Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 35 år 1971

SfU 1971:35

Nr 35

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om
översyn av pensionsreglerna för handikappade, m. m.

1 motionen 1971: 127 av herr Hamrin m. fl. (fp) har yrkats att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om översyn av pensionsreglerna
för handikappade i syfte

a) att skapa bättre ekonomiska förhållanden för handikappade som
står utanför ATP eller har mycket liten ATP,

b) att alla pensionsförmåner görs oberoende av civilstånd och kön,

c) att pensionsreglerna angående invaliditetstillägg ändras så, att tilllägg
till ålderspension utgår även om behov inträffat efter 63 års ålder,

d) att invaliditetsersättning kan utgå tillsammans med änkepension,

e) att personer med partiell förtidspension kan tillgodoräkna sig ATPpoäng
för inkomst av förvärvsarbete för att höja dels ålderspensionen,
dels den utgående förtidspensionen,

f) att personer, som har förtidspension ej beräknad på antagandepoäng
under del av år, kan tillgodoräknas pensionspoäng för inkomst under
den återstående delen av året.

Yrkandet under b) har utskottet behandlat i sitt betänkande 1971: 24.
Ett annat i motionen framställt yrkande om handikappades speciella
problem vid utformningen av en tandvårdsförsäkring har utskottet behandlat
i betänkandet 1971:16.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1971: 133.

Förbättring av pensionsförmånerna för handikappade utan ATP
eller med mycket liten ATP

Gällande bestämmelser m. m.

Rätt till förtidspension inom folkpensioneringen tillkommer försäkrad,
som fyllt 16 år, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan
nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspensionens
storlek graderas efter arbetsförmågans nedsättning. Försäkrad, vars
arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 35

SfU 1971: 35

därav återstår, erhåller således hel förtidspension. Är arbetsförmågan
nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utgår
två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga fall utgår halv förtidspension.
Hel förtidspension motsvarar för år räknat 90 procent av basbeloppet
(=6 900 okt. 1971).

Förtidspension kan kompletteras med barntillägg, hustrutillägg, kommunalt
bostadstillägg och invaliditetstillägg.

Till folkpension i form av förtidspension utgår sedan den 1 juli 1969
pensionstillskott. Dessa utgjorde det första året 3 procent av basbeloppet.
De har därefter stigit och stiger alltjämt med 3 procent årligen så att
penstionstillskottet från och med den 1 juli 1978 kommer att uppgå till
30 procent av basbeloppet. Från pensionstillskottet skall avdrag i princip
göras för eventuellt utgående ATP-pension.

För rätt till förtidspension inom tilläggspensioneringen krävs att den
försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år under
vilket pensionsfallet inträffat. För att pensionspoäng skall kunna tillgodoräknas
fordras i sin tur att den försäkrade haft viss minsta inkomst av
anställning eller annat förvärvsarbete. Pensionspoäng beräknas inte för
år, före det då den försäkrade uppnår 16 års ålder. Försäkrade, som är
handikappade när de fyller 16 år och på grund av handikappet inte kan
förvärvsarbeta, saknar således möjlighet att erhålla förtidspension inom
tilläggspensioneringen.

Motionen

Enligt motionärerna försätter nuvarande pensionsbestämmelser många
mindre grupper försäkrade i en svår ekonomisk situation. Detta gäller
bl. a. unga och medelålders handikappade, som inte kan gå ut i arbetslivet
och följaktligen inte heller kan tjäna in ATP-poäng. Sådana handikappade
blir därigenom hänvisade att leva sitt liv på grundpensionsnivå,
något som framstår särskilt svårt för unga personer som har större
kostnader än andra pensionärer för bosättning, nöjen m. m. En möjlighet
att förbättra dessa handikappades situation skulle vara att höja
grundpensionen och därmed frångå den skenbart rättvisa principen att
grundpensionen skall vara lika för alla.

Pcnsionsförsäkringskommittén och pensionsålderskonunittén

l samband med antagandet av lagen om allmän försäkring 1962 fann
statsmakterna att ett slutligt ställningstagande på vissa punkter borde
föregås av ytterligare utredning. En av dessa punkter var frågan om
förtidspension åt unga invalider.

I direktiven för den i december 1962 tillkallade pensionsförsäkringskommittén
angavs att kommittén skulle söka finna regler som kompen -

SfU 1971: 35

serade invaliden för de särskilt ogynnsamma effekter av invaliditeten,
som hade samband med att denna inträtt i ett tidigt skede av livet.

