Socialutskottets betänkande nr 17 år 1971

SoU 1971:17

Nr 17

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning
angående sabbatsår.

I motionen 1971: 762 av fru andre vice talmannen Nettelbrandt m. fl.
(fp) hemställs »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning rörande möjligheterna att inom ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes ge enskilda individer rätt att under livstiden
åtnjuta längre sammanhängande ledighet i form av sabbatsperioder».

Vissa bestämmelser beträffande semester och annan ledighet, m. m.

Enligt 1963 års semesterlag äger arbetstagare på grund av det arbete,
som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla semester. Överenskommelse kan träffas
om att annan tidsperiod av samma längd skall gälla som kvalifikationsår.
Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får
efter överenskommelse åtnjutas tidigare. Går året för semestern till ända
utan att arbetsgivaren berett arbetstagaren den semester, vartill han
varit berättigad kan arbetstagaren inte kräva ut semester. Han erhåller
emellertid rätt till ersättning för den förlorade semestern med belopp,
motsvarande den lön han skulle åtnjutit under semestern. Fråga om
skadestånd kan även uppkomma. Semestern utgör enligt semesterlagen i
allmänhet fyra veckor per år. För vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete är semestern enligt en särskild lag sex veckor.

På det statliga området meddelas i 10 kap. av allmänna avlöningsavtalet
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) bestämmelser om
semester och semesterersättning. Antalet semesterdagar varierar enligt
huvudregeln mellan 24 och 40 dagar. I allmänhet räknas inte söndagar
som semesterdagar. Den ståtlige arbetsgivaren bestämmer semesterns
förläggning med hänsyn till göromålens behöriga gång och under hänsynstagande
i möjligaste mån till tjänstemannens önskemål. Om semestern,
som på detta område i regel skall utgå under kvalifikationsåret, på
grund av tjänstgöringsförhållandena ej kunnat utfås under kvalifikationsåret
eller arbetsgivaren finner skäl medge det, får semestern åtnjutas
under tiden den 1 januari—den 31 maj året därefter. Således finnes viss
möjlighet för en statstjänsteman, som under ett helt år avstår från semester,
att under påföljande år åtnjuta en relativt lång sammanhängande
ledighet, nämligen om han under detta år bereds tillfälle att i en följd

Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 17

SoU 1971:17

2

taga ut semester för båda åren.

Enligt AST har ordinarie, extra ordinarie och — i vissa fall — extra
tjänsteman möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla lönen under tjänstledighet
för enskild angelägenhet. I detta hänseende må nämnas, att
tjänsteman, som beviljas tjänstledighet för studier, äger rätt till lön med
B-avdrag sammanlagt 240 dagar under loppet av tio på varandra följande
kalenderår, om arbetsgivaren finner studierna angelägna från
tjänstesynpunkt. Om studierna av arbetsgivaren prövas vara synnerligen
betydelsefulla från tjänstesynpunkt eller fråga är om utbildningskurs vid
verket skall dock full lön utgå. I förevarande hänseende finns specialbestämmelser
inom ett flertal områden, bl. a. undervisningsområdet. Här
kan också nämnas att vid vård av adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget
fosterbarn adoptiv- eller fostermodern erhåller lön med B-avdrag
längst t. o. m. 180:e dagen efter barnets födelse.

Här må tilläggas att i AST regleras inte rätten till tjänstledighet utan
endast vilka förmåner som utgår om ledighet beviljats (jfr följande
avsnitt).

Universitetslärare kan i viss utsträckning befrias från tjänstgöringsskyldighet
för att vederbörande skall få tillfälle till vetenskapligt arbete.
Således kan professor och laborator erhålla befrielse helt eller delvis från
övriga tjänstegöromål, som åligger honom, om han på grund av dessa
icke kan medhinna visst forskningsarbete av väsentlig betydelse för
ämne, som hans tjänst omfattar. Befrielse från övriga tjänstegöromål får
dock omfatta sammanlagt högst en termin under varje period av fem år
(71 § första stycket 2 e) och 72 § universitetsstadgan, SFS 1964: 461).
Innehavare av tjänst som docent kan för att beredas tillfälle till vetenskapligt
arbete få befrielse från tjänstgöringsskyldighet under högst två
terminer för varje period av tre år.

