Skatteutskottets betänkande nr 30 år 1971 SkU 1971: 30

Nr 30

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om annonsskatt jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1971: 28 har Kungl. Maj:t under åberopande av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 19 februari 1971 föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till förordning om
annonsskatt.

I propositionen föreslås, att skatt fr. o. m. den 1 juli 1971 skall utgå
på annonser i dagstidningar och andra periodiska publikationer. Enligt
förslaget skall skatten utgå på priset för införandet av annons exklusive
skatt och utgöra 6 °/o för annons i dagstidning och 10 °/o för annons i
annan periodisk publikation. Skatten skall uppbäras och redovisas av
ägaren av publikation i vilken annonser införs. Vidare föreslås, att vid
redovisningen för skatten avdrag får göras från de skattepliktiga annonsintäkterna
med 3 milj. kr. för år. Skatt behöver alltså inte redovisas för
en publikation där annonsintäkterna ej överstiger 3 milj. kr. Skatten beräknas
tillföra staten ca 48 milj. kr. under budgetåret 1971/72.

Författningsförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Förordning om annonsskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 § Annonsskatt erlägges enligt denna förordning till staten för upplåtelse
mot vederlag av utrymme för återgivning av text eller bild (annons)
i allmän nyhetstidning eller annan periodisk publikation som ges
ut inom landet eller i bilaga till sådan publikation.

Med allmän nyhetstidning avses i denna förordning publikation av
dagspresskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer varje
vecka och med annan periodisk publikation, sådan publikation som enligt
utgivningsplan kommer ut med normalt minst fyra nummer om året.

2 § Riksskatteverket är beskattningsmyndighet för annonsskatt.

1 Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 30

SkU 1971:30

3 § Skattskyldig är ägaren till yrkesmässigt utgiven publikation som
avses i 1 §.

Skattskyldighet föreligger icke för den som ger ut sådan periodisk
publikation som är undantagen från skatteplikt enligt 8 § 6 eller 7 förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt eller som ges ut på främmande
språk för spridning enbart utomlands.

4 § Skattskyldighet inträder när vederlag inflyter kontant eller på annat
sätt kommer den skattskyldige till godo.

Riksskatteverket kan efter ansökan besluta att skattskyldigheten skall
inträda redan när fordran uppkommer.

5 § Annonsskatt utgår för annons i allmän nyhetstidning med 6 procent
av beskattningsvärdet och för annan annons med 10 procent av beskattningsvärdet.

6 § Beskattningsvärdet utgöres av vederlaget med undantag av annonsskatt
och annan statlig skatt eller avgift.

Med vederlag avses, när skattskyldighet inträder enligt 4 § första stycket,
den likvid som erhålles kontant eller som i annan form kommer
den skattskyldige till godo och, när skattskyldighet inträder enligt 4 §
andra stycket, det avtalade priset, däri inräknat avtalade pristillägg, enligt
faktura eller annan handling. Från vederlaget får icke avräknas s. k.
villkorlig rabatt som utgår vid betalning i efterhand inom viss tid. Utställes
växel eller annat skuldebrev för betalningen, utgöres beskattningsvärdet
av belopp enligt sådan handling med tillägg av vederlag som
därutöver kommit den skattskyldige till godo. Avdrag får ej göras för
diskonto vid diskontering av sådant skuldebrev.

Utgår gemensamt vederlag för införande av annons och annan prestation,
bestämmes beskattningsvärdet genom uppdelning av vederlaget efter
vad som är skäligt.

7 § Redovisning för annonsskatt sker för bestämda redovisningsperioder.
Särskild redovisning skall ske för varje publikation. Riksskatteverket
kan besluta att den som äger två eller flera publikationer får lämna
gemensam redovisning för dem.

Redovisningsskyldighet föreligger icke i fråga om publikation vars annonser
har ett sammanlagt beskattningsvärde som ej överstiger 3 miljoner
kronor för kalenderår eller, i fråga om publikation som ej kommit
ut under helt kalenderår, motsvarande belopp för den tid publikationen
kommit ut under kalenderåret.

8 § Vederlag hänföres till den redovisningsperiod då vederlaget erhållits
eller, i fall då beslut enligt 4 § andra stycket meddelats, fordran uppkommit.

9 § Lämnas återbäring, bonus eller annan förmån, som icke utgör s. k.
villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen annons för vilken skattskyldighet
inträtt, får avdrag för den del av den tidigare redovisade
skatten som belöpt på förmånen göras i den ordning som gäller för den
skattskyldiges redovisning för annonsskatt. Avser förmånen annons för
vilken skattskyldighet inträtt under tidigare kalenderår, får avdraget
dock ej överstiga beloppet av den skatt som den skattskyldige erlagt eller
haft att erlägga för det tidigare året.

SkU 1971:30

Uppkommer förlust på fordran för vilken annonsskatt redovisats,
äger bestämmelserna i första stycket motsvarande tillämpning. Har avdrag
för skatt på sådan fordran gjorts och inflyter betalning därefter,
skall redovisning åter lämnas för den skatt som belöper på betalningen.

10 § Skattskyldig, som ej är undantagen från redovisningsskyldighet
enligt 7 § andra stycket, skall anmäla sig för registrering hos riksskatteverket
senast två veckor innan verksamhet som medför skattskyldighet
börjar eller övertages. Anmälan göres på blankett enligt fastställt formulär.
Vid ändring i förhållande som upptagits i anmälningshandling
skall riksskatteverket underrättas inom två veckor.

Om verkställd registrering utfärdar riksskatteverket särskilt bevis som
sändes till den skattskyldige.

För att avgöra om skattskyldighet föreligger kan riksskatteverket infordra
uppgift från ägare av publikation som icke anmält sig för registrering.

11 § Underlåter någon att i behörig ordning göra anmälan eller lämna
underrättelse eller uppgift enligt 10 §, kan riksskatteverket förelägga honom
att vid vite fullgöra sin skyldighet.

12 § Skattskyldig, som ej är undantagen från redovisningsskyldighet
enligt 7 § andra stycket, skall utan anmaning lämna deklaration rörande
det sammanlagda beskattningsvärdet av annonser (den skattepliktiga omsättningen)
för varje redovisningsperiod under vilken publikation utgivits.
Varje redovisningsperiod omfattar två kalendermånader. Redovisningsperioderna
är januari och februari, mars och april, maj och juni, juli
och augusti, september och oktober samt november och december. När
särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket för viss skattskyldig besluta
att redovisningsperiod tills vidare skall vara helt kalenderår.

13 § I deklaration enligt 12 § får skattskyldig göra avdrag från den
skattepliktiga omsättningen för varje självständig publikation med 3 miljoner
kronor för kalenderår eller, när redovisningsperiod omfattar två
kalendermånader, med 500 000 kronor för varje redovisningsperiod. För
publikation som ej kommit ut under helt kalenderår, får avdrag göras
med så stor del av beloppet för helt år som motsvarar den tid publikationen
kommit ut under året.

Kan skattskyldig i deklaration för redovisningsperiod om två månader
ej tillgodogöra sig fullt avdrag enligt första stycket, får det återstående
beloppet dragas av i deklaration som lämnas för senare redovisningsperiod
under samma kalenderår.

14 § Har skattskyldig för ett kalenderår erlagt annonsskatt med högre
belopp än som belöper på skillnaden mellan den skattepliktiga omsättningen
under kalenderåret och avdrag enligt 13 §, återbetalar riksskatteverket
det överskjutande skattebeloppet.

15 § Deklaration enligt 12 § skall lämnas till riksskatteverket senast
den 5 i andra månaden efter utgången av den redovisningsperiod som
deklarationen avser. Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket
medge att skattskyldig får lämna deklaration senare än som nämnts nyss.

SkU 1971:30

16 § Förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
äger motsvarande tillämpning på annonsskatt. Bestämmelserna
i nämnda förordning om kontroll hos skattskyldig äger därvid tillämpning
även på annonsör och förmedlare av annonser.

17 § Närmare föreskrifter för redovisningen meddelas av riksskatteverket.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1971 och gäller annonser
för vilka skattskyldighet enligt 4 § inträder den 1 juli 1971 eller senare.
Förordningen gäller dock icke annons som införts i publikation
som utgivits före den 1 juli 1971.

2. Den som kan antagas vara skattskyldig enligt denna förordning
från och med den 1 juli 1971 skall senast den 1 juni 1971 anmäla sig
för registrering hos riksskatteverket.

För att avgöra om anmälningsskyldighet föreligger kan riksskatteverket
före den 1 juli 1971 infordra uppgift från den som kan antagas bli
skattskyldig men som ej anmält sig för registrering.

I fråga om anmälan enligt första stycket och uppgift enligt andra
stycket gäller 11 §.

3. Ytterligare föreskrifter som behövs för denna förordnings ikraftträdande
meddelas av Konungen.

Motionerna m. m.

Med anledning av propositionen har väckts följande motioner:

motionen 1971: 1235 av herr Levin (fp) vari hemställs att riksdagen
avslår proposition 1971: 28;

motionen 1971: 1238 av herr Sjöholm (fp) vari hemställs att riksdagen
avslår proposition 1971: 28;

motionen 1971: 1239 av herr Åsling (c) vari hemställs att riksdagen
beslutar komplettera förslaget till förordning om annonsskatt så att en
möjlighet till prövningsrätt om befrielse från erläggande av annonsskatt
för vissa tidningar erhålls samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig
författningstext;

motionen 1971: 1242 av herr Nordstrandh m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar undanta den annonsering, som i studieutbudssyfte
bedrivs av olika utbildningsanstalter, främst de erkända studieförbunden,
från den föreslagna annonsskatten samt att vederbörande utskott utarbetar
härför erforderlig författningstext;

motionen 1971: 1283 (jfr 1971: 1281) av herr Bohman m. fl. (m) vari
hemställs att riksdagen avslår proposition 1971: 28;

SkU 1971:30

motionen 1971: 1284 (jfr 1971: 1282) av herr Helén m. fl. (fp) vari
hemställs att riksdagen

1. avslår proposition 1971: 28 samt

2. för finansiering av presstödet m. m. beslutar höja tobaksskatten
med 0,5 öre per cigarrett oavsett skatteklass;

motionen 1971: 1285 av herr förste vice talmannen Bengtson (c) och
herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling
av proposition 1971: 27 (det får förutsättas att motionärerna
avser proposition 1971: 28) beslutar att skatt skall utgå med 100% på
annonser för tobak, spritdrycker, vin och öl;

motionen 1971: 1287 av herr Carlström (fp) vari hemställs att riksdagen
avslår proposition 1971: 28;

motionen 1971: 1288 av herr Nordstrandh m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar undanta den gudstjänstannonsering som bedrivs
av landets trossamfund från den föreslagna annonsskatten samt att vederbörande
utskott utarbetar härför erforderlig författningstext.

