Skatteutskottets betänkande nr 36 år 1971 SkU 1971:36

Nr 36

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1971: 104 har Kungl. Maj:t under åberopande av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 26 mars 1971 föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).

1 propositionen föreslås skattefrihet för kommunalt bostadstillägg till
handikappade. Vidare föreslås att vid beräkning av existensminimum
vid beskattningen hänsyn skall tagas till skattereduktion.

Författningsförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att 19 § och punkt 1 av anvisningarna till 50 §
kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §!

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make
eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo
eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som
avses i 35 § 3 eller 4 morn.;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller
vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst
100 kronor;

ersättning, som på grund av sjukförsäkring jämlikt lagen om allmän
försäkring eller försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring till 1

Senaste lydelse 1970:162.

1 Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 36

SkU 1971:36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fallit den försäkrade, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild
författning, som utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring,
som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under
militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som
icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst
räknas ersättning i form av pension eller annan livränta, så ock ersättning
som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring
och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen
utgått på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller
av rörelse eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig
intäkt eller motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att
hänföra till någon av nämnda förvärvskällor;

vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund
av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel,
som utgått på grund av skadeförsäkring, och premieåterbetalning på
grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke
förelegat;

ersättning jämlikt lagen om ersättning åt smittbärare;
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför
givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning;
allmänt barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som enligt förordningen om sjömansskatt
utgör inkomst ombord;

kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;

invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt 9 kap. lagen om
allmän försäkring, så ock hemsjukvårdsbidrag, som utgår av kommunala
eller landstingskommunala medel till den vårdbehövande;

kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962: 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg till handikappade; bostadstillägg

som avses i kungörelserna den 28 maj 1968 (nr 425)
om statliga bostadstillägg till barnfamiljer och (nr 426) om statsbidrag
till kommunala bostadstillägg till barnfamiljer;

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit
från pensions- eller personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke
medgivits vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;

kompensation av staten för bensinskatt på bensin som förbrukats vid
yrkesmässig användning av motorsåg.

(Se vidare anvisningarna.)

SkU 1971:36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar

till 50 §

l.2 Den skattskyldiges skatteförmåga bedömes med hänsyn, å ena sidan,
till hans inkomst och förmögenhet samt, å andra sidan, till vad han
kan anses hava behövt till nödigt underhåll för sig själv och för make och
oförsörjda barn (existensminimum). Såvida icke särskilda förhållanden
till annat föranleda, skall existensminimum bedömas med
hänsyn till förhållandena under hela beskattningsåret. Särskilda förhållanden
varom nyss sagts få anses föreligga t. ex. i det fall att en skattskyldig
under året börjat i förvärvsarbete eller upphört med sådant arbete,
i följd varav inkomsten utslagen på hela året understigit existensminimibeloppet;
i sådana fall bör existensminimum bedömas med hänsyn
till den tid inkomsten åtnjutits.

Den myndighet Konungen därtill förordnar fastställer normalbelopp
för existensminimum för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning
vid bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet.

Normalbeloppen för existensminimum äro i första hand avsedda för
skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflutit av förvärvskällan
tjänst.

Vid bestämning av avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
skall såsom inkomst av tjänst upptagas den skattskyldiges bruttointäkter
— inklusive de biinkomster den skattskyldige må hava åtnjutit
— i förekommande fall minskade med sådana nödiga utgifter för inkomstens
förvärvande, för vilka den skattskyldige vid taxering äger åtnjuta
avdrag, t. ex. avgifter, som den skattskyldige erlagt för sådan pensionsförsäkring
eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband
med tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige i samband med
tjänsten erlagt för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än
genom försäkring, eller kostnader för resor till och från arbetet. Utgöres
inkomsten av livränta, varom i 32 § 2 mom. förmäles, skall livräntan
inräknas i inkomsten med oreducerat belopp. Barnbidrag medräknas
icke i inkomsten.

