Skatteutskottets betänkande nr 17 år 1971

SkU 1971:17

Nr 17

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om den allmänna
arbetsgivaravgiften.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1971:34 av herr Helén m. fl., vari bl. a. hemställs, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär förslag till åtgärder i syfte att
befria de fria trossamfunden och invandrarkyrkorna från den ekonomiska
belastning som den allmänna arbetsgivaravgiften innebär — antingen
genom direkt befrielse från denna avgift eller genom motsvarande statliga
bidrag;

motionen 1971:169 av herr Nilsson i Agnäs m. fl., vari hemställs, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till innevarande vårriksdag om
borttagande av den särskilda arbetsgivaravgiften för kristna och andra
humanitära organisationer;

motionen 1971:348 av fru Ryding m. fl., vari hemställs, att riksdagen
beslutar att kulturarbetare undantas från skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift
(egenavgift), samt att vederbörande utskott utarbetar nödvändig
lagtext;

motionen 1971:610 av fru Kristensson, vari hemställs, att riksdagen
beslutar att allmän arbetsgivaravgift (egenavgift) icke skall erläggas av
fysisk person som åtnjutit inkomst av här i riket bedriven rörelse eller
inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom, samt
att utskottet utarbetar förslag till erforderliga författningsändringar;

motionen 1971:617 av herrar Mundebo och Andersson i Örebro, vari
hemställs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer om en
översyn av förordningen om allmän arbetsgivaravgift;

motionen 1971:620 av herrar Nordgren och Turesson, vari hemställs,
att riksdagen beslutar att den allmänna arbetsgivaravgiften ej skall
omfatta företag belägna inom det allmänna stödområdet;

motionen 1971:624 av herrar Oskarson och Nordstrandh,vari hemställs,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit uttalar att frivilliga studieorganisationer
bör befrias från erläggande av allmän arbetsgivaravgift;

motionen 1971:634 av herrar Sundman och Eriksson i Ulfsbyn, vari
hemställs, att riksdagen beslutar att inkomster från en enskilt driven
litterär, konstnärlig och därmed jämförlig verksamhet undantas vid
bestämmande av allmän arbetsgivaravgift, samt att erforderliga föreskrifter
utfärdas för restitution av under år 1970 angivna grupper påförda
avgifter.

Motionen 1971:34 har hänvisats till kulturutskottet i vad den avser
anslagsfrågor och i övrigt till skatteutskottet, som här behandlar endast

Riksdagen 1971. 6 sami. Nr 17

SkU 1971:17

2

den del av motionen som avser den allmänna arbetsgivaravgiften. Övriga
till skatteutskottet hänvisade delar av motionen behandlas i annat
sammanhang.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom beslut av 1968 års riksdag antogs förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift. Syftet med avgiften var att kompensera staten
för det skattebortfall som mervärdeskatten skulle komma att medföra i
fråga om näringslivets investeringar.

Enligt förordningen skall allmän arbetsgivaravgift erläggas av arbetsgivare
och av fysisk person, vilken haft inkomst av här i riket bedriven
rörelse eller av här belägen jordbruksfastighet som han själv brukar.
Underlag för beräkning av arbetsgivares avgift skall vara utgivna löner i
pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Till grund för
beräkningen av fysisk persons avgift (s. k. egenavgift) skall läggas inkomsten
av jordbruksfastighet och av rörelse, allt i den mån arbetsgivare inte
har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten. Även staten och
kommunerna är pliktiga att erlägga allmän arbetsgivaravgift.

Enligt 1968 års riksdagsbeslut utgjorde avgiften 1 % och utgick på
löner som utgavs fr. o. m. den 1 januari 1969 och på inkomster som
upptogs till beskattning vid 1970 och senare års taxeringar. 1970 års
höstriksdag beslöt i enlighet med prop. 1970:156 vissa åtgärder på
avgifts- och skatteområdet i syfte att stabilisera samhällsekonomin, bl. a.
att från ingången av år 1971 höja den allmänna arbetsgivaravgiften från
1 % till 2 %.

I likhet med vad som enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring
gäller i fråga om avgift till sjukförsäkringen tas vid beräkning av den
allmänna arbetsgivaravgiften inte hänsyn till arbetstagare vars lön under
året inte uppgått till 300 kr. eller till arbetstagare som inte är obligatoriskt
försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Avgift beräknas
således inte för arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och inte heller
för vissa andra anförvanter som varaktigt lever i hushållsgemenskap med
denne och inte är placerade i sjukpenningklass enligt lagen om allmän
försäkring. Med anförvanter avses de som är i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap likställs adoptivförhållande.

