Socialutskottets betänkande nr 7 år 1971

SoU 1971:7

Nr 7

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner
angående arbetsmiljön.

Motionerna

Socialutskottet har i ett sammanhang behandlat följande fem motioner,
nämligen

1) motionen 1971: 63 av herr Signell m. fl. (s), i vilken hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en utredning om möjligheterna
till en utökning av antalet distrikt för yrkesinspektionen från
nuvarande 11 till 24 så att det inom varje län skall finnas ett distriktskontor
för yrkesinspektionen».

2) motionen 1971:247 av herr Helén m. fl. (fp), i vilken hemställts
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att arbetsmiljöutredningen
på sätt som föreslås i motionen i tilläggsdirektiv
uppdras att utreda hela arbetsmiljöområdet samtidigt som utredningen
görs parlamentarisk,

att en skyndsam utbyggnad och effektivisering av yrkesskadestatistiken
genomföres, samt
att förslag till åtgärder för att ekonomiskt stimulera industrin att
förbättra arbetsmiljön föreläggs riksdagen».

3) motionen 1971: 359 av herr Johnsson i Blentarp m. fl. (s), i vilken
hemställts »att riksdagen som sin mening uttalar att frågan om samarbetet
mellan yrkesinspektionen och lokala kommunala organ ägnas särskild
uppmärksamhet i arbetet på att reformera arbetarskyddslagstiftningen».

4) motionen 1971: 750 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk),
i vilken — såvitt motionen behandlats av utskottet — hemställts

»att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa

1. att regeringen tar initiativ till åstadkommandet av en löpande
och snabb statistikföring över inträffade olycksfall och yrkesskadefall
inom arbetslivet samt om skyldighet för företagen att
budgetera arbetsmiljökostnaderna,

2. att till pågående utredning om arbetsmiljö- och arbetarskyddslagsfrågor
för ställningstagande hänskjuts frågan om att gripa ut
och snabbutreda frågorna om lägsta hygieniska och tolerabla

1 Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 7

SoU 1971: 7

gränsvärden för hälsorisker, fastställandet av rätt till 10 minuters
paus varje hel timme vid kontinuerliga arbetsprocesser, högsta
tillåtna hastighet vid löpandebandarbeten och arbetshastighet vid
repetitiva arbetsprocesser, stärkt ställning och ökade befogenheter
för skyddsombuden och inrättande av fackliga skyddsinspektörer
samt att förslag skyndsamt framläggs härom;

att riksdagen måtte uttala sig

dels för ett inordnande av arbetsmedicinska institutet under arbetarskyddsstyrelsens
ledning och att denna erhåller en stark löntagarrepresentation
i syfte att bli en samordnande instans för att
styra utformningen av en bättre arbetsmiljö;

att en professur i arbetsmiljö inrättas».

5) motionen 1971: 767 av herrar Nilsson i Växjö (s) och Fagerlund
(s), i vilken hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om en prövning av möjligheterna till och formerna för en utvidgning
av samhällets stöd till industrier för vatten- och luftvårdande åtgärder
att omfatta även industrins inre miljö».

Arbetarskyddslagen m. m.

Bakgrund

Skyddslagstiftning till förmån för enskilda arbetstagare har funnits
länge. Till en början tog den särskilt sikte på kvinnor och barn. Sedan
1912, då den första arbetarskyddslagen kom till, har den tagit sikte på
alla arbetstagare sysselsatta inom industri och annan rörelse. Ar 1938 tillkallades
särskilda sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen.
De sakkunniga, som antog benämningen 1938
års arbetarskyddskommitté, lade fram ett preliminärt utkast till ny arbetarskyddslag
1944. Sedan kommittén låtit remissbehandla utkastet
och överarbetat detsamma, avlämnade kommittén betänkande med förslag
till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete, m. m., i juni
1946 (SOU 1946: 60). Efter remissbehandling och ytterligare överarbetning
inom socialdepartementet lade Kungl. Maj:t fram proposition
med förslag till arbetarskyddslag (prop. 1948: 298). Förslaget antogs
med vissa ändringar, och ny arbetarskyddslag utfärdades den 3 januari
1949. Kompletterande bestämmelser utfärdades i arbetarskyddskungörelsen
den 6 maj 1949. Författningsbestämmelserna kompletterades med
råd och anvisningar som kontinuerligt utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

För arbetarskyddet viktiga bestämmelser finns i åtskilliga andra författningar.
Här kan som exempel nämnas byggnadsstadgan, brandlagen
och giftförordningen.

SoU 1971: 7

Arbetarskyddsförfattningarna har ändrats ett flertal gånger under de
tjugo år som gått sedan deras tillkomst, i de flesta fallen efter förslag
av arbetarskyddsstyrelsen. En viktig ändring gjordes år 1963 då lagstiftningens
tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i princip all
verksamhet till vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning.

