Skatteutskottets betänkande nr 27 år 1971

SkU 1971:27

Nr 27

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner
angående expeditionsavgiften för bevis om förvärv
av svenskt medborgarskap.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1971: 120 av fru Hjelm-Wallén m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en översyn av expeditionsavgifterna
för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap;

motionen 1971: 158 (jfr 134) av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs,
bl. a., att expeditionsavgiften för ansökan om och anmälan för svenskt
medborgarskap borttas;

motionen 1971: 592 av fröken Eliasson m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att de avgifter som utgår
för bevis om svenskt medborgarskap avskaffas.

Motionen 1971: 158 har hänvisats till skatteutskottet i ovan angivna
del och i övrigt till inrikesutskottet.

Gällande bestämmelser

Förvärv av svenskt medborgarskap

Utlänning kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan hos
länssstyrelse eller efter ansökan hos invandrarverket. Om medborgarskap
beviljas är sökanden skyldig att lösa bevis härom med 100 kr. i
anmälningsärenden och med 300 kr. i ansökningsärenden.

Anmälan hos länsstyrelse får göras av utlänning som oavbrutet vistats
här från det han fyllt 16 år och dessutom minst fem år dessförinnan.
Anmälan skall ske skriftligen efter det han fyllt 21 men innan
han fyllt 23 år. Den som är statslös eller styrker att han förlorar sitt
utländska medborgarskap om han får svenskt medborgarskap kan göra
sådan anmälan redan då han fyllt 18 år, under motsvarande förutsättningar
beträffande vistelsetidens längd. Även den, som vid födseln blivit
svensk och oavbrutet haft sitt hemvist här till 18 års ålder men som
sedan förlorat sitt svenska medborgarskap, kan återvinna detta genom
anmälan till länsstyrelsen sedan han åter haft hemvist här i två år. Han

1 Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 27

SkU 1971: 27

måste emellertid kunna styrka att dubbelt medborgarskap inte uppkommer.
Förvärv av svenskt medborgarskap enligt dessa bestämmelser medför
i regel att även sökandens ogifta barn under 18 år, som har hemvist
här, blir svenska.

För medborgare i Danmark, Norge och Finland gäller särskilda regler.
Dessa innebär bl. a. att medborgare i något av dessa länder, som
fyllt 18 år och som haft hemvist här sedan sju år och under denna tid
inte dömts till fängelse, i allmänhet kan förvärva medborgarskap här
genom anmälan till länsstyrelse.

Om svenskt medborgarskap inte kan erhållas genom anmälan till länsstyrelsen
kan ansökan om naturalisation i stället göras till invandrarverket.
För att ansökan skall kunna beviljas krävs i regel att sökanden
fyllt 18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket och fört en hederlig
vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj.
I regel brukar också kunskap i svenska språket fordras. Om särskilda
skäl föreligger kan naturalisation beviljas även om dessa villkor ej är
uppfyllda. När sökanden är medborgare i något av de nordiska länderna
kan avvikelse ske från villkoret om minst sju års hemvist i riket
även om annat särskilt skäl inte föreligger. I praxis brukar endast tre
år krävas för nordiska medborgare.

Om sökande med utländskt medborgarskap ej förlorar detta i och
med sin naturalisation, utan fordras härför särskilt medgivande av den
utländska staten, kan som villkor för medborgarskapet föreskrivas att
han inom viss tid styrker att sådant medgivande lämnats. Ibland finns
enligt den utländska lagstiftningen ingen möjlighet att få det utländska
medborgarskapet att upphöra, och i andra fall kan det från början vara
klart att sökanden har ytterst liten utsikt att få befrielse. Att naturalisationen
leder till dubbelt medborgarskap brukar då inte hindra att sökanden
omedelbart naturaliseras. Man eftersträvar emellertid att såvitt
möjligt undvika att dubbelt medborgarskap uppkommer.

Naturalisationen omfattar i regel även sökandens ogifta barn under
18 år.

