Socialutskottets betänkande nr 34 år 1971

SoU 1971:34

Nr 34

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning
angående fyra dagars arbetsvecka, m. m.

Motionen

I motionen 1971: 754 av fru Jonäng (c) har yrkats att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning om 4-dagars arbetsvecka
och flexibel arbetstid.

Motionären anför att frågan om fyra dagars arbetsvecka är en fråga
på lång sikt men att initiativ till utredning av frågan bör tas redan nu,
eftersom frågan fordrar inträngande undersökningar och avvägningar
samt speciella åtgärder för de grupper, exempelvis jordbrukarna, som
ännu inte har fem dagars arbetsvecka genomförd. Motionären sammanfattar
fördelarna med fyra dagars arbetsvecka på följande sätt.

1. Avsevärd regionalpolitisk betydelse för att åstadkomma bättre balans
mellan storstad och glesbygd.

2. Miljöpolitisk betydelse genom att människor i stor utsträckning
kommer att bo på två orter. Kombinerad med flexibel arbetstid torde
4-dagars arbetsvecka med dess tämligen jämna fördelning mellan arbete
och fritid minska stressjukdomar och skapa individuell balans och trygghet.

3. För samma arbetsinsats krävs minskat trafikarbete av den enskilde
och därmed sparad tid.

4. En semesterspridning underlättas genom att man inte längre blir
beroende av sommarsemester.

Motionären tillägger att andra fördelar skulle vara att man fick söndagen
som helgdag för bl. a. vila och gudstjänst medan idrottstävlingar,
konferenser och liknande arrangemang kunde förläggas till fredag och
lördag, om fredagen var den tredje lediga dagen i veckan.

I motionen framhålls att genomförande av förslaget måste bedömas
från medicinska utgångspunkter. Motionären utgår dock från att frågan
torde gå att lösa utan nettoarbetstidsförkortning.

Beträffande yrkandet om flexibel arbetstid anför motionären, att
större delen av arbetstiden skulle vara fastställd men några timmar
morgon och kväll skulle vara flexibla. Härigenom skulle individen få
större frihet att kombinera arbets- och fritid, och utrymme skulle lämnas
för att utnyttja den individuella prestationsförmågan.

1 Riksdagen 1971.

12 sami. Nr 34

SoU 1971: 34

2

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänna arbetstidslagen m. m.

Den 1 januari i år trädde den allmänna arbetstidslagen (1970:103) i
kraft. Den ordinarie arbetstiden får enligt lagen uppgå till högst 40 timmar
i veckan, raster ej inräknade. Under åren 1971 och 1972 utgör dock
arbetstiden 41 timmar 15 minuter. Regeln om 40 timmars arbetsvecka
är liksom motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad
som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan
tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning
av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i
genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. I lagen finns särskilda regler
om jourtid och övertid. Arbetsmarknadens parter har möjlighet att
genom kollektivavtal träffa överenskommelse om avsteg från bl. a. reglerna
om ordinarie arbetstid, jourtid och om uttagande av allmän övertid.
Dispensmöjlighet finns också.

De tidigare arbetstidslagarna innehöll bestämmelser om begränsning
av arbetstiden för dygn. Sålunda fick arbetstiden för dygn inte överskrida
9 timmar enligt den allmänna arbetstidslagen, 10 timmar enligt
lantarbetstidslagen, 10 timmar enligt huvudregeln i arbetstidslagen för
detaljhandeln och 11 timmar enligt arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer. I den allmänna arbetstidslagen finns inte några regler
om högsta tillåtna ordinarie arbetstid per dygn. Bakgrunden härtill är
att arbetarskyddslagens regler om arbetstagarens rätt till vila har ansetts
ge ett effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar. Beträffande
de närmare överväganden, som låg till grund för slopandet av
regler om dygnsmaximum, lämnas en utförlig redogörelse i ett särskilt
avsnitt nedan.

