalanställda arbetstagare som inte är tjänstemän har semesterns
längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i motsvarande
löneläge.

På den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade
semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet
är det som Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska industritjänstemannaförbundet
(SIF), Sveriges arbetsledarförbund (SALF)
och Sveriges civilingenjörförbund (CF). Antalet semesterdagar är beroende
av tjänstemannens lön men däremot inte av tjänstemannens ålder.

Antalet tjänstemän på den enskilda sektorn som har längre semester
än fyra veckor är relativt litet.

Närmare angående intjänandereglerna

I föregående avsnitt har angivits att enligt semesterlagen arbete under
8—14 dagar i en månad ger rätt till en dags semester och arbete
under 15 eller fler dagar i en månad berättigar till två dagars semester.
Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande utan
kan utgöra olika perioder under kalendermånaden. Med arbetad dag
förstås inte bara full arbetsdag utan även sådan dag, då arbetstagaren
endast en del av dagen, exempelvis någon eller några timmar, haft arbete
för arbetsgivarens räkning. Den som arbetar en timme dagligen i
åtta dagar under en månad är således berättigad till semester men däremot
inte den som arbetat sju hela dagar i en månad.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen
uppmjukats genom regler i 7 § som inom angivna gränser jämställer
frånvaro av vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade
frånvaroanledningarna är — förutom semester — yrkesskada, sjukdom,
havandeskap, militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring. De regler,
som här är av intresse, nämligen reglerna om privilegiering av
sjukdom, har den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under
tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår skall berättiga till semester
oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar
skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund
i yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som
är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader
av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada,
äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, me -

SoU 1971: 26

dan den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de
första fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund
av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda
sjukdomsperioden.

Semestervarsel

Enligt 11 § semesterlagen skall arbetsgivaren i god tid före semesterns
början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för
semestern. Underrättelsen bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns
början och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.

Semesterlön

Arbetsgivaren utger ersättning under semestern i form av semesterlön.
För den som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen
lika med den vanliga lönen. För övriga anställda exempelvis
sådana som avlönas genom timlön, ackord eller provision är semesterlönen
nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen
under kvalifikationsåret. Regeln innebär i vissa situationer
att i inkomstunderlaget för beräknande av semesterlön kommer att ingå
dagar vilka ej medför rätt till semesterledighet. En timavlönad som arbetar
25 mars—7 maj har kvalificerat sig till två semesterdagar (för
april) men får semesterlön beräknad för hela anställningstiden.

En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera
sig genom att arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade
arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller
eljest utan arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har
inte någon i lagen inskriven rätt till semesterledighet. Däremot skall de
erhålla särskild semesterlön. Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat
någon lön har han därmed också intjänat rätt till 9 procent i procentuellt
tillägg, den särskilda semesterlönen.

Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den semester
han har tjänat in, har rätt till semesterersättning. Semesterersättningen
är en kontant ersättning motsvarande semesterlönen och skall i
princip beräknas efter samma grunder som denna. Semesterrätt för
korttidsanställda kommer i praktiken att innebära enbart rätt till semesterersättning.
Genom denna kontanta ersättning får de möjligheter
att utan förlust bereda sig ledighet.

SoU 1971: 26

Motionerna

Motionen 1971: 740

I motionen framhålls att den höga takten i arbetslivet och de ständiga
förändringarna av arbetsmetoder m. m. skapat ett både fysiskt och
psykiskt tryck på de anställda. Detta tryck blir särskilt märkbart bland
den äldre arbetskraften som ofta måste anstränga sig mera än den
yngre för att följa med i de ökade kraven på effektivitet. Behovet av
rekreation och avkoppling framstår därför som synnerligen nödvändigt.
Enligt motionärerna saknas det således ej motiv för kravet på längre
semester för den äldre arbetskraften. Motionärerna anför vidare bl. a.
att för den övervägande delen av arbetsmarknaden utgår i dag samma
antal semesterdagar för den som är ung och varit verksam endast
några år som för den som förvärvsarbetat under många år och uppnått
en ålder där förslitningen av det mänskliga materialet är mer påfallande.
Slutligen anför motionärerna följande.

Vid tidigare behandling av denna fråga har den synpunkten framkommit,
att parterna på arbetsmarknaden bör lösa den. Trots att denna
möjlighet stått öppen under de drygt 32 år som gått sedan första semesterlagens
tillkomst, har det dock — som framgått ovan — i praktiken
visat sig omöjligt att avtalsvägen åstadkomma en rättvis och tillfredsställande
lösning. Då frågan är av betydelse från allmän hälsosynpunkt
och dessutom har en så vid social innebörd, synes skäl föreligga att via
ändring i gällande semesterlag tillförsäkra den äldre arbetskraften en
längre semester. Den omständigheten att TCO vid sin kongress 1970 uttalade
sig för en sådan lösning av frågan ger stöd för vår uppfattning
att den bör lösas lagstiftningsvägen.

Motionen 1971: 755

Efter en redogörelse för bestämmelserna i 11 § semesterlagen om semestervarsel
anför motionärerna att erfarenheterna från speciellt de
branscher där semesterstängning av företaget inte förekommer, exempelvis
detaljhandeln och andra serviceområden, visar att lagens minimivarsel
— fjorton dagar — ofta utnyttjas. Detta betyder stora olägenheter
för de anställda. Sålunda försvåras bl. a. möjligheterna att tillfredsställande
förbereda och utnyttja semestern. Slutligen anför motionärerna
att avtalsmässiga uppsägningstider urholkas i de fall uppsägningstiden
är längre än fjorton dagar, eftersom arbetsgivaren samtidigt
med delgivningen av uppsägning också kan varsla om semester.

