Socialutskottets betänkande nr 19 år 1971
SoU 1971:19
Nr 19
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om behandlingshem
för handikappade.
I motionen 1971: 361 av fröken Pehrsson (c) hemställs att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av
frågan om byggande av behandlingshem för handikappade.
Motionen
I motionen anförs att från Norrbackainstitutets skolor utskrivs varje
år ett antal elever som har så svåra handikapp, att de inte kan använda
sig av invalidlägenheter eller servicebostäder. Dessa ungdomar skulle
behöva en speciell bostadsform, behandlingshem. Denna bostadsform
skall enligt motionären tillgodose behovet av vård m. m. hos ungdomar,
som är så svårt rörelsehindrade att de behöver personlig hjälp med de
flesta av det dagliga livets aktiviteter och dessutom ur hälsosynpunkt
(exempelvis hotande hjärt- och lungsvaghet) har behov av relativt kvalificerad
sjukvård.
Det framhålls att såväl sjukvårdspersonal som specialpersonal för
sysselsättnings- och fritidsverksamhet behövs vid ett sådant hem. Ungdomar
som är aktuella för behandlingshem kan inte tänkas att i annat
än mycket begränsad omfattning utföra någon form av arbete —
kanske inte ens sysselsätta sig själva. Behandlingshemmet bör utformas
så att tillfälle ges till individuell utveckling och det inte får en onödig
kollektiv prägel. Ungdomarna måste därför ha möjlighet att upprätthålla
personliga kontakter och deltaga i olika slags aktiviteter, även
utanför behandlingshemmet.
Handikapputredningen m. rn.
I uppgifterna för den under åren 1958—1966 verksamma socialpolitiska
kommittén ingick att från olika utgångspunkter granska problem
som rör handikappade. I betänkandet »Social omvårdnad av handikappade»
(SOU 1964: 43) redovisade socialpolitiska kommittén en kartläggning
av vad samhället — staten, landsting och primärkommuner —
och enskilda organisationer gjorde i fråga om omvårdnad av handikappade.
Vidare framlade kommittén ett program för ansvarsfördelningen rö -
Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 19
SoU 1971:19
2
rande vården av handikappade (s. 117 i betänkandet) innebärande beträffande
bostäder m. m. att kommunerna skulle tillse att de handikappade
har goda och ändamålsenliga bostäder och att kommunerna skulle
aktivisera de handikappade, så att de i största möjliga utsträckning klarar
sig på egen hand, och medverka till att bostaden med utrustning anpassas
individuellt för den handikappade. Landstingens uppgift skulle
vara bl. a. att bereda sjukvård och hemsjukvård och att anordna bostäder
i anslutning till verkstäder för handikappade (inackorderingshem)
i den mån sådana inte ordnas på annat sätt; i större kommuner förutsattes
det finnas underlag för kommunala anordningar av detta slag.
År 1965 tillkallades handikapputredningen för att utreda frågan
angående omvårdnaden om handikappade. Utredningen skulle i första
hand följa upp socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka
i vilken omfattning kommuner och landsting genomfört eller avsåg att
genomföra de åtgärder som aktualiserades genom socialpolitiska kommitténs
initiativ. I direktiven uttalades att det program för, ansvarsfördelningen
rörande vården av. handikappade som socialpolitiska kommittén
framlagt skulle vara utgångspunkt för fördelningen av de berörda
samhällsuppgifterna på .Stat, landsting och kommuner,
I direktiven för handikapputredningen nämndes att vissa frågor
angående servicebostäder för bl. a. svårt rörelsehindrade prövades av
socialpolitiska kommittén. Kommittén redovisade emellertid inte några
överväganden eller förslag i dessa frågor, innan den avslutade sin verksamhet
år 1966.
I betänkandet »Kommunerna och den sociala omvårdnaden» (SOU
1967: 53) behandlade handikapputredningen den övergripande frågan
om samhällets ansvar för den enskildes omvårdnad och redovisade en
av utredningen företagen uppföljande undersökning (1966 års handikappundersökning)
av kommuners och landstings åtgärder avseende
omvårdnad av handikappade. I fråga om bostäder anförde utredningen
att bostäder i kombination med mera permanent service, betecknade
än som inackorderingshem, än som servicehus eller bostadshus för
handikappade, hade under senare år tillkommit i några kommuner.
Ytterligare sådana bostäder byggdes och planerades på en del håll
bl. a. genom medverkan av Stiftelsen Fokus.
Alltjämt bodde ett litet antal yngre handikappade på ålderdomshem.
ökad tillgång på goda bostäder för handikappade — bl. a. i
särskilda servicehus — kunde lösa deras problem.