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring kan inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att till
inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgår utan att
anställningsförhållande föreligger. Genom dylika s. k. likställighetsavtal,
vilka kan avse ersättning för uppdrag av olika slag eller för tillfälligt
bedriven litterär, konstnärlig, vetenskaplig eller annan verksamhet, blir
den som utger ersättningen att anse som arbetsgivare i avgiftshänseende,
och den försäkrade får till följd därav en lägre avgift att betala.

Vid beräkning av underlaget för den allmänna arbetsgivaravgiften
bortses från ersättningar som omfattas av likställighetsavtal. En arbets -

SkU 1971:17

3

givare som betalar ut både ersättningar av nu angivet slag och kontant lön
måste alltså i fortsättningen på arbetsgivaruppgiften redovisa ett belopp
för den avgift han har att erlägga enligt lagen om allmän försäkring och
ett belopp för den allmänna arbetsgivaravgiften.

I fråga om rederinäringen har man infört en bestämmelse som
anknyter till vad som gäller enligt förordningen (1959:555) angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Den svenska
utrikesfarten bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och
sysselsätter på svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i
Sverige. Med hänsyn härtill tillämpas enligt 2 § andra stycket nämnda
förordning en särskild reduktionsregel för redare. De betalar endast så
stor del av den avgift, som normalt tas ut av arbetsgivare för sjukförsäkring
och tilläggspensionering, som svarar mot de svenska sjömännens
andel i den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Motsvarande
bestämmelse gäller enligt 2 § första stycket förordningen om allmän
arbetsgivaravgift i fråga om denna avgift. Allmän arbetsgivaravgift på
sjömännens löner utgick därför fr. o. m. 1970 med 0,64% i stället för
1 % och utgår f. n. med 1,29 % i stället för 2 %.

I övrigt gäller beträffande utländsk arbetskraft att svensk arbetsgivare
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare
som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva
verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger
också i regel avgiftsskyldighet.

Arbetsgivares avgift jämställs i beskattninghänseende med lönekostnad.
Är lönen avdragsgill får således även arbetsgivaravgiften dras av. Båda
avdragen skall ske i sammma förvärvskälla.

För budgetåret 1971/72 beräknas den allmänna arbetsgivaravgiften ge
1 915 000 000 kr. i statsinkomster. Av detta belopp är ca 65 000 000 kr.
att hänföra till den s. k. egenavgiften.

Frågans tidigare behandling

Flertalet av de frågor som tas upp i förevarande motioner har riksdagen
tidigare behandlat. Framförda ändringsyrkanden har genomgående avvisats
på bevillningsutskottets förslag. Av utskottets motiveringar för dessa
ställningstaganden kan följande anföras.

Beträffande undantag för ideella m. fl. organisationer (BeU 1970:55)

Beträffande frågan om befrielse från avgiftsplikt för de ideella organisationerna
har utskottet tidigare som sin mening uttalat att, även om skäl
kan åberopas för att undanta vissa avgiftspliktiga från skyldighet att
erlägga avgift, det knappast torde vara möjligt att finna en norm för
undantag som tillgodoser rättvisekravet utan att äventyra syftet med
avgiften. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att den åtstramning
som eftersträvas i propositionen i princip bör drabba alla arbetsgivare
och med dem i avgiftsammanhang jämställda.

Med det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka bifall till propositionen
i förvarande del. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till samtliga

SkU 1971:17

4

motioner i den mån de innehåller yrkanden om undantag från avgiftsskyldighet
eller andra begränsningar i avgiftsplikten.

Beträffande regionala undantag (BeU 1970:55)

Vad särskilt beträffar frågan om undantag från avgiftsplikt för företag
och enskilda i det s. k. stödområdet vill utskottet erinra om att utskottet
tidigare i olika sammanhang - med riksdagens godkännande — avstyrkt
motionsyrkanden om bestämmelser som medger skatteförmåner endast
inom vissa delar av landet. Att utskottet i våras — i fråga om investeringsavgiften
för oprioriterade byggnadsarbeten — ansåg sig böra acceptera ett
förslag, som innebar ett avsteg från denna princip, berodde uteslutande
på att förordningen om investeringsavgift enligt utskottets mening mera
kunde betecknas som en form av förbudslagstiftning än som en skattelagstiftning.