Ledighet för vuxenstudier. Studiefinansiering

I motionen anförs bl. a. att sammanhängande sabbatsledigheter skulle
kunna spela en avgörande roll för personer som önskar bedriva studier
men som har svårt att få ledigt från arbetet utan att göra alltför stora
ekonomiska förluster. Med hänsyn härtill finns det anledning erinra om
att diskussioner f. n. pågår mellan LO, TCO och SAF om hur man
avtalsvägen skall kunna få en lösning till stånd på detta problem. Vidare
har regeringen utfärdat nya anvisningar, cirkulär (1970: 388) om tjänstledighet
med C-avdrag m. m. C-avdrag innebär att lön inte utgår. Bland
nyheterna märks att ledighet för studier får beviljas i sammanlagt tre år
under en tioårsperiod, vilket bl. a. underlättar de anställdas deltagande i
vuxenutbildning. Sommaren 1970 gav SAF ut ett delägarcirkulär angående
ledighet för studier. SAF rekommenderar att företagen intar en
välvillig inställning till de anställdas önskemål om ledighet för studier

Soll 1971:17

3

även om dessa avser utbildning som i första hand syftar till att tillfredsställa
den enskildes önskemål och ambitioner. Cirkuläret innehåller dock
vissa reservationer som t. ex. att ledighet för studier inte innebär någon
garanti för den anställde att få återgå till samma arbete eller erhålla
samma förtjänst efter avslutad utbildning (se även 2LU 1968: 70).

Den år 1968 tillkallade kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX)
skall utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (direktiv: se
Riksdagsberättelsen 1969: U 51).

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1966 års riksdag behandlades två likalydande motioner i vilka
framställdes yrkande av i princip samma innehåll som i den i detta
utlåtande behandlade motionen. 1966 års motioner blev föremål för en
omfattande remissbehandling. Yttranden avgavs av arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet.

Flera av remissinstanserna var positiva till eller visade intresse för den
i motionerna framförda tankegången om införandet av någon form av
sabbatsledighet på den svenska arbetsmarknaden. Däremot ställde sig
flertalet av nämnda instanser avvisande till den av motionärerna begärda
utredningen. Såsom grund för denna inställning åberopades i flera fall,
nämligen av SACO och SR, att frågan borde lösas avtalsvägen. Även
TCO ansåg, att de frågor som i sammanhanget främst borde uppmärksammas
var av sådan karaktär, att de i första hand borde prövas av
arbetsmarknadens parter och att frågan om eventuella ändringar i det allmänna
socialförsäkringssystemet i avvaktan härpå inte krävde några
särskilda åtgärder; huruvida den kommande utvecklingen kunde motivera
statliga åtgärder beträffande den aktuella frågan kunde vid tiden
för yttrandet inte förutses. De tre kommunförbunden ansåg under hänvisning
till bl. a. samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter,
att skäl ej förelåg att företaga utredning om sabbatsår. SAF
uttalade att några bärande skäl för den begärda utredningen icke förebragts
medan LO på i yttrandet anförda skäl fann, att de i motionerna
redovisade motiven och kraven för sabbatsledighet inte kunde ligga till
grund för en utredning. Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll, att många
olika skäl kunde anföras för en större flexibilitet i såväl fördelningen
av arbetstiden under den aktiva tiden som dennas längd. Styrelsen ansåg,
att hithörande spörsmål förtjänade uppmärksamhet vid diskussionen
bl. a. av utformningen av den allmänna försäkringen.

Remissyttrandena har redovisats — i princip i sin helhet — i andra
lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966. I utlåtandet har även lämnats

SoU 1971:17

4

vissa uppgifter rörande sabbatsledighet i andra länder.

Andra lagutskottet anförde i nämnda av riksdagen godkända utlåtande
— efter att i korthet ha redogjort för remissmyndigheternas ställningstagande
— följande.

Om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt
att arbetstagare beredes längre ledighet för fortbildning eller för annat
ändamål torde detta enligt utskottets mening som hittills kunna lösas
genom överenskommelser. Med hänsyn härtill och till den inställning
som flertalet remissinstanser tagit i fråga om motionärernas förslag bör
motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Även vid 1969 års riksdag väcktes motioner med i stort sett samma
yrkande som det nu förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 8 refererade andra lagutskottet sitt ovannämnda yttrande från år 1966
och anförde vidare.

