Skatteutskottets betänkande nr 26 år 1971

SkU 1971:26

Nr 26

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdrag
för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan ort och för kostnader
för resor mellan bostad och arbetsplats.

Motionerna

I detta betänkande behandlas följande motioner:

motionen 1971: 238 av herr Winberg m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
(1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Anvisningar

till 33 §.

4. Även för särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskatteverket fastställer milbundna kostnaderna.

För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer riksskatteverket särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen. Detsamma gäller
skattskyldig som har en årlig körsträcka till och från arbetsplatsen om
sammanlagt minst 2 000 mil och skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande last.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser
äger dock alltjämt tillämpning vid 1971 års taxering samt eftertaxering
för år 1971 eller tidigare år.

motionen 1971: 317 av herrar Larsson i Umeå (fp) och Petersson i
Röstånga (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
utredning och förslag till ändrade regler i fråga om avdrag vid in 1

Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 26

SkU 1971: 26

komstbeskattningen för ökade levnadskostnader, då skattskyldig har
arbete på annan ort än där han är bosatt;

motionen 1971: 585 av herr Boo m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning och förslag beträffande
avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader på annan
ort i enlighet med vad i motionen anförts;

motionen 1971: 595 av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Jonsson
i Mora (fp) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär förslag till liberalare regler i fråga om avdrag vid inkomstbeskattningen
för ökade levnadskostnader i fall då skattskyldig har tjänst
eller anställning på annan ort än där han är bosatt;

motionen 1971: 636 av herrar Åkerlind (m) och Komstedt (m) vari
hemställs att riksdagen beslutar att avdraget för användande av egen
bil vid resa till och från arbetet måtte höjas till att motsvara den statliga
bilersättningen vid användande av egen bil och att rikssskatteverket
får i uppdrag att utarbeta erforderliga tillämpningsföreskrifter.

ökade levnadskostnader utom bostadsorten
Gällande bestämmelser m. m.

Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten,
har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan
utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas
för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum,
ökad kostnad för föda osv.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund
att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin
bostad. Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning
eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är
bosatt, medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller
skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan
ifrågasättas att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.

Skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än
den där hans familj är bosatt, är dock berättigad till avdrag för den ökning
av levnadskostnaderna som föranleds av den skilda bosättningen om
det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas
att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.

Riksskattenämnden har i anslutning till dessa bestämmelser i meddelande
nr 2/1967 p. 1 gjort följande uttalande till ledning för taxeringsmyndigheterna: -

SkU 1971:26

Med resa, som berättigar till avdrag för ökade levnadskostnader
(tjänsteresa), bör förstås sådan resa, som är föranledd av förättning
utom den vanliga verksamhetsorten och som är beordrad av arbetsgivaren.

Begreppet den vanliga verksamhetsorten har en i viss mån obestämd
innebörd. Vad som bör omfattas av den vanliga verksamhetsorten framgår
inte heller av lagtexten eller av uttalanden under förarbetena. Följande
allmänna riktlinjer torde emellertid få tjäna till ledning för bedömningen.

I första hand bör avgöras huruvida den skattskyldige kan anses ha ett
särskilt tjänsteställe eller inte. Finns särskilt tjänsteställe, bör den vanliga
verksamhetsorten bestämmas med utgångspunkt från tjänstestället. I allmänhet
torde av omständigheterna framgå var detta är beläget. För anställda
på kontor och verkstäder, i butiker o. dyl. är sålunda tjänstestället
den byggnad, där vederbörande i regel har sin arbetsplats. Vissa anställda
såsom serviceingenjörer, inspektörer, chaufförer m. fl., vilkas
tjänstgöring är mera rörlig, har inte alltid fast arbetslokal. För dessa bör
som tjänsteställe betraktas den lokal, där vederbörande hämtar och inlämnar
arbetsmaterial, mottager arbetsorder och redovisar för deras utförande
etc. — För en del anställda saknas dock särskilt tjänsteställe.
Så torde exempelvis vara fallet för flertalet anställda inom byggnadsoch
anläggningsbranscherna. I dylika fall bör den vanliga verksamhetsorten
bestämmas med utgångspunkt från den anställdes bostad.

