Socialutskottets betänkande nr 18 år 1971

SoU 1971:18

Nr 18

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om
arbetstidsförkortning för arbetande i kontinuerlig skiftgång.

I motionen 1971:354 av herr Hagberg m. fl. (vpk) hemställs ”att
riksdagen uttalar sig för att för arbete i kontinuerlig skiftgång samt i
därmed jämförbara arbetstidsformer inom servicenäringarna den maximala
arbetstiden uppgår till 36 timmar i veckan; att för de i kontinuerlig
drift som arbetar under storhelger den maximala arbetstiden skall
uppgå till 34 timmar i veckan; samt att riksdagen hemställer till regeringen
att utarbeta och framlägga förslag till erforderlig lagtext”.

Gällande bestämmelser m. m.

Vid årsskiftet trädde den allmänna arbetstidslagen i kraft. Den ordinarie
arbetstiden får enligt lagen uppgå till högst 40 timmar i veckan,
raster ej inräknade. Under åren 1971 och 1972 utgör dock arbetstiden
41 timmar 15 minuter. Regeln om 40-timmarsarbetsveckan är liksom
motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad som en
maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan tilllämpas
utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning
av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller
arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i
veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal,
andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m. Sedan
lång tid tillbaka har för olika avtalsområden eller arbetstagargrupper
avtal träffats om kortare ordinarie arbetstid än som maximalt medges.
I detta sammanhang finns skäl att särskilt nämna att i början av 1950-talet — då maximiarbetstiden var 48 timmar i veckan — skiftarbetare
i kontinuerlig drift tillerkändes 42 timmars arbetsvecka.

Arbetstidslagstiftningen medger i och för sig att arbetsgivaren tar ut
40 timmar per vecka av sina anställda året om (fr. o. m. 1973). Den
omständigheten att en helgdag infaller under veckan föranleder inte
något undantag från denna regel. Skulle en helgdag inträffa på en
veckodag, som normalt utgör arbetsdag, har arbetsgivaren enligt gällande
bestämmelser möjlighet att — för det fall inte arbete pågår på
helgdagen — kompensera sig för arbetstidsbortfallet genom att förlänga
arbetstiden de övriga arbetsdagarna i veckan. Denna ordning för
uttag av arbetstid brukar man sammanfatta under begreppet hård arbets -

Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 18

SoU 1971:18

vecka. Av avtal eller sedvänja följer emellertid ofta att helgdagar liksom
söndagar i princip skall vara arbetsfria utan att arbetstiden övriga
dagar i veckan förlängs, mjuk arbetsvecka.

Hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare.
Den mjuka arbetsveckan är helt dominerande och förekommer
även till övervägande del i arbete som pågår kontinuerligt (utan söndagsuppehåll).
Arbetstagare tillerkänns i senare fall kompensation i
form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat.

De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på
en vardag anses motsvara i stort sett 1 timme 30 minuter per vecka i
genomsnitt under ett år.

Uttalanden vid den allmänna arbetstidslagens tillkomst m. m.

Propositionen 1970:5 med förslag till allmän arbetstidslag, mm.
behandlades av andra lagutskottet i utlåtande 1970:1. Utlåtandet godkändes
av riksdagen.

Andra lagutskottet anförde i ett avsnitt betecknat Allmänna synpunkter
på en ny allmän arbetstidslag bl. a. följande.