Motionen 1971: 766

Motionärerna framhåller att bestämmelserna i 7 § semesterlagen
medför att en arbetstagare som drabbas av sjukdom omedelbart efter
en yrkesskada som föranlett sjukskrivning i 90 dagar inte har rätt till
någon semesterdag för denna sjukdom. Motionärerna anser att någon

lf Riksdagen 1971.12 sami. Nr 26

SoU1971: 26

sammanräkning av tid då man varit arbetsoförmögen på grund av
sjukdom och yrkesskada inte skall äga rum utan att lagen skall utformas
så att arbetstagare alltid är berättigad till semester för 90 dagars
sjukdom även om sjukperioden kommer efter period av yrkesskada.

Motionen 1971:1188 (motivering i motionen 1971: 722)

Motionärerna erinras om att reglerna i semesterlagen är sådana att
semesterrätten inte bara är beroende av hur många timmar arbetstagaren
arbetat utan av hur timmarna har förlagts. Detta medför att husmödrar
med extraarbete i butiker eller restauranger eller med städarbete
någon dag i veckan går miste om semesterrätten även om antalet
arbetade timmar är lika många som om arbetet utförts varje dag.

Historik

Semesterns längd

Enligt 1938 års semesterlag var årssemestem i princip 12 vardagar.
År 1945 antogs en ny semesterlag, som i flera avseenden innebar förbättringar
för arbetstagarna. I fråga om semesterns längd kvarstod dock
den tidigare regeln om 12 vardagar. Redan 1946 ändrades emellertid
reglerna om semesterns längd. Arbetstagare som inte uppnått 18 år
fick rätt till tre veckors semester. Genom en särskild lag om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete utsträcktes semestern till tre veckor även för gruvarbetare, nattarbetare
och mörkrumsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt arbete
bestämdes semestertiden till sex veckor. Som skäl för differentieringen
av semestertiden anfördes arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till
tre veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid
1951 års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda
förmånerna för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare
försvann därmed. År 1960 tillsattes en kommitté som år 1962
lade fram det förslag som ligger till grund för vår nuvarande semesterlagstiftning.
Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1963, innebar
bl. a. att semestern utökades till fyra veckor.

Vid 1970 års riksdag behandlades motioner, som i likhet med den
här aktuella motionen 1971: 740, syftade till en sådan ändring av semesterlagstiftningen
att semesterns längd blev variabel med hänsyn till
arbetstagarens ålder. Andra lagutskottet remissbehandlade motionerna.
I utskottets utlåtande i ämnet, 1970: 60, lämnas följande redovisning
av remissinstansernas inställning till motionsförslaget.

SoU1971: 26

Samtliga remissinstanser utom TCO ställer sig avvisande till förslaget
att regler om åldersgraderad semester skall införas i semesterlagen. I
flertalet remissvar framhålles att frågan om variabel semestertid bör
överlämnas till arbetsmarknadens parter.

SAF framhåller i sitt remissvar att den allmänna semesterförmånen
är lika för alla arbetstagare och att den är en minimiförmån som kan
utvidgas genom avtal. Enligt föreningen har det inte framkommit några
omständigheter som motiverar en ändring av lagstiftningens karaktär.
Föreningen hävdar att det på senare tid inom lagstiftningen markerats
att särregleringar av föreslagen art bör undvikas. I sammanhanget hänvisar
SAF till den nyligen genomförda arbetstidslagstiftningen.

Avtalsverket, Kommunförbundet och Landstingsförbundet hänvisar
till att stora grupper av de offentligt anställda har semester vars längd
varierar med arbetstagarens ålder. De tre remissinstanserna anser att
frågan liksom hittills bör vara överlämnad till arbetsmarknadens parter.
Kommunförbundet anför dock, att även om det inte finns något uttalat
behov av den begärda utredningen förbundet inte har skäl att motsätta
sig en sådan utredning.

Inte heller LO anser att frågan om en variabel semestertid bör behandlas
på det sätt motionärerna föreslår. LO hänvisar beträffande
skälen för sin inställning till remissyttrande som organisationen avgivit
beträffande motionerna I: 950 och II: 1119 om jämlikhet mellan arbetare
och tjänstemän m. m. (se ABU 1970: 31). I det åberopade remissyttrandet
deklarerar organisationen att sociala förmåner för olika kategorier
anställda bör vara likartade. LO avvisar emellertid tanken på en
statlig utredning av dessa frågor och hänvisar till att LO och SAF överenskommit
att söka lösa problemen avtalsvägen. För den händelse resultatet
av överläggningarna inte skulle bli tillfredsställande har LO för
avsikt att återkomma till statsmakterna med krav på lagstiftningsåtgärder.

Även SACO ansluter sig till tanken att frågan om förlängd semester
bör bestämmas genom avtal och inte genom lagstiftning. Som skäl härför
åberopas att skyddssynpunkter inte längre torde kunna anföras för
en förlängd semestertid och att det bör ankomma på parterna på arbetsmarknaden
att avgöra om standardökningar skall tas ut som ökad
fritid eller på annat sätt. SACO har emellertid ingen erinran mot att en
utredning görs i syfte att klarlägga om skyddssynpunkter kan åberopas
för en variabel och förlängd semestertid. En sådan förlängning bör då
inte grundas enbart på arbetstagarens ålder utan på samtliga omständigheter
av betydelse i frågan.

TCO föreslår att den av motionärerna aktualiserade frågan blir föremål
för särskild utredning. TCO hänvisar till ett yttrande som TCO:s
styrelse avgivit beträffande en motion till TCO:s kongress. I den motionen
ifrågasattes om äldre arbetstagare, som generellt måste anstränga
sig mer än yngre, får sitt rekreationsbehov tillgodosett. I motionen föreslogs
att den årliga semestertiden skall utsträckas med sex dagar per år
för arbetstagare som är äldre än 40 år och att den utökade semestern
skall kunna förläggas utan samband med övrig semester. TCO:s styrelse
instämde i kravet på en åldersdifferentierad semester. Styrelsen påpekade
att krav av detta slag framförts vid förhandlingar utan att resultat
uppnåtts. Styrelsen ansåg det riktigt att man verkade för en förändring
i lagstiftningen. Avslutningsvis konstaterade styrelsen att frågan var
komplicerad och förutsatte utredning.

SoU 1971: 26

På hemställan av andra lagutskottet föranledde motionerna inte nå
gon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde i huvudsak följande.