Huvuddragen i gällande lagstiftning

Arbetarskyddslagen är tillämplig på varje verksamhet, i vilken arbetstagare
används till arbete för arbetsgivares räkning (1 §). Lagen gäller
också för elever vid vissa yrkesskolor, för dem som är intagna på
vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga då de utför yrkesarbete (2 §).
Undantagna från bestämmelserna är s. k. okontrollerbart arbete, arbete
som utförs i arbetsgivarens hushåll, skeppstjänst samt arbete som
utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar i dennes hem eller i familjens
jordbruk (3 §).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder
till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig att
iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under
vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga
förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga
att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbetet
eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin sida är
pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga följa
i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt
iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall
förekoms (7 §). Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad
därom kan vara föreskrivet (8 §). Vidare skall i nödvändig utsträckning
arbetstagarna på eller invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvättvatten,
toaletter, plats för ombyte, förvaring och torkning av kläder
samt lämplig måltidsplats. Där så kan anses behövligt skall lämplig plats
för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld
och nederbörd, stå till arbetstagarnas förfogande (9 §). Det skall vara
sörjt för tillräckligt luftutrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare,
tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning
samt lämplig värme- och fuktighetsgrad inom arbetslokalerna. Vidare
skall det finnas lämpliga anordningar för att hindra att damm, rök, gas
eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna
skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande
olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet
skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande
(10 §). Till förekommande av olycksfall i arbetet skall motorer och
vissa angivna maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl
samt luft- och transportanordningar vara försedda med erforderliga

1* Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 7

SoU 1971: 7

skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda och anordnade,
att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder skall också vidtas till
undvikande av skada genom fall, nedstörtande föremål, ras, splitter,
giftiga eller eljest farliga ämnen med flera särskilt angivna omständigheter
(11 §). Vidare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning
(12 §) och om första hjälpen vid olycksfall (13 §).

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.
Här regleras arbetstagarnas rätt till rast och arbetspaus i arbetet
samt deras rätt till erforderlig ledighet för nattvila och veckovila. I nattvilan
skall i princip ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Veckovilan skall
omfatta 24 sammanhängande timmar.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande till arbete finns
i 4 kap. Minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, får inte användas
till arbete före det år han fyller 14 år och innan han fullgjort sin skolplikt.
Dispens kan meddelas för lättare arbete. Till industriellt eller därmed
likställt arbete, transportarbete eller arbete i hotell, restaurangeller
kaférörelse får minderårig inte användas före det år han fyller 15
år. Budskickning och lättare distributionsarbete är undantagna från
detta förbud. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte
utsätts för fara för olycksfall, överansträngning, moralisk skada e. d. För
den minderåriges arbetstid uppställs ett absolut maximum av 10 t/d
och 54 t/v. Minderårig skall ha minst 11 timmars oavbruten nattvila.
Den som inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som
är 16 eller 17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dispensmöjligheter
föreligger.

För kvinnors användande i arbete finns särskilda bestämmelser i
5 kap. Dessa tar numera sikte dels på kvinnors användande till arbete
under jord i gruva eller stenbrott, dels på kvinnor som väntar eller just
fött barn.

Sjätte kapitlet innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden
på arbetsstället. Här ges också regler om utseende av skyddsombud
eller tillsättande av skyddskommitté. Vid företag som regelbundet sysselsätter
minst fem arbetstagare skall skyddsombud utses bland de anställda.
Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina arbetsuppgifter
eller få sämre arbetsförhållanden med anledning av skyddsombudsverksamheten.
Överträdelse av denna bestämmelse kan medföra skadeståndsskyldighet.
Skyddskommitté skall utses vid företag som har minst 50 arbetstagare.
I sådan kommitté skall ingå företrädare för arbetsgivare och
arbetstagare samt skyddsombud. Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen har antagit regler för den lokala skyddsverksamheten.

Tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av redskap, maskiner
och annan teknisk utrustning är enligt 7 kap. skyldiga att vidta

SoU 1971: 7

behövliga skyddsåtgäder innan de överlämnar en sådan anordning att
tas i bruk av andra. Den som har ett grustag är skyldig att vidta behövliga
skyddsåtgärder vid grustäkt, även om arbetarskyddslagen i övrigt
inte är tillämplig.

Tillsynen av efterlevnaden av arbetarskyddslagen åvilar enligt 8 kap.
arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, yrkesinspektionens
befattningshavare och kommunala tillsynsmän.

Yrkesinspektionen är indelad i elva distrikt. Inom vissa yrkesområden
finns dessutom specialinspektioner, t. ex. elektriska inspektionen
och sprängämnesinspektionen. De kommunala tillsynsmännen är tillsatta
av hälsovårdsnämnderna. Sådana tillsynsmän är ofta även hälsovårdsinspektörer.

Arbetarskyddslagen innehåller straffbestämmelser för den som bryter
mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna. Straffbestämmelser
avser såväl arbetsgivare som arbetstagare. Även tillverkare
av maskiner o. d. kan drabbas av straff.

Arbetsmiljöutred ningen

Riksdagen hemställde år 1969 om en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen
(2LU 58). Den 20 februari 1970 utfärdades direktiv
till den begärda utredningen. Utredningen har antagit namnet arbetsmiljöutredningen.

I direktiven framhålls inledningsvis att under den period arbetarskyddslagen
varit i kraft utvecklingen i socialt, tekniskt och ekonomiskt
hänseende gått mycket snabbt. Det har i många avseenden förändrat
risksituationen för arbetstagarna. Större delen av dessa upplever oro
för hälsorisker på arbetsplatserna. Det framhålls vidare att nya yrkesfaror
tillkommit till följd av nya tillverkningsmetoder. Uppgifterna för
arbetarskyddet är inte längre begränsade till övervägande tekniska frågeställningar,
utan yrkeshygieniska och medicinska problem på arbetsplatserna
kräver stor uppmärksamhet. I enlighet härmed blir det i betydande
utsträckning en angelägenhet för arbetarskyddet att beakta arbetstagarnas
hela hälsosituation. Den nya produktionstekniken aktualiserar
också i allt högre grad en skärpt övervakning från arbetarskyddets
sida av att arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer
anpassas till den mänskliga arbetskraftens fysiska och
psykiska förutsättningar. I direktiven anges vidare att utredningen även
skall pröva frågor rörande arbetarskyddets organisation. Utredningens
uppdrag utvecklas mera i detalj på följande sätt:

Den översyn som utredningen skall verkställa skall syfta till en lagstiftning
som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet.
Allmänt sett bör lagstiftningen ge ett tillfredsställande underlag för vidgade
insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke måste vara
att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effek -

SoU 1971: 7

tivt i varje led av produktionen. Arbetarskyddets krav måste bättre än
f. n. kunna göra sig gällande redan i samband med planeringen av arbetslokaler,
maskiner och arbetsmetoder. Det är också nödvändigt med ökade
möjligheter till en fortlöpande kontroll av den arbetshygieniska situationen
på arbetsplatserna. Goda möjligheter måste dessutom finnas till
ingripande i sådana fall då missförhållanden i skyddshänseende kunnat
konstateras.

