Skatteutskottets betänkande nr 51 år 1971

SkU 1971:51

Nr 51

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
uppbördsfrågor m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1971:168 av herrar Bengtsson i Landskrona (s) och Henningsson
(s) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär
sådana ändringar i gällande uppbördskontroll att tiden från det att
avdragen källskatt skall vara inlevererad från arbetsgivare till dess att alla
nödvändiga kontroller och eventuellt överlämnande av ärende till kronofogdemyndighet
har skett blir betydligt kortare än för närvarande;

motionen 1971:601 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär att utredningen angående
företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet erhåller tilläggsdirektiv att
utarbeta förslag om skälig ersättning för

1. den uppgiftsskyldighet som åläggs företagen och

2. den uppbördsskyldighet som åläggs företagen:

motionen 1971:607 av herr Jonasson m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar

1. att uppbördsterminerna för inbetalande av preliminär skatt senarelägges
till tiden mellan den 15 och 25 i skattemånaderna januari, mars,
maj, juli, september och november, samt

2. att kvarstående skatt uppdelas i tre perioder och att inbetalning av
denna skatt skall ske i månaderna februari, april och juni;

motionen 1971:619 av herrar Nordgren (m) och Adolfsson (m) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär utredning och förslag till
innevarande års riksdag syftande till bestämmelser som medger arbetsgivare
rätt till ersättning för fullgörande av uppbörds- och uppgiftsskyldigheter.

Gällande bestämmelser m. m.

Kostnadsersättning för företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet

Inom den direkta beskattningen har inte funnits några bestämmelser
om ersättning till företagen för kostnader i samband med deras uppbördsskyldighet
till staten. Frågan saknade aktualitet före 1945, då källskattesystemet
infördes. I källskattesystemet finns emellertid inbyggd en

Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 51

SkU 1971:51

möjlighet till räntevinster på de skatteavdrag som arbetsgivaren gör på de
anställdas löner vid avlöningstillfället men som han inte behöver inleverera
till statsverket förrän under närmast följande uppbördstermin. I
praktiken torde systemet innebära att arbetsgivaren i genomsnitt uppbär
något mer än en månads ränta på skattemedlen. Totalt motsvarar en
sådan ränta uppskattningsvis minst 300 milj. kr. per år.

Inom den indirekta beskattningen har en form av kostnadsersättning
funnits under större delen av den tid förordningen (1959:507) om allmän
varuskatt gällde. Denna ersättning, som beslöts genom att 1960 års
höstriksdag biföll motionsyrkanden härom, hade från början formen av
en avdragsrätt för de skattskyldiga. Reglerna om kostnadsersättning
ändrades sedermera av 1961 års höstriksdag och fick då följande utformning.

Skattskyldiga hade rätt till särskild kostnadsersättning för sitt arbete
med skatten under förutsättning att den skattepliktiga omsättningen
uppgick till visst belopp. Kostnadsersättningen gottskrevs den skattskyldige
av länsstyrelsen i efterhand för helt beskattningsår räknat i samband
med avräkningen mellan den erlagda preliminärskatten och den slutliga
skatten enligt den vid taxeringen fastställda skattepliktiga omsättningen
för beskattningsåret. Ersättningen utgick i förhållande till den i avgivna
deklarationer för preliminär allmän varuskatt redovisade skattepliktiga
omsättningen för året — i förekommande fall den reducerade skattepliktiga
omsättningen.

Sålunda beräknad ersättning upptogs såsom en särskild post i den
debetsedel å slutlig allmän varuskatt, som skulle utfärdas för varje
registrerad skattskyldig. Kostnadsersättningen kom därigenom den skattskyldige
till godo i form av överskjutande preliminär allmän varuskatt
eller minskad kvarstående sådan skatt.

Ersättningen utgjorde

när den skattepliktiga omsättningen uppgick till 10 000 men icke
25 000 kr: 40 kr för 10 000 kr och 4 %n av återstoden;

25 000 men icke 170 000 kr: 100 kr för 25 000 kr och 1,2 %o av
återstoden;

170 000 men icke 900 000 kr: 274 kr för 170 000 kr och 0,2 %o av
återstoden;

900 000 men icke 3 000 000 kr: 420 kr för 900 000 kr och 0,1 %o av
återstoden;

3 000 000 kr: 630 kr för 3 000 000 kr och 0,05 %r av återstoden;

Ersättningsbelopp avrundades nedåt till helt krontal.

Frågan om kostnadsersättningens bibehållande i samband med övergången
från allmän varuskatt till mervärdeskatt behandlades ingående i
prop. 1968:100 med förslag till förordning om mervärdeskatt. Föredragande
departementschefen anförde i denna fråga följande.

En annan fråga av mera principiell natur är om kostnadsersättning skall
utgå till de skattskyldiga även i mervärdeskattesystemet. Sådan ersättning
utgår till s. k. registrerade skattskyldiga till allmän varuskatt enligt en

SkU 1971:51

degressiv skala i förhållande till den deklararerade skattpliktiga omsättningen.
Ersättningsbeloppet gottskrivs den skattskyldige vid debiteringen
av slutlig allmän varuskatt på grundval av den årliga varuskattetaxeringen.
Någon ersättning utgår inte till registrerade skattskyldiga med en skattepliktig
årsomsättning under 10 000 kr. och ej heller till varuskattepliktiga
jordbrukare.

