Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 36 år 1971

SfU 1971:36

Nr 36

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
utvidgning av socialförsäkringen och om garanterad minimiinkomst.

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande
två motioner, nämligen

1) motionen 1971:244 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk),
i vilken hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning
av förutsättningarna att införa en total (allmän) socialförsäkring, som
täcker alla former av inkomstbortfall;

2) motionen 1971:708 av herr Hedlund m. fl. (c), i vilken hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om ett system med
garanterad minimiinkomst samt om konsekvenserna av ett sådant system
för den framtida socialpolitiken och de befintliga sociala förmånerna.

Motionerna

I motionen 1971:244 (vpk) hävdas att det är nödvändigt med en
allmän översyn av hela socialpolitiken och socialförsäkringskomplexet
i syfte att nå ett såvitt möjligt enhetligt system för alla former av
socialpolitiska insatser. Bakgrunden till motionärernas resonemang är
följande.

Varje vuxen människa skall ha rätt till arbete för att därigenom säkra
sin egen försörjning. Men det finns olika former av inkomstbortfall,
som sjukdom och arbetslöshet, och det finns grupper i samhället —
barn, åldringar och svårt handikappade — som måste få sin försörjning
tryggad till en större eller mindre del genom samhällets försorg.
Olika former av socialhjälp finns för människor som av olika skäl inte
klarar sin försörjning.

Ännu i dag finns rester kvar av den gamla fattigvårdsandan när det
gäller socialhjälpen. Därför tvekar många utanför socialbyråns dörr i
stället för att uppfatta den hjälp de behöver i pressande situationer som
en rättighet. Bland annat för att bryta denna inställning är ett enhetligt
system nödvändigt att få fram. Det bör bli lika naturligt att få samhällets
stöd att klara upp trängda situationer som det nu är att gå till
försäkringskassan och få sin sjukersättning.

Beträffande frågan hur ett enhetligt socialpolitiskt system bör utformas
anför motionärerna.

Det har i diskussionen kring dessa frågor talats om begrepp som
sociallön, social minimistandard osv. Vår avsikt är inte att nu förorda
någon speciell form utan att framhålla det i längden ofrånkomliga be -

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 36

SfU 1971:36

hovet av en allmän socialförsäkring, som inkluderar alla sjukvårdskostnader
(läkarbesök, tandvård, mediciner, glasögon etc.) och alla typer
av inkomstbortfall. En sådan allmän socialförsäkring, finansierad via
statsbudgeten (skattevägen, arbetsgivaravgifter, arbetstagares försäkringsavgifter)
innebär minskad byråkrati, reducerar socialhjälpsbehoven, eliminerar
förödmjukelser i samhället och kan vara en del av en allmän
politik för jämställdhet. En finansiering via statsbudgeten är också nödvändig
för att ge alla samma möjligheter oberoende av bostadsort. Vi
vet att det för närvarande finns olika bedömningar exempelvis av
socialhjälpsbehov mellan kommuner i landet. Även sådana olägenheter
skulle alltså elimineras med ett enhetligt system.

I motionen 1971:708 (c) anförs att den omfördelning av kontanta
inkomster mellan olika individer, som äger rum med samhällets medverkan,
i princip sker på två vägar, genom skattesystemet och genom
olika former av bidrag. Skattesystemet, särskilt den progressiva skatten
till staten, har ofta betecknats som det effektivaste instrumentet för att
åstadkomma ökad ekonomisk jämlikhet. Omfördelning med hjälp av
beskattningen har emellertid givna begränsningar. Det är förhållandevis
effektivt då det gäller att åstadkomma utjämning från toppen av inkomstpyramiden
men inte lika användbart då det gäller att stärka de
lägre inkomsttagarnas levnadsstandard. För dem har bidragssystemet
blivit allt viktigare. Bidrag ger ur jämlikhetssynpunkt bättre möjligheter
att placera inkomstförstärkningarna där de bäst behövs än vad
en omfördelning enbart via skatterna gör.

I det ekonomiska och sociala trygghetssystemet finns enligt motionärerna
vissa brister. De anför härom.