Utskottet vidhåller sin uppfattning, att det inte finns anledning att
hemställa om en sådan utredning rörande sabbatsledighet som motionärerna
avser. Utöver de tidigare anförda skälen kan tilläggas, att ett
allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som motionerna
syftar till uppenbarligen skulle medföra mycket höga kostnader och
att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en
allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre angelägen.

Vid förra årets riksdag avslog riksdagen på hemställan av andra lagutskottet
(2LU 1970: 16) motionen om utredning rörande sabbatsperioder.
Utskottet uttalade efter en redogörelse för den tidigare riksdagsbehandlingen
av frågan att sedan 1969 ingenting inträffat som gav
anledning till ändrat ställningstagande från utskottets sida.

Till de tre utskottsutlåtandena för vilka här redogjorts fogades utförligt
motiverade reservationer.

Utskottet

Motionärerna vill att riksdagen skall begära en utredning rörande
möjligheterna att bereda den enskilde rätt att under den aktiva tiden i
arbetslivet ta ut längre sammanhängande ledighet, s. k. sabbatsperioder.
En sådan utredning bör enligt motionärerna avse två huvudfrågor. I
första hand bör utredas frågan vilken funktion en sådan ledighet skall
fylla för grupper och olika individer samt för vilka tidsperioder av en
människas liv behovet av sammanhängande ledighet kan vara på olika
sätt motiverat. En annan huvudfråga bör gälla de praktiska och ekonomiska
problem som är förknippade med ett sabbatsår. Enligt motionärernas
mening bör det bl. a. undersökas om frågan kan lösas inom ramen
för den allmänna försäkringen.

Motioner med samma innebörd avslogs på hemställan av andra lagutskottet
av såväl 1966 års som 1969 års och 1970 års riksdagar. De
år 1966 väckta motionerna blev föremål för en omfattande remissbe -

SoU 1971:17

5

handling. Även om vissa av remissinstanserna visade positivt intresse
för frågan ställde sig flertalet avvisande till en utredning om införande
av sabbatsledighet. Från flera arbetstagarorganisationer anfördes, att
frågan borde lösas avtalsvägen. Andra lagutskottet anförde att om arbetsgivare
och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt att
arbetstagare bereddes längre ledighet för fortbildning eller för annat
ändamål torde detta som hittills kunna lösas genom överenskommelser.
Vid behandlingen 1969 och 1970 av motionerna i ämnet anförde utskottet
också att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning
som motionerna syftade till uppenbarligen skulle medföra mycket
höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav
införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre
angelägen.

Socialutskottet kan ansluta sig till de skäl som i enlighet med den
lämnade redovisningen tidigare anförts mot motionsförslag om sabbatsledighet.
Med anledning av att i motionen starkt understryks behovet av
att bereda personer som nu är ute i förvärvslivet möjlighet till studier
vill utskottet framhålla att överläggning pågår mellan arbetsmarknadens
parter om rätt till ledighet för studier och att frågorna om studiefinansieringen
för de vuxenstuderande sedan år 1968 är föremål för en särskild
utredning.

Utskottet hemställer

att motionen 1971:762 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1971

På socialutskottets vägnar

RUNE GUSTAVSSON

Närvarande: herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s),
fru Skantz (s), herr Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Åkerlind (m),
Johnsson i Blentarp (s)*, fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg
(c), Wijkman (m)* och Nilsson i Växjö (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 4 med »Motioner
med» och slutar på s. 5 med »särskild utredning» bort ha följande
lydelse:

»I likhet med vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i yttrande
över motioner med i huvudsak samma innehåll som den aktuella anser

SoU 1971:17

6

utskottet att frågan om möjligheter för enskilda individer att under den
aktiva tiden erhålla en längre sammanhängande ledighet från sitt ordinarie
arbete än den semestern utgör — en s. k. sabbatsledighet — är
av stort intresse. Bland annat det hårt uppskruvade tempo som nutidsmänniskan
lever i och som alltför ofta resulterar i besvärande stressåkommor
gör det önskvärt att åtminstone någon gång under den aktiva
perioden få komma i åtnjutande av sådan ledighet. Vuxenutbildningen
har också kommit in i bilden på ett nytt sätt.

