Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 4 år 1971

SfU 1971:4

Nr 4

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
sänkning av den allmänna pensionsåldern.

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande
motioner, nämligen

a) motionen 1971: 60 av herr Hermansson i Stockholm m.fl. i vilken
föreslagits »att riksdagen måtte uttala sig för en sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 65 år avsedd att träda i kraft från den 1
januari 1972 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om att innevarande
års höstriksdag föreläggs förslag härom»;

b) motionen 1971: 129 av herr Hedlund m.fl. i vilken hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller

1. om tilläggsdirektiv för pensionsålderskommittén, innebärande att
kommitténs målsättning skall vara en sänkning av den allmänna
pensionsåldern från 67 till 65 år;

2. att pensionsålderskommittén ges i uppdrag att med förtur utreda
frågan om sänkning av pensionsåldern».

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår
i princip fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller
67 år. Pensionsåldern 67 år inom folkpensioneringen har gällt sedan
år 1914.

Efter framställning från den försäkrade kan ålderspension tas ut
före 67 års ålder, dock tidigast fr. o. m. den månad den försäkrade
uppnår 63 års ålder. Om ålderspension tas ut i förtid, minskas pensionen
med 0,6 % för varje månad som, då pensionen börjas tas ut,
återstår till den månad då den försäkrade fyller 67 år. Pensionsuttag
kan också uppskjutas. I sådana fall ökas pensionen på motsvarande
sätt med 0,6 % per månad, dock att hänsyn inte tas till tid efter
det att den försäkrade fyllt 70 år. En samordning är föreskriven mellan
uttag av folkpension och tilläggspension. Förtida uttag måste enligt uttrycklig
föreskrift avse båda pensionsandelarna. Sådan uttrycklig föreskrift
saknas beträffande uppskjutet uttag, men reglerna har sådan
konstruktion att den försäkrade inte har något att vinna på att ta ut
tilläggspension men vänta med uttag av folkpension eller tvärtom. Reduktionen
av pensionen vid förtida uttag — liksom ökningen vid uppskjutet
uttag — är livsvarig och bygger på försäkringsmatematiska be -

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 4

SfU 1971: 4

2

räkningsgrunder. Principen är att värdet av de sammanlagda pensionsbelopp
som den försäkrade uppbär i sin livstid skall bli detsamma
oberoende av när han börjar ta ut sin pension. Det uppställs inga särskilda
krav för rätt till förtida uttag av pension, t. ex. att den försäkrade
skall sluta sitt förvärvsarbete. Däremot kan kommunalt bostadstillägg
eller hustrutillägg inte utgå till ålderspension förrän pensionären uppnått
67 års ålder.

Pension före 67 års ålder kan också utgå i form av förtidspension.
Rätt till sådan pension har den som på grund av sjukdom eller annan
nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan fått sin
arbetsförmåga nedsatt med minst hälften. Vid bedömande i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av prestationsförmågan varom är fråga bereda sig inkomst
genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning
och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed
jämförliga omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig
fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller
genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner med krav på en sänkning av pensionsåldern har behandlats
av riksdagen varje år under 1960-talet. Fram till och med år 1968
avslog riksdagen motionerna som regel med motiveringen att andra
förbättringar för pensionärerna måste prioriteras. Är 1969 uttalade
riksdagen (se 2LU 1969: 20) att den inte stod främmande för att utvecklingen
skulle gå mot ett pensionssystem där alla försäkrade skulle
få möjlighet till full ålderspension tidigare än vid uppnådda 67 år. En
lagstiftning som innebar att pensionsåldern inom folk- och tilläggspensioneringen
sattes vid 65 år, som förordades i de då aktuella motionerna,
skulle emellertid medföra betydande kostnadsökningar. Antalet
personer i årsklasserna 65 och 66 kunde beräknas till sammanlagt
ca 160 000. Även om en del av dessa redan erhöll pension i form
av förtida uttag, förtidspension, m. m. kunde den direkta höjningen
av utgifterna för folkpensioner beräknas uppgå till åtskilliga hundra
miljoner kronor. Samtidigt fick man räkna med kostnadsökningar inom
tilläggspensioneringen. Hänsyn måste också tas till minskade skatteintäkter
för stat och kommun och till det förhållandet att två årsklasser
drogs ifrån produktionen. Önskemålet om en sänkt pensionsålder
måste alltjämt vägas mot andra önskemål om förbättringar för pensionärerna.
Vidgade möjligheter till förtidspension för dem som av
särskilda skäl inte kan fortsätta sitt arbete till 67 år måste därvid —
framhöll andra lagutskottet — prioriteras.