Pensionsförsäkringskommittén har berört denna del av sitt utredningsuppdrag
i det i maj 1968 avlämnade betänkandet Pensionstillskott
m. m. (SOU 1968:21). 1 betänkandet anför kommittén bland annat
följande:

I anledning av nämnda uppdrag har inom kommittén diskuterats ett
flertal olika förslag till lösning av frågan. Det har emellertid visat sig
vara förenat med ytterligt stora svårigheter att åstadkomma en godtagbar
avgränsning av den grupp som skulle bli berättigad till förmånen.
Varje försök till en speciell lösning för denna grupp har visat sig medföra
socialt svårmotiverade olikheter och orättvisor gentemot andra
pensionärsgrupper. Såsom kommittén understrukit i sin allmänna motivering
i kapitel 7 har det för kommittén framstått som särskilt viktigt
att åstadkomma en generell lösning som omfattar alla pensionärer, alltså
även den nu aktuella gruppen.

Kommittén har åstadkommit en sådan lösning genom sitt förslag om
pensionstillskotten. Det har också framstått som angeläget att koncentrera
de tillgängliga ekonomiska resurserna på en reform som kommer
alla pensionärer tillgodo och som inte bryter enhetligheten i det nuvarande
pensionssystemet. Med hänsyn till det anförda är kommittén icke
beredd att nu föreslå pensionsförbättringar utöver pensionstillskotten
för dem som invalidiserats i unga år. Kommittén har i ett senare betänkande
att enligt nyligen erhållna tilläggsdirektiv göra en översyn av
betydelsefulla familjepensionsfrågor. Härvid måste bland annat prövas
pensionsförmånerna till kvinnor som invalidiserats medan de avhållit
sig från förvärvsarbete för att vårda barn. 1 samband härmed kan det
bli aktuellt att även göra en slutbedömning av de speciella pensionsproblemen
för alla dem som invalidiseras i unga år.

Kommitténs förslag om ökning av folkpensionerna upp till en viss
garantinivå genom pensionstillskott godtogs av statsmakterna och trädde
i kraft den 1 juli 1969 (se prop. 1969:38 och 2LU 1969:41).

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 27 maj 1970 tillkallade
socialministern en utredning om pensionsåldern i det allmänna pensionssystemet,
pensionsålderskommittén. Enligt direktiven skall utredningen
även pröva frågan om standardsäkring av pensionsförmånerna. I detta
avsnitt av direktiven uttalas att utredningen skall ägna särskild uppmärksamhet
åt de problem som uppstår för dem som pensioneras i
unga år.

Med hänvisning till det uppdrag, som sålunda lämnats pensionsålderskommittén,
förklarade pensionsförsäkringskommittén i sitt i mars i år
avlämnade slutbetänkande Familjepensionsfrågor m. m. (SOU 1971: 19)
att frågan om speciella förmåner åt unga invalider inte borde ytterligare
prövas av pensionsförsäkringskommittén.

SfU 1971: 35

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner till 1969 års riksdag hemställdes att frågan om komplettering
av socialförsäkringssystemet med en speciell form av förtidspension
måtte utredas. Huvudsyftet med en sådan förtidspension skulle vara att
tillförsäkra unga handikappade samt handikappade och sjuka, som inte
kunnat tjäna in tillräckligt höga pensionspoäng inom ATP-systemet,
möjlighet att leva på en standardmässigt sett genomsnittlig nivå.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
1969: 75 att utredningsuppdrag av det slag som motionärerna efterlyste
redan var anförtrott åt pensionsförsäkringskommittén. Eftersom kommittén
enligt vad utskottet inhämtat hyste en förhoppning att kunna
slutföra sitt arbete i slutet av år 1970, påkallade motionerna enligt utskottets
bedömning inte något initiativ från riksdagens sida.

Motioner vid 1970 års riksdag med samma syfte avvisades på samma
sätt med hänvisning till pågående utredningsarbete. Förutom pensionsförsäkringskommittén
pekades på pensionsålderskommittén och visst utredningsarbete
inom riksförsäkringsverket angående invaliditetstillägg
(2 LU 1970: 59).