Fråga om avdrag i andra fall för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
får bedömas med särskilt beaktande av att en riktig uppskattning
verkställes av inkomstförhållandena, speciellt med hänsyn till den
omfattning, vari naturaförmåner må hava åtnjutits, och dessa förmåners
värde.

Har den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än normalt skall
den skattskyldiges existensminimum anses hava i motsvarande mån understigit
normalbeloppet, t. ex. om en ogift skattskyldig haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller andra eller om en skattskyldig åtnjutit särskild
förmån i form av billig bostad eller billiga livsförnödenheter eller andra
liknande förmåner. I regel torde anledning överhuvud icke föreligga att
bevilja avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum åt s. k.
hemmasöner eller hemmadöttrar. Icke heller må avdrag medgivas, om
den skattskyldige ägt tillgångar; dock att härvid bortses från sedvanliga
husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, mindre bostadsfastighet av
enklaste beskaffenhet osv. Å andra sidan må existensminimum beräknas
hava överstigit normalbeloppet, om den skattskyldige haft utgifter

* Senaste lydelse 1964:70.

SkU 1971:36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för underhåll av make och barn, med vilka han icke levt tillsammans
under beskattningsåret. Vidare kan anledning finnas att frångå normalbeloppet,
om bostadskostnaden varit högre än normalt. Existensminimum
för den skattskyldige må jämväl i annat fall bestämmas högre än
normalbeloppet, om särskilda skäl därtill föranleda.

Har den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av den
lokala skattemyndigheten åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den
preliminära skatten på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,
bör vid prövning av frågan om avdrag vid taxeringen för nedsatt
skatteförmåga avvikelse icke ske från det av förstnämnda myndighet
fastställda existensminimibeloppet, såvida icke nya omständigheter framkommit;
såsom exempel å dylika omständigheter må nämnas att den
skattskyldige äger tillgångar, varom den lokala skattemyndigheten saknat
kännedom, eller att den skattskyldiges ekonomiska ställning påtagligt
förbättrats efter den lokala skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom
beräknade existensminimibeloppet
och har detta befunnits bero
av förhållande, varom i 50 § 2
mom. tredje stycket förmäles, bör
avdrag för nedsatt skatteförmåga
medgivas med så stort belopp,
dock högst med belopp som i
nyssnämnda lagrum sägs, att den
skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst. Har den skattskyldige
rätt att åtnjuta skattereduktion
enligt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
(1953:272),
bör avdrag för nedsatt skatteförmåga
beräknas så att den beskattningsbara
inkomsten icke blir
så stor att slutlig skatt påföres.

Är inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, maximerat på sätt i
föregående stycke sägs, att större skatt icke kommer att uttagas än att
inkomsten, minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga skall anses föreligga jämväl i det fall att den
skattskyldige på grund av arbetsskygghet eller missanpassning eller eljest
av psykiska skäl har svårt att förvärva normal arbetsinkomst.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Äldre
bestämmelser gäller dock vid 1971 eller tidigare års taxering och vid
eftertaxering för år 1971 eller tidigare år.

SkU 1971:36

Motionerna

I detta sammanhang behandlas följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

motionen 1971: 10 av herr Sjöholm (fp) vari hemställs att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag till införande av ett generellt
verkande existensminimum enligt vad som förespråkas i motionen;

motionen 1971: 302 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs bl. a.
om utredning om möjligheterna för fulltidsarbetande med särskilt låga
inkomster att erhålla rätt till avdrag vid beskattningen i enlighet med
vad som anförs i motionen;

motionen 1971: 303 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar att grundavdraget för ålders- och förtidspensionärer
inom folkpensioneringen fr. o. m. 1973 års taxering skall ökas till att
vara 90 °/o av basbeloppet för ensam pensionär och för var och en av
pensionerade makar 70 °/o av basbeloppet i enlighet med vad som anförs
i motionen;

motionen 1971: 308 av herrar Hedlund (c) och Helén (fp) vari hemställs
bl. a. att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till riksdagen beträffande

