Skatteutskottets betänkande nr 43 år 1971

SkU 1971:43

Nr 43

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion angående statens
vattenfallverks redovisningsprinciper

Motionen

I motionen 1971:626 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Nordgren
(m) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t begär förslag till
ändring av statens vattenfallsverks redovisningsprinciper i enlighet med
affärsverksutredningens i november 1968 avgivna betänkande Ekonomi,
konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45) med den ändringen, att
vattenfallsverkets gäldränteavdrag begränsas till högst två tredjedelar av
det bokförda värdet, innebärande att en tredjedel såväl av kommande
tillskott av statskapital som av redan befintliga tillgångars värde skall
räknas som verkskapital.

Frågans tidigare behandling

I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda anvisningar
till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften om
fördelning av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln) ägde
den betydelsen beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av
det i varje förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma
förhållande till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan
nedlagda tillgångarna till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med
anledning av nämnda motioner följande:

Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,
finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig
för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning
torde framstå desto klarare vid det förhållandet, att, om i stället
vederbörande företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner
skulle i desamma hava ofta mycket betydande beskattningsföremål.
Det synes ej blott med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt
utan även för att erhålla en riktig uppfattning om företagens räntabilitet
vara lämpligt, att staten i sådana fall där staten uppträder såsom
konkurrent med enskilda företag, får vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig
likhet med de enskilda företagarna. Nu intager emellertid staten så till
vida en undantagsställning, att framför allt de företag, som falla under
vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak drivas på skuld, medan ett
enskilt företag i liknande fall skulle i regel drivas även med eget kapital,
vars avkastning komme att beskattas såsom inkomst i vederbörande
kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen rimligt, att det så
anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även i sådana fall, där
detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör följaktligen någon

1 -Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 43

SkU 1971:43

2

regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende
skall, med beaktande av att staten antages i varje företag hava
nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens
förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån
vederbörande verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å
densamma. Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till
denna frågas detaljer som torde erfordra en mångsidig och ingående
prövning, utan stannar vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet
till riksdagen. Det är önskvärt att detta förslag framlägges så snart som
möjligt.

Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning av frågan, tillkallades
år 1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast supplementärregeln
skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder
skulle fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas
värde. Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i statens
skattepliktiga förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för staten icke
skattepliktiga förvärvskällorna (kapital m. m.) samt på statens improduktiva
egendom. De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade
kommunal inkomstbeskattning, skulle alltså anses vara belastade med de
andelar i den totala statsskulden som proportionellt belöpte på dem. För
den skuld som med en sådan proportionering belöpte på tillgångarna i
statens skattepliktiga förvärvskällor skulle ränta enligt de sakkunnigas
förslag dras av efter en för staten genomsnittligt beräknad räntefot.
Tekniskt sett utformades förslaget så, att avdrag för skuldränta skulle
beträffande varje förvärvskälla ske med 2,5 % av tillgångarnas värde,
oavsett huruvida eller till vilket belopp ränta, utgått för de olika
förvärvskällorna.

Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att
tas i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar
fortsätta kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945
framlagt betänkande (SOU 1945:35), att statens ekonomiska ställning
undergått en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag
framlades. Den totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43
uppgick till omkring 8 320 milj. kr., och värdet av statens tillgångar vid
nämnda tidpunkt uppskattades till omkring 6 245 milj. kr. Tillgångarna
understeg sålunda skulderna och motsvarade inte mer än 75 % av dessa.
Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i
ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln
utan några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget
befriade staten från kommunal inkomstskatt. Räntan på den skuld, som
skulle hänföras till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande,
att någon nettointäkt av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom.
Förhållandet blev i stort sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års
sakkunniga föreslagit fördelades också på statens mycket betydande
improduktiva tillgångar. Den av 1929 års sakkunniga föreslagna metoden
för fördelning av statens skuldräntor kunde därför inte utgöra något
bidrag till lösning av den föreliggande frågan om statens likställande med

SkU 1971:43

3

enskilda beträffande avdrag för ränta. En tillämpning av supplementärregeln
på staten med antydda konsekvenser syntes med gällande ordning
inte kunna komma i fråga, eftersom utredning om den skuld, som i
skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor, alltid kunde och
borde förebringas vid taxeringarna och föranleda tillämpning av huvudregeln.

