Skatteutskottets betänkande nr 18 år 1971

SkU 1971:18

Nr 18

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om viss översyn av
skattesystemet, m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1971:88 av fru Hörnlund m. fl., vari hemställs,

a. att riksdagen beslutar att avdraget på slutskatten (1 800 kr.-reduktionen)
skall avtrappas med början vid den inkomstgräns när grundavdraget
är borta (52 500 kr.) och med en tiondel av den del av inkomsten
som överstiger 52 500 kr.,

b. att skatteutskottet utarbetar erforderlig lagtext;

motionen 1971:302 av herr Bohman m. fl., vari hemställs bl. a.

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

a. om en total översyn av skattesystemet sett bl. a. mot bakgrund av
gällande system för bostadstillägg och barndaghemsavgifter i enlighet
med vad som anges i motionen,

b. om utredning angående skydd mot automatiska skattehöjningar,

c. att Kungl. Majit efter företagen utredning med beaktande av de i
motionen anförda synpunkterna måtte förelägga riksdagen förslag
innebärande

dels att förvärvsarbetande föräldrar med minderåriga barn må kunna
erhålla avdrag för styrkta nödiga kostnader för barntillsyn,

dels att personer som har vårdnaden om sjuk eller åldrig nära anhörig
må äga avdragsrätt för nödiga tillsynskostnader,

d. att Kungl. Maj:t måtte till innevarande års höstriksdag framlägga
förslag innebärande att makar som båda varit verksamma i förvärvskällan
i ej blott ringa omfattning t. ex. inom jordbruk, handel, hantverk samt
fria yrkesutövare skall liksom övriga skattskyldiga erhålla rätt till
individuell beskattning - avdrag för makelön — i enlighet med i
motionen angivna synpunkter,

2. att riksdagen beslutar att den kraftiga marginalskatteeffekten för
inkomsttagarna i det lägre mellaninkomstskiktet begränsas i enlighet med
vad i motionen anförts och att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderlig lagtext;

motionen 1971:307 av herrar Hedlund och Helén, vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om utredning beträffande
rätt till individuell beskattning enligt i motionen angivna grunder i de fall
då två äkta makar båda är verksamma i jordbruk, småindustri, hantverk,
handel eller annan rörelse;

motionen 1971:308 av herrar Hedlund och Helén, vari hemställs bl. a.
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om utredning och

1 -Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 18

SkU 1971:18

förslag till riksdagen i syfte att införa ett hemmamakebidrag i stället för
nuvarande avdrag på slutskatten för hemmavarande make;

motionen 1971:309 av herrar Hedlund och Helén, vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en förutsättningslös utredning
om 'indexreglering’ av skatteskalor och avdrag i syfte att i enlighet med
vad som anförs i motionen hindra att penningvärdeförändringar medför
ändrat skattetryck;

motionen 1971:462 av herr Nordgren m. fl., vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om snabb utredning och förslag,
syftande till att innehavare av enskild firma skall ha rätt att göra avdrag
för lönekostnader även i de fall lönen utbetalats till i företaget
medarbetande make eller maka;

motionen 1971:578 av herr Adolfsson m. fl., vari hemställs

a. att riksdagen beslutar att företagare som driver sin verksamhet som
fysisk person medges rätt till avdrag för medhjälpande makes lön till den
del ersättningen kan anses rimlig i förhållande till arbetsinsatsen,

b. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext;

motionen 1 971:579 av herrar Andersson i Knäred och Josefson i Arrie,
vari hemställs att riksdagen beslutar att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse:

46 §.

3 mom. Ha makar med hemmavarande barn under 16 år båda haft
A-inkomst enligt 9 § 3 mom. förordningen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, må den make som haft den lägsta inkomsten av sådant slag
åtnjuta förvärvsavdrag. Ha makarna haft lika stora A-inkomster, åtnjutes
avdrag av den yngsta maken. Avdraget är i fråga om inkomst av
jordbruksfastighet och rörelse 25 procent av nettointäkten och i fråga om
inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i samtliga fall dock högst
2 000 kronor.

Har gift sagda kommun.

motionen 1971:588 av herrar Carlshamre och Lothigius, vari hemställs

a. att riksdagen beslutar att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha följande lydelse:

46 §.

”2 mom. 1 hemortskommunen allmän försäkring; samt

4) för belopp som den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat
intyg från barnavårdsnämnd, barnavårdsman eller kommunal förtroendeman
utgivit under beskattningsåret för underhåll av sådant hans barn
under 16 år som icke varit hemmavarande.

Har skattskyldig eller underhållsbidraget.

Därest nämnda tid.

Avdrag under 18 år.”

b. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om särskild utredning och
förslag syftande till objektiv behandling av skilsmässoparter;

SkU 1971:18

motionen 1971:597 av herr Fälldin m. fl., vari hemställs att riksdagen
beslutar, att 52 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse:

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras var Och en för sin inkomst samt mannen därjämte för boets
gemensamma inkomst. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall
dock alltid taxeras hos den av makarna, som har svarat för den största
arbetsinsatsen i förvärvskällan.

Har vid andra kommuner.

Underskott å samma slag.

Avdrag, som styckena medgiva.

Övriga yrkanden i motionerna 1971:302 och 1971:308 behandlar
utskottet i annat sammanhang.

Gällande bestämmelser m. m.

Skatteskala, grundavdrag, skattereduktion

1970 års riksdag antog nya regler för inkomstbeskattningen av fysiska
personer (prop. 1970:70, BeU 1970:40). De nya bestämmelserna, som
skall tillämpas första gången vid 1972 års taxering, avseende beskattningsåret
1971, syftar bl. a. till att åstadkomma höjd levnadsstandard för
låginkomsttagare och genomföra en individuell beskattning av arbetsinkomst.
De innebär i huvudsak följande.

De två tidigare skatteskalorna för den statliga inkomstskatten har
ersatts med en enda skala för såväl gifta som ogifta. Rätten till avdrag för
kommunala utskylder har slopats. Varje skattskyldig blir i princip
berättigad till grundavdrag med 4 500 kr. vid såväl den statliga som den
kommunala taxeringen. Om den taxerade inkomsten överstiger 30 000
kr. trappas emellertid avdraget av med 20 % av överskjutande belopp,
vilket innebär att avdraget är helt avtrappat vid en taxerad inkomst på
52 500 kr.

För att göra övergången till individuell beskattning mjukare för
familjer, där endast ene maken förvärvsarbetar, får gift skattskyldig vars
make saknar inkomst skattereduktion med 1 800 kr. Om maken har egen
taxerad inkomst, avtrappas skattereduktionen med 40 % därav. Denna är
således helt avtrappad när makens taxerade inkomst uppgår till 4 500 kr.
Ogift skattskyldig med hemmavarande barn under 18 år är berättigad till
skattereduktion med 1 800 kr., utan avtrappning.

Av övriga ändringar skall här endast nämnas att förvärvsavdraget
omkonstruerats och att rätten till avdrag för underhåll till minderårigt
barn utvidgats. Närmare redogörelse härför lämnas nedan.

Skattereformen, som kombinerats med vissa socialpolitiska åtgärder,
leder jämfört med tidigare regler till lättnader i den direkta beskattningen
för inkomsttagare upp till inkomstnivån 40 000—50 000 kr. Erforderlig

SkU 1971:18

inkomsttäckning för reformen erhålls genom en höjning av mervärdeskatten
och en skärpning av skatterna på större inkomster, förmögenheter
och arv. På inkomstbeskattningens område tar sig detta uttryck i
vissa skärpningar av marginalskatten, när inkomsten överstiger 30 000 kr.
för ensamstående och 20 000 kr. för gift vars make saknar inkomst. Vid
en kommunal utdebitering på 22 kr. uppgår marginalskatten, folkpensionsavgiften
inräknad, i inkomstskiktet 25 000-30 000 kr. till närmare
50%, i skiktet 30 000—70 000 kr. till omkring 60%, i skiktet
70 000— 100 000 kr. till 66 % och därefter till 71 % eller för inkomster över
150 000 kr. 76 %.

Bevillningsutskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1970:40, att det inom alla de politiska partierna rådde enighet
om att skattebördan borde lindras för låginkomstgrupperna och
barnfamiljerna, och att en individuell beskattning av arbetsinkomster
borde genomföras. Även om utskottet hade förståelse för i vissa motioner
framförda krav på ytterligare skattelättnader och en mer långtgående
reformering av beskattningsreglerna, var det enligt utskottets uppfattning
inte möjligt att binda sig för skattelättnader som gick nämnvärt utöver
förslagen i proposition 1970:70.

Med anledning av motionsyrkanden som syftade till att sänka
marginalskatten i mellaninkomstskikten och att minska skattebördan för
barnfamiljer, anförde utskottet bl. a. att grundavdraget genom avtrappningen
i de högre inkomstskikten kunnat bestämmas till så högt belopp
som 4 500 kr. för skattskyldiga i de lägre inkomstskikten utan att detta
ledde till ett alltför stort skattebortfall för kommunerna. Utskottet
framhöll att — även om en mildring av marginalskatten i och för sig var
önskvärd — en sådan åtgärd i första hand var beroende på det
statsfinansiella utrymmet härför. Eftersom motionsyrkandena, som bl. a.
gick ut på att avtrappningen av grundavdraget skulle påbörjas vid 35 000
i stället för 30 000 kr., kunde väntas leda till ett avsevärt skattebortfall,
avstyrkte utskottet bifall till motionerna. — Med anledning av i vissa
motioner uttalade farhågor för att de med reformen avsedda skattelättnaderna
helt eller delvis skulle komma att utebli på grund av inflation och
befarade höjningar av de kommunala utdebiteringarna, underströk
utskottet nödvändigheten av att kommunerna i största möjliga utsträckning
anpassade sin expansion till det ökade skatteunderlag som skapades
genom den årliga tillväxten i samhällsekonomin.

I fråga om 1 800 kr.-reduktionen framställdes motionsyrkanden av
innehåll att denna skulle ersättas av ett hemmamakebidrag om 1 800 kr. I
en annan motion yrkades att reduktionen skulle avtrappas med en
femtedel när den skattskyldiges taxerade inkomst översteg 52 500 kr.
Bevillningsutskottet delade i sitt bemötande av dessa yrkanden departementschefens
uppfattning att det var nödvändigt att vid övergången till
individuell beskattning eliminera eller begränsa skattehöjningen för
familjer, där endast en av makarna hade inkomst, och för ensamstående
med hemmavarande barn. Genom den föreslagna skattereduktionen

SkU 1971:18

uppnåddes väsentliga skattelättnader för dessa familjer, samtidigt som
förvärvsarbetande av alla kategorier kunde beskattas efter en enhetlig
skatteskala och med i övrigt i stort sett identiska skatteregler. Jämfört
med dåvarande förmåner i form av dubbla ortsavdrag och lindrigare
skatteskala hade skattereduktionen dessutom den fördelen att skattelättnaden
i kronor räknat blev lika stor för alla, oberoende av inkomstens
storlek.

Beträffande frågan om hemmamakebidrag framhöll utskottet att
motionärerna syntes bortse från att en familj, i de fall andre makens
inkomst inte var tillräcklig för att 1 800 kr.-reduktionen skulle kunna
utnyttjas helt, var berättigad till sociala förmåner och andra bidrag, som i
allmänhet inte beskattades. Eftersom hemmamakebidraget i huvudsak
skulle vara konstruerat på samma sätt som reduktionen, och denna enligt
departementschefens förslag skulle beaktas redan vid uppbörden av
preliminär skatt, borde hemmamakebidraget utbetalas i början av året
eller möjligen på samma sätt som folkpensioner och allmänna barnbidrag.
Följden härav skulle bli att bidraget måste återbetalas helt eller delvis, om
hemmamaken tagit förvärvsarbete under det år bidrag utgått. Även i
övrigt skulle enligt utskottets mening hemmamakebidraget, i jämförelse
med 1 800-kronorsavdraget, medföra ett administrativt merarbete. Härtill
kom att ett sådant bidrag kunde beräknas medföra ökade utgifter för
staten med uppskattningsvis 150 milj. kr. per år. Övervägande skäl talade
därför enligt utskottets uppfattning för att ett system med reduktion av
skatten var att föredra framför någon form av hemmamakebidrag.

Utskottet hade däremot viss förståelse för syftet med förslaget om
avtrappning av 1 800-kronorsavdraget vid en taxerad inkomst över
52 500 kr. De föreslagna bestämmelserna torde enligt vad utskottet
anförde vara lätta att administrera i de fall då endast ene maken har
inkomst. Om den andre maken däremot hade en mindre inkomst och
avdraget samtidigt skulle reduceras med hänsyn härtill var det förenat
med betydande svårigheter att utforma för praktiskt bruk användbara
bestämmelser för en sådan avtrappning. På grund härav och med hänsyn
till de höga marginalskatteeffekterna av motionärernas förslag kunde
utskottet inte biträda detta yrkande.

Fortsatt reformering, indexreglering, negativ skatt

I samband med skattereformen behandlade bevillningsutskottet motionsyrkanden
angående en allmän översyn av beskattningssystemet i
syfte bl. a. att dämpa progressiviteten och lämna kompensation åt
barnfamiljerna, att indexreglera skatteskalan och olika avdrag samt införa
s. k. negativ skatt. Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna och
uttalade beträffande frågan om en allmän översyn att ändringar av
reglerna om den direkta beskattningen övervägdes inom bl. a. utredningen
om definitiv källskatt och kapitalskatteberedningen, att andra
utredningar hade till uppgift att överse mera begränsade områden inom
beskattningsrätten och att särskilda sakkunniga skulle tillkallas för en

1 *-Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 18

SkU 1971:18

utredning om företagsbeskattningen (en sådan utredning är numera
tillsatt, Fi 1970:77). Enligt utskottets mening borde resultatet av
pågående utredningsarbete avvaktas och närmare erfarenheter av skattereformens
verkningar i praktiken vinnas, innan beslut fattades om nya
utredningar.

Beträffande frågan om indexreglering av skattesystemet anslöt
utskottet sig till den av chefen för finansdepartementet i prop. 1967:153
uttalade uppfattningen att ett indexförfarande stred mot dittills
tillämpade principer vid beskattningen men att metodens användning vid
realisationsvinstbeskattningen kunde motiveras med de speciella hänsynstaganden
som måste göras vid en vinstbeskattning av fastighet. Att
utvidga metoden till andra områden, t. ex. ortsavdrag och skatteskalor,
var enligt utskottets uppfattning däremot mera komplicerat. Det var,
menade utskottet, förenat med stora praktiska svårigheter, främst på
grund av källskattesystemet, att finna en godtagbar metod för att beakta
penningvärdeförändringen vid beskattningen. Utskottet ansåg att beskattningen
liksom dittills tid efter annan borde omprövas och avvägas med
hänsyn inte endast till penningvärdeförändringen utan också till ändrade
förutsättningar av annat slag.