1. en översyn av skattereglerna för inkomsttagare med särskilt låga
inkomster i syfte att skapa möjligheter för fulltidsarbetande med särskilt
låga inkomster att erhålla avdrag vid beskattningen enligt i motionen
angivna grunder,

2. en samordning av skatteregler och bidragsregler för folkpensionärer
i syfte att undvika en alltför hög marginalbelastning vid stigande
inkomst i enlighet med vad som anförs i motionen;

motionen 1971: 584 av herrar Boo (c) och Larsson i Borrby (c) vari
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder
i syfte att från skattepliktig inkomst undanta kommunalt bostadstillägg
till handikappade;

motionen 1971:600 av fru Holmqvist m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg till handikappade i beskattningshänseende
jämställs med kommunalt bostadstillägg till folkpensionärer,
samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext; -

SkU 1971:36

motionen 1971: 609 av fru Kristensson (m) vari hemställs att riksskatteverket
får i uppdrag att utforma anvisningar för ökade avdragsmöjligheter
för omkostnader för dialysbehandling i hemmet i enlighet
med vad som anförs i motionen;

motionen 1971: 611 av fru Kristensson (m) och fröken Ljungberg (m)
vari hemställs

1. att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen ändras så att ordet ”väsentligen”
utgår,

2. att bestämmelsen om inskränkning i rätten till extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga för barn som åtnjuter allmänt barnbidrag utgår,

3. att maximibeloppet för extra avdrag höjs till 10 000 kr., samt

4. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext;

motionen 1971: 627 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och fru Sundberg
(m) vari hemställs att riksdagen måtte besluta om ett förenklat
deklarationsförfarande för folkpensionärer vars inkomst icke överstiger
ett visst av riksskatteverket årligen fastställt belopp.

övriga yrkanden i motionerna 1971: 302 och 1971: 308 har utskottet
behandlat i betänkande 1971: 18.

Utskottet

Bostadstillägg till handikappade

Kommunalt bostadstillägg till handikappade införs i allt fler kommuner
för att underlätta för handikappade med begränsade resurser att
hyra lättskötta, lämpliga bostäder. Om hyreskostnaden för bostaden är
högre än 16—22 °/o av den del av den handikappades årsinkomst, som
överstiger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, och om vissa
förutsättningar i övrigt är uppfyllda, skall enligt särskilda av kommunförbundet
utarbetade normalgrunder bostadstillägg utgå med belopp
motsvarande överskjutande hyreskostnad. Procenttalet bestäms med
hänsyn till antalet familjemedlemmar. Tillägget nedsätts i förekommande
fall med hänsyn till andra utgående bostadstillägg och till hemmavarande
barns inkomst.

Enligt gällande bestämmelser skall socialhjälp inte anses som skattepliktig
inkomst, och motsvarande gäller också för bostadstillägg till
barnfamiljer. Även kommunala bostadstillägg till folkpensionärer har
numera undantagits från beskattning. I brist på närmare bestämmelser
i fråga om kommunala bostadstillägg till handikappade har riksskatteverket
funnit, att övervägande skäl talar för att sådana tillägg f. n. skall
beskattas.

I propositionen föreslås nu, att bostadstillägg till handikappade ut -

SkU 1971: 36

tryckligen undantas från beskattning. Motsvarande yrkande återfinns i
motionerna 1971: 584 och 1971: 600.

Utskottet har inte något att erinra häremot och tillstyrker således
bifall till propositionen i denna del samt motionerna 1971: 584 och
1971: 600.

Nedsatt skatteförmåga

Har den skattskyldige fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på
grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av
andra närstående än barn för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag eller
annan jämförlig omständighet, får extra avdrag medges med högst 6 000
kr. För folkpensionärer gäller särskilda regler, till vilka utskottet återkommer
i det följande. Extra avdrag medges vidare i de s. k. existensminimifallen,
dvs. om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag för skatt,
på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit
vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn (existensminimum). Avdraget är även
i dessa fall maximerat till 6 000 kr., men skattskyldig med oförsörjda
barn kan få tillägg med högst 1 500 kr. för varje barn.