SfU 1971:4

3

Vid 1970 års riksdag beslöts ändringar i lagen om allmän försäkring
som innebar förbättringar för äldre förvärvsarbetande i deras rätt att
erhålla förtidspension. Reformen tog särskilt sikte på sådana försäkrade
som inte orkade med sitt arbete eller som friställts utan att annat lämpligt
arbete stod till förfogande. I samband med denna fråga behandlade
andra lagutskottet motioner som gällde frågan om en sänkning av
den allmänna pensionsåldern. I sitt utlåtande 1970: 34 instämde andra
lagutskottet i stort i de synpunkter som låg bakom kraven på en allmän
sänkning av pensionsåldern. Utskottet anförde vidare:

Som utskottet uttalade redan förra året står utskottet inte främmande
för att utvecklingen går mot ett pensionssystem där alla försäkrade
får möjlighet till full ålderspension tidigare än vid uppnådda 67 år.
Hittills har reformarbetet på pensionsområdet koncentrerats på andra
frågor. En uppbyggnad av pensionsnivån har framför allt ansetts böra
prioriteras. Sedan detta arbete i och med tilläggspensioneringens successiva
tillväxt och folkpensioneringens komplettering med pensionstillskotten
förts avsevärt framåt, kan andra angelägna reformer på pensionsområdet
tas upp. Bland sådana märks i synnerhet frågan om
standardsäkring av pensionerna, i vilket avseende fjolårets höstriksdag
begärde utredning, och frågan om pensionsåldern. Det är med hänsyn
härtill som utskottet med tillfredsställelse konstaterar att departementschefen
avser att inhämta Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda frågan om pensionsåldern
inom den allmänna försäkringen. Utskottet utgår från att en
sådan utredning kommer att ta upp frågan om pensionsåldern i hela dess
vidd. Såväl överväganden angående en generell sänkning av pensionsåldern
under 67 år sorn frågan om en mera rörlig pensionsålder bör
alltså omfattas av utredningens uppdrag. Reglerna om förtida uttag
av pension kommer att särskilt aktualiseras i det sammanhanget. Även
frågan om en mjukare övergång till pensioneringen bör bli föremål
för utredningens uppmärksamhet. Så långt det är möjligt bör den enskilde
försäkrades individuella situation få möjlighet att påverka hans
pensionering, varvid man fortsätter på den väg som utstakats genom
föreliggande förslag om vidgad förtidspensionering, enligt vilket för
den äldre arbetskraften det egna önskemålet om pension får en ökad
betydelse. Erfarenheterna av den utvidgade förtidspensioneringen kommer
därför med all sannolikhet att bli av stort värde för kommitténs
bedömningar. Som departementschefen framhåller möter man vid ett
utredningsarbete av detta slag betydande problem där kostnadsfrågan
spelar en dominerande roll och där en avvägning måste ske mot andra
angelägna reformkrav.

Pensionsålderskommittén

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 27 maj 1970 tillkallade
socialministern särskilda sakkunniga för att utreda frågan om pensionsåldern
m. m. I direktiven för de sakkunniga, som antagit benämningen
pensionsålderskommittén, anförs bl. a. följande.

Utredningen bör undersöka hur nuvarande regler för ålderspension
inom såväl folksom tilläggspensioneringen svarar mot de behov och
önskemål som finns hos skilda grupper. När det gäller tanken på en

SfU 1971:4

4

allmän sänkning av pensionsåldern måste ingående övervägas om en
sådan reform ger den från social synpunkt bäst motiverade användningen
av de resurser som kan sättas in. Det är möjligt att andra lösningar
kan ge utrymme för större förbättringar åt dem som har de
största behoven. Olika vägar står här till buds. Den nyligen beslutade
vidgningen av förtidspensioneringen är en väg att ge bättre pensionsmöjligheter
för dem bland den äldre arbetskraften som bäst behöver
komma i åtnjutande av pension tidigare än från 67 års ålder. Genom
en sådan individuell prövning som det där är fråga om kan man inom
en given kostnadsram gå längre ner i åldrarna än vid en generell sänkning
av pensionsåldern.