Därest skattskyldig i enlighet med vad nyss sagts kan anses ha särskilt
tjänsteställe, bör den vanliga verksamhetsorten anses omfatta ett område,
vars yttre gräns är belägen på ett vägavstånd av 10 kilometer från tjänstestället.
Är tjänstestället beläget inom en tätort, bör dock den vanliga
verksamhetsorten i förekommande fall anses omfatta även den del av
tätorten, som är belägen utanför nyssnämnda område. Med tätort förstås
därvid varje samlad bebyggelse — stad, köping eller annat samhälle —
oavsett om tätorten omfattar en kommun eller del därav eller flera kommuner
eller delar därav. I respektive länsanvisningar bör lämpligen angivas,
vilka samhällen som i enlighet härmed är att anse som tätorter.
Är den skattskyldiges tjänsteställe och bostad belägna på olika orter och
ligger bostaden inom en tätort, bör som vanlig verksamhetsort även
räknas denna tätort.

Saknar skattskyldig särskilt tjänsteställe bör som vanlig verksamhetsort
räknas ett område, vars yttre gräns är belägen på ett vägavstånd av
10 kilometer från bostaden. Är bostaden belägen inom en tätort, bör
dock den vanliga verksamhetsorten i förekommande fall anses omfatta
även den del av tätorten, som är belägen utanför nyssnämnda område.

Inom exempelvis byggnads- och anläggningsbranscherna är det ofta
svårt att avgöra om en resa skall anses som tjänsteresa eller som resa
till och från arbetsplatsen. Utgår traktamentsersättning enligt gällande
kollektivavtal bör i allmänhet antagas att fråga är om tjänsteresa. I dylika
fall bör — såvida i kollektivavtalet angivna ersättningsgrunder följts
— avdrag medgivas med belopp motsvarande den uppburna ersättningen,
dock högst normalbeloppet eller vederbörlig kvotdel därav. Som
förutsättning härför bör emellertid gälla, att resan företagits utom den
vanliga verksamhetsorten.

It Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 26

SkU 1971:26

Avdrag såsom för tjänsteresa utom den vanliga verksamhetsorten bör
i regel inte medgivas skattskyldig, som haft fortlöpande anställning på
en och samma ort under längre tid än två år.

Frågans tidigare behandling

Bevillningsutskottet har tidigare vid flera tillfällen — senast förra
året — avstyrkt bifall till motionsyrkanden om utredning av frågan om
avdrag för ökade levnadskostnader till följd av tjänstgöring utom den
vanliga verksamhetsorten. I sitt av riksdagen godkända betänkande BeU
1970: 19 framhöll utskottet bl. a. att det var svårt att avgöra när ett
fall av dubbel bosättning skulle anses ha det samband med en skattskyldigs
förvärvsverksamhet att ökade levnadskostnader till följd av
sådan bosättning kunde medföra avdragsrätt. Mycket ofta saknades sådant
samband. I författningstexten lämnades exempel på fall då avdrag
kunde vara motiverat. Dessa exempel var enligt utskottets mening
så utformade att beskattningsmyndigheter och skattedomstolar
hade tämligen stora möjligheter att bedöma avdragsfrågan generöst.

Resor med egen bil till och från arbetet
Gällande bestämmelser m. m.

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL har skattskyldig rätt att
dra av skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, när denna
varit belägen på sådant avstånd från hans bostad att han behövt anlita
och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskattenämnden har tid efter annan meddelat anvisningar för tilllämpning
av KL:s bestämmelser om avdrag när det gäller resor med
bil mellan bostad och arbetsplats. I nämndens första anvisning i ämnet,
som tillämpades fr. o. m. 1958 års taxering, rekommenderades ett avdrag
om 1: 70 kr. för körd mil. Med tillämpning fr. o. m. 1962 års taxering
rekommenderades en höjning av avdraget till 1: 80 kr. för mil. Vidare
rekommenderade riksskattenämnden att, om avståndet mellan bostaden
och arbetsplatsen var osedvanligt stort och avdraget därför skulle bli
oproportionerligt högt, särskilt i förhållande till inkomstens storlek, avdrag
borde medges endast med ett i skälig mån reducerat belopp. Med
tillämpning fr. o. m. 1964 års taxering ändrades anvisningarna så att för
körsträckor intill 1 000 mil per år avdrag rekommenderades med 1: 80
kr. per mil och för körsträckor däröver med 1: 00 kr. per mil. Vid 1966
års taxering företogs en höjning av avdragsbeloppen till 2: 00 kr. resp.
1:20 kr., vid 1968 års taxering ytterligare en höjning till 2:25 resp.
1: 50 kr. samt vid 1969 års taxering en höjning till 2 : 50 kr. resp. 1: 75
kr.