Handikapputredningen fann det angeläget att kommunerna inventerade
de handikappades bostadsförhållanden och vid behov medverkade
till förbättring av dessa. Härvid erinrades om möjligheterna till förbättringslån,
invalidbostadsbidräg, social hemhjälp och annan service.
Handikapputredningens förslag i nyssnämnda betänkande ledde till
att Kungl. Maj:t och riksdagen (prop; 1968:74, 2LU 38) fattade
beslut om tillägg den 1 juli 1968 till 1 och 6 §§ lagen (1956: 2) om
SoU 1971:19
3
socialhjälp av innebörd att kommunerna blev skyldiga att genom
aktiv, uppsökande verksamhet underrätta sig om enskildas behov
och verka för att dessa tillgodoses.
Föredragande departementschefen anförde (prop. 1968:74, s. 15)
att genom ändringen i 1 § socialhjälpslagen klarlades kommunernas
förstahandsansvar för handikappvården. Detta innebar naturligtvis inte
— anförde departementschefen — att kommunerna skulle vara skyldiga
att svara för åtgärder som enligt lag eller annan författning vilar
på staten eller landstinget. Kommunerna borde i sådana fall om det
behövdes förmedla kontakt mellan de vårdbehövande och det organ
som svarar för vården.
Vissa frågor angående bostäder för handikappade kommer att
behandlas av handikapputredningen. Enligt för närvarande gällande
bestämmelser i räntelånekungörelsen (1967: 553) utgår invalidbostadsbidrag
för sådan inredning av bostadslägenhet och i vissa fall sådant
extra lägenhetsutrymme som rörelsehindrad invalid eller person med
starkt nedsatt synförmåga behöver, dock i regel med högst 15 000 kr.
för varje lägenhet. Genom beslut i maj 1970 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt handikapputredningen att i samråd med bostadsstyrelsen
utreda och inkomma med förslag i frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet
för invalidbostadsbidrag till att omfatta andra handikappade
än som anges i gällande bidragsbestämmelser.
I ett hösten 1970 till chefen för socialdepartementet avgivet betänkande
»Bättre socialtjänst för handikappade» (SOU 1970: 64) har handikapputredningen
framfört förslag om bl. a. bättre samordning i handikappfrågor.
Handikapputredningen anför i betänkandet att den funnit
det angeläget att ett samordnings- och kontaktorgan i handikappfrågor
skapas i varje kommun bestående av företrädare för kommunala myndigheter,
landstinget, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och handikapprörelsen.
»Kommunens handikappråd» bör medverka till ett ökat
samarbete mellan skilda kommunala och andra organ med verksamhet
inom handikappvården samt mellan dessa organ och handikapprörelsen.
Liksom i kommunerna bör det enligt handikapputredningen på läns-'
planet finnas ett samordnings- och kontaktorgan i handikappfrågor. I
»länets handikappråd» förutsätts företrädare för landstinget, kommunerna,
länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, den allmänna försäkringskassan
och handikapprörelsens länsorgan ingå. Länets handikappråd
bör främst söka medverka till ökad samordning mellan landstingen,
kommunerna och statens regionala myndigheter samt mellan
dessa intressenter och handikapprörelsen. r
Statens handikappråd, som fungerar som ett samarbets- och kontaktorgan
mellan myndigheterna och handikapprörelsen och mellan handikapporganisationerna
inbördes, föreslås ombildat så att — förutom
handikapprörelsen — socialstyrelsen och andra ämbetsverk vilkas arbete
i särskilt hög grad gäller handikappade samt Svenska kommunförbun
-
SoU 1971:19
4
det och Svenska landstingsförbundet skall bli representerade i rådet. Härmed
förbättras kontaktmöjligheterna i handikappfrågor mellan vederbörande
ansvariga myndigheter m. fl. och handikapprörelsen samt mellan
dessa myndigheter m. fl. inbördes.
Bostäder för handikappade i samband med utbildning
Enligt lagen (1965: 136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn
m. fl. skall landstingskommun sörja för att rörelsehindrade eller eljest
fysiskt handikappade barn, som till följd av sitt handikapp eller av andra
skäl är i behov av inackordering för att kunna delta i undervisning i
grundskola, erhåller inackordering i särskilt elevhem. Landstingskommun
skall även sörja för att barn med dylika handikapp före skolåldern
erhåller inackordering i elevhem, om så erfordras för att bereda
barnen den vård och förskoleundervisning som påkallas av handikappet.