Det förslag till allmän arbetstidslag som läggs fram i propositionen
innebär en radikal omgestaltning av lagstiftningen. Därvid har man
sökt att så långt möjligt anpassa densamma till det moderna arbetslivets
krav. Den nya arbetstidslagen ges tillämpning på i princip alla arbetstagare
i landet. Speciallagstiftning skall i fortsättningen förekomma endast
för skeppstjänst. För husligt anställda skall slutlig ställning till frågan
om särskild lagstiftning tas senare i år. För att möjliggöra en utvidgning
av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde till bl. a. statligt
arbete och arbete inom sjukvård och socialvård har de materiella
reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning per dygn och vecka
fått mjukas upp. En samordning av bestämmelserna i de nu gällande
arbetstidslagarna har också blivit nödvändig. Den föreslagna liberaliseringen
av regelsystemet har kunnat ske på grund av den förskjutning i
motivkretsen bakom lagstiftningen som successivt ägt rum. Från början
var skyddssynpunkter utslagsgivande när det gällde utformningen av
lagstiftningens materiella innehåll. Ekonomiska, tekniska och sociala
framsteg har lett till en avsevärd förbättring av de förhållanden under
vilka yrkesarbete utförs. Inte minst har genomförda arbetstidsförkortningar
och semesterreformer haft betydelse härvidlag. Arbetstagarna har
också i ökad omfattning kunnat hävda sina intressen mot arbetsgivarna
med stöd av starka fackliga organisationer. Dessa omständigheter har
medverkat till att arbetstidslagstiftningen numera inte i främsta rummet
behöver utformas utifrån skyddsaspekter. Sådana får i stället tillgodoses
genom en moderniserad arbetarskyddslagstiftning och genom ökade
insatser för arbetarskyddet. Den grundläggande uppgiften för arbetstidslagen
blir i stället att ange vilka normer som bör gälla i fråga om
den tid under vilken arbetstagare får användas till arbete.

Utskottet har inte något att erinra mot de allmänna synpunkter som
departementschefen enligt det anförda tagit fasta på vid utformandet av
den nya arbetstidslagen. Utskottet noterar därvid att departementschefen
i sammanhanget uttalat att den översyn av arbetarskyddslagen som

SoU 1971:18

är nära förestående kommer att omfatta de särskilda bestämmelserna
i arbetarskyddslagen om arbetstiden och dess förläggning och att skyddssynpunkter
därvid bör ägnas stor uppmärksamhet.

I samband med propositionen behandlade andra lagutskottet ett flertal
motioner rörande längden av den ordinarie arbetstiden. I några
motioner yrkades sålunda att i lagen skulle skrivas in en kortare
arbetstid för vissa arbetstagargrupper, nämligen gruvarbetare och andra
arbetare under jord samt skiftarbetare i kontinuerlig drift. En motion
syftade till en specialbestämmelse i arbetstidslagen av innebörd att
skiftarbetare i kontinuerlig drift skulle tillerkännas ledighet för helgdagar
eller kompensation i form av fritid för arbetade helgdagar, s. k.
mjuk arbetsvecka. Till stöd för motionsyrkandena åberopas i främsta
rummet skyddsskäl. Den fysiska och psykiska press som angivna arbetsgrupper
utsätts för, anfördes det, medför en hastigare förslitning och
motiverar ett ökat utrymme för vila och rekreation. Andra lagutskottet
avstyrkte motionerna med i huvudsak följande motivering.

Frågan om en förmånligare reglering av den ordinarie arbetstidens
längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande eller hälsofarligt
arbete har behandlats såväl i arbetstidskommitténs betänkande som i
propositionen. Både kommittén och departementschefen avvisar tanken
på en specialreglering. Kommittén anför att det skulle te sig motsägelsefullt
att i den normlag, som nu föreslås och som inte längre är av
direkt skyddskaraktär, ta med speciella skyddsregler som lagstiftaren
ansett sig kunna avvara i den äldre, klart socialt inriktade arbetstidslagstiftningen.
Den anför vidare att undantagsregler för smärre grupper
arbetstagare står i strid mot principen att utforma den nya lagen så
enhetligt som möjligt. Man ställs desutom inför ett komplicerat gränsdragningsproblem
beträffande omfattningen av den differentierade regleringen.
Tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud taget kan
finna någon objektivt sett rättvis skiljelinje. Många arbetstagargrupper
torde med fog kunna hävda att deras arbete är minst lika påfrestande
eller hälsofarligt som underjordsarbete eller skiftarbete.