Utskottet har full förståelse för den syn som ligger bakom motionerna
nämligen att förhållandena i arbetslivet i förekommande fall måste
anpassas till den äldre arbetskraftens särskilda behov. I det sammanhanget
är semestern en faktor som bör beaktas tillsammans med andra.

När det gäller frågan om man genom lagstiftning bör utvidga semesterförmånen
på sätt motionärerna föreslår har utskottet samma inställning
som flertalet remissinstanser. Utskottet är alltså inte berett att förorda
lagstiftning utan hänvisar till att det bör ankomma på arbetsmarknadens
parter att behandla frågan. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

Regler beträffande deltids- och korttidsanställda

Då den första semesterlagen tillkom år 1938 byggde lagstiftningen
bl. a. på att arbetstagaren skulle vara fast knuten till en arbetsgivare
för att rätt till semester skulle föreligga. Det fordrades fortlöpande anställning
hos samme arbetsgivare under 180 dagar för att semesterrätt
skulle föreligga. Semester utgick med en dag för varje kalendermånad
under vilken arbete utförts under minst 16 dagar.

Under åren efter tillkomsten av den första semesterlagen riktades från
olika håll kritik mot lagens regler. Krav framställdes främst i syfte att
göra de korttidsanställda delaktiga i semesterförmånen. År 1942 tillsattes
en kommitté vars arbete sedermera kom att ligga till grund för
1945 års semesterlag. Denna lagstiftning, som byggde på samma principer
som den tidigare, innebar betydande förbättringar för arbetstagarna.
De korttidsanställdas ställning förbättrades på det sättet att kravet
på viss tids sammanhängande anställning slopades. För uppkomst
av rätt till semester krävdes endast att arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete under minst 16 dagar under en kalendermånad.
1942 års semesterkommitté ifrågasatte om det inte i och för sig vore
mest rättvist och rationellt med ett semestersystem som, så långt tekniskt
var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester tillgodoräkna
all arbetad tid. Ett sådant system är semesterkassan, som innebär
att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete inlevererar ett belopp.
Vederbörande arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta
det belopp som motsvarar vad han har inarbetat. Semesterkassor har
upprättats av olika förbund inom byggnadsfacket. Kommittén förkastade
tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem.
De fördelar ett sådant system skulle medföra för de korttidsanställda
ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa besvär som
skulle uppkomma.

År 1951 lagstiftades om tre semesterveckor. Under 1950-talet och
1960-talets första år uttalades från skilda håll önskemål om ändring

SoU1971: 26

i semesterlagstiftningen. Bl. a. aktualiserades frågan om införande av
en fjärde semestervecka. Vidare ifrågasattes om inte antalet arbetsdagar
som fordrades för intjänande av en semesterdag borde sänkas med
hänsyn till att arbetstidsförkortningen lett till att femdagars arbetsvecka
mer allmänt kommit i tillämpning. I samband med dessa propåer aktualiserades
åter frågan om de korttidsanställdas semesterförmåner. Frågan
om kvalifikationstiden och de korttidsanställdas förmåner behandlades
av riksdagen år 1960. Riksdagen uttalade sig då för en översyn av
bestämmelserna (2LU 1960: 25).

Samma år som riksdagen begärde översyn av bestämmelserna tillsattes
den kommitté som utförde förarbetet till den gällande lagstiftningen
av år 1963. Kommittén föreslog införande av fyra veckors semester och
i samband därmed jämkning av kvalifikationsreglerna för intjänande
av semesterdagar. Femton arbetade dagar under en månad skulle berättiga
till två dagars semester och åtta arbetade dagar under en månad
skulle kvalificera till en dags semester. Kommittén behandlade särskilt
de korttidsanställdas semesterproblem. Kommittén avvisade tanken på
att lösa detta problem genom inrättande av en central semesterkassa,
eftersom det skulle medföra påtagliga praktiska problem, vilket erfarenheterna
från Danmark och Norge visat. Kommittén hänvisade
i stället till åttadagarsregeln, som skulle medföra att en stor del av de
korttids- och deltidsanställda som tidigare ej fått semesterförmåner
skulle bli berättigade därtill. Vidare innebar en nyinförd procentlöneberäkning
vissa fördelar för de korttidsanställda. Semesterlönen för
timavlönade skulle nämligen beräknas på lönen under hela anställningen,
alltså i vissa fall även för lön som utgivits för månad då vederbörande
ej kvalificerat sig för semester. En förutsättning skulle dock
vara att vederbörande minst en månad under anställningen kvalificerat
sig för semester. För okontrollerade arbetstagare gällde före 1963 års
lagstiftning att de skulle utföra ett visst arbetskvantum varje kvartal av
kvalifikationsåret för att bli berättigade till semester. Genom den nya
lagen borttogs denna kvalifikationsregel och semesterlönen gjordes enbart
beroende av utgiven lön.

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner som syftade till en förbättring
av de deltidsanställdas sociala förmåner. Det yrkades bl. a. att semesterlagen
skulle ändras så att även enstaka arbetsdagar kom att grunda
rätt till semester. Semesterrätten borde stå i direkt proportion till den
arbetade tiden. Andra lagutskottet behandlade motionerna i sitt av riksdagen
godkända utlåtande 1969: 84. Utskottet anförde.

Semesterlagstiftningens syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet till
vila och rekreation. Mot denna bakgrund skall man se lagens konstruktion
att vissa dagars arbete medför rätt till vissa dagars betald ledighet.
Systemet innebär att man har en nedre gräns, åtta dagar, som kvalifikation
till en semesterdag. En sådan gräns för automatiskt med sig vissa

SoU1971: 26

tröskeleffekter. Anställda med kortare anställningstid hos en arbetsgivare
än åtta dagar har inte någon i lag reglerad semesterrätt. Alltsedan semesterlagstiftningens
tillkomst har de deltids- och korttidsanställdas semesterfråga
varit föremål för uppmärksamhet. Deras ställning har successivt
förbättrats i och med att kravet på viss tids anställning efter hand
sänkts. En avgörande förbättring var 1963 års lagstiftning som innebar
att kvalifikationsgränsen sänktes från 16 till 8 arbetsdagar. Även på annat
sätt förbättrades de korttidsanställdas ställning vid det tillfället.

