Skatteutskottets betänkande nr 52 år 1971

SkU 1971:52

Nr 52

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om skatt på
utlandsturism.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1971:306 av herr Gustafsson i Byske m. fl. (e), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t
tar kontakter med regeringarna i övriga nordiska länder angående avgiftsbeläggning,
motsvarande lägst inom det egna landet gällande konsumtionsbeskattning,
för resor (resevaluta och/eller biljettkostnad) som
medborgare i nordiskt land företar utanför de nordiska länderna och att
de förslag sorn kan bli resultat härav snarast möjligt föreläggs riksdagen;

motionen 1971:466 av herr Svanström (c), vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag till
beskattning av utlandsturismen i syfte att stoppa den fortgående negativa
utvecklingen i fråga om turistnettot.

Frågans tidigare behandling m. m.

1 motioner till 1966 års riksdag begärdes riksdagsskrivelse beträffande
beskattning av utlandsresor. Bevillningsutskottet avstyrkte yrkandet, då
det enligt utskottets mening saknades praktiska förutsättningar för en
sådan beskattning (BeU 1966:47), och riksdagen avslog motionerna.

Frågan om skatt på utlandsresor togs vid samma riksdag upp i en
interpellation, vilken besvarades av finansministern, som därvid bl. a.
framhöll (prot. 1: 1966:20), att flera av våra internationella åtaganden
hindrar en särskild beskattning av utlandsresor och att en sådan åtgärd
inte står i överensstämmelse med de internationella åtaganden vi gjort för
att underlätta turisttrafiken. Vidare framhölls att en beskattning av
biljetter m. m. för utlandsresor är föga effektiv. Allmänheten skulle
snabbt lära sig att i stället köpa biljetterna i utlandet. En effektivare
beskattning kunde teoretiskt tänkas genom skatt på resevaluta. Detta
torde emellertid inte kunna ske på grund av våra åtaganden gentemot
Internationella valutafonden. Även OECD:s s. k. liberaliseringskod, som
Sverige biträtt, lade hinder i vägen.

Med anledning av motioner till 1968 års riksdag om införande av
reseskatt framhöll bevillningsutskottet (BeU 1968:13) bl. a. följande.

Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 52

SkU 1971:52

2

Utskottet vill inte bestrida att framför allt den snabba utvecklingen av
charterflyget till utlandet bidragit till att försämra betalningsbalansen.
Läget har dock hittills inte bedömts vara så allvarligt att någon form av
restriktioner ansetts påkallade. Vid en ändrad inställning i detta hänseende
torde en skärpt ransonering av tilldelningen av valuta för turistresor
vara den åtgärd som ligger närmast till hands. Däremot torde våra
åtaganden gentemot Internationella valutafonden lägga hinder i vägen för
att utforma en beskattning så att turistvaluta beskattas genom att den
säljs till en högre kurs än samma handelsvaluta.

Den enda tekniska lösningen på en resebeskattning som formellt inte
strider mot våra internationella åtaganden skulle vara en beskattning av
den typ som nyligen föreslagits i USA. Det amerikanska förslaget, som
mött kraftig kritik, går ut på att resekostnaderna deklareras och skatt
betalas efter resans avslutande. Detta förslag torde dock i praktiken vara
synnerligen svårt att tillämpa på svenska förhållanden på grund av bl. a.
den rådande passfriheten mellan de nordiska länderna som omöjliggör
varje kontroll över resandeströmmen. Den amerikanska skatten avses
gälla endast resor utanför den s. k. västra hemisfären, alltså i huvudsak
resor till andra världsdelar. Om man i motsvarande mån endast skulle
beskatta utomeuropeiska resor skulle vinsten av beskattningsåtgärderna
bli obetydlig.

Det bör även observeras att den alltmer ökande bilturismen är ett
problem som inte lägger hinder i vägen för det amerikanska skatteförslaget
men som självfallet skulle utgöra en betydande svårighet vid en svensk
resebeskattning. Enligt utskottets mening saknas f. n. praktiska förutsättningar
för att med rimliga krav pä rättvisa och kontroll införa en generell
resebeskattning. Med hänsyn härtill finner utskottet inte skäl att närmare
granska de argument motionärerna i övrigt anför till stöd för en sådan
åtgärd.

Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan avslå motionerna.

Vid 1969 års riksdag anförde utskottet (BeU 1969:28) i anslutning till
ett motsvarande motionsyrkande följande.

Utskottet har med anledning av motioner till föregående års riksdag
närmare motiverat sitt avstyrkande av en särskild resebeskattning. Vad
som i viss män torde ha inspirerat till dessa motioner var det förslag om
resebeskattning som USA:s regering lade fram och som under 1968
behandlades av den amerikanska kongressen. Det amerikanska förslaget
har emellertid sedermera förkastats.

Frågan om en resebeskattning kan givetvis betraktas frän många
synpunkter, och ingen kan bestrida motionärernas uppgifter att turistresorna
inverkar negativt på betalningsbalansen. Däremot torde meningarna
vara mera delade i frågan om utlandsresor skall betraktas som en form av
skatteflykt. Utskottet vill emellertid begränsa sig till att i första hand
granska frågan ur skatteteknisk synvinkel.

Utskottet framhöll vid föregående års riksdag de svårigheter som skulle
föreligga att införa en sådan beskattning om man samtidigt vill bibehålla
kraven på rättvisa och kontrollmöjligheter. Motionärerna gör nu gällande
att det skulle vara möjligt att trots våra internationella åtaganden införa
en resebeskattning. De hinder som dessa förpliktelser skapar väger
emellertid lätt mot exempelvis de kontrollproblem som den nordiska
passfriheten medför. Såvitt utskottet kunnat finna förutsätter den föreslagna
beskattningen en total passkontroll i förening med en utbyggnad
av tullkontrollen för att verksamt förhindra privat utförsel av valuta.

SkU 1971:52

3

Vidare bör den statliga kontrollen över affärslivets utlandstransaktioner
vara så effektiv att överföringar till utresande svenskar via affärsförbindelser
kan uteslutas. Utskottet är också tveksamt om man vid en resebeskattning
kan tillåta utländska turister att införa sin egen valuta med hänsyn
till att denna måste komma att betinga en mot beskattningen svarande
överkurs. Utskottet vill alltså understryka att ett beskattningsförslag
måste uppfylla vissa grundläggande krav för att kunna beaktas. Oavsett
hur man bedömer angelägenheten att tillgodose syftet med den föreslagna
resebeskattningen, kan en sådan reform inte genomföras eftersom
praktiskt taget alla möjligheter till effektiv kontroll saknas. Under sådana
förhålladen finner utskottet ej heller skäl tillstyrka en utredning av
frågan.

Då frågan återkom vid 1970 års riksdag hade den utvidgats till att avse
en nordisk resebeskattning. Bevillningsutskottet (BeU 1970:15) ansåg sig
emellertid böra avstyrka också detta yrkande med följande motivering.

Utskottet har som framgår av den föregående redogörelsen upprepade
gånger avstyrkt motioner om skatt på utlandsresor med främst den
motiveringen att praktiska förutsättningar saknas för en tillfredsställande
kontroll av en sådan beskattning. Därvid har utskottet bl. a. framhållit att
en bibehållen nordisk passfrihet knappast låter sig förena med de
kontrollkrav som man måste uppställa om en resebeskattning införs.

Det kan antas att det är mot bakgrund av dessa invändningar som
motionärerna nu frångått det tidigare kravet på en enbart svensk
resebeskattning och i stället begär riksdagsskrivelse med anhållan om
förslag till Nordiska rådet om införande av en skatt som skall gälla då
medborgararna i de nordiska länderna reser utanför Norden. Skatten bör
till sin höjd motsvara den inhemska konsumtionsskatten.