De socialförsäkringar och bidrag som i dag finns i vårt land bildar
utan tvivel ett mycket förnämligt socialt trygghetssystem. Såväl själva
strukturen med en lång rad skilda stödformer som det förhållandet att
systemet byggts upp under lång tid har emellertid lett till ojämnheter.
Dessa har enligt vår mening blivit allt påtagligare sedan de selektiva
stödformerna under senare år fått ökad betydelse.

Den uppbyggnad som socialförsäkringssystemet nu har medför därför
uppenbara risker för att samhällets stöd inte kommer dem till godo
som bäst behöver detta. Vissa undersökningar tyder på att så verkligen
också är fallet. Ett oenhetligt system medför bl. a. stora informationsproblem
och risken för orättvisor blir stor. Principiellt viktigast är emellertid
att ett sådant system inte kan täcka alla tänkbara behov, eftersom
dessa inte kan preciseras i förväg.

Enligt motionärerna kan dessa brister rättas till i betydande grad om
den fortsatta utbyggnaden av socialförsäkringssystemet och övriga sociala
välfärdsanordningar mera medvetet riktas in på att stärka de
förmåner som i första hand skall skapa en ekonomisk och social
grundtrygghet, t. ex. folkpensioner, familjepolitiskt stöd osv. Inte minst
viktigt är därvid att undersöka om respektive stödformer kan utvidgas
till nya grupper, varvid behovet av socialhjälp skulle kunna minska.

På längre sikt bör strävan enligt motionärernas mening vara att
åstadkomma någon form av garanterad minimiinkomst för alla, som

SfU 1971:36

inte är i stånd att försörja sig själva genom arbete eller på annat sätt.
Motionärerna fortsätter.

1 princip kan ett sådant system knytas antingen till skattesystemet,
då det delvis får formen av s. k. negativ skatt eller utformas
som ett bidragssystem (”folkbidrag”). Med hänsyn till att det är nödvändigt
att bygga ut ett sådant system i etapper, torde den senare vägen
vara den i praktiken lättframkomligaste.

En garanterad minimiinkomst innebär en samordning av åtskilliga
av de i dag existerande bidragen eller försäkringarna, t. ex. sjukpenning,
arbetslöshetsförsäkring och socialhjälp.

Därmed uppnås bl. a. att de sociala välfärdsanordningarna bättre svarar
mot existerande behov, administrativ förenkling och mindre risker
för godtycke. Genom att införa ett generellt system kan resurserna inom
socialvården i ökad utsträckning koncentreras på rådgivande, förebyggande
och rehabiliterande verksamhet, och förutsättningarna okar för
ett mera förtroendefullt samarbete mellan samhällets representanter och
dem som behöver stöd. Den snabba utvecklingen på dataområdet bör
kunna skapa möjligheter för ett smidigt och snabbt fungerande transfereringssystem.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner med begäran om en allmän
översyn av lagen om allmän försäkring. Ändamålet med en sådan
översyn skulle vara att pröva hur man kunde vidga ramen för försäkringens
funktion i trygghetssystemet. Prövningen skulle inte endast ta
sikte på de försäkringsbehov som redan inryms i lagen utan även mot
bakgrund av ett rationellt utnyttjande av försäkringssystemet och försäkringsadministrationens
potentiella möjligheter avse andra och nya
behov. I motionerna gavs en rad exempel på överväganden som lämpligen
borde ingå i översynen.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtandet 2LU
1969:74. I detta framhöll utskottet att, om försäkringen även i framtiden
skulle kunna fylla sin funktion som ett av de viktigaste instrumenten
för genomförandet av generella trygghetsskapande åtgärder,
det var nödvändigt att den kontinuerligt anpassades till den fortsatta
utvecklingen i samhället. En sådan anpassning kunde ta sikte på förbättringar
inom den nuvarande lagstiftningens ram men också inriktas
på att utvidga, samordna och förenkla reglerna för närbesläktade förmåner
på området för social trygghet. Enligt utskottets mening hade
såväl regering som riksdag alltsedan den allmänna försäkringslagens
tillkomst varit medvetna om dessa förhållanden. Ett kontinuerligt utredningsarbete
hade ägt rum på socialförsäkringens område och pågick
alltjämt. Efter en sammanfattande redogörelse för det pågående
arbetet med översyn av den allmänna försäkringen och närliggande reglering
på det sociala trygghetsfältet fortsatte utskottet:

Av den lämnade sammanställningen framgår att en mängd av de konkreta
utredningsuppgifter som exemplifierats i motionerna och i en del