Ansökan om svenskt medborgarskap ges in till polismyndigheten i
den ort där sökanden är kyrkobokförd, och polismyndigheten gör den
utredning om sökandens personliga förhållanden, försörjningsförmåga
m. m. som behövs för ärendets prövning. Förhör hålls med sökanden,
och ansökningshandlingarna granskas och kompletteras. Härefter inhämtas
uppgifter om sökandens förhållanden från hans arbetsgivare.
Om sökanden inte haft arbetsanställning i landet eller om det behövs
av annat skäl hörs också sökandens hyresvärd. Vidare inhämtas uppgifter
från lokal skattemyndighet och polismyndighet inom vars polisdistrikt
sökanden tidigare varit bosatt eller haft arbetsanställning eller
annan sysselsättning. Uppgifterna skall avse de senaste tre åren här i
riket. Endast om särskilda omständigheter ger anledning därtill görs
utredningen utförligare.

SkU 1971: 27

Sedan utredningen slutförts överlämnas handlingarna till invandrarverket,
som efter erforderliga kompletteringar avgör ärendet. Invandrarverket
kan också, om särskilda skäl föreligger, överlämna ärendet
till Konungen för avgörande.

Den enskildes medborgarskap är i vissa situationer en vital fråga.
Beträffande sociala förmåner har dock en utjämning skett mellan
svenska och utländska medborgare dels genom konventioner som
Sverige slutit med olika främmande stater, dels genom att vår sociallagstiftning
i åtskilliga hänseenden jämställt utlänningar — i varje fall
sådana med fastare anknytning till vårt land — med svenska medborgare.
Vår utlänningslagstiftning har liberaliserats, varför risken för en utlänning
att tvångsvis behöva lämna vårt land är mindre nu än tidigare.
Också på näringslagstiftningens område har utvecklingen gått i riktning
mot att bereda utlänningar en förmånligare ställning.

Expeditionsavgiften

Gällande bestämmelser om expeditionsavgift grundar sig på vissa
principer, som godtogs av riksdagen i samband med 1964 års stämpelskattereform
(prop. 1964: 75, BeU 42). Denna reform innebar att tidigare
bestämmelser på detta område ersattes av en ren skatteförfattning,
stämpelskatteförordningen (1964: 308), och en författning om avgifter
för vissa expeditioner, expeditionskungörelsen (1964: 618). Avgifterna
enligt expeditionskungörelsen bestäms av Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande. Reformen, som grundade sig på en särskild utredning
(SOU 1961: 37), innebar för dessa avgifter att det avgiftspliktiga området
begränsades och att avgiftsnivån höjdes, dock inte över statsverkets
självkostnader.

Enligt propositionen ansåg chefen för finansdepartementet att expeditionsförfattningen
inte behövde underställas riksdagen men att riksdagen
borde få tillfälle att yttra sig om huvudgrunderna för avgifternas
omfattning och storlek. I fråga om dessa grunder anförde departementschefen
bl. a. att expeditionsavgifterna vid de allmänna domstolarna
borde behållas i stort sett oförändrade. Hos övriga statsmyndigheter
borde däremot principen om generell avgiftsplikt slopas och antalet
avgiftsbelagda expeditioner begränsas. Vid denna frågas bedömande
hade man att mot varandra väga å ena sidan serviceprincipen,
enligt vilken allmänheten har ett berättigat intresse av att avgiftsfritt
erhålla expeditioner, och å andra sidan grundsatsen att den som utnyttjar
en myndighets tjänster också skall bidra till att täcka de därigenom
orsakade kostnaderna. Till förmån för serviceprincipen talade bl. a.
vissa praktiska synpunkter, men mot ett fullständigt slopande av avgiftsplikten
hos förvaltningsmyndigheterna talade statsfinansiella skäl.
Serviceprincipen skulle emellertid enligt utredningsförslaget i stor ut -

SkU 1971: 27

sträckning beaktas även inom det avgiftsbelagda området. De föreslagna
avgifterna gav nämligen genomgående inte full kostnadstäckning
för de tjänster staten tillhandahåller. Av billighetsskäl genomfördes sålunda
en viss subventionering av myndigheternas service mot allmänheten.
I detta sammanhang erinrade departementschefen om att den
som är medellös skall kunna medges befrielse från expeditionsavgift hos
förvaltningsmyndighet liksom vid allmän domstol.

