Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 6 år 1971

SfU 1971: 6

Nr 6

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om
samordning av hjälpinsatser vid arbetslöshet och sjukdom.

Motionen

I motionen 1971: 726 av herrar Werner i Malmö och Komstedt hemställes
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att motionen för
beaktande måtte överlämnas till utredningen om sjukpenning vid arbetsvärd
m. m.»

I motionen, som väsentligen tar sikte på de problem som föreligger beträffande
samordning av samhällets stödåtgärder till den som åtnjuter
arbetsvärd, framhålls inledningsvis att den förekommande splittringen
på olika hjälpformer vid arbetslöshet av den enskilde upplevs som förvirrande
och inte alltid rättvis. Arbetslöshetsstödet åt den, som inte
hunnit kvalificera sig för bidrag från erkänd arbetslöshetskassa, skiftar
i omfattning beroende på om vederbörande vänder sig till socialvården
eller till arbetslöshetsnämnden, vilket av motionärerna betecknas som
otillfredsställande. Situationen är enligt motionärerna än mer komplicerad
vid bestämmande av utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning.
Svårigheterna sammanhänger med att det i praktiken inte går
att dra någon klar gräns mellan den, som genomgår rehabilitering i
form av arbetsvärd efter sjukdom eller skada, och annan utbildningssökande.
Motionärerna framhåller att det föreligger ett starkt behov av
administrativ förenkling och större rättstrygghet för den enskilde i dessa
frågor. Enligt motionärerna är arbetsmarknadsstyrelsen generös i sin
tillämpning av bidragsbestämmelserna medan riksförsäkringsverket rekommenderat
mycket stor restriktivitet i fråga om rätt till sjukpenning
under arbetsvärd. Härom anförs i motionen vidare:

Nuvarande system är icke bra. Högst kvalificerade tjänstemän vid
försäkringskassorna och den statliga arbetsvärden får nu spilla tid på
att i fall efter fall tillsammans söka komma överens om vad som skall
gälla. Om sjukpenning tillåtits utgå, skall den enligt riksförsäkringsverket
dras in efter viss tid så snart man anser att den försäkrade hunnit
så långt i utbildningen att han eller hon kan antas vara kapabel att förtjäna
minst hälften så stor arbetsinkomst som den »han hade haft om
han varit frisk och fortsatt sitt gamla yrke» (riksförsäkringsverkets
cirkulärserie nr 6/1968). Detta kan innebära att en person som beviljats
en tvåårig utbildning mister sjukpenningen efter ett år och måste fortsätta
på en lägre ekonomisk nivå.

Sådana förbättringar då det gäller ekonomiskt stöd till den enskilde
under arbetsmarknadsutbildning bör åstadkommas att

Riksdagen 1971.11 sami. Nr 6

SfU 1971:6

2

a) alla bidrag utanordnas från ett enda håll till den enskilde, lämpligen
genom länsarbetsnämnden,

b) bidragen utgår enligt generella normer, som tar hänsyn till den
enskildes behov och som är mera generösa mot fullständiga familjer än
nuvarande principer,

c) utbildningsbidrag på anmodan av den utbildningssökande utgår
med belopp som motsvarar vad som eljest i tillämpliga fall kunnat utgå
i form av sjukpenning från allmän försäkringskassa eller dagersättning
från erkänd arbetslöshetskassa.

Gällande bestämmelser m. m.

Med rehabilitering avses sådan verksamhet som syftar till att återställa
den fysiska och psykiska funktionsförmågan hos sjuka eller skadade
människor eller hjälpa dem att övervinna invaliditet, så att de i
görlig mån blir självförsörjande och oberoende. Inom rehabiliteringsverksamheten
skiljer man mellan den medicinska och den yrkesbetonade
rehabiliteringen (arbetsvärd). Till arbetsvärden hänförs alla icke
medicinska åtgärder, som kan vara erforderliga för att inordna partiellt
arbetsföra i produktionen. Exempel på arbetsvårdande åtgärder är arbetsprövning,
arbetsträning, yrkesutbildning, skyddad sysselsättning och
näringshjälp.