Ett system med s. k. negativ inkomstskatt, som ursprungligen
aktualiserats i USA, innebär att alla under en viss inkomstnivå är fritagna
från inkomstskatt och tillförsäkrade ett kontant bidrag, som efter
prövning i samband med inkomsttaxeringen utgår med maximalt belopp
till den, som saknar egen inkomst, och med reducerat belopp till den,
vars inkomst understiger den för alla fastställda inkomstnivån. — Bevillningsutskottet
framhöll år 1969 (BeU 1969:50) att frågan om negativ
skatt inte i första hand var en skattefråga, och att det kunde ifrågasättas
om en garanterad minimiinkomst borde göras inkomstprövad. Om man
ville garantera en sådan inkomst i form av negativ skatt, kunde detta
enligt utskottets mening inte ske utan en omprövning av hela
socialpolitiken. Systemet var uppenbarligen förenat med betydande
svårigheter, och det individuella behovet av andra samhälleliga åtgärder
än kontanta bidrag kunde, om en sådan reform genomfördes, likväl
kvarstå. Från beskattningssynpunkt kunde vidare invändas att förslaget
om negativ skatt krävde en fullständig omprövning av det skatterättsliga
inkomstbegreppet. En sådan skatt skulle dessutom medföra i det
närmaste oöverstigliga kontrolltekniska och administrativa svårigheter.
Kravet på en garanterad minimiinkomst kunde enligt utskottets mening
enklare och bättre tillgodoses inom ramen för den nuvarande social- och
skattepolitiken än genom ett system med negativ skatt. — 1970 års
bevillningsutskott fann inte anledning frånträda denna ståndpunkt och
avstyrkte därför bifall till då ifrågavarande motioner i denna fråga.

Förvärvsavdrag

I fråga om förvärvsavdragen innebär de nya reglerna följande. Har
makar med hemmavarande barn under 16 år båda haft arbetsinkomst —

SkU 1971:18

A-inkomst — har den make, som haft den lägsta inkomsten, eller, om
makarna haft lika stora inkomster, den yngste maken rätt till
förvärvsavdrag. Avdraget utgör vid inkomst av rörelse 25 % av nettointäkten
och vid inkomst av tjänst 25 % av inkomsten, i båda fallen dock högst
2 000 kr., vilket innebär en minskning av tidigare gällande maximibelopp
med 1 000 kr. Vid inkomst av jordbruksfastighet är avdraget oförändrat
1 000 kr. Gift skattskyldig med hemmavarande barn under 16 år har vid
faktisk sambeskattning, dvs. om maken utfört arbete i jordbruk eller
rörelse, rätt till förvärvsavdrag med belopp motsvarande värdet av makens
arbetsinsats, dock högst 1 000 kr. Vidare får ogift man eller kvinna med
hemmavarande barn under 16 år förvärvsavdrag med 25 % av nettointäkt
av jordbruksfastighet eller rörelse och med 25 % av inkomst av tjänst, i
samtliga fall dock högst med 2 000 kr.

Vid riksdagsbehandlingen av de nya bestämmelserna väcktes motioner
med yrkande att förvärvsavdrag alltid skulle medges med högst 2 000 kr.,
när ene maken har inkomst av jordbruksfastighet och andre maken
inkomst av rörelse eller tjänst. 1 en annan motion yrkades utredning i
syfte att införa rätt till avdrag för av förvärvsarbete föranledda faktiska
kostnader för tillsyn av barn och för kostnader för vård av sjuk eller
åldrig nära anhörig.

Bevillningsutskottet konstaterade att förvärvsavdraget, som avser att
kompensera barnfamiljerna för merkostnader för barntillsyn, egentligen
inte hör hemma i ett system med individuell beskattning av arbetsinkomster.
På grund av de ogynnsamma verkningar för förvärvsarbetande
makar med minderåriga barn, som ett avskaffande av avdraget skulle
innebära, ansåg utskottet det emellertid ofrånkomligt att bibehålla
avdraget till dess samhällets åtgärder för barntillsyn och barnservice
hunnit utbyggas och förbättras. Utskottet hade dock inte något att
invända mot att avdragets maximibelopp sänktes.

Om makarna har hemmavarande minderåriga barn, erhåller som
tidigare nämnts gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet och gift
man vid faktisk sambeskattning enligt nuvarande bestämmelser förvärvsavdrag
med högst 1 000 kr. Det låga beloppet har motiverats med att
barntillsynskostnaderna i dessa fall är lägre än om båda makarna
förvärvsarbetar utanför hemmet. Bevillningsutskottet framhöll i denna
fråga att det inte fanns anledning att ändra detta maximibelopp. Inte
heller ansåg utskottet sig med hänsyn till sin principiella inställning till
förvärvsavdraget i det nya skattesystemet kunna biträda yrkandet om
avdrag för faktiska kostnader för barntillsyn. Mot ett bifall till detta
yrkande talade för övrigt också det med ett sådant avdrag förenade
skattebortfallet för stat och kommun, drygt 50 milj. kr. per år. —
Kostnader för vårdnaden av sjuka eller åldriga nära anhöriga var enligt
utskottets uppfattning av den karaktären, att samhället borde lämna
kompensation härför på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen.

SkU 1971:18

Lön till make

Enligt gällande bestämmelser i fråga om beskattning av makar skall envar
av makarna taxeras för sin inkomst och mannen därjämte för boets
gemensamma inkomst. Avdrag får inte göras för lön till make, och för
övrigt ej heller för lön till hemmavarande barn under 16 år eller — om
barnet inte kan anses tillhöra arbetspersonalen - under 18 år. Om den
ene maken arbetar i den andres jordbruksfastighet eller rörelse
uppkommer på grund härav s. k. faktisk sambeskattning.

Före 1970 års skattereform saknade frågan om avdrag för lön till make
— vilket framgår bl. a. av tidigare riksdagsbehandling av frågan, bl. a. BeU
1968:18 — väsentlig betydelse för makarna, åtminstone från beskattningssynpunkt.
Detta kan utgöra en förklaring till att det ännu inte kan
anses fullt klart hur bestämmelserna i alla avseenden bör tolkas. 1 något
sammanhang har det med stöd av ett inte helt klart rättsfall (RÅ 1966
ref. 30) hävdats att mannen skall beskattas för hela inkomsten av en
förvärvskälla, som makarna äger gemensamt, även om nya giftermålsbalken
är tillämplig beträffande egendomsfördelningen mellan makarna.
Flera omständigheter talar i själva verket för en motsatt tolkning av
bestämmelserna. I sammanhanget kan nämnas att hinder inte synes
föreligga mot att den ene maken, med verkan även i beskattningshänseende,
arrenderar en förvärvskälla av den andre eller ingår ett bolagsavtal i
syfte att uppnå en inkomstfördelning som svarar mot vars och ens arbetsoch
kapitalinsats.

Genom principen om en individuell beskattning har frågan om avdrag
för lön till make kommit i ett annorlunda läge. Som exempel härpå kan
nämnas att en tudelning av en arbetsinkomst på 60 000 kr. kan medföra
att makarna sammanlagt får en närmare 6 000 kr. fördelaktigare
beskattning än om den ena maken själv skulle beskattas för inkomsten.

Familjeskatteberedningen föreslog i sitt betänkande Individuell beskattning
(Fi 1969:4) att avdrag för lön till make, som varit behjälplig i
den andres jordbruksfastighet eller rörelse minst 300 arbetstimmar, skulle
medges med hela beloppet. Vid en mindre arbetsinsats skulle avdrag
medges enligt schablon med högst 1 000 kr., vilket belopp inte skulle
beskattas hos den medhjälpande maken.