Den minskning av antalet avgiftsbelagda expeditioner, som utredningen
föreslagit, fann departementschefen i stort sett väl avvägd men föreslog
ytterligare begränsningar i syfte att åstadkomma en rationalisering
av myndigheternas expeditionsrutiner och att erhålla en mera lättöver
sk ådlig avgiftsförfattning. I första hand borde avgiften slopas för
mindre frekventa expeditioner, även om de i och för sig var av större
värde för sökanden. Vidare borde viss myndighet med hänsyn till den
ringa omfattningen av dess avgiftsuppbörd kunna uteslutas ur kategorien
stämpelpliktiga myndigheter, om principiella och praktiska skäl
medgav detta. — När det gällde urvalet av de expeditioner som skulle
avgiftsbeläggas, fann departementschefen övervägande skäl tala för att
den som genom myndighets beslut erhöll begärt tillstånd, godkännande,
dispens eller eljest särskild rättighet i princip själv skulle bestrida kostnaden
för ärendets handläggning i stället för att skattebetalarna i gemen
skulle bära kostnaden. Från denna huvudregel gjordes flera undantag.
I detta sammanhang uttalade departementschefen att tillstånd givetvis
borde vara avgiftspliktiga endast då avgiften hade någon betydelse för
statsverket.

Avgifternas storlek skulle enligt propositionen normeras genom självkostnadsprincipen
så att avgifterna inte skulle få överstiga statsverkets
självkostnader för expeditionen. Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget
hade det emellertid bekräftats, att det i allmänhet inte lät sig
göra att fastställa statsverkets självkostnad från fall till fall. En på denna
kostnad direkt grundad avgift torde för övrigt enligt departementschefens
uppfattning med all sannolikhet leda till alltför stora ojämnheter
i avgiftssättningen. Det var därför nödvändigt att göra avgiftstarifferna
mera schablonartade. En generell uppräkning av förvaltningsmyndigheternas
avgifter med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar
syntes departementschefen rimlig och väl motiverad.

Bevillningsutskottet (BeU 1964: 42) hade inte något att erinra mot
att Kungl. Maj:t fastställde expeditionsavgifterna, dock under den i
propositionen angivna förutsättningen att avgiften inte översteg statsverkets
självkostnader för expeditionen och således inte fick karaktär
av beskattning. Utskottet fann de i propositionen uppdragna riktlinjerna
ligga väl i linje med vad såväl bevillningsutskottet som riksdagen
och dess revisorer tidigare uttalat i flera sammanhang och tillstyrkte
i princip propositionen.

SkU 1971: 27

Beträffande expeditionsavgifterna för bevis om förvärv av svenskt
medborgarskap genom anmälan innebar utredningens förslag att tidigare
avgift på 6 kr. uppräknades till 25 kr. Om förvärvet skedde genom
naturalisation skulle enligt förslaget avgifterna bli 25—100 kr. i
stället för 40 kr. I expeditionskungörelsen upptogs avgifterna till 30
resp. 100 kr. Fr. o. m. den 1 juli 1968 (SFS 1968: 145) höjdes avgifterna
till 100 resp. 300 kr., samtidigt med en allmän schablonmässig
uppräkning av expeditionsavgifterna med hänsyn till kostnadsförändringarna
efter år 1964. Den förhållandevis kraftiga uppräkningen föranleddes
av en framställning från justitiedepartementet och grundades
på en kostnadsberäkning beträffande handläggningen av ansökningsärendena
inom departementet. Den nya avgiften täckte inte dessa kostnader,
trots att den förberedande handläggningen av ärendena utanför
departementet inte ingick i beräkningen. — Fr. o. m. dea 1 juli 1969
har ansökningsärendena överförts till invandrarverket. Omorganisationen
har hittills inte medfört någon mer väsentlig förändring i fråga
om de lönekostnader m. m., som ingått i den angivna kostnadsberäkningen.
Särskilt den förberedande handläggningen har emellertid förenklats
i olika hänseenden.

Beträffande förhållandena i övriga nordiska länder har utskottet inhämtat
att vid förvärv av finskt medborgarskap utgår stämpelskatt med
lägst 55 och högst 7 000 mark, beroende på storleken av sökandens inkomst.
För förvärv av norskt medborgarskap genom ansökan utgår i
regel en avgift på 100 norska kr. eller för makar med sammanlagt 120
kr. I särskilda fall kan avgiften nedsättas. Förvärv genom anmälan är
fritt. I Danmark och Island utgår icke någon avgift.