Beträffande egenavgiften (BeU 1968:44)

Ett slopande av egenavgiften skulle innebära ett icke oväsentligt
skattebortfall och därmed strida mot syftet med arbetsgivaravgiften.
Utskottet anser sig därför inte kunna biträda yrkandet om avslag på
förslaget om egenavgift. Innan närmare erfarenheter vunnits av bestämmelsernas
tillämpning i praktiken är det inte heller motiverat att höja
inkomstgränsen för egenavgiftsberäkningen till 2 000 kr. Utskottet vill
erinra om att den gräns på 500 kr. som föreslagits i propositionen skall
räknas särskilt för ett vart av de båda inkomstslagen jordbruksfastighet och
rörelse och att det avgörande för om egenavgift skall utgå eller ej är att
inkomsten inom varje inkomstslag uppgår till 500 kr.

Utskottet har slutligen att ta ställning till de yrkanden som syftar till
att bereda de skattskyldiga kompensation för att viss del av egenavgiften
kommer att beräknas på inkomst som utgör kapitalavkastning.

Om man anser att egenavgiften — i likhet med arbetsgivares avgift —
bör utgöra en i inkomstkällan avdragsgill lönekostnad talar vissa skäl för
att egenavgiften bör beräknas efter en annan och lägre procentsats eller
att avdrag för densamma bör medges med ett i förhållande till avgiften
förhöjt belopp. Att genom en schablonregel generellt medge egenföretagare
skattemässig kompensation för egenavgiftens kapitaldel torde
emellertid knappast vara motiverat. Det i inkomstkällan nedlagda kapitalet
varierar naturligt nog högst avsevärt i olika fall. Effekten av att
egenavgiften kommer att beräknas också på kapitalavkastning torde
oftast komma att helt elimineras av de möjligheter jordbrukare och
rörelseidkare har att — omedelbart eller genom årliga värdeminskningsavdrag
— skriva av sina tillgångar i inkomstkällan. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att man vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om allmän försäkring låter löneinkomst och företagarinkomst
i lika mån ge underlag för pensionsrätt. Man bortser således
från att i företagarinkomst normalt ingår förmögenhetsavkastning.

Med det anförda och då en regel om särbehandling av egenavgiften är
ägnad att komplicera tillämpningen av lagstiftningen avstyrker utskottet
motionerna.

SkU 1971:17

5

Utskottet

Den allmänna arbetsgivaravgiften tillkom för att kompensera statsverket
för det skattebortfall som vid mervärdeskattens införande uppkom
genom att företagen då fick avdragsrätt för skatt på investeringar. Som
ett led i de ekonomiska stabiliseringsåtgärder som beslöts av 1970 års
höstriksdag höjdes avgiften fr. o. m. 1971 från 1 till 2 %. Under nästa
budgetår beräknas avgiften ge närmare 2 miljarder kr. i statsinkomster.

Tekniskt sett anknyter arbetsgivaravgiften mycket nära till det avgiftssystem
som byggts upp för att finansiera socialförsäkringarna. De
administrativa kostnaderna för avgiften har därigenom blivit obetydliga.

Arbetsgivaravgiften erläggs till mer än 95 % av arbetsgivarna och
beräknas därvid på löner och naturaförmåner i form av kost eller bostad.
Den återstående delen betalas av rörelseidkare och jordbrukare i form av
egenavgift, som beräknas på den taxerade inkomsten av förvärvskällan.
Egenavgift erläggs också av författare, konstnärer, tonsättare och andra
kulturarbetare, som självständigt utövar sin verksamhet.

De förevarande motionsyrkandena syftar samtliga till undantag från
den allmänna arbetsgivaravgiften. I en av motionerna begärs en översyn
av hithörande bestämmelser, men av motiveringen framgår att motionärerna
ifrågasätter egenavgiftens berättigande.

Skatteutskottet vill med anledning av motionerna först framhålla
vikten av att arbetsgivaravgiften bibehåller sin generella karaktär. Jämförd
med flertalet övriga beskattningsformer erbjuder denna avgift
betydande tekniska och uppbördsmässiga fördelar, som uppenbarligen
skulle gå förlorade om man införde undantag och särbestämmelser.
Flertalet av de här behandlade yrkandena har tidigare avvisats av
riksdagen.