SfU 1971:36

av remissyttranden redan är föremål för utredning eller överväganden
i Kungl. Maj:ts kansli. Översikten ger också en god föreställning om
den aktivitet som pågår att anpassa socialförsäkringssystemet till samhällsutvecklingen.
Det är sannolikt att man förr eller senare tvingas
till att såsom motionärerna önskar och en del remissinstanser uttalat
göra en samordnande översyn av hela systemet. Vid en sådan skulle den
framtida målsättningen för samhällets trygghetspolitik kunna tas upp
till en bred och allsidig bedömning. Enligt utskottets mening är emellertid
tiden ännu inte mogen för tillkallandet av en utredning med sådant
uppdrag. Det pågående utredningsarbetet bör åtminstone i mera väsentliga
avseenden slutföras innan man startar en ny med all sannolikhet omfattande
och arbetskrävande översyn av hela socialförsäkringslagstiftningen.
Motionärernas utredningsönskemål bör därför enligt utskottets
mening inte i dagens läge föranleda någon åtgärd.

Utskottets hemställan att motionerna inte skulle föranleda någon
åtgärd bifölls av riksdagen.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner med begäran om utredning
om införande av ett system med garanterad minimiinkomst. Motionerna
avslogs av riksdagen i enlighet med hemställan i andra lagutskottets utlåtande
2LU 1970:41. Till stöd för sitt ställningstagande hade andra
lagutskottet anfört följande.

Det sociala trygghetssystemet bygger dels på generella stödformer avsedda
att medföra en utjämning mellan olika grupper i samhället med
hänsyn till inkomstförhållanden och försörjningsbörda, dels på särskilda
trygghetsanordningar, som skall träda i funktion när den enskilde av
någon anledning blir i behov av hjälp. Till den förra gruppen kan hänföras
familjepolitiskt stöd såsom barnbidrag och statligt bostadsstöd.
I gruppen av mera selektivt inriktade stödformer ingår exempelvis socialförsäkringar
som sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Samhällets trygghetsanordningar har byggts upp successivt under en
lång följd av år, och vissa ojämnheter i systemet har av naturliga skäl
inte kunnat undvikas. Sistnämnda förhållande bör emellertid inte överbetonas.
De olika trygghetsanordningarna är i betydande mån samordnade,
och exempelvis lagen om allmän försäkring med dess samordnade
skydd vid sjukdom, moderskap, invaliditet och ålderdom innefattar
ett generellt verkande skydd av mycket förnämligt slag. Trygghetssystemet
bygger på tanken att ingen hjälpbehövande skall ställas
utan samhällets skydd. Socialhjälpslagen innebär en yttersta garanti
för att den enskilde inte skall lämnas utan bistånd, om han är i behov
av hjälp och inte fångas upp av andra skyddsanordningar inom socialoch
arbetsmarknadspolitiken.

Utskottet är skeptiskt till de förslag som lagts fram att man helt
eller delvis skall avlösa vårt nuvarande socialpolitiska system med någon
form av generellt verkande inkomsttrygghet. Förslagen är alltför
diffusa för att man skall kunna göra en bedömning av verkningarna.
De angivna fördelarna är ingalunda odiskutabla. I den mån förslagen
endast innebär införande av grundtrygghet upp till en viss nivå kan
man inte avstå från påbyggnadsanordningar av i princip samma slag som
de vi f. n. har. Mot den bakgrunden måste de påstådda administrativa
vinsterna bli begränsade.

SfU 1971:36

Den i motionerna redovisade argumenteringen har inte övertygat
utskottet om att man skall överge de metoder som hittills använts för
att ge den enskilde ett så fullständigt socialt skydd som möjligt. Den
stora fördelen med ett system med selektiva och differentierade stödformer
är att man på ett ändamålsenligt sätt kan styra hjälpen till de
grupper eller till de enskilda som är i behov därav. Utskottet anser att
man bör fortsätta med det nuvarande systemet med samordnade åtgärder
inom social-, familje-, utbildnings-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.
Det synes också vara möjligt att inom ramen för socialhjälpslagen
nå fram till en ordning, som i viss mån kan tillgodose det syfte
som ligger bakom motionerna. I det sammanhanget kan det pekas på
ett förslag som socialförvaltningen i Stockholms stad lagt fram om nya
riktlinjer för utgivande av socialhjälp. Förslaget innebär enligt förvaltningen
fastställande av en klart uttryckt ekonomisk minimistandard för
samtliga stadens invånare.