Utskottet kan inte finna att en nordisk samordning av resebeskattningen
skulle erbjuda några nämnvärda fördelar från kontrollteknisk
synpunkt. Väsentligare är emellertid att en skatt på resor utom Norden
innebär att de nordiska länderna gynnas som turistmål och att övriga
länder missgynnas, vilket inte står i överenstämmelse med de nordiska
ländernas åtaganden enligt OECD. Härtill kommer att alla de övriga
invändningar som utskottet redovisat vid tidigare riksdagsbehandling av
frågan i huvudsak kvarstår oförändrade.

Riksdagen avslog motionerna.

Frågan har också vidrörts i motioner som finansutskottet under detta
års vårriksdag behandlat i anslutning till finansplanen för budgetåret
197 1/72, varvid utskottet (FiU 1971:1 s. 15-16) bl. a. anförde följande.

En annan specifik åtgärd mot den yttre balansbristen, som föreslagits i
den allmänna debatten, är någon form av beskattning på turistresor.
Denna fråga berörs i motionen nr 562, där man pekar på den preliminära
nationalbudgetens konstaterande att turistbyråer och charterflyg i Sverige
hade en dålig säsong 1970 trots att underskottet i turistbalansen detta år
ökade kraftigt. Liksom departementschefen anser motionärerna att denna
ökning i huvudsak måste förklaras av andra faktorer, bl. a. den ökade
invandringen till Sverige och immigranternas överförande av medel till
sina hemländer. Motionärerna drar därav slutsatsen att en skatt på
turistresor — även som en sådan kunda göras effektiv - sannolikt blott i
begränsad utsträckning skulle förmå avsakta ökningen i ”turistunderskottet”.

SkU 1971:52

4

1 och för sig kan enligt utskottet skäl anföras för att utlandsturism
belastas med skatter och avgifter i samma omfattning som övrig - även
helt oundgänglig — konsumtion. Denna synpunkt har fått ökad tyngd
efter mervärdeskattens höjning till 15 % från årsskiftet. Samtidigt är
utskottet medvetet om de mycket stora svårigheter som möter när man i
praktiken skall skapa en effektiv kontroll av en skatt på utlandsturismen.
En sådan beskattning torde också förutsätta en gemensam överenskommelse
mellan de nordiska länderna om en enhetlig utformning. Dessa
frågor har tidigare behandlats i bevillningsutskottets betänkande 1970:
15, där motioner i ärendet avstyrkts. Även i år förekommer sådana
motioner. Dessa har remitterats till skatteutskottet, vilket enligt vad
finansutskottet inhämtat har för avsikt att behandla dem under riksdagens
höstsession.

De ovan angivna åtagandena gentemot Internationella valutafonden
utgör inte något direkt hinder mot skatt på resor men väl mot skatt på
resevaluta. En skatt på resevaluta skulle få samma innebörd som att man
tillämpar särskilda växlingskurser på valutor som drabbas av skatten, och
en sådan tillämpning är oförenlig med nyssnämnda åtaganden.

Enligt OECD:s liberaliseringskod skall för turistresor garanteras en viss
årlig minimitilldelning av valuta — 700 dollar. Sverige liksom ett flertal
andra medlemmar i OECD tillämpar dock väsentligt högre tilldelning av
resevaluta.

1 riksbankens sammanställning Valutaregleringen föreskrivs bl. a. följande.

I postförsändelse må av annan än valutabank utföras sedlar och
skiljemynt till ett värde av högst 100 kronor.

Vid utresa ur Sverige är, vid sidan av vad ovan medgivits, jämväl
följande utförsel tillåten:

Resande till utlandet må utan särskilt tillstånd utföra resevaluta till ett
värde av högst 6 000 kronor. Utförsel av resevaluta därutöver skall kunna
styrkas medelst inköpsanmälan, som avstämplats av riksbanken eller
försäljningsställe för resevaluta.

I utlandet bosatt resande må därjämte utföra utländska sedlar samt
från utländskt försäljningsställe för resevaluta (bank, resebyrå etc.) i
utlandet förvärvade checkar och andra penninganvisningar.