De bestämmelser som inryms i nuvarande arbetarskyddslagstiftning är
ganska allmänt hållna. Detta har sin förklaring dels i att bestämmelserna
skall gälla för så gott som hela arbetslivet med alla dess skilda verksamhetsgrenar
och skiftande arbetsförhållanden, dels i att man velat underlätta
en anpassning till teknikens utveckling m. m. I den mån behov
av mer preciserade anvisningar föreligger ankommer det på tillsynsorganen
att meddela dessa. För egen del anser jag att mycket talar för
att den centrala arbetarskyddsförfattningen inte bör vara starkt detaljbetonad.
Jag avser dock inte att här göra några bestämda uttalanden
i frågan hur reglerna för arbetarskyddet bör vara uppbyggda i systematiskt
hänseende. Detta spörsmål bör i sin helhet prövas av utredningen.
Det primära är att den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för
åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare
område än den nuvarande lagen. Den nya lagstiftningen bör återspegla
vår kunskap om och erfarenhet av att hälsorisker av fysisk och psykisk
art ofta har sin grund i missförhållanden inom arbetslivet som kan motverkas
genom vidgade insatser från arbetarskyddet.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde fasti ades, som redan nämnts,
så sent som år 1963. Det principiella ställningstagande som då skedde
torde inte böra frångås. Arbetarskyddslagstiftningen bör således i princip
vara allmängiltig. Detta hindrar inte att frågor som gäller tillämpningsområdet
för lagstiftningen kan behöva prövas av utredningen. En
betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis
sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Enligt
vad jag erfarit har också ett flertal andra spörsmål som gäller nuvarande
lagstiftnings tillämpningsområde aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen i en framställning till
Kungl. Maj:t föreslagit att huvuddelen av nuvarande inskränkningar i
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet på arbete inom jordbruket
skall slopas. Ståndpunkt till denna framställning kommer att tas sedan
framställningen remissbehandlats.

Arbetarskyddslagstiftningen tar i sin nuvarande utformning sikte framför
allt på åtgärder mot olycksfall i arbete och vissa former av ohälsa
som hänföres till yrkessjukdomarna. Även om väsentliga framsteg kunnat
göras på detta fält med stöd av gällande bestämmelser, ger yrkesskadestatistiken
besked om att insatserna mot olycksfallen och yrkessjukdomarna
behöver intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom
vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva
möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra
till att undanröja eller minska yrkesriskerna.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärksamma yrkesfaror
— ofta av helt ny typ — som hänger samman med den tekniska
och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror
kan nämnas förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar,
risker för hörselskador till följd av ökande bullernivå hos ma -

SoU 1971:7

skiner och anläggningar samt risker för den psykiska hälsan på grund
av alltmer specialiserade och mekaniserade arbetsprocesser. Förutsättningar
måste skapas för att komma till rätta med de problem som här
möter. Detta kan naturligtvis inte ske enbart genom lagstiftningsåtgärder.
I lagstiftningen skall emellertid grunden för de vidgade skyddsinsatserna
läggas.

Utredningen bör undersöka hur lagstiftningens materiella regler lämpligen
bör omgestaltas för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. Utan
anspråk på att därigenom lämna några närmare anvisningar om vilka
vägar som bör beträdas vill jag här beröra vissa frågor som kan förtjäna
att övervägas i detta sammanhang.

Kravet på att skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som
möjligt gör det nödvändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår
granskning och besiktning av arbetslokaler, maskiner och anläggningar
m. m. Kontrollen över arbetsmetodiken är naturligtvis inte mindre viktig.
Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfattning av
förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas.

En del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar,
kan inte definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande
undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör
pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade.
I detta sammanhang bör utredningen ta upp frågan om de
s. k. hygieniska gränsvärdena. Detta står i överensstämmelse med vad
fjolårets riksdag uttalat i anledning av motioner om lagstiftning för kontroll
av hälsofarliga ämnen och produkter (2LU 1969: 67, rskr 324).

Arbetstidsfrågorna är av stor betydelse för arbetstagarna. Proposition
med förslag om en ny allmän arbetstidslag — i vilken principen om 40
timmars arbetsvecka skrivs in — har nyligen förelagts riksdagen (prop.
1970: 5). I den föreslagna arbetstidslagen regleras frågor om arbetstidens
längd. Spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar nu en grundlig
genomgång. Skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid
översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser.

Särskilda skyddsbestämmelser rörande minderårigas användande till
arbete torde också framdeles behövas. Utformningen får övervägas mot
bakgrunden av nya förhållanden. Bl. a. motiverar förekomsten av organiserad
företagshälsovård en översyn av reglerna om läkarkontroll av
minderåriga. I fråga om minderårigas arbetstid bör bestämmelserna omprövas
bl. a. mot bakgrunden av den föreslagna nya arbetstidslagstiftningen.

Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor
på arbetsmarknaden gör det naturligt att söka undvika särbestämmelser
för den kvinnliga arbetskraften i arbetsrättslig lagstiftning. Utredningen
bör pröva i vilken utsträckning sådana bestämmelser alltjämt
behövs för att tillgodose arbetarskyddets intressen.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen är självfallet
av stor betydelse. Reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör därför
ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten.
Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och arbetsformer
bör tas upp till behandling av utredningen i anslutning till översynen
av lagstiftningen. Den nuvarade uppdelningen av arbetarskyddstillsynen
på allmänna yrkesinspektionen och olika specialinspektioner

SoU 1971: 7

bör prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande
i arbetarskyddsverksamheten bör uppmärksammas av utredningen.

Frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen —
vilken var aktuell i samband med arbetarskyddslagens tillkomst — torde
åter få övervägas. Resultatet av det utredningsarbete som pågår inom
arbetarskyddsstyrelsen när det gäller tillsynen över de mindre arbetsställena
bör också beaktas.

Ett bemästrande av arbetsplatsens skydds- och hälsofrågor förutsätter
inte bara en omfattande tillsyn genom myndighets försorg. Därutöver
krävs en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som måste svara för en
ansenlig del av den fortlöpande bevakningen av den skyddstekniska och
arbetshygieniska situationen. De anställdas möjligheter att öva inflytande
på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet.

Skyddsombudens ställning bör särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter
förstärkas. En ökad insats i arbetarskyddet av dem som deltar
i det praktiska arbetet bör medverka till önskade resultat av arbetarskyddsverksamheten.
Möjligheterna till en utbyggd organisation med
regionala skyddsombud bör undersökas. Uppmärksamhet bör också ägnas
åt de uppgifter som vilar på yrkesinspektionens förtroenderåd.

För en stor del av arbetsmarknaden finns en överenskommelse som
numera i större utsträckning än tidigare innefattar preciserade regler
för det lokala arbetarskyddet. Man har också kommit fram till riktlinjer
för en utbyggnad av företagshälsovården. Nuvarande bestämmelser
i arbetarskyddslagstiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare i arbetarskyddshänseende bör omprövas med beaktande
av den utveckling som återspeglas i överenskommelserna. Hänsyn
bör också tas till vad företagshälsovårdsutredningen redovisat i ett
år 1968 framlagt betänkande (SOU 1968: 44) och till de fortsatta överväganden
i hithörande frågor som äger rum i anledning av det uppdrag
som den 29 maj 1969 lämnats socialstyrelsen angående disponering av
läkarresurser för företagshälsovården.

Utöver vad jag här nämnt bör det stå utredningen fritt att ta upp sådana
spörsmål som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom
ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen.

I sitt arbete bör utredningen beakta de internationella strävandena på
arbetarskyddets område.

Det bör stå utredningen fritt att lägga fram delförslag innan arbetet
slutförts.

Kungl. Maj:t har den 26 februari i år uppdragit åt arbetsmiljöutredningen
att i anslutning till sitt övriga utredningsarbete verkställa utredning
och lägga fram förslag om dels arbetsmedicinska institutets integrering
i arbetarskyddsstyrelsen, dels organisationen av en arbetsmedicinsk
filial placerad i Umeå.

1970 års riksdag

I motioner till 1970 års riksdag väcktes ett antal motioner angående
lagstiftningen om arbetarskydd m. m. Andra lagutskottet behandlade motionerna
i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970: 63. Bland de frå -

SoU 1971: 7

gor som behandlades i utlåtandet kan nämnas frågor om skyddsombudens
ställning, om yrkessjukdomen silikos, om koloxidförgiftning i bilverkstäder
och om kontroll av arbetslokaler från arbetarskyddssynpunkt.
I sistnämnda avseende uttalades att den av motionärerna aktualiserade
frågan är betydelsefull, varjämte en redogörelse lämnades för arbetsmiljöutredningens
uppdrag i hithörande delar. Utskottet ansåg det lämpligt
att motionerna i denna fråga överlämnades till utredningen för beaktande.
Även flertalet av de övriga motionerna ansågs lämpligen böra
överlämnas till utredningen. Kungl. Maj:t har överlämnat riksdagens
skrivelse i ämnet (1970: 351) jämte utskottsutlåtandet och motionerna
till arbetsmiljöutredningen för beaktande.

Arbetarskyddsfonden

I prop. 1971: 22 med förslag till lag om ändring i lagen (1954: 243)
om yrkesskadeförsäkring m. m. föreslås att arbetarskyddet tillförs ökade
resurser genom en särskild arbetarskyddsavgift, som tas ut av arbetsgivarna
i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgiften. Den särskilda arbetarskyddsavgiften
skall bidra till vidgade insatser för en förbättrad
arbetsmiljö. En arbetarskyddsfond tillskapas för nya insatser i fråga om
forskning, utbildning och upplysning på arbetsmiljöområdet. Fonden
kommer att tillföras drygt 20 milj. kr. om året. Arbetarskyddsavgiften
innefattar dessutom ett visst bidrag till kostnaderna för den verksamhet
som bedrivs av arbetarskyddsverket och arbetsmedicinska institutet.

Propositionen kommer att behandlas av socialförsäkringsutskottet
(SfU 1971: 17).

