Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 30 år 1971

SfU 1971: 30

Nr 30

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1962: 381) om
allmän försäkring, m. m., jämte motioner.

Genom en den 19 mars 1971 dagtecknad proposition, 1971: 94, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen

dels att antaga följande förslag till

1) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i förordningen (1962: 385) angående ersättning

för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen),

3) lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott,

dels att besluta om den reglering av allmänna sjukförsäkringsfonden
som anges i propositionen.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

1) 1971: 1410 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c),

2) 1971: 1444 av herr Petersson i Röstånga m. fl. (fp),

3) 1971: 1445 av fru Skantz m. fl. (s),

4) 1971: 1446 av herr Åkerlind m. fl. (m).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser om ersättning från den
allmänna försäkringen för resekostnader i samband med sjukvård.

Rätt till ersättning föreslås införd för resekostnader i samband med
konvalescentvård, sjukgymnastiska och andra sjukvårdande behandlingar
samt sjukvård som meddelas av distriktssköterska och distriktsbarnmorska.

I propositionen läggs vidare fram en rad förslag som syftar till förenklingar
och till ytterligare kompletteringar av försäkringsskyddet vid
sjukresor. Dessa förslag innebär bl. a. att ersättning för resekostnaden
skall utgå utan något krav på remiss när någon söker läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus. Vidare införs rätt till ersättning för de merkostnader
för resan som kan drabba den som insjuknat eller skadats
utanför hemorten och till följd av sitt tillstånd måste välja dyrare färdsätt
för hemresan efter vården än han annars kunde ha använt.

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 30

SfU 1971:30

Ett självriskbelopp om 4 eller, vid läkarvårdsresor i vissa större städer,
5 kr. har alltsedan sjukförsäkringen infördes 1955 gällt för den försäkrade
i fråga om resekostnader. En höjning av detta belopp till 6 kr.
föreslås i propositionen.

Propositionen innehåller vidare förslag i vissa andra frågor som rör
den allmänna försäkringen. Frågorna gäller jämkningar i vissa regler
om avgiftsplikten till sjukförsäkringen, överföring till och från allmänna
sjukförsäkringsfonden samt följdändringar till den vidgade förtidspensioneringen.

De föreslagna reformerna genomförs inom nuvarande kostnadsram.

De nya bestämmelserna avses träda i kraft den 1 juli 1971.

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

SfU 1971:30

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 2 kap. 6 §, 14 kap. 3 § och 19 kap. 6 §
lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §

Konungen äger föreskriva, att
ersättning enligt av Konungen fastställda
grunder skall utgå för försäkrads
utgifter för annan vård eller
behandling i anledning av sjukdom
än i 2-4 § § sägs ävensom för
i samband med sådan vård eller
behandling företagna resor. Motsvarande
gäller i fråga om försäkrads
utgifter i anledning av resor i
samband med vård som vid sjukdom
meddelats av distriktssköterska
eller distriktsbarnmorska.

14 kap.
3 §

Änkepension utgör för år räknat,
om efter den försäkrade finnes
barn som enligt 4 § är berättigat
till pension efter honom, trettiofem
och i annat fall fyrtio procent av
hel förtidspension enligt 13 kap.,
som den försäkrade var berättigad
till eller skulle hava kommit i åtnjutande
av därest rätt till sådan
pension inträtt vid tidpunkten för
dödsfallet, eller, om den försäkrade
var berättigad till ålderspension,
av dylik pension beräknad
enligt 12 kap. 2 § första och andra
styckena.

Änkepension utgör för år räknat,
om efter den försäkrade finnes
barn som enligt 4 § är berättigat
till pension efter honom, trettiofem
och i annat fall fyrtio procent
av hel förtidspension beräknad enligt
13 kap. 2 och 3 §§, som den
försäkrade var berättigad till eller
skulle hava kommit i åtnjutande av
därest rätt till sådan pension inträtt
vid tidpunkten för dödsfallet, eller,
om den försäkrade var berättigad
till ålderspension, av dylik pension
beräknad enligt 12 kap. 2 § första
och andra styckena.

19 kap.

6 5*

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna
försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgifts 1

Senaste lydelse 1970: 141.

SfU 1971:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

pliktig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning beräknas för hela
året, avgift avseende utgifter för grundsjukpenning för varje månad
under vilken den försäkrade varit placerad i sjukpenningklass och avgift
avseende utgifter för tilläggssjukpenning för varje månad under vilken
den försäkrade varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass.

Avgifterna avseende utgifter för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning
och tilläggssjukpenning skola var för sig vara avvägda så, att de i förening
med andra medel som äro tillgängliga för motsvarande del av
försäkringen förslå till bestridande av den allmänna försäkringskassans
utgifter för den delen samt till förvaltningskostnader och erforderlig
fondering.

Avgifterna avseende utgifter för sjukvårdsersättning och grundsjukpenning
skola var för sig vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
försäkrade i den allmänna försäkringskassan. Försäkrads avgifter för
dessa ändamål må för år räknat tillsammans icke överstiga ett belopp
motsvarande en tiondel av hans till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst vid taxering året närmast efter det år sjukförsäkringsavgiften
avser. I första hand nedsättes avgiften avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

Avgifterna avseende utgifter för
tilläggssjukpenning skola, till den
del sådan sjukpenning svarar mot
inkomst av anställning, vara lika
stora för alla försäkrade i den allmänna
försäkringskassan, som med
avseende på sådan inkomst tillhöra
samma sjukpenningklass. Till
den del tilläggssjukpenning svarar
mot inkomst av annat förvärvsarbete
skola avgifterna vara lika stora
för samtliga försäkrade i kassan,
för vilka den nämnda delen
av sjukpenningen är lika stor och
för vilka försäkringen är lika i
fråga om karenstid. Om undantagande,
som avses i 3 kap. 2 §
första stycket sista punkten, upphört
att äga giltighet eller övergång
till försäkring med kortare
karenstid eller utan karenstid skett
efter ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio
är, må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga
om deras ålder göras avvikelse från
vad nu stadgats.