Utskottet vill här framhålla, att man inom allt flera länder — via
överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna eller eljest — infört
möjligheter till långledighet av här åsyftat slag. Dessa utländska erfarenheter
manar enligt utskottets mening till efterföljd.

Åtskilliga problem uppstår emellertid i samband med införandet av
sådan sammanhängande ledighet. Utskottet vill framför allt peka på de
samhällsekonomiska aspekterna, som är svåra att överblicka. Sabbatsledighet
torde knappast kunna bli aktuell i större utsträckning förrän
näringslivet anpassat sig efter den förra året antagna sänkningen av arbetstiden.
Men även om en viss arbetstid skulle gå förlorad, bör rekreation
och utbildning kunna få positiva verkningar på arbetsprestationernas
kvantitet och kvalitet. Beträffande en hel del befattningshavare, i
synnerhet sådana med specialistfunktion eller i nyckelposition, kan
sannolikt uppstå svårigheter att anskaffa ersättare under ledighetsperioden.
Detta gäller också åtskilliga jordbrukare och andra småföretagare.
Härtill måste hänsyn tas. Finansieringen av långledigheten kan tänkas
ske på flera olika sätt. Motionärerna anser att det bl. a. bör övervägas
att inordna denna i socialförsäkringssystemet. Eventuellt kan den aktiva
tiden individuellt regleras med hänsyn till utnyttjad långledighet. Det
kan inte komma i fråga att genom lagstiftning pålägga företagen att
utan vidare bära en extra kostnad. Men frågan om eventuella försäkringsavgifter
kan bli föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Det är möjligt att vissa grupper av löntagare är mera intresserade
än andra av en uppgörelse av detta slag och därmed förenade uppoffringar
för att få tillfälle till en längre ledighet från sin ordinarie sysselsättning.
Enligt utskottets mening bör alla dessa frågor av praktiskt och
organisatoriskt slag utredas.

Det vore enligt utskottets mening beklagligt om man lät frågeställningar,
som inte är omedelbart aktuella och vid första anblicken kan
förefalla svårlösta förhindra en närmare undersökning av möjligheterna
att genomföra en reform som för många människor kan te sig som
ett betydelsefullt inslag i en framtida standardhöjning när ekonomiska
och administrativa förutsättningar därför föreligger. Utskottet förordar
av denna anledning att den av motionärerna begärda utredningen kommer
till stånd.

Även om frågan om beredande av möjlighet till längre sammanhäng -

SoU 1971:17

7

ande ledighet kan bli en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens
parter, anser utskottet — bland annat med hänsyn till de samhällsekonomiska
verkningarna och den eventuella inordningen i socialförsäkringssystemet
— det angeläget att frågan utredes genom samhällets försorg,
som många gånger tidigare skett i andra fall. Utskottet vill i
detta sammanhang peka på att i direktiven till den förra året tillsatta
pensionsålderskommittén uttalas att angelägenheten av en sänkning av
pensionsåldern bör vägas mot andra reformönskemål. Folkpartiet har i
olika sammanhang pläderat för en flexibel pensionsålder och man kan
inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas människor
som vill — och har fysisk och psykisk förmåga därtill — kvarstå i
produktionslivet så länge som möjligt samtidigt som de är intresserade
av att i ett tidigare skede av sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna
sig åt aktiviteter som den i motionen förordade sabbatsledigheten är avsedd
att ge utrymme åt.

Slutligen vill utskottet betona att frågan om införande av långledigheter
får ses på lång sikt. Den kan dock komma att få den största betydelse
för medborgarna och har framtiden för sig. I vårt samhälle
där genom en fortgående effektivitetshöjning inom det ekonomiska livet
och samhällslivet i övrigt bättre levnadsvillkor för människorna ter sig
möjliga årtionde efter årtionde bör man nu anlägga ett vidare perspektiv.
Utskottet förordar alltså att den av motionärerna föreslagna utredningen
kommer till stånd.»

dels att utskottet bort hemställa
»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 762 hos Kungl. Majit
begär utredning angående möjligheterna att inom ramen för den
allmänna försäkringen eller annorledes ge enskilda individer rätt
att under den aktiva levnadsperioden åtnjuta längre sammanhängande
ledighet i form av sabbatsperioder.»

N. O. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971

. |gnK|