Yrkanden om avslag på förslaget om annonsskatt har också framförts
till utskottet i skrivelser från organisationer som företräder annonsörernas,
tidningarnas eller de tidningsanställdas intressen.

Utskottets yttrande

Det i propositionen framlagda förslaget till förordning om annonsskatt
innebär i huvudsak, att dagspressen skall betala 6 % och veckopressen
10 °/o i skatt på annonsintäkter exklusive skatter samt att avdrag
motsvarande skatten på en årlig annonsomsättning på 3 milj. kr. får
göras. En tidning som ej kommer över denna omsättning blir således inte
redovisningsskyldig. Vidare görs undantag för annonser i de publikationer
som är undantagna från skatteplikt i mervärdeskatteförordningen.

I motionerna 1971: 1238, 1971: 1283, 1971: 1284 och 1971: 1287 ifrågasätts
om den föreslagna utformningen av presstödet och annonsskatten
är förenlig med tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser.

För att få de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på förslagen om pressstöd
och annonsskatt närmare belysta har skatteutskottet inhämtat yttrande
i frågan från konstitutionsutskottet, vilket yttrande fogas som
bilaga till betänkandet.

Konstitutionsutskottet anför att utskottet inte kunnat finna att förslaget
om presstöd skulle strida mot TF:s bestämmelser. I fråga om förslaget
om annonsskatt gör konstitutionsutskottet inte något bestämt uttalande
utan hänvisar till att riksdagen tidigare i fråga om den generel -

SkU 1971: 30

la indirekta beskattningen godtagit skillnader i beskattningen mellan
olika kategorier av publikationer. Till ledning för skatteutskottets bedömning
av de tryckfrihetsrättsliga aspekterna har till yttrandet som
bilaga fogats olika expertuttalanden rörande tolkningen av TF i sådana
sammanhang som kan vara av intresse för bedömningen av förevarande
fråga.

Skatteutskottet anser inte att de återgivna expertuttalandena ger stöd
för en entydig tolkning av det tryckfrihetsrättsliga spörsmålet. Utskottet
vill vid sin bedömning härav framhålla, att anslaget till presstöd och till
offentlig annonsering liksom annonsskatten, som är avsedd att täcka
kostnaderna för stödåtgärderna, bör ses som olika samverkande åtgärder
för att lösa de aktuella tidningsproblemen. Farhågorna för de negativa
följderna av annonsskatten för dagspressens del förefaller utskottet
överdrivna. Det bör observeras att skatten skall bäras av annonsörerna
och att den blir avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Detta innebär att
kostnadsökningen för annonsörerna blir ca 3 % och att denna ökning
får bäras av tidningsföretagen endast i den mån den leder till en däremot
svarande minskning av annonseringen. Även om man utgår från att
dagstidningarna får vidkännas en minskning av annonsinkomsterna, som
motsvarar hela skattebeloppet, kan följderna härav — om hänsyn tas
till stödåtgärderna — inte bli på långt när så allvarliga som pressens
företrädare befarat.

De föreslagna skillnaderna i beskattningen mellan dagstidningar och
veckotidningar, undantagen från beskattningen eller lättnaderna däri
kan enligt utskottets uppfattning lika litet anses strida mot TF:s regler
och intentioner som de tidigare av riksdagen beslutade skattedifferentieringarna
i fråga om tidningar. Vid en bedömning av förslaget från
tryckfrihetsrättslig synpunkt kan man enligt utskottets mening inte bortse
från annonsskattens provisoriska karaktär och från att denna skatt efter
förhållandevis kort tid kan komma att avlösas av en allmän reklamskatt.
TF avser att garantera en fri opinionsbildning. Det kan knappast
göras gällande att en beskattning som under begränsad tid endast indirekt
kan tänkas få vissa negativa effekter för de ekonomiskt mest bärkraftiga
tidningarna skulle kunna utgöra något hot mot den fria åsiktsbildningen.
Under de angivna förutsättningarna anser utskottet inte att de tryckfrihetsrättsliga
invändningar som i motionerna riktats mot förslaget om
annonsskatt kan tillmätas någon avgörande betydelse. Däremot anser utskottet
att man med visst fog kan rikta sådana invändningar mot yrkandet
i motionen 1971: 1239 till den del det innebär att vissa veckotidningar,
med hänsyn till att de företräder särskilda intressen, skall undantas
från beskattningen. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen.

Det är knappast ägnat att förvåna att förslaget om annonsskatt blivit
föremål för en livlig pressdebatt, som redovisar en mängd invändningar

SkU 1971: 30

mot en sådan beskattning. I huvudsak samma argument som dagspressen
anfört återkommer i de motioner, vari yrkas avslag på propositionen.
Förutom de ovan behandlade invändningarna mot annonsskatten och
presstödet från tryckfrihetssynpunkt berör motionärerna också de ekonomiska
följderna, som de antar kommer att bli besvärande och som enligt
vissa bedömare inte kan uppväga de positiva effekterna av stödet.
Motionärerna anser också att reklamutredningens överväganden rörande
en allmän reklamskatt hade bort avvaktas innan förslag om annonsskatt
framlades.

De erinringar som riktats mot annonsskattens ekonomiska verkningar
har främst gällt det förhållandet att skatten införs i en situation,
då en klar minskning av annonseringen kunnat konstateras. Det vikande
annonsunderlaget kan ha ett direkt samband med de ändrade konjunkturerna
på arbetsmarknaden vilket bl. a. tagit sig uttryck i minskad platsannonsering.
Det torde också kunna antas att osäkerheten beträffande
resultatet av de pågående avtalsförhandlingarna bidrar till en allmän
ekonomisk återhållsamhet. Enligt utskottets mening kan en sådan konjunktursvängning
på annonsmarknaden inte tillmätas avgörande betydelse
för bedömningen av frågan om annonsskattens införande. De
sjunkande annonsinkomsterna kan i lika hög grad åberopas till stöd för
skyndsamma åtgärder för att hjälpa den ekonomiskt svagare delen av
dagstidningarna. Som redan anförts har det även gjorts gällande att de
s. k. andratidningarna skulle i högre grad än förstatidningarna komma
att drabbas av den annonsminskning som väntas bli följden av annonsskatten
och att denna minskning inte skulle kompenseras av presstödet.
Utskottet betraktar dessa antaganden som mycket hypotetiska men anser
likväl att sådana konsekvenser inte helt kan uteslutas. Med hänsyn härtill
finns det anledning framhålla att presstödet på sätt konstitutionsutskottet
avsett i sitt betänkande 1971: 32 inte är definitivt bundet till de nu föreslagna
reglerna och beloppen. Statsmakterna bör därför ha möjlighet att
ompröva stödåtgärderna om det skulle visa sig erforderligt.

Den föreslagna annonsskatten bör som ovan nämnts betraktas som ett
provisorium med förhållandevis kort giltighetstid, eftersom redan nästa
års riksdag kan väntas få ta ställning till förslag om en allmän reklamskatt.
Medvetandet härom torde avhålla annonsörerna från att vidta
några mer radikala förändringar till tidningarnas nackdel med anledning
av att annonsskatten införs. Utskottet har genom detta uttalande
inte tagit ställning till frågan om införande av en reklamskatt. Denna
fråga får självfallet prövas i vanlig ordning, när förslag härom framläggs.
Utskottet vill emellertid förutskicka att om förslag om reklamskatt
inte framläggs eller om ett sådant förslag inte kan godtas, frågan
om annonsskatten bör omprövas.

Med hänsyn till de sålunda redovisade synpunkterna anser utskottet
sig i princip kunna tillstyrka att de pressfrämjande åtgärder, som före -

SkU 1971:30

slagits, finansieras genom en annonsskatt. Utskottet finner en sådan åtgärd
mera motiverad än att — som föreslås i motionen 1971: 1284 —
låta cigarrettrökarna betala presstödet.

I enlighet med det anförda kan utskottet inte biträda avslagsyrkandena
i motionerna 1971: 1235, 1971: 1238, 1971: 1283, 1971: 1284 och
1971: 1287.

I fråga om principerna för beskattningens utformning anser utskottet
att den nära anknytning till mervärdeskattens regler som föreslås i propositionen
erbjuder betydande redovisningstekniska fördelar. Från praktiska
synpunkter måste det anses vara av vikt att beskattningen avser all
annonsering oavsett innehållet. Den vinst som denna utformning erbjuder
skulle till stor del gå förlorad om man införde vissa undantag med
hänsyn till annonsernas syfte eller innehåll. Utskottet avstyrker därför
de i motionerna 1971: 1242 och 1971: 1288 framförda yrkandena om
undantag för annonser för viss undervisnings- och studieverksamhet och
för gudstjänster. Inte heller finner utskottet anledning att i detta sammanhang
förorda en sådan skärpt beskattning av annonser för tobaksvaror
och alkoholhaltiga drycker som begärs i motionen 1971: 1285.