Prop. 1970:70 innehöll inte något förslag i fråga om avdrag för lön till
make m. m. Frågan aktualiserades emellertid på nytt vid riksdagsbehandlingen
av propositionen. Bevillningsutskottet anförde att familjeskatteberedningen
uppskattat antalet familjer, där ena maken drev jordbruk
eller rörelse med biträde av andre maken, till omkring 250 000. Utskottet
konstaterade att det i dessa fall inte fanns någon objektiv grund för hur
inkomsten skulle fördelas mellan makarna, och möjligheterna att
effektivt kontrollera obehöriga inkomstöverföringar var enligt utskottets
uppfattning mycket begränsade. I sammanhanget kunde inte bortses från
att jordbruks- och rörelseinkomster till viss del utgjorde avkastning på det
i verksamheten investerade kapitalet, vilken avkastning i princip borde
sambeskattas. Härtill kom att en uppdelning av inkomsten mellan

SkU 1971:18

makarna i många fall skulle leda till försämringar i ATP- och
sjukförsäkringshänseende. Enligt utskottets mening hade skälig hänsyn
tagits till de faktiskt sambeskattades speciella situation genom skattereduceringen,
bortfallet av ene makens sjukförsäkringsavgift och förvärvsavdraget.
Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motioner om
avdrag för lön till medhjälpande make. Samma skäl åberopades för att
avstyrka en motion som gick ut på att inkomst av jordbruksfastighet och
rörelse skulle beskattas hos den av makarna som svarat för den största
arbetsinsatsen.

Underhåll till barn

I samband med skattereformen höjdes beloppsgränsen för avdrag för
underhåll av ej hemmavarande barn från 1 000 till 1 500 kr. per barn och
år. Avdrag får numera göras även om barnet fyllt 16 men ej 18 år. Med
anledning av motionsyrkanden om avdrag för faktiskt utgivet underhållsbidrag
och om utredning i syfte att åstadkomma en objektiv behandling
av skilsmässoparter, anförde bevillningsutskottet bl. a. att ett slopande av
beloppsgränsen skulle innebära ett ytterligare frångående av den vid
beskattningen tillämpade principen att avdrag inte medges för vad som
utgetts till annans undervisning eller uppfostran. Utskottet framhöll
också att de i motionerna aktualiserade frågorna torde komma att
beaktas av utredningen angående den familjerättsliga lagstiftningen och
skatteutredningen om periodiskt understöd. Utskottet avstyrkte således
bifall till motionerna.

Utskottet

De motioner utskottet behandlar i detta betänkande tar alla upp frågor
som har samband med den av 1970 års riksdag beslutade reformen av
inkomstskatten för fysiska personer (prop. 1970:70, BeU 1970:40). Vid
riksdagsbehandlingen av den nya lagstiftningen avstyrkte bevillningsutskottet
motionsyrkanden av samma innebörd som i samtliga de nu
aktuella motionerna och riksdagen biföll utskottets hemställan.

Som skäl för yrkandet i motionen 1971:302 om en allmän översyn av
skattesystemet anför motionärerna att vissa balansrubbningar i den
svenska ekonomin är en följd av den förda skattepolitiken. De även i
lägre inkomstskikt höga marginalskatterna leder nämligen till inflationsdrivande
lönekrav och nya skattehöjningar. Vid översynen, som syftar till
en betydande sänkning av marginalskatterna framför allt i mellaninkomstlägena,
bör enligt motionärernas mening bl. a. beaktas att
bostadstilläggen till barnfamiljer och barndaghemsavgifterna påverkas av
inkomsten. Vidare bör frågan om s. k. negativ skatt och skydd mot
automatiska skattehöjningar genom indexreglering utredas. Motionärerna
yrkar också en omedelbar sänkning med omkring 10 % av marginalskat -

SkU 1971:18

terna i inkomstskiktet 30 000—35 000 kr. taxerad inkomst genom en
ändring av reglerna för avtrappningen av grundavdraget. Även i motionen
1971:309 yrkas utredning av frågan om indexreglering av beskattningen.

Utskottet vill inledningsvis framhålla, att 1970 års skattereform åsyftat
och också medfört lättnader vid inkomstbeskattningen för skattskyldiga
upp till inkomstnivån 40 000—45 000 kr. Dessa lättnader, som givetvip motverkas
av och i vissa fall kan understiga numera beslutade höjningar av den
kommunala utdebiteringen, har delvis finansierats genom en ökad
skatteprogression även vid förhållandevis låga inkomster.

1 motionen 1971:302 lämnade uppgifter om marginaleffekter på
närmare 100 % även i lägre inkomstskikt är emellertid överdrivna, också
om man som motionärerna tar hänsyn till minskade sociala förmåner i
form av bostadstillägg till barnfamiljer m. m. Då motionärerna lägger
samman en marginalskatt om 61 % med en bidragsminskning om 30 % i
det högsta inkomstskikt, där sådana bostadsbidrag förekommer, bortser
de från att avtrappningen av dessa bidrag sker med ledning av en
beskattningsbar inkomst som åtnjutits två år tidigare och beräknats enligt
helt andra regler än som gäller för 1971 års inkomster. Reglerna i fråga
skall — som också framgår av 1970 års statsverksproposition, bil. 7 p. C 3
— omarbetas med hänsyn bl. a. till de nya skattereglerna.

Utskottet kan instämma i uppfattningen att skatteprogressionen i vissa
inkomstlägen är kännbar och att detta i särskilt hög grad gäller de
inkomstskikt där sociala förmåner av olika slag avtrappas. Utskottet vill
emellertid erinra om att 1970 års skattereform i detta hänseende innebär
avsevärda förbättringar för folkpensionärerna. I fråga om barnfamiljerna
innebar förra årets skattereform att dessa tillförs 700 milj. kr. i ökade
transfereringar, räknat för helt år, genom en höjning av barnbidrag,
bidragsförskott m. m. I årets statsverksproposition (bil. 7 p. C 3) förordas
en viss förbättring av bostadsbidragen till barnfamiljer i låginkomstgrupper,
och enligt vad utskottet erfarit överväger familjepolitiska kommittén
(S 1966:36) ytterligare höjningar av dessa bidrag. Det kan förutsättas att
kommittén vid utformningen av sitt förslag i möjligaste mån beaktar
synpunkter av den art som berörts i det föregående.

En allmän sänkning av marginalskatterna kan visserligen i och för sig
anses önskvärd. Som bevillningsutskottet förra året anförde är möjligheterna
att vidta en sådan åtgärd i första hand beroende av det
statsfinansiella utrymmet och behovet av andra, mer angelägna reformer,
inte minst av den art som nyss berörts. Det förslag om en sänkning av
marginalskatten med 10% i inkomstskiktet 30 000—35 000 kr., som
framläggs i motionen 1971:302, skulle för helt år räknat innebära ett
skattebortfall för stat och kommun om närmare 500 milj. kr. Något
utrymme för en sådan åtgärd, vilken för övrigt främst skulle komma dem
till godo vilkas inkomster uppnår eller överstiger skiktets övre gräns, kan
f. n. inte anses föreligga.

Yrkandet om en allmän översyn av beskattningen besvarades av
bevillningsutskottet förra året med att stora och betydande delar av
beskattningsområdet redan var eller skulle bli föremål för utredning och

SkU 1971:18

att resultatet härav och erfarenheterna av skattereformens verkningar
borde avvaktas, innan beslut fattades om nya utredningar. Frågan om en
indexreglering av skattesystemet ansåg utskottet var förenad med stora
praktiska svårigheter, främst på grund av källskattesystemet. Beskattningen
borde i stället — menade utskottet — tid efter annan omprövas
och avvägas med hänsyn inte endast till penningvärdeförändringen utan
också till ändrade förutsättningar av annat slag. Beträffande det
ifrågasatta systemet med s. k. negativ inkomstskatt, innebärande att alla
under en viss inkomstnivå erhåller ett kontant bidrag som bestäms i
samband med inkomsttaxeringen, åberopade utskottet bl. a. att detta
inte i första hand var en skattefråga. En sådan reform kunde enligt
utskottets uppfattning inte genomföras utan en omprövning av hela
socialpolitiken och av det skatterättsliga inkomstbegreppet över huvud
taget. Kravet på en garanterad minimiinkomst kunde enklare och bättre
tillgodoses på annat sätt.