Den efterstävade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt
skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart
tillämpa supplementärregeln på staten. Man borde i stället utgå från den
skuldsättning, som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet
och söka avväga statens ränteavdrag med hänsyn till en dylik
inom det enskilda näringslivet normal skuldbelastning. För att staten skulle
bli beskattad på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt, att staten
inte fick åtnjuta ränteavdrag i större utsträckning än som motsvarade den
inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.

Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga lämpligen
användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i
förhållande till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den genomsnittliga
skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av tillgångarnas
värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av
statens ränteavdrag. Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata
företagens allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen
kunde ränteavdrag obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma,
som bestämdes efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda
tillgångarnas bokförda värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan
hänförliga skulden var enligt den gällande huvudregeln, eller också var det
möjligt att endast fastställa en övre gräns i förhållande till samma värde
för den skuldsättning, varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att
det senare alternativet var att föredraga. Genom att den gällande
huvudregeln i detta fall kunde tillämpas intill den fastställda maximigränsen,
blev de synpunkter, som låg till grund för riksdagens begäran om
utredning av spörsmålet angående statens ränteavdrag, bäst tillgodosedda.
På detta sätt skulle också staten beträffande sin kanske mest betydelsefulla
förvärvskälla, kraftverksrörelsen, bli ställd i samma läge som de
privata företagen. Dessa fick ju dra av räntan på det lånade, i förvärvskällorna
faktiskt nedlagda kapitalet och drev i allmänhet inte sin verksamhet
med lånat kapital i större omfattning än som motsvarade den maximigräns,
vilken borde gälla för staten.

Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga
det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och
helt bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte
ägnat att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i
beskattningen av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata
lån och statslån i stort sett anslöt sig till varandra.

I fråga om avdragsprocenten anförde de skattesakkunniga:

I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och
främmande kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med

1*-Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 43

SkU 1971:43

4

ledning därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag
hava de sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal
privata företag. Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom
de privata elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i
genomsnitt uppgick till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att
det främmande kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av
nämnda värde. För ett 40-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag
voro enligt vad de verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande
procenttal 48 och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till
jämförelse har utretts den skuldsättning, varå gäldränta beräknats för
statens vattenfallsverk. Det i räkenskaperna redovisade främmande kapitalet
uppgick i detta fall för nämnda år till mer än 90 procent av
tillgångarnas värde.

Det har synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig
skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50
procent av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens
gäldränteavdrag efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefoten
för statens lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder
begränsade lånekapitalet i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande
av det högsta medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått
från den effektiva medelräntefoten för den fonderade statsskulden under
åren 1935- 1944. Räknar man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80
procent, kommer man vid en begränsning av skuldsättningen till 40
procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,5 2 och vid en begränsning
till 50 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten
för 1944 å 3,47 procent, vilken är den lägsta för tioårsperioden, och med
en begränsning av skuldsättningen till 40 procent erhålles en avdragsprocent
å 1,39. Med räntefoten för 1935 å 4,19 procent, vilken är den
högsta under perioden, och 50 procents begränsning av skuldsättningen
blir avdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl endast avjämnade tal
synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit hänvisade till att
överväga procenttalen 1,5 och 2,0.