Både utredningen och allmänna skatteberedningen har föreslagit att
kostnadsersättning inte skall utgå inom mervärdeskattesystemet. Utredningens
skäl härför har redovisats i det föregående. Förslaget har stött
på viss kritik vid remissbehandlingen. I första hand företrädare för
näringslivet anser att ersättning i minst samma omfattning som nu skall
utgå även efter övergången till mervärdeskatt.

Jag har i andra sammanhang uttalat, att kostnader som föranleds av
skyldigheten att uppbära och redovisa indirekt skatt till staten i princip
bör betraktas som kostnader i verksamheten och kompenseras på samma
sätt som andra kostnader. Det är vidare inte möjligt att i praktiken
konstruera ett ersättningssystem som ger ersättning motsvarande faktiska
kostnader. Ersättningen till de nu varuskatteskyldiga ger ingen sådan
kompensation. Den utgår i förhållande till den skattepliktiga omsättningens
storlek. Denna konstruktion lämpar sig föga i ett mervärdeskattesystem
bl. a. med hänsyn till exportföretagen. Härtill kommer att jag i
det följande biträder utredningens förslag att någon taxering till mervärdeskatt
inte skall ske utan att i princip samma beskattningsförfarande
som nu gäller för punktskatterna skall tillämpas för mervärdeskatten.
Därmed föreligger inte möjligheten att som nu sker gottskriva de
skattskyldiga kostnadsersättning i efterhand i samband med debitering av
slutlig skatt. En kostnadsersättning skulle därför inom mervärdeskattesystemet
få lösas genom någon form av direkta avdrag i den löpande
skatteredovisningen. På detta sätt var också ersättningen till de varuskatteskyldiga
utformad från början. Detta system visade sig dock olämpligt.
Felaktiga avdrag gjordes i betydande omfattning och utgjorde en väsentlig
anledning för en omläggning av ersättningssystemet.

Det är möjligt att de antydda olägenheterna skulle bli mindre om
samtliga skattskyldiga tillerkändes ett fixt och lika stort avdragsbelopp
per år. Den ersättning som enligt gällande regler årligen gottskrives de
varuskatteskyldiga uppgår till något över 27 milj. kr. Utslaget på i runt tal
170 000 registrerade skattskyldiga motsvarar detta en genomsnittlig
ersättning av 160 kr. per år. I mervärdeskattesystemet har man att räkna
med drygt 200 000 skattskyldiga rörelseidkare och inemot 200 000
jordbrukare eller totalt ca 400 000 skattskyldiga. I detta system får
jordbrukarna anses lika berättigade till ersättning som övriga skattskyldiga.
En ersättning inom ramen för vad som nu utgår och lika fördelad på
alla skattskyldiga skulle betyda att var och en av dem skulle få ca 70 kr.
för år. Det kan inte anses att ett sådant belopp har någon betydelse som
ersättning för bestyret med mervärdeskatten. Skulle å andra sidan
ersättning enligt vad nu utgår i genomsnitt även utgå efter omläggningen
skulle ersättningsbeloppet stiga till totalt ca 57 milj. kr. och således

SkU 1971:51

föranleda ett inkomstbortfall för staten med ytterligare 30 milj. kr. En
sådan ökning av ersättningsbeloppet anser jag inte motiverad.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att någon ersättning
inte skall utgå till de skattskyldiga.

I sitt betänkande (BeU 1968:45) över propositionen uttalade bevillningsutskottet
följande beträffande frågan om kostnadsersättning.

Utskottet delar uppfattningen att särskild kostnadsersättning inte bör
utgå med hänsyn främst till de administrativa svårigheter som ett
ersättningsförfarande skulle medföra. Skäl talar emellertid för att de
skattskyldiga på något sätt bereds kompensation för borttagandet av
denna förmån. Metoden att förlänga inbetalningstiden synes därvidlag
vara en lämplig åtgärd, eftersom den samtidigt skulle tillgodose önskemål
av redovisningsteknisk art.

Vid fastställande av inbetalningstidens längd bör hänsyn tas dels till
den nu utgående sammanlagda kostnadsersättningens storlek, dels till den
genomsnittliga räntevinst de skattskyldiga kommer att göra vid en
senareläggning av sista dag för skatteinbetalningen. Utskottet har med
utgångspunkt härifrån funnit den av utredningen föreslagna tidsfristen på
35 dagar efter redovisningsperiodens utgång bäst svara mot dessa förutsättningar.
Önskemålet från bl. a. bankhåll om att mervärdesskatteuppbörderna
bör äga rum i jämna månader för att inte kollidera med andra
skatteuppbörder blir vid en sådan ändring bäst tillgodosett om man
bibehåller det i varuskatteförordningen tillämpade systemet med redovisningsperioder
som börjar med udda månader.

Riksdagen godkände utskottets uttalanden och förslag i denna del.

Vissa frågor rörande arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet är
f. n. föremål för översyn av utredningen (Fi 1970:69) om företagens
uppgiftsplikt. Ur direktiven för denna utredning kan följande anföras.

Samhällsutvecklingen har medfört att företagen och andra arbetsgivare
fått allt mer vidgade åligganden att förse myndigheterna med uppgifter av
olika slag och att medverka vid uppbörd av skatt. Detta sammanhänger
bl. a. med taxeringsmyndigheternas behov av att erhålla uppgifter till
ledning för de anställdas taxering, skyldighet att erlägga mervärdeskatt
och andra indirekta skatter samt avgiftsskyldigheten till försäkringen för
tilläggspension och sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Arbetsgivarnas
medverkan vid uppbörd av skatt ingår i källskattesystemet. Rörelseidkarnas
och jordbrukarnas uppgiftsskyldighet har utsträckts på grund av ett
växande behov av information för statistisk bearbetning.