Skatteutskottet finner, att några nya omständigheter som bör
föranleda annan ståndpunkt i dessa frågor inte framkommit och
avstyrker följaktligen bifall till motionen 1971:302 i ovan berörda delar
och till motionen 1971:309.

För att göra övergången till individuell beskattning mjukare innehåller
skattereformen vissa bestämmelser om skattereduktion för familjer där
endast en av makarna har inkomst. Skattereduktion medges i dessa fall
med 1 800 kr. Även om den skattskyldiges make har taxerad inkomst
kan skattereduktion medges, men den avtrappas då med 40 % därav och
bortfaller således helt då den taxerade inkomsten uppgår till 4 500 kr.
Även ensamstående med barn under 18 år får skattereduktion med 1 800
kr.

Ett liknande yrkande som nu framförs i motionen 1971:88, att
reduktionen skall avtrappas om den skattskyldiges taxerade inkomst
överstiger 52 500 kr., avstyrkte bevillningsutskottet förra året. Utskottet
hänvisade därvid bl. a. till de höga marginalskatteeffekter som en sådan
avtrappning medför och svårigheterna att utforma för praktiskt bruk
användbara bestämmelser för det fall, att den skattskyldiges make har en
mindre inkomst.

I stället för en avtrappning med 20 %, då inkomsten överstiger 52 500
kr., föreslår motionärerna nu 10% och anför att de inte kan se något
hinder för att 1 800 kr.-reduktionen först avtrappas på grundval av
makens inkomst och därefter — i den mån något återstår — med hänsyn
till den skattskyldiges egen inkomst.

Skatteutskottet delar motionärernas åsikt, att 1 800 kr.-reduktionen
inte hör hemma i ett system med individuell beskattning. 1970 års
skattereform innebär emellertid, att en sådan princip genomförts endast i
modifierad form. För att underlätta övergången till det nya systemet för
familjer, där endast en av makarna har inkomst, har det — som
departementschefen och bevillningsutskottet år 1970 anfört — varit
nödvändigt att begränsa de skattehöjningar som utan en reduktion skulle

SkU 1971:18

ha inträtt i dessa fall. Reduktionsregeln måste ses mot denna bakgrund,
och det kan inte anses motiverat att nu genomföra ytterligare
skatteskärpningar för denna kategori skattskyldiga. Även mindre skärpningar
av marginalskatten i de inkomstlägen som enligt motionärernas
förslag kan komma i fråga bör enligt utskottets uppfattning av flera skäl
undvikas. De svårigheter i övrigt, som bevillningsutskottet pekat på, avser
sådana mindre lämpliga konsekvenser som att den samlade skatteökningen
när t. ex. en gift kvinna åter inträder i förvärvslivet med motionärernas
förslag skulle bli högre om hennes make har låg inkomst än om hans
inkomst är hög. Skatteutskottet avstyrker med det anförda bifall till
motionen 1971:88.

I motionen 1971:308 yrkas utredning av frågan om hemmamakebidrag.
Bidraget är avsett att ersätta skattereduktionen och utgå även till
ensamstående med barn. Yrkandet motiveras på samma sätt som förra
året.

Som bevillningsutskottet då anförde skulle ett hemmamakebidrag med
denna konstruktion vara administrativt ohanterligt och medföra ökade
utgifter för staten med omkring 1 50 milj. kr. per år. Även skatteutskottet
finner att systemet med skattereduktion är att föredra och avstyrker
således bifall till motionen 1971:308 i denna del.

I motionen 1971:302 yrkas utredning av frågan om avdrag för styrkta
kostnader för barntillsyn och för tillsyn av sjuk eller åldrig anhörig, och i
motionen 1971:579 begär motionärerna att beloppsgränsen för förvärvsavdraget
vid inkomst av jordbruksfastighet skall höjas från 1 000 till
2 000 kr. i paritet med vad som gäller vid inkomst av rörelse och tjänst.

Som framgår av redogörelsen för föregående års behandling av de
motionsyrkanden som avser förvärvsavdrag konstaterade bevillningsutskottet
att inte heller detta avdrag, vars uppgift är att kompensera
barnfamiljerna för merkostnader för barntillsyn vid förvärvsarbete,
egentligen hörde hemma i ett system med individuell beskattning av
arbetsinkomster men att det av vissa skäl var ofrånkomligt att tills vidare
behålla denna avdragsform. Mot den bakgrunden fanns det enligt
utskottets mening inte anledning att höja det dåvarande maximibeloppet
för avdraget vid inkomst av jordbruksfastighet. Utskottets principiella
inställning till förvärvsavdraget i det nya skattesystemet var inte heller
förenlig med yrkandet om avdrag för faktiska kostnader för barntillsyn,
och kostnader för vård av sjuka eller åldriga anhöriga var — menade
utskottet — av den karaktären, att samhället borde lämna kompensation
härför på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen.

De nu ifrågavarande motionerna grundar sig på skäl, som var kända
även föregående år. Skatteutskottet delar bevillningsutskottets av
riksdagen godkända ståndpunkt i dessa frågor och avstyrker således bifall
till motionen 1971:302 även i denna del och till motionen 1971:579.

I flera motioner tar motionärerna upp frågan om avdrag för lön till
make, som arbetat i den skattskyldiges jordbruk eller rörelse. Sålunda

SkU 1971:18

yrkas i motionerna 1971:302, 1971:462 och 1971:578 att avdrag i dessa
fall skall medges med belopp motsvarande avtalsenlig eller skälig lön.
Motionärerna i motionen 1971:307 anser att avdrag bör medges med
exempelvis högst tre gånger basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring (f. n. 6 900 kr.). I motionen 1971:597 yrkas däremot att
inkomsten skall beskattas hos den av makarna, som svarat för den största
arbetsinsatsen i förvärvskällan.

Motionerna om avdrag för lön till make grundar sig bl. a. på
uppfattningen att var och en av två makar bör taxeras för sin inkomst.
Med en individuell beskattning enligt nuvarande regler kommer jordbrukare
och företagare med make som arbetar i jordbruket eller rörelsen i
många fall att beskattas avsevärt hårdare än andra. Härtill kommer —
framhåller motionärerna — att reglerna kan kringgås genom bolagsbildning
eller på annat sätt, vilket också i viss utsträckning sker.

Många jordbrukare och även andra företagare driver sin förvärvsverksamhet
med hjälp av hemmavarande familjemedlemmar. Bortsett från vad
som kan ha utgått såsom lön till barn i fullt arbetsför ålder, beskattas
emellertid företagaren ensam för hela värdet av familjens arbetsinsats, om
inte — som motionärerna anför — särskilda arrangemang vidtagits i form
av bolagsbildning eller dylikt, med därmed förenade olägenheter.