Frågans tidigare behandling

Vid 1970 års riksdag behandlades en motion med begäran om översyn
av ifrågavarande enligt motionärernas uppfattning betungande stämpelavgifter.
Bevillningsutskottet (BeU 1970: 17) instämde då i motionärernas
uppfattning att expeditionsavgiften 300 kr. för ansökningsärenden,
vilken hör till de i särklass högsta som utgår enligt expeditionskungörelsen,
i många fall kunde kännas besvärande för sökanden. Som en
jämförelse nämndes att övriga nordiska länder i motsvarande fall tog
ut en i regel avsevärt lägre avgift eller inte någon avgift alls. Utskottet
framhöll också att kostnaderna i vissa fall blev särskilt betungande,
eftersom det förekom att sökandens hemland tog ut avgift för att befria
sökanden från hans medborgarskap där. Enligt de upplysningar
utskottet inhämtat hade emellertid den ifrågavarande expeditionsavgiften
fastställts i enlighet med de principer som legat till grund för 1964
års stämpelskattereform. Att avgiften för ansökningsärenden blivit för -

SkU 1971: 27

hållandevis hög berodde på att bestämmelserna i medborgarskapslagen
krävde en tämligen ingående bedömning i dessa fall. Utskottet konstaterade
vidare att om handläggningen kunde förenklas, såsom vid förvärv
av svenskt medborgarskap efter anmälan till länsstyrelsen, blev
också expeditionsavgiften lägre och framhöll att ett så enkelt förfarande
som möjligt givetvis borde eftersträvas. Det hade upplysts, att handläggningen
av dessa ärenden i viss mån förenklats sedan ansökningsärendena
i samband med invandrarverkets tillkomst den 1 juli 1969
överförts från justitiedepartementet till detta ämbetsverk. Utskottet förutsatte
att invandrarverket även i fortsättningen sökte tillvarata alla
administrativa möjhgheter till förenklingar. Sedan närmare erfarenheter
vunnits av det nya förfarandet antog utskottet att Kungl. Maj:t
skulle ompröva avgiften. Med det anförda ansåg utskottet sig ha besvarat
motionerna.

Betänkandet godkändes av riksdagen, och motionerna föranledde således
inte någon åtgärd.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets 19:e session 1971 föreslogs
att Nordiska rådet rekommenderade regeringarna i Finland, Norge och
Sverige att avskaffa den avgift som utgår för bevis om medborgarskap
i respektive land, och förslaget bifölls den 16 februari 1971.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a., att finansministeriet i Finland
ansåg att det många gånger kunde vara oskäligt att uppbära den
stämpelskatt (55—7 000 mark) som utgår i dessa fall, och att finansministeriet
skulle undersöka möjligheterna att ändra lagen om stämpelskatt
på så sätt, att endast stämpel för beslutet (nu 46,50 mark) skall
utgå.

Justisog politidepartementet i Norge ansåg att man inte borde lägga
avgörande vikt på att avgifterna inte var någon väsentlig inkomstkälla
för staten. Man var i stället av den principiella uppfattningen att frågan
måste ställas i relation till vad som utgår för andra tillstånd, auktorisationer
osv. och avgöras med hänsyn till den allmänna politik som förs
på detta område. Departementet kunde därför inte tillstyrka att avgiften
slopades generellt men hade inte lika stora betänkligheter mot att slopa
avgiften för nordiska medborgare, eftersom dessa utgjorde en antalsmässigt
liten grupp. Departementet hade därför — med vissa reservationer
— inte något att erinra mot en norsk anslutning till förslaget,
såvitt avsåg nordiska medborgare.