De åsyftade reglerna i arbetarskyddslagen (1949:1) innebär följande.
Arbetstagaren skall beredas erforderlig ledighet för nattvila. I ledigheten
skall ingå tiden mellan kl. 24.00 och 05.00. Avvikelser får ske om visst
arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild
omständighet måste fortgå jämväl nattetid. Likaså får nödfallsarbete
fortgå på tid mellan kl. 24.00 och 05.00. Bestämmelsen om nattvila
gäller inte arbetstagare i överordnad ställning. Dispens för nattarbetsförbud
kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Enligt arbetarskyddslagen
skall arbetstagare vidare beredas veckovila. För varje period om
sju dagar skall arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar
undantag, åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet.
Sådan veckovila skall företrädesvis förläggas till söndag och till samma
tider för alla anställda vid ett och samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen
kan meddela dispens även från denna bestämmelse. För minderåriga
finns regler i arbetarskyddslagens 4:e kapitel. Dessa regler avser

SoU 1971: 34

3

bl. a. arbetstiden. Av bestämmelserna i detta hänseende må nämnas att
arbetstiden för minderåriga arbetstagare inte får överstiga 10 timmar om
dygnet och 54 timmar i veckan. Dispens kan meddelas från regeln. Minderårig
skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst 11 timmar
varje dygn. I denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den minderårige
inte fyllt 16 år, tiden mellan kl. 19.00 och 06.00 samt eljest tiden mellan
kl. 22.00 och 05.00. Dispens kan meddelas.

Arbetstidens förläggning

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen inskränker reglerna
i arbetarskyddslagen i viss utsträckning rätten att fritt förlägga den med
stöd av arbetstidslagen fastställda arbetstiden för viss begränsningsperiod.
Beträffande förläggningen av arbetstiden inom ramen för vad arbetarskyddslagen
tillåter må anföras följande.

På den privata sektorn regleras frågor om arbetstidens förläggning
genom avtal. I riksavtalen, vilka träffas på SAF:s och LO:s förhandlingsområde,
anges ibland ramar för arbetstidens förläggning; rambestämmelserna
är exempelvis av innehåll att den ordinarie arbetstiden vid
dagarbete skall förläggas mellan vissa klockslag. I övrigt hänvisas i allmänhet
till att arbetstidens förläggning får fastställas i lokala avtal. I
vissa avtal ges anvisningar för det fall att de lokala parterna inte kan
enas. Om inga sådana anvisningar ges, gäller regeln att arbetsgivaren i
sista hand bestämmer hur arbetstiden skall förläggas. Frågor som uppkommer
i samband med att turlistor upprättas avgörs i sista hand alltid
av arbetsgivaren, som dock först överlägger med representanter för personalen.

Även på den offentliga sektorn är allmänna frågor om arbetstidens
förläggning numera avtalsbara (se prop. 1970: 164, 2LU 88). Till det
avtalsbara området hänförs sådana frågor som arbets- och viloperiods
längd, antalet arbetspass under en period samt antalet fridagar per år.
Däremot anses upprättande av tjänstgöringslistor o. d. utgöra en del av
arbetsgivarens arbetsledande funktion och därför falla utanför avtalsområdet.
Detsamma gäller arbetstidsfrågor som hänger samman med
hur det allmänna skall bedriva sin verksamhet. Avtal får alltså inte
träffas så att en myndighet förhindras att bestämma över verksamhetens
tidsmässiga förläggning.

I detta sammanhang finns skäl hänvisa till att statsrådet Löfberg i
svar på en enkel fråga i riksdagen den 25 mars 1971 anförde att olägenheterna
med individuellt flexibel arbetstid var sådana, att han för närvarande
inte var beredd att verka för att ett sådant system infördes på
den statliga sektom.

I anslutning till svaret diskuterades utförligt för- och nackdelar med
en flexibel arbetstid.

1* Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 34

SoU 1971: 34

4

1963 års arbetstidskommitté

Den nya allmänna arbetstidslagen bygger på ett förslag som utarbetats
av 1963 års arbetstidskommitté (SOU 1968: 66).

I ett kapitel rörande allmänna synpunkter på utformningen av en ny
arbetstidslag anförde arbetstidskommittén bl. a., att kommittén utgick
från att regler om arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan
fortfarande skulle ha sin plats i arbetarskyddslagen och att arbetstidslagen
liksom tidigare i huvudsak skulle begränsas till frågor angående
arbetstidens längd. Vidare anförde kommittén bl. a., att de enskilda
lagbuden i den gällande lagstiftningen i många stycken kunde mjukas
upp, stelt fixerade dygnsmaxima behövdes inte längre och veckoarbetstiden
kunde i ökad omfattning få genomsnittsberäknas på längre tidsperiod
än veckan. Härigenom lade man grunden för flexibla arbetstidsuttag
och för en ökad anpassning av arbetstidsuttagen till förhållandena
på de enskilda arbetsplatserna. Kommittén uttalade vidare bl. a. att
den inte funnit något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa
principen om veckobegränsad arbetstid. Genom att arbetstidslagstiftningen
i fråga om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning var
dispositiv hade arbetsmarknadens parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen
komma överens om övergång till ett årsarbetstidsbegrepp.

Arbetstidens begränsning per dygn

Arbetstidskommittén diskuterade utförligt frågan om arbetstidens begränsning
per dygn (betänkandet s. 128—132).

Kommittén konstaterade att lagstiftningens regler om dygnsmaximum
i huvudsak byggde på skyddsskäl och syftade till att åstadkomma en så
jämn arbetstidsförläggning som möjligt. Det skydd lagstiftningen lämnade
varierade dock mellan olika verksamhetsområden och arbetsformer.

Vid genomgång av arbetstidsbestämmelser inom områden, som låg
utanför den gällande lagstiftningen, fann kommittén att längre arbetstid
per dygn än vad 1930 års allmänna arbetslag maximalt stadgade, eller nio
timmar per dygn, i betydande utsträckning var medgiven. Detta gällde
verksamhet inom bl. a. följande områden, nämligen sjukvården och
socialvården, trafikväsendet och åtskillig statlig verksamhet bl. a. försvaret,
polisväsendet samt lots- och fyrväsendet. Maximum på upp till
16 timmar förekom.

Kommittén — som hade överläggningar med företrädare för olika
verksamhetsområden med högt dygnsmaximum — ansåg det som en
primär uppgift att möjliggöra utvidgning av arbetstidslagstiftningen till
så gott som alla former av arbete. Mot bakgrund av denna målsättning
övervägdes olika lösningar till reglering av dygnsarbetstidens längd. I
detta hänseende anförde kommittén följande.

SoU 1971: 34

5

En generell föreskrift om maximering av arbetstiden till tio timmar
per dygn ligger av många skäl nära till hands och skulle sannolikt utan
nämnvärda störningar kunna tillämpas inom flertalet verksamhetsområden.
Kommittén har dock funnit sig böra avvisa ett sådant förslag.
Maximeras veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio
timmar, kan detta förhållande enligt kommitténs förmenande stimulera
till en fördelning av arbetstiden med tio t/d fyra dagar i veckan. En
utveckling mot en sådan arbetstidsförläggning framstår som klart olämplig.
Liknande invändningar kan göras mot generella föreskrifter om
högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt reglering av dygnsarbetstiden
skulle därför behöva bygga på en sådan konstruktion att man i en
huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu är fallet och i kompletterande
specialregler medgav längre dygnsarbetstid för särskilda verksamhetsområden
eller arbetsformer.

I det följande konstaterade arbetstidskommittén att en ordning med ett
differentierat regelsystem av angivna slag skulle stå i direkt kontrast till
kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga regler. Den
skulle medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och utgöra
ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som skall
vara allmän arbetstid i landet.