Utskottet är inte främmande för att det åtminstone för vissa korttidsoch
deltidsanställda arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner
än lagen direkt föreskriver. I det hänseendet vill utskottet
emellertid peka på att de anställda genom avtal kan tillförsäkra sig semesterförmåner
utöver lagens minimiregler eller kompensation i form av
förhöjd lön. Sådana avtal förekommer också på olika områden. Frågan
om de deltids- och korttidsanställdas semesterförmåner bör också ses
i ett vidare perspektiv innefattande skilda problem i fråga om dessa
gruppers anställningsvillkor och sociala förmåner. Detta är främst en
fråga för arbetsmarknadens parter. Det finns anledning anta att parterna
på arbetsmarknaden har sin uppmärksamhet riktad på frågorna och
att dessa kan väntas bli aktualiserade inom en tämligen snar framtid.

Vid en samlad bedömning av den i motionerna upptagna frågan har
utskottet kommit till den uppfattningen att det inte framkommit tillräckliga
skäl för att i dag begära en sådan ändring i semesterlagen som
yrkats i motionerna. Utskottet avstyrker därför motionerna i denna del.

I motioner till 1970 års riksdag framställdes ett yrkande av väsentligen
samma innebörd som det vid 1969 års riksdag behandlade motionsyrkandet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970: 25 hänvisade andra lagutskottet
till 1969 års yttrande i frågan och uttalade att det sedan nästföregående
år inte inträffat något som föranledde ändrat ställningstagande.

Vid utlåtandet fogades en reservation.

Privilegierad frånvaro

Enligt 1938 års semesterlag jämställdes i kvalifikationshänseende med
arbetad dag bl. a. sådan dag då arbetstagaren varit oförmögen till arbete
på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom,
som avsågs i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Bestämmelsen
intogs oförändrad i 1945 års semesterlag. I prop. 1945: 273
med förslag till lagen uttalade föredragande departementschefen, att
vissa skäl kunde anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera
även vanlig sjukdomstid. Man kunde å andra sidan inte bortse
från uppfattningen att semestern är att anse såsom en genom arbete
intjänad förmån samt att en sådan utsträckt privilegiering skulle medföra
ökad ekonomisk belastning för arbetsgivarna och därigenom större
risk för uppsägning från dessas sida.

Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet framfördes vid

SoU 1971: 26

upprepade tillfällen i riksdagen kravet att vanlig sjukdomstid skulle i
någon utsträckning kvalificera till semester (se SOU 1962: 44 s. 83).
Frågan fick förnyad aktualitet sedan 1953 års riksdag fattat beslut om
samordning av lagen om allmän sjukförsäkring och en ny obligatorisk
yrkesskadeförsäkring. Samordningen innebar, att personer, som var både
sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av
yrkesskada skulle äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan en viss tid, samordningstid, gått till ända. Under denna tid
skulle sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt
som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden till
och med nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats
av olycksfall, och eljest efter den dag skadan yppades. Samordningen
innebar att praktiskt taget alla yrkesskador av kortare varaktighet
än 90 dagar — över 90 procent av alla yrkesskador — helt utmönstrades
från yrkesskadeförsäkringen och överfördes till sjukförsäkringen,
med följd att man i dessa fall som regel inte behövde pröva
om skadan härrörde från den skadades arbete eller ej. Av dessa samordningsregler
följde att semesterlagen i det här aktuella hänseendet
inte i samma utsträckning som ditintills kunde bygga på yrkesskadeförsäkringen.
För det alldeles övervägande flertalet fall skulle detta innebära
att frågan om sambandet mellan sjukdom och arbete måste utredas
och avgöras i semesterärendet. Detta skulle, som anförts i en år 1953
inom socialdepartementet utarbetad promemoria, komma att medföra
stora besvärligheter, som emellertid skulle försvinna om alla sjukdomar
i semesterlagen behandlades lika under samordningstiden. Sedan i
promemorian utförligt diskuterats huruvida och i vilken omfattning en
privilegiering av även vanlig sjukdomstid borde ske anfördes i promemorian
följande.

Det förefaller därför som om den bästa lösningen av förevarande
problem vore att — efter danskt och norskt mönster — i semesterhänseende
privilegiera frånvarotid som hänför sig till vanlig sjukdom upp
till högst sammanlagt 90 dagar under varje kvalifikationsår. Den omständigheten,
att privilegieringen utsträckes att avse även vanlig sjukdom,
synes ej få föranleda att frånvaro på grund av sjukdom, som föranletts
av yrkesskada, behandlas ofördelaktigare än för närvarande. Beträffande
sådan frånvarotid bör alltså även i fortsättningen gälla att privilegieringen
icke är tidsbegränsad.

Vad senast anförts leder emellertid till att man i enstaka fall i ett
semesterärende kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan
sjukdom, dvs. avgöra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller
på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom yrkessjukdom
i yrkesskadeförsäkringslagens mening. Så måste nämligen
ske om en arbetstagare under kvalifikationsåret på grund av sjukdom
redan varit frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året
drabbas av en ny sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare
sjukdomen utan är medicinskt sett fristående från denna. Från dessa
undantagsfall torde man emellertid kunna bortse.

SoU 1971: 26

I prop. 1954: 46 om bl. a. ändring av semesterlagen, som bifölls av
riksdagen, föreslogs i enlighet med departementspromemorian att all
sjukdomstid upp till sammanlagt högst 90 dagar under varje kvalifikationsår
skulle få räknas som semesterkvalificerande samt att sjukdomstid
som inföll efter dessa 90 dagar skulle vara semesterkvalificerande —
i likhet med vad tidigare gällt — endast om sjukdomen föranletts av
yrkesskada. De nya bestämmelserna trädde i kraft samtidigt med samordningsreglerna.