Rätt till invaliditetstillägg då hjälpbehov uppstått efter 63 års ålder

Gällande bestämmelser

Ålderspension eller förtidspension inom folkpensioneringen kan kompletteras
med invaliditetstillägg. Sådant tillägg utgår om den försäkrade
är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen
är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit innan
den försäkrade fyllt 63 år. Tillägget skall alltid utgå om den försäkrade
är blind och blindheten inträtt före nämnda ålder.

Invaliditetstillägg utgår också till försäkrad som uppbär partiell förtidspension,
om den försäkrade utför förvärvsarbete men på grund av
höggradig nedsättning i kroppsorganens funktion behöver avsevärd fortlöpande
hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Med
försäkrad som utför förvärvsarbete jämställes försäkrad som bedriver
studier om han är berättigad till studiehjälp eller studiemedel eller bara
på grund av behovsprövning är utesluten från sådan förmån. I nu nämnda
fall utgår invaliditetstillägg även om funktionsnedsättningen inträffat
först efter 63 års ålder. Rätten till tillägget upphör däremot om pensionstagaren
slutar med förvärvsarbetet eller studierna eller om hans
partiella förtidspension ersätts av hel förtidspension eller ålderspension.

Invaliditetstillägg utgör för år räknat 30 % av basbeloppet. Tillägget
utgår med fullt belopp även vid partiell förtidspension.

SfU 1971:35

Motionen

I motionen kritiseras föreskriften att rätten till invaliditetstillägg i
huvudfallen är begränsad till sådan försäkrad som drabbats av funktionsnedsättning
före 63 års ålder. Försörjningsbördan för den enskilde
individen och hans ekonomiska situation måste enligt motionärerna
rimligtvis vara densamma oberoende av om nedsättningen inträffat före
eller efter en viss ålder.

Tidigare riksdagsbehandling ni. m.

När lagen om allmän försäkring antogs 1962 höjdes åldersgränsen för
erhållande av invaliditetstillägg från 60 till 63 år. I motioner yrkades
att gränsen skulle höjas till 67 år. Detta yrkande avslogs med följande
motivering (2LU 1962: 27):

Ett av skälen för åldersgränsen beträffande ifrågavarande tillägg är
uppenbarligen, att ett lyte av den art som tillägget är avsett att kompensera
drabbar betydligt hårdare, om det uppkommer medan vederbörande
är i verksam ålder, än om det uppstår senare. Vidare är många
människor vid hög ålder i fysiskt avseende nedbrutna, och det kan inte
anses påkallat att i samtliga dessa fall utge särskilda ersättningar från
pensioneringen. Med hänsyn till dessa förhållanden synes en åldersgräns
motiverad. Var denna skall ligga kan givetvis vara föremål för delade
meningar. De anförda synpunkterna talar enligt utskottets mening även
för att gränsen inte sättes alltför högt, och utskottet anser därför att
den höjning med tre år som föreslås i propositionen innefattar en rimlig
avvägning.

Vid 1965 års riksdag uttalade andra lagutskottet i anledning av väckta
motioner (2LU 1965:25) att utskottet alltjämt ansåg att en åldersgräns
för utgivande av invaliditetstillägg borde finnas. Det kunde knappast
vara en angelägenhet för den allmänna pensioneringen att i invaliditetstilläggets
form ersätta de kostnader för hjälp, som många gamla till
följd av åldrandet otvivelaktigt kunde bli i behov av. Problemet med
vårdkostnader av den arten borde ses i samband med åldringsvården i
stort. Eftersom pensionsförsäkringskommittén behandlade frågor som
berörde invaliditetstillägg ansåg utskottet att motionerna kunde överlämnas
till denna kommitté.

Pensionsförsäkringskommittén behandlade frågan i sitt i oktober 1965
avlämnade betänkande Vissa pensionsfrågor (SOU 1965: 62). Kommittén
anslöt sig till ståndpunkten att invaliditetstillägget inte borde ersätta
kostnader som följer av åldrandet som en mer eller mindre normal företeelse.
Enligt kommitténs uppfattning borde åldersgränsen för rätt till
tillägget inte sättas alltför nära den allmänna pensionsåldern. För denna
uppfattning talade, menade kommittén, att den omständigheten huruvida
hjälpbehovet inträtt kort före eller kort efter pensionsålderns inträde
inte borde avgöra om tilläggsförmån skulle utgå under återstoden

SfU 1971: 35

av den försäkrades levnad. Denna ståndpunkt förde enligt kommittén
till slutsatsen att utrymme saknades för en höjning av åldersgränsen.