Konsekvenserna i olika hänseenden av en sänkt pensionsålder bör
noga övervägas med särskild vikt lagd vid de ekonomiska följderna
både för pensionssystemet och för samhället i övrigt. Det bör därvid
beaktas att en sänkt pensionsålder inte bara ställer krav på resurser
för utgående förmåner utan också innebär ett produktionsbortfall.
Angelägenheten av en sänkning av pensionsåldern bör vidare vägas
mot andra reformönskemål. Fördelar och nackdelar från såväl den
enskildes som samhällets synpunkt bör belysas. Om utredningen stannar
för att förorda en allmän sänkning av pensionsåldern bör omfattningen
av och takten för genomförandet av reformen också prövas.

Utredningsarbetet beträffande pensionsåldern bör innefatta en översyn
av hela det regelsystem som gäller för uttag av ålderspension.

Enligt direktiven skall utredningen även pröva frågan om standardsäkring
inom den allmänna pensioneringen.

Det uttalas särskilt att resultaten av utredningens arbete bör redovisas
i ett sammanhang. I redovisningen bör ingå kostnadskalkyler och
anvisningar rörande formerna för täckning av de ökade kostnader som
följer av utredningens förslag.

Utskottet

Sedan frågan om en sänkning av den allmänna pensionsåldern under
en följd av år aktualiserats genom motioner i riksdagen, tillsatte socialministern
i mitten av förra året den s. k. pensionsålderskommittén. Enligt
direktiven skall kommittén undersöka hur nuvarande regler för
ålderspension svarar mot behoven och önskemålen hos skilda grupper.
Utredningen skall ingående överväga om en allmän sänkning av pensionsåldern
ger den från social synpunkt bäst motiverade användningen
av tillgängliga resurser eller om andra lösningar ger utrymme för större
förbättringar åt dem som har de största behoven, t. ex. pensionering
efter individuell prövning, varvid man inom en given kostnadsram
skulle kunna gå längre ned i åldrarna än vid en generell sänkning av
pensionsåldern. Angelägenheten av en pensionsreform skall vägas mot
andra reformönskemål. Bland dessa nämnes särskilt frågan om standardsäkring
inom den allmänna pensioneringen, vilken fråga utredningen
också har att pröva. Det uttalas att resultaten av utredningens
arbete bör redovisas i ett sammanhang. I redovisningen bör ingå kostnadskalkyler
och anvisningar rörande formerna för täckning av de

SfU 1971:4

5

ökade kostnader som följer av de förslag utredningen kan komma att
lägga fram.

I motionen 1971: 129 påtalas att direktiven för kommittén inte klart
utsäger att målsättningen för kommitténs arbete skall vara en sänkning
av pensionsåldern från 67 till 65 år. Motionärerna yrkar att kommittén
skall erhålla tilläggsdirektiv där en sådan målsättning klart framgår.
Vidare yrkar de att kommittén skall ges i uppdrag att utreda frågan
om en sänkt pensionsålder med förtur. Motionärerna anser det angeläget
att kommittén redovisar resultatet av sitt arbete så snart att beslut
kan fattas av innevarande års riksdag om en pensionsåldersreform med
ikraftträdande den 1 januari 1972.

I motionen 1971: 60 yrkas att riksdagen redan nu skall fatta principbeslut
om en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år från
och med den 1 januari 1972 samt i anslutning därtill hemställa om
förslag till innevarande års höstriksdag med erforderliga lagändringar
m. m.

När riksdagen förra året hade att ta ställning till motioner som syftade
till en allmän sänkning av pensionsåldern uttalade riksdagen att den
då aviserade utredningen borde få i uppdrag att ta upp frågan om pensionsåldern
i hela dess vidd. Såväl överväganden angående en generell
sänkning av pensionsåldern under 67 år som frågan om en mera rörlig
pensionsålder borde ingå i utredningens uppdrag. Särskild uppmärksamhet
borde ägnas åt problemet med en mjukare övergång till pensioneringen
där så långt möjligt den försäkrades individuella situation och
önskemål om pensionering skulle få ökad betydelse. Riksdagen framhöll
också att betydande problem mötte vid ett utredningsarbete av detta
slag där kostnadsfrågan spelade en dominerande roll och där avvägning
måste ske mot andra angelägna reformkrav.