I existensminimifallen medges inom angivna beloppsgränser extra avdrag
med så stort belopp, att beskattningsbar inkomst inte uppkommer,
eller att inkomsten efter avdrag för skatt uppgår till det för den skattskyldige
beräknade existensminimibeloppet. Bestämmelserna om existensminimum
iakttas efter särskild ansökan redan i fråga om avdrag
för preliminär och slutlig skatt.

Förslaget i propositionen berör en detalj i reglerna om existensminimum.
Den avser att lösa det tekniska tillvägagångssättet vid beräkningen
av det extra avdraget, om den skattskyldige samtidigt är berättigad
till skattereduktion enligt uppbördsförordningen. Enligt vad utskottet
inhämtat är avsikten att det nuvarande maximibeloppet för extra avdrag
fortfarande skall gälla. Folkpensionärer och andra skattskyldiga,
för vilka avdrag enligt reglerna om existensminimum inte kommer i
fråga, berörs inte av förslaget. De nya reglerna innebär att det extra
avdraget för skattskyldig som är berättigad till skattereduktion inte i
något fall skall beräknas till större belopp än att rätten till skattereduktion
kan utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Utskottet har inte något att erinra häremot och tillstyrker således
propositionen med viss ändring i förtydligande syfte av den föreslagna
lydelsen av punkt 1 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.

En annan sida av reglerna om existensminimum tas upp i motionen
1971: 10. Motionären yrkar att reglerna om existensminimum utformas
så att arbetsgivaren alltid automatiskt skall förbehålla arbetstagaren ett

SkU 1971: 36

visst minimibelopp av lönen. Bakgrunden till yrkandet torde bl. a. vara,
att de skattskyldiga — av okunnighet eller missförstånd — i vissa fall
underlåter att hos den lokala skattemyndigheten ansöka om existensminimum,
vilket kan ha till följd att arbetsgivaren gör avdrag för preliminär
och slutlig skatt med belopp motsvarande hela eller i det närmaste
hela lönen. Underlåtenheten att göra sådan ansökan kan t. ex.
bero på att den skattskyldige felaktigt ansett ett av kronofogdemyndigheten
i samband med införsel fastställt existensminimum gälla även
för skatteavdrag. Enligt motionären avvisas regelmässigt ansökan om
socialhjälp i dessa fall, även om arbetstagaren står helt medellös.

Utskottet vill inte bestrida, att sådana situationer som motionären
angett i vissa undantagsfall kan uppkomma. Anledningen till att kvarskatt
uppkommit torde emellertid regelmässigt vara att den skattskyldige
haft extrainkomster, för vilka preliminär skatt inte inbetalats. Sannolikt
torde den sammanlagda inkomsten i dessa fall i regel ligga väsentligt
högre än de normalbelopp för existensminimum, som gäller
vid beskattningen, och även högre än de normer som tillämpas för socialhjälp.
Vid bedömningen härav skall för övrigt även makes inkomst
inräknas.

Utskottet saknar anledning att närmare gå in på förutsättningarna
för erhållande av socialhjälp men vill dock framhålla, att socialhjälp i
allmänhet torde kunna erhållas även i de här avsedda fallen, om sökandens
inkomst är förhållandevis låg och hans ekonomiska situation i övrigt
— sett på sikt — motiverar detta.

Avdrag för kvarstående skatt medför givetvis i många fall, att den
skattskyldige tvingas leva på en väsentligt lägre standard än eljest. Detta
är emellertid ett problem, som inte kan lösas på det sätt som motionären
föreslår. Inte heller om hela lönen skulle gå åt till avdrag för
preliminär och kvarstående skatt m. m. kan enligt utskottets uppfattning
ett ansökningsförfarande undvaras i existensminimifallen. Det kan nämligen
inte antas, att en arbetsgivare i allmänhet känner till arbetstagarens
sidoinkomst, förmögenhet, försörjningsbörda, makes inkomst m. m.
Ansökan om existensminimum skall för övrigt besvaras skyndsamt, och
en skattskyldig, som av förbiseende inte lämnar in sin ansökan i tid,
är i förekommande fall berättigad till återbetalning av för höga skatteavdrag.