Vid behandling av propositionen 1966: 59, som grundade sig på kommitténs
betänkande, hade riksdagen att ta ställning till motionsyrkanden
om höjning av åldersgränsen till 67 år. Andra lagutskottet som behandlade
frågan i sitt av riksdagen godkända utlåtande 2LU 1966: 41 anslöt
sig till kommitténs ståndpunkt. För åldersgränsen 63 år talade enligt
utskottet också den omständigheten att gränsen är tillämplig i andra
sammanhang inom den allmänna pensioneringen. Rätten till förtida uttag
av ålderspension börjar således då den försäkrade uppnått 63 års
ålder.

Med samma motivering avvisade riksdagen liknande motioner år 1968
(2LU 1968: 12).

När frågan om höjd åldersgräns på nytt aktualiserades i motioner vid
1969 års riksdag hänvisade riksdagen till pågående utredningsarbete
inom riksförsäkringsverket (2LU 1969:57). I enlighet med en hemställan
i andra lagutskottets utlåtande 1968: 8 hade riksdagen begärt att Kungl.
Maj:t i lämpligt sammanhang skulle låta undersöka vissa frågor angående
invaliditetsersättning. Den 28 februari 1969 överlämnade Kungl.
Maj:t utlåtandet till riksförsäkringsverket och uppdrog åt verket att
undersöka tillämpningen av gällande regler om invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning samt inkomma med förslag som kunde föranledas
av utredningen. 1969 års riksdag förutsatte att frågan om åldersgränsen
för rätt till invaliditetstillägg skulle behandlas under verkets utredningsarbete
och ansåg att resultatet härav borde avvaktas innan man tog
något initiativ i frågan från riksdagens sida.

Enligt vad socialförsäkringsutskottet inhämtat kommer riksförsäkringsverket
att pröva nu gällande bestämmelser om åldersgränsen.

Rätt till invaliditetsersättning samtidigt med änkepension

Gällande bestämmelser

Invaliditetsersättning utgår — förutom i form av vårdbidrag till
handikappade barn under 16 år — till blinda samt till handikappade
som är yrkesverksamma eller studerar, under förutsättning att de inte
åtnjuter någon form av allmän pension. Som villkor uppställs beträffande
blinda att blindheten inträtt innan den försäkrade uppnått 63 års
ålder, och beträffande förvärvsarbetande och studerande att det föreligger
samma nedsättning i kroppsfunktion, hjälpbehov och merutgifter
som gäller för rätt till invaliditetstillägg till partiell förtidspension.

Om den försäkrade åtnjuter änkepension är detta ett hinder mot att
komma i åtnjutande av invaliditetsersättning. Skulle den försäkrade av -

SfU 1971: 35

stå från änkepensionen, kan dock invaliditetsersättning utgå.

Invaliditetsersättningen för försäkrade i arbetsför ålder är som framgår
av det anförda avsedd för sådana försäkrade som — trots samma
medicinska handikapp som utgör förutsättning för invaliditetstillägg —
kan förskaffa sig så stor inkomst av förvärvsarbete, att rätt till förtidspension
eller sjukbidrag inte föreligger.

Invaliditetsersättning (med bortseende från vårdbidrag) utgår tidigast
fr. o. m. den månad då sökanden fyller 16 år och längst t. o. m. månaden
före den då han fyller 67 år. Ersättningen utgör per år 60 eller 30 %
av basbeloppet beroende på hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas
storlek. För blinda är ersättningen per år i princip 60 % av basbeloppet.

Om man bortser från vårdbidraget och från invaliditetsersättning till
blinda, har invaliditetsersättningen fått sin största användning som hjälp
åt sådana handikappade som måste ha invalidbil eller annat transportmedel
för färd till och från arbetsplats eller studieplats. I detta sammanhang
må erinras om de möjligheter som finns att få inkomstprövat
bidrag till motorfordon för handikappade enligt bestämmelser i arbetsmarknadskungörelsen.