Mot nu angivna bakgrund ställde sig kommittén frågan om ett verkligt
behov alltjämt förelåg av ett i lagen angivet dygnsmaximum eller
om tiden kunde vara mogen att slopa begränsningen av arbetstiden per
dygn. Frågan borde även ses mot bakgrund av att kommittén funnit att
skyddsmotiven minskat i betydelse.

Vid de fortsatta övervägandena fann kommittén, att arbetarskyddslagens
nattvilaregler utgjorde ett effektivt grundskydd mot alltför långa
arbetsdagar. Kommittén erinrade vidare om att även andra bestämmelser
reglerade den lagliga arbetstidens längd, nämligen bestämmelser i
avtal — kollektivavtal och enskilda tjänsteavtal — samt i reglementen
och liknande handlingar. Bestämmelserna angav så gott som undantagslöst
i form av exakta klockslag tidpunkten för arbetets början och slut
på dygn. Ofta angavs också klockslag för raster och pauser. I vissa fall
föreskrevs dessutom bestämda maxima direkt i timmar för den dagliga
arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa bestämmelser
skulle skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om arbetstidslagstiftningens
dygnsmaximum slopas, förekom enligt kommitténs bedömning
inte.

Slutligen anförde kommittén i detta avsnitt följande.

Vid sammanvägning av de faktorer som i enlighet med det nu anförda
påverkar frågan om dygnsmaximum har kommittén kommit till den slutsatsen
att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip all verksamhet
och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lagstiftningen
alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per
dygn. Eftersom frånvaron av en sådan reglering med hänsyn till inne -

SoU 1971: 34

6

hållet i arbetarskyddslagen samt etablerade arbetstidsförhållanden på arbetsmarknaden
inte kan befaras leda till en för arbetstagarsidan negativ
utveckling mot en oskälig anhopning av arbetstiden, föreslår kommittén
att arbetstidslagen inte längre skall uppta någon regel som begränsar den
ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Kommittén vill i anslutning till detta förslag starkt understryka att avsaknaden
av dygnsmaximum inte får tas till intäkt för ett regelbundet
utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som gäller
i dag. En viss flexibilitet vid arbetstidens förläggning inom veckoarbetstidens
ram är givetvis tänkbar. Kommittén förutsätter dock att arbetstiden
med undantag för tillfälliga avvikelser fördelas någorlunda jämnt
under veckans arbetsdagar. Frånvaron av dygnsmaximerad arbetstid bör
inte heller utnyttjas så att veckoarbetstiden fördelas på mindre än fem
arbetsdagar.

Under remisshandlingen av kommittéförslaget framfördes av de största
arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, önskemål om en dygnsbegränsningsregel
i lag (prop. 1970: 5 s. 79). LO föreslog att dygnsmaximum
skulle sättas till nio timmar. Även arbetarskyddsstyrelsen och
socialstyrelsen anmälde viss tvekan i fråga om slopandet av dygnsmaximeringen.

I det i prop. 1970: 5 framlagda förslaget till allmän arbetstidslag följde
Kungl. Maj:t förslaget av arbetstidskommittén att upphäva regler om
maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden. Riksdagen biföll propositionsförslaget
(2LU 1970: 1).

Avbytarsystem inom jordbruket

Den i motionsskälen berörda frågan om ett avbytarsystem, som skulle
ge jordbrukare möjlighet till regelbunden ledighet, har behandlats i riksdagen
flera gånger.

Vid riksdagsbehandlingen under tidigare år har framhållits att det
givetvis är angeläget att jordbrukarna i likhet med andra yrkesgrupper
kan beredas tillfredsställande möjligheter till ledighet från arbetet. Riksdagen
har emellertid ansett bl. a. det ligga närmare till hands för jordbrukets
egna organisationer att undersöka möjligheterna att lösa denna
fråga än att tillsätta en statlig utredning som endast skulle syssla med
förhållanden inom jordbruket. Frågan har behandlats även under vårriksdagen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1971: 6 anförde jordbruksutskottet
följande.