Enligt 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring (AFL) åligger det
försäkringskassa att vid mera långvariga sjukdomsfall - i främsta rummet
sådana där sjukpenning eller sjukhusvård utgivits för nittio dagar i
följd - undersöka huruvida skäl föreligger att vidta rehabiliteringsåtgärder.
Om sådan åtgärd befinns erforderlig, skall kassan se till att den
vidtas. Rehabiliteringsfrågor behandlas i försäkringskassa av ett samarbetslag
som består av representanter för kassan och länsarbetsnämnden.

Under tid då försäkrad är föremål för rehabiliterande åtgärder kan
sjukpenning utgå. För rätt till sjukpenning krävs enligt huvudregeln i 3
kap. 7 § AFL att sjukdom förorsakat nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Som sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av nedsatt
arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Om
den försäkrade är föremål för rehabiliterande åtgärder enligt 4 kap.
2 § AFL, skall arbetsförmågan enligt 3 kap. 8 § AFL anses nedsatt i
den mån den försäkrade därigenom är förhindrad att utföra förvärvsarbete.
Förtidspension eller sjukbidrag kan också utgå under rehabilitering:
särskilt gäller det fall där rehabiliteringen kan väntas ta lång tid
och där pensionförmånerna har större värde för den försäkrade än
sjukpenningen.

Till ledning för tillämpningen av bestämmelsen om sjukpenning vid
arbetsvård har riksförsäkringsverket på grundval av avgöranden i försäkringsdomstolen
hösten 1967 i cirkulär till försäkringskassorna (S nr

SfU 1971:6

3

6/68) lämnat vissa föreskrifter. Verket har därvid angivit att en förutsättning
för att åtgärd enligt 4 kap. 2 § AFL skall anses föreligga är att
den sjukdom som föranlett arbetsvärden redan medfört eller - om åtgärden
ej vidtas - kan komma att medföra nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Om det kan antas att försäkrad, om arbetsvärden
ej kommer till stånd, på den allmänna arbetsmarknaden skulle
kunna uppnå och behålla en arbetsinkomst motsvarande minst hälften
av den han kunnat påräkna om han varit frisk, skall arbetsförmågan
inte anses nedsatt med minst hälften och sjukpenning ej utgå.

Kan sjukpenning utgå, blir frågan huruvida tiden för utgivande av
sjukpenning skall begränsas till viss del av arbetsvårdstiden beroende av
om arbetsvärden kan antas fortgå längre tid än som kan anses erforderligt
för att den försäkrade skall kunna återgå i arbete och förvärva
minst hälften av den arbetsinkomst han kunnat påräkna i sin tidigare
sysselsättning om han varit frisk. Skulle han t. ex. efter en ettårig kontorsutbildning
kunna påräkna minst hälften så stor arbetsinkomst som
den han hade haft om han varit frisk och fortsatt i sitt gamla yrke,
skall sjukpenningtiden begränsas till ett år även i sådant fall, då arbetsvårdstiden
är längre (t. ex. treårig ingenjörsutbildning).