Är försäkrad på grund av vad
i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången

Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

SfU 1971:30

Föreslagen lydelse

månad, för vilken avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning eller
tilläggssjukpenning skall utgå, icke
berättigad till sjukpenning för minst
nittio dagar, nedsättes avgiften till
hälften av det belopp, vartill den
eljest skolat uppgå. Har försäkrad
under visst år uppburit lön eller annan
gottgörelse som utgör beskattningsbar
inkomst enligt förordningen
(1958:295) om sjömansskatt,
skall sådan avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning eller
tilläggssjukpenning, som hänför
sig till samma år, nedsättas med
en tolftedel för varje period om
trettio dagar, för vilken sådan lön
eller gottgörelse uppburits. Avgift
avseende utgifter för tilläggssjukpenning
skall icke erläggas av den
som uppburit sådan lön eller gottgörelse
om vid taxering året närmast
efter det år avgiften avser
icke för honom beräknats till statlig
inkomstskatt beskattningsbar
inkomst.

Den som fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst må, om
han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort framställning
därom hos den allmänna försäkringskassan, befrias från avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning eller tilläggssjukpenning för varje hel månad
av tjänstgöringstiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. 19 kap. 6 § i dess äldre
lydelse tillämpas vid fastställande av sjukförsäkringsavgift på grundval
av 1971 och tidigare års taxering samt vid eftertaxering för år 1971
eller tidigare år. 19 kap. 6 § sjätte stycket tredje punkten tillämpas dock
redan vid 1971 års taxering. Därvid skall avgiftsbefrielse äga rum för
försäkrad, vilken taxeras enligt bestämmelserna för gift skattskyldig,
därest till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst icke beräknats för
någon av de samtaxerade.

Nuvarande lydelse

av månad, för vilken avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning skall utgå,
icke berättigad till sjukpenning
för minst nittio dagar, nedsättes
avgiften till hälften av det belopp,
vartill den eljest skolat uppgå. Har
försäkrad under visst år åtnjutit
inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt,
skall sådan avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning, som hänför
sig till samma år, nedsättas
med en tolftedel för varje månad,
under vilken sådan inkomst åtnjutits.

1* Riksdagen 1971.11 sami. Nr 30

SfU 1971:30

2 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1962: 385) angående ersättning för
sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen)

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen (1962:385) angående
ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som avses i 2 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, skall
ersättning utgå för utgifter i anledning
av resor till och från läkaren,
vilka föranletts huvudsakligen
av behovet av läkarvård, i den
mån utgifterna för varje besök hos
läkaren överstiga fyra kronor. Såsom
utgift i anledning av resa till
eller från läkare skall, i den mån
Konungen så förordnar, anses förutom
resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare
under resan.

Ersättning må ej utgivas med
högre belopp än som skulle hava
utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom
vars distrikt den försäkrade vistas.
Ersättning må dock utgivas högst
med belopp, som skulle hava utgått,
därest läkarvården sökts vid
närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård
vid sjukhus eller för enbart öppen
vård avsedd sjukvårdsinrättning,

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som avses i 2 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, skall
ersättning utgå för utgifter i anledning
av resor till och från läkaren,
vilka föranletts huvudsakligen
av behovet av läkarvård, i den mån
utgifterna för varje besök hos läkaren
överstiga sex kronor. Såsom
utgift i anledning av resa till eller
från läkare skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom
resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare
under resan.

Har den försäkrade sökt läkarvård
annorstädes än vid närmaste
allmänna sjukhus där sådan vård
meddelas eller vid vårdcentral eller
motsvarande för öppen vård
avsedd sjukvårdsinrättning, inom
vars upptagningsområde den försäkrade
vistas, må ersättning ej utgivas
med högre belopp än som
skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare,
inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Utan hinder
härav må ersättning utgivas för
resekostnad intill kostnaden för resor
till och från närmaste allmänna
sjukhus, där erforderlig läkarvård
kan beredas den försäkrade,

a) om den försäkrade efter hänvisning
av läkare eller annan person,
som av sjukvårdshuvudmannen
bemyndigats att meddela så -

Nuvarande lydelse

vilken tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som
drives av landstingskommun eller
stad, som ej tillhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan att
hänvisning av läkare skett sökt
läkarvård vid sjukhus för skada,
som drabbat honom genom olycksfall,
och det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var
i trängande behov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund
av sjukdom varit i trängande behov
av läkarvård men icke kunnat anträffa
den provinsialläkare eller
stadsläkare, inom vars distrikt han
vistas, och därför sökt vård hos
annan läkare.

Angående beräkningen i övrigt
av ersättning enligt denna paragraf
förordnar Konungen. Konungen
äger därvid beträffande resor inom
viss försäkringskassas verksamhetsområde
föreskriva, att ersättning
skall utgå endast i den mån utgifterna
för varje besök hos läkaren

Föreslagen lydelse

dan hänvisning, sökt läkarvård vid
sjukhus eller för enbart öppen vård
avsedd sjukvårdsinrättning, vilken
tillhör staten eller till vars drift
statsbidrag utgår eller som drives
av landstingskommun eller kommun,
som ej tillhör landstingskommun; b)

om den försäkrade utan att
hänvisning skett sökt läkarvård vid
sjukhus för skada, som drabbat
honom genom olycksfall, och det
skäligen kunnat antagas att han till
följd av skadan var i trängande
behov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund
av sjukdom varit i trängande behov
av läkarvård men icke kunnat anträffa
den provinsialläkare eller
stadsdistriktsläkare, inom vars distrikt
han vistas, och därför sökt
vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa
må utgivas högst för resa till
den plats, varifrån resan till läkaren
företogs. Om resan till läkaren
anträtts från den försäkrades arbetsplats
och den försäkrade företager
dagliga resor mellan bostaden
och arbetsplatsen, må dock
ersättning i anledning av återresa
utgivas för resa till den försäkrades
bostad. När den försäkrade
företagit återresa till sin bostad
må, till den del kostnaden för denna
resa icke blir gottgjord enligt
vad nyss sagts, ersättning vidare
utgå för den merkostnad för återresan,
som den försäkrade kan ha
åsamkats till följd av att hans tillstånd
krävt användning av dyrare
färdsätt än eljest kunde ha brukats.