Utskottet instämmer i uppfattningen att förhållandena på ifrågavarande
område är långt ifrån tillfredsställande, även om detta sker från delvis
andra utgångspunkter än motionärernas. Som bevillningsutskottet framhållit
senast vid föregående års riksdag kan man inte bortse från att
jordbruks- och rörelseinkomster till viss del utgör avkastning på det i
verksamheten investerade kapitalet, och denna avkastning bör i princip
sambeskattas. Någon objektiv grund för hur inkomsten skall fördelas
mellan makarna finns inte, och någon möjlighet att effektivt kontrollera i
vilken utsträckning den ene eller den andre maken utfört arbetsuppgifter
i verksamheten eller att bedöma skäligheten i en inkomstfördelning dem
emellan finns inte. Det sagda innebär, att en reform i den riktning som
motionärerna förordar i många fall skulle leda till ej motiverade
skattelättnader. Problem av den art, som berörts i det föregående,
uppmärksammas emellertid enligt vad utskottet erfarit, inom finansdepartementet.
Enligt utskottets uppfattning finns det därför anledning
att avvakta närmare erfarenheter av det nya skattesystemet innan
åtgärder av den art, som föreslås i motionerna, övervägs.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1971:302 i
denna del, 1971:307, 1971:462, 1971:578 och 1971:597.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen 1971:588 om rätt att erhålla
avdrag med faktiskt utgivet belopp för underhåll till barn och utredning
om en objektiv behandling av skilsmässoparter bör framhållas att 1970
års skattereform innebar en höjning av beloppsgränsen för avdraget för
underhåll av icke hemmavarande barn från 1 000 till 1 500 kr. per barn
och år, och att avdrag numera får göras även om barnet fyllt 16 men ej
18 år.

SkU 1971:18

1 likhet med bevillningsutskottet förra året anser skatteutskottet, att
ifrågavarande beloppsgränser inte kan slopas utan att man ytterligare
frångår principen att avdrag inte skall medges för vad som utgått till
annans undervisning eller uppfostran. De berörda frågorna är f. n.
föremål för överväganden av familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) och
skatteutredningen om periodiskt understöd (Fi 1970:61). Med hänsyn
härtill avstyrker utskottet bifall till motionen 1971:588.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1971:88

2. motionen 1971:302, i vad den behandlas i detta betänkande

3. motionen 1971:307

4. motionen 1971:308, i vad den behandlas i detta betänkande

5. motionen 1971:309

6. motionen 1971:462

7. motionen 1971:578

8. motionen 1971:579

9. motionen 1971:588
10. motionen 1971:597

Stockholm den 30 mars 1971

På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), fru Holmqvist (s),
herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Nilsson i
Trobro (m), Wikner (s), Sundkvist (c), Stadling (s), Westberg i Hofors (s),
Olof Johansson i Stockholm (c), Levin (fp), Marcusson (s) och fru
Normark (s).

Reservationer

Allmän översyn av skattesystemet

1. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), vilka
dels anfört följande:

”Skatternas höjd och skattesystemets konstruktion har kommit att
spela en alltmer framträdande roll i löneförhandlingarna. Erfarenheterna
från den senaste tidens utveckling på arbetsmarknaden, och de berättigade
kraven på att hänsyn skall tas till lön efter skatt, bestyrker detta
påstående. Ju högre marginalskatter, desto större blir de kompensationskrav
från löntagarna, som måste tillgodoses. Löneökningarna i sin tur
leder till ökade kostnader för företagen, vilka slår ut i stigande priser.
Därmed är vi inne i den onda spiral som innebär att priser, löner och

SkU 1971:18

skatter ständigt jagar varandra i höjden.

Det nya skattesystemet med dess mycket höga marginalskatter verkar
inflationsdrivande. I nuvarande ekonomiska läge är en sådan effekt
särskilt allvarlig med tanke på exportens starka beroende av en lugn
inhemsk kostnadsutveckling. Enligt vår mening utgör det nya skattesystemet
ett direkt hot mot en förbättring av betalningsbalansen.

Enligt proposition 1970:70 skulle den sammanlagda effekten av
ändringar i den direkta skatten, av momshöjningen samt av höjda
barnbidrag innebära skattelättnader upp till inkomstnivån 70 000 kr. för
ensamstående och upp till inkomstnivån 30 000 — 40 000 kr. för övriga
kategorier skattskyldiga. Dessa lättnader har dock det första året skatteomläggningen
är i kraft helt eller delvis försvunnit genom den inflationistiska
prisutvecklingen under år 1970 och de kraftiga höjningarna av de
kommunala utdebiteringarna. Utan att på något sätt underskatta innebörden
av det kommunala självstyret, kan sägas att statsmakterna har stort
inflytande även över den kommunala sektorns inkomster och utgifter.
Därmed kan även den kommunala sektorn i viss mån uppfattas som ett
instrument för statsmakternas ekonomiskt-politiska intentioner. De kommunala
utdebiteringshöjningarna kan således till icke oväsentlig del föras
tillbaka på beslut som fattats av statsmakterna.

Som framgår av motionen 1971:302 kan en inkomstökning för en
barnfamilj inte bara innebära en kraftig skärpning av den direkta skatten
utan i åtskilliga fall även leda till en minskning av utgående bostadstillägg
och en ökning av barndaghemsavgiften. Den totala marginaleffekten, dvs.
den samlade effekten av ökad direkt skatt, ökade avgifter och minskade
bidrag som uppkommer vid en inkomstökning, kan därvid komma att
överstiga 100 %. Följande exempel belyser situationen:

I en familj med 2 barn förvärvsarbetar båda makarna och båda barnen
är på barndaghem. Familjen har en hyra på ca 525 kr.per månad och ett
bostadstillägg som uppgår till 75 kr.per månad. Hustruns inkomst under
år 1971 är 10 000 kr. medan mannen under året erhåller en inkomstökning
med 300 kr. per månad från ca 25 000 kr.per år till ca 28 600 kr.per
år. Genom denna inkomstökning ökar skatten med 150 kr. per månad,
barndaghemsavgifterna med 80 kr. per hel månad och bostadstillägget
minskar med 75 kr.per månad, dock först år 1973. Av löneökningen på
300 kr. per månad har sålunda 305 kr. gått bort i ökad skatt, ökade
avgifter och minskat bostadstillägg. Härtill kommer med omedelbar
verkan effekten av prisstegringarna som vid en 5 % ökning i detta fall
innebär en minskning av familjens konsumtionsförmåga med ca 1 500.”

dels ansett att utskottet under punkten 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971:302 i vad avser en total
översyn av skattesystemet i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om en sådan översyn bl. a. mot bakgrund av gällande system för
bostadstillägg och barndaghemsavgifter i enlighet med vad som
anges i motionen.

SkU 1971:18

Avtrappningen av grundavdraget m. m.

2. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), vilka

dels anfört följande:

”En allmän sänkning av marginalskatterna kan mot bakgrund av vad
som anförs i motionen 1971:302 anses starkt önskvärd. Med tanke på det
statsfinansiella utrymmet bör dock en marginalskattesänkning i första
hand omfatta endast de grupper som genom 1970 års skatteomläggning
erhöll de kraftigaste marginalskatteskärpningarna. Det förslag om en
sänkning av marginalskatten med 10 % i inkomstskiktet 30 000 — 35 000
kr. som läggs fram i motionen 1971:302 synes vara väl ägnat att uppfylla
detta krav och skulle för budgetåret 1971/72 innebära ett skattebortfall
för stat och kommun om ca 100 milj. kr. Vi finner att utrymme för en
marginalskattesänkning, begränsad endast till inkomstskiktet 30 000 —
35 000 kr., kan anses föreligga.”

dels ansett att utskottet under punkten 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971:302 i vad avser avtrappningen
av grundavdraget m. m. antar följande

1) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen

(1928:370) skall ha följande lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk nedan sägs.

Grundavdraget är 4 500 kronor om den skattskyldiges enligt förordningen
(1947:576) om statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till
högst 35 000 kronor och, om inkomsten är större än 35 000 kronor,
4 500 kronor minskat med en femtedel av inkomsten till den del den
överstiger 35 000 kronor.

Har skattskyldig sjömansskatt erlagts.

Det belopp tiotal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller
dock vid 1972 eller tidigare års taxering och vid eftertaxering för år
1972 eller tidigare år.