Frågan om en garanterad minimiinkomst för alla medborgare genom
ett system med s. k. negativ skatt har diskuterats i riksdagen vid upprepade
tillfällen. Ett sådant system, som ursprungligen aktualiserats i
USA, innebär att alla under en viss inkomstnivå är fritagna från inkomstskatt
och tillförsäkrade ett kontant bidrag, som efter prövning i samband
med inkomsttaxeringen utgår med maximalt belopp till den, som
saknar egen inkomst, och med reducerat belopp till den, vars inkomst
understiger den för alla fastställda inkomstnivån.

På hemställan av bevillningsutskottet avslog riksdagen förra året
motioner med begäran om utredning av möjligheterna att införa negativ
skatt (BeU 1970:40). Införandet av en garanterad inkomst i form av
negativ skatt kunde inte ske utan en omprövning av hela socialpolitiken.
Systemet var förenat med betydande svårigheter och det individuella
behovet av andra samhälleliga åtgärder än kontanta bidrag kunde,
om reformen genomfördes, likväl kvarstå. Från beskattningssynpunkt
kunde invändas att förslaget om negativ skatt krävde en fullständig omprövning
av det skatterättsliga inkomstbegreppet. En sådan skatt skulle
också medföra i det närmaste oöverstigliga kontrolltekniska och administrativa
svårigheter. Kravet på en garanterad minimiinkomst kunde enligt
bevillningsutskottets mening enklare och bättre tillgodoses inom
ramen för den nuvarande social- och skattepolitiken än genom ett system
med negativ skatt.

I betänkandet SkU 1971:18 har skatteutskottet — i anledning av
motioner med nytt krav på utredning av frågan om negativ skatt —
uttalat att några nya omständigheter inte framkommit som borde föranleda
annan ståndpunkt i frågan än den som intogs av riksdagen förra
året.

Utskottet

I motionen 1971:244 hemställs om utredning av förutsättningarna
för införandet av en allmän socialförsäkring, som skall täcka alla for -

SfU 1971:36

mer av inkomstbortfall. En sådan försäkring skall trygga försörjningen
för barn, åldringar och handikappade samt ersätta förlust av inkomst
vid sjukdom och arbetslöshet. Finansieringen föreslås ske via statsbudgeten.

I motionen 1971:708 begärs utredning av frågan om garanterad minimiinkomst.
En inkomst av detta slag skall utgå till alla som inte är i
stånd att försörja sig själva genom arbete eller på annat sätt. Ett sådant
system med folkbidrag skulle enligt motionärerna leda till en samordning
av åtskilliga nuvarande trygghetsanordningar, såsom sjukförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och socialhjälp. Man skulle vinna en bättre anpassning
till existerande hjälpbehov, administrativ förenkling och minskade
risker för godtycke. Socialvårdens resurser skulle frigöras och i
ökad omfattning kunna koncentreras på rådgivande, förebyggande och
rehabiliterande verksamhet.

Frågor av det slag som tas upp i motionerna har behandlats av riksdagen
vid tidigare tillfällen. Vid 1969 års riksdag väcktes motioner med
yrkande om en allmän översyn av lagen om allmän försäkring. Syftet
med en sådan översyn skulle vara att pröva hur man kunde vidga ramen
för försäkringens funktion i trygghetssystemet. Riksdagen framhöll
att det var nödvändigt att kontinuerligt anpassa socialförsäkringarna
till utvecklingen i samhället dels genom förbättringar inom den
nuvarande lagstiftningens ram, dels genom utvidgning, samordning och
förenkling av reglerna för närbesläktade förmåner på området för social
trygghet. Sådan reformverksamhet hade pågått successivt och pågick
alltjämt. I själva verket rådde stor aktivitet att anpassa socialförsäkringssystemet
till samhällsutvecklingen. Riksdagen uttalade att man
sannolikt förr eller senare tvingades till att göra en samordnande översyn
av hela försäkringssystemet, varvid den framtida målsättningen för
samhällets trygghetspolitik kunde tas upp till en bred och allsidig bedömning.
Tiden var emellertid inte mogen för tillkallandet av en utredning
med sådant uppdrag. Motionerna avslogs därför.