Mot utformningen av skatteförslaget kan riktas den invändningen att
konstruktionen med ett skattefritt årligt bottenavdrag för en annonsomsättning
på 3 milj. kr. kan få till följd att vissa tidningar får möjlighet
att antingen debitera annonsörerna en skatt, som aldrig behöver inlevereras
till statsverket, eller att bedriva en priskonkurrens med de tidningar
som får betala in huvuddelen av den debiterade skatten. För att i möjligaste
mån undvika sådana verkningar förordar utskottet, att gränsen
för redovisningsskyldighet sätts vid en årlig annonsomsättning på 60 000
kr. och att alla skattskyldiga som ligger över denna gräns skall leverera
in skatt för tvåmånadersperioder på sätt i propositionen föreslås för flertalet
skattskyldiga. Till den del skatten avser en annonsomsättning av
högst 3 milj. kr. per år bör skatten restitueras halvårsvis till samtliga redovisningsskyldiga,
varvid outnyttjad restitutionsrätt under första halvåret
skall kunna överföras till det andra halvåret inom tremiljonersgränsen.
Om en veckotidning under första halvåret har en annonsomsättning
på 1,4 milj. kr., återbetalas snarast efter utgången av första halvåret
140 000 kr. eller hela det inbetalda skattebeloppet, ökar annonsomsättningen
under andra halvåret till 1,9 milj. kr., återbetalas efter årets
utgång av den inbetalade skatten på 190 000 kr. endast 160 000 kr.
Skulle det omvända förhållandet föreligga mellan de två halvåren bör
den första utbetalningen maximeras till 150 000 kr. och samma belopp
utbetalas efter årets utgång. Om en tidning nedläggs eller startar under
loppet av ett kalendår bör återbetalningen på motsvarande sätt proportioneras.
Som huvudregel skall gälla att återbetalningen aldrig får överstiga
den erlagda skatten. Om synnerliga skäl föreligger — exempelvis

SkU 1971: 30

tillfälliga likviditetssvårigheter, som kan äventyra en tidnings utgivande,
eller utgivningen av tidningen upphör — bör riksskatteverket kunna i
förtid restituera skatt inom de angivna gränserna. Ränta bör inte utgå
på restituerad skatt.

Den föreslagna ordningen kommer att innebära den ändringen i förhållande
till förslaget i propositionen att de redovisningsskyldiga inte
omgående får disponera den skatt som belöper på en avdragsgill del av
omsättningen utan i stället får restitution i efterhand. Utskottet anser
emellertid att detta uppvägs av det förhållandet att de icke önskvärda
konkurrenseffekter som eljest skulle uppkomma kan elimineras genom
att alla tidningar med nämnvärd annonsomsättning blir skyldiga att ta
ut och inbetala skatt. De föreslagna ändringarna innebär dock inte något
krav på att skatten skall debiteras öppet, utan de skattskyldiga får
själva välja om de önskar tillämpa öppen eller dold skattedebitering.

De ovan angivna åtgärderna och utskottets granskning av författningstexten
föranleder ändringar av 7, 9, 12 och följande §§ i det i propositionen
framlagda författningsförslaget.

På grund av att riksdagsbehandlingen av ärendet tagit längre tid än
beräknat föreslår utskottet också den ändringen av ikraftträdandebestämmelserna
att sista dagen för skattskyldigs anmälan för registrering
hos beskattningsmyndigheten framflyttas från den 1 till den 15 juni
1971.

Utskottets hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen avslår följande motioner, avseende avslag på proposition
1971: 28, nämligen

1. 1971: 1235,

2. 1971: 1238,

3. 1971: 1283,

4. 1971: 1284,

5. 1971: 1287;

B. att riksdagen med anledning av proposition 1971: 28 och med
avslag på följande motioner, avseende ändringar i propositionen,
nämligen 1971: 1239, 1971: 1242, 1971: 1285 och 1971: 1288,
antar följande

Förslag till

Förordning om annonsskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 § Annonsskatt erlägges enligt denna förordning till staten för upplåtelse
mot vederlag av utrymme för återgivning av text eller bild (anti
Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 18

SkU 1971:30

nons) i allmän nyhetstidning eller annan periodisk publikation som ges
ut inom landet eller i bilaga till sådan publikation.

Med allmän nyhetstidning avses i denna förordning publikation av
dagspresskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer varje
vecka och med annan periodisk publikation sådan publikation som enligt
utgivningsplan kommer ut med normalt minst fyra nummer om året.

2 § Riksskatteverket är beskattningsmyndighet för annonsskatt.

3 § Skattskyldig är ägaren till yrkesmässigt utgiven publikation som
avses i 1 §.

4 § Skattskyldighet inträder när vederlag inflyter kontant eller på annat
sätt kommer den skattskyldige till godo.

Riksskatteverket kan efter ansökan besluta att skattskyldigheten skall
inträda redan när fordran uppkommer.

5 § Annonsskatt utgår för annons i allmän nyhetstidning med 6 procent
av beskattningsvärdet och för annan annons med 10 procent av beskattningsvärdet.

6 § Beskattningsvärdet utgöres av vederlaget med undantag av annonsskatt
och annan statlig skatt eller avgift.

Utgår gemensamt vederlag för införande av annons och annan prestation,
bestämmes beskattningsvärdet genom uppdelning av vederlaget efter
vad som är skäligt.

Redovisningsskyldighet föreligger icke i fråga om publikation vars an -

SkU 1971:30

nonser har ett sammanlagt beskattningsvärde som ej överstiger 60 000
kronor för kalenderår eller, i fråga om publikation som ej kommit
ut under helt kalenderår, motsvarande belopp för den tid publikationen
kommit ut under kalenderåret.

8 § Vederlag hänföres till den redovisningsperiod då vederlaget erhållits
eller, i fall då beslut enligt 4 § andra stycket meddelats, fordran uppkommit.

9 § Lämnas återbäring, bonus eller annan förmån, som icke utgör s. k.
villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen annons för vilken skattskyldighet
inträtt, får avdrag för den del av den tidigare redovisade
skatten som belöpt på förmånen göras i den ordning som gäller för den
skattskyldiges redovisning för annonsskatt. Avser förmånen annons för
vilken skattskyldighet inträtt under tidigare kalenderår, får avdraget
dock ej överstiga den skatt som den skattskyldige erlagt eller haft att
erlägga för det tidigare året minskad med belopp som återbetalas enligt
14 §.

Om verkställd registrering utfärdar riksskatteverket särskilt bevis som
sändes till den skattskyldige.

För att avgöra om skattskyldighet föreligger kan riksskatteverket infordra
uppgift från ägare av publikation som icke anmält sig för registrering.

11 § Underlåter någon att i behörig ordning göra anmälan eller lämna
underrättelse eller uppgift enligt 10 §, kan riksskatteverket förelägga honom
att vid vite fullgöra sin skyldighet.

12 § Skattskyldig, som ej är undantagen från redovisningsskyldighet
enligt 7 § andra stycket, skall utan anmaning lämna deklaration rörande
det sammanlagda beskattningsvärdet av annonser (den skattepliktiga om'
sättningen) för varje redovisningsperiod under vilken publikation utgivits.
Varje redovisningsperiod omfattar två kalendermånader. Redovisningsperioderna
är januari och februari, mars och april, maj och juni, juli
och augusti, september och oktober samt november och december.

SkU 1971:30

13 § Deklaration enligt 12 § skall lämnas till riksskatteverket senast
den 5 i andra månaden efter utgången av den redovisningsperiod som
deklarationen avser. Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket
medge att skattskyldig får lämna deklaration senare än som nämnts nyss.

14 § I fråga om varje självständig publikation, för vilken annonsskatt
redovisats, återbetalar riksskatteverket till den skattskyldige så stor del
av erlagd skatt för ett kalenderår som svarar mot en skattepliktig omsättning
om högst 3 miljoner kronor för helt år. Återbetalningen sker efter
utgången av varje halvt kalenderår. För första halvåret av ett kalenderår
får återbetalat belopp ej överstiga skatten på en omsättning om
1 500 000 kronor.

Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket återbetala skatt
tidigare än som anges i första stycket.

15 § Förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
äger motsvarande tillämpning på annonsskatt. Bestämmelserna
i nämnda förordning om kontroll hos annan än skattskyldig äger därvid
tillämpning även på annonsör och förmedlare av annonser.

16 § Närmare föreskrifter för redovisningen och för återbetalning enligt
14 § meddelas av riksskatteverket.

2. Den som kan antagas vara skattskyldig enligt denna förordning
från och med den 1 juli 1971 skall senast den 15 juni 1971 anmäla sig
för registrering hos riksskatteverket.

För att avgöra om anmälningsskyldighet föreligger kan riksskatteverket
före den 1 juli 1971 infordra uppgift från den som kan antagas bli
skattskyldig men som ej anmält sig för registrering.

I fråga om anmälan enligt första stycket och uppgift enligt andra
stycket gäller 11 §.

3. Ytterligare föreskrifter som behövs för denna förordnings ikraftträdande
meddelas av Konungen.

Stockholm den 11 maj 1971

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

SkU1971: 30

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s),
fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson* (s), Wärnberg (s), Larsson i
Umeå (fp), Carlstein (s), Wikner (s), Sundkvist (c), Stadling (s), Olof
Johansson i Stockholm (c), Söderström (m), Björk i Gävle (c) och fru
Normark (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. av fru Nettelbrandt (fp) och herr Larsson i Umeå (fp) vilka

dels anfört följande:

”Den av utskottsmajoriteten tillstyrkta propositionen får enligt utskottets
förslag ses som ett provisorium med förhållandevis kort giltighetstid.
Reklamutredningen pågår, och som regel brukar man avvakta
sittande utredningars förslag innan viktiga beslut fattas.

I den av utskottet tillstyrkta propositionen har inte hänsyn tagits till
om ett införande av annonsskatt, som med olika styrka drabbar olika
delar av pressen, är förenligt med tryckfrihetsförordningen. Vi har begärt,
att de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på den föreslagna annonsskatten
skulle bedömas av utomstående expertis, innan utskottet fattade
sitt beslut. Denna vår begäran har tillbakavisats. Det yttrande, som skatteutskottet
inhämtat från konstitutionsutskottet, ger inget svar på den
ställda frågan om förslaget är förenligt med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Vi anser att enbart denna osäkerhet om skatteförslagets
förenlighet med gällande tryckfrihetsrätt är skäl nog för ett avslag på
den framlagda propositionen. Det är också enligt vår mening nödvändigt
att bedöma de tryckfrihetsrättsliga aspekterna med hänsyn tagen
till de samlade effekterna av både annonsskatten och presstödet. Någon
sådan samlad bedömning har inte skett.