SkU 1971:26

1967 års riksdag, som hade att pröva motionsyrkanden om generösare
avdrag för resor med bil mellan bostad och arbetsplats, begärde på förslag
av bevillningsutskottet (BeU 1967: 58) en utredning i syfte att åstadkomma
bestämmelser av innehåll, att ”skäligt avdrag” för sådana resor
i högre grad än enligt då gällande riksskattenämndsanvisningar i ämnet
skulle motsvara de faktiska kostnaderna för resorna. På grundval av en
sådan utredning förelädes 1969 års riksdag i prop. 1969: 29 förslag till
ändrade regler för beräkning av avdrag för resor mellan bostad och
arbetsplats. Propositionen antogs utan ändring av riksdagen.

De nya bestämmelserna innebär att avdraget — liksom hittills — bestäms
av riksskattenämnden. Vissa grunder för beräkningen fastställs
dock i kommunalskattelagen. Dessa innebär att avdraget bestäms enligt
schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och
med hänsyn till både de kostnader som är direkt beroende av körd vägsträcka
(milbundna kostnader) och övriga kostnader för bilen (årsbundna
kostnader). Milbundna kostnader får dras av i sin helhet, oberoende
av vilken färdsträcka den skattskyldige har till och från arbetsplatsen,
medan de årsbundna kostnaderna fördelas mellan körning som avser
resor till och från arbetsplatsen och annan körning på grundval av en
beräkning av genomsnittliga årliga körsträckor för de båda slagen av
körning. Den genomsnittliga årliga färdsträckan mellan bostad och
arbetsplats bör, enligt vad som uttalats i propositionen, beräknas till
1 000 mil och privatkömingen till i medeltal 1 300 mil per år. I enlighet
härmed bör avdraget för de årsbundna kostnaderna för resor mellan
bostad och arbetsplats beräknas till * av årsbeloppet för sådana

2 300

kostnader för varje körd mil intill 1 000 mil. En skattskyldig erhåller
således — under förutsättning att den privata körsträckan uppgår till
1 300 mil — skattemässig täckning för alla årsbundna kostnader för
sådana resor, i den mån färdsträckan till och från arbetet inte överstiger
1 000 mil.

De nya reglerna skiljer mellan milbundna och årsbundna kostnader.
Den traditionella uppdelningen i fasta och rörliga kostnader har alltså
övergivits. Innebörden härav — vilken för övrigt torde vara det betydelsefullaste
inslaget i de nya bestämmelserna — är att avskrivningskostnaderna,
vilka tidigare i sin helhet betraktats som en fast kostnad,
skall delas upp i en årsbunden del motsvarande modellkostnaden, dvs.
den värdeminskning bilen är underkastad genom att bara stå oanvänd,
och en milbunden del motsvarande det slitage bilen är underkastad då
den körs. En skattskyldig som kör bil till arbetsplatsen är alltså — oavsett
hur långt han bor därifrån — berättigad till avdrag för slitaget på
bilen.

Den avdragsgilla bilkostnaden bör enligt meddelande av riksskattenämnden
(RN ser. I nr 7/1969 p. 4) med avseende på 1970 års taxe -

SkU 1971:26

ring och i fråga om resor under kalenderåret 1970 beräknas till 3 kr.
för mil intill 1 000 mil och till 2 kr. för mil för körsträckor däröver.