Den uppgifts- och uppbördsskyldighet som här redogjorts för har
kommit till och utformats successivt under de senaste decennierna utan
att mer ingående överväganden gjorts om eventuella möjligheter till
samordning. På vissa punkter har man å andra sidan kunnat vidta åtgärder
i förenklingssyfte. Företag och andra arbetsgivare kan sålunda numera
exempelvis få tillstånd att med magnetband inhämta uppgift om arbetstagares
preliminära och kvarstående skatt samt att vid redovisning av
källskatt sända magnetband i stället för skatteanvisningar eller förteckningar.
Ett annat exempel är den förenkling av uppgiftsskyldigheten

SkU 1971:51

beträffande traktamentsersättning som infördes år 1967 och som innebär
att förste taxeringsintendenten kan medge att arbetsgivaren endast
behöver anmärka i kontrolluppgiften att sådan ersättning utgått.

Vid åtskilliga tillfällen har framställts motioner i riksdagen med
yrkande om utredning i syfte att uppnå en förenkling av företagens
uppgifts- och uppbördsskyldighet. I motioner till 1965 års riksdag (1:346
och 11:416) hemställdes sålunda att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning och förslag beträffande samordning och
förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter som av det allmänna
åläggs företagen. Allmänna beredningsutskottet vitsordade i sitt utlåtande
(ABU 30), att den företagarna åliggande skyldigheten att årligen lämna
en rad uppgifter till olika myndigheter medförde vissa besvärligheter inte
minst för de mindre företagare, vilka ej hade möjlighet att anställa
särskild arbetskraft för detta arbete. I den mån uppgiftslämnandet kunde
förenklas och rationaliseras borde det också ske. Det syntes utskottet
inte uteslutet, att man i sådant syfte med användande av datamaskiner
skulle kunna samordna åtskilliga uppgifter. I vilken utsträckning det
kunde tänkas ske undandrog sig utskottets bedömande, men utskottet
delade riksskattenämndens uppfattning, att uppgiftslämnandet borde
göras så enkelt och rationellt som möjligt och tillstyrkte därför en
utredning av problemet. Huruvida även företagarnas skyldighet att
verkställa uppbörd kunde rationaliseras föreföll utskottet mera tveksamt,
men en undersökning även av detta spörsmål syntes dock motiverad.

Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning beträffande samordning
och förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter som av det
allmänna åläggs företagen. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse
med utskottets hemställan (rskr 261).

De sakkunniga bör beakta de synpunkter som framförts av utskottet i
dess utlåtande. Syftet med utredningen bör i första hand vara att efter
genomgång av rutinerna på varje område överväga vad som kan göras för
att åliggandena skall bli så litet betungande som möjligt. Härvid bör
beaktas att också myndigheterna har ett starkt intresse av att bestämmelserna
är utformade så att företagen och andra kan fullgöra sina skyldigheter
på ett enkelt och rationellt sätt. En reform som medför en
sammanjämkning av de nu i olika avseenden tillämpade tidsintervallerna
och tidpunkterna och som vidgar möjligheterna att använda ett och
samma grundmaterial för skilda ändamål skulle säkerligen verka i sådan
riktning. Möjligheterna till en dylik samordning bör därför undersökas.
När det framstår som praktiskt och effektivt bör förfarandet utformas så
att detta kan anslutas till företagens och myndigheternas datamaskinella
resurser.

Översynen bör ha en i huvudsak teknisk karaktär och således inte avse
t. ex. frågan om ersättning för uppgifts- och uppbördsskyldighetens
fullgörande. De sakkunniga bör vara oförhindrade att undersöka i vilken
mån ändringar av det sakliga innehållet i gällande bestämmelser på
förevarande områden kan vara av betydelse för en förenkling och

SkU 1971:51

rationalisering. De sakkunniga bör samråda med bl. a. traktamentsbeskattningsutredningen.

I samband med den utredning jag nu förordat bör även uppbördsförordningens
bestämmelser om ränta, restavgift och tilläggsavgift ses över.
De räntor som det här är fråga om har hvuudsakligen till syfte att
kompensera statsverket eller den enskilde för ränteförluster i samband
med uppbörden. Beträffande ränta på kvarstående skatt kan dessutom
anföras att den bör vara ett medel för att effektivisera skatteuppbörden.
Detta gäller i ännu högre grad restavgift och tilläggsavgift, där dock
räntesynpunkten inte är oväsentlig.

De sakkunniga bör söka åstadkomma ett system, varigenom de angivna
räntorna och avgifterna på ett smidigt sätt kan anpassas till förändringarna
i diskontot. Möjligheten att införa bestämmelser om att räntorna och
avgifternas storlek skall bestämmas i administrativ ordning i anknytning
till diskontot bör utredas. Vad särskilt beträffar ränta på kvarstående
skatt bör beaktas dess nyss antydda uppgift från uppbördssynpunkt och
huruvida därmed är helt förenligt, att denna ränta är avdragsgill vid
inkomsttaxeringen. Principen att dröjsmål med betalning av skatt som är
föremål för indrivning inte påverkar storleken av restavgift eller tilläggsavgift
bör tas upp till bedömande. De sakkunniga bör undersöka om
systemet med tilläggsavgift, som f. n. är tillämpligt endast i fråga om
innehållen källskatt, kan vara ett medel att effektivisera uppbörden på
andra skatteområden, såsom för mervärdesskatt och punktskatter. De
sakkunniga bör uppmärksamma att frågor om ränta och restavgift kan bli
aktuella också i samband med uppbörden av arbetsgivaravgifter. Även i
andra avseenden än de nämnda bör de sakkunniga, i den mån de finner
det påkallat, utreda möjligheterna att förbättra gällande ordning i
förevarande hänseenden och lägga fram förslag.