Det är givetvis i och för sig beklagligt att förbiseenden av ifrågavarande
slag kan förekomma. Utskottet förutsätter emellertid att riksskatteverket
i sin informationsverksamhet ägnar uppmärksamhet även
åt denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1971: 10.

I motionen 1971:609 yrkas att riksskatteverket utfärdar anvisningar
om ökade möjligheter för njursjuka till avdrag för kostnader för dialys -

SkU 1971: 36

behandling i hemmet. Som skäl härför anför motionären, att sådana
patienter måste ha assistens för att handha apparaturen och därutöver
åsamkas ökade hyreskostnader om 1 200—1 500 kr. per år för ett särskilt
vårdrum och 800—1 000 kr. per år för el- och vattenförbrukning.
Vidare åberopas att samhällets sjukvårdskostnader nedbringas väsentligt
genom denna vårdform.

Utskottets principiella uppfattning är, att samhällets hjälp till kostnader
av detta slag bör lämnas genom särskilda bidrag i stället för genom
avdrag vid beskattningen. Enligt vad utskottet inhämtat kan efter särskild
prövning invaliditetsersättning eller invaliditetstillägg samt kommunala
bostadstillägg till handikappade utgå för kostnader i samband
med dialysbehandling. I de fall sådan ersättning ej utgår torde åtminstone
vissa möjligheter finnas att erhålla bidrag i annan form. Gällande
beskattningsregler innebär emellertid att ett avdrag kan medges i de
fall, då ersättning inte utgår, nämligen om kostnaderna är så höga att
skatteförmågan därigenom kan anses ha blivit väsentligen nedsatt. Denna
fråga skall givetvis prövas med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet, och några generella anvisningar härom synes inte erforderliga.

Yrkandet i motionen har ett visst samband med yrkandet i motionen
1971: 611. I denna begärs sådana ändringar i reglerna om avdrag för
väsentligen nedsatt skatteförmåga, att ordet ”väsentligen” utgår, att den
inskränkning i avdragsrätten som gäller skattskyldig med barn för vilket
utgått allmänt barnbidrag slopas och att avdragets maximibelopp
höjs till 10 000 kr.

Som bevillningsutskottet framhöll vid behandlingen av motsvarande
yrkanden vid 1970 års riksdag (BeU 1970: 40) bör den skattskyldiges
ekonomiska ställning vara avgörande för om extra avdrag skall medges.
För en skattskyldig med mera betydande inkomst eller förmögenhet
kan skatteförmågan knappast anses vara väsentligen nedsatt om han
inte fått vidkännas en avsevärd utgift. Vidare bör kostnader för hemmavarande
barn enligt allmänt godtagna principer inte beaktas vid beskattningen
utan genom barnbidrag. De skäl motionärerna anfört kan inte
heller anses tillräckliga för att höja beloppsgränserna för det extra avdraget.

Utskottet avstyrker således motionerna 1971: 609 och 1971: 611.

Även de i motionerna 1971: 302, 1971: 303 och 1971: 308 berörda
frågorna om folkpensionärers och vissa låginkomsttagares beskattning
återkommer från föregående år. Beträffande folkpensionärerna innebär
1970 års skattereform att det kommunala bostadstillägget numera är
skattefritt och att det extra avdrag, som medges i dessa fall, avpassas
så att sidoinkomster upp till 1 500 kr. för ensamstående och 2 000 kr.
för makar inte beskattas. Om sidoinkomsten är högre avtrappas det

SkU 1971: 36

extra avdraget — 3 200 kr. för ensamstående och 2 800 kr. för makar
som båda är pensionärer — med en tredjedel av den överskjutande inkomsten.
Detta innebär att marginalskatten blir omkring 43 °/o i de inkomstlägen
där avdraget avtrappas. Det kommunala bostadstillägget
avtrappas med 50 °/o av inkomstökningen, varför den sammanlagda
marginaleffekten kan bli så hög som 93 °/o- Detta innebär emellertid
en förbättring jämfört med tidigare regler.