Motionen

I motionen kritiseras bestämmelsen att invaliditetsersättning utgår endast
under förutsättning att den försäkrade inte erhåller någon annan
form av allmän pension. Detta medför att en försäkringstagare med
änkepension inte kan erhålla invaliditetsersättning. Kvinnor med låg
änkepension drabbas hårt av denna bestämmelse. Förlusten av invaliditetsersättning
i samband med mannens bortgång kan innebära en väsentligt
försämrad ekonomisk situation för den efterlevande hustrun.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om rätt att samtidigt erhålla änkepension och invaliditetsersättning
togs upp i en interpellation av herr Wiklund i Stockholm
den 14 februari 1969. I ett svar på interpellationen den 25 mars 1969
redovisade chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, inledningsvis
gällande bestämmelser. Han anmärkte att änkepension och förtidspension
från folkpensioneringen inte heller kan utgå samtidigt —
lika litet som förtidspension och ålderspension — eftersom pensionsformerna
var för sig skall ge samma grundtrygghet för den enskilde.
Departementschefen fortsatte:

Om en kvinna med invaliditetsersättning blir änka innebär detta inte,
som herr Wiklund synes anta, att hon automatiskt förlorar rätten till
fortsatt sådan ersättning. I detta läge kan hon nämligen välja det som
blir förmånligast för henne, invaliditetsersättning eller änkepension. En

SfU 1971: 35

motsvarande valmöjlighet finns för kvinna som börjat uppbära änkepension
men som i övrigt uppfyller villkoren för invaliditetsersättning.

Invaliditetsersättningen är inte konstruerad som en tilläggsförmån utan
är en fristående stödform med syfte främst att uppmuntra dem till
arbete som trots höggradigt handikapp har möjligheter att bereda sig
en förvärvsinkomst som utesluter dem från förtidspension. Ersättningen
är till sin storlek och utformning i övrigt avpassad med hänsyn till dessa
förhållanden. De överväganden som ligger till grund för förmånen är
således inte utan vidare tillämpliga på kvinnor med änkepension.

I fortsättningen av svaret uppgav socialministern att reglerna för
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning var föremål för översyn. Han
åsyftade därvid det i föregående avsnitt redovisade uppdraget den 28
februari 1969 till riksförsäkringsverket att undersöka tillämpningen av
bestämmelserna om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning och komma
in med de förslag vartill undersökningen kunde föranleda.

I anledning av en enkel fråga av herr Wiklund i Stockholm redovisade
chefen för socialdepartementet den 19 mars 1970 hur arbetet framskred
i riksförsäkringsverket med det nämnda utredningsuppdraget.

Rätt för förtidspensionär att tillgodoräkna sig ATP-poäng

Gällande bestämmelser

Rätt till tilläggspension grundas enligt 11 kap. 1 § lagen om allmän
försäkring på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, som försäkrad
haft sådan inkomst överstigande basbeloppet, skall pensionsgrundande
inkomst beräknas för honom. Denna inkomst läggs sedan till grund för
fastställandet av pensionspoäng. Medeltalet av de femton högsta poängtalen
bestämmer ålderspensionens storlek. Förtidspension inom tilläggspensioneringen
beräknas efter två skilda metoder beroende på om invaliditeten
inträffat i nära anslutning till tid då den försäkrade varit verksam
i förvärvslivet eller inträffat senare. Den förstnämnda metoden
bygger på ett system med antagandepoäng, som innebär att pensionen
beräknas som om den försäkrade tillförts pensionspoäng fr. o. m. det år
då pensionen började utgå t. o. m. det år då den försäkrade fyller 65 år.
Poängen skall som regel ge uttryck för den försäkrades förvärvsförmåga
som fullt arbetsför. Föreligger inte förutsättningar för en beräkning
med antagandepoäng, skall pensionen beräknas på grundval enbart
av de poäng och poängår som tillgodoräknats den försäkrade för år före
pensionsfallet. För rätt till pension krävs minst tre pensionsår och för
rätt till full pension minst 30 poänggivande år.