Angåande beräkningen i övrigt
av ersättning enligt denna paragraf
förordnar Konungen. Konungen
äger därvid beträffande resor inom
viss försäkringskassas verksamhetsområde
föreskriva, att vad i andra
stycket stadgas icke skall äga tilllämpning.
Konungen äger vidare

SfU 1971:30

Nuvarande lydelse

överstiga fem kronor samt att vad
i andra stycket stadgas icke skall
äga tillämpning.

Föreslagen lydelse

meddela särskilda bestämmelser
om ersättning för utgifter i anledning
av resor till och från viss sjukvårdsinrättning.

4 §

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 §
lagen om allmän försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning
av resor till och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall,
i den mån Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för
övernattning och för anlitande av följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått,
om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet
av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet
eller därtill gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa
från sjukvårdsinrättning ersättas
endast i den mån de överstiga fyra
kronor. Kostnad för återresa må
ej beräknas högre än för resa till
den försäkrades bostad. Har behovet
av sjukhusvård uppkommit under
det att den försäkrade vistats
utom det län, där han är bosatt,
och har han i anledning därav intagits
å sjukvårdsinrättning, som
är belägen utom nämnda län, må
kostnad för återresan ej beräknas
högre än för resa till den plats,
varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. Om behovet av
sjukhusvård uppkommit vid vistelse
inom en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun och
vården beretts vid sjukvårdsinrättning
belägen utom det län där den
försäkrade är bosatt, må dock ersättning
för återresa till bostaden
utgå i den mån nämnda ersättning
icke överstiger det belopp som
skulle hava utgått för återresa till
bostaden från närmaste hemortssjukhus,
där vården kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa
från sjukvårdsinrättning ersättas
endast i den mån de överstiga sex
kronor. Kostnad för återresa må
ej beräknas högre än för resa till
den försäkrades bostad. Har behovet
av sjukhusvård uppkommit
under det att den försäkrade vistats
utom det län, där han är bosatt,
och har han i anledning därav
intagits å sjukvårdsinrättning, som
är belägen utom nämnda län, må
kostnad för återresan ej beräknas
högre än för resa till den plats,
varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. Om behovet av
sjukhusvård uppkommit vid vistelse
inom en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun och vården
beretts vid sjukvårdsinrättning
belägen utom det län där den försäkrade
är bosatt, må dock ersättning
för återresa till bostaden utgå
i den mån nämnda ersättning icke
överstiger det belopp som skulle
hava utgått för återresa till bostaden
från närmaste hemortssjukhus,
där vården kunnat beredas. När
den försäkrade företagit återresa
till sin bostad må, till den del kostnaden
för denna resa icke blir
gottgjord enligt vad nyss sagts, ersättning
vidare utgå för den merkostnad
för återresan, som den

SfU 1971:30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försäkrade kan ha åsamkats till
följd av att hans tillstånd krävt
användning av dyrare färdsätt än
eljest kunde ha brukats.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf
förordnar Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårdsinrättning,
som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant
sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser tillämpas
beträffande sjukresa som ägt rum före ikraftträdandet

SfU 1971:30

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1969: 205) om pensionstillskott
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §i

Pensionstillskott utgår ej i den mån det tillsammans med vad den
försäkrade har rätt att uppbära i tilläggspension i form av ålderspension,
förtidspension och änkepension överstiger vid

ålderspension, som börjat utgå
från och med den månad varunder
den försäkrade fyller sextiosju år,
hel förtidspension samt änkepension,
som utgår enligt 8 kap. 4 §
första stycket lagen om allmän försäkring,
trettio procent av basbeloppet,

ålderspension, som börjat utgå
tidigare eller senare än från och
med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år, det belopp
som framkommer om trettio
procent av basbeloppet minskas
eller ökas i motsvarande mån som
pensionen minskas eller ökas enligt
6 kap. 2 § andra stycket lagen om
allmän försäkring,

förtidspension, som enligt 7 kap.
2 § andra eller tredje stycket lagen
om allmän försäkring utgår med
två tredjedelar eller hälften av hel
förtidspension, motsvarande andel
av trettio procent av basbeloppet,

änkepension, som enligt 8 kap.
4 § andra eller tredje stycket lagen
om allmän försäkring utgår med
minskat belopp, det belopp som
framkommer om trettio procent av
basbeloppet minskas i motsvarande
mån.

ålderspension, som börjat utgå
från och med den månad varunder
den försäkrade fyller sextiosju år,
trettio procent av basbeloppet,

ålderspension, som börjat utgå
tidigare eller senare än från och
med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år, det belopp
som framkommer om trettio
procent av basbeloppet minskas eller
ökas i motsvarande mån som
pensionen minskas eller ökas enligt

6 kap. 2 § andra eller tredje stycket
lagen om allmän försäkring,

förtidspension trettio procent av
basbeloppet eller, om den enligt 7
kap. 2 § andra eller tredje stycket
lagen om allmän försäkring utgår
med två tredjedelar eller hälften
av hel förtidspension eller enligt

7 kap. 4 § andra stycket samma
lag eljest utgår med minskat belopp,
det belopp som framkommer
om trettio procent av basbeloppet
minskas i motsvarande mån.