Företagshälsovård

I prop. 1971:23 angående vissa frågor om företagshälsovård m. m.
läggs som ett led i åtgärderna för att förstärka arbetarskyddets resurser
fram förslag beträffande utbyggnad av företagshälsovården. Ett utbyggnadsprogram
för företagshälsovårdens läkarresurser redovisas. Det innebär
att antalet läkare inom företagshälsovården, uttryckt i heltidsverksamma
läkare, kommer att öka från ca 200 till omkring 650 under
den närmaste femårsperioden. Viktiga samråds- och informationsuppgifter
på detta område anförtros åt en nyinrättad företagshälsovårdsdelegation
med företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetarskyddet.

Ett program för ökad utbildning i företagshälsovård vid arbetsmedicinska
institutet läggs fram. Avsikten är att vid institutet årligen skall
utbildas bl. a. 45 läkare, 50 skyddsingenjörer och 60 sjuksköterskor i
företagshälsovård.

SoU 1971: 7

För genomförande av utbildningsprogrammet föreslås betydande förstärkningar
av arbetsmedicinska institutets resurser. Anslaget för budgetåret
1971/72 höjs med ca 2,5 milj. kr., vilket bl. a. innefattar en personalförstärkning
med ett 20-tal nya tjänster.

Propositionen kommer att behandlas av utskottet i betänkande
1971: 11.

Utredning angående yrkesskadcstatistiken

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1967 en sakkunnig
för att utreda yrkesskadeförsäkringens finansiering m. m. Den sakkunnige
överlämnade förra året ett betänkande kallat Yrkesskadeförsäkringens
finansiering (SOU 1970: 49), vilket betänkande ligger till grund
för prop. 1971: 22 med förslag till lag om ändring i lagen om yrkesskadeförsäkringen
m. m. För den sakkunnige återstår att utreda frågan om
den framtida yrkesskadestatistiken. I direktiven anförs härom följande:

Den av riksförsäkringsverket utarbetade statistiken över yrkesskador
är till innehåll och utformning i sina huvuddrag bestämd genom överväganden
på grund av ett år 1955 framlagt förslag om sjukförsäkringsoch
yrkesskadestatistiken, internationella rekommendationer, framställningar
av arbetarskydds verkets organisationsutredning år 1960 samt
överläggningar mellan riksförsäkringsverket och arbetarskyddsstyrelsen
år 1963. Riksförsäkringsverkets arbete med yrkesskadestatistiken, som
sysselsätter inemot 40 personer, avser i första hand att belysa yrkesskadornas
frekvens, beskaffenhet och orsaker. Resultatet härav redovisas i
publikationen »Yrkesskador», som ges ut i serien Sveriges officiella statistik.
Bland övriga av verket utarbetade statistiska redogörelser om yrkesskador
och yrkesskadeförsäkring kan nämnas »Kostnadsstatistik för
yrkesskador», som närmast är avsedd att ge underlag för utarbetande av
premietariffer för yrkesskadeförsäkringen, och den s. k. företagsstatistiken,
dvs. statistik för belysande av yrkesskadeförhållandena hos enskilda
stora företag. Denna senare statistik, som omfattar företag med minst
50 000 arbetstimmar för år räknat, tillhandahålls varje år arbetarskyddsverket
för dess inspektionsverksamhet. Vidare kan nämnas att uppgifterna
i det centrala företagsregistret, som förs hos statistiska centralbyrån
och som är avsett att hållas aktuellt för olika statistiska ändamål,
i väsentliga avseenden förnyas årligen på grundval av uppgifter ur riksförsäkringsverkets
hålkortsregister över arbetsgivare och däri förekommande
uppgifter om näringsgrenar m. m. Frågan om yrkesskadestatistikens
framtida handhavande har alltså betydelse för flera statliga myndigheter.
Arbetsmarknadens parter har också ett betydande intresse i denna
fråga. Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande över yrkesskadeutredningens
betänkande anfört, att verkets befattning med denna
statistik måhända skulle kunna motiveras med att verket kommer att
ha tillsyn över yrkesskadeförsäkringen men att mot en sådan ordning
talar att verket inte har något direkt behov av statistik, som främst är
uppbyggd för att tjäna arbetarskyddet. Verket ifrågasätter därför om
inte arbetarskyddsstyrelsen framdeles bör ha huvudansvaret för yrkesskadestatistiken.
Vid utredningen bör prövas hur yrkesskadestatistiken i
framtiden bör utformas och vem som bör svara för statistikproduktionen.

SoU 1971: 7

Utskottet

I de motioner, som behandlas i detta betänkande, tas upp ett antal
frågor, som rör arbetarskyddet.

Den nuvarande arbetarskyddslagen har gällt sedan 1949. Lagen har
ändrats vid olika tillfällen, men de grundläggande principerna i lagen
kvarstår oförändrade sedan lagens tillkomst. Förra året tillsattes efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande en utredning, arbetsmiljöutredningen, som
skall företa en genomgripande översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen.
Utredningen skall också pröva frågor rörande arbetarskyddets organisation.

I motionen 1971: 247 yrkas att arbetsmiljöutredningen skall få en parlamentarisk
sammansättning. Motionen syftar vidare till en utvidgning
av utredningens uppdrag så att detta kommer att avse även andra arbetsmiljöfrågor
än de ovan nämnda. Motionärerna pekar bl. a. på att utbildnings-
och forskningsfrågan bör utredas. De framhåller också att
det finns behov av en analys av den samhällsekonomiska betydelsen av
en bättre arbetsmiljö. Motionärerna vill också att riksdagen skall begära
åtgärder så att industrin ekonomiskt stimuleras att förbättra arbetsmiljön.
Yrkandet i motionen 1971: 767 är likartat med det sist redovisade.