I fråga om valutabestämmelserna kan i detta sammanhang också
erinras om vad som gäller beträffande inköp av fritidshus i utlandet.
Sålunda kan bl. a. den som har fast bostad i Sverige, därest han är
utlänning dock endast om han innehaft sådan bostad de tre senast
förflutna kalenderåren, efter ansökan påräkna valutatilldelning för inköp
för rekreationsändamål av fastighet eller lägenhet i utlandet till ett värde
av högst 75 000 kr., dock att vissa begränsningar upprättshålls i fråga om
tomtkostnad och tid för bebyggande.

Med anledning av den i motionernas motivering framförda tanken att
man genom en utlandsresa undviker den inhemska generella beskattningen
förtjänar framhållas att åtskilliga länder i Europa, som besöks av
svenska eller nordiska turister, har en generell indirekt beskattning av i
stort sett samma höjd som Sverige. Den starkt ökande bilturismen torde i
stor utsträckning gä till länder med sådan beskattning.

SkU 1971:52

5

Inom OECD-länderna finns för närvarande inte någon resebeskattning
av det slag som förordas i de här behandlade motionerna. Dock har vissa
länder, bl. a. Storbritannien och Frankrike, nyligen haft restriktioner i
fråga om tilldelningen av resevaluta. Finland har med verkan fr. o. m. den
1 februari 1968 infört en reseskatt av mera begränsad räckvidd. Denna
s. k. passagerarskatt har följande utformning.

1 Finland bosatt person, som från Finland reser till utlandet sjöledes
med handelsfartyg, är skyldig att vid utresan betala passagerarskatt till
staten. Person anses vara bosatt i Finland, om han eller hans familj har sin
egentliga bostad i landet.

Passagerarskatten utgår med 5 mark för resa, vars längd är högst 90
sjömil, och med 10 mark för resa, vars längd överstiger 90 sjömil. Resans
längd räknas från den hamn i Finland, där resanden börjar sin resa, till
den utländska hamn, som fartyget först anlöper.

Skatten skall betalas till tullmyndigheten i samband med tullkontrollen
vid utresan eller på förhand mot en särskild passagerarskattekupong
som vid avresan skall uppvisas för tullmyndigheten.

Befriade från passagerarskatt är bl. a. barn under 12 år, ombordanställda
och legationspersonal.

1968 behandlade USA:s kongress ett av regeringen framlagt förslag
beträffande skärpt beskattning av resor och resevaluta. Förslaget innebar
i huvudsak i fråga om förbrukningen av resevaluta att vid turistresa
utanför den amerikanska kontinenten skulle resenären ha ett skattefritt
bottenbelopp av 7 dollar per dag, på överskjutande belopp upp till 8
dollar skulle utgå en skatt med 15 procent och på belopp därutöver med
30 procent. Förslaget innehöll detaljerade bestämmelser om vilka resor
som skulle beskattas och hur gränserna skulle dras mellan beskattade och
obeskattade resor. Skatten kolliderade emellertid inte med Internationella
valutafondens regler då den inte utgick på själva valutan utan innebar
att valutaförbrukningen skulle deklareras efter resans avslutande. Förslaget
godtogs dock inte av kongressen.

Utskottet

Det s. k. turistnettots negativa effekter för betalningsbalansen i förening
med krav på att konsumtionsbeskattningen skall vara generell
oavsett om konsumtionen äger rum inom eller utom landet hör till de
numera välkända skäl som upprepade gånger åberopats till stöd för en
skatt på utlandsturismen och dessa argument återkommer också i de här
behandlade motionerna. Då frågan tidigare behandlats av riksdagen har
bevillningsutskottet starkt understrukit kontrollsvärigheterna vid en sådan
beskattning, medan motionärerna vidhållit sina utredningskrav utan
att kunna anvisa någon praktisk lösning pä problemen.

De tidigare framträdande valutaproblemen har genom den under
senare tid väsentligt förbättrade bytesbalansen förlorat åtskilligt i styrka.
Det finns anledning notera att viss del av det penningutflöde som brukar

SkU 1971:52

6

bokföras på turismen kan — sorn också antyds i årets finansplan — ha helt
annan bakgrund.