Enligt socialförsäkringsutskottets mening saknas anledning att frångå
den bedömning som gjordes av 1969 års riksdag. Alltjämt pågår ett
intensivt utredningsarbete på socialförsäkringsområdet. Utskottet vill
som exempel peka på utredningen om tandvårdsförsäkring, sjukpenningutredningen,
pensionsålderskommittén och den i år tillkallade utredningen
om översyn av yrkesskadeförsäkringen. På angränsande områden
märks bl. a. familjepolitiska kommittén, socialutredningen och
den i år avslutade KSA-utredningen, vars förslag om försäkring och
annat kontant stöd vid arbetslöshet f. n. övervägs i Kungl. Maj:ts kansli.
Detta utredningsarbete bör i väsentliga delar slutföras och prövas innan
man tar upp frågan om utredning av en allmän socialförsäkring av den
typ som skisseras i motionen 1971:244. Utskottet kan således inte tillstyrka
bifall till det utredningsyrkande som framställs i denna motion.

SfU 1971:36

Frågan om garanterad minimiinkomst prövades av 1970 års riksdag.
På hemställan av andra lagutskottet avslog riksdagen motioner med
samma yrkande som motionen 1971:708. I det föregående har återgivits
de skäl som andra lagutskottet anförde för ett sådant ställningstagande.
I årets motion har inte åberopats någon omständighet som enligt socialförsäkringsutskottets
mening bör föranleda riksdagen att intaga annan
ståndpunkt i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall jämväl till utredningsyrkandet
i motionen 1971:708.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

1) att motionen 1971:244 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

2) att motionen 1971:708 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 november 1971
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp),
fröken Sandell (s)*, herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson
i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar Mundebo (fp), Nordberg
(s), Björck i Nässjö (m), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar
Hermansson i Malmberget (vpk) och Andersson i Nybro (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

A) vid utskottets hemställan under 1) av herr Hermansson i Malmberget
(vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med
orden ”Enligt socialförsäkringsutskottets” och slutar på s. 7 med ”i motionen
1971:708” bort ersättas med text av följande lydelse:

”Enligt socialförsäkringsutskottets mening förefaller det emellertid nu
nödvändigt att utreda förutsättningarna att införa en allmän socialförsäkring
av det slag som skisseras i motionen 1971:244. Det utredningsarbete
som pågår på socialförsäkringsområdet är inriktat på enskilda
delar av detsamma, som t. ex. utredningen om tandvårdsförsäkring,
sjukpenningutredningen, pensionsålderskommittén och den i år
tillkallade utredningen om översyn av yrkesskadeförsäkringen. Liksom
familjepolitiska kommittén, socialutredningen och den i år avslutade
KSA-utredningen behandlar dessa väsentliga delar av socialpolitiken.
Men vilka förslag dessa än kommer med så kan resultatet inte bli annat

SfU 1971:36

än dellösningar. Det riktiga måste vara att nu pröva förutsättningarna
för en ny inriktning av hela detta arbete och komma fram till en klar
målsättning och ett såvitt möjligt enhetligt system för alla former av
socialpolitiska insatser.

Socialförsäkringsutskottet delar också den i motion 1971:244 framförda
meningen att en sådan allmän socialförsäkring skall finansieras
via statsbudgeten. Ett sådant tillvägagångssätt är nödvändigt inte minst
för att åstadkomma jämställdhet för alla människor, oavsett boendeort.

Däremot anser sig utskottet inte nu böra förorda någon speciell form,
som t. ex. sociallön, social minimistandard eller dylikt. Utskottet kan
därför inte ansluta sig till det i motionen 1971:708 framförda utredningsyrkandet
om garanterad minimiinkomst.

Riksdagen uttalade år 1969 att det förr eller senare måste göras en
samordnande översyn av hela försäkringssystemet. Insikten härom och
erfarenheterna av den hittills förda debatten om socialvården som helhet
och i enskilda delar gör att utskottet ansluter sig till den i motionen
1971:244 framförda uppfattningen att det behövs en allmän socialförsäkring
som inkluderar alla sjukvårdskostnader och alla typer av inkomstbortfall.
Utskottet tillstyrker följaktligen det i denna motion framställda
utredningsyrkandet.”

dels ock att utskottet bort hemställa

”1) att riksdagen med bifall till motionen 1971:244 hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning av förutsättningarna att införa
en allmän socialförsäkring, som täcker alla former av inkomstbortfall,
i enlighet med vad utskottet anfört”.