Den i motionen 1971:34 behandlade frågan om trossamfunden, som
har nära anknytning till yrkandet i motionen 1971:169 om undantag för
kristna och ideella organisationer liksom till yrkandet i motionen
1971:624 om de frivilliga studieorganisationerna, är alla välkända frågor,
som klart visar hur undantag skulle föda nya undantag om man med
utgångspunkt i de resonemang om behovsprövning och kompensation
som förs i motionerna luckrar upp giltighetsområdet för avgiften.

Yrkanden, motsvarande det som nu framförs i motionen 1971:620,om
att undanta det allmänna stödområdet från tillämpningsområdet avvisades
under 1970 års höstriksdag med hänvisning till att regionala skatteregler
inte bör komma i fråga, och denna motivering finner skatteutskottet
alltjämt bärande.

I vissa motioner behandlas slutligen frågor som rör egenavgiften.
Sålunda begärs i motionen 1971:617, som inledningsvis berörts, en
översyn av förordningen om arbetsgivaravgift med utgångspunkt i vissa
erinringar mot den tekniska konstruktionen av egenavgiften, medan
motionären i motionen 1971:610 på delvis samma grunder förordar
egenavgiftens slopande. I motionerna 1971:348 och 1971:634 yrkas
slutligen, att konstnärer och jämförliga kulturarbetare med hänsyn till sin
låga inkomstnivå generellt befrias från egenavgift. Yrkandena motiveras

SkU 1971:17

6

med kulturpolitiska synpunkter.

Skatteutskottet vill beträffande egenavgiften först konstatera att en
total avveckling av denna del av arbetsgivaravgiften måste betecknas som
utesluten av rättviseskäl. En sådan åtgärd skulle i många fall innebära att
avgiften skulle utgå på en rörelseidkares inkomster om rörelsen bedrivs
som aktiebolag men inte om den drivs som handelsbolag eller enskild
firma. Utskottet kan inte heller finna att några starkare skäl talar för en
översyn av arbetsgivaravgiftens regler om egenavgiften, vilken — som
tidigare nämnts — nära ansluter till vad som gäller i fråga om socialförsäkringarnas
finansiering. Vid bedömningen av vissa av de skiljaktigheter
mellan arbetsgivaravgiften och socialförsäkringarna i fråga om exempelvis
s. k. likställighetsavtal, som av tekniska skäl inte kan komma i fråga när
det gäller beskattning, bör man enligt utskottets mening inte bortse från
att egenavgiften utgör en obetydlig del av den samlade avgiften.

När det slutligen gäller frågan om undantag från arbetsgivaravgiften för
kulturarbetare, har detta spörsmål inte tidigare behandlats av riksdagen.
Bevillningsutskottet har emellertid i olika sammanhang hävdat att samhällets
stödjande verksamhet bör ske genom direkta bidrag och inte
genom undantag från beskattningen, och skatteutskottet ansluter sig till
denna uppfattning. Det förtjänar här erinras om att chefen för utbildningsdepartementet
i årets statsverksproposition framhållit att bland
kulturrådets huvuduppgifter ingår att undersöka kulturarbetarnas ekonomiska
förhållanden och olika metoder för att från samhällets sida stödja
kulturarbetarna och ersätta dem för deras tjänster. Vidare erinrar departementschefen
om pågående utredningar i frågan och om den betydande
förstärkning av de statliga insatserna till ersättning åt kulturarbetarna
som genomförts under innevarande budgetår.

Utan att här gå in på anslagsfrågorna vill skatteutskottet bestämt
avstyrka att man på grundval av en osäker behovsprövning låter en
särskild grupp av yrkesutövare inta en särställning i avgiftshänseende.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1.	motionen	1971:34, i vad den behandlas i detta betänkande
2.	motionen	1971:169
3.	motionen	1971:348
4.	motionen	1971:610
5.	motionen	1971:617
6.	motionen	1971:620
7.	motionen	1971:624
8.	motionen	1971:634.