I en motion till 1961 års riksdag anfördes samma synpunkter, som
i den i detta betänkande behandlade motionen 1971: 766, nämligen att
det saknas skäl att semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan
sjukdom och olycksfall.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1961: 14 över 1961 års motion
anförde andra lagutskottet att några bärande skäl för en sådan ordning
som gällde i detta hänseende, sett från de synpunkter semesterlagstiftningen
hade att tillgodose, knappast torde kunna anföras. Utskottet fann
det därför lämpligt, att ifrågavarande bestämmelse gjordes till föremål
för översyn av 1960 års semesterkommitté.

I sitt betänkande Ny semesterlag (SOU 1962: 44) diskuterade 1960
års semesterkommitté mycket utförligt frågan om den semesterkvalificerande
sjukdomstiden. I prop. 1963: 68 med förslag till lag om semester,
m. m. lämnas följande sammanfattning av kommitténs överväganden.

De nuvarande reglerna om privilegiering av sjukdomstid har,
erinrar kommittén, den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom
under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester
oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall
beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i
yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer, påpekar kommittén vidare,
att den arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom
i exempelvis sju månader av ett år, varav de sista fyra månaderna
till följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom
kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är frånvarande under lika
lång tid, varav de första fyra månaderna på grund av yrkesskada och
återstoden på grund av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer
än den förstnämnda sjukdomsperioden.

I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan om det låter
sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars frånvaro
om året på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt
oavsett när under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren
samma år varit sjuk även på grund av yrkesskada.

Den ifrågavarande 90-dagarsbestämmelsen i semesterlagen måste, säger
kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast
frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande
regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning
av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning
innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första
90 dagarna av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäk -

SoU1971: 26

ringen och att hjälpen från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan
90-dagarstiden gått till ända. Praktiskt sett betyder samordningen från
socialförsäkringsorganens synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan
vara orsakade av yrkesskada, inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken
med mindre sjukdomen varar en längre tid. Då semesterlagens
90-dagarsbestämmelse infördes åberopades såsom ett av skälen
härför att man ville undvika att sjukdomsorsaken skulle behöva fastställas
i korttidsfallen enbart med hänsyn till den sjukes semesterrätt.
Bidragande var också önskemål att vidga semesterrätten för dem som
varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Från riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst
betydande arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan
också för arbetsgivarna. I praxis förfar arbetsgivarna — på verkets tillskyndan
— på det viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller
vederbörande socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som
kan misstänkas vara en yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid
inte av någon närmare undersökning. Varken verket eller arbetsgivaren
gör någon undersökning av sjukdomsorsaken förrän samordningstiden
utlöpt.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att den eftersträvade
större rättvisan inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande
praktiska fördelar som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen
synes nämligen vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som
föranletts av yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning
torde detta leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom,
i en helt annan utsträckning än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning
om att sjukdomen föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle
ligga i arbetstagarens intresse att i görlig mån ”spara” det antal dagar,
som vid vanlig sjukdom kvalificerar till semester. Med hänsyn härtill
och till att yrkesskadeförsäkringens framtid f. n. är oviss har kommittén
funnit sig böra avstå från att föreslå ändring i bestämmelserna om sjukdomstid
som kvalifikationsgrund för semester.

Departementschefen var inte beredd frångå kommitténs ståndpunktstagande.
Även riksdagen anslöt sig till kommitténs förslag; i andra lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1963: 40) avstyrktes
motioner om att kvalifikationsreglerna skulle ändras på så sätt att sjukdom
under 90 dagar om året blev semesterkvalificerande oavsett om
sjukdomen inträffade före eller efter en frånvaro på grund av yrkesskada
under samma år.

Den i semesterkommitténs betänkande åsyftade utredningen angående
yrkesskadeförsäkringen, yrkesskadeutredningen, avgav sitt betänkande
1966 (SOU 1966: 54). Utredningen föreslog att samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna skulle utsträckas till att omfatta
hela sjukdomstiden. Förslaget ledde inte till lagstiftning i denna del
(jfr prop. 1966: 147).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april i år har chefen för
socialdepartementet tillkallat sakkunniga som skall göra en översyn av
yrkesskadeförsäkringen m. m.

SoU1971: 26

Varselskyldighet

1936 års semestersakkunniga föreslog, att arbetsgivaren senast en
vecka före semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta arbetstagaren
om tiden för semestern. Vid remissbehandlingen framställdes
från flera håll kritik mot en så kort varseltid, och röster höjdes för att
den borde bestämmas till en månad.

I prop. 1938: 286 med förslag till vår första semesterlag förklarade
departementschefen, att den föreslagna varseltiden syntes honom väl
kort. Han föreslog därför, att tiden utsträcktes till 14 dagar. Detta blev
också riksdagens beslut (2LU 58 och 61).

I 1945 års semesterlag bibehölls regeln om 14 dagars varseltid oförändrad
(prop. 1945: 273, 2LU 59).

I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om utredning av frågan
om förlängning av gällande varseltid för semesterledighet. Andra lagutskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1960: 25 följande.

Redan vid bestämmelsens tillkomst 1938 höjdes röster för att varseltiden
skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade emellertid
då för att begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att betrakta
som en minimiföreskrift, och i praktiken torde för ett stort antal
arbetstagare varseltiden vara betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade
varseltiden framstår också numera som väl snävt tilltagen. Utskottet
anser det därför lämpligt att jämväl denna fråga blir föremål för
utredning.

1960 års semesterkommitté upptog problemet om varselskyldigheten
i sitt betänkande ”Ny semesterlag” (SOU 1962: 44) och anförde därom
bl. a.