Resonemanget om konsumtionsbeskattningens räckvidd är långt ifrån
invändningsfritt. En av huvudtankarna i mervärdeskattesystemet är att
varje land fastställer beskattningens höjd vid konsumtion inom det egna
landet och att den inhemska skatten därför skall avlyftas vid export till
andra länder. 1 detta system måste i princip utlandsturismen jämställas
med exporten. Att vissa turistländer inte infört mervärdeskattesystemet
eller har en obetydlig konsumtionsbeskattning ändrar ingenting i sak för
de länder som tillämpar mervärdeskatteprincipen.

Det i motionen 1971:306 framförda önskemålet om en gemensam
nordisk reseskatt eliminerar vissa av de kontrollproblem som den nordiska
passfriheten skulle medföra vid en isolerad svensk resebeskattning,
men ett sådant arrangemang innebär inte bara att en stor del av
kontrollen kommer att vila på Danmark, som får ta emot huvuddelen av
den bil-och järnvägsburna turistströmmen mot kontinenten, utan även att
de nordiska länderna gemensamt gör ett avsteg från internationella
överenskommelser i syfte att underlätta turistutbytet länderna emellan.
Utan att förringa värdet av de nordiska samarbetssträvandena kan
konstateras att de praktiska resultaten härav varit förhållandevis blygsamma
och att det därför finns anledning anta att vägen till ett så
kontroversiellt slutmål som en gemensam resebeskattning antagligen
skulle bli lika besvärlig som oviss. Enligt uppgifter i pressen har vissa
sonderingar i frågan gjorts på ministernivå utan att de såvitt känt lett till
något resultat.

I motionen 1971:466 förordas att förbrukningen av resevaluta samt
övriga kostnader skall redovisas i självdeklarationen. Skatteutskottet
anser sig inte kunna rekommendera denna väg som öppnar allt för stora
möjligheter till skattefusk och samtidigt i hög grad motverkar strävandena
att införa en definitiv källskatt.

Utskottet anser således att diskussionen om skatt på utlandsturismen
inte tillförts några nya eller mera betydelsefulla synpunkter genom de vid
årets riksdag väckta motionerna. Då de av bevillningsutskottet redovisade
kontrollsvårigheterna kvarstår oemotsagda finner skatteutskottet inte
skäl tillstyrka bifall till motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1971:306

2. motionen 1971 :466.

Stockholm den 13 oktober 1971
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

SkU 1971:52

7

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (c), Kristenson (s), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp),
Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m), Wikner (s), Sundkvist (c), Stadling (s),
Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp), Björk i Gävle (c) och fru Normark
(s).

Särskilt yttrande

av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Sundkvist (c) och Björk i Gävle (c).

”Riksdagen har upprepade gånger avslagit motioner från vårt håll om
införande av en särskild skatt på utlandsresor och därvid i huvudsak
åberopat de kontrolltekniska svårigheterna vid en dylik beskattning. Ett
av de främsta motiven för en skatt på utlandsturismen är — som framhålls
i de här behandlade motionerna — dess negativa effekt på betalningsbalansen.
Då det s. k. turistnettot tenderar att öka väsentligt för varje år
syns det vara motiverat att närmare undersöka möjligheterna att införa
en skatt som i viss mån kan utjämna och dämpa verkningarna av detta
valutautflöde. Det förtjänar även framhållas att en betydande del av
turistvalutan inte drabbas av någon generell indirekt beskattning i de
länder där den förbrukas. Vi är fullt medvetna om att kontrollsvårigheterna
är betydande och att en turistskatt kanske fordrar att vi gör avsteg
från vissa internationella åtaganden, men dessa förhållanden anser vi
motivera att frågan blir föremål för en närmare utredning. Vi kan alltså
inte ansluta oss till utskottsmajoritetens uppfattning att de påvisade
svårigheterna skulle utgöra ett hinder för en närmare kartläggning av
problemen.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.428 S