änkepension trettio procent av
basbeloppet eller, om den enligt 8
kap. 4 § andra eller tredje stycket
lagen om allmän försäkring utgår
med minskat belopp, det belopp
som framkommer om trettio procent
av basbeloppet minskas i motsvarande
mån.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Senaste lydelse 1970:187.

SfU 1971:30

Departementschefen

Av departementschefens anförande återges endast vad han anfört angående
reglering av allmänna sjukförsäkringsfonden, nämligen följande.

»Slutligen vill jag ta upp frågan om reglering av allmänna sjukförsäkringsfonden.
Enligt 19 kap. 1 § AFL skall arbetsgivare erlägga avgift till
bl. a. sjukförsäkringen. En viss del av avgiften används till bestridande
av försäkringskassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Storleken av den totala avgiften och
fördelningen av denna anges i 19 kap. 4 § och har under de gångna
åren varierat. För åren 1967-1969 gällde att den totala avgiften var
2,6 % av lönesumman (med viss begränsning), och att därav 1,9 procentenheter
skulle användas till bekostande av de nyss nämnda utgifterna
för tilläggssjukpenning. Motsvarande siffror för 1970 och 1971
är för den totala avgiften 2,9 och 3,1 % resp. för sjukpenningdelen
1,9 och 2,1 %.

Det belopp som inflyter i arbetsgivaravgifter och avser försäkringen
för tilläggssjukpenning fördelas mellan försäkringskassorna i förhållande
till deras utgifter för det avsedda ändamålet. Kungl. Maj:t kan dock
med riksdagen bestämma att viss del av beloppet i stället skall ingå till
en fond, allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder
som fastställs i samma ordning.

När arbetsgivarnas bidrag till kostnaderna för löntagarnas tilläggssjukpenning
ursprungligen fastställdes, beräknades det att dessa bidrag
skulle komma att svara för ungefär 60 % av kostnaderna för ändamålet.
Detta antagande låg till grund för finansieringsreglema t. o. m.
år 1966. F. n. är riktmärket satt till 75 % av utgifterna.

I den mån de verkligen influtna arbetsgivaravgifterna till försäkringen
för tilläggssjukpenning har avvikit från vad avgifterna borde ha inbringat
för att svara för den nyss angivna andelen av försäkringens
utgifter, har en reglering skett genom överföring till resp. uttag från allmänna
sjukförsäkringsfonden enligt beslut som statsmakterna fattat för
varje år. Sådan reglering skedde senast år 1969 avseende avgiftsutfallet år
1967, varefter fondens behållning den 30 juni 1970 uppgick till 410,7
milj. kr. inberäknat räntor.

Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om reglering av fonden
med hänsyn till avgiftsutfallet för åren 1968-1970. Verket upplyser att,
med fortsatt tillämpning av regeln att arbetsgivaravgifterna skall täcka
75 % av utgifterna för tilläggssjukpenning i vad de svarar mot inkomst
av anställning, fonden för år 1968 bör tillföras ett överskottsbelopp
på 37,1 milj. kr. och för åren 1969 och 1970 belastas med avgiftsunderskott
som för år 1969 uppgår till 144,0 milj. kr. och för år 1970 kan beräknas
till ca 185 milj. kr.

Allmänna sjukförsäkringsfonden har som framgår av den förut lärn -

SfU 1971:30

nade redogörelsen till syfte att utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar
på försäkringens finanser. Efter en reglering av fonden med
hänsyn till avgiftsutfallet för åren 1968-1970 kan dess behållning beräknas
nedgå till ca 120 milj. kr. Om höjning av avgifterna inte kommit
till stånd, skulle fonden kunnat bli otillräcklig för täckning av ytterligare
uppkommande underskott. Med åberopande härav underställdes 1970
års riksdag i prop. 1970: 156 förslag om höjning av arbetsgivaravgifterna
för att förebygga uppkomsten av ytterligare underskott för åren
1971 och 1972. Riksdagen godtog förslaget, som innebar den förut
nämnda höjningen av avgiftssatsen fr. o. m. år 1971.

Som förutskickats i prop. 1970: 156 bör en fondreglering med häi.
syn till avgiftsutfallet för åren 1968-1970 komma till stånd. Jag förordar
att dels till fonden överförs det belopp varmed arbetsgivaravgifterna
för år 1968 till tilläggssjukpenning överstiger 75 % av under året
utbetald tilläggssjukpenning för anställda, dels från fonden återförs
de belopp varmed 75 % av utbetald tilläggssjukpenning för anställda
åren 1969 och 1970 överstiger arbetsgivaravgifterna för sådan sjukpenning.
»

Motionsyrkandena

1) I motionen 1971: 1410 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) hemställs
>att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 94 beslutar

1. att rätt till resekostnadsersättning vid mödratandvård införes; 2. att
rätt till resekostnadsersättning införes för föräldrar som kallas till samtal
med läkare vid barnpsykiatriska kliniker utan att barnet behöver vara
med; samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext».

2) I motionen 1971: 1444 av herr Petersson i Röstånga m. fl. (fp)
hemställs »att riksdagen i vad beträffar resekostnader i samband med
sjukvårdande behandlingar bifaller proposition nr 94 samt hemställer
hos Kungl. Maj:t om skyndsamt förslag för att minska sjukresekostnadema
för sådana grupper som omtalas i motionen».

3) I motionen 1971: 1445 av fru Skantz m. fl. (s) hemställs »att riksdagen
ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om ersättning
för resekostnader i samband med mödratandvård».

4) I motionen 1971: 1446 av herr Akerlind m. fl. (m) hemställs »att
riksdagen vid behandlingen av proposition 94 måtte besluta att det även
vid vård meddelad av privatpraktiserande läkare skall utgå reseersättning
enligt de regler som sjukförsäkringsutredningen föreslår samt att
riksdagen som sin mening måtte ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen
anförs angående självriskbeloppet och reseersättning för medföljande
vårdare».