Försäkrad, som av arbetsvårdsorgan beviljats arbetsvärd i form av
arbetsprövning, arbetsträning eller yrkesutbildning, erhåller under tid
denna pågår utbildningsbidrag enligt vissa i arbetsmarknadskungörelsen
och i arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar till denna angivna grunder.
Utbildningsbidraget utgår efter individuell behovsprövning med ett
grundbidrag av f. n. för månad högst 575 kronor för gift och 525 kronor
för ogift person, vartill kommer tillägg i form av hyresbidrag, familjetillägg
och särskilt bidrag, avseende bl. a resekostnadsersättning
och ersättning för läkarundersökning. Utbildningsbidraget minskas i
princip med bl. a. erhållen sjukpenning eller pension från den allmänna
försäkringen, dock ej med större belopp än att visst minimibelopp av
grundbidraget för månad alltid kommer att utgivas. Storleken av detta
s. k. stimulansbidrag - som växlar allteftersom utbildningen äger rum i
eller utom hemorten och om vederbörande är familjeförsörjare eller ej
- uppgår i regel till minst 262 kronor för månad. Utbildningsbidrag beviljas
i fråga om yrkesutbildning och arbetsprövning vid statens arbetsklinik
av länsarbetsnämnd. Vid arbetsprövning vid annan institution och
vid arbetsträning beslutar den huvudman som driver institutionen. Bidrag
som utgår av kommunala medel mot statsbidrag benämnes därvid
klientersättning.

Pågående utredningsarbete

I gemensam framställning till Kungl. Maj:t den 17 december 1968
hemställde riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen om ändring
i lagen om allmän försäkring av innebörd att sjukpenning inte

SfU 1971:6

4

skulle utgå till försäkrad under tid då denne efter arbetsvårdsmyndighets
förmedling undergick arbetsvärd i form av yrkesutbildning.

Myndigheterna konstaterade att nuvarande system, där den försäkrade
under arbetsvärd erhåller försörjning från två skilda håll - försäkringskassa
och arbetsvårdsmyndighet - medförde påtagliga olägenheter
och icke fyllde rimliga krav på tillförlitlighet, effektivitet och lätthanterlighet.
BI. a. framhölls som vanskligt att bedöma en försäkrads förvärvsförmåga
på den allmänna arbetsmarknaden vid arbetsvärdens början liksom
också att avgöra vid vilken tidpunkt under utbildningstiden försörjningsförmåga
skulle anses ha inträtt och sjukpenning på grund därav
ej vidare skulle ifrågakomma.

Myndigheterna ifrågasatte, om inte systemet, i varje fall där arbetsvärden
avser yrkesutbildning, borde avlösas av ett annat, där ersättning
under utbildningstiden utgick enbart i form av bidrag från arbetsmarknadsverket.
Sjukpenningförsäkringen skulle bli vilande så länge
utbildningen pågick och aktualiseras först efter dess avslutande eller
vid avbrott i densamma. En förutsättning för genomförande av en anordning
av angivet slag var att bidraget i varje särskilt fall anpassades
så att det ej understeg den sjukpenning som eljest skulle utgivas jämte
stimulansbidrag. Härför erfordrades ändringar i arbetsmarknadskungörelsen
och AFL.

Framställningen från de båda myndigheterna har remissbehandlats.
Emellertid har verkens förslag av olika skäl inte befunnits medföra en
tillfredsställande lösning av de problem som uppstått.

Chefen för socialdepartementet har på grund härav efter bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 20 mars 1970 tillkallat en sakkunnig med
uppdrag att utreda frågan om sjukpenning vid arbetsvärd m. m. I direktiven
för utredningsmannen anförs bl. a.

Med utgångspunkt i att den allmänna försäkringen även i fortsättningen
skall kunna stödja arbetsmässiga rehabiliteringsåtgärder bör en
utredning ske om den lämpliga utformningen av de närmare villkoren
för detta stöd. En ändamålsenlig samordning mellan de förmåner som
utgår från den allmänna försäkringen och dem som utgår från arbetsvårdsorganen
skall eftersträvas. Vid utredningen bör, mot bakgrund av
de erfarenheter som nu gällande normer gett, särskilt beaktas önskvärdheten
av en sådan utformning av reglerna att de så långt möjligt medger
för den försäkrade att redan vid arbetsvärdens början överblicka
vad som kommer att gälla för honom under rehabiliteringstiden.

Nuvarande normer för utgivande av sjukpenning har visat sig medföra
de största bedömningssvårighetema i fråga om de mycket långvariga
rehabiliteringsåtgärderna. För dessa fall bör särskilt undersökas
vilka möjligheter till en mera ändamålsenlig ordning som kan stå till
buds inom ramen för reglerna inom förtidspensioneringen.