Arbetsgivares redovisning av källskatt

Bestämmelserna om det s. k. källskattesystemet är meddelade i
uppbördsförordningen (1953:272) — UF — och i den med stöd därav
utfärdade uppbördskungörelsen (1967:626) och innebär i huvudsak
följande.

Underlåter arbetsgivare utan skälig anledning att fullgöra sin skyldighet
att verkställa skatteavdrag, är han jämte arbetstagaren ansvarig för
skatten. Den lokala skattemyndigheten fastställer genom särskilt beslut
arbetsgivarens ansvarighet. Arbetsgivare har regressrätt mot arbetstagaren.

Framkommer det att arbetsgivare verkställt skatteavdrag men inte
inbetalat det innehållna beloppet fastställs likaledes hans skyldighet att
inbetala skatten. Oavsett om arbetsgivaren vid en sådan situation verkligen
erlägger beloppet eller ej är arbetstagaren fri från betalningsansvar.

Det åligger i första hand den lokala skattemyndigheten att utöva
kontroll av att arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter beträffande de
anställdas skatter och att vid försummelse fastställa deras ansvarighet.
Besvär över lokal skattemyndighets beslut angående debitering, restavgift
och arbetsgivares ansvarighet m. m. anförs hos länsstyrelsen. Även läns -

SkU 1971:51

styrelses beslut kan med vissa undantag besvär anföras hos kammarrätt och
regeringsrätten. Såsom den skattskyldiges eller arbetsgivarens motpart i
processen fungerar i flertalet av dessa besvärsmål ett särskilt förordnat
allmänt ombud.

Frågan om effektivisering av källskattekontrollen har tagits upp av
skattestrafflagutredningen som i sitt betänkande Skattebrotten (SOU
1969:42) föreslagit att nuvarande straffbestämmelser till skydd för
uppbördsförfarandet i 79 § och 80 § 1 mom. UF efter vissa mindre
ingripande ändringar överförs till förslaget till skattebrottslag. Bestämmelserna
borde enligt utredningen lämpligen uppdelas på tre paragrafer och
ges särskilda brottsbeteckningar. Som brottsnamn föreslogs osann uppbördsutsaga,
underlåtenhet att innehålla skatt samt uppbördsbrott. Härom
anförde utredningen bl. a. följande.

Utredningens förslag i fråga om uppbördsbrott skyddar i första hand
inbetalningen av innehållen skatt. I paragrafens andra stycke föreslås
emellertid att den som vid uppsåtligt brott lämnar osann uppgift om
storleken av verkställt skatteavdrag skall dömas efter en särskild strängare
straffskala.

Bakgrunden härtill är att det föreligger ett stort intresse hos uppbördsmyndigheterna
att få uppgift om storleken av verkställda skatteavdrag
även i de fall då arbetsgivaren av en eller annan anledning inte inbetalar
beloppet eller endast inbetalar en del av det innehållna beloppet. Det
förekommer nämligen f. n. att arbetsgivare under en följd av år kan
betala in mindre belopp än som innehållits som preliminär skatt utan att
detta kommer till myndigheternas kännedom. När förfarandet upptäcks
kan åtgärder för att få skatten betald bli resultatlösa på grund av
exempelvis konkurs.

Utredningen anser att en strängare straffbestämmelse kan vara motiverad
i sådana fall då arbetsgivare lämnar osanna uppgifter om verkställda
skatteavdrag eller underlåter att lämna sådana uppgifter. Härigenom kan
kanske åstadkommas att arbetsgivare i större utsträckning än f. n. sker
lämnar sanna uppgifter även om de saknar möjlighet att inbetala skatten.
Detta skulle i så fall medföra fördelar såväl för skattedebiteringen och
skatteindrivningen som för arbetstagarna. Arbetsgivarens uppgifter om
innehållen skatt ligger till grund för krediteringen av preliminär skatt för
arbetstagaren och denne tillgodoräknas således innehållen skatt även om
arbetsgivaren inte inbetalat den.

Den som medelst skatteanvisning eller på annat sätt inbetalar innehållen
skatt kan i samband med inbetalningen ange storleken av det
innehållna skattebeloppet. Att så bör ske framgår emellertid inte med
tillräcklig tydlighet av UF:s bestämmelser. Utredningen har emellertid
inte ansett sig i detta sammanhang kunna föreslå de ändringar i UF som
blir erforderliga. Förslag härom torde få utarbetas i annat sammanhang.
Att sådana ändringar företas är emellertid en förutsättning för att ett
uppbördsbrott skall anses som grovt enbart därför att osann uppgift
lämnats om skatteavdragets storlek.

Utredningens förslag till uppbördsbrott innebär, att inbetalningen av

SkU 1971:51

innehållen skatt alltjämt skyddas som det centrala men att den som
lämnar oriktiga uppgifter om storleken av innehållet belopp kan straffas
efter en strängare straffskala.

Utredningen har diskuterat, om man helt kunde slopa straff för den
som inte inbetalar innehållen skatt och endast straffa den osanna
uppgiften eller underlåtenheten att lämna uppgift om storleken av
skatteavdraget. Utredningen har emellertid funnit, att nuvarande brottsbeskrivning
alltjämt bör bibehållas.