SfU 1971:30

Utskottet

I propositionen föreslås på grundval av ett betänkande av 1961 års
sjukförsäkringsutredning ändrade bestämmelser om ersättning från den
allmänna försäkringen för resekostnader i samband med sjukvård. Förslag
läggs också fram i frågor som gäller avgiftsplikten till sjukförsäkringen
i visst fall, överföring till och från allmänna sjukförsäkringsfonden
samt följdändringar till den vidgade förtidspensioneringen.

Resekostnader i samband med sjukvårdande behandlingar m. m.

Enligt gällande bestämmelser ersätts i princip utgifter för resor till
och från läkare, tandläkare och sjukvårdsinrättning i samband med
ersättningsberättigad läkarvård, specialtandvård och sjukvård. Ersättning
utgår däremot inte för resekostnader i samband med annan sjukvårdande
behandling för vilken ersättning utgår från försäkringskassa. I propositionen
föreslås att tillämpningsområdet för sjukresebestämmelserna skall
utvidgas att omfatta även sådana resekostnader, vilket innebär att resor
i samband med konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, övrig
fysikalisk terapi och foniatrisk behandling blir ersättningsberättigade.
Dessutom föreslås att ersättning skall kunna utgå för resekostnad i
samband med sjukvård hos distriktssköterska och distriktsbammorska.
Utskottet tillstyrker förslagen.

I ett par motioner aktualiseras frågor om ytterligare utvidgning av
ersättningsbestämmelserna. Rätt till resekostnadsersättning vid mödratandvård
efterlyses i motionerna 1971: 1410 och 1971:1445. I den
förstnämnda motionen hemställs att riksdagen redan i förevarande sammanhang
beslutar om införande av sådan rätt. Yrkandet i den andra
motionen går ut på att 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring skall
få i uppdrag att beakta frågan. I motionen 1971: 1410 yrkas också att
riksdagen beslutar om rätt till resekostnadsersättning för föräldrar som
kallas till samtal med läkare vid barnpsykiatriska kliniker utan att barnet
behöver vara med.

I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om resekostnadsersättning
vid mödratandvård är angelägen. Utnyttjandet av den viktiga
förmånen av fri tandvård för blivande och nyblivna mödrar bör inte
försvåras av ekonomiska skäl. Så kan bli fallet för mödrar som har
långa avstånd till tandläkare och vid besök åsamkas dryga resekostnader.
En snar lösning av problemet bör enligt utskottets mening eftersträvas.

Frågan om den närmare utformningen av en tandvårdsförsäkring
prövas sedan förra året av en särskild utredningsman, 1970 års utredning
om tandvårdsförsäkring. Det åligger utredningsmannen att klarlägga
om en sådan försäkring skall göras allmängiltig eller om den skall
förses med vissa avgränsningar. Utredningsmannen skall också göra en

►

[

SfU 1971:30

översyn av den allmänna försäkringens nuvarande ersättningsregler för
viss specialtandvård och mödratandvården med sikte på att åstadkomma
en samordning med de nya regler som föreslås för tandvård i övrigt.
Med hänsyn till det utredningsuppdrag som föreligger anser utskottet det
mindre lämpligt att i enlighet med motionen 1971: 1410 redan nu besluta
om införande av reseförmåner i samband med mödratandvård. Ett sådant
beslut bör vägas in i det större sammanhanget beträffande rätt till
ersättning för annan tandvård och i samband därmed företagna resor.
A andra sidan anser utskottet det väsentligt att frågan om reseersättning
vid mödratandvård blir uppmärksammad under utredningsarbetet alldeles
oavsett vilka resultat utredningsmannen kommer till i frågan om
en utvidgning av ersättningsbestämmelserna för tandvård i övrigt. Då
direktiven för utredningsmannen inte är fullt tydliga i detta avseende
bör, som föreslås i motionen 1971: 1445, utredningsmannen få i uppdrag
att särskilt beakta denna fråga. Vad utskottet nu uttalat bör bringas
till Kungl. Maj:ts kännedom.

Beträffande yrkandet i motionen 1971:1410 om rätt till resekostnadsersättning
för föräldrar, som kallas till samtal med läkare vid barnpsykiatrisk
klinik utan att barnet behöver vara med, vill utskottet erinra
om att nuvarande resekostnadsbestämmelser bygger på principen att
ersättning utgår endast i samband med ersättningsgill sjukvård. Ett bifall
till motionsyrkandet skulle kunna uppfattas som ett avsteg från denna
princip och få konsekvenser för ersättningssystemet i andra sammanhang.
Utskottet kan därför inte tillstyrka motionsyrkandet. Som riksförsäkringsverket
framhåller i remissyttrande över utredningsbetänkandet
är samtal mellan föräldrar och läkare ofta ett led i behandlingen av
barnet. Det är av vikt att sådana samtal kan komma till stånd utan att
hinder av ekonomisk natur förorsakade av kostnader för resor mellan
hem och läkare skall föreligga. Under förutsättning att undersökning,
rådgivning och behandling inom den psykiska bama- och ungdomsvården
lämnas avgiftsfritt utgår enligt bestämmelser i en kungörelse av år 1960
statsbidrag till sjukvårdshuvudmannen. Om man vill åstadkomma en
lösning på problemet i linje med motionärernas önskemål, är det tänkbart
att denna kan sökas inom ramen för dessa bestämmelser.