Fjorton dagar måste enligt kommitténs uppfattning anses utgöra en
förhållandevis kort tid för förberedelse av semester, särskilt numera, när
rese- och turistverksamheten under semestern synes ha ökat kraftigt.
Uppenbarligen förhåller det sig emellertid så i det stora flertalet fall
att varsel redan för det närvarande ges väsentligt längre tid före semestern
än fjorton dagar. Inom industrin är det vanligt att företagens
semesterplaner göres upp månadsvis, om ej halvårsvis i förväg, och inom
handeln förekommer ej sällan scheman för semesterns förläggning omfattande
flera år. Det torde därför vara fråga blott om vissa begränsade
sektorer av näringslivet, där en regel om väsentligt längre varseltid
än den nu gällande kunde vålla avbräck för arbetsgivaren. Så måste
emellertid antagas vara fallet för jordbrukets del och även inom smärre
serviceföretag, där svårigheterna att tillförlitligen överblicka framtiden
kan förorsaka att semestervarsel ej rimligen kan fordras med någon
längre frist.

Varsel för semester skall enligt den danska semesterlagen givas senast
en månad före semesterns början, ”därest icke särskilda omständigheter
hindrar detta”. En regel av ungefär motsvarande innehåll finns i
den norska semesterlagen. Intet hindrar naturligtvis — formellt sett —
att en regel av samma innebörd upptages i den svenska semesterlagen.

SoU1971: 26

Det synes emellertid olämpligt att införa en regel, som skulle kunna ge
upphov till tvist huruvida produktionsintressen eller vad arbetsgivaren
eljest må åberopa som skäl för avsteg från lagens huvudregel verkligen
motiverar ett sådant. I betraktande härav har kommittén — som väl
anser att en längre varseltid än fjorton dagar i allmänhet är motiverad
men samtidigt finner sig böra ta hänsyn till de speciella problem som
en regel om längre varseltid skulle kunna åsamka exempelvis jordbruksnäringen
— stannat för att föreslå ett stadgande av innebörd att arbetsgivaren
i god tid före semestern skall ge arbetstagaren varsel om denna;
såvitt möjligt bör underrättelsen ske senast en månad dessförinnan —
senare än 14 dagar före semestern får den icke ges. Stadgandet har sålunda
konstruerats som en allmän uppmaning att i god tid ombesörja
varsel i kombination med å ena sidan en rekommendation (om månadsvarsel)
och å andra sidan ett förbud (mot kortare varseltid än 14
dagar).

Propositionen 1963: 68 med förslag till ny semesterlag innehöll den
nu gällande av 1960 års semesterkommitté förordade regeln om varselskyldighet.
I anledning av propositionen väcktes motioner med yrkanden
om förlängning av varseltiden. I två motionspar yrkades, att regeln
skulle ändras på så sätt att underrättelse såvitt möjligt skulle lämnas
två månader före semesterns början och icke i något fall senare än
en månad dessförinnan. I ett annat motionspar yrkades, att varseltiden
skulle fastställas till två månader.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
1963: 40 bl. a.

Enligt utskottets mening är det ett berättigat önskemål att besked
om när semestern skall utgå erhålles så långt i förväg att det blir möjligt
för arbetstagarna att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern.
Propositionens huvudregel om att underrättelse skall lämnas i god tid
före semesterns början synes ägnad att tillgodose detta önskemål. Den
i paragrafen angivna minimitiden, fjorton dagar, måste enligt utskottets
mening anses vara en absolut minimiregel som får utnyttjas endast i
undantagsfall. Enligt vad som upplysts inom utskottet bestämmes semestertiden
inom de flesta företag redan flera månader i förväg. Det
kan förutsättas att så kommer att ske även framdeles. Med hänsyn till
att det undantagsvis på grund av oförutsebara omständigheter kan vara
berättigat med så kort varseltid som fjorton dagar anser sig utskottet
emellertid icke kunna tillmötesgå motionärernas önskemål om att i lagen
inskriva absolut skyldighet att iakttaga längre varseltid.

I motioner till 1965 års riksdag yrkades ånyo förlängning av varseltiden.
Andra lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
1965: 19 till utskottets yttrande i frågan år 1963 och uttalade att det
inte fanns skäl för ändrat ställningstagande.

SoU1971: 26

Internationellt samarbete

Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år 1965 antog rådet
på förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 20/1965)
angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade
regeringen att vidtaga åtgärder för att så långt som
möjligt samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester.
Socialpolitiska utskottet uttalade i sitt betänkande i ämnet bl. a. att
särskilt beträffande reglerna om lagens tillämpningsområde, semesterns
förläggning och i viss mån angående semestergottgörelsen enhetlighet
torde kunna uppnås. Frågor om exempelvis semesterns längd och semestergottgörelsens
storlek var däremot enligt utskottets uppfattning
närmast av allmän politisk innebörd. Deras lösande sammanhängde i
huvudsak med vilka ekonomiska resurser som stod till buds i landet.
Sådana spörsmål borde därför få upptagas av varje land för sig.

Nordiska socialpolitiska kommittén har tillsatt ett utskott, vars uppgift
är att utreda möjligheterna till en sådan samordning av semesterlagstiftningen
som avses i rekommendationen. Vid sammanträde i slutet
av föra året beslöts att varje land skulle göra upp en rapport över
situationen enligt nuvarande lagstiftning samt att utbyte av detta material
skulle ske.

Vid Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) allmänna konferens
år 1970 antogs en konvention (nr 132) om semester, vilken konvention
utgör en revision av 1936 års konvention (nr 52) i samma ämne.
Sistnämnda konvention har på grund av vissa bestämmelser av teknisk
art inte kunnat ratificeras av Sverige. I prop. 1971: 5 med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa beslut vid nämnda konferens
anförde föredragande departementschefen att han delade ILOkommitténs
uppfattning att frågan om i vilka avseenden den svenska
semesterlagen innefattar ratificeringshinder lämpligen kan övervägas i
anslutning till det utredningsarbete som bedrivs av ett nordiskt ämbetsmannautskott
beträffande spörsmålet om samordning av de nordiska
ländernas semesterlagstiftning; när resultatet om övervägandena
föreligger får frågan tas upp om de lagändringar som behövs för att
möjliggöra en ratifikation.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1971: 2 fann socialutskottet
ej anledning till erinran med vad föredragande departementschefen yttrat
om bl. a. semesterkonventionen.