Propositionen har uppenbarligen tillkommit utan grundlig undersökning
om skattens verkningar. Härför talar bl. a. det förhållandet, att utskottet
har fått omarbeta förordningen om annonsskatt, eftersom det
inte givits några anvisningar om hur det s. k. bottenavdraget på 3 milj.
kr. närmare skulle utformas och hanteras.

Införandet av en annonsskatt kommer otvivelaktigt att drabba tidningsorganen
i en sådan utsträckning att ekonomiska svårigheter kommer
att uppstå för flertalet. Någon bärande motivering har inte givits
för att ett stöd till pressen skall finansieras med en pålaga på just pressen.
Redan införandet av den nya pålagan är betänkligt. Utformningen
av densamma ökar betänkligheterna. Sålunda drabbar den föreslagna
annonsskatten högst orättvist. Bl. a. behandlas de pressorgan som utkommer
som veckotidningar i skattehänseende högst olika. Då dagspressen
f. n. utsätts för en stark nedgång av annonsintäkter, finner vi
dessutom tidpunkten för att införa en ny pålaga särskilt illa vald. Det

SkU1971: 30

stöd som i annan ordning föreslagits bör ej finansieras genom en skatt
på viss del av pressen. Som närmare utvecklats i en utförlig motivering i
motionen 1971: 1282 talar alla sakliga skäl mot annonsskatten.

Kostnaderna för en finansiering av ett presstöd anser vi bör tas över
budgeten, och för att erhålla nödvändiga inkomster för denna utgift har
vi föreslagit att skatten på cigarretter skall öka med 0,5 öre per cigarrett.
Vi har genom detta förslag inte försvagat budgeten.”

dels ansett att utskottet under punkterna A och B bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1284 avslår proposition
1971: 28 med förslag till förordning om annonsskatt och i
stället antar följande

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1961: 394) om tobaksskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen (1961: 394) om tobaksskatt
skall ha nedan angivna lydelse.

2 §•

För tobaksvara belopp, nämligen

Varuslag			Vikt för 1 st. gram	Belopp för 1 st. öre 1 kg kr.
Cigarretter	»	I	t. o. m. 0,85	12,4
	»	11	över 0,85 t. o. m. 1,20	17,4
	»	lil	» 1,20 » 1,55	21,9
	»	IV	» 1,55 » 1,90	25,9
	»	V	» 1,90	29,9

För cigarrettpapper en cigarrett.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1971.

2. av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m) vilka

dels ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

”1 motionen 1971: 1283 görs gällande att den föreslagna utformningen
av presstödet och annonsskatten inte är förenlig med TF:s bestämmelser.

För att få de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på förslagen om pressstöd
och annonsskatt närmare belysta har skatteutskottet inhämtat yttrande
i frågan från konstitutionsutskottet.

SkU 1971: 30

Konstitutionsutskottet har vid sin bedömning av presstödet utgått
från dess angivna syfte att vidmakthålla och vidga möjligheterna till
en fri debatt utan att pröva riktigheten därav. Från denna utgångspunkt
har sedan utskottet inte funnit det föreslagna stödet oförenligt med TF:s
bestämmelser. I fråga om förslaget om annonsskatt har konstitutionsutskottet
inte kunnat göra något bestämt uttalande. Sålunda har konstitutionsutskottet
ej med bestämdhet avvisat påståendena om att annonsskatten
skulle vara grundlagsstridig. Man torde därför på goda grunder
kunna ifrågasätta annonsskattens förenlighet med grundlagen.

I ett yttrande den 3 mars 1965 till veckopressektionen inom Svenska
Tidningsutgivareföreningen har hovrättspresidenten Björn Kjellin efter
en längre redogörelse av problemet om skatt på tryckta skrifter gjort
följande bedömning:

Ur dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man bör undvika
alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas.
(Kurs. här.) Varje avsteg från en strikt och odiskutabel grundlagstolkning
utgör en fara för efterföljd. Varje uppmjukning av skyddet för
tryckfriheten är ett farligt exempel, som kan åberopas i framtiden, då
striden måhända icke gäller statens skatteinkomster utan försvaret för
en fri och demokratisk samhällsordning.

Därför är en skatteläggning som icke gör skillnader mellan olika typer
eller grupper av publikationer att förorda.

I motionen 1971: 1281 redovisas fördelningen av annonsskatt och
presstöd på tidningar efter partitillhörighet i en tabell som återges nedan.
Av denna framgår klart de föreslagna åtgärdernas starkt diskriminerande
karaktär.

A	B	C	D	E
Parti-	Beräknad	B i pro-	Bidrag	D i procent
tillhö-	annonsskatt	cent av	i 1 000-	av totala
righet	i 1 000-tal kr.	dagpressens	tal kr.	bidraget
		totala an-
		nonsskatt
M	5 500— 6 500	21—25	4 130	13
Fp	15 500—19 500	60—75	3 500	11
C	0— 250	0— 1	6 025	18
s	2 000— 3 600	8—14	16 465	51
KDS	0	0	200	1,5
B/Ob.lib.	1 300— 2 500	5—10	200	1,5
Opol.	0	0	1 400	4
	26 000		32 520	100

Beträffande grundlagsenligheten av en kombination av fördyrande
åtgärder och en statlig subventionering har hovrätten över Skåne och
Blekinge i yttrande över pressutredningens betänkande (SOU 1965: 22)
anfört följande:

SkU 1971: 30

På samma sätt som en pappersransonering gäller att andra åtgärder
av ekonomisk innebörd, t. ex. en skatt eller en höjning av posttaxorna,
kan vara grundlagsstridig, om vid dess tillämpning skillnad göres mellan
olika publikationer på grund av deras politiska inriktning eller eljest
på grund av deras innehåll — förutsatt att den ekonomiska effekten av
åtgärden är av sådan omfattning att åtgärden ur denna synpunkt kan anses
som ett hinder mot publikationens utgivning. Detsamma måste gälla
om den vidtagna åtgärden väl formellt är av generell natur men vissa
publikationer genom en subventionering, fördelad efter politiska grunder,
undgår verkningarna, medan andra, som ej får sådana subventioner,
av åtgärden hindras att utkomma. Genom en sådan kombination av
fördyrande åtgärder och en statlig subventionering av vissa skrifter kan
man tydligen nå just den effekt som bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
riktar sig mot.

Med hänvisning till de ovan redovisade synpunkterna, av vilka tydligt
framgår att den föreslagna annonsskattens grundlagsenlighet allvarligt
kan ifrågasättas, och med stöd i övrigt av vad som anförts i motionen
1971: 1283 anser utskottet sig inte kunna ingå på en realbehandling av
proposition 1971: 28.”

dels ansett att utskottet under punkterna A och B bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1283 avslår proposition
1971: 28 med förslag till förordning om annonsskatt.

Särskilt yttrande

av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Björk i Gävle (c):

”Annonsskatten är avsedd att bäras av annonsörerna. Den enskilda
publikationens konkurrenssituation kan dock innebära att så ej kommer
att ske i samtliga fall eller i sin helhet. Redovisningssystemets utformning
har enligt vår uppfattning ingen avgörande betydelse för i vilken utsträckning
annonsskatten blir ett inslag i priskonkurrensen.

Utskottets förslag till ändrat redovisningssystem för annonsskatten i
förhållande till propositionen innebär betydande merarbete från beskattningsmyndighetens
sida och med stor sannolikhet också för tidningarna
genom att avsevärt fler publikationer måste betala in skatt för att därefter
få restitution till den del skatten avser annonsomsättning av högst
3 milj. kr. per år. För den tidning som av konkurrensskäl ej kan ta ut
skatten utan reducering av annonstaxan innebär restitutionsförfarandet
dessutom en likviditetsbelastning i förhållande till nuläget.

Enligt vår uppfattning bör redovisningssystemet kunna omarbetas, så
att nackdelarna med ett restitutionsförfarande kan elimineras i samband
med en omprövning av annonsskatten, som enligt utskottet bör bli
aktuell efter förhållandevis kort giltighetstid.”

SkU 1971: 30

Bilaga

Konstitutionsutskottets yttrande till skatteutskottet beträffande de tryckfrihetsrättsliga
aspekterna på propositionerna 1971: 27 och 1971: 28.

Till Skatteutskottet

Skatteutskottet har den 15 april vid behandling av proposition
1971: 28 med förslag till förordning om annonsskatt på yrkande av herr
Wärnberg enhälligt beslutat begära yttrande från konstitutionsutskottet
beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på propositionerna
1971:27 och 28.

Med anledning härav får konstitutionsutskottet anföra följande.

Enligt förslaget i proposition 1971: 28 skall annonsskatt utgå med
6 "/o för annons i allmän nyhetstidning och 10 °/o för annan annons.
Med allmän nyhetstidning avses publikation av dagspresskaraktär som
normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka.

Utöver de olika skattesatserna för olika slag av tidningar innebär
förslaget en ytterligare differentiering av olika tidningar, nämligen i
fråga om omsättningens storlek. Enligt förslaget skall annonsskatt utgå
för alla annonser, men redovisningsskyldighet inträder först när annonsernas
sammanlagda beskattningsvärde överstiger 3 000 000 kronor för
kalenderår. En dagstidning får sålunda från det influtna skattebeloppet
draga av 180 000 kronor (6 % av 3 000 000 kronor) och en veckotidning
300 000 kronor (10 °/o av 3 000 000 kronor) vid inbetalningen till
riksskatteverket. Härigenom kommer vissa tidningar att ej behöva redovisa
någon skatt.

Förslaget i proposition 1971: 27 angående stöd till dagspressen innebär
att andratidningar, dvs. sådana dagstidningar som på sin utgivningsort
har mindre upplaga än annan dagstidning, får ett produktionsbidrag
beräknat på grundval av pappersförbrukningen och uppgående till
högst 3 500 000 kronor för storstadstidning och 1 000 000 kronor för
annan tidning samt slutligen för dagstidning som utkommer en gång
i veckan 200 000 kronor. Dagstidning definieras på samma sätt i propositionen
med förslag till presstöd som i annonsskatteförslaget.