Remissreglerna vid läkarvårdsresor

Rätten till ersättning för resor i samband med läkarvård är i princip
begränsad till att motsvara kostnaden för resa till tjänsteläkare inom
det distrikt, där den försäkrade vistas. Ersättning för resa till allmänt
sjukhus kan, förutom i vissa fall av trängande vårdbehov, utgå bara om
besöket sker efter remiss. Remissen måste i sådant fall vara utfärdad av
läkare utanför sjukhuset. Om resan i sin helhet sker inom Stockholm,

SfU 1971:30

Göteborg, Malmö eller Norrköping, ersätts resekostnaden oberoende av
vilken läkare som besökts. I propositionen föreslås att remisskravet skall
slopas i de fall någon söker vård vid närmaste allmänna sjukhus eller
vid vårdcentral eller motsvarande för öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
inom vars upptagningsområde den försäkrade vistas. Vid besök
på annat sjukhus skall remiss alltjämt vara förutsättning för rätt till
reseersättning men remiss utfärdad av läkare vid det sjukhus där vården
meddelas skall godtas. Likaså skall en remiss som är utfärdad av annan
vårdgivare än läkare godtas, om sjukvårdshuvudmannens bemyndigande
att utfärda remissen föreligger.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att nuvarande stränga remissregler
mjukas upp. Kravet på att remissen måste vara utfärdad av
läkare utanför den inrättning där vården lämnas har komplicerat ersättningssystemet
och i vissa fall - särskilt vid återbesök - tvingat fram
dubbla läkarbesök för att den försäkrade inte skall gå miste om resekostnadsersättning.
Utskottet tillstyrker förslagen.

Sjukförsäkringsutredningens betänkande innehöll även det förslaget
att reseersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare alltid skulle
kunna beräknas på belopp som högst motsvarade resekostnaden vid
besök på närmaste sjukhus. Vidare föreslogs att försäkrad som hänvisats
till privatpraktiserande läkare med specialistkompetens skulle få reseersättning
beräknad på ett belopp som högst motsvarade kostnaden för
resa till närmaste offentliga vårdenhet där specialiteten är företrädd.
Dessa förslag har avvisats i propositionen. Anledningen är att ersättningssystemet
vid vård meddelad av privatpraktiserande läkare är föremål
för utredning och att det inte kan anses lämpligt att under sådana
förhållanden införa ändrade regler för resekostnadsersättning i samband
med vård meddelad av privatpraktiserande läkare. Utskottet ansluter sig
till denna bedömning och avstyrker därför yrkandet i motionen 1971:
1446 att sjukförsäkringsutredningens förslag skall genomföras redan i
förevarande sammanhang. Tills vidare får reseersättningen vid besök
hos privatpraktiserande läkare i princip begränsas till det belopp som
skulle ha utgått om den försäkrade sökt tjänsteläkare. Utskottet vill
emellertid erinra om att de särskilda ersättningsreglerna för Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, till vilka städer mer än 60 % av
privatpraktikerna har sin verksamhet förlagd, skall gälla oförändrade,
vilket innebär att resekostnad vid besök hos dessa privatpraktiker ersätts
utan någon jämförelse med resekostnaden vid besök hos tjänsteläkare.

Konstruktionen av självrisken

I propositionen föreslås att självriskbeloppet höjs från 4 kr. (5 kr. vid
läkarvårdsresor i de fyra större städerna) till 6 kr. enhetligt för hela

SfU 1971:30

landet. Höjningen är främst påkallad av administrativa skäl och föranleder
ingen erinran från utskottets sida.

Frågan om ett högkostnadsskydd i resehänseende tas upp i några
motioner. I motionen 1971: 1444 uttalas att höjningen av självrisken
inte torde vara av större betydelse för flertalet försäkrade. Den minoritet,
som för kontroll eller rutinmässig behandling regelbundet måste uppsöka
sjukvårdsinrättningar vid upprepade tillfällen för samma sjukdom, kommer
däremot i en sämre situation genom höjning av självrisken. Under
tid då intensiv behandling pågår kan den sammanlagda självrisken bli så
betydande att patienten kan bli benägen att avbryta behandlingen. Motionärerna
menar att man snarast bör söka minska eller undanröja resekostnaderna
för sådana kategorier av sjuka. Liknande synpunkter framförs
i motionen 1971: 1446, i vilken betonas att problemet inte minst
berör handikappade. I båda motionerna förordas att Kungl. Maj:t skall
förelägga riksdagen förslag till lösning av problemet.

Utskottet vill framhålla att frågan om ett högkostnadsskydd i resehänseende
inte är ny. Den har funnits lika länge som systemet med
självrisk. Höjningen av självriskbeloppet accentuerar frågan något, men
man bör ha i minnet att självrisken gäller den sammanlagda ersättningen
för resa till och från läkaren och att det alltså blir fråga om höjningar
på högst 2 kr. (1 kr. i de större städerna) vid varje besök. Det är klart
att denna höjning jämte den tidigare självrisken i vissa situationer där
mycket täta sjukresor förekommer kan vålla ekonomiska bekymmer för
den sjuke. Utskottet hade därför haft förståelse för ett förslag som gav
de av motionärerna åsyftade grupperna förbättrade reseförmåner, om
ett sådant förslag på ett tillfredsställande sätt kunnat avgränsa just de
grupper försäkrade man avser att stödja. Såvitt utskottet kan bedöma
är en sådan avgränsning dessvärre mycket svår att göra. Sjukförsäkringsutredningen
har pekat på att avsevärda administrativa komplikationer är
förknippade med ett system där man ger den försäkrade särskild kompensation
för utgifter för sådan sjukresa som företas med visst kort
tidsintervall efter den närmast föregående. Utredningens förslag att
genom en villkorad självrisk särskilt skydda dem som har långa reseavstånd
har visat sig behäftat med andra nackdelar som gör förslaget
mindre lämpligt. Såvitt utskottet kunnat finna föreligger det för dagen
inga realistiska förutsättningar för att inom sjukförsäkringssystemets ram
åstadkomma ett på nöjaktigt sätt avgränsat högkostnadsskydd av det
slag motionärerna efterlyser. Situationen är i viss mån densamma när
det gäller särskilda högkostnadsförmåner för läkarvårdsutgifter och utgifter
för läkemedel. Skulle det fortsatta rationaliseringsarbetet på den
administrativa sidan av försäkringskassornas verksamhet öppna möjligheter
för en annan lösning av högkostnadsskyddet än sjukförsäkringsutredningen
föreslagit och föreligger finansiella förutsättningar, utgår

SfU 1971:30

utskottet från att frågan tas upp på nytt. I dagens läge bör emellertid
motionerna i berörda delar inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

övriga förslag i propositionen, m. m.