Statens invandrarverk i Sverige hade från de synpunkter verket hade
att företräda inte något att erinra mot att expeditionsavgiften slopades
men ansåg att avgiften dock inte borde avskaffas enbart för medborgare
i nordiskt land. Av verkets yttrande framgår bl. a. följande. Under budgetåret
1969/70 beviljade länsstyrelserna medborgarskap för 6 693 personer,
varav 6 432 nordbor. Under samma tid upptog invandrarverket

SkU 1971: 27

4 926 personer, varav 1 190 nordbor, till svenska medborgare. Statsverkets
intäkter av invandrarverkets expeditionsavgifter i naturalisationsärenden
uppgick under nämnda budgetår till omkring 1,5 milj.
kr. Härtill kommer de avgifter som inflöt genom länsstyrelsernas beslut.
— Invandrarverket uppgav vidare att 333 av sammanlagt 4 805
expedierade bevis av olika anledningar kommit i retur under budgetåret
1969/70. Härav återstod 50 outlösta den 30 november 1970. På
grund av sökandens medellöshet expedierade invandrarverket under
nämnda budgetår 23 bevis utan avgift. — Enligt verkets uppfattning
syntes expeditionsavgiften för bevis om svenskt medborgarskap ha fastställts
i enlighet med principerna för 1964 års stämpelreform. Invandrarverket
anförde vidare:

Invandrarverket har kunnat iaktta att avgiften 300 kronor kan vara
betungande. För en familj bestående av man, hustru och barn över 18
år uppgår sammanlagda kostnaden för förvärv av svenskt medborgarskap
till minst 900 kronor. Många invandrare lever under små förhållanden
utan att vara så medellösa att de befrias från avgiften. För dessa
måste avgiften upplevas som kännbar.

Det är ett rättvisekrav att olika grupper av invandrare inte påläggs
olika bördor. Om avgiften slopas för nordbor bör den även slopas för
andra invandrare. För icke-nordbor tillkommer dessutom i många fall
kostnader för befrielse från tidigare medborgarskap. Dessa kan ibland
bli mycket höga.

Utskottet

Utländsk medborgare kan förvärva svenskt medborgarskap genom
anmälan till länsstyrelse eller genom ansökan hos invandrarverket. Möjligheten
att förvärva medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse står
i de flesta fall öppen endast för dansk, finsk eller norsk medborgare,
som vistats i Sverige i sju år. För att ansökan om medborgarskap skall
beviljas krävs i allmänhet att sökanden skall ha vistats här sju år eller,
i fråga om nordiska medborgare, tre år. Vidare skall sökanden ha fört
en hederlig vandel och ha möjlighet att försörja sig och sin familj. I
annat fall får ansökan beviljas endast om särskilda omständigheter motiverar
detta.

Beviljas svenskt medborgarskap är sökanden skyldig att lösa bevis
härom. Avgiften är 100 kr. i anmälningsärenden och 300 kr. i ansökningsärenden.

Motionärerna i de förevarande motionerna anser att dessa expeditionsavgifter
bör slopas. I motionerna 1971: 158 och 1971: 592 yrkas att
riksdagen hemställer härom hos Kungl. Maj:t, medan motionärerna i
motionen 1971: 120 inskränker sig till att begära en översyn av bestämmelserna.
De skäl som åberopas för yrkandena är bl. a. att sam -

SkU 1971: 27

hållet bör underlätta för utlänningar, som uppfyller kraven för svenskt
medborgarskap, att erhålla detta och att avgifterna är avskräckande
höga.

Enligt de principer, som ligger till grund för 1964 års reform av
stämpelskatter och expeditionsavgifter, skall den som genom myndighets
beslut erhållit begärt tillstånd, godkännande e. d. också bidra till kostnaden
för ärendets handläggning. Från denna huvudregel har undantag
gjorts bl. a. för mindre frekventa expeditioner och fall då en avgift skulle
sakna ekonomisk betydelse för statsverket. Sådana skäl kan emellertid
inte åberopas för att slopa avgiften för medborgarskapsbevis. Antalet
beviljade medborgarskap uppgick nämligen under budgetåret 1969/70
till närmare 12 000, och statsverkets intäkter av expeditionsavgifterna
i medborgarskapsärenden inbringade samma budgetår drygt 2,1 milj. kr.
Utskottet vill också framhålla, att medborgarskapsärendena skulle erhålla
en förmånligare behandling än övriga ärendegrupper, om avgiftsplikten
slopades i dessa fall men inte i andra. Denna fråga har emellertid
— som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen — aktualiserats
genom en framställning från Nordiska rådet, och den kommer
därför att prövas av Kungl. Majit.