Sedan ärendet senast behandlades av riksdagen har hithörande problem
upptagits till närmare överväganden på olika håll. Sålunda har,
såsom även framhålls i motionerna, inom Lantbrukarnas riksförbund
sedan något år pågått visst utredningsarbete i ämnet. På grundval härav
föreligger planer på att, under förutsättning att finansieringsfrågan kan
lösas, igångsätta viss försöksverksamhet på området. Vidare har frågan
om avbytare för jordbrukare vid ledighet berörts vid en inom statens

SoU 1971: 34

7

jordbruksnämnd företagen översyn av jordbrukets blockorganisation.
Några definitiva förslag till lösning av de i förevarande motioner aktualiserade
problemen har dock ännu inte ansetts kunna presenteras. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att möjligheterna till viss
samverkan mellan jordbrukare i olika avseenden övervägs inom sambruksutredningen.
Utredningen har visserligen närmast att utreda frågor
rörande sambruksföreningar. Ett viktigt motiv för tillskapandet av sådana
föreningar har emellertid varit strävan att tillgodose såväl det
sociala önskemålet att behålla självständiga näringsutövare i jordbruket
som det samhällsekonomiska kravet på högsta möjliga effektivitet i produktionen.
Mot bakgrund härav och med beaktande av vad i det föregående
redovisats synes skäl tala för att spörsmålet om jordbrukarnas
ledighetsförhållanden ägnas belysning även inom ramen för sambruksutredningens
arbete.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall begära en utredning om fyra
dagars arbetsvecka och flexibel arbetstid. Motionären menar att fyra
dagars arbetsvecka skulle underlätta för människorna att bo på två orter,
de skulle behöva anslå mindre tid för resor till och från arbetet och semesterspridningen
skulle underlättas på grund av minskat behov av
sommarsemester. Genom individuellt flexibel arbetstid — dvs. ett system
där större delen av arbetstiden är förlagd mellan bestämda klockslag,
men några timmars arbetstid före och efter dessa klockslag får förläggas
fritt av den enskilde — skulle denne få större frihet att kombinera arbetstid
och fritid, och utrymme skulle lämnas för att utnyttja den individuella
prestationsförmågan.

Motionären utgår från att ett genomförande av fyra dagars arbetsvecka
skall ske utan förkortning av nettoarbetstiden. Detta innebär att
den begärda utredningen skall avse införande av en arbetsvecka av fyra
dagar med en daglig arbetstid av tio timmar.

I den allmänna arbetstidslagen, som trädde i kraft vid årsskiftet, har
inte upptagits någon motsvarighet till de regler som tidigare fanns i
olika arbetstidslagar om begränsning av arbetstiden per dygn. Visserligen
finns i arbetarskyddslagen bestämmelser om nattvila, men dessa får betydelse
som regler för dygnsmaximum endast om mycket långa arbetsdagar
kommer i fråga. Innebörden av gällande lagstiftning är således
att det inte finns något hinder för att fördela arbetstiden på fyra dagar,
vare sig arbetstiden omfattar 40 timmar eller mer. Den omständigheten
att lagstiftningen tillåter en sådan arbetstidsförläggning får emellertid
inte tolkas på det sättet att statsmakterna ställt sig bakom en sådan utveckling
som motionen syftar till. I detta avseende får utskottet anföra
följande.