B) Vid utskottets hemställan under 2) av herrar Jonsson i Mora (fp),
Magnusson i Nennesholm (c), Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c) och
herr Andersson i Nybro (c), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med orden
”Frågan om” och slutar med ”i motionen 1971:708” bort ersättas
med text av följande lydelse:

”Det socialförsäkringsskydd och kompletterande bidragsskydd som i
dag finns i vårt land utgör i flera avseenden ett gott socialt trygghetssystem.
Till detta har bl. a. bidragit att systemet anpassats till utvecklingen
i samhället. En sådan anpassning pågår alltjämt. Ett flertal utredningar
är således f. n. sysselsatta med att pröva förslag till förbättringar av
olika delar av socialförsäkringsskyddet. Någon utredning med uppgift
att göra en samlad översyn av hela systemet är däremot inte verksam.

Som framhålles i motionen 1971:708 är riskerna — trots vårt omfattande
trygghetssystem — alltjämt stora för att betydande grupper,
oftast de sämst ställda, skall hamna utanför både välfärdsstegringen
och den ekonomiska utjämning, som i första hand borde komma dessa

SfU 1971:36

sistnämnda grupper till godo. Samtidigt är svårigheterna att åstadkomma
en ekonomisk grundtrygghet för denna heterogena grupp uppenbara.

Allmän enighet råder om att det sociala trygghetssystemet på sikt bör
förstärkas. Då de olika trygghetsanordningarna har byggts upp successivt
under en lång följd av år har det av naturliga skäl inte heller gått att
undvika vissa ojämnheter i systemet. Detta förhållande skall givetvis
inte överbetonas. Utskottet vill dock understryka nödvändigheten av att
ansträngningar sätts in för att genom en bättre samordning mellan de
nuvarande socialförsäkringsgrenama eller på annat sätt komma till
rätta med de här påtalade bristerna. Därvid uppkommer bl. a. frågan
om möjligheten att införa någon form av garanterad minimiinkomst för
alla. Syftet med en sådan generell trygghetsförsäkring skulle också vara
att förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda i samhället.
Direkta inkomstöverföringar är den enda möjliga metoden för att
bistå dessa. Den sannolika höga andelen indirekt skatt även på lång
sikt skärper kravet på en garanterad inkomst.

Olika system kan därvid tänkas. Genom att bygga på skattesystemet
med någon form av s. k. negativ skatt kan man komma ett steg på vägen.
Inte heller då blir emellertid systemet fullkomligt. De som helt
saknar beskattningsbar inkomst kommer således att lämnas utanför. Det
finns därför skäl att låta övervägandena även omfatta någon form av
garanterad minimiinkomst. En sådan lösning kräver emellertid en fullständig
jämförbarhet mellan olika inkomstbelopp. För att få en möjlighet
att överblicka de verkliga behoven torde därför en mängd nu icke
skattepliktiga inkomster få lov att göras skattepliktiga och en beloppsmässig
justering ske i anslutning därtill.

Både tekniskt och ekonomiskt erbjuder också frågan betydande svårigheter.
Det ligger därför i sakens natur att den måste ses i ett långt
perspektiv. Samtidigt har den en sådan vikt, att det omfattande och
säkerligen tidskrävande utredningsarbete, som måste föregå en sådan
reform, icke bör uppskjutas utan snarast möjligt igångsättas. En viktig
del av detta utredningsarbete måste vara att tillgodogöra sig utländska
rön och erfarenheter av liknande system. Utskottet tillstyrker alltså det
i motionen 1971:708 framförda yrkandet om utredning om ett system
med garanterad minimiinkomst samt om konsekvenserna av ett sådant
system för den framtida socialpolitiken och de befintliga sociala förmånerna.
”

dels ock att utskottet bort hemställa

”2) att riksdagen med bifall till motionen 1971:708 hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning angående ett system med
garanterad minimiinkomst i enlighet med vad utskottet anfört”.

E6NELLSKA STHLM