Enligt utskottets mening kan de skäl som kommittén, i allt väsentligt
med instämmande av departementschefen, anfört mot en specialreglering
för vissa grupper av den ordinarie arbetstiden inte frånkännas betydelse.
Utskottet har i det föregående anslutit sig till en principiell
inriktning av arbetstidslagen, som innebär att man åstadkommer en
maximireglering av arbetstiden tillämplig på alla arbetstagare och
grundad på enhetliga regler. Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära
att man alltjämt — av skäl som inte i främsta rummet bör vara
avgörande för lagens utformning — bibehåller en kategoriklyvning av
olika personalgrupper för vilka olika regler skall gälla. En sådan ordning
låter sig inte väl förena med nämnda inriktning av den nya
lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.

Å andra sidan är det uppenbart att olika arbeten är olika krävande
och detta förhållande måste återspegla sig i differentierade förmåner
i form av lön, särskilda ersättningar och fritid. Åtskilliga avtal har
ingåtts om kortare arbetstid och förmånligare ekonomiska villkor för

SoU 1971:18

arbetstagare med påfrestande eller hälsofarligt arbete. Överenskommelser
om sådan särskild kompensation har hittills träffats av parterna
själva. Enligt utskottets mening kan en allmän förkortning av arbetstiden
till 40 timmar i veckan knappast åberopas som skäl för att
frångå denna princip. Däremot kan en sådan reform aktualisera behovet
av nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter för en
omprövning av de kompensationsförmåner som utgår för närvarande.

I direktiven till den förra året tillsatta arbetsmiljöutredningen som
skall företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen uttalar departementschefen
bl. a. att spörsmål som gäller arbetstidens förläggning
fordrar en grundlig genomgång och att skyddsaspekter bör ägnas stor
uppmärksamhet vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila,
raster och arbctspauser (Riksdagsberättelsen 1971 S:29).

Utskottet

Enligt den allmänna arbetstidslagen, som trädde i kraft vid årsskiftet,
får den ordinarie arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan,
raster ej inräknade. Under åren 1971 och 1972 utgör dock arbetstiden
41 timmar 15 minuter. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan
tillämpas utan att parterna behöver vidtaga någon särskild åtgärd i
anledning av lagen.

I motionen 1971:354 vill motionärerna att den maximala arbetstiden
skall sänkas till 36 timmar i veckan för arbetstagare i kontinuerlig
skiftgång samt i därmed jämförbara arbetstidsformer inom servicenäringarna.
För personer i kontinuerlig drift som arbetar under storhelger
vill motionärerna att den maximala arbetstiden skall sänkas
med ytterligare två timmar eller således till 34 timmar i veckan.

Motionärerna åberopar i främsta rummet skyddsskäl till stöd för
motionsyrkandena. Den fysiska och psykiska press som personer med
kontinuerligt skiftarbete utsätts för medför en hastigare förslitning,
som motiverar en kortare arbetstid än för andra arbetstagare.

Vid allmänna arbetstidslagens tillkomst förra året framhölls av föredragande
departementschefen med instämmande av andra lagutskottet
att skyddssynpunkter från början varit utslagsgivande när det gällde
utformningen av arbetstidslagstiftningens materiella innehåll men att
olika omständigheter — bl. a. genomförda arbetstidsförkortningar —
medverkat till att lagstiftningen numera inte i främsta rumet behövde
utformas utifrån skyddsaspekter. I sammanhanget pekades också bl. a.
på att arbetstagarna i ökad omfattning hade kunnat hävda sina intressen
mot arbetsgivarna med stöd av starka fackliga organisationer.