Frågans tidigare behandling

Bevillningsutskottet avstyrkte år 1970 ett motionsyrkande av innebörd
att avdrag för kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats
skulle medges med högre belopp i Norrlandslänen än annorstädes i riket.
Utskottet framhöll därvid bl. a. att en schablon givetvis inte kunde
konstrueras så att den gav ett i alla lägen rättvisande resultat. Genom
att låta schablonen bygga på en genomsnittlig årlig körsträcka till och
från arbetet på 1 000 mil och genom att göra kostnaderna för slitage
obegränsat avdragsgilla inom ramen för schablonen hade man enligt utskottets
uppfattning tagit vederbörlig hänsyn till sådana skattskyldiga
som hade långa årliga körsträckor till och från arbetet. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

Utskottet

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att avdrag vid
inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader i de fall då skattskyldig
tar anställning på annan ort än där han är bosatt eller bosätter sig
på annan ort än där han har arbete medges endast i vissa särskilt uppräknade
fall. Enligt en bestämmelse, gällande alla skattskyldiga, skall avdrag
medges under förutsättning att anställningen avser en kortare tid
eller arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning
inte skäligen kan ifrågasättas att den skattskyldige skall flytta till
arbetsorten. Enligt en annan regel, avseende skattskyldiga med familj,
kan avdrag för ökade levnadskostnader till följd av dubbel bosättning
medges, om det på grund av den andre makens förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig omständighet
inte skäligen kan ifrågasättas att den skattskyldiges familj
skall flytta till den ort där arbetet skall utföras.

Motionerna 1971: 317, 1971: 585 och 1971: 595 syftar alla till en utvidgning
av rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel
bosättning. Som motivering åberopar motionärerna bl. a. att den till
följd av strukturrationaliseringen inom näringslivet allt intensivare omflyttningen
av arbetskraft medför avsevärda problem för såväl utsom
inflyttningskommuner och att det, inte minst av samhällsekonomiska
skäl, är angeläget att beskattningsreglerna utformas så, att en skattskyldig
vid byte av anställning har möjlighet att, med rätt till avdrag för
ökade levnadskostnader på den nya arbetsorten, bo kvar på en tidigare
bostadsort.

SkU 1971:26

En grundläggande princip vid beskattningen är att avdrag medges endast
för kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Personliga
levnadskostnader är således i princip inte avdragsgilla. I den mån
en skattskyldig för förvärvande av en intäkt i förvärvskälla åsamkas en
ökning av sina normala levnadskostnader är han emellertid i princip
berättigad till avdrag för ett belopp som motsvarar denna ökning av
levnadskostnaderna. Reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader
vid dubbel bosättning innebär inte något avsteg härifrån, eftersom merkostnaderna
i de fall då avdrag kan ifrågakomma direkt eller indirekt
är en följd av den skattskyldiges förvärvsverksamhet.

Skatteutskottet ansluter sig till den av bevillningsutskottet tidigare
(BeU 1969: 9 och 1970: 19) uttalade uppfattningen att bestämmelserna
om avdrag för ökade levnadskostnader, rätt tillämpade, tillgodoser de
fall då sådant avdrag kan vara berättigat och att ett bifall till förevarande
motionsyrkanden skulle innebära att det egentliga innehållet i begreppet
ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning gick helt förlorat.
Skatteutskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1971:317, 1971:
585 och 1971: 595.

De bestämmelser om avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad
och arbetsplats, vilka antogs av 1969 års riksdag och första gången tilllämpats
vid 1970 års taxering, bygger på en schablon så konstruerad, att
en skattskyldig, som årligen kör 1 300 mil privat, för en körsträcka till
och från arbetet av högst 1 000 mil får avdrag för alla sina bilkostnader
och — oavsett hur långt från arbetsplatsen han bor — får fullt avdrag
för driftkostnader och slitage.

I motionen 1971: 238 yrkas att bilkostnadsavdraget skall beräknas enligt
särskilda grunder för sådana skattskyldiga som har årliga körsträckor
till och från arbetet om 2 000 mil och däröver.

Genom den nuvarande utformningen av schablonen har man enligt
utskottets mening tagit vederbörlig hänsyn till sådana skattskyldiga som
har långa årliga körsträckor till och från arbetet. Utskottet avstyrker
därför bifall till yrkandet i motionen.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen 1971: 636 att avdraget för
bilresor mellan bostad och arbetsplats bör bestämmas till belopp motsvarande
den statliga ersättningen vid användandet av egen bil vill utskottet
erinra om att denna ersättning uteslutande avser resor med egen
bil i tjänsten. En schablon av förevarande art bör enligt utskottets mening
vara så utformad, att den i största möjliga utsträckning ger skälig
kompensation för kostnader för resor till och från arbetet utan att otillbörligt
missgynna sådana skattskyldiga, som inte har möjlighet att erhålla
bilkostnadsavdrag för sådana resor.