All inkomst av förvärvsarbete är inte pensionsgrundande. Undantag
görs t. ex. för inkomster förvärvade före det år den försäkrade fyller
16 år och efter det år han uppnår 65 års ålder. Inte heller — och det

SfU 1971:35

är den bestämmelsen som motionärerna vänder sig mot — beräknas
pensionsgrundande inkomst för år under vilket den försäkrade helt eller
delvis åtnjuter förtidspension från den allmänna försäkringen. Denna
regel innebär att arbetsinsatser som en försäkrad med partiell förtidspension
utför saknar betydelse för vilka pensionspoäng som skall tillgodoföras
honom. Om den försäkrade åtnjuter förtidspension från tilläggspensioneringen
med antagandepoängberäkning, är han således hänvisad
till att behålla antagen pensionspoäng, oavsett om han arbetar
mera eller mindre än som motsvaras av den antagna invaliditeten. Åtnjuter
han förtidspension enbart från folkpensioneringen eller uppbär
han förtidspension från tilläggspensioneringen utan antagandepoängberäkning,
kan han inte tillgodoföras några pensionspoäng. Detsamma gäller
för en försäkrad som lyfter hel förtidspension under del av år men
arbetar under resten av året. För detta arbete kan han inte förvärva
pensionspoäng.

Arbetsgivare, som i sin tjänst har arbetstagare som åtnjuter förtidspension
från den allmänna försäkringen, betalar arbetsgivaravgift för
lönen till denne enligt samma regler som gäller för arbetstagare i allmänhet.
Man har med hänsyn till avgiftens kollektiva karaktär inte
funnit skäl att upprätthålla strikt samband mellan erläggande av avgifter
och förvärv av pensionsrätt. Samband upprätthålls däremot i de
fall förtidspensionären har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Han skall då inte erlägga tilläggspensionsavgift för denna inkomst.

Motionen

Motionärerna anser att nuvarande bestämmelser missgynnar försäkrade
med partiell förtidspension eller förtidspension under del av året.
Trots goda inkomster under året kan dessa försäkrade inte bli tillgodoräknade
några pensionspoäng. Bestämmelserna drabbar särskilt sådana
handikappade hårt som aldrig kommit in i ATP-systemet eller fått sin
pension grundad på antagandepoäng kort tid efter utträdet i förvärvslivet.
Bestämmelserna bör ändras så att personer med partiell förtidspension
skall kunna tjäna in ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete
för att möjliggöra en höjning dels av ålderspensionen dels, med
vissa tidsintervaller, av utgående förtidspension. Likaså bör möjligheter
införas att tillgodoräknas pensionspoäng för förvärvsinkomster under
sådant år, då förtidspension utgått under del av året.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan huruvida den som åtnjuter förtidspension skall kunna förvärva
ytterligare pensionsrätt genom sina förvärvsinkomster berördes
redan av pensionsutredningen i dess år 1955 avlämnade slutbetänkande.

SfU 1971:35

Beträffande innehållet i detta samt frågans behandling vid tillkomsten
av lagen om försäkring för allmän tilläggspension 1959 och lagen om allmän
försäkring 1962 får utskottet hänvisa till redogörelsen härför i
andra lagutskottets utlåtande 2LU 1970:61.

Som en följd av den diskussion som bl. a. denna fråga vållat tillkallade
Kungl. Maj:t i december 1962 pensionsförsäkringskommittén.
Enligt direktiven för denna skulle kommittén bl. a. pröva frågan om de
partiellt arbetsföra pensionärernas möjlighet att tjäna in pensionspoäng.
Kommittén behandlade denna del av sitt utredningsuppdrag i det i maj
1968 avlämnade betänkandet Pensionstillskott m. m. (SOU 1968:21).
En utförligare redogörelse för betänkandets innehåll i denna del finns
i andra lagutskottets förenämnda utlåtande 1970:61. Kommittén sammanfattade
sin inställning till frågan på följande sätt.

Om det föreliggande problemet kan sammanfattningsvis sägas, att det
kvantitativt sett har en liten betydelse. Vidare är att märka att nuvarande
ordning ofta är gynnsam för dem som åtnjuter förtidspension
med antagandepoängberäkning men många gånger är ogynnsam för
andra förtidspensionärer. En lösning, som enbart berör sistnämnda pensionärer,
har den nackdelen med sig att den kommer att gynna dessa
i förhållande till den som har låg pension med antagandepoängberäkning.
Ett tröskelförhållande uppstår alltså. En ordning, som berör alla
förtidspensionärer, skapar orättvisor melian olika kategorier av dem som
uppbär förtidspension med antagandepoängberäkning. Även här blir det
alltså fråga om tröskelproblem. Varje lösning kommer dessutom att
medföra problem såväl i fråga om hur de nyförvärvade poängen skall få
användas som i fråga om avgiftsbetalningen.