Utredningen, som föreslår ett stadgande av i princip samma konstruktion
som 80 § UF, anser inte att det efter detta avgörande föreligger
behov att lagstiftningsvägen söka lösa kollisionen mellan bestämmelsen
om mannamån mot borgenärer och regeln om uppbördsbrott. Enligt
utredningens mening bör frågan liksom tidigare överlämnas åt rättspraxis.

Möjlighet för en tilltalad att åberopa rättsvillfarelse som grund för
straffrihet torde knappast finnas vid uppbördsbrott. En arbetsgivare som
innehållit skatt vid utbetalning av arbetstagares lön lär normalt inte
kunna anföra några skäl till stöd för att en underlåtenhet att inbetala de
innehållna beloppen under föreskriven uppbördstermin skulle vara ursäktlig.

Det kriminaliserade handlandet har getts namnet uppbördsbrott.

Den som inte till uppbördsmyndigheten inbetalar innehållen skatt
straffas f. n. med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Utredningen
föreslår uppbördsbrott, om gärningen begås uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Om
uppsåtligen begånget brott är att anse som grovt föreslås fängelse i högst
två år.

Beträffande uppbördsbrotten anförde departementschefen i prop.
1971:10 med förslag till skattebrottslag bl. a. följande.

Enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF inträder straff för arbetsgivare
som gör sig skyldig till betalningsförsummelse i fråga om anställdas
skattemedel. Lämnande av felaktig uppgift beträffande storleken av
innehållen skatt är däremot inte straffbelagt. Utredningen har ansett att
även detta brott som benämnts uppbördsbrott bör föras in i skattebrottslagen.
Uppbördsbrott som har begåtts med uppsåt kan enligt utredningsförslaget
vara att anse som grovt, bl. a. om osann uppgift lämnats i fråga
om storleken av verkställt skatteavdrag.

Arbetsgivare som gör sig skyldig till betalningsförsummelse rörande
anställdas skatter bör enligt min mening liksom hittills drabbas av
straffpåföljd. Vidare bör finnas straffsanktioner när det gäller skyldigheten
att för uppbördsmyndigheten uppge det belopp som i verkligheten
innehållits i form av skatteavdrag. Denna uppgift ligger nämligen till
grund för det belopp varmed den skattskyldige gottskrivs inbetalad
källskatt, vilket betyder att den anställde skattskyldige tillgodoräknas
endast belopp som arbetsgivare uppgett att han innehållit. Det ligger i
sakens natur att om arbetsgivaren uppger felaktigt belopp, detta kan leda
till skada antingen för den anställde skattskyldige, såsom då för lågt
belopp redovisas som innehållet, eller för statsverket, såsom då för högt

SkU 1971:51

belopp redovisas som innehållet. Dessutom är det för uppbördsmyndigheternas
agerande mycket väsentligt, att de på ett tidigt stadium får
kännedom om storleken av innehållen skatt även om skatten inte kan
erläggas på grund av bristande likviditet. Emellertid bör inte oriktiga
uppgifter om innehållen skatt göra betalningsförsummelsen till ett grovt
brott. Frestelsen att vid bristande betalningsförmåga lämna oriktiga
uppgifter kan vara stor, och det förefaller olämpligt att kvalificera
betalningsförsummelsen på det sätt som utredningen föreslagit. De båda
gärningstyperna bör inte ingå i samma brottsbeskrivning.

Brottet mot sanningsplikten bör ha sin plats i skattebrottslagen och
kallas oredlighet med uppbördsuppgift. Ansvar bör inträda redan om den
oriktiga uppgiften föranleder fara för att skatten eller avgiften gottskrivs
med felaktigt belopp i förhållande till vad som i verkligheten har
innehållits. Den oriktiga uppgiften bör, på samma sätt som i fråga om
skattebedrägeri, ha lämnats i skriftlig handling för att medföra straffpåföljd.
Även passivitet bör medföra straff.

I subjektivt hänseende bör krävas uppsåt. Emellertid bör även gärning
som begås av grov oaktsamhet bestraffas. Detta brott bör kallas vårdslöshet
med uppbördsuppgift. För att arbetsgivaren skall ådraga sig ansvar för
att han inte lämnat uppbördsmyndigheten meddelande om storleken av
de skatteavdrag som han verkställt bör fordras att en sådan skyldighet är
uttryckligen föreskriven. Någon sådan skyldighet finns emellertid f. n.
inte klart uttryckt i UF. I det följande avser jag att föreslå bestämmelser i
UF av innebörd att arbetsgivaren blir skyldig att lämna särskild uppgift
om storleken av verkställda skatteavdrag.

Straffbestämmelsen för betalningsförsummelse bör liksom hittills ha
sin plats i UF.

De i propositionen föreslagna ändringarna i UF godkändes av riksdagen
och träder i kraft vid årsskiftet 1971/72.

Vid 1970 års höstriksdag behandlades en motion, vari yrkades att
utredningen angående företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.
genom tilläggsdirektiv skulle få i uppdrag att också behandla frågan om
en skärpning av uppbördskontrollen. Till stöd för yrkandet åberopade
motionärerna att det allmänna undandras betydande källskattebelopp
genom att arbetsgivare går i konkurs och att det därför är av vikt att
eftersläpningar i uppbörden snabbt uppdagas och åtgärdas.

Bevillningsutskottet (BeU 1970:51) anförde bl. a. följande.

Utskottet delar helt motionärernas synpunkter beträffande angelägenheten
av ett effektivt uppbördssystem. På uppbördssidan har som

motionärerna framhåller skattemyndigheterna inte alltid i tid kunnat
vidta erforderliga åtgärder beträffande eftersläpningar i källskatteuppbörden.