SkU 1971:18

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen (1947:576) om
statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör: inkomst överstiger

15 000 men icke 20 000 kr.	1 500 kr. för 15 000 kr.	och 16 % av återstoden
20 000 ”	30 000 ”	2 300 ”	20 000 ”	” 22%”
30 000 ”	57500"	4 500 ”	” 30 000 ”	” 28 % ”
57500 "	70 000 ”	12 200 ”	” 57500”	” 38 % ”
70 000 ”	” 100 000 ”	16 950 "	” 70 000 ”	” 44 % ”
100 000 ”	” 150 000”	30 150 "	” 100 000 ”	” 49 % ”
150 000 kr.		54 650 ”	” 150 000 ”	” 54 % ”

Ändå att denna inkomstdel.

Med familjestiftelse ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1.972. Äldre bestämmelser
gäller dock vid 1972 eller tidigare års taxering och vid eftertaxering
för år 1972 eller tidigare år.

Indexreglering

3. av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Olof Johansson i Stockholm
(c) och Levin (fp), vilka

dels anfört följande:

”Det nuvarande skattesystemets konstruktion har för det stora flertalet
inkomsttagare ogynnsamma återverkningar i tider av accelererande inflation.
Detta har som bekant varit fallet under 1970. Mycket tyder på en
fortsatt ökning av priserna även för kommande år.

På grund av skattesystemets konstruktion ökar skattetrycket för den
enskilde även om en inkomstökning enbart täcker prisökningarna. En
inflationistisk utveckling av samhällsekonomin leder sålunda till att
skattesystemet för de flesta inkomsttagarna får helt andra verkningar, än
vad som avsetts. Möjligheterna för låg- och mellaninkomsttagarna att nå
den eftersträvade höjningen av levnadsstandarden motverkas.

Det är enligt vår mening synnerligen angeläget att motverka en sådan
okontrollerbar utveckling genom att bygga in ett inflationsskydd i
skattesystemet.

Vi vill i detta sammanhang särskilt betona den uppmärksammade
aktualitet denna fråga fått i samband med den pågående avtalsrörelsen.

SkU 1971:18

Det är vår bestämda mening, att inflationsskyddade skatteskalor och
avdrag skulle underlätta kommande uppgörelser på arbetsmarknaden och
direkt och indirekt få gynnsamma konsekvenser för hela samhällsekonomin.

Vi finner det angeläget att återigen påpeka, att finanspolitiskt motiverade
skattehöjningar liksom andra förändringar i beskattningen bör
beslutas av riksdagen i grundlagsenlig ordning. Skattesystemet bör sålunda
inte vara så konstruerat att det reella skattetrycket automatiskt skärps
och att skatternas fördelning ändras till de lägre inkomsttagarnas nackdelar,
när penningvärdet försämras. Vi tillstyrker därför, som yrkats i
motionerna 1971:302 och 1971:309, en utredning av frågan angående
'värdesäkring’ av skatteskalan och olika avdrag i skattesystemet eller
andra åtgärder i syfte att garantera att en fortgående inflation inte som
hittills väsentligt skärper skattetrycket.”

dels ansett att utskottet under punkterna 2 och 5 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971:302 i vad avser
utredning angående skydd mot automatiska skattehöjningar och
till motionen 1971:309 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
utredning angående ”värdesäkring” av skatteskalan och olika
avdrag i skattesystemet eller andra åtgärder i syfte att garantera
att en fortgående inflation inte som hittills väsentligt skärper
skattetrycket.

Förvärvsavdraget m. m.

4. av herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c),
Olof Johansson i Stockholm (c) och Levin (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "De
nu” och slutar med "motionen 1971:579” bort ha följande lydelse:

"Enligt de skatteregler som tillämpas fr. o. m. i år skall förvärvsavdrag
för äkta makar med barn i första hand åtnjutas av den make, som har den
lägsta inkomsten. Skillnaderna mellan olika förvärvskällor när det gäller
avdragets storlek leder därvid, som framhålls i motionen 1971:579, till
att avdraget bestäms på ett slumpartat sätt, när den ene av makarna har
inkomst av jordbruk och den andre av tjänst eller rörelse. Om den make
som har jordbruksinkomst har den lägsta inkomsten, blir avdraget 1 000
kr. I annat fall kan avdrag utgå med upp till 2 000 kr. Detta förhållande
är enligt utskottets uppfattning inte tillfredsställande. Bestämmelserna
bör därför ändras så, att förvärvsavdrag alltid utgår med upp till 2 000 kr.
om bägge makarna har arbetsinkomst (s. k. A-inkomst). Utskottet tillstyrker
sålunda motionen 1971:579 men avstyrker yrkandet i motionen
1971:302 om utredning beträffande frågan om skatteavdrag för kostnader
för barntillsyn och tillsyn av anhöriga.”

dels att utskottet under punkten 8 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971:579 antar följande

SkU 1971:18

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha följande lydelse.

46 §.

3 mom. Ha makar med hemmavarande barn under 16 år båda haft
A-inkomst enligt 9 § 3 mom. förordningen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, må den make som haft den lägsta inkomsten av sådant slag
åtnjuta förvärvsavdrag. Ha makarna haft lika stora A-inkomster, åtnjutes
avdraget av den yngsta maken. Avdraget är i fråga om inkomst av
jordbruksfastighet och rörelse 25 procent av nettointäkten och i fråga om
inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i samtliga fall dock högst
2 000 kronor.

Har gift högst 1 000 kronor.

Avdrag enligt under beskattningsåret.

Har skattskyldig högst 2 000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller
dock vid 1972 eller tidigare års taxering och vid eftertaxering för år
1972 eller tidigare år.

5. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), vilka
dels anfört följande:

”Införandet av avdragsrätt för faktiska barntillsynskostnader är enligt
vår uppfattning i princip att jämställa med avdrag för omkostnader i
förvärvskälla. Kostnadskrävande åtgärder för tillsyn av barnen är nämligen
ofta en nödvändighet för att båda makarna liksom ensamstående
förälder skall kunna ta arbete utanför hemmet. Förvärvsavdragets
uppgift är alltså att i enlighet med skatteförmågeprincipen kompensera
barnfamiljerna för merkostnaderna för barntillsyn vid förvärvsarbete. Då
skatteförmågeprincipen i och med övergången till individuell beskattning
av arbetsinkomster inte på något sätt förlorat i styrka talar starka skäl för
att utformningen av förvärvsavdraget förbättras i enlighet med motionen
1971:302. Det samma gäller i hög grad även frågan om avdragsrätt för de
omkostnader som uppkommer vid nödvändig tillsyn av sjuk eller åldrig
nära anhörig.”

dels ansett att utskottet under punkten 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971:302 i vad avser förvärvsavdrag
m. m. i skrivelse till Kungl. Majit hemställer, att Kungl.
Majit efter företagen utredning med beaktande av de i motionen
anförda synpunkterna måtte förelägga riksdagen förslag
innebärande dels att förvärvsarbetande föräldrar med minderåriga
barn må kunna erhålla avdrag för styrkta nödiga kostna -

SkU 1971:18

der för barntillsyn, dels att personer som har vårdnaden om
sjuk eller åldrig nära anhörig må äga avdragsrätt för nödiga
tillsynskostnader.

Lön till make m. m.

6. av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Olof Johansson i
Stockholm (c) och Levin (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som på s. 13 börjar med
”Motionerna om” och slutar med ”och 1971:597” bort ha följande
lydelse:

”Skattereformen innebär, som framhålls i motionen 1971:307, ingen
förändring av reglerna om vem som skall anses vara skattskyldig för
inkomster från företag, som två makar äger tillsammans. Även när bägge
har arbete i förvärvskällan är alltså en av makarna (i regel mannen)
skattskyldig för hela inkomsten. Makarna blir därigenom i verkligheten
sambeskattade för arbetsinkomster, s. k. faktisk sambeskattning.