När det gäller att belysa de två nu framlagda förslagen från tryckfrihetsrättsliga
synpunkter är bestämmelserna i 1 kap 2 § av 1949 års
tryckfrihetsförordning (TF) främst av intresse. Där stadgas följande:

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att
på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna

SkU1971: 30

förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess
spridning bland allmänheten.

I 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till tryckfrihetsförordning
(SOU 1947: 60) uttalas beträffande denna §, som i utredningens förslag
även riktade sig till enskilda, följande:

I andra stycket upptages, i enlighet med vad förut anförts, en bestämmelse,
som i regel förbjuder någon att hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning bland allmänheten; endast sådana
åtgärder, som äga stöd i tryckfrihetsförordningen, äro tillåtna. Stadgandet
riktar sig såväl till myndighet som till enskilda. Såsom exempel å
lagrummets tillämplighet må följande framhållas.

Vad angår myndighets verksamhet följer av stadgandet att polismyndighet
icke äger avstänga den i ett boktryckeri anställda personalen
från tillträde till tryckeriet i anledning av att därifrån utgives skrift med
visst politiskt innehåll eller, i annat fall än som i tryckfrihetsförordningen
angives, bereda sig tillträde till tryckeriet för att omhändertaga
tryckalster. Vid en ransonering i anledning av pappersbrist må ej hänsyn
tagas till politiska synpunkter.

En begränsning av stadgandets räckvidd ligger däri att det endast
avser sådana åtgärder som grunda sig på skriftens innehåll. Det hindrar
således icke någon att exempelvis inställa pappersleverans till ett tidningsföretag
på grund av dess insolvens eller att nedlägga arbetet vid
ett tryckeri i samband med förhandlingar om löneuppgörelser. Ej heller
medför stadgandet någon förpliktelse för den enskilde att medverka
till tryckning, utgivning eller spridning av skrift. En boktryckare kan
således fritt avvisa tryckning av skrift på grund av dess innehåll. Med
hänsyn till det ansvar för tryckfrihetsbrott, som kan åvila boktryckaren,
är det uppenbart att han måste kunna vägra sin medverkan i sådana fall
då dylikt ansvar kan inträda. Men även eljest måste boktryckaren äga frihet
att avgöra, vilket tryckningsarbete han vill åtaga sig. Likaså kan en
försäljare av tidningar eller andra tryckta skrifter avvisa skrift, som han
på grund av dess innehåll icke själv önskar saluföra. Såsom redan anförts
innefattar stadgandet icke någon inskränkning i yttrandefriheten.
Ett uttalande i pressen eller i en mötesresolution mot vissa skrifter på
grund av deras innehåll beröres således icke av stadgandet.

En annan begränsning i stadgandets tillämplighet innefattas däri att
åtgärden måste menligt påverka skriftens tryckning, utgivning eller spridning.
I lagtexten har denna menliga påverkan betecknats såsom hinder.
För att hinder skall anses föreligga bör ej fordras att det är av sådan
absolut karaktär att det medför omöjlighet för tryckning, utgivning
eller spridning över huvud taget. Även ett partiellt hinder, exempelvis
omöjliggörande av försäljning på viss plats, faller under lagrummet.
Vidare måste, även om åtgärden icke omöjliggör den verksamhet varom
är fråga, de ekonomiska återverkningarna tilläggas betydelse. Äro
dessa av den ingripande verkan att verksamhetens fortsättande icke kan
anses ekonomiskt berättigad, bör hinder som avses i lagrummet anses
föreligga.

Svenska tidningsutgivareföreningen ifrågasatte i sitt yttrande över
tryckfrihetssakkunnigas förslag om då tillämpad ordning för pappers -

SkU1971: 30

ransonering enligt vilken de periodiska publikationerna indelades i skilda
kategorier med olika procentuell papperstilldelning i förhållande till en
grundkvantitet, inte stred mot det föreslagna stadgandet i 1 kap. 2 §
andra stycket. Vidare framhöll föreningen bl. a. att statsmakterna kan
ingripa med stridsåtgärder till förmån för viss tidning eller grupp av
tidningar och utforma dessa så att de indirekt bli hinderliga för tryckning,
utgivning eller spridning av annan tidning. Därför ansåg föreningen
det böra klart utsägas att stödåtgärder av dylikt slag icke bör
få förekomma i fråga om opinionsbildande publikationer.

Departementschefen framhöll i proposition 1948: 230 med förslag till
tryckfrihetsförordningen — där 1 kap. 2 § andra stycket föreslogs avse
endast myndighet eller annat allmänt organ — följande:

I och för sig torde det icke kunna anses stridande mot stadgandet att
en ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering sker enligt allmänna
behovsgrunder, dock utan åtskillnad mellan särskilda publikationer
på grund av deras politiska inriktning eller ställningstaganden i andra
frågor, samt att vid en sådan ransonering även publikationens egenskap
av nyhetsorgan, förstörelselitteratur eller vetenskapligt arbete beaktas.
Men otvivelaktigt erbjuder varje ransonering av papper eller andra liknande
åtgärder stora möjligheter till missbruk. Det är därför av synnerlig
vikt att stadgandets syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten
noga beaktas.

Med anledning av vad tidningsutgivareföreningen anfört om statliga
stödåtgärder till förmån för vissa opinionsbildande publikationer må
framhållas att stadgandet icke åsyftar åtgärder av detta slag; det hindrar
icke ett motarbetande av viss tryckt skrift genom framställning, utgivning
och spridning av andra tryckta skrifter, även om sådana åtgärder
från det allmännas sida eljest i vissa fall kunna framstå som olämpliga.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (KU 1948: 30) över
förslaget ingenting i denna del. Riksdagen godkände propositionen i
denna del.

Stadgandet har belysts i kommentarer till TF samt i vissa sakkunnigyttranden,
vilka i aktuella delar bifogas till detta yttrande.

Från tryckfrihetsrättsliga synpunkter kan ställas frågorna om en
differentierad beskattning av tidningar i enlighet med annonsskatteförslaget
är förenligt med TF:s bestämmelser, om skattens storlek kan vara
förenlig med TF:s bestämmelser, om det föreslagna presstödet skulle
kunna få en så stark negativ verkan att det skulle utgöra hinder i TF:s
mening för tidning som inte får del av stödet och slutligen om genom
kombinationen av de båda förslagen hinder skulle kunna uppkomma.

Utskottet har vid sin bedömning av presstödet fäst avgörande vikt vid
dess positiva syfte att vidmakthålla och vidga möjligheterna till en fri
debatt och kan med denna utgångspunkt ej finna det föreslagna stödet
oförenligt med TF:s bestämmelser.

Vad gäller förslaget till annonsskatt vill utskottet anföra följande.

SkU1971: 30

Differentierad beskattning av tryckta skrifter är inte någon nyhet
inom skattelagstiftningen. I 1959 års förordning om allmän varuskatt
(SFS 1959: 507) undantogs i 10 § 1 mom. från skatteplikt bl. a. ”Allmänna
nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer, dock endast i den mån dessa
publikationer tillhandahålles utan särskild avgift”. Enligt anvisningarna
till 10 § 1 mom. gällde undantaget för allmänna nyhetstidningar sådana
publikationer av dagspresskaraktär, som normalt utkommer med minst
ett nummer per vecka.

Till grund för förslaget om allmän varuskatt låg betänkande (SOU
1957: 13) av 1952 års kommitté för indirekta skatter, vilken föreslog
skattefrihet för tidningar och tidskrifter. Under remissbehandlingen
ifrågasattes om inte en allmän varuskatt borde omfatta även tidningar
och tidskrifter.

Departementschefen anförde i prop. 1959: 162 om förslag till allmän
varuskatt i fråga om tidningar:

Såsom framgått av det föregående är min principiella uppfattning att
en allmän varuskatt bör göras så vidsträckt som möjligt. Ur denna synpunkt
finner jag det både angeläget och motiverat, att man utnyttjar det
icke oväsentliga skatteunderlag, som konsumtionen av periodiska publikationer
erbjuder. Härför talar även det förhållandet, att jag i likhet
med kommittén icke finner anledning att undantaga böcker från beskattning.
Jag är visserligen medveten om, att en beskattning av tidningar
och tidskrifter erbjuder vissa problem. Dessa synes dock kunna
bemästras på ett tillfredsställande sätt, därest beskattningen på området
utformas enligt följande riktlinjer.

Till att börja med bör från beskattning undantagas allmänna nyhetstidningar
eller vad som i dagligt tal brukar benämnas dagspressen. Därmed
bör förstås tidningar med nyhetsinnehåll, som utkommer med i
regel minst tre nummer per vecka. Det torde inte erbjuda några särskilda
svårigheter med en sådan avgränsning av beskattningsområdet.

I den av riksdagen godkända reservationen till bevillningsutskottets
utlåtande (BeU 1959: 60) redovisas bl. a. motionsyrkanden med invändningar
att det inte är förenligt med TF:s anda att i beskattningshänseende
behandla olika slag av skrifter skiljaktigt samt att den föreslagna
gränsdragningen skulle leda till beskattning av en rad orts- och provinstidningar
med utpräglad dagspresskaraktär.

Reservanterna uttalade vidare:

Utskottet finner för sin del de i motionerna och skrivelserna anförda
synpunkterna rörande beskattningen av vissa tidningar och tidskrifter
värda beaktande. Beträffande allmänna nyhetstidningar torde det, enligt
vad utskottet funnit, vara möjligt att utan större skattetekniska olägenheter
ernå en sådan utvidgning av det skattefria området, som motionsvis
förordats. Till sin karaktär skiljer sig nämligen de i allmänhet lokalt
eller provinsiellt betonade nyhetsorgan, det här är fråga om, väsentligen
från den övriga veckopressen. På grund härav föreslår utskottet,

SkU1971: 30

att undantaget för allmänna nyhetstidningar utsträckes till sådana publikationer
av dagspresskaraktär som utkommer med allenast ett eller två
nummer i veckan. Utskottet har härvid utgått från att riksskattenämnden
på grundval av nu antydda riktlinjer skall kunna meddela bindande
förklaring om viss nyhetspublikation är skattepliktig eller ej.