De regler som tidigare fanns i arbetstidslagstiftningen om dygnsmaximum
— i 1930 års allmänna arbetstidslag var maximum nio timmar

SoU 1971: 34

8

per dygn — byggde i huvudsak på skyddsskäl och syftade till en så jämn
arbetstidsförläggning under veckan som möjligt. 1963 års arbetstidskommitté,
vars förslag låg till grund för beslutet om den gällande arbetstidslagen,
övervägde mycket noggrant frågan huruvida en regel om
dygnsmaximum skulle finnas eller ej. Som grund för kommitténs förslag
att inte bibehålla en regel om dygnsmaximum anfördes i främsta rummet
att ett slopande av regler om dygnsmaximum framstod som nödvändigt
om den nya lagstiftningen skulle kunna omfatta huvudparten av arbetstagarna.
I sammanhanget anfördes att skyddsmotivet i viss mån hade
minskat i betydelse samt att frånvaron av en regel om dygnsmaximum
med hänsyn till innehållet i arbetarskyddslagen samt etablerade arbetstidsförhållanden
på arbetsmarknaden inte kunde befaras leda till en
för arbetstagarsidan negativ utveckling mot en oskälig anhopning av
arbetstiden. Kommittén underströk starkt att avsaknaden av dygnsmaximum
inte fick tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den
dagliga arbetstiden i förhållande till vad som då gällde. Kommittén ansåg
att en utveckling mot en arbetstidsförläggning med tio timmar om
dagen under fyra dagar i veckan framstod som klart olämplig. Förslaget
om slopande av dygnsmaximum vann, som framgår av det föregående,
gehör under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Under remissbehandlingen
anmäldes dock viss tvekan i denna fråga.

Socialutskottet vill helt ansluta sig till de synpunkter arbetstidskommittén
— med utgångspunkt i en 40-timmars arbetsvecka — anförde
mot att fördela arbetstiden på endast fyra dagar i veckan. Även om det
för vissa arbetstagargrupper med ett intressant och stimulerande arbete
skulle vara möjligt att göra en sådan arbetstidsfördelning utan några
egentliga nackdelar, måste en sådan utveckling som motionen syftar till
anses stå i strid mot de strävanden som finns då det gäller arbetstidens
förläggning för de stora arbetstagargrupper som har ett både fysiskt krävande
och stressande arbete. Det finns också skäl framhålla att en utveckling
mot en fyra dagars arbetsvecka inom ramen för samma totala
arbetstidsuttag som nu sker otvivelaktigt skulle öka svårigheterna för de
äldre på arbetsmarknaden. I detta sammanhang vill utskottet även erinra
om att låginkomstutredningen för kort tid sedan framlagt en rapport, av
vilken det framgår att många arbetstagare, framför allt i storstadsområdena,
redan med nuvarande arbetstidsförhållanden — då arbetstiden normalt
är fördelad på fem dagar i veckan — har mycket lång frånvarotid
från hemmet. Detta upplever arbetstagarna som ytterst pressande. Av
det nu anförda följer att utskottet anser det omotiverat att en utredning
tillsätts som syftar till att klarlägga problem som behöver lösas i samband
med införande av fyra dagars arbetsvecka. Med hänsyn härtill
och då frågan om införande av flexibel arbetstid är av den karaktär,
som det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att ta ställning till,
avstyrker utskottet motionen.

SoU 1971: 34 9

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971: 754.

Stockholm den 2 november 1971

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta
(c), Svensson i Kungälv (s)*, fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c),
Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Åkerlind
(m)*, Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), fru Marklund (vpk),
herrar Nisser (m), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anfört:

Enligt vår uppfattning finns starka skäl för staten att som arbetsgivare
ställa sig positiv till önskemål från de anställda om försök med flexibel
arbetstid. Då denna fråga tidigare aktualiserats från folkpartihåll i riksdagen
har regeringen, som nämns i utskottets betänkande, ställt sig
mycket negativ till försök med flexibel arbetstid inom statsförvaltningen.
Vi beklagar regeringens bristande intresse för denna viktiga arbetsmiljöfråga
och anser att staten här som på andra områden bör gå
före och pröva nya vägar, som kan underlätta en anpassning av arbetsvillkoren
till den enskilde anställdes behov och önskemål, samtidigt som
arbetsuppgifterna kan utföras på ett effektivare sätt.