Avslutningsvis anförde kommittén att dess huvudförslag om pensionstillskott
särskilt gynnade dem som har låg eller ingen tilläggspension,
dvs. just dem för vilka nuvarande poängberäkningsbestämmelser kan
sägas vara till nackdel. De invändningar som kan resas mot nuvarande
ordning förlorade alltså i styrka efter hand som pensionstillskotten växer.
Med hänsyn härtill och till de redovisade olägenheterna om bestämmelsernas
utformas på annat sätt ansåg kommittén att tillräckliga skäl saknades
för att ändra reglerna om beräkning av pensionspoäng för den
som åtnjuter partiell förtidspension.

Pensionsförsäkringskommitténs betänkande sändes ut på remiss till ett
30-tal myndigheter och organisationer. Ungefär en tredjedel av remissorganen
berörde direkt eller indirekt förevarande fråga. Meningarna om
kommitténs ställningstagande var delade. Riksförsäkringsverket, SAF,
Svenska kommunförbundet och SPP delade kommitténs slutsats. För en
ändring av gällande regler eller för ytterligare utredning av problemet
uttalade sig arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO, Försäkringskasseförbundet
och De handikappades riksförbund.

I propositionen 1969: 3 med förslag till lag om pensionstillskott, som
grundade sig på pensionsförsäkringskommitténs betänkande, berördes

SfU 1971: 35

inte frågan om pensionspoäng till ilen som åtnjuter partiell förtidspension.
Inte heller vid riksdagsbehandlingen togs frågan upp.

I motioner till 1970 års riksdag efterlystes förslag till sådana
ändringar av gällande regler att personer med partiell förtidspension
skall kunna tjäna in ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete. På hemställan
av andra lagutskottet avslog riksdagen motionerna. I utlåtande
1970: 61 anförde andra lagutskottet bl. a. följande.

Som framgått av det anförda skall förtidspension inom ATP i vissa
fall grundas på antagandepoäng. Dessa skall som regel ge uttryck för
den försäkrades förvärvsförmåga som fullt arbetsför. Ett förvärvsarbete
vid sidan av en partiell förtidspension bör därför knappast i någon
större utsträckning kunna grunda rätt till bättre pensionsförmåner än
dem som redan utgår. Det kan förekomma — som motionärerna påpekar
— då pensionsfallet inträffat i unga år, innan den försäkrade
hunnit komma upp i vad som för honom får anses utgöra normala
förvärvsinkomster. De unga invalidernas problem inrymmer emellertid
ett flertal komplicerade pensionsfrågor, som f. n. är föremål för överväganden
i pensionsförsäkringskommittén och den i sommar tillkallade
pensionsålderskommittén. Den sistnämnda skall bl. a. särskilt undersöka
de problem som uppstår för unga pensionärer därigenom att deras
pension inte följer den standardutveckling som deras löner skulle ha
undergått om de kunnat fortsätta sitt förvärvsarbete.

Större olägenheter innebär de gällande bestämmelserna för sådana
förtidspensionärer som av olika anledningar aldrig kommit in i ATPsystemet
eller som har sin ATP-pension beräknad utan antagandepoäng.
Det är emellertid att märka att endast förvärvsinkomster som överstiger
basbeloppet kan bli pensionsgrundande. Eftersom partiell pension numera
alltid utgår med minst hälften av hel pension, kan inkomsterna i
flertalet fall inte uppgå till särskilt många basbelopp utan att frågan
om omprövning av pensionsförmånen aktualiseras. Skulle vid en sådan
omprövning den partiella pensionen dras in, kommer förvärvsinkomsterna
att bli pensionsgrundande i vanlig ordning. Vid förnyad invaliditet
kommer en sådan försäkrad att kunna erhålla förtidspension inom ATPsystemet
på grundval av de pensionspoäng han förvärvat under tiden
mellan de båda pensionsfallen. Med hänsyn till det anförda torde såsom
pensionsförsäkringskommittén anfört problemet även för här berörda
grupper av förtidspensionärer ha begränsad räckvidd.