Även enligt mervärdeskatteförordningen (SFS 1968: 430) undantas
från skatteplikt bl. a. allmän nyhetstidning, som definieras på samma
sätt som i varuskatteförordningen.

Till grund för mervärdeskatteförordningen låg ett av särskild utredningsman
framlagt betänkande (Stencil Fi 1967: 10) i vilket beträffande
skatt på dagstidningar anfördes följande (prop. 1968: 100):

Utifrån rent skattetekniska bedömningar finner utredningen, att dagstidningarna
bör omfattas av skatteplikten. Därmed ernås också en inte
oväsentlig ökning av skatteunderlaget. Då emellertid andra synpunkter
än sådana som utredningen haft att beakta kan anföras mot att införa
skatteplikt för dagstidningarna tillägger utredningen, att ett bestående
undantag för dagspressen bör utformas som en fullständig skattefrihet.
Tidningsföretagen liksom återförsäljarna av dagstidningarna bör således
även i detta fall ha rätt till generell avdragsrätt för ingående skatt.

Departementschefen förordade att undantaget för dagstidningar överfördes
till mervärdeskatten i avvaktan på resultatet av den pågående
presstödsutredningen.

I motioner med anledning av mervärdeskatteförslaget anfördes bl. a.
att från tryckfrihetssynpunkt måste ett generellt undantag för tryckta
skrifter vara det rimligaste. Riksdagen godkände bevillningsutskottets
utlåtande (BeU 1968: 45) i vilket motionerna avstyrktes med hänvisning
till vad utskottet anfört i fråga om beskattningens räckvidd, dvs.
att skatten så långt möjligt borde vara generell.

Riksdagen har alltså godkänt att vissa tidningar, dvs. veckotidningar
utan dagspresskaraktär, beskattas, medan andra tidningar som utkommer
minst en gång i veckan och har dagspresskaraktär undantas från
beskattning. Beskattningen av vissa tidningar har därmed inte betraktats
som ett hinder i TF:s mening för utgivning av dessa, ehuru andra
tidningar inte skattebelagts.

Stockholm den 23 april 1971

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson (s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson
i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro
(c), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s) och
Olsson i Sundsvall (c).

SkU1971: 30

Reservation

av herrar Nelander (fp), Ahlmark (fp), Hernelius (m) och Werner (m),
vilka anfört.

Skatteutskottet har begärt ett yttrande från konstitutionsutskottet
”beträffande de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på prop. 1971: 27 och
28”. Vi finner det naturligt och nödvändigt att en sådan granskning
görs. Därför har vi upprepade gånger föreslagit att konstitutionsutskottet
begär utlåtanden från experter på tryckfrihetsrätt för att inhämta deras
bedömningar. Varje gång vi hemställt om sådana expertutlåtanden i
form av utfrågning och/eller skriftliga yttranden har majoriteten i utskottet
med 11 röster mot 4 avvisat våra förslag.

Denna handläggning av väsentliga frågor som berör en av grundlagarna
är djupt olustig. De båda partier, som gjort en överenskommelse
om annonsskatt och presstöd, vill hindra minoriteten i utskottet och allmänheten
att få propositionerna granskade från tryckfrihetsrättslig synpunkt.
För ett antal år sedan skrev konstitutionsutskottet (KU 1959: 8)
att ”en minoritets legitima krav på sakupplysningar i praxis beaktats av
majoriteten” vad gäller utskottsarbetet. Samma inställning har hävdats
av författningsutredningen 1963 och grundlagberedningen 1969. Ändå
har majoriteten i konstitutionsutskottet i den här frågan nu inte velat
medge minoriteten att få de sakupplysningar och bedömningar som vi
anser centrala för att värdera propositionerna 1971: 27 och 28.

Resultatet har därför blivit att konstitutionsutskottet inte gjort en
seriös bedömning av den fråga som skatteutskottet begärt vår uppfattning
om. Detta framgår klart av majoritetens skrivelse, som vi finner
ytlig och ofullständig. Genom denna handläggning av ärendet i utskottet
har inte heller vi kunnat göra den ingående analys som vi hade
önskat. Vi finner det ändå uppenbart att den kombination av differentierad
annonsskatt och selektivt presstöd, som de båda propositionerna
föreslår, reser allvarliga invändningar från tryckfrihetssynpunkt.

Tryckfrihetsförordningen talar (1 kap. 2 §) om att ”ej heller vare
tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts
innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning, hindra
tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten”.
I Malmgrens ”Sveriges grundlagar” 1969 görs följande kommentar
till ordet ”hindra”:

Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärd, som verkar väsentligt
försvårande eller ekonomiskt förlustbringande är otillåten. En skatt, lagd
å vissa publikationer på grund av deras innehåll, som klart försvårar
utgivningen, kan exempelvis anses som ett hinder. På liknande sätt torde
även positiva ingripanden till stöd för vissa publikationer på grund av
deras innehåll kunna erhålla den faktiska karaktären av hinder för konkurrerande
publikationer, vilka icke kommit i åtnjutande av stödåtgärderna.

SkU 1971: 30

I ett yttrande den 3 mars 1965 till Vectu (Veckopressektionen inom
Svenska Tidningsutgivareföreningen) har hovrättspresidenten Björn Kjellin
gjort följande bedömning av problemet om skatt på tryckta skrifter:

Även om man alltså med tanke på detta motivuttalande icke bestämt
kan påstå att utformningen av den nuvarande varuskatten på denna
punkt strider mot tryckfrihetsförordningen, är det uppenbart att redan
en avsevärd höjning av varuskattens procenttal kan göra frågan mera
tveksam. Om man i förväg kan bedöma att denna höjning såsom en
säker och mycket sannolik effekt, får till resultat att vissa publikationer
måste nedläggas, kan det icke uteslutas att en uppfattning att detta resultat
är önskvärt inverkar på beslutet. Syftet med åtgärden kan vara sammansatt.
Ett huvudsyfte att få in mer pengar i statskassan kan vara förenat
med ett sekundärt syfte att en del publikationer, som betraktas som
icke önskvärda, skall förkvävas av den höjda skatten. Det är härvid
icke möjligt att enbart beakta syftet hos någon bestämd person. Det
räcker i detta hänseende icke med sinnets renhet hos t. ex. finansministern
för att göra åtgärden oantastlig ur tryckfrihetssynpunkt. Redan
möjligheten att i åtgärden kan inläggas ett sekundärt syfte att förkväva
vissa publikationer gör åtgärden tvivelaktig.

Ur dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man bör undvika
alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas.
Varje avsteg från en strikt och odiskutabel grundlagstolkning
utgör en fara för efterföljd. Varje uppmjukning av skyddet för tryckfriheten
är ett farligt exempel, som kan åberopas i framtiden, då striden
måhända icke gäller statens skatteinkomster utan försvaret för en
fri och demokratisk samhällsordning.

I sin skrivelse till riksdagens skatteutskott den 31 mars 1971 anförde
Svenska Tidningsutgivareföreningen:

att enligt TU:s mening tryckfrihetsfrågorna — som icke till någon del
analyseras i propositionen — genom utskottets försorg måste bli föremål
för ingående prövning, eftersom de tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska
problem, som är förbundna med varje form av särbeskattning
av tidningar och tidskrifter, får en alldeles särskild vikt när som i förevarande
fall ett diskriminatoriskt skatteförslag sammankopplas med ett
förslag om stöd åt vissa tidningar och tidskrifter.

I en skrivelse till riksdagens konstitutionsutskott den 13 april 1971
förklarade vidare Svenska Tidningsutgivareföreningen:

Nu framlägges ett förslag utan något som helst försök till redovisning
av de tryckfrihetsrättsliga/tryckfrihetspolitiska problemen. Detta
är utomordentligt anmärkningsvärt. Den senaste pressutredningen framlade
sina rekommendationer om särskilda samhällsinsatser först seda:,
en grundlig tryckfrihetsrättslig analys visat att åtgärderna icke kunde
sägas kollidera med gällande rättsregler och praxis.

Också andra uttalanden av framstående bedömare av svensk tryckfrihetsrätt
och experter inom tidningsbranschen går i samma riktning.

Det kan därför starkt ifrågasättas om de båda propositionerna 1971:
27 och 28 om annonsskatt och presstöd i förening, främst med hänsyn

SkU 1971: 30

till de däri förekommande diskriminatoriska inslagen, står i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen. Då det som ovan framhållits
är väsentligt att man ”undviker alla åtgärder vilkas förenlighet med
grundlagen ens kan ifrågasättas” (hovrättspresident Kjellin 1965) borde
således förslaget om annonsskatt avslås.

SkU 1971: 30

Bilaga till bilaga beträffande konstitutionsutskottets
yttrande till skatteutskottet.

Tryckfrihetsrättsliga uttalanden i frågor sorn aktualiseras genom
propositionerna om annonsskatt och presstöd

I Malmgren—Sundberg—Petréus utgåva av Sveriges grundlagar sägs
beträffande hinder i 1 kap. 2 § andra stycket TF:

Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärd, som verkar väsentligt
försvårande eller ekonomiskt förlustbringande är otillåten. En skatt,
lagd å vissa publikationer på grund av deras innehåll, som klart försvårar
utgivningen, kan exempelvis anses som ett hinder. På liknande
sätt torde även positiva ingripanden till stöd för vissa publikationer på
grund av deras innehåll kunna erhålla den faktiska karaktären av hinder
för konkurrerande publikationer, vilka icke kommit i åtnjutande av
stödåtgärderna.

Beträffande repressiva åtgärder, dvs. åtgärder efter utgivningen, uttalar
Hilding Eek i ”Nya tryckfrihetsförordningen” (1948) att sådana
för att vara att betrakta som hinder i TF:s mening måste menligt påverka
en skrifts tryckning, utgivning eller spridning. Vidare anför Eek
(s. 51) ”att åtgärder som särskilt underlättar en skrifts utgivning, t. ex.
ekonomiskt stöd från det allmänna, inte kan angripas såsom otillåtna
hinder för utgivningen av andra skrifter är uppenbart”.