Denna del av problemet har som framgår av den inledningsvis lämnade
redogörelsen uppmärksammats av skattestrafflagutredningen som förordat
straffskärpningar i de fall arbetsgivare lämnar osanna uppgifter om
verkställda skatteavdrag eller underlåter att lämna sådana uppgifter.

SkU 1971:51

Syftet med straffskärpningen är att skapa bättre förutsättningar för att
bedöma en arbetsgivares källskatteskuld för att därigenom snabbare

kunna vidta exekutiva åtgärder. Däremot kan utskottet inte finna

det erforderligt eller ens lämpligt att genom tilläggsdirektiv utvidga
uppdraget för utredningen angående företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet
på det sätt motionärerna avser. Denna utredning har nämligen
till huvudsaklig uppgift att genom en teknisk översyn tillse att sådana
åligganden för företagen blir så litet betungande som möjligt. Utskottet
finner således att resultaten av ovan redovisade, redan beslutade eller
förväntade åtgärder beträffande uppbördskontrollen bör avvaktas innan
frågan om ytterligare utredning övervägs.

Motionen avslogs på utskottets hemställan.

Uppbördsterminerna

Enligt 23 § UF skall skatt förfalla till betalning under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret är sex och infaller under
tiden från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj,
juli, september, november och januari; dock skall uppbörd inte förrättas på
sön- eller helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss
angivna regel börja på sön- och helgdag, skall uppbördsterminen i stället
ta sin början på nästföljande vardag, varvid slutdagen i motsvarande mån
förskjuts.

Riksskatteverket kan om särskilda omständigheter därtill föranleder,
efter poststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss
månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

1954 och 1962 års riksdagar avstyrkte motionsyrkanden om att
uppbörden av kvarstående skatt skulle utsträckas från två till fyra
uppbördsterminer, men i övrigt syns riksdagen inte haft att ta ställning
till förslag om ändrade uppbördsterminer efter källskattesystemets införande.

Utskottet

De här behandlade motionerna berör så skilda frågor som källskattekontrollen,
uppbördsterminerna för B-skattebetalare och kompensation
för arbetsgivares merarbete för fullgörande av uppbörds- och uppgiftsskyldigheter.
Frågorna har alltså endast det gemensamt att de i huvudsak
anknyter till skatteuppbörden.

Frågan om företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet är för närvarande
föremål för särskild översyn av utredningen om företagens uppgiftsplikt
(Fi 1970:69). Syftet med utredningen är när det gäller uppgiftsskyldigheten
i första hand att förenkla och samordna uppgiftslämnandet,
medan utredningen inte har i uppdrag att överväga frågan om ersättning
till företagen. I motionerna 1971:601 och 1971:619 hemställs att utredningen
genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att också utreda frågan om

SkU 1971:51

ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och med att lämna
uppgifter till olika offentliga organ. Även om motionerna innehåller likartade
yrkanden är de i fråga om motiveringen så till vida olika att motionärerna
i motionen 1971:601 framför allt betonar uppgiftsskyldighetens
betungande karaktär, medan i motionen 1971:619 särskilt framhålls det
merarbete som näringslivet åsamkas genom mervärdeskatteuppbörden.

Beträffande uppbördsfrågan vill utskottet först konstatera att källskatteuppbörden
inte åberopas som grund för ersättningsanspråken men
motionärerna gör inte heller något undantag härför. Av den inledningsvis
lämnade redogörelsen framgår att de räntevinster som företagen gör
genom rätten att disponera löntagarnas skatt från avlöningstillfället fram
till inbetalningsdagen motsvarar betydande belopp. Utskottet förutsätter
att motionärerna inte är ovetande om detta förhållande och utgår från att
detta också är anledningen till att källskatteuppbörden inte särskilt
åberopats i sammanhanget. I fråga om mervärdeskatten är förhållandena
något annorlunda med hänsyn bl. a. till att i denna skatteforms föregångare,
den allmänna varuskatten, fanns ett särskilt system för kostnadsersättning
till de skattskyldiga för deras bestyr med uppbörden.

I prop. 1968:100 med förslag till förordning om mervärdeskatt
uttalade departementschefen bl. a. att redovisningskostnaderna enligt
hans mening borde behandlas som kostnader i verksamheten och kompenseras
på samma sätt som andra kostnader. Han fann vidare att, om
man fördelade de tidigare kostnaderna för redovisning av allmän varuskatt
på de mervärdeskatteskyldiga, ersättningen blev så ringa att den inte
hade någon betydelse, medan en uppräkning av kostnaderna med hänsyn
tili det ökade antalet skattskyldiga skulle medföra en omotiverad utgiftsökning
för statsverket. Bevillningsutskottet (BeU 1968:45) delade
uppfattningen att särskild kostnadsersättning inte borde utgå med hänsyn
främst till de administrativa svårigheter som ett ersättningsförfarande
skulle medföra. Utskottet ansåg emellertid skäl tala för att de skattskyldiga
i någon form bereddes kompensation för borttagandet av denna
förmån. Med hänsyn härtill och till vissa andra omständigheter av
redovisningsteknisk art förordade utskottet att den av departementschefen
föreslagna tidsfristen för inbetalning av skatten — inom 18 dagar efter
redovisningsperiodens utgång skulle förlängas till 35 dagar. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Då mervärdeskatten således redan innehåller en form av kompensation
för arbetet med redovisningen finner skatteutskottet inte skäl att förorda
ytterligare åtgärder i sådant syfte.