De sakkunniga stannade för att föreslå en avdragsprocent på 2.
Rörande valet av procentsats yttrade de sakkunniga:

Valet av procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den
tid, för vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här
ifrågavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år
eller ock intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall
förfara i detta avseende är beroende av huruvida några större förändringar
kunna förväntas i de förhållanden, vartill hänsyn tagesvid procentsatsens
bestämmande. Större förskjutningar beträffande den privata förvärvsverksamhetens
gäldbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma
att inträda inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande
ekonomiska läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna
räntenivån icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke
ansett det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten
fastställes för en längre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande
i kommunalskattelagen. Vid detta förhållande har det emellertid synts
önskvärt att med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss
marginal, som borgar för att staten icke heller kommer i en sämre ställning
än de enskilda skattsyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill
stannat vid att föreslå en avdragsprocent av 2,0. Detta procenttal torde
vara av den storlek att det icke ens vid en höjning av den nuvarande
räntenivån med någon procent skulle framstå såsom anmärkningsvärt
lågt. Det föreslagna procenttalet är avsett att gälla icke blott rörelse, på

SkU 1971:43

5

vilken förvärvskälla närmast tagits sikte vid talets bestämmande, utan
även jordbruksfastighet och annan fastighet. Beträffande de båda sistnämnda
slagen av förvärvskällor torde en dylik begränsning av statens
gäldränteavdrag vara av mycket liten betydelse. Procenttalet 2,0 synes
emellertid vara tillräckligt högt även för de relativt få fall, då begränsningen
skulle inverka på beskattningen av statens fastighetsinkomster.

Frågan om statens rätt till skuldränteavdrag har även berörts av
norrlandskommittén i dess den 11 december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949:1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar
till mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande
direkt tillfördes betydande belopp årligen, har norrlandskommittén
anfört följande:

Den kommunalskatt, som därvid erläggs, är dock på det hela taget
jämförelsevis blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens
vattenfallsverk från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad
ränta å hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en
ganska betydande del av kapitalet återburits till staten i form av vinst
överstigande normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett
undgått att betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande
kommuner på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att
beskatta rörelseinkomster, har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett
enskilt företag bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor
del torde grundas på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten
göra avdrag för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett
kan det ifrågasättas om, därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och
till fördel för företag som äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna
låga - en fördel som härvid kommer hela landet till godo — detta bör leda
till minskade skatteintäkter för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.

Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning
av statens ränteavdrag överlämnades till 1950 års skattelagssakkunniga
för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen.
I ett den 30 juni 1961 överlämnat betänkande med
förslag angående den kommunala beskattningen av kraftverk (stencilerat)
föreslog de sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt till avdrag för
ränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunniga
ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna begränsningen
av statens ränteavdrag schematisk och schablonartad och knappast
ägnad att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i jämförelse med
vissa privata företag med skuldbelastning av samma storleksordning som
vattenfallsstyrelsens. Skattelagssakunniga yttrade bl. a.:

I själva verket synes skillnaderna i gäldbelastning mellan särskilda
enskilda kraftföretag vara större än mellan vattenfallsstyrelsen, å ena
sidan, och vad som i genomsnitt gäller för de icke statliga företagen, å
andra sidan. Då det icke torde vara möjligt att beträffande de enskilda
företagen genomföra en generell utjämning av rätten att vid taxeringen
tillgodogöra sig gäldränteavdrag, måste vattenfallsstyrelsen vid en begränsning
av dess rätt i detta avseende otvivelaktigt bli sämre ställd än vissa
enskilda företag med liknande kreditmöjligheter. En anpassning av
vattenfallsstyrelsens gäldränteavdrag till samma relativa storlek som gäller
för de med styrelsen i lånemöjligheter närmast likställda företagen skulle

SkU 1971:43

6

uppenbarligen icke leda till någon effektiv begränsning av styrelsens
avdrag.

Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens
avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning å
viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. 1 enlighet med vad
som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde
vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar
ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att
staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna gäldränteavdrag
på en så stor del av tillgångarnas värde. 1 lagtexten bör därför
markeras, att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget
endast avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan tillåtas
för staten. En bestämmelse på förevarande område bör givetvis varken
beröva staten en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta gäldränteavdrag
eller ge staten en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när en sådan rätt
inte motiveras av det upplånade och gäldräntekrävande kapitalets storlek.