Från dessa synpunkter finner utskottet schablonen väl avvägd och utskottet
avstyrker därför också bifall till motionen 1971: 636.

SkU 1971:26

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. beträffande avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning att

riksdagen avslår

1. motionen 1971: 317

2. motionen 1971: 585

3. motionen 1971: 595

B. beträffande avdrag för bilresor till och från arbetet
att riksdagen avslår

1. motionen 1971: 238

2. motionen 1971: 636.

Stockholm den 20 april 1971

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Engkvist (s), Eriksson i Bäckmora (c), fru
Holmqvist (s), herrar Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s),
Nilsson i Trobro (m), Wikner (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson
i Stockholm (c), Hörberg* (fp), Söderström (m), Björk i Gävle (c)
och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

beträffande avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning

1. av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Larsson i Umeå (fp), Nilsson i
Trobro (m), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp) Söderström
(m) och Björk i Gävle (c), vilka

dels anfört följande:

”Den pågående strukturrationaliseringen inom näringslivet har på kort
tid helt förändrat förutsättningarna för boende och sysselsättning i vårt
land. Många arbetstagare tvingas till följd av rationaliseringar, företagsnedläggelser
eller liknande att bli yrkesverksamma på annan ort än där
de tidigare varit verksamma. Därvid drabbas utflyttningskommunen av
alla de negativa effekter som blir följden av en avfolkning, medan inflyttningskommunen
åsamkas stora och ofta onödiga investeringskostnader.

SkU 1971: 26

Bevillningsutskottet har tidigare i olika sammanhang som sin mening
uttalat att den nya rörligheten på arbetsmarknaden måste anses vara
förenad med avsevärda fördelar. I syfte bl. a. att främja en sådan rörlighet
och för att underlätta för arbetstagare, som tvingades byta arbete,
att bo kvar på en tidigare anställningsort begärde riksdagen år 1967 på
förslag av bevillningsutskottet (BeU 1967: 58) en utredning i syfte att
åstadkomma ett mer rättvisande avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen.
Denna begäran har som bekant numera lett till att riksdagen
antagit ändrade regler för beräkning av sådant avdrag.

Med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden anser vi det otillfredsställande
att avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning
kan erhållas endast i undantagsfall. Bestämmelserna i kommunalskattelagen
utgör uppenbarligen ett hinder för den anpassning till strukturutvecklingen
inom näringslivet som enligt bevillningsutskottets och
riksdagens tidigare uttalanden måste anses så angelägen från såväl den
enskildes som samhällets synpunkt.

I motsats till majoriteten anser vi således att skattedomstolar och
beskattningsmyndigheter — med den utformning bestämmelserna om
avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning f. n. har — inte
har någon möjlighet att medge avdrag för sådana kostnader i ens tillnärmelsevis
alla de fall, då kostnaderna uppkommit till följd av den
skattskyldiges förvärvsverksamhet och därför rimligen bör vara avdragsgilla
vid taxeringen.

På grund av det anförda anser vi att frågan om avdrag för ökade
levnadskostnader vid dubbel bosättning bör bli föremål för översyn.”

dels ansett att utskottet under punkterna A 1, 2 och 3 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionerna 1971: 317 och 1971: 585
samt med anledning av motionen 1971: 595 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär utredning och förslag till ändrade regler i fråga om
avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall, då skattskyldig
har arbete på annan ort än där han är bosatt.

beträffande avdrag för bilresor till och från arbetet

2. av herrar Larsson i Umeå (fp) och Hörberg (fp), vilka

dels anfört följande:

”1 motsats till majoriteten anser vi den schablon för beräkning av avdrag
för bilresor till och från arbetet som antogs av 1969 års riksdag
inte ge ett skäligt avdrag för sådana resor i de fall den skattskyldige
har långa dagliga resor till och från arbetsplatsen. Schablonen täcker
kostnaderna för resor till och från arbetet endast i det fall privatkör -

SkU 1971: 26

ningen uppgår till eller överstiger 1 300 mil; i andra fall blir kostnaderna
underkompenserade.