I motionen 1971: 308 yrkas utredning i syfte att genom en samordning
av skatteregler och bidragsregler begränsa marginaleffekterna.
Även motionärerna i motionen 1971: 303 anser marginaleffekterna alltför
höga. De har emellertid begränsat sitt nu ifrågavarande yrkande hos
skatteutskottet till en höjning av grundavdraget för folkpensionärer till
belopp motsvarande folkpensionen exklusive pensionstillskott. Till stöd
för detta yrkande åberopar de bl. a. att folkpensionsavgiften inte är avdragsgill.

Socialförsäkringsutskottet har i betänkande 1971: 23, som godkänts
av riksdagen, avstyrkt bifall till motionsyrkanden om ändrade avtrappningsregler
för det kommunala bostadstillägget men därvid förutsatt
att Kungl. Maj:t, om det visar sig möjligt, lägger fram förslag i syfte att
motverka de mindre önskvärda marginaleffekter som bidrags- och skattereglerna
f. n. har.

Vad först angår yrkandet om höjda grundavdrag för ålders- och förtidspensionärer
anser skatteutskottet — i likhet med bevillningsutskottet
år 1970 — att det inte är motiverat att ge folkpensionärer med stora inkomster
avsevärt större förmåner vid beskattningen än som tillkommer
andra skattskyldiga i motsvarande inkomstlägen. På grund härav
och då förslaget skulle medföra ett betydande årligt skattebortfall för
staten och kommunerna, avstyrker skatteutskottet en ändring i detta
hänseende. Beträffande de i och för sig otillfredsställande marginaleffekter,
som skatte- och bidragsreglerna i vissa fall medför, vill skatteutskottet
liksom bevillningsutskottet framhålla, att folkpensionärerna
har en i många avseenden gynnad ställning vid beskattningen eftersom
de även i de inkomstlägen, där avtrappningseffektema sätter in, totalt
sett är lägre beskattade än andra inkomsttagare. Det torde inte vara
möjligt att genom ytterligare åtgärder på beskattningsområdet komma
till rätta med problemet utan betydande avsteg från skatteförmågeprincipen.

Som framgår av motionerna 1971: 302 och 1971: 308 anser motionärerna
att de regler som gäller för folkpensionärer bör tillämpas även
på andra grupper av låginkomsttagare.

Vid behandlingen av denna fråga i fjol anförde bevillningsutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 40 att det på grundval av
låginkomstutredningens pågående undersökningar torde bli möjligt att
ta ställning till i vilken utsträckning och på vilket sätt låginkomsttagar -

SkU 1971: 36

na borde beredas ytterligare lättnader i beskattningen. Även om bevillningsutskottet
ansåg det synnerligen angeläget att söka åstadkomma
större rättvisa och jämlikhet i beskattningen mellan olika kategorier av
låginkomsttagare, var utskottet inte berett att ta ställning till detta spörsmål.
Utskottet förutsatte emellertid att Kungl. Maj:t sedan resultatet av
låginkomstutredningens undersökningar framlagts skulle ta initiativ till
erforderliga åtgärder för att uppnå ökad likställighet mellan olika låginkomstgrupper.

Låginkomstutredningen har numera lagt fram sitt betänkande Svenska
folkets inkomster (SOU 1970: 34) och avser att under 1971 slutföra
sin levnadsnivåundersökning om skatte- och socialpolitikens inkomstfördelande
effekter. Med hänsyn härtill saknar enligt skatteutskottets
mening riksdagen anledning att nu inta en annan ståndpunkt än förra
året i denna fråga.