Skattelagssakkunnigas förslag rörande den här behandlade frågan har
inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

I prop. 1963:84 med förslag till ändringar i reglerna för fördelningen
mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse
framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan om
begränsning av vattenfallsverkets avdrag för skuldränta att den av skattelagssakkunniga
åsyftade ändringen av praxis på området kunde uppnås
utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även andra
grenar av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna ekonomiska
målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den hösten
1961 tillkallade affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens
mening naturligt att ett ställningstagande till förslaget om nya
principer för vattenfallsverkets redovisning av ränta på det i rörelsen
investerade kapitalet fick anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens
arbete.

Frågan om vad som kan anses vara en rimlig fördelning mellan eget
kapital och lånekapital i affärsverk har tagits upp till diskussion också i
andra sammanhang. 1953 års trafikutredning föreslog sålunda för statens
järnvägars del att 75 % av det disponerade statskapitalet skulle motsvara
lånat kapital i den bemärkelsen att ränta enligt normalräntefoten skulle
inlevereras till statsverket före avskrivningar. I statens vattenfallsverks år
1967 framlagda förslag till ändrad företagsform för statens vattenfallsverk
rekommenderades — med hänsyn tagen till verkets förräntningsmöjligheter
— att andelen eget kapital vid övergång till aktiebolag sattes till 25 %.

Affärsverksutredningen har numera i ett i november 1968 avgivet betänkande
(SOU 1968:45) framlagt förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens
ekonomiska målsättning och handlande. Avsikten med förslaget
har bl. a. varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna i affärsverken
med dem som gäller för enskilda företag. Detta har man sökt
förverkliga så att en del av den med det disponerade statskapitalet
förknippade förräntningsplikten skall utgå som ovillkorlig kostnadsränta
på ett lån från statsverket. Det av affärsverken disponerade statskapitalet

SkU 1971:43

7

skall uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vid framtida tillskott av
statskapital till bl. a. vattenfallsverket skall en tredjedel anses utgöra eget
kapital (s. k. verkskapital) och två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). För
redan investerat kapital skall i fråga om Vattenfall en fördelning mellan
de båda ske så, att 1/6 av anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde eller
en miljard kr. räknas som verkskapital och 5/6 som statsverkslån. Ränta
på statsverkslånet bestäms med utgångspunkt från gällande ränteläge på
statsobligationer. Upptagna statsverkslån konverteras efter 15 år till då
gällande ränteläge. I fråga om statsverkslånet vid övergångstidpunkten —
initiallånet — knyts räntan till den vid denna tidpunkt gällande statliga
normalräntan.

Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden
i stället för — som nu - på återanskaffningsvärden, och
verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina
avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och
kommunalskattelagen. Vidare skall vattenfallsverket till statsverket inleverera
en motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna
skall beräknas till 40 % av redovisat överskott.

Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag
vara — under de fem första åren 5 — och därefter 6 %.

Om ett affärsverk kommer i den situationen att investeringsbehovet
under budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering,
skall överskottet användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån.

Affärsverksutredningens förslag är f. n. föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

Frågan om en begränsning av statens gäldränteavdrag har prövats av
riksdagen åren 1963, 1967, 1969 och 1970. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 38 framhöll 1963 års bevillningsutskott att man vid
bedömning av skäligheten i statens gäldränteavdrag borde beakta, att
staten vid beräkning av inkomst av kraftverksrörelse beräknade ränta
visserligen på huvuddelen av det i rörelsen investerade kapitalet men efter
en förhållandevis låg räntefot (under taxeringsåren 1953—1961 varierande
mellan 3,10 och 3.96 procent). Räntan på de lån med vilka den icke
statliga kraftverksindustrin finansierat de senare årens investeringar torde
i regel ha beräknats efter väsentligt högre räntefot. I den mån de statliga
ränteavdragen framstod som stora i förhållande till rörelsens omfattning
finge detta ses i samband med den omfattande och långsiktiga investeringsverksamheten
på kraftområdet. Allt efter det att investeringarna
slutförts, skulle proportionen mellan intäkter och ränteavdrag komma att
bli gynnsammare. Frågan om statens rätt till avdrag för skuldränta och
om beräkningen av sådant avdrag torde enligt utskottets mening inte
kunna lösas enbart med utgångspunkt från vattenfallsstyrelsens förhållanden.

