Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 20 år 1971
SfU 1971: 20
Nr 20
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om
obligatorisk begravningsförsäkring.
I motionen 1971:17 av herrar Sjöholm och Taube (båda fp) har
hemställts ”att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag avseende allmän försäkring för begravningskostnad”.
Gällande bestämmelser m. m.
Av redogörelsen under detta avsnitt har uppgifterna nedan angående
begravningskassor och socialhjälp till begravning hämtats ur pensionsförsäkringskommitténs
nyligen avlämnade slutbetänkande ”Familjepensionsfrågor
m. m.” (SOU 1971: 19).
Y rkesskadeförsäkringslagen
Lagen om allmän försäkring omfattar inte rätt till ersättning för begravningskostnader.
Bestämmelser om obligatorisk begravningshjälp
finns däremot i yrkesskadeförsäkringslagen med avseende å dödsfall
vid yrkesskada. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfattar i
princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst här i landet.
Begravningshjälpen vid dödsfall på grund av yrkesskada utgöres av ett
belopp motsvarande 20 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring vid ingången av det år då dödsfallet inträffade. För närvarande
uppgår således ersättningen till 1 280 kr. En ytterligare förmån
inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är livränta till
efterlevande. Livränta kan utgå inte endast till efterlevande make och
barn utan även till den avlidnes fader, moder eller adoptant som till
följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll.
Grupplivförsäkring
Under 1960-talet har på en mycket stor del av såväl den enskilda
som den offentliga arbetsmarknaden i Sverige tecknats tjänstegrupplivförsäkring
för arbetstagare. Försäkringsavgifterna erläggs av arbetsgivarna.
I allmänhet berättigar försäkringen till följande förmåner. Då
1 Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 20
SfU 1971: 20
2
en arbetstagare, som fyllt 21 men ej 55 år, avlider utgår i regel ett
grundbelopp om 31 500 kr. Om arbetstagaren är 55 år eller äldre reduceras
beloppet. Tilläggsbelopp med högst 9 000 kr. utgår för omyndigt
barn, som den avlidne efterlämnar. Numera utgår med vissa undantag
samma förmån även för arbetstagare som är yngre än 21 år. För arbetstagare
som saknar närstående utgår begravningshjälp med 2 000
kr. För arbetstagare som är äldre än 67 år men som kvarstår i arbetet
även efter denna tidpunkt kan begravningshjälp med samma belopp utgå
efter särskild prövning. Försäkringsbelopp utfaller med vissa undantag
även vid arbetstagarens makes frånfälle under förutsättning att
makarna har gemensamt, hemmaboende barn under 17 år. Därvid gäller,
att begravningshjälp utgår med 2 000 kr. samt halvt tilläggsbelopp
med 4 500 kr. för varje barn. Även arbetsgivare och dennes make eller
maka har i vissa fall möjlighet att ansluta sig till den försäkring som
gäller för de anställda i företaget. — Tjänstegrupplivförsäkringar omfattar
i dag ca 3 milj. anställda och 680 000 medförsäkrade makar.
Vid sidan om tjänstegrupplivförsäkringar har utvecklats en vidsträckt
verksamhet med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier
människor. Försäkringarna byggs upp med de mest olikartade
kollektiv som bas. De kan omfatta medlemmar i en facklig organisation
eller annan förening, mödrar med barn under 16 år, fastighetsägare
som belånar sina hus i ett visst kreditinstitut etc. Dessa former av
grupplivförsäkringar lämnar regelmässigt utrymme för medinträde för
den försäkrades maka eller make. Till vissa försäkringar ansluts makar
automatiskt, i andra fall fordras särskild anmälan. I sistnämnda
fall uppställs krav på att en dominerande del av makarna skall vara
anslutna för att försäkringen i den delen skall träda i kraft. De frivilliga
grupplivförsäkringarnas skydd vid makes frånfälle är i allmänhet
fullständigare än tjänstegrupplivförsäkringarnas på det sättet att förekomsten
av barn inte är villkor för ersättning. — De frivilliga grupplivförsäkringarna
omfattar ca 3 milj. direkt försäkrade och ca 900 000
medförsäkrade makar.
Begravningskassor
Det är av intresse i sammanhanget att med några siffror belysa omfattningen
av den rörelse som bedrivs av begravningskassor samt av
sjuk- och begravningskassor. Båda slagen är föreningar som faller under
1938 års lag om understödsföreningar. Med en understödsförening
förstås en sådan förening för inbördes bistånd som avser att, utan affärsmässigt
drivande av försäkringsrörelse, idka verksamhet som faller
inom personförsäkringens område.
Medlemsantalet i de båda typerna av kassor har under de senaste 15
åren gått ned betydligt. År 1955 utgjorde medlemsantalet i begrav
-
SfU 1971: 20
3
ningskassorna ca 828 000 och i sjuk- och begravningskassorna ca
153 000 medan motsvarande siffror för år 1968 uppgick till ca 575 000
resp. 96 000. Det långt övervägande antalet personer är försäkrade i
föreningar, som utger kapitalunderstöd till högre belopp än 500 kr.