Det bör emellertid observeras att expeditionsavgiften i medborgarskapsärenden
— liksom avgiften för utgivningsbevis för periodisk skrift
och bevis om ändring av periodisk skrifts titel — fr. o. m. den 1 juli
1968 satts väsentligt högre än övriga avgifter. Avgiftsnivån är i andra
fall högst 60 kr. eller för beslut som meddelas av Kungl. Majit högst
115 kr. Uppräkningen 1968 till de nu gällande beloppen föranleddes
av en framställning från justitiedepartementet och gjordes samtidigt med
en allmän schablonmässig uppräkning med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar
efter 1964. Skatteutskottet vill emellertid — liksom
bevillningsutskottet — framhålla att expeditionsavgiften för medborgarskapsärenden
fortfarande ligger inom ramen för de år 1964 godkända
grunderna för avgiftsuttagets höjd. Statsverkets självkostnader
är nämligen, såvitt utskottet kan bedöma, i dessa fall väsentligt högre.
Det torde för övrigt inte kunna antas, att dessa kostnader i så väsentlig
grad skulle kunna nedbringas genom rationalisering av handläggningen,
att någon påtaglig nedsättning av avgifterna av denna anledning kan
förväntas.

Att bestämmelserna i medborgarskapslagen med nödvändighet innebär,
att statsverket åsamkas kostnader som överstiger de höga expeditionsavgifter
som utgår i dessa ärenden, innebär inte att skatteutskottet
anser att avgifterna är i alla hänseenden väl avvägda. Utan att gå in på
en närmare bedömning av avgiftsnivån i jämförbara ärenden vill utskottet
framhålla att medborgarskapsärendena knappast kan anses så
särpräglade att det utan vidare står klart att det maximum, som på ett

SkU 1971: 27

undantag när tillämpas för övriga expeditioner, bör överskridas på sätt
som skett. Därtill kommer att det — med den positiva inställning statsmakterna
har till invandrarfrågorna — givetvis är särskilt viktigt att
avgifterna avvägs så, att medborgarskapsärenden inte kan anses diskriminerade.

Som bevillningsutskottet anförde förra året kan ifrågavarande avgifter
många gånger vara betungande, särskilt för en familj med vuxna barn
och då sökandens hemland tar ut avgifter för att befria vederbörande
från hans medborgarskap där. Detta kan som motionärerna anfört givetvis
bidra till att många invandrare, trots att de fyller de krav som ställts,
avstår från att söka svenskt medborgarskap, något som i och för sig
måste anses otillfredsställande.

Utskottet anser således, att expeditionsavgifterna för medborgarskapsbevis
— med hänsyn inte minst till den praxis som i övrigt tillämpas i
fråga om avgiftsnivån — bör kunna nedsättas. Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Maj:t vid sin prövning av Nordiska rådets tidigare
nämnda rekommendation beaktar de här framförda synpunkterna. I
enlighet härmed avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkanden, i
den mån motionerna inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet
ovan anfört.

Med det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1971: 120

2. motionen 1971: 158, i vad den hänvisats till skatteutskottet,

3. motionen 1971: 592.

Stockholm den 27 april 1971

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist* (s),
Eriksson i Bäckmora* (c), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson
i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s),
Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), Levin (fp), Söderström (m) och
fru Normark* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Larsson i Umeå (fp) och Levin (fp), vilka

dels anfört följande:

»Kostnaden för att utfå bevis på svenskt medborgarskap från in -

SkU 1971: 27

vandrarverket är för många invandrare som är berättigade att utfå sådant
bevis så ekonomiskt betungande att de av kostnadsskäl måste avstå
från att göra ansökan. Invandrarna har samma skyldigheter som övriga
medborgare i fråga om avgifter och skatter till stat och kommun,
och övergången till svenskt meborgarskap bör därför inte vara förknippad
med särskild avgift. Oavsett om det gäller ansökan om svenskt
medborgarskap eller anmälan därom bör avgiften borttagas. Nordiska
rådet har i år rekommenderat att avgiften för bevis om medborgarskap
avskaffas.»

dels ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1971: 120, 1971: 158
och 1971: 592 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att expeditionsavgiften
för ansökan om och anmälan för svenskt medborgarskap
slopas.