Av det anförda framgår att utskottet avstyrker de angivna yrkandena
i motionerna 1971: 302, 1971: 303 och 1971: 308.

Vad slutligen angår önskemålet i motionen 1971: 627 om ett förenklat
deklarationsförfarande för folkpensionärer är man, som framgått av
uppgifter bl. a. i dagspressen, inom riksskatteverket f. n. i färd med att
utarbeta nya blanketter, vilka särskilt för skattskyldiga med mindre
komplicerade inkomstförhållanden kommer att medföra väsentliga förenklingar.
Yrkandet i motionen torde således komma att tillgodoses så
långt detta f. n. är möjligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

A. med anledning av proposition 1971: 104 och motionerna 1971:
584 och 1971: 600 antar det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) med den
ändringen att punkt 1 av anvisningarna till 50 § erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Anvisningar
till 50 §

1. Den skattskyldiges inkomsten åtnjutits.

Den myndighet särskilda fallet.

Normalbeloppen för förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning i inkomsten.

SkU 1971: 36

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Fråga om förmåners värde.

Har den därtill föranleda.

Har den skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom
beräknade existensminimibeloppet
och har detta befunnits bero av
förhållande, varom i 50 § 2 mom.
tredje stycket förmäles, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga medgivas
med så stort belopp, dock
högst med belopp som i nyssnämnda
lagrum sägs, att den
skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst. Har den skattskyldige
rätt att åtnjuta skattereduktion
enligt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
(1953: 272), bör
avdrag för nedsatt skatteförmåga
beräknas så att den beskattningsbara
inkomsten icke blir så stor
att slutlig skatt påföres.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom
beräknade existensminimibeloppet
och har detta befunnits bero av
förhållande, varom i 50 § 2 mom.
tredje stycket förmäles, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga medgivas
med så stort belopp, dock
högst med belopp som i nyssnämnda
lagrum sägs, att den skattskyldige
icke påföres beskattningsbar
inkomst. Har den skattskyldige
rätt att åtnjuta skattereduktion enligt
2 § 4 mom. uppbördsförordningen
(1953:272), skall avdrag
för nedsatt skatteförmåga beräknas
med beaktande härav.

Är inkomsten av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga normal arbetsinkomst.

B. avslår följande motioner, nämligen

1 motionen 1971: 10

2 motionen 1971: 302, i vad den behandlas i detta betänkande,

3 motionen 1971: 303

4 motionen 1971: 308, i vad den behandlas i detta betänkande

5 motionen 1971: 609

6 motionen 1971: 611

7 motionen 1971:627.

Stockholm den 18 maj 1971

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Engkvist* (s), Eriksson i Bäckmora (c),
fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m), Wikner (s), Sundkvist*
(c), Hörberg (fp), Marcusson (s), Söderström (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SkU 1971: 36

Reservationer

1. av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m), vilka

dels anfört följande:

”Sorn vi påtalat i annat sammanhang har den nyligen genomförda
skatteomläggningen lett till ett i vissa lägen orimligt högt skattetryck.
En av reformens mera allvarliga brister är att erforderlig hänsyn inte
kan tas till den nedsatta skatteförmåga som många människor har på
grund av sjukdom eller handikapp eller genom vård- och försörjningsansvar
gentemot barn, make eller anhöriga med nedsatt arbetsförmåga.
De bestämmelser som återfinns i 50 § 2 mom. andra st. kommunalskattelagen
anger som motivering för extra avdrag att skatteförmågan skall
vara väsentligen nedsatt. Paragrafen bör ändras så att ordet 'väsentligen’
utgår. Den begränsning som ligger i att extra avdrag inte medges för
underhåll av barn som åtnjuter allmänt barnbidrag bör likaledes utgå,
och maximibeloppet bör höjas till 10 000 kronor.