En viktig uppgift vid utredningsarbetet bör slutligen vara att söka
åstadkomma regler som medger en från administrativ synpunkt rationell
handläggning av stödet.

SfU 1971:6

5

Här må vidare nämnas att statsrådet Holmqvist under hösten 1970
tillkallat en sakkunnig för översyn öv bidragsbestämmelser m. m. inom
arbetsmarknadsutbildningen. Enligt direktiven skall den sakkunnige bl. a.
se över reglerna om samordning av utbildningsbidrag med vissa andra
förmåner. Det anges att den sakkunnige därvid skall samråda med utredningen
röranden frågan om sjukpenning vid arbetsvärd m. m.

Utskottet

I förevarande motion tas upp problem rörande samordning av samhällets
stödåtgärder till dem som åtnjuter arbetsvärd i form av arbetsmarknadsutbildning.

Frågor med direkt anknytning till de i motionen berörda problemen
utreds f. n. av den förra våren tillsatta utredningen om sjukpenning
vid arbetsvärd m. m. I direktiven för utredningen pekas på att rådande
normer för utgivande av sjukpenning under tid för arbetsvärd har visat
sig medföra vissa tillämpningssvårigheter, som berörts i en framställning
till Kungl. Majit från riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen.
I framställningen har föreslagits bl. a. att nuvarande system,
innebärande att försäkrad under arbetsvärd erhåller försörjning från
två skilda håll - försäkringskassa och arbetsvårdsmyndighet — borde
avlösas av ett annat, där ersättning utges enbart i form av bidrag från
arbetsmarknadsverket. Enligt direktiven har emellertid verkens förslag
inte befunnits medföra en tillfredsställande lösning av de problem
som uppstått. I direktiven anges att den allmänna försäkringen även i
fortsättningen skall kunna stödja arbetsmarknadsmässiga rehabiliteringsåtgärder
och att en ändamålsenlig samordning mellan de förmåner som
utgår från försäkringen och de som utgår från arbetsvårdsorgan bör eftersträvas.
Vidare uttalas att utredningen bör söka åstadkomma regler,
som dels möjliggör för den försäkrade att redan vid arbetsvärdens början
kunna överblicka vad som kommer att gälla för honom under rehabiliteringstiden
och dels medger en från administrativ synpunkt rationell
handläggning av stödet.

Motionärerna pekar på vissa olägenheter med det nuvarande systemet
och uttalar att det föreligger ett starkt behov av administrativ förenkling
och större rättssäkerhet för den enskilde i dessa frågor. Motionen
innehåller vidare vissa konkreta förslag till ändring av nuvarande
bestämmelser, bl. a. beträffande handläggningen av bidragsfrågoma och
i fråga om bidragens storlek. Motionärerna begär att motionen för beaktande
måtte överlämnas till utredningen om sjukpenning vid arbetsvärd
m. m.

De i motionen framförda synpunkterna och förslagen är enligt utskottets
bedömning samtliga av den art att de innefattas i direktiven
för den ovannämnda utredningen. Då det således kan förutsättas att

SfU 1971:6

6

utredningen, även utan att motionen överlämnas till densamma, kommer
att överväga de frågor som tas upp i motionen, avstyrker utskottet
motionsyrkandet.

Utskottet hemställer
att motionen 1971: 726 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar
ERIC CARLSSON

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s), Jonsson
i Mora (fp), Fredriksson (s), Ringaby (m), fröken Sandell (s), herrar
Magnusson i Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), Mundebo (fp),
fru Håvik (s), herr Björck i Nässjö (m), fröken Pehrsson (c), herrar
Hermansson i Malmberget (vpk), Marcusson (s)* och Signell (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

.

ESSELTE TRYCK, STHLM 71 712082