Kungl. Maj:t har genom beslut i maj 1968 fastställt plan över
de elevhem som skall finnas enligt elevhemslagen. Planen innebar att
behovet av elevhem för rörelsehindrade barn i förskol- och grundskolåldem
tillgodoses i varje landstingskommun.
Gymnasial utbildning för handikappade förutsätts skola i största möjliga
utsträckning ges i den vanliga gymnasiala skolan. I den mån de
handikappade eleverna behöver bostad, vårdartjänst och medicinsk vård
förutsätts det att vederbörande lokala skolmyndigheter och sociala myndigheter
m. fl. ser till att dessa tjänster ställs till förfogande. På olika
håll finns skol- eller elevhem för eiever i gymnasial utbildning som har
sitt hem på längre avstånd från skolorten. I sådana hem förutsätts
handikappade elever få bo. Den sociala hemhjälpen förutsätts ombesörja
den vårdartjänst som kan behövas.
När det gäller svårt handikappade, som inte kan få gymnasial utbildning
på annat håll, föreslog handikapputredningen i betänkandet
»Bättre utbildning för handikappade» (SOU 1969: 35) att den till Norrbackainstitutet
i Solna anknutna fackskole-, gymnasie- och yrkesskoleverksamheten
skulle kompletteras med yrkesskola och bli en fullständig
mellanskola med ca 130 elevplatser för svårt rörelsehindrade och andra
svårt handikappade från hela riket och att staten skulle bli ekonomiskt
ansvarig för verksamheten. Bl. a. på grund av att lokalerna vid institutet
skulle komma att behövas för karolinska sjukhusets utbyggnad och
därför en flyttning i sinom tid skulle bli nödvändig föreslogs det att
verksamheten skulle tills vidare bedrivas som försöksverksamhet. Statsmakterna
fattade år 1970 beslut om anordnande av en mellanskola för
svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade i enlighet med detta
förslag (prop. 1970: 1, bil. 7, s. 193—197, SU 5, s. 25).
Samtidigt beslöt statsmakterna att permanenta och till annan eftergymnasial
utbildning och utbildning vid folkhögskolor utsträcka en verksamhet
med vårdartjänst, som försöksvis fr. o. m. läsåret 1967/68 bedrivits
SoU 1971:19
5
genom Norrbackainstitutet åt studerande som efter avslutad utbildning
vid institutets gymnasium fortsatt sina studier vid Stockholms universitet.
Omkring 50 elever som bedriver eftergymnasiala studier och 50 elever
vid folkhögskolor har beräknats komma att behöva vårdartjänst.
Vårdartjänsten som skall betalas av statsmedel har förutsatts omfatta
hjälp med alla de funktioner som hör till den dagliga livsföringen och
som den handikappade inte klarar själv. Till vårdartjänsten skall inte
räknas färdtjänst och assistans för studiernas genomförande. De mest
framträdande inslagen i vårdartjänsten har förutsatts gälla av- och påklädning,
personlig hygien och hjälp att klara matfrågan. Vårdartjänsten
skall i första hand ses som en social angelägenhet, inte som en fråga om
hälsovård och sjukvård. Föredragande departementschefen fann skäl
anta att utbyggnaden av den sociala hemhjälpen i allt högre grad skulle
komma att tillgodose alla handikappades behov av vårdartjänst. I avvaktan
på att sådana mera generella resurser kommer till ville departementschefen
förorda anordnandet av den särskilda vårdartjänsten för
studerande.
Skrivelse från De handikappades riksförbund
Med anledning av motionen 1971: 361 har från De handikappades
riksförbund (DHR) inkommit en skrivelse vari förbundet anför att
något behov av särskilda behandlingshem inte föreligger. DHR framhåller
att i den utveckling av boendet för handikappade som fortgått under
senare år har man alltmera uppmärksammat behovet av olika former
av boendeservice och strävat efter att i servicen bygga in även sådan personlig
hjälp som avses i motionen. Dessutom har man strävat efter att
ge de serviceberoende handikappade en boendeform som så litet som
möjligt skiljer sig från boendeformerna i övrigt — bl. a. med tanke på
de allvarliga sociala och individuella skador som åstadkommits därigenom
att handikappade tidigare var hänvisade till miljöer med institutionella
dr^g. Inom sjukvården vill man i fortsättningen ge hemsjukvård och
öppen vjird stort utrymme. Handikappade med det sjukvårdsbehov som
avses i motionen kan i betydligt större utsträckning än hittills lösgöra
sig från institutionella miljöer och övergå till integrerat boende med
tillgång till personlig hjälp. Tillgång dygnet runt till kontakt med personal
i en serviceenhet gör att akuta hälsosvårigheter (exempelvis hjärtsvikt,
behov av andningshjälp) lätt uppmärksammas, varvid den handikappade
snabbt kan nå den medicinska vård inom hemsjukvårdens och
den öppna vårdens ram som i varje enskilt fall är nödvändig. På samma
sätt kan mer kontinuerlig medicinsk hjälp (t. ex. för skötsel av trycksår)
lätt arrangeras.