År 1967 uttalade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 56 att staten sorn kraftverksföretagare hade ett försteg framför
privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre upplåningsmöj -

SkU 1971:43

8

ligheter. En undersökning av kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets
kraftverksrörelse gav vid handen att det gäldräntekrävande kapitalet
under senare år kraftigt ökat, medan de medel som kunde jämställas med
eget kapital hos privata kraftverksföretag varit i stort sett oförändrade.
Finansieringen av statens kraftverksrörelse torde i vart fall numera ske
praktiskt taget helt med räntekrävande kapital. Att detta inneburit och
innebar vissa problem för de kommuner, inom vilka staten hade mera betydande
kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde inte kunna bestridas.
Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som sådana kommuner
numera kunde erhålla enligt bestämmelserna i förordningen om
skatteutjämning, var ägnade att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska
olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna i skattetryck
mellan dessa och andra kommuner, var det — menade utskottet - inte
uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kunde vara otillräckliga
för att i skälig mån kompensera kraftverkskommunerna för det skattebortfall
som kunde bli följden av statens gäldränteberäkning. Utskottet
kunde således i princip ansluta sig till syftet med motionerna. En omprövning
av statens gäldränteavdrag var enligt utskottets mening önskvärd
också med hänsyn till det berättigade kravet på att ekonomisk jämställdhet
så långt möjligt borde råda mellan konkurrerande statliga och privata
kraftverksföretag. Utskottet erinrade om att 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna i ett år 1957 framlagt betänkande ”Statens
vattenfallsverk” (SOU 1957:26) uttalat, att kraftbolag med stigande kapitalbehov,
vilka ville utnyttja lånemarknaden, om möjligt borde ha 1/3 av
sitt kapitalbehov täckt med eget kapital. Uttalandet, som gjorts i samband
med utredningens överväganden av frågan, hur finansieringen av vattenfallsverkets
verksamhet borde ordnas för det fall verket ombildades
till aktiebolag, låg till grund för skattelagssakkunnigas förslag om en begränsning
av vattenfallsverkets avdragsrätt till att avse 2/3 av det bokförda
värdet av de i kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas värde.

Vid 1970 års riksdag framhöll bevillningsutskottet bl. a. (BeU
1970:32) att det inte minst från rättvisesynpunkt var angeläget att vattenfallsverket
och de enskilda kraftproducenterna så långt möjligt jämställdes
i konkurrenshänseende. Utskottet ansåg det naturligt att landets
ojämförligt största kraftleverantör skulle bidra till kommunernas skatteintäkter
i samma mån som de enskilda kraftföretagen och detta åstadkoms,
såvitt utskottet kunde bedöma, enklast och bäst genom att likställa
de skattemässiga förutsättningarna för vattenfallsverket med dem som
gällde för enskilda företag.

Med hänsyn till att frågan utretts av affärsverksutredningen och således
redan var föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet ansåg utskottet sig
emellertid inte kunna medverka till omedelbara ändringar av vattenfallsverkets
redovisningsprinciper. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
hemställan.

SkU 1971:43

9

Utskottet

1 ett i november 1968 publicerat betänkande (SOU 1968:45) har
affärsverksutredningen lagt fram förslag i fråga om riktlinjerna för
affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande. Avsikten med
förslaget har bl. a. varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna i
affärsverken med dem som gäller för enskilda företag. Detta har man i
fråga om statens vattenfallsverk sökt förverkliga genom att en del av
räntan på det disponerade statskapitalet skall utgå såsom en ovillkorlig
kostnadsränta. Det av vattenfallsverket disponerade statskapitalet skall
uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vid framtida tillskott av
statskapital skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital)
och två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). För redan investerat kapital
skall en fördelning mellan de båda ske så, att 1/6 av anläggningstillgångarnas
anskaffningsvärde eller en miljard kr. räknas som verkskapital och 5/6
som statsverkslån.

Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden
i stället för — som nu — på återanskaffningsvärden, och
verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina
avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och
kommunalskattelagen. Vidare skall verket till statsverket inleverera en
motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna skall beräknas
till 40 % av redovisat överskott.

Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag
vara — under de fem första åren 5 — och därefter 6 %.

I motionen 1971:626 yrkar motionärerna att affärsverksutredningens
förslag blir föremål för lagstiftning med den ändringen, att vattenfallsverkets
gäldränteavdrag även i fråga om redan investerat kapital begränsas
till högst två tredjedelar av det bokförda värdet, innebärande att en
tredjedel såväl av kommande tillskott av statskapital som av redan
befintliga tillgångars värde skall räknas som verkskapital.

Riksdagen har tidigare upprepade gånger och senast år 1970 prövat
frågan om en begränsning av statens vattenfallsverks gäldränteavdrag.
Därvid har riksdagen i enlighet med uttalanden av bevillningsutskottet
understrukit angelägenheten av att statens vattenfallsverk och enskilda
kraftproducenter så långt det är möjligt jämställs i konkurrenshänseende
och av att landets ojämförligt största kraftleverantör bidrar till kommunernas
skatteintäkter i samma utsträckning som de enskilda kraftföretagen.

Enligt skatteutskottets mening saknar riksdagen anledning frånträda
denna uppfattning. Med hänsyn till att affärsverksutredningens förslag
f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning inom affärsverksdelegationen
och denna inom kort beräknas framlägga förslag rörande bl. a. statens

SkU 1971:43

10

vattenfallsverks vinstredovisning bör emellertid motionen inte nu föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1971:626.

Stockholm den 1 3 oktober 1971
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (c), Kristenson (s), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp),
Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m), Wikner (s), Sundkvist (c), Stadling (s),
Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp), Björk i Gävle (c) och fru Normark
(s).

Särskilt yttrande

av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Larsson i
Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Hörberg (fp) och Björk i
Gävle (c), vilka anfört följande:

”Sorn framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan
om vattenfallsverkets skuldränteavdrag alltsedan år 1928 varit föremål
för diskussion i skilda sammahang och ett flertal utredningar har lagt
fram konkreta förslag till begränsningar av detta avdrag. Utredningarna
har konsekvent hävdat att statens vattenfallsverk intar en förmånsställning
i förhållande till enskilda kraftföretag genom att det får göra fullt
avdrag såsom för ränta på skuld för beräknad ränta på de statsmedel som
investerats i dess kraftverksrörelse. En enhällig riksdag har såväl 1967 och
1969 som 1970 givit uttryck åt samma uppfattning.

Affärsverksutredningens förslag om en begränsning av vattenfallsverkets
gäldränteavdrag avlämnades redan år 1968. Vid remissbehandlingen,
som sedan länge är avslutad, har inte rått några delade meningar om att
vattenfallsverkets rätt till avdrag för skuldränta bör inskränkas. Tvärtom
har flera av de remissinstanser som haft anledning att särskilt yttra sig i
fråga om statens kraftverksrörelse ansett att konkurrensneutralitet mellan
denna och enskilda kraftföretag endast kan åstadkommas om man går
längre i fråga om begränsning av Vattenfalls rätt till ränteavdrag än
utredningen föreslagit.

Med hänsyn till det anförda finner vi det anmärkningsvärt att Kungl.
Maj:t ännu tre år efter det affärsverksutredningens förslag publicerades
inte funnit det påkallat att förelägga riksdagen proposition i ämnet.

Enligt uppgift är frågan om bl. a Vattenfalls vinstredovisning föremål
för överväganden inom affärsverksdelegationen. Vi förutsätter att arbetet
inom denna bedrivs så skyndsamt att förslag kan föreläggas riksdagen
senast i vår.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.396 S