Natanael Gärde avgav på begäran av tidningsutgivareföreningen i
samband med föreningens yttrande över 1949 års skatteutrednings förslag
om införande av en särskild skatt på tidskrifter av ”huvudsaklig
förströelsekaraktär” ett utlåtande om förslagets överensstämmelse med
tryckfrihetslagstiftningen. Utlåtandet trycktes (1950) med titeln ”Om
särbeskattning av tryckta skrifter ur tryckfrihetsrättslig synpunkt”.
Gärde uttalar om förslaget:

Det kan icke råda någon tvekan om att en lagstiftning av detta slag
fullföljer samma syfte som censuren. För envar som kommit till insikt
om tryckfrihetens betydelse torde det ock utan vidare stå klart till
vilka ödesdigra konsekvenser det skulle leda om statsmakterna skulle
äga befogenhet att — i annan ordning än tryckfrihetsförordningen föreskriver
— såsom grundval för repressiva åtgärder ingå i ett bedömande
av tryckta skrifters innehåll.

Mot de åsikter som jag i detta utlåtande framfört kommer kanske
att invändas att den förutsättning, på vilken dessa åsikter byggts, icke
skulle vara för handen. Motiven till beskattningen skulle enligt en sådan
uppfattning vara av rent fiskal karaktär; den omständigheten att
skatt lägges å vissa tidskrifter men ej å andra, skulle ej innebära någon
diskrimination av de skattepliktiga tidskrifterna. Enligt min mening är
en sådan invändning icke berättigad.

SkU1971: 30

Även om statsmakterna vid sin behandling av denna skattefråga
skulle förklara sig helt frånfalla det från dess tidigare behandling dock
klart dokumenterade repressiva syftet med en sådan skatt, kvarstår dock
alltjämt i skattens egen uppbyggnad en sådan diskrimination.

Erik Fahlbeck anför i boken ”Tryckfrihetsrätt” (1951) beträffande
1 kap. 2 § andra stycket TF följande:

Härmed avses t. ex. ingripande mot tryckerier, vilka framställa ur
moralisk eller allmänt kulturell synpunkt förkastliga tryckalster, för
den härskande regimen politiskt misshagliga skrifter, eller liknande.
Hindret behöver ej vara absolut; även åtgärder, vilka försvåra tryckning
osv., så att denna blir ekonomiskt förlustbringande (t. ex. genom skatt å
vissa publikationer) måste anses förbjudna. De i I: 2, st. 1 och 2 avsedda,
förbjudna åtgärderna utgöra sålunda ämbetsbrott. Av krisförhållanden
framkallade ransoneringsåtgärder ifråga om t. ex. papper, tryckutensilier,
osv. äro däremot icke stridande mot TF, försåvitt dessa åtgärder
opartiskt drabba alla lika, alltså ej äro riktade mot vissa publikationer
på grund av dessas innehåll. Att risk för mannamån eller obehörigt
hänsynstagande till ovan berörda intressen kan ligga nära är dock
tydligt.

Gustaf Petrén framhåller i boken ”Tryckfrihetslagstiftningen” (4:e
uppl. 1968) följande:

Av betydelse är vidare, att den hindrande åtgärd, som avses med
sistnämnda förbud, skall ha sin grund i skriftens innehåll. Om åtgärder
vidtagas mot tryckningen av skrift t. ex. i syfte att förhindra brottsligt
förfarande — skriften innehåller vilseledande uppgifter och skall nyttjas
i bedrägligt syfte — blir förbudet icke tillämpligt. Även vid bedömande
av vilka åtgärder som skola betecknas som hindersamma för
tryckning och utgivning måste hänsyn främst tagas till om åtgärden
verkligen syftar till att angripa yttrandefriheten. En pappersransonering,
som har sin grund allenast i försörjningshänsyn, har exempelvis av
departementschefen vid TF:s antagande icke ansetts strida mot detta
stadgande. Tidningsutgivareföreningen har å andra sidan ifrågasatt,
om icke en ransonering, som genomföres på så vis att tidskrifterna uppdelas
i olika klasser med olika tilldelning av papper, vore en sådan
otillåten åtgärd, som avses med förbudet. Olika behandling med hänsyn
till skriftens innehåll har dock ansetts tillåtlig i skattehänseende.

Erik Holmberg anför i Frihet och ansvar i tryck och radio (1968)
under rubriken frihet mot andra hinder:

Även ekonomiska bördor avses, om dessa är så tunga att ”verksamhetens
fortsättande icke kan anses ekonomiskt berättigat”. TF hindrar
inte en skatt som drabbar alla skrifter lika. Riksdagen har vidare godtagit
att olika slag av tidningar behandlas olika då det gäller skyldighet
att betala allmän varuskatt. ”Allmänna nyhetstidningar” har undantagits
från sådan skatt (10 § 1 mom. 7 i förordningen 1/12 1959 om
allmän varuskatt). Enligt anvisningarna gäller detta undantag ”sådana
publikationer av dagspresskaraktär, som normalt utkomma med minst
ett nummer varje vecka”. Här görs alltså skillnad mellan sådana veckotidningar
som är av dagspresskaraktär och andra veckotidningar. Från

SkU 1971: 30

veckopressens sida har man gjort gällande att statsmakterna här har
gjort ett avsteg från förbudet mot hinder ”på grund av skrifts innehåll”.
Skillnaden finns kvar i det för 1968 års riksdag framlagda förslaget
till förordning om mervärdesskatt. Hur skall man bedö ma

det fallet att statsmakterna subventionerar tidningar eller andra
tryckta skrifter och därigenom påverkar konkurrensförhållandena?

Det kan fastslås att generella subventioner inte förbjuds av TF. Vissa
selektiva subventioner faller också utanför TF:s förbud mot hinder
därför att de delas ut oberoende av skrifternas innehåll. Så torde vara
fallet med den subvention som kan ligga i att postverket, som det påstås,
distribuerar dagstidningar för avgifter som inte täcker kostnaderna.
Visserligen anlitas posten mest av tidningar av vissa slag. Men det är
i varje fall inte fråga om någon innehållsmässig diskriminering.

I motiven till stadgandet om hinder (1: 2: 2 TF) sade föredragande
departementschefen att stadgandet inte åsyftade statliga stödåtgärder
till förmån för vissa opinionsbildande publikationer. (Prop. 1948: 230
s. lil). I betänkandet ”Dagstidningarnas ekonomiska villkor” (SOU
1965: 22) föreslogs ett statligt stöd åt dagspressen vilket skulle utgå till
de politiska partierna i proportion till dessas styrka och av partierna
fördelas till tidningar. Anordningen kritiserades från juristhåll såsom
tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt, men justitieministern avfärdade
i riksdagen dubierna såsom ”funderingar”.

Erik Holmberg granskade på begäran av 1967 års pressutredning dess
förslag som framlades i betänkandet Dagspressens situation (SOU
1968: 48) från tryckfrihetsrättsliga utgångspunkter. Hans synpunkter beträffande
förslaget om samdistributionsrabatt sammanfattas på följande
sätt:

Det synes osannolikt att samdistributionsrabatten någon gång skulle
få en så stark negativ verkan för ett tidningsföretag att den, kvantitativt
sett, fyller de krav som måste ställas för att rabatten skulle vara ett
hinder i TF:s mening för någon skrift som inte får del av rabatten.
Förslaget är vidare så konstruerat att den tidning som skulle få sitt
läge försämrat av rabatten — regelmässigt den största tidningen på
orten — antingen kan hindra att samdistribution ordnas eller kan få
del av stödet. I båda fallen blir resultatet att något hinder inte kan
anses ha blivit rest för denna tidning.

I ett par hänseenden har jag angivit undantagsfall i vilka en tidning
teoretiskt skulle kunna råka i svårigheter som följd av att andra tidningar
får distributionsrabatt. Jag har syftat dels på en tidning som är
ensam på orten och därför inte kan ingå i någon samdistribution, dels
på en- eller tvådagarstidningar som väl kan delta i samdistribution
men som inte får del av någon rabatt. Härvidlag har jag uttalat den
uppfattningen att det inte torde föreligga vad TF syftar på med förbudet
mot hinder ”på grund av skrifts innehåll”. Emellertid har jag
ifrågasatt om man inte möjligen borde ställa strängare krav på en samhällelig
stödåtgärd än vad TF bjuder. Med en sådan tankegång, som
inte kan stödjas på TF, har jag väckt tanken att rabatt borde utgå även
i dessa undantagsfall.

SkU1971: 30

I fråga om förslaget att inrätta en pressens lånefond blev Holmbergs
slutsats att en lånefond utformad enligt pressutredningens förslag måste
anses godtagbar från tryckfrihetsrättslig synpunkt, i varje fall om det i
reglementet för fonden föreskrivs att prövningen av låneansökningar
inte får påverkas av sökandetidningens politiska inriktning eller ställningstaganden
i särskilda frågor.

I ett den 3 mars 1965 till Vectu (Veckopressektionen inom Svenska
Tidningsutgivareföreningen) avgivet yttrande om ”Skatt på tidningar,
tidskrifter och andra tryckalster” anför Björn Kjellin bl. a. följande:

Om man mot bakgrunden av dessa uttalanden under förarbetena till
tryckfrihetsförordningen frågar sig i vad mån en skatt kan utgöra ett
hinder som enligt tryckfrihetsförordningen icke får uppställas för tryckning,
utgivning eller spridning, kan man väl i de flesta fall anta att en
skatt icke kan betecknas som ett sådant hinder. I varje fall synes man
helt kunna utesluta en skatt som är ställd i relation till i vad mån verksamheten
är inkomstbringande och blott avser en procentuell andel av
vinsten. Är skatten däremot av typen varuskatt beror svaret på skattens
omfattning och verkningar. Man kan icke anta att en sådan skatt under
alla förhållanden går fri från anmärkning ur tryckfrihetssynpunkt. I
motiven till den nya tryckfrihetsförordningen (betänkande s. 211) har
uttryckligen angivits att de ekonomiska verkningarna måste tilläggas betydelse.
Är dessa av så ingripande verkan att verksamhetens fortsättande
icke kan anses ekonomiskt berättigat, bör hinder i den mening tryckfrihetsförordningen
anger anses föreligga.