Som framgår av vad ovan anförts har direktiven för pensionsålderskommittén
utformats i nära anslutning till riksdagens vägledande uttalande
för utredningsarbetet förra året. Frågan om en sänkt pensionsålder
måste analyseras mot bakgrund av de önskemål och behov som
finns i fråga om såväl en generell som en individuell tidigareläggning
av pensionsinträdet. Man måste också studera kostnadssidan och passa
in pensionsåldersreformen bland andra reformönskemål på socialförsäkringsområdet
och andra reformområden. Utskottet anser det lämpligt
att direktiven för kommittén inte i förväg binder utredningsförslaget
till en bestämd typ av pensionsåldersreform. Den i motionerna förordade
generella sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 år bör enligt
utskottets mening ingå som ett bland flera alternativ för en reform på
området. Utskottet har dock grundad anledning anta att detta alternativ
— med hänsyn till att det förts fram i riksdagen och i andra sammanhang
— särskilt kommer att prövas av kommittén. För detta talar
också att 65 år redan är tillämplig pensionsålder för stora grupper arbetstagare.

SfU 1971: 4

6

Med det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1971: 129
att pensionsålderskommittén skall erhålla tillläggsdirektiv som anger en
generell sänkning av pensionsåldern till 65 år som målet för kommitténs
arbete. Även motionen 1971: 60 i vilken yrkas att riksdagen redan
nu skall fatta principbeslut om en sådan pensionsåldersreform avstyrkes.

Utskottet är inte heller berett att tillstyrka bifall till yrkandet i motionen
1971: 129 om förtursbehandling i pensionsålderskommittén av pensionsåldersfrågan.
Som framgått av det föregående måste pensionsåldersreformen
avvägas mot andra angelägna reformkrav. På socialförsäkringsområdet
märks bland sådana särskilt frågan om standardsäkring
av pensionerna. Utskottet ansluter sig till socialministerns uppläggning
av utredningsarbetet att pensionsåldersfrågan och frågan om
standardsäkring bör behandlas parallellt och att resultaten av utredningens
överväganden bör redovisas i ett sammanhang. Utskottet utgår
emellertid från att utredningsarbetet bedrivs med all möjlig skyndsamhet
och att kommittén erhåller de resurser som erfordras härför.
Att kommittén skulle hinna genomföra sitt arbete på så kort tid att
lagstiftning i ämnet skulle kunna träda i kraft redan den 1 januari 1972
förefaller däremot under alla förhållanden praktiskt omöjligt.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa att

motionerna 1971: 60 och 1971: 129 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar

ERIC CARLSSON

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s), Jonsson
i Mora (fp), Fredriksson (s), Ringaby (m), fröken Sandell (s), herrar
Magnusson i Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), Mundebo (fp),
fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m), Nordberg (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Hermansson i Malmberget (vpk) och Signell (s).

Reservationer

1) av herr Hermansson i Malmberget (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med orden
»När riksdagen» och slutar på s. 6 med orden »praktiskt omöjligt»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Kravet om en sänkning av den allmänna pensionsåldern till i första
hand 65 år bärs upp av en mycket stark opinion inom den svenska
fackföreningsrörelsen och bland löntagarna i gemen. Det uppfattas som
ett jämlikhetskrav av stor angelägenhetsgrad. Ett grundläggande skäl är
dock att det moderna arbetslivet är så pressande och slitsamt, att

SfU 1971: 4

7

behovet av en tidigare pensionering än vid nuvarande 67-årsgräns är
påtagligt och allmänt. De utvidgade möjligheterna till förtidspensionering
som numera föreligger undanröjer inte behovet av den föreslagna
sänkningen av den allmänna pensionsåldern, inte heller en eventuell
överenskommelse mellan en del av arbetsmarknadens partorganisationer.
En sänkt pensionsålder bör lagfästas och erbjuda förmånen åt
alla försäkringstagare inom den allmänna försäkringen. Den kostnad
man på arbetsgivarsidan förväntar sig vara beredd att påta sig bör
kunna komma i fråga även vid en allmän sänkning av pensionsåldern.
Dessutom bör såsom påpekas i motionen 1971: 60 nuvarande oefterrättliga
ordning med en maximering av folkpensionsavgiften slopas. Hänvisningarna
till kostnaderna utgör sålunda inga godtagbara skäl för ett
ytterligare uppskov med reformens genomförande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet kommit till uppfattningen
att ett genomförande av en sänkning av den allmänna pensionsåldern
bör genomföras utan ytterligare tidsförskjutning. Utskottet
tillstyrker därför bifall till motionen 1971: 60. Genom ett sådant bifall
tillgodoses även yrkandena i motionen 1971:129.»

dels ock att utskottet bort hemställa
»att riksdagen — med bifall till motionen 1971: 60 och i anledning
av motionen 1971: 129 — uttalar sig för en sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 65 år avsedd att träda i kraft den 1
januari 1972 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om att
innevarande års höstriksdag föreläggs förslag härom».