Övriga förslag i propositionen föranleder ingen erinran eller särskilt
uttalande från utskottets sida.

I motionen 1971: 1446 aktualiseras en fråga som gäller reseersättning
för medföljande vårdare. Enligt gällande bestämmelser ersätts även
följeslagares resekostnader, om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar
att anhörig eller annan följer honom vid besök hos läkare eller intagning
på sjukvårdsinrättning eller återresa därifrån. Ersättning i anledning av
återresa får utges med belopp motsvarande högst kostnaden för resa till
den plats varifrån resan till läkaren påbörjades. Motsvarande gäller vid
återresa efter sluten vård inom främmande sjukvårdsområde då vårdbehovet
uppkommit utom hemlänet. Sistnämnda bestämmelse medför
enligt motionärerna komplikationer vid återresa i sådana fall då följeslagaren
är bosatt i det sjukvårdsområde varifrån patienten kommer.
För sin inställelse vid sjukvårdsinrättningen och återresa till patientens
hem erhåller följeslagaren inte någon reseersättning. Motionärerna anför
att resekostnaderna kan hållas nere om patienten transporteras till sjukhus
inom det egna sjukvårdsområdet, för vilken transport vederbörande
sjukvårdshuvudman får svara. Så sker emellertid inte alltid. Motionärerna
vill att dessa och angränsande problem utredes av Kungl. Maj:t.

Sjukförsäkringens ersättningsregler för sjukresor måste av naturliga
skäl begränsas till vissa typfall. Det saknas enligt utskottets bedömning
möjligheter att inom ramen för en obligatorisk försäkring tillgodose alla
mer eller mindre frekventa anspråk på ersättning för resekostnader i samband
med läkarvård och sjukhusvård. De särskilda resekostnadsfall som
motionärerna åsyftar torde inte vara av den omfattningen och betydelse
att de motiverar en specialreglering inom sjukförsäkringen. Motionärerna
har själva anvisat en lösning som i viss utsträckning tillgodoser önskemålet
att hålla resekostnaderna i berörda fall nere för den sjuke och
hans följeslagare. Enligt utskottets mening torde man få gå vidare på
den vägen. Någon anledning för riksdagen att ta något initiativ i frågan
föreligger inte. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa

1. att riksdagen bifaller propositionen 1971: 94;

2. att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1445 och med avslag
på motionen 1971: 1410, i motsvarande del, som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om ersättning för
resekostnader i samband med mödratandvård;

3. att motionen 1971: 1410, såvitt gäller ersättning för resekostnader
vid besök på barnpsykiatrisk klinik, inte föranleder någon

SfU 1971:30

riksdagens åtgärd;

4. att motionen 1971: 1446, såvitt gäller ersättning för resekostnader
vid besök hos privatpraktiserande läkare, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd;

5. att motionen 1971: 1444 samt motionen 1971: 1446, såvitt gäller
frågan om högkostnadsskydd, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd;

6. att motionen 1971: 1446, såvitt gäller reseersättning för medföljande
vårdare, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar

ERIC CARLSSON

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s), Fredriksson
(s), Ringaby (m), fröken Sandell (s), herrar Magnusson i Nennesholm
(c)*, Karlsson i Ronneby (s), Mundebo (fp)*, Björck i Nässjö (m),
fröken Pehrsson (c), herr Marcusson (s), fröken Bergström (fp), herrar
Gadd (s) och Signell (s).

• Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1) vid utskottets hemställan under 2. av herrar Carlsson i Vikmanshyttan,
Magnusson i Nennesholm och fröken Pehrsson (alla c), som
ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med
orden »I likhet» och slutar på s. 14 med orden »Kungl. Maj:ts kännedom»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om resekostnadsersättning
vid mödratandvård är angelägen. Utnyttjandet av den
viktiga förmånen av fri tandvård för blivade och nyblivna mödrar bör
inte försvåras av ekonomiska skäl. Så kan bli fallet för mödrar som
har långa avstånd till tandläkare och vid besök åsamkas dryga resekostnader.

Då rätt till mödratandvård infördes år 1962 diskuterades även frågan
om rätt till ersättning för resekostnader. Klokheten ansågs bjuda att
ställningstagandet i fråga om reseersättning fick anstå i avbidan på någon
tids erfarenhet av den nya mödratandvården. Enligt utskottets uppfattning
är tiden nu inne för en förnyad prövning av frågan.

En bärande princip inom den allmänna försäkringen är att rätt till

SfU 1971:30

ersättning för behandling hos läkare och tandläkare regelmässigt förknippas
med rätt till ersättning för resor i anledning av sådan behandling.
Några bärande skäl för att alltjämt göra undantag från denna princip
i fråga om resor i samband med mödratandvård föreligger inte. Utskottet
tillstyrker därför förslaget i motionen 1971: 1410 att i samband
med den i propositionen föreslagna utvidgningen av resebestämmelsemas
tillämpningsområde även införa rätt till reseersättning vid mödratandvård
från den 1 juli 1971. Ett beslut härom föranleder vissa ändringar
av 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring och 3 § sjukreseförordningen.
Genom beslutet tillgodoses syftet med motionen 1971: 1445.»