Detta förslag innebär således att möjligheterna till avdrag utvidgas
väsentligt t. ex. i sådana fall, som avses i motionen 1971: 609, dvs. med
hänsyn till kostnader för dialys i hemmet. De anvisningar om avdrag
för nedsatt skatteförmåga, som riksskatteverket utfärdat, bör givetvis
omarbetas i samband med ikraftträdandet av de nya regler vi
förordar. Yrkandet i motionen 1971: 609 torde därigenom komma att
bli tillgodosett.”

dels ansett att utskottet under punkten 6 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971: 611 beslutar, att 50 §
2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha följande lydelse: 50

§.

2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av närstående eller annan därmed jämförlig omständighet, må
efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock högst 10 000 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid beräkning av sjömanskatt åtnjutit avdrag
för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke,
minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars detta stycke.

Vad härefter beskattningsbar inkomst.

SkU 1971: 36

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller
dock vid 1972 eller tidigare års taxering och vid eftertaxering för år
1972 eller tidigare år.

2. av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m) vilka

dels anfört följande:

”Såsom anförts i motionen 1971: 303 bör folkpensionen i princip
vara skattefri. Den rådande beskattningen tillsammans med de reduktionsregler
som gäller för de kommunala bostadstilläggen utgör ett
stort hinder för folkpensionärerna att åta sig avlönat arbete. Visserligen
är bostadstillägget numera skattefritt, men den nya formen för avdrag
för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärerna har inte inneburit någon
påtaglig förbättring av deras skattesituation. Vi anser därför att grundavdraget
för folkpensionärema i enlighet med vad som framförs i motion
1971: 303 skall ökas till 90 °/o av basbeloppet för ensam pensionär
och 70 o/o av basbeloppet för var och en av pensionerade makar.”

dels ansett att utskottet under punkten 3 bort hemställa
att riksdagen med anledning av motionen 1971: 303 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär förslag till nästa års vårriksdag angående ökning
av folkpensionäremas grundavdrag i enlighet med vad i
motionen anförts.

3. av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Hörberg (fp) och Söderström
(m), vilka

dels anfört följande:

”Sorn anförs i motionerna 1971: 303 och 1971: 308 leder nuvarande
skatte- och bidragsregler för folkpensionärer till att deras inkomster vid
sidan av folkpensionen i vissa lägen så gott som helt kommer att falla
bort genom ökade skatter och minskat bostadstillägg. Vi anser att det
är i hög grad angeläget att skyndsamt komma till rätta med detta missförhållande.
I motionen 1971: 303 har föreslagits omedelbara åtgärder
i detta hänseende genom ändrade avtrappningsregler på bidragssidan.
Detta yrkande har numera avslagits av riksdagen. Yrkandet i motionen
1971: 308 går ut på en utredning i syfte att genom en samordning av
skatte- och bidragsreglerna undvika alltför hög marginalbelastning vid
stigande inkomster i dessa fall. Vi anser att en sådan utredning bör
komma till stånd och att förslag i dessa hänseenden snarast bör föreläggas
riksdagen.

En annan grupp, till vilken den nyligen genomförda skattereformen
inte tagit tillräcklig hänsyn, är det betydande antal fulltidsarbetande,
som inte når upp till högre inkomst än huvudparten av folkpensionärerna.
Det är angeläget att dessa grupper av låginkomsttagare inte
sätts i sämre ställning än folkpensionärerna. De utvidgade möjligheter
till avdrag för nedsatt skatteförmåga, som införts för folkpensionärer -

SkU 1971: 36

na, bör därför gälla även för fulltidsarbetande inkomsttagare i motsvarande
låga inkomstlägen.”

dels ansett att utskottet under punkterna 2 och 4 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionerna 1971: 302 och 1971: 308,
i vad de behandlas i detta betänkande, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär utredning och förslag till riksdagen beträffande

1. en översyn av skattereglerna i syfte att skapa möjligheter för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster att erhålla avdrag vid
beskattningen enligt i motionerna angivna grunder; samt

2. en samordning av skatteregler och bidragsregler för folkpensionärer
i syfte att undvika en alltför hög marginalbelastning vid
stigande inkomst.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710026