1 fråga om företagens skyldighet att lämna uppgifter till olika offentliga
myndigheter, vilka uppgifter till stor del är av den arten att de
skall ligga till grund för den offentliga statistiken, kan inte samma
synpunkter åberopas som i fråga om uppbörden. Skatteutskottet vill inte
bestrida att vissa former av uppgiftsplikt kan bli arbetskrävande och te sig
särskilt betungande för mindre företag, vilka inte haren kontorskapaeitet
som är avpassad härför. Kn anledning till att företagen reagerar mot
uppgiftsskyldigheten torde ofta vara att de inte själva finner att resultatet

SkU 1971:51

av det inhämtade materialet kan vara av något intresse för deras egen del.
Även om utskottet är medvetet om att de uppgiftsinhämtande myndigheterna
numera söker orientera de berörda företagen om syftet med olika
uppgifter bör ytterligare ansträngningar göras för att informera uppgiftslämnarna
om nödvändigheten av deras medverkan. Syftet med den
pågående utredningen är främst att underlätta uppgiftslämnandet. Det
kan enligt skatteutskottets mening inte anses motiverat att konstruera
någon form av ersättning till företagen för uppgifter som erfordras för
samhällsplaneringen. Dessa uppgifter begärs med hänsyn till samhällets
behov och tjänar alltså i lika hög grad den enskilda som den offentliga
sektorns intressen.

Motionen 1971:601 ger uttryck åt uppfattningen att vissa företag
utsätts för ett mera betungande uppgiftslämnande än andra och att just
dessa företag därför borde få viss kompensation. När motionärerna talar
om att branschundersökningar skulle medföra en särskild belastning för
vissa företag har utskottet inte lyckats klarlägga vilka undersökningar som
avses. 1 den mån motionärerna menar undersökningar enligt urvalsmetoden,
vilken innebär att vissa företag får representera ett större antal
likvärdiga företag inom en bransch, så medfördetta ett merarbete förde
utvalda företagen vilket kan te sig orättvist i förhållande till de företag
som slipper lämna uppgifter, men metoden innebär samtidigt att flertalet
företag inte alls belastas med uppgiftslämnande, och detta måste uppenbarligen
innebära betydande vinster för näringslivet i dess helhet. De
temporära orättvisor som detta system medför torde också jämna ut sig i
det långa loppet. En kompensation mellan företagen för sådana former av
extraarbete ter sig därför inte heller motiverad. Mot bakgrund av de
sålunda redovisade invändningarna finner utskottet inte skäl tillstyrka
någon utredning om kompensation för företagens uppgiftslämnande.

Vad vidare gäller den i motionen 1971:168 väckta frågan om effektivare
övervakning av källskatteuppbörden har bevillningsutskottet vid
1970 års riksdag med anledning av ett likartat motionsyrkande hänvisat
till det då föreliggande förslaget av skattestrafflagutredningen om straffskärpningar
för bl. a. osanna uppgifter och underlåtenhet att lämna
uppgifter om verkställda källskatteavdrag. Detta års vårriksdag har godkänt
den på grundval av utredningens förslag framlagda propositionen
och de nya bestämmelserna om uppbördsbrott kommer att gälla fr. o. m.
1972.

Skatteutskottet vill inte göra gällande att den nya lagstiftningen
kommer att helt omöjliggöra varje form av undanhållande av källskatt,
men de beslutade ändringarna förbättrar väsentligt myndigheternas möjligheter
att komma till rätta med just de eftersläpningar i rapporteringen
som motionärerna anser vara en viktig anledning till uppbördsförlusterna.
Vad som ytterligare kan göras för att förbättra uppbördskontrollen ligger
närmast på den personella sidan och därvid ankommer det i första hand
på riksskatteverket i egenskap av central uppbördsmyndighet att göra
framställningar om de förstärkningar sorn kan erfordras. Sävitt utskottet
kan finna synes för närvarande uppbördssystemet inte kunna förbättras

SkU 1971:51

genom ytterligare utredningar. Utskottet anser därför att man nu har
anledning att avvakta resultatet av redan vidtagna åtgärder.

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionen
1971:607 om senareläggning av uppbördsterminerna för B-skattebetalare
och en uppdelning av deras kvarskatteuppbörd på tre terminer.

Uppbördsterminerna infaller under tiden den 6—13 i udda månader,
dock med viss förskjutning framåt i tiden om begynnelsedagen infaller på
sön- och helgdag. Motionärerna vill införa särskilda uppbördsperioder under
tiden 15—25 i udda månader med hänsyn bl. a. till att pensioner och
mejerilikvider utbetalas först under denna period. Vidare anser motionärerna
att B-skattebetalarna bör få betala kvarstående skatt under månaderna
februari, april och juni i stället för i mars och maj. De föreslagna
åtgärderna skulle enligt motionärernas mening nedbringa antalet skatterestantier.