Utskottet

I detta betänkande behandlas fyra motioner som syftar till att i olika
avseenden förbättra de rättigheter eller förmåner som arbetstagarna
tillförsäkras genom semesterlagen. Motionärerna tar upp frågor om

SoU 1971: 26

längre semester för äldre arbetstagare, förlängning av varseltiden, utökade
möjligheter att räkna frånvarotid på grund av sjukdom som semesterkvalificerande
samt bättre semesterförmåner för deltidsarbetande.

Semesterns längd. En arbetstagare har rätt till semester med två dagar
för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete hos arbetsgivaren
i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta dagar
får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som arbetat hela
året har alltså rätt till 24 dagars semester eller, eftersom i semestern inte
inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Då semesterlagstiftningen är
en minimilagstiftning, kan arbetstagaren genom avtal tillförsäkras bättre
förmåner än vad lagen föreskriver. Framför allt inom den offentliga
sektorn finns avtal som tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än
fyra veckor. Semestern inom denna sektor är differentierad i förhållande
till lönegrad och levnadsålder.

I motionen 1971: 740 anförs att den höga takten i arbetslivet och de
ständiga förändringarna av bl. a. arbetsmetoder skapat ett både fysiskt
och psykiskt tryck på de anställda. Trycket blir särskilt märkbart för de
äldre som ofta måste anstränga sig mer än de yngre för att följa med
i det ökade kravet på effektivitet. Mot denna bakgrund är det enligt
motionärerna motiverat med en längre semester för den äldre arbetskraften.
Eftersom frågan inte kunnat lösas avtalsvägen bör man söka en
lösning lagstiftningsvägen. Motionärerna yrkar att riksdagen anhåller
om en översyn av semesterlagen och att förslag framläggs till sådana
lagändringar att arbetstagare som uppnått viss ålder erhåller en häremot
svarande längre semester.

Vid 1970 års riksdag behandlades motioner med samma syfte som
den nu aktuella. Motionerna avslogs på hemställan av andra lagutskottet.
Utskottet, som inhämtat yttranden från arbetsmarknadens parter, anslöt
sig till den mening som hävdats av flertalet remissinstanser, nämligen
att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att behandla
frågan.

Socialutskottet är inte berett att i anledning av motionen 1971: 740
inta en annan ståndpunkt till frågan om utvidgning av semesterförmånen
än vad riksdagen gjorde förra året. Först om det visar sig att det inte är
möjligt att avtalsvägen lösa frågan bör lagstiftningsåtgärder närmare
övervägas. I ett sådant läge torde det bli nödvändigt att mera allsidigt
diskutera den äldre arbetskraftens ställning inom arbetslivet i socialt
hänseende. Man kan nämligen inte bortse från att förmåner för den här
aktuella gruppen som i och för sig ter sig väl motiverade kan ha mindre
önskvärda effekter, exempelvis då det gäller att skapa ökad trygghet i
arbetslivet för gruppen i fråga. Det finns också anledning peka på att
kravet på längre semester för äldre arbetstagare kan komma i konflikt
med den ofta hävdade principen att den som varit anställd lång tid i ett

SoU 1971: 26

företag skall tillerkännas särskilda sociala förmåner. Det bör tilläggas
att det är uppenbart att arbetstagarorganisationerna, då de prövar vilka
krav som skall ställas gentemot arbetsgivarsidan, har att göra överväganden
av samma karaktär, dvs. sätta in semesterfrågan i dess större sociala
sammanhang. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Varseltiden. Enligt 11 § semesterlagen skall arbetsgivaren i god tid
före semesterns början underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.
Underrättelsen bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns början
och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.

I motionen 1971: 755 yrkas att varseltiden skall förlängas genom ändring
av nämnda paragraf så att däri kommer att stadgas, att underrättelse
om semester såvitt möjligt bör lämnas tre månader före semesterns
början och att den aldrig får lämnas senare än en månad dessförinnan.

Såsom riksdagen uttalade vid den nuvarande semesterlagens tillkomst
är det ett berättigat önskemål, att besked om när semestern skall utgå erhålles
så långt i förväg, att det blir möjligt för arbetstagarna att planera
för och på bästa sätt utnyttja semestern. Under tiden efter semesterlagens
tillkomst år 1963 har behovet av relativt lång varseltid accentuerats
inte minst genom att arbetstagarna i starkt ökad utsträckning tillbringar
semestern på annan ort än hemorten. Även om arbetsgivarna i stor utsträckning
lämnar besked om semestertiden i god tid kan man inte bortse
från att, som motionärerna påpekar, i synnerhet i branscher där semesterslängning
av företagen inte förekommer, lagens minimivarsel,
fjorton dagar, ofta utnyttjas. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets
mening motiverat med förlängning av denna tid. Utskottet tillstyrker
därför motionsyrkandet om en förlängning av varseltiden.

Nordiska rådet har antagit en rekommendation om samordning av
semesterlagstiftningen i de nordiska länderna. Ett nordiskt ämbetsmannautskott
som utreder frågan beräknas enligt vad socialutskottet inhämtat
framlägga en slutrapport under nästa år. I anslutning till detta utredningsarbete
skall tas upp frågan om vilka lagändringar som behövs för
att möjliggöra ratifikation från svensk sida av en ILO-konvention om
semester. Även den av socialutskottet förordade förlängningen av varseltiden
synes lämpligen kunna tas upp i nämnda sammanhang. Därvid
bör närmare övervägas vilken förlängning som bör ske av de i 11 §
semesterlagen angivna tiderna.

Sjukdom som s. k. privilegierad frånvaro. I ett tidigare avsnitt har
angivits att rätt till semester grundas på arbete under minst åtta dagar i
månaden eller för att maximal semester skall utgå minst 15 dagar i
månaden. Principen att semesterrätten grundas på arbete har i 7 § semesterlagen
mjukats upp genom regler som innebär att frånvaro på

SoU 1971: 26

grund av bl. a. yrkesskada och sjukdom jämställs med utfört arbete.
Reglerna om privilegiering av sjukdom har den innebörden att frånvaro
p. g. a. sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår
skall berättiga till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom
utöver 90 dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen
har sin grund i yrkesskada.

Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som är frånvarande
från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader under
ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, får tillgodoräkna
sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den
arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra
månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig
sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.
Motionärerna i motionen 1971: 766 vänder sig mot denna
konsekvens av lagstiftningen. De vill att sammanräkning av tid då en
arbetstagare varit arbetsoförmögen på grund av sjukdom och på grund
av yrkesskada inte skall äga rum utan att frånvaro på grund av sjukdom
under högst 90 dagar alltid skall berättiga till semester. Yrkandet går ut
på att 7 § semesterlagen skall ändras i enlighet härmed.

För att man skall förstå den aktuella 90-dagarsregeln måste denna
ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast frånvaro på
grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande regeln tillkom
i samband med 1954 års lagstiftning om samordning av sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär att den
sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjukdom
får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att hjälpen från
yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till ända.
Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens
synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakade av yrkesskada,
inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med mindre sjukdomen
varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarsbestämmelse
infördes åberopades såsom ett av skälen härför att man ville undvika
att sjukdomsorsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart
med hänsyn till den sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål
att vidga semesterrätten för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.
Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
har medfört en högst betydande arbetsbesparing för både
socialförsäkringsorganen och arbetsgivarna.

Semesterkommittén, som år 1962 lade fram förslag till den gällande
semesterlagen, prövade den fråga som tas upp i motionen. Kommittén
kom fram till att enda utvägen att lösa frågan syntes vara att i semesterlagen
helt skilja mellan sjukdom som föranletts av yrkesskada och annan
sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta leda till att arbetstagare,
som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning än dit -

SoU 1971: 26

tills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen föranletts
av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse att i
görlig mån ”spara” det antal dagar som vid vanlig sjukdom kvalificerar
till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens
framtid var oviss fann kommittén sig böra avstå från att föreslå ändring
i bestämmelserna om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för semester.
Både departementschefen och riksdagen anslöt sig till kommitténs förslag.
Det förslag rörande yrkesskadeförsäkringen som lades fram år
1966 ledde inte till någon ändring av den aktuella regeln i semesterlagen.

Socialutskottet kan helt ansluta sig till den bedömning som ligger
bakom motionskravet, nämligen att det hade varit önskvärt att man genom
ändring i semesterlagen kunde få en regel så att åtminstone i viss
utsträckning sjukdom alltid skulle grunda semesterrätt oavsett om
sjukdomen inträffade före eller efter en yrkesskada. Man skulle härigenom
undanröja en regel som för arbetstagarna i gemen måste framstå
som orättvis. Den utförliga redovisning som lämnats i det föregående
visar emellertid att en lösning av frågan för närvarande inte torde kunna
nås utan att man skapar betydande nackdelar i andra avseenden. Utskottet
vill dock erinra om att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tidigare
i år en ny utredning rörande yrkesskadeförsäkringen tillkallats. Denna
utredning torde vara oförhindrad att ta upp motionsfrågan till närmare
prövning. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Semesterförmåner för deltidsarbetande. Om en arbetstagare arbetat
minst åtta dagar i en kalendermånad hos en och samma arbetsgivare
har han, som framgått av det föregående, rätt till en semesterdag. Antalet
arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande, och den dagliga
arbetstidens längd saknar betydelse för frågan om semesterrätt föreligger.
Reglerna innebär således att den som arbetar en timme dagligen
i åtta dagar under en månad är berättigad till semester men däremot
inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. Under semesterdagarna
skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare
som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra
arbetstagare, exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av
arbetstagarens lön i anställningen under kvalifikationsåret.

I motionen 1971: 1188 framställs ett yrkande som syftar till en sådan
ändring av semesterlagen att rätten till semester inte blir beroende av
när arbetstiden varit förlagd under månaden utan endast av hur lång
arbetstiden varit. Motionärerna framhåller att den nuvarande lagstiftningen
medför att husmödrar som har förvärvsarbete någon dag i veckan
går miste om semesterrätten även om antalet arbetade timmar är
lika många som om arbetet utförts varje dag.

SoU1971: 26

Riksdagen har såväl år 1969 som 1970 behandlat motioner med samma
syfte som den nu aktuella motionen. Vid den tidigare riksdagsbehandlingen
har andra lagutskottet framhållit bl. a., att semesterlagstiftningens
syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet till vila och rekreation
och att man mot denna bakgrund skall se lagens konstruktion, att
vissa dagars arbete medför rätt till vissa dagars betald ledighet. Enligt
socialutskottets mening måste de anförda synpunkterna tillmätas väsentlig
betydelse även vid prövning av motionen 1971: 1188. Utskottet vill
dock inte bestrida att det åtminstone för vissa deltids- och korttidsanställda
arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner än
semesterlagen nu föreskriver. Såsom också framhållits under tidigare år
kan de anställda genom avtal skaffa sig semesterförmåner utöver lagens
minimiregler eller kompensation i form av förhöjd lön. Det kan emellertid
enligt socialutskottets mening vara motiverat att frågan närmare
övervägs på vad sätt förbättringar i de nämnda arbetstagargruppernas
semesterförmåner bör komma till stånd lagstiftningsvägen. Dessa överväganden
torde kunna ske i samband med den prövning av olika semesterlagsfrågor
som aktualiseras i anslutning till slutrapporten från
den tidigare nämnda nordiska ämbetsmannakommittén.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1971: 740,

2. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 755 hos Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till ändring av 11 § semesterlagen
i enlighet med vad utskottet anfört,

3. att riksdagen avslår motionen 1971: 766,

4. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1188 hos Kungl.
Maj:t hemställer om översyn av reglerna om semesterförmåner
för deltids- och korttidsanställda.

Stockholm den 26 oktober 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson
i Öskevik (c)*, Persson i Stockholm (s), Åkerlind (m), Johnsson i
Blentarp (s), Andreasson (c)*, fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710032