En förutsättning för att en skatt, som sålunda skapar ett hinder för
tryckning, utgivning och spridning av skriften skall anses stridande mot
tryckfrihetsförordningen är emellertid också att detta hinder uppställes
på grund av skriftens innehåll. Om beskattningen — för att här angiva
ett extremt exempel — införes i syfte att undertrycka misshagliga publikationer,
som en diktatorisk regim vill befria sig från, samtidigt som
andra för regimen mera välbehagliga publikationer subventioneras, är
åtgärden klart grundlagsstridig. Det är emellertid uppenbarligen mera
vanskligt att i andra mindre extrema fall, som man praktiskt sett kan
ha att räkna med, klart angiva var gränsen går mellan ett lagligt och ett
olagligt skattebeslut. Vissa uttalanden i propositionen angående tillåtligheten
av en ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering, ger
vid handen att departementschefen icke var främmande för tanken att
en viss avvägning kunde göras mellan olika grupper av publikationer
med hänsyn till deras egenskap av nyhetsorgan, förströelselitteratur eller
vetenskapligt arbete, under förutsättning dock att det därvid icke gjordes
någon åtskillnad mellan särskilda publikationer på grund av deras politiska
inriktning eller ställningstagande i särskilda frågor. På samma
ställe betonade emellertid departementschefen att dylika åtgärder otvivelaktigt
erbjuder stora möjligheter till missbruk och att det är av synnerlig
vikt att stadgandets syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten
noga beaktas.

SkU1971: 30

en avsevärd höjning av varuskattens procenttal kan göra frågan mera
tveksam. Om man i förväg kan bedöma att denna höjning, såsom en
säker och mycket sannolik effekt, får till resultat att vissa publikationer
måste nedläggas, kan det icke uteslutas att en uppfattning att detta resultat
är önskvärt inverkar på beslutet. Syftet med åtgärden kan vara sammansatt.
Ett huvudsyfte att få in mer pengar i statskassan kan vara förenat
med ett sekundärt syfte att en del publikationer, som betraktas som
icke önskvärda, skall förkvävas av den höjda skatten. Det är härvid icke
möjligt att enbart beakta syftet hos någon bestämd person. Det räcker
i detta hänseende icke med sinnets renhet hos t. ex. finansministern för
att göra åtgärden oantastlig ur tryckfrihetssynpunkt. Redan möjligheten
att i åtgärden kan inläggas ett sekundärt syfte att förkväva vissa publikationer
gör åtgärden tvivelaktig.

Ur dessa synpunkter kan det icke nog framhållas att man bör undvika
alla åtgärder vilkas förenlighet med grundlagen ens kan ifrågasättas.
Varje avsteg från en strikt och odiskutabel grundlagstolkning utgör en
fara för efterföljd. Varje uppmjukning av skyddet för tryckfriheten är
ett farligt exempel, som kan åberopas i framtiden, då striden måhända
icke gäller statens skatteinkomster utan försvaret för en fri och demokratisk
samhällsordning.

Därför är en skatteläggning som icke gör skillnad mellan olika typer
eller grupper av publikationer att förorda.

Gustaf Petrén uttalar i PM den 5 april 1965 till Vectu angående beskattning
av tryckta skrifter ur tryckfrihetsrättslig synpunkt bl. a.:

Ordet ”fritt” i 1 kap. 1 § TF måste uppenbarligen tolkas mot bakgrund
av vad stadgas om hinder i 1 kap. 2 § TF. För att den

frihet, varom talas i förstnämnda paragraf, skall anses vara åsidosatt,
måste beskattningen ha nått en hög intensitet. Varje form av beskattning,
som drabbar en rörelse för tryckning och utgivning av skrifter,
kan givetvis ej anses såsom ett sådant hinder. Beskattningens intensitet
måste vara sådan, att denna vid en objektiv bedömning framstår som
ett verkligt hinder av i det närmaste prohibitiv art för skriftens utkommande,
för att beskattningsreglerna skall vara att betrakta som oförenliga
med nu ifrågavarande grundlagsstadgande. Denna gräns kan uppenbarligen
icke fastläggas vid ett visst skatteprocenttal. I varje särskilt fall
får bedömas om beskattningsregelns effekt blir den att friheten att ytrra
sig i tryckt skrift i realiteten eluderas. Där är därvidlag självfallet likgiltigt
på vilket led beskattningen lägges, om på tryckningen, på utgivningen
eller på spridningen. I praktiken har grundlagsenligheten av relativt
lågprocentiga omsättningsskatter, uttagna i samband med spridning
av böcker och andra tryckta publikationer, aldrig på allvar ifrågasatts.

Vad härefter gäller regeln i 1 kap. 2 § andra stycket TF är

denna mera preciserad än öppningsstadgandet i TF. Den gäller emellertid
endast för det fall att åtgärd vidtages för att hindra skrifts tryckning,
utgivning eller spridning på grund av skriftens innehåll. Elinder,
som har sin grund i andra hänsyn, beröres ej av bestämmelsen, t. ex.
spridningshinder, föranledda av hänsyn till allmän ordning på viss plats.
Det är här att märka att, därest hinder av sist angivna art får mera obegränsad
räckvidd, regler härom kan komma att strida mot det allmänna
stadgandet i 1 kap. 1 § TF.

SkU1971: 30

En beskattningsåtgärd, som riktar sig mot viss tryckt skrift på grund
av dess innehåll, blir att bedöma enligt förevarande bestämmelse i 1
kap. 2 § TF. Med hänsyn till stadgandets mera precisa natur synes mig
rimligt att hävda, att beskattningsåtgärder, som anknyter till skriftens
innehåll, redan vid en lägre hindersam effekt än då det gäller generella
ingripanden, måste betecknas som enligt 1 kap. 2 § otillåtna hinder. Det
för alltför långt att påstå, att varje skatt, som lägges på vissa slag av
tryckta skrifter på grund av dessa skrifters innehåll, är att anse såsom
grundlagsstridig. Men så snart skatten får i något avseende hindrande
verkan, uppkommer fråga om dess grundlagsenlighet.

Hur ter sig läget, därest man går den omvända vägen rent tekniskt,
dvs. om man av fiskaliska skäl ålägger allt tryck en viss skatt, som icke
kan anses utgöra ett tryckfrihetsrättsligt hinder enligt 1 kap. 1 § TF,
och därefter undantager stora delar av detta skattelagda område alltefter
skrifternas innehåll från skatt, så att i realiteten den generella skatten
kommer att drabba blott en mindre del av området, vilket sålunda
diskrimineras på grund av skrifternas mindre önskvärda innehåll? Detta
förfaringssätt måste betecknas såsom lika angripbart, som om skatten
lagts direkt på det med hänsyn till innehållet diskriminerade området.

En skattemässig differentiering mellan olika slag av tryckta skrifter
med hänsyn till skrifternas innehåll inbjuder under alla omständigheter
till uppmärksam granskning av åtgärden. TF vilar nämligen på
den principiella uppfattning, som kommit till uttryck i det grundläggande
stadgandet i 1 kap. 1 § TF, att tryckfriheten gäller ”vad ämne
som helst”. Någon gradering mellan mer och mindre kvalificerade
skrifter känner icke TF. Så länge tryckfrihetens gränser ej överskrides,
bör alla skrifter enligt denna huvudtanke behandlas lika.

Sammanfattningsvis kan sägas att reglerna i TF är neutrala till beskattning
av det tryckta ordet, så länge denna ej uppnår sådan intensitet,
att det kan sägas i realiteten innebära att den grundlagsstadgade
friheten att i tryckt skrift yttra sig sättes åsido.

Beskattningsregler, som träffar endast vissa slag av tryckta skrifter
på grund av deras innehåll, måste anses oförenliga med grundlagsbestämmelserna
i 1 kap. 2 § TF, så snart de kan sägas utgöra ett mera
påtagligt hinder för tryckning, utgivning och spridning av skrifterna
ifråga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i yttrande över pressutredningens
betänkande (SOU 1965: 22):

Departementschefens uttalande i anledning av tidningsutgivareföreningens
påpekande bygger på den tankegången att vad som i sig själv
kan betecknas som ett utnyttjande av tryckfriheten och alltså är ett i
tryckfrihetsförordningen medgivet förfarande aldrig kan utgöra ett av
tryckfrihetsförordningen förbjudet hinder mot tryckning, utgivning eller
spridning. Man kan här jämföra med det fallet att en skrift utgives av
myndighet och helt bekostas av statliga medel. Det kan då icke göras
gällande att denna utgivning genom att ta vinden ur seglen för en redan
utgiven tryckt skrift skulle strida mot den angivna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen.
Icke heller kan det eljest i regel hävdas att bidrag
som lämnas av allmänna medel till skrifts tryckning och utgivning utgör
ett otillåtet hinder för tryckning, utgivning och spridning av annan
skrift. Vid stadgandets tolkning måste emellertid samtidigt beaktas vad

SkU 1971: 30

departementschefen uttalade om att en ur försörjningssynpunkt påkallad
pappersransonering kan anses förenlig med tryckfrihetsförordningen
endast om någon åtskillnad icke göres mellan särskilda publikationer
på grund av deras politiska inriktning eller ställningstagande i andra
frågor.

På samma sätt som en pappersransonering gäller att andra åtgärder
av ekonomisk innebörd, t. ex. en skatt eller en höjning av posttaxoma,
kan vara grundlagsstridig, om vid dess tillämpning skillnad göres mellan
olika publikationer på grund av deras politiska inriktning eller eljest
på grund av deras innehåll — förutsatt att den ekonomiska effekten av
åtgärden är av sådan omfattning att åtgärden ur denna synpunkt kan
anses som ett hinder mot publikationens utgivning. Detsamma måste
gälla om den vidtagna åtgärden väl formellt är av generell natur men
vissa publikationer genom en subventionering, fördelad efter politiska
grunder, undgår verkningarna, medan andra, som ej får sådana subventioner,
av åtgärden hindras att utkomma. Genom en sådan kombination
av fördyrande åtgärder och en statlig subventionering av vissa skrifter
kan man tydligen nå just den effekt som bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
riktar sig mot.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710024