Enligt skatteutskottets mening kan några sakliga skäl inte åberopas för
att B-skattebetalarna skall ha andra inbetalningsperioder än övriga skattebetalare,
och att generellt försena skatteuppbörden 10 dagar kan enligt
utskottets mening inte komma i fråga av statsfinansiella skäl. Det har
tidigare i olika sammanhang framförts önskemål om att skatten skall få
betalas t. o. m. den 15 i uppbördsmånaderna, men postverket har inte
ansett sig kunna tillstyrka sådan ändring eftersom uppbörden då skulle
kollidera med pensionsutbetalningarna. Tidpunkten för pensionsutbetalningen
kan därför i högre grad åberopas som ett hinder mot än som ett
skäl för en framflyttning av uppbördsperioderna. Utskottet anser det inte
heller från rättvisesynpunkt lämpligt att B-skattebetalarna får betala
kvarstående skatt vid tre i stället för vid två uppbördstillfällen. Enligt
utskottets mening finns ingen anledning att vidta åtgärder som skulle
kunna stimulera B-skattebetalarna att senarelägga skattebetalningen.
Även i detta fall måste hänsyn tas till det postala arbetet. Utskottet, som
alltså finner övervägande skäl tala mot de föreslagna ändringarna av
uppbördsterminerna, avstyrker bifall till motionen 1971:607.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1971 :168

2. motionen 1 971:601

3. motionen 1971:607

4. motionen 1971:619.

Stockholm den 13 oktober 1971
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

SkU 1971:51

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (c), Kristenson (s), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp),
Carlstein (s), Wikner (s), Sundkvist (c), Stadling (s), Westberg i Hofors
(s), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp), Söderström (m) och
fru Normark (s).

Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Larsson i
Umeå (fp), Sundkvist (c), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp)
och Söderström (m), vilka
dels anfört följande:

”1 motionerna 1971:601 och 1971:619 yrkas att utredningen om
företagens uppgiftsplikt skall få i uppdrag att utarbeta förslag om skälig
ersättning till företagen för den uppgifts- och uppbördsskyldighet som de
åläggs. Beträffande frågan om ersättning för uppbördsskyldigheten kan vi
i stort sett ansluta oss till de synpunkter som utskottsmajoriteten
framfört. När det gäller ersättning för uppgiftskyldigheten anser vi
emellertid att det föreligger starka skäl för att detta spörsmål skall kunna
tas upp till prövning av den pågående utredningen. Vi skulle inte ha haft
något att invända mot utskottsmajoritetens ståndpunkt om det hade varit
så att statliga myndigheter endast infordrar uppgifter som kan anses vara
oundgängligen nödvändiga för samhällsplaneringen, men erfarenheterna
visar att inhämtandet av uppgifter knappast är begränsat till sådana
fall. Det har framkommit att vissa myndigheter i samband med
infordrande av obligatoriska uppgifter också begär s. k. frivilliga uppgifter
utan att upplysa uppgiftslämnarna om att de inte är skyldiga att lämna
uppgifterna. Detta system innebär att de bäst informerade företagen kan
underlåta att lämna vissa uppgifter vilket måste medföra att myndigheten
får ett bristfälligt material till sitt förfogande. I sådana fall måste det
uppenbarligen vara en fördel för myndigheten att kunna betala ersättning
till alla för att få in ett fullständigt material. Ett system med viss
ersättning till företagen har också den fördelen att myndigheterna får
begränsade anslag till sitt förfogande vilket i högre grad än vad som nu
gäller bör bidra till att prioritera sådant uppgiftsinhämtande som är av
särskild vikt. Under sådana omständigheter måste det anses vara ett
minimikrav att den sittande utredningen får fria händer att pröva
ersättningsfrågan.”

dels ansett att utskottet under punkterna 2 och 4 bort hemställa

”att riksdagen i anledning av motionerna 1971:601 och 1971:619 i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär sådan ändring av direktiven för
utredningen om företagens uppgiftsplikt att utredningen blir
oförhindrad att pröva frågan om ersättning till företagen för
deras uppgiftslämnande till offentliga myndigheter.”

SkU 1971:51

Särskilt yttrande

av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Sundkvist (c) och Olof Johansson i
Stockholm (c):

”1 motionen 1971:607 framställs yrkande om en förskjutning framåt i
tiden av perioderna för inbetalning av preliminärskatt och om uppdelning
av inbetalningen av kvarstående skatt på tre terminer. Av motiveringen
framgår att motionärerna anser att dessa ändringar skall gälla B-skattebetalare.
Även om vi till viss del anser oss kunna dela motionärernas
uppfattning beträffande den kvarstående skatten är vi dock medvetna om
att en ytterligare uppdelning skulle medföra motsvarande krav från övriga
skattebetalare, vilket i sin tur skulle kunna ha negativa effekter för det
samlade uppbördsresultatet. I fråga om den preliminära B-skatten ligger
det dock enligt vår mening annorlunda till. Motionärerna pekar på att
bl. a. mjölklikviderna endast delvis hinner inflyta före uppbördsperiodernas
utgång. Enligt vår mening innebär det nuvarande systemet att i
synnerhet lantbrukarna i praktiken får förskottera B-skatten, inte bara
när det gäller mjölklikviderna utan kanske i än högre grad i fråga om
inkomsterna av den vegetabiliska produktionen. Med hänsyn till att
B-skattebetalarna är en numerärt sett ringa del av skattebetalarna borde
det vara möjligt att konstruera särskilda inbetalningsterminer för dem
utan att resultatet av skatteuppbörden i stort därför äventyras. Frågan är
emellertid så komplicerad att vi inte anser oss kunna tillstyrka någon
omedelbar lagstiftning. Bland annat måste de ekonomiska och administrativa
effekterna utredas. Av den inledningsvis lämnade redogörelsen i
detta betänkande framgår att den pågående utredningen om företagens
uppgiftsplikt även i andra avseenden än de som nämns i direktiven skall
kunna pröva möjligheterna att förbättra gällande ordning i vad bl. a.
gäller uppbördsfrågorna. Vi förutsätter därför att utredningen med
anledning av de här framförda synpunkterna kommer att ta upp frågan
om uppbördsterminerna för preliminär B-skatt till närmare övervägande.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.427 S