I det betänkande vari bevillningsutskottet begärde utredning av frågan
om avdrag för bilresor till och från arbetet (BeU 1967: 58) uppgav
utskottet bl. a. att den reduktion av bilkostnadsavdraget som enligt riksskattenämndens
dåvarande anvisningar borde ske i fråga om körsträckor
överstigande 1 000 mil ofta ledde till alltför kraftiga begränsningar av
avdragsbeloppen. Med hänsyn härtill anser vi det anmärkningsvärt att
i prop. 1969: 29 med förslag till de nya bestämmelserna om avdrag för
bilresor till och från arbetet schablonen ansetts böra tills vidare begränsas
till en årlig körsträcka till och från arbetet av endast 1 000 mil.

Vi är medvetna om svårigheten att utforma en schablon så att den
ger ett i alla lägen tillfredsställande resultat. Med hänsyn till att reseavstånden
under senare år i många fall ökat mycket kraftigt — numera
torde det inte vara ovanligt med dagliga bilresor till och från arbetet på
8 mil eller mera — bör enligt vår mening riksskatteverket i de fall en
skattskyldig har särskilt långa sådana resor, förslagsvis minst 8 mil om
dagen eller 2 000 mil per år, kunna fastställa andra och generösare grunder
för avdragsberäkningen.”

dels ansett att utskottet under punkten B 1 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1971: 238 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas att punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
(1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Reservanternas förslag)

Anvisningar
till
33 §.

4. Även för särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskatteverket fastställer milbundna kostnaderna.

För skattskyldig som på grund För skattskyldig som på grund
av ålder, sjukdom eller handikapp av ålder, sjukdom eller handikapp

är nödsakad att använda bil fastär nödsakad att använda bil fastställer
riksskatteverket särskilda ställer riksskatteverket särskilda

grunder för avdrag för bilresor grunder för avdrag för bilresor

till och från arbetsplatsen. Dettill och från arbetsplatsen. Detsamma
gäller skattskyldig som är samma gäller skattskyldig som har

SkU 1971: 26

(Reservanternas förslag)

en årlig körsträcka till och från
arbetsplatsen om sammanlagt
minst 2 000 mil och skattskyldig
som är tvungen att använda större
bil på grund av skrymmande
last.

3. av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m), vilka — under
åberopande av innehållet i motionen 1971: 636 — ansett att utskottet
under punkten B 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1971: 636 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
(1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

tvungen att använda större bil på
grund av skrymmande last.

(Nuvarande lydelse) (Reservanternas förslag)

Anvisningar
till 33 §.

Även för särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskatteverket fastställer för
varje kalenderår grunder för beräkningen
av de avdrag som får
göras när den skattskyldige använder
egen bil för resor till och från
arbetsplatsen. Avdraget skall av
verket bestämmas enligt schablon
på grundval av genomsnittliga
kostnader för mindre bil och med
hänsyn till både de kostnader,
som äro direkt beroende av körd
vägsträcka (milbundna kostnader),
och övriga kostnader för bilen
(årsbundna kostnader). De årsbundna
kostnaderna skola av verket
fördelas mellan körning, som
avser resor till och från arbetsplatsen,
och annan körning på
grundval av en beräkning av genomsnittliga
årliga körsträckor
för de båda slagen av körning.

SkU 1971:26

(Nuvarande lydelse)

Den andel av de årsbundna kostnaderna
sorn belöper på resor till
och från arbetsplatsen skall för
mil räknat motsvara det belopp,
som behövs för att den skattskyldige
skall erhålla fullt avdrag för
nämnda andel av kostnaderna, när
den sammanlagda årliga körsträckan
för resor till och från arbetsplatsen
motsvarar den schablonmässigt
beräknade genomsnittliga
körsträckan för sådana resor. För
körsträcka därutöver skall avdraget
avse endast de milbundna
kostnaderna.

För skattskyldig

(Reservanternas förslag)

skrymmande last.

MARCUS tOKTR. STHLM 1971 710024