I arbetsmiljöutredningen ingår sju ledamöter. Av ledamöterna är flertalet
verksamma inom arbetsmarknadens organisationer, nämligen två
inom LO-området, en inom TCO-området och två inom SAF-området.
Genom att till utredningen har knutits ett antal experter har utredningen
tillgång till sakkunskap beträffande bl. a. arbetsmedicinska frågor
och frågor rörande förgiftningar.

Enligt utskottets mening är det av stort värde att arbetsmarknadens
organisationer är starkt representerade i utredningen. Med hänsyn till
utredningens karaktär är det uppenbarligen nödvändigt att det stora
flertalet av de till utredningen knutna experterna i princip deltar i utredningsarbetet
i dess helhet. På grund av vad sålunda anförts om arbetsmiljöutredningens
organisation och arbete anser utskottet att det inte
föreligger skäl att ta något initiativ till förstärkning av utredningen med
företrädare för de politiska partierna. Utskottet avstyrker därför motionen
1971: 247 i denna del.

Enligt de utförliga direktiven för arbetsmiljöutredningen syftar översynen
till en lagstiftning som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet.
Lagstiftningen bör allmänt sett ge ett tillfredsställande underlag
för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke
måste vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna
skyddas effektivt i varje led i produktionen. Vidare framhålls i direktiven
bl. a. att en effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen självfallet
är av stor betydelse och att reglerna om tillsyn genom offentliga organ

SoU 1971: 7

bör ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten.
Det pekas också på behovet av en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet.
I direktiven anges ett antal särskilda frågor som förtjänar uppmärksamhet
under utredningsarbetet. Det står utredningen fritt att utöver
vad som särskilt nämns i direktiven ta upp sådana frågor som aktualiseras
under arbetets gång och som faller inom ramen för en allmän översyn
av arbetarskyddslagstiftningen.

De centrala utredningsuppgifter på arbetarskyddsområdet som således
lagts på arbetsmiljöutredningen är omfattande och med hänsyn till uppgifternas
svårighetsgrad tidskrävande. Enligt utskottets mening är det
av vikt att utredningen i princip inte vidgas till att avse uppgifter som
går utanför den i de ursprungliga direktiven givna ramen. Det är nämligen
angeläget att arbetet på en tidsenlig lagstiftning och en effektiv kontrollorganisation
på området inte fördröjs. Till detta kommer att frågan
rörande förbättring av arbetsmiljön även i andra sammanhang ägnas
uppmärksamhet av statsmakterna. Nyligen har förslag lagts fram beträffande
en utbyggnad av företagshälsovården (prop. 1971:23, SoU 11).
Vidare kan nämnas att arbetarskyddet föreslås få ökade resurser genom
en särskild arbetarskyddsfond som skall tillskapas för nya insatser i fråga
om forskning, utbildning och upplysning på området (prop. 1971: 22,
SfU 17). Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motionen
1971: 247 om att tilläggsdirektiv skall utfärdas till arbetsmiljöutredningen.
Med beaktande av att utredningen är oförhindrad att ta upp
även andra frågor än sådana som särskilt nämns i direktiven finns det
inte heller anledning att ta något initiativ från riksdagens sida i fråga om
utredning eller åtgärder för att ekonomiskt stimulera industrin till arbetsmiljöinsatser.
Utskottet avstyrker därför också de yrkanden i detta avseende
som framställs i motionerna 1971: 247 och 1971: 767.

I två motioner framställs yrkanden som avser yrkesinspektionens verksamhet.
Motionen 1971: 63 syftar till en utökning av antalet distrikt
inom yrkesinspektionen från nuvarande 11 till 24 så att det inom varje
län skall finnas ett distriktskontor, och i motionen 1971: 359 hemställs
att riksdagen skall uttala att frågan om samarbetet mellan yrkesinspektionen
och lokala kommunala organ ägnas särskild uppmärksamhet i arbetet
på att reformera arbetarskyddslagstiftningen. Som exempel på i
vilka avseenden ett förbättrat samarbete främst bör komma till stånd
framhåller motionärerna att byggnadstillstånd för om-, ny- eller tillbyggnad
av arbetslokaler bör beviljas endast om ritningar m. m. av yrkesinspektionen
granskats och godkänts från miljö- och skyddssynpunkt.

Vid sin prövning av frågor rörande arbetarskyddets organisation bör
arbetsmiljöutredningen enligt sina direktiv ta upp till behandling bl. a. yrkesinspektionens
organisation och arbetsformer. Utskottet vill understryka
att vid denna översyn beaktas att en fortsatt förstärkning av yrkesinspektionens
organisation är angelägen. Huruvida denna förstärkning bör

SoU 1971: 7

åstadkommas genom ett utökat antal inspektionsdistrikt eller på annat
sätt bör enligt utskottets mening prövas under utredningsarbetet. I enlighet
med detta ställningstagande bör motionen 1971: 63 inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Som framhålls i motionen 1971: 359 torde det inte sällan förekomma
att vid projektering för om- eller tillbyggnad av arbetslokaler arbetarskyddssynpunkterna
inte ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Förbättrade
förhållanden i detta avseende kan uppnås, som anförs i motionen, bl. a.
genom att man får till stånd ett bättre samarbete mellan yrkesinspektionen
och olika kommunala organ. Även andra åtgärder inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen
kan vara påkallade. I direktiven till arbetsmiljöutredningen
har framhållits att arbetarskyddets krav måste bättre än f. n.
kunna göra sig gällande redan i samband med planeringen av arbetslokaler,
maskiner och arbetsmetoder. Vidare uttalas bl. a. att kravet på att
skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt gör det nödvändigt
att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning
av arbetslokaler, maskiner och anläggningar m. m. Det anges
även att föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfattning
av förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas. Vid sin
prövning av de nu angivna frågorna blir det uppenbarligen nödvändigt
för arbetsmiljöutredningen att ägna betydande uppmärksamhet både åt
innehållet i lagstiftningen och frågan om det praktiska samarbetet mellan
de offentliga tillsynsorganen på området, de lokala myndigheterna
och de personer som är engagerade i den lokala skyddsverksamheten.
Med hänsyn härtill är något uttalande från riksdagens sida i den fråga
som upptagits i motionen 1971: 359 inte erforderligt. Utskottet avstyrker
därför motionen.