Även om de påtalade bestämmelserna sålunda berör endast en mindre
del av de partiellt förtidspensionerade, får den omständigheten i och
för sig inte ensam utesluta att man ändrar bestämmelserna. Som pensionsförsäkringskommittén
redovisat kommer emellertid en ändring av
reglerna att medföra att nuvarande tröskeleffekter ersätts av andra samtidigt
som komplikationer kan inträffa såväl i fråga om rätten att utnyttja
förvärvade pensionspoäng som i fråga om beräkning och betalning
av pensionsavgifter. Utskottet vill därför i likhet med ett antal
remissinstanser — däribland riksförsäkringsverket — ansluta sig till kommitténs
uppfattning att tillräckliga skäl inte föreligger att ändra reglerna
om beräkning av pensionspoäng för den som åtnjuter partiell förtidspension.
Motionsyrkandet avstyrkes följaktligen.

SIU 1971: 35

Utskottet

I förevarande motion hemställs — såvitt nu är i fråga — om översyn
av pensionsreglerna för handikappade i syfte att åstadkomma liberalare
regler i olika avseenden.

Motionärerna vill att unga och medelålders handikappade, som inte
kan gå ut eller fortsätta i arbetslivet och därför saknar ATP eller har
endast obetydlig ATP, skall erhålla ökat stöd från den allmänna
pensioneringen. En möjlighet skulle vara att höja folkpensionen för
denna grupp handikappade och därmed frångå principen om lika folkpension
för alla. Motionärerna vill vidare att den nuvarande åldersgränsen
för erhållande av invaliditetstillägg skall slopas. Enligt gällande
bestämmelser kan invaliditetstillägg till andra än förvärvsarbetande utgå
endast om det av invaliditeten förorsakade hjälpbehovet uppkommit
före 63 års ålder. Motionärerna vill också att det nuvarande hindret
att uppbära invaliditetsersättning samtidigt med änkepension skall slopas.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har samtliga tre nu
nämnda frågor varit föremål för riksdagens uppmärksamhet vid upprepade
tillfällen. Det framgår också att frågorna för närvarande är
föremål för utredning i olika sammanhang. Den förra året tillkallade
pensionsålderskommittén har sålunda att under sitt utredningsarbete
särskilt uppmärksamma de problem som uppstår för försäkrade som
pensioneras i unga år. Riksförsäkringsverket har enligt ett år 1969
överlämnat uppdrag att undersöka tillämpningen av bestämmelserna
om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning och komma in med de
förslag vartill undersökningen kan föranleda. Verket kommer enligt vad
utskottet inhämtat att under sitt arbete bl. a. pröva de bestämmelser
om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning som motionärerna
aktualiserat.

Utskottet kan sålunda konstatera att de i motionen framförda utredningsyrkandena
angående de unga invalidernas problem samt bestämmelserna
om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning redan är
tillgodosedda. Motionen fordrar därför inte något initiativ från riksdagens
sida i dessa avseenden.

I motionen begärs vidare utredning syftande till sådana ändringar av
gällande regler att personer med partiell förtidspension skall kunna tjäna
in ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete. Motionärerna vill även
införa möjlighet för personer som har förtidspension, ej beräknad
med antagandepoäng, under del av år att förvärva ATP-poäng för inkomst
under återstoden av året.

Frågan om rätt för försäkrad som erhållit partiell förtidspension att
förvärva rätt till tilläggspension har prövats av riksdagen vid olika
tillfällen. Senast så skedde var förra året då riksdagen i enlighet med
andra lagutskottets hemställan avslog motioner i ämnet. I det föregående

SfU 1971: 35

har redovisats de skäl sorn andra lagutskottet framförde för ett sådant
ställningstagande. Enligt socialförsäkringsutskottets mening saknas anledning
att i år frångå dessa skäl och anlägga en annan bedömning i
frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen i denna del.

De skäl som talar för avslag beträffande partiellt förtidspensionerades
möjlighet att förvärva ATP-poäng kan också åberopas mot förslaget
att tillerkänna personer, som under del av år uppbär förtidspension,
rätt att för förvärvsinkomster under återstoden av året tjäna in ATPpoäng.
Det kan också tilläggas att det för den tidigare gruppen
förtidspensionärer åberopade skälet att problemet torde ha en kvantitativt
sett liten betydelse gäller i ännu högre grad för den senare
gruppen. Motionen bör alltså avslås även i denna del.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen 1971: 127 — såvitt nu är i fråga — inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c)*,
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), fröken Sandell (s), herrar Karlsson
i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar
Mundebo (fp), Nordberg (s), Björck i Nässjö (m), Marcusson (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Hermansson i Malmberget (vpk) och Adolfsson (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

N. O. Mauritzon» Boktryckeri AB, Stockholm 1971