2) av herrar Carlsson i Vikmanshyttan, Magnusson i Nennesholm
och fröken Pehrsson (alla c) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med
orden »När riksdagen» och slutar på s. 6 med orden »praktiskt omöjligt»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»En sänkning av den allmänna pensionsåldern, som varit oförändrad
alltsedan 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, framstår enligt
utskottets bedömning som den mest angelägna reformen på socialförsäkringens
område f. n. Som det nu är får de försäkrade som har
fysiskt särskilt ansträngande sysselsättning och som har de lägsta inkomsterna
vänta med sin pensionering till 67 års ålder, medan andra ur
löne- och arbetstidshänseende bättre gynnade grupper kan få gå i pension
vid 65 års ålder eller tidigare. Mot denna bakgrund är det tillfredsställande
att socialministern — sedan motionsyrkanden under en
lång följd av år lagts fram i riksdagen — förra året tillkallat en parlamentarisk
kommitté med uppgift att utreda bl. a. frågan om pensionsåldern.
Utskottet finner det riktigt att utredningen fått i uppdrag att
pröva pensionsfrågan i hela dess vidd och att således både frågan om en
generell sänkning av pensionsåldern och frågan om en rörligare pen -

SfU 1971: 4

8

sionsålder ingår i utredningens direktiv. Enligt utskottets mening bör
icke dessa frågor framstå sorn alternativ utan i stället utgöra komplement
till varandra. Utredningens förslag bör således vara inriktat på en
rörlig pensionsålder där utgångspunkten för rörligheten skall vara 65 år
i stället för som nu 67 år. Denna målsättning bör komma till klart
uttryck i utredningens direktiv, och utskottet tillstyrker yrkandet i motionen
1971: 129 att pensionsålderskommittén skall erhålla tilläggsdirektiv
med detta innehåll.

Med anledning av den angelägenhetsgrad som utskottet vill tillerkänna
en pensionsreform är det önskvärt att pensionsålderskommittén lägger
fram ett förslag om en generell sänkning av pensionsåldern med förtur.
Eftersom riksdagen tidigare uttalat att de lagstiftningsfrågor sorn hänger
samman med en sådan reform med all sannolikhet kan klaras av på
förhållandevis kort tid (2LU 1969: 20), bör det vara möjligt för kommittén
att avlämna ett delförslag i frågan i sådan tid att ändrad lagstiftning
kan träda i kraft den 1 januari 1972. Utskottet tillstyrker därför
bifall jämväl till yrkandet i motionen 1971: 129 om förtursbehandling
i pensionsålderskommittén av pensionsåldersfrågan.

Genom vad utskottet nu anfört får syftet med motionen 1971: 60 anses
i huvudsak bli tillgodosett.»

dels ock att utskottet bort hemställa
»A. att riksdagen med bifall till motionen 1971: 129 och i anledning
av motionen 1971: 60 i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om
tilläggsdirektiv för pensionsålderskommittén i enlighet med vad
utskottet anfört samt om åläggande för kommittén att behandla
frågan om sänkning av pensionsåldern med förtur;

B. att motionen 1971: 60, i den mån den inte kan anses besvarad
genom utskottets hemställan under A., inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.»

Särskilt yttrande

av herrar Jonsson i Mora (fp) och Mundebo (fp), som anfört:

»Enligt vår uppfattning bör en sänkning av pensionsåldern komma till
stånd så snart som möjligt. Folkpartiet har därjämte betonat vikten av
att pensioneringssystemet medger individuell valfrihet. En rörlig pensionsålder
skulle ta hänsyn till att behovet av pension infaller vid skilda
tidpunkter för olika människor. Vi anser att en till 65 år sänkt pensionsålder
med möjlighet till individuella variationer bör vara ett huvudalternativ
i pensionsålderskommitténs utredningsarbete.

Vi utgår från att riksdagen föreläggs förslag till förändring av pensionssystemet
under innevarande mandatperiod. Vi finner därför i detta
läge ej anledning att begära tilläggsdirektiv för det pågående utredningsarbetet.
»

KL BeckmansTrycktrjar AB* Stockholm