I motionen 1971: 750 framställs en rad yrkanden rörande arbetarskyddet.
Motionärerna vill att ett antal uppräknade frågor, bl. a. frågor
om hygieniska gränsvärden, rätt till pauser vid kontinuerliga arbetsprocesser
och om stärkt ställning för skyddsombuden skall snabbutredas av
arbetsmiljöutredningen. Vidare vill motionärerna att riksdagen skall uttala
sig för att arbetsmedicinska institutet inordnas under arbetarskyddsstyrelsens
ledning, att styrelsen erhåller en stark löntagarrepresentation
och att styrelsen blir en samordnande instans för att styra utformningen
av en bättre arbetsmiljö. Motionärerna vill också att företagen skall bli
skyldiga att budgetera arbetsmiljökostnadema samt att en professur i arbetsmiljö
skall inrättas.

Samtliga de frågor, beträffande vilka motionärerna förordar en snabbutredning,
ligger inom ramen för arbetsmiljöutredningens uppdrag. Detta
gäller också frågan om skyldighet för företagen att redovisa arbetsmiljökostnader.
På grund av det anförda och med hänsyn till betydelsen
av att ett samlat förslag till ny arbetarskyddslagstiftning snarast möjligt
framläggs av arbetsmiljöutredningen kan utskottet inte biträda motions -

SoU 1971: 7

förslagen i de här nämnda frågorna. Utskottet beaktar härvid också att
det står utredningen fritt att lägga fram delförslag innan utredningsarbetet
slutförts.

Då det gäller yrkandena rörande arbetarskyddsstyrelsens och arbetsmedicinska
institutets framtida ställning får utskottet framhålla att arbetarskyddsstyrelsens
organisation och arbetsformer skall tas upp av arbetsmiljöutredningen
och att utredningen i tilläggsdirektiv den 26 februari
i år fått i uppdrag bl. a. att utreda frågan om en integrering av arbetsmedicinska
institutet i arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn till det anförda
bör motionen inte heller i denna del föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Frågor rörande utbildningen på arbetsmiljöområdet har efter hand
fått allt större betydelse. Utskottet får i detta hänseende hänvisa till den
förstärkning av utbildningsresurserna som föreslagits i prop. 1971: 23
(SoU 11) angående vissa frågor om företagshälsovård m. m. Det finns
också anledning erinra om att den arbetarskyddsfond som föreslagits i
prop. 1971: 22 (SfU 17) kommer att ge möjlighet till avsevärt vidgade
resurser för bl. a. utbildning på arbetarskyddets område. Av det anförda
framgår att en fortgående förstärkning av utbildningsresurserna på det här
aktuella området sker. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet yrkandet
i motionen 1971: 350 om inrättande av en professur i arbetsmiljö.

I motionen 1971: 247 yrkas att en skyndsam utbyggnad och effektivisering
av yrkesskadestatistiken genomförs. I motionen 1971: 750 framställs
ett likartat yrkande, vilket främst syftar till att statistiken på området
snabbt skall redovisas.

Frågan hur yrkesskadestatistiken i framtiden bör utformas och vem
som bör svara för statistikproduktionen är f. n. föremål för utredning
av en sakkunnig. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionsyrkandena.

Utskottet hemställer

A. att motionen 1971: 63 och motionen 1971: 359 inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,

B. att motionen 1971:247, såvitt avser frågan om parlamentarisk
sammansättning av arbetsmiljöutredningen, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

C. att motionen 1971: 247, såvitt avser frågan om åtgärder för att
ekonomiskt stimulera industrin att förbättra arbetsmiljön, samt
motionen 1971: 767 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

D. att motionen 1971: 247, såvitt avser tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

E. att motionen 1971: 247 och motionen 1971: 750, båda motionerna
såvitt avser yrkesskadestatistiken, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

SoU 1971: 7

F. att motionen 1971: 750, såvitt den behandlats av utskottet och
i den mån den inte behandlats under E, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1971

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar
Larsson i Öskevik (c)*, Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Åkerlind
(m), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), fru Marklund (vpk), herrar
Nisser (m) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. vid utskottets hemställan under B av herrar Gustavsson i Alvesta
(c), Hamrin (fp), Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Åkerlind (m),
Andreasson (c) och Nisser (m), som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med
orden »Enligt utskottets» och slutar med orden »denna del» bort ersättas
med text av följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av stort värde att arbetsmarknadens
organisationer är starkt representerade i utredningen. Det är emellertid
även angeläget att utredningsarbetet får en sådan inriktning och bedrives
på ett sådant sätt att det förslag som arbetet utmynnar i har en
så bred förankring som möjligt bland riksdagspartierna. Härigenom
främjas en snabb och effektiv lösning av de betydelsefulla frågor som
utredningen har att pröva. Med hänsyn till det anförda förordar utskottet
att arbetsmiljöutredningen i enlighet med vad som föreslås i motionen
1971: 247 förstärks med företrädare för de politiska partierna.

dels att utskottet under B bort hemställa

»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 247 i motsvarande
del hos Kungl. Maj:t hemställer att arbetsmiljöutredningen förstärks
med företrädare för de politiska partierna.»