dels ock att utskottet under 2. bort hemställa

»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1410, i förevarande
del, och i anledning av motionen 1971: 1445, för sin del beslutar
att 2 kap. 5 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring samt 3 §
förordningen (1962: 385) angående ersättning för sjukresor enligt
lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen) från den 1 juli
1971 skall ha nedan som utskottets förslag betecknade lydelse:

a) lagen om allmän försäkring

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

2 kap.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
tandläkarvård eller sjukhusvård
som avses i 2 §, 3 § första stycket
eller 4 §, utgår ersättning enligt
vad Konungen med riksdagen förordnar
för utgifter i anledning av
resor till och från läkaren, tandläkaren
eller sjukvårdsinrättningen,
där ej med hänsyn till resans längd
samt den sjukes tillstånd skäligen
kunnat fordras att han gått eller
färdats på annat sätt, som icke
krävt särskild kostnad.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
tandläkarvård eller sjuhusvård som
avses i 2, 3 eller 4§§, utgår ersättning
enligt vad Konungen med
riksdagen förordnar för utgifter i
anledning av resor till och från
läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen,
där ej med hänsyn
till resans längd samt den sjukes
tillstånd skäligen kunnat fordras
att han gått eller färdats på
annat sätt, som icke krävt särskild
kostnad.

Utskottets förslag

3 §

b) sjukreseförordningen
Nuvarande lydelse

Vid tandläkarvård som avses i
2 kap. 3 § första stycket lagen om
allmän försäkring skall vad i 2 §
denna förordning sägs om läkarvård
äga motsvarande tillämpning.

Vid tandläkarvård som avses i
2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring
skall vad i 2 § denna förordning
sägs om läkarvård äga
motsvarande tillämpning.

SfU 1971:30

2) vid utskottets hemställan under 3. av fröken Pehrsson (c) som
ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
orden »Beträffande yrkandet» och slutar med orden »dessa bestämmelser»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Som framhålls i motionen 1971: 1410 kan resekostnadsersättning
inte utgå till föräldrar, som kallas till samtal med läkare vid barnpsykiatrisk
klinik utan att barnet behöver vara med. Detta förhållande är
enligt utskottets mening otillfredsställande. I likhet med riksförsäkringsverket,
som aktualiserat berörda fråga i sitt remissyttrande över utredningsbetänkandet,
vill utskottet framhålla att samtal mellan föräldrar och
läkare ofta är ett led i behandlingen av det sjuka barnet. Det är av vikt
att sådana samtal kan komma till stånd utan att hinder av ekonomisk
natur, förorsakade av kostnader för resor mellan hem och läkare, föreligger.
Utskottet bedömer frågan som så angelägen att rätt till ersättning
för resekostnader av detta slag bör införas i den allmänna försäkringen.
Det får ankomma på Kungl. Maj:t att förelägga riksdagen förslag med
erforderliga författningsändringar till innevarande års höstsession».

dels ock att utskottet under 3. bort hemställa

»att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1410, i förevarande
del, hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till innevarande års
höstriksdag om utvidgad rätt till resekostnadsersättning vid besök
på bampsykiatrisk klinik i enlighet med vad utskottet anfört.»

3) vid utskottets hemställan under 4. av herrar Ringaby och Björck
i Nässjö (båda m) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
orden »Sjukförsäkringsutredningens betänkande» och slutar med orden
»hos tjänsteläkare» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Frågan om reseersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare
tas upp i motionen 1971: 1446. I likhet med sjukförsäkringsutredningen
anser utskottet att reseersättning vid besök hos sådan läkare alltid skall
kunna beräknas på belopp som högst motsvarar resekostnaden vid besök
hos tjänsteläkare eller besök på närmaste sjukhus. Utskottet instämmer
också i utredningens förslag att försäkrad som hänvisats till privatpraktiserande
läkare med specialistkompetens skall få reseersättning beräknad
på ett belopp som högst motsvarar kostnaden för resa till närmaste
offentliga vårdenhet där specialiteten är företrädd. Utskottet ansluter
sig därför till den i motionen 1971: 1446 framförda uppfattningen att
sjukförsäkringsutredningens förslag i berörda delar bör genomföras
redan i förevarande sammanhang. Förslaget förutsätter ändring av 2 §
sjukreseförordningen. Riksdagen bör hemställa att Kungl. Maj:t under
hösten innevarande år lägger fram proposition med förslag till erforderliga
författningsändringar.»

SfU 1971:30

dels ock att utskottet under 4. bort hemställa

»att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1446, i förevarande
del, hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till innevarande års
höstriksdag om resekostnadsersättning vid besök hos privatpraktiserande
läkare i enlighet med vad utskottet anfört.»

4) vid utskottets hemställan under 5. av herr Mundebo (fp), fröken
Pehrsson (c) och fröken Bergström (fp) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med
orden »Utskottet vill» och slutar på s. 17 med orden »riksdagens åtgärd»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet vill framhålla att frågan om ett högkostnadsskydd i resehänseende
inte är ny. Den har funnits lika länge som systemet med
självrisk. Höjningen av självrisken accentuerar emellertid frågan. Det är
uppenbart att höjningen jämte den tidigare självrisken i vissa situationer,
där mycket täta sjukresor förekommer, kan vålla ekonomiska bekymmer
för den sjuke och aktualisera behovet av ett särskilt högkostnadsskydd.
Utskottet är medvetet om att det kan föreligga svårigheter att
på ett adekvat sätt göra en tillfredsställande avgränsning av de grupper
försäkrade som bör tillerkännas sådana särskilda reseförmåner. Behovet
av ett högkostnadsskydd är emellertid som framhålls i motionerna 1971:
1444 och 1971: 1446 i vissa fall så framträdande att alla möjligheter
måste prövas innan man låter frågan om särskilda högkostnadsförmåner
falla. Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t fortsätta sina överväganden
i frågan och i lämpligt sammanhang förelägga riksdagen förslag
till lösning. Vad utskottet nu anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom.»

dels ock att utskottet under 5. bort hemställa

»att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1444 och motionen
1971: 1446, i förevarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört om ett högkostnadsskydd i resehänseende.
»