Den faktiska sambeskattningen leder i vissa fall till högre skatt än om
inkomsten beskattas efter vars och ens arbetsinsats. Den påverkar också
de sociala förmåner, som är knutna till inkomstens storlek.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de orättvisor, som den
faktiska sambeskattningen leder till i vissa fall, bör undanröjas genom att
någon form av individuell beskattning införs i de fall där familjeinkomsten
är ett resultat av två makars gemensamma arbetsinsatser i eget
företag. En sådan ordning är desto mera befogad som olägenheterna med
den faktiska sambeskattningen kan kringgås genom att företaget drivs i
form av aktiebolag eller handelsbolag. Risk föreligger också att bara de
som behärskar de tekniska problem som är förenade med bolagsbildning
på detta sätt kan dra nytta av den individuella beskattningens fördelar.
Målsättningen bör i stället vara, att så långt möjligt utforma skattesystemet
så att det blir neutralt med avseende på företagsformen.

De praktiska svårigheter som kan finnas att dela upp inkomsten efter
respektive makes arbetsinsatser kan överbryggas genom att uppdelningen
görs efter någon schablonmetod. Regler om uppdelning av jordbruks- och
rörelseinkomster bör dessutom - åtminstone tills de hunnit prövas i
praktiskt bruk — utformas restriktivt för att förekomma missbruk och
hindra att bestämmelserna utnyttjas för att kringgå sambeskattningen av
kapitalinkomster. Utskottet tillstyrker därför motionen 1971:307. Yrkandena
i motionerna 1971:302 i denna del, 197 1:462 och 197 1:578 är
därigenom i huvudsak tillgodosedda.”

SkU 1971:18

dels att utskottet under punkterna 2, 3, 6 och 7 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1971:307 samt med anledning
av motionerna 1971:302, 1971:462 och 1971:578 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om utredning beträffande rätt till individuell
beskattning i enlighet med vad utskottet anfört i de fall då
två äkta makar båda är verksamma i jordbruk, småindustri,
hantverk, handel eller annan rörelse.

7. av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Olof Johansson i Stockholm
(c) och Levin (fp), vilka

dels anfört följande:

”Reglerna om beskattning av äkta makars gemensamma inkomst innebär
att mannen alltid är skattskyldig för denna inkomst. Som framhålls i
motionen 1971:597 leder detta till att familjer som har eget företag får
s. k. faktisk sambeskattning inte bara när bägge makarna arbetar i
förvärvskällan utan också när hustrun ensam arbetar i företaget och
mannen har anställning hos annan arbetsgivare. Detta förhållande kan få
direkt stötande verkningar för bl. a. småbrukarfamiljer, där mannen har
arbete utom hemmet medan hustrun svarar för skötseln av gården. Om
arbetsförhållandena är omvända taxeras däremot var och en för sina
arbetsinkomster och negativa skattekonsekvenser kan därigenom undvikas.
Vi tillstyrker sålunda motionen 1971:597.”

dels ansett att utskottet under punkten 10 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1971:597 antar följande

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha följande lydelse.

52 §.

1 morn., Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
var och en för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall dock alltid
taxeras hos den av makarna, som har svarat för den största arbetsinsatsen
i förvärvskällan.

Har vid andra kommuner.

Underskott å samma lag.

Avdrag, som styckena medgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller
dock vid 1972 eller tidigare års taxering och vid eftertaxering för år 1972
eller tidigare år.

SkU 1971:18

Avtrappning av skattereduktionen

8. av fru Holmqvist (s), som

dels anfört följande:

”Skatteutskottet delar uppfattningen i motionen 1971:88, att den
fr. o. m. i år införda skattereduktion på 1 800 kr. för gift, vars make
saknar egen inkomst, och för ensamstående med barn inte hör hemma i
ett system med individuell beskattning. Då utskottet likväl avstyrkt bifall
till yrkandet i motionen, att skattereduktionen skall avtrappas i högre
inkomstlägen, har detta skett med hänvisning främst till de skatteskärpningar
som övergången till en individuell beskattning kan medföra i dessa
inkomstlägen.

Enligt min uppfattning bör skattereduktionen i första hand ses som ett
led i strävandena att åstadkomma förbättringar för låginkomsttagarna.
Reduktionen har särskilt motiverats med att förhållandena kan vara
sådana att båda makarna inte kan erhålla arbete. Många och framför allt
äldre kvinnor saknar utbildning eller andra förutsättningar för att få
arbete. Vidare är samhällets resurser för barntillsyn m. m. ännu inte helt
utbyggda. Dessa svårigheter gör sig emellertid inte gällande i samma grad
när det gäller familjer med hög inkomst. Några sociala skäl för att behålla
det hemmamakestöd, som skattereduktionen innebär, för höginkomsttagare
kan inte anses föreligga och jag kan inte instämma i de skäl som
utskottet åberopat mot yrkandet i motionen 1971:88.

1 likhet med motionärerna anser jag således att skattereduktionen bör
avtrappas om inkomsten överstiger vissa belopp, och en sådan åtgärd bör
genomföras så snart som möjligt. Jag är emellertid inte beredd att nu ta
ställning till hur en avtrappning av detta slag i detalj bör utformas. Jag
föreslår därför att Kungl. Maj:t utarbetar sådana regler och framlägger
förslag härom till höstriksdagen.”

dels ansett att utskottet under punkten 1 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1971:88 i skrivelse till
Kungl. Majit hemställer om förslag till höstriksdagen om särskilda
avtrappningsregler i fråga om skattereduktion enligt 2 § 4 mom.
uppbördsförordningen (1953:272) för skattskyldig med förhållandevis
hög inkomst.

Hemmamakebidrag

9. av herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c),
Olof Johansson i Stockholm (c) och Levin (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Sorn
bevillningsutskottet” och slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

”Liksom motionärerna anser utskottet åtgärden att konstruera dessa
bestämmelser som ett avdrag på skatten i stället för ett avdrag på

SkU 1971:18

inkomsten som ett steg i rätt riktning. Därigenom får avdraget för
hemmamaken i regel lika värde oavsett inkomsten.

Denna konstruktion är emellertid också förenad med väsentliga svagheter.
Den hemmavarande maken får sålunda inget eller enbart ett reducerat
bidrag, om den andre makens inkomst är lägre än 10 000 kr. För ogift
med barn gäller motsvarande begränsning ända upp till 12 000 kr. Som
stöd åt dem, som till följd av låg inkomst verkligen är i behov av
ekonomisk hjälp i samband med omläggningen till individuell beskattning,
är således det i motionen 1971:308 föreslagna systemet med ett
egentligt bidrag helt överlägset det införda systemet.

Det är dessutom en betydande fördel om det erforderliga stödet till
make som saknar inkomst kan ges direkt till denne. Därigenom blir den
individuella principen ytterligare markerad, och en hemmavarande makes
eventuella utträde i förvärvslivet behöver inte heller medföra en omedelbar
skärpning av makens skatt. Vidare har det i många fall en både
psykologisk och praktisk betydelse, att pengarna ges direkt till en som
saknar annan inkomst. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionen
1971:308 om att stödet skall utformas som ett direkt bidrag till den
make, som saknar inkomst eller har liten sådan.”

dels att utskottet under punkten 4 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1971:308 i vad den behandlas i
detta betänkande i skrivelse till Kungl. Majd anhåller om utredning
om införandet av ett hemmamakebidrag i stället för nuvarande
avdrag på slutskatten för hemmavarande make.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.140 S