2. vid utskottets hemställan under C av herrar Gustavsson i Alvesta
(c), Hamrin (fp), Larsson i öskevik (c), Hyltander (fp), Åkerlind (m),
Andreasson (c) och Nisser (m), som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
orden »De centrala utredningsuppgifter» och slutar med orden »och
1971: 767» bort ersättas med text av följande lydelse:

SoU 1971: 7

De centrala utredningsuppgifter (= utskottet)

till arbetsmiljöutredningen.

Då det gäller yrkandet i motionen 1971: 247 om ekonomisk stimulans
till industrin för att förbättra arbetsmiljön vill utskottet erinra om
att från och med förra budgetåret utgår till industriföretag direkta bidrag
till investeringar till åtgärder i syfte at minska vatten- och luftföroreningar.
Såsom framhölls i motionen bör det övervägas om motsvarande
metod kan tillämpas för att stimulera industrin att förbättra
arbetsmiljön. Företagen bör också få ökade möjligheter att utnyttja
sina investeringsfonder för särskilda investeringar på arbetsmiljöområdet.
Även andra åtgärder bör övervägas i det angivna syftet. Genom
utskottets ställningstagande tillgodoses också yrkandet i motionen 1971:
767. Vad utskottet anfört i den här aktuella frågan bör ges Kungl.
Maj:t till känna.

dels att utskottet under C bort hemställa

»att riksdagen i anledning av motionen 1971:247 i motsvarande
del samt motionen 1971: 767 ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om åtgärder för att ekonomiskt stimulera industrin
att förbättra arbetsmiljön.»

3. vid utskottets hemställan under F av fru Marklund (vpk) som
anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med
orden »Samtliga de» och slutar på s. 14 med orden »i arbetsmiljö», bort
ersättas med text av följande lydelse.

De i motionen aktualiserade frågorna — om hygieniska gränsvärden,
rätt till pauser vid kontinuerliga arbetsprocesser, högsta tillåtna
hastighet vid löpandebandarbeten, stärkt ställning för skyddsombuden
och inrättande av fackliga skyddsinspektörer — är av sådan angelägenhetsgrad
att riksdagen, oaktat att det står arbetsmiljöutredningen fritt
att lägga fram delförslag innan utredningsarbetet slutförts, som sin mening
bör uttala att förslag i dessa frågor skyndsamt utarbetas och framlägges.
Såväl dagspress som inte minst fackförbundspressen ger dagliga
exempel på skrämmande brister och faror inom arbetslivets område.
En prioritering av utredningens arbete på de i motionen berörda områdena
skulle därmed kunna leda till att behövliga åtgärder kunde vidtas
avsevärt snabbare än om slutförandet av utredningens arbete skall avvaktas.
Arbetsmiljöutredningen bör få tilläggsdirektiv i enlighet med det
anförda.

I fråga om arbetarskyddsstyrelsens och arbetsmedicinska institutets
framtida ställning anser utskottet i likhet med motionärerna att arbetarskyddsstyrelsen
bör utvecklas till ett centralt samordnande organ i
syfte att styra utformningen av en bättre arbetsmiljö. Den förstärkning
av arbetarskyddsstyrelsen som är oundgängligen nödvändig främjas
på ett verksamt sätt därest arbetsmedicinska institutet såsom föreslås

SoU 1971: 7

i motionen knytes till styrelsen. Av grundläggande betydelse är härvid
även att styrelsen får en starkare löntagarrepresentation. Sedan motionen
avlämnades under den fria motionstiden har arbetsmiljöutredningen
i tilläggsdirektiv den 26 februari i år fått i uppdrag att bl. a. utreda
frågan om en integrering av arbetsmedicinska institutet i arbetarskyddsstyrelsen.
Yrkandet i motionen har sålunda tillgodosetts på denna punkt.

Vad däremot gäller utbildningsfrågor inom arbetsmiljöområdet delar
utskottet den i motion 1971: 750 anförda meningen att en total omvärdering
är befogad. Det finns beträffande den tekniska arbetsmiljö vården
ingen motsvarighet till den satsning som sker när det gäller den
yttre miljövården. Att tillmäta den förra en tillbörlig betydelse bör enligt
utskottets mening komma till uttryck i ett tillstyrkande av motionsyrkandet
om inrättande av en professur i arbetsmiljö. Motionen åberopar
sig härvid på ett förslag framställt av Svenska teknologföreningen
om inrättande av en sådan professur som ett led i strävandena att
få fram skyddsingenjörer med kvalificerad utbildning för sitt arbete.
Utskottet anser den aktualiserade frågan ha en sådan räckvidd, att riksdagen
ej bör låta sig åtnöjas med utredningsdirektivens allmänna utformning
i utbildningsfrågorna på arbetsmiljöns område. Riksdagen bör
därför för sin del tillstyrka den föreslagna professurens inrättande. Förslag
om professurens närmare innehåll samt om dess placering torde
lämpligen kunna utarbetas av arbetsmiljöutredningen. Arbetet bör bedrivas
med förtur.

dels att utskottet under F bort hemställa
»1) att riksdagen i anledning av motionen 1971:750 i motsvarande
del hos Kungl. Maj:t hemställer att arbetsmiljöutredningen får
tilläggsdirektiv i enlighet med vad utskottet anfört,

2) att riksdagen med bifall till motionen 1971:750 i motsvarande
del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om inrättande
av en professur i arbetsmiljö,

3) att motionen 1971: 750 såvitt den behandlats av utskottet och
i den mån den inte behandlats under E, F 1 eller F 2, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.»