Stockholm den 23 mars 1971
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

SkU 1971:17

7

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s),
fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s),
Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m), Wikner (s),
Sundkvist (c), Stadling* (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och Hörberg
(fp).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. av herrar Magnusson i Borås (m), Larsson i Umeå (fp), Nilsson i
Trobro (m) och Hörberg (fp), som ansett

dels att utskottet beträffande motionen 1971:34 bort anföra följande:

”1 motsats till affärsföretag samt borgerliga och kyrkliga kommuner,
saknar de fria trossamfunden — däri inbegripna även invandrarkyrkorna
— möjlighet att kompensera sig för de ökade utgifter som uppkommer
bl. a. genom den allmänna arbetsgivaravgiften. Dessutom finns det just
genom arten av dessa samfunds ideella verksamhet starka skäl att här göra
ett undantag från huvudregeln och befria dessa från den ökande ekonomiska
belastning som denna avgift innebär.”

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1971:34 — i vad den
behandlas i detta betänkande — i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
förslag till åtgärder i syfte att befria de fria trossamfunden och
invandrarkyrkorna från den allmänna arbetsgivaravgiften.

2. av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Olof Johansson i
Stockholm (c) och Hörberg (fp), vilka

dels anfört följande:

”Den allmänna arbetsgivaravgiften intar numera en framträdande plats
i skattesystemet. Sedan avgiften fr. o. m. 1971 höjts från 1 % till 2 % kan
avgiften väntas tillföra statskassan närmare 2 miljarder kr. det närmaste
budgetåret, dvs. mer än vad vinstskatten från företagen kan väntas
inbringa.

Arbetsgivaravgiften kan beskrivas som en produktionsfaktorskatt — i
detta fall på arbete. 1 likhet med t. ex. energiskatten träffar den därför
företagen som en omkostnad. Verkningarna av avgiften beror emellertid i
sista hand på i vilken utsträckning företagen kan övervältra denna
kostnad genom att exempelvis ta ut högre priser samt på hur prisrelationerna
mellan olika produktionsfaktorer utvecklas.

I verkligheten är mycket litet känt om avgiftens verkningar, trots att
den nu funnits drygt två år. Någon närmare utredning om avgiftens
konstruktion och verkningar har nämligen inte föregått vare sig införandet
av avgiften 1968 eller den kraftiga höjning, som beslutades i fjol.

Det är därför enligt vår mening angeläget att en grundlig utredning om
arbetsgivaravgiftens verkningar och konstruktion nu kommer till stånd.
En sådan utredning kan ske oberoende av den i fjol tillsatta utredningen

SkU 1971:17

8

om företagsbeskattningen, som endast till en viss del kommer att beröra
arbetsgivaravgiften.

Utredningen bör i första hand ta sikte på att klarlägga arbetsgivaravgiftens
samhällsekonomiska verkningar, bl. a. då det gäller pris- och
löneutvecklingen, den strukturella utvecklingen i näringslivet och företagsamhetens
lokalisering. Analysen bör följas av en prövning av den
lämpligaste och mest rättvisa avvägningen mellan produktionsfaktorskatter
å den ena sidan och vinst- och inkomstskatter å den andra.

Översynen bör emellertid också avse arbetsgivaravgiftens konstruktion.
Därvid kan i första hand de erfarenheter som vunnits under de år avgiften
funnits läggas till grund för utredningsarbetet. I detta sammanhang bör
bl. a. de frågor om egenavgiftens utformning, som har aktualiserats i
motionerna 1971:348, 1971:610, 1971:617 och 1971:634, tas upp till
prövning. Därvid bör även frågor om vissa organisationers befrielse från
avgiften prövas.”

dels ansett att utskottet med anledning av de i detta betänkande
behandlade motionsyrkandena bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning om
den allmänna arbetsgivaravgiftens verkningar och konstruktion.

Särskilt yttrande

av herrar Josefson i Arrie (c), Sundkvist (c) och Olof Johansson i
Stockholm (c), vilka anfört:

”Det är enligt vår mening angeläget att förbättra de ekonomiska
villkoren för fria trossamfund, hjälporganisationer och liknande ideella
organisationer. Under senare år har inte minst höjningarna av mervärdeskatten
och införandet av den allmänna arbetsgivaravgiften lett till
kännbara kostnadsökningar. Enligt vår uppfattning bör frågan i första
hand lösas genom direkta statliga bidrag. Förslag härom har från vårt håll
framlagts i bl. a. motionen 1971:364, som kommer att behandlas av
riksdagen senare.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.131 S