I den mån vissa handikappade har behov av sådan kontinuerlig kontakt
med den medicinska vården som inte kan beredas inom hemsjukvårdens
och den öppna vårdens ram vill DHR rekommendera en boen
-
SoU 1971:19
6
deform sorn finns för handikappade Vid Valla sjukhus i Linköping —
nämligen bostäder i anslutning till ett sjukhus för långtidsvård.
Servicehus m. m. f
Under senare år har tillkommit s. k. servicehus främst för handikappade
yngre personer innehållande bostadslägenheter med specialinredning
av olika slag samt s. k. allmänna utrymmen såsom matsal och
lokaler för arbetsterapi, hobbyverksamhet, sjukgymnastik m.m. I
dessa servicehus har de handikappade tillgång till social hemhjälp eller
motsvarande för hjälp med det som ingår i den dagliga livsföringen
(hjälp med uppstigning, påklädning, personlig hygien, städning, matlagning,
vändning på natten m. m.) och jourpersonal finns till hands dygnet
runt. Läkar- eller sjuksköterskepersonal finns inte regelbundet till
hands utan tillkallas vid behov. Servicehus av här angivet slag finns i
Jönköping (Husaren) med Jönköpings läns landsting som huvudman,
i Stockholm (Svedmyra) med Stockholms kommuns socialnämnd som
huvudman och i Växjö med en lokal Fokus-stiftelse som huvudman.
I Jönköping är servicehuset sammanbyggt med landstingets arbetsträningsinstitut.
I Växjö finns ett av Kronobergs läns landsting drivet handikappcentrum
i anslutning till servicehuset. I detta handikappcentrum
bedrivs bl. a. sjukgymnastik och arbetsterapi med rörelseträning.
I anslutning till långvårdssjukhuset Valla sjukhus i Linköping har
östergötlands läns landsting uppfört en radhusanläggning innehållande
åtta bostadslägenheter med olika slag av specialinredning för handikappade.
Hyresgästerna vistas under dagtid i sjukhuset där de deltar i
arbetsterapi och sjukgymnastik samt erhåller erforderlig läkarvård.
Stiftelsen Fokus har genom att tillhandahålla anvisningar m. m. medverkat
till att ca 170 bostadslägenheter på åtta orter byggts och inrättats
för handikappade. Byggherrar har vanligtvis varit kommunala
bostadsföretag. Lägenheterna har integrerats i vanliga bostadshus. Stiftelsen
bidrar till bostadskostnaderna för de handikappade och vid behov
till kostnader för service- och jourpersonal, vare sig sådan personal är
särskilt anställd eller man replierar på den kommunala sociala hemhjälpen
eller hemsjukvårdsorganisationen. Sjukvårdsverksamhet ingår
inte.
För handikappade som behöver regelbunden sjukvård bedrivs den
sjukvårdande verksamheten vanligtvis inom ramen för landstingens
verksamhet för långtidssjukvård. Genom beslut år 1970 har socialstyrelsen
tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att utreda långtidssjukvårdens
organisation. I direktiven för denna utredning sägs att målsättningen
måste vara att förebygga och minska behovet av sluten långtidssjukvård.
Ingen skall behöva lämna sin boendemiljö, förrän alla
rimliga möjligheter prövats att där ge den sjukvård, aktivering och övrig
omvårdnad som kan behövas. Först när tillgängliga stödåtgärder
inte ger den trygghet och möjlighet till adekvat vård som är nödvändig
bör sluten vård övervägas.
När det gäller patienter inom långtidssjukvården i arbetsför ålder
sägs i direktiven att en del av dessa patienter är ungdomar med medfödda
eller förvärvade skador och sjukdomar. Av hela gruppen torde
en stor del vara rörelsehindrade medan andra främst är i behov av en
kvalificerad medicinsk omvårdnad. En inventering bör ske av dessa
olika grupper. För de rörelsehindrade skall man i första hand söka
lösa boendefrågan på annat sätt än genom vistelse på institution. För
gruppen i övrigt är det önskvärt att undersöka möjligheterna och lämpligheten
att inom långtidssjukvårdens ram bilda särskilda mindre vårdenheter.