Andra lagutskottet behandlade i anslutning till propositionen i ämnet
motionsyrkanden som gick ut på en förmånligare reglering av den
ordinarie arbetstidens längd för arbetstagare som har särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete. Bland dessa yrkanden kan nämnas yrkan -

SoU 1971:18

den om att den ordinarie arbetstiden för skiftarbetare i kontinuerlig
drift skulle begränsas till 36 timmar i veckan. Utskottet erinrade bl. a.
om att både arbetstidskommittén och departementschefen avvisat tanken
på en specialreglering. Det skulle enligt kommittén te sig motsägelsefullt
att i den normlag som föreslagits av kommittén och som
inte längre var av direkt skyddskaraktär, ta med speciella skyddsregler
som lagstiftaren ansett sig kunna avvara i en äldre, klart socialt inriktad
arbetstidslagstiftning. Undantagsregler för smärre grupper arbetstagare
skulle stå i strid mot principen att utforma lagen så enhetligt
som möjligt. Andra lagutskottet avstyrkte motionsyrkandena och anförde
därvid att utskottet anslutit sig till en principiell inriktning av arbetstidslagen,
som innebar att man åstadkom en maximireglering av arbetstiden
tillämplig på alla arbetstagare och grundad på enhetliga regler.
Utskottet framhöll vidare att ett bifall till motionsyrkandena skulle
innebära att man alltjämt bibehöll en kategoriklyvning av olika personalgrupper
för vilka olika regler skulle gälla och att en sådan ordning
inte lät sig väl förena med nämnda inriktning av den nya lagen. Riksdagen
biföll utskottsförslaget.

Socialutskottet delar uppfattningen att i arbetstidslagen, som innefattar
cn maximireglering av arbetstiden för alla arbetstagare och som inte i
främsta rummet är avsedd att tillgodose skyddssynpunkter, undantagsregler
inte bör införas i sådant syfte. De skyddsaspekter som finns på
arbetstidsområdet bör i enlighet med det ställningstagande statsmakterna
intog vid arbetstidslagens tillkomst förra året beaktas inom ramen
för arbetarskyddslagstiftningen. Denna lagstiftning är föremål för översyn
av arbetsmiljöutredningen. Utskottet avstyrker i enlighet med det
anförda motionen.

Utskottet hemställer

att motionen 1971:354 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1971

På socialutskottets vägnar
RUNE GUSTAVSSON

Närvarande: herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s),
fru Skantz (s), herr Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Åkerlind
(m), Johnsson i Blentarp (s)*, fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c), Wijkman (m)* och Nilsson i Växjö (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1971:18

Reservation

av fru Marklund (vpk) sorn anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 5 som börjar med "Socialutskottet
delar uppfattningen” och slutar med ”det anförda motionen”
bort ha följande lydelse:

”Oaktat tidigare ställningstaganden från riksdagens sida rörande undantagsregler
i arbetstidslagstiftningcn om maximering av arbetstiden i kontinuerlig
skiftgång vill utskottet fästa uppmärksamheten vid under senare
tid gjorda iakttagelser och rön om verkningarna av kontinuerlig skiftgång.
I ett flertal artiklar i fackförbundspressen och andra sammanhang
har detta problem blivit belyst. Ackordshets med åtföljande stegrat arbetstempo
verkar allmänt sett alltmer pressande. Kommer därtill nattarbete,
helgarbete och ständiga omställningar i dygnsrytmen förvärras
än mer dessa verkningar. Något verkningsfullt motmedel annat än en
ytterligare arbetstidsförkortning för dessa grupper av anställda, som eliminerar
den kontinuerliga skiftgångens ogynnsamma följder, kan näppeligen
tänkas. Utskottet tillstyrker därför bifall till yrkandet i motionen
1971:354.”

dels att utskottet bort hemställa
”att riksdagen med bifall till motionen 1971:354 hos Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till ändring av allmänna arbetstidslagen av
innehåll dels att den maximala arbetstiden vid arbete i kontinuerlig
skiftgång samt i därmed jämförbara arbetstidsformer inom servicenäringarna
bestäms till 36 timmar i veckan, dels att den maximala
arbetstiden för arbetstagare i kontinuerlig drift som arbetar under
storhelger bestäms till 34 timmar i veckan.”

AB Egnellska Boktryckeriet, Stockholm 1971

■ ’y:

BfiHEl