Man bör vidare undersöka förutsättningarna att bereda de
handikappade som har ofullständig skolgång tillfälle till undervisning
samt i övrigt söka skapa arbetstillfällen för dem. Detta bör ske bl. a.
genom samarbete med den medicinska rehabiliteringsorganisationen.
-.i/gnu
Utskottet
I motionen 1971: 361 framhålls att det för ungdomar som har så
svåra handikapp att de inte kan bo i invalidlägenheter eiler servicebostäder
finns behov av särskilda behandlingshem. Tillkomsten av sådana
skulle innebära att ungdomarna fick en boendeform, där såväl behov
av personlig hjälp med de flesta av det dagliga livets aktiviteter
som behov av relativt kvalificerad sjukvård kunde tillgodoses. Vid behandlingshem
skulle finnas såväl sjukvårdspersonal som specialpersonal
för sysselsättnings- och fritidsverksamhet. Motionsyrkandet utmynnar
i en begäran om skyndsam utredning av frågan om byggande av behandlingshem.
Från De handikappades riksförbund har inkommit en skrivelse vari
förbundet anför att något behov av särskilda behandlingshem inte föreligger.
De handikappades bostadssituation uppmärksammas alltmer. Kommuner,
landsting och andra är i ökande grad engagerade för att bereda
handikappade bra bostäder med behövlig service. Utvecklingen på området
har lett till att bl. a. servicehus tillkommit för främst yngre handikappade.
Vidare har genom samarbete mellan Stiftelsen Fokus och
kommunala organ kunnat på olika håll i landet tillskapas för handikappade
inrättade lägenheter i vanliga bostadsområden.
Samhället tillhandahåller ett flexibelt system av stödåtgärder på bostadsområdet,
som anlitas för att tillgodose individuella behov av aftpassning
och service i bostadssituationen. I detta arbete strävar man efter
att normalisera de handikappades boende. Syftet är att handikappade
skall bo i vanliga bostadsområden men vara tillförsäkrade sådan anpassning
och service i sina bostäder att de kan bo i dem under säkra
SoU 1971:19
8
och trygga förhållanden. Utskottet vill i anslutning härtill bestämt
framhålla att boendemiljöer av institutionskaraktär bör undvikas.
De i motionen förordade behandlingshemmen skulle såsom ovan anförts
vara avsedda för handikappade ungdomar med ett relativt kvalificerat
sjukvårdsbehov. Att ett sådant föreligger behöver emellertid inte
betyda att man är hänvisad till institutionellt boende. Med stöd av hemsjukvården
och den öppna vården bör man i det längsta söka upprätthålla
ett »integrerat serviceboende». I den mån en del handikappade har
behov av tillgång till kvalificerade behandlingsresurser, bör bostäderna
byggas på orter där sådana resurser står till förfogande. Tillkomsten av
sådana bostäder står enligt utskottets mening helt i överensstämmelse
med vad som uttalas i direktiven till en förra året tillsatt arbetsgrupp
inom socialstyrelsen som skall utreda långtidssjukvårdens organisation.
Enligt dessa direktiv skall man söka lösa boendefrågan för rörelsehindrade
ungdomar i första hand på annat sätt än genom intagning på institution.
För sådana ungdomar som främst är i behov av kvalificerad
medicinsk omvårdnad är det nödvändigt att undersöka möjligheterna
och lämpligheten att inom långtidssjukvårdens ram bilda särskilda
mindre vårdenheter.
Utskottet vill i sammanhanget tillägga att i fråga om boendet för
handikappade ungdomar de i handikapputredningens senaste betänkande
föreslagna handikappråden på kommun- och länsplan bör kunna bli av
väsentlig betydelse för att få till stånd ett önskvärt samarbete mellan
de handikappade, landstingen såsom huvudmän för sjukvården och
kommunerna såsom främst ansvariga för social omvårdnad och service.
Av det ovan anförda framgår att utskottet i princip ställer sig avvisande
till tanken att inrätta en ny form av institutioner för vissa
handikappade ungdomar. Med hänsyn härtill och med beaktande av att
frågan om långtidsvården av bl. a. handikappade ungdomar som har ett
kvalificerat sjukvårdsbehov är föremål för utredning avstyrker utskottet
motionen.
Utskottet hemställer
att motionen 1971: 361 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1971
På socialutskottets vägnar
RUNE GUSTAVSSON
Närvarande: herrar Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*,
Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Hyltander (fp), fru
Sigurdsen (s), herrar Akerlind (m). Johnsson i Blentarp (s)*, fru Marklund
(vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Wijkman (m), Nilsson i
Växjö (s) och fröken Andersson i Stockholm (c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
K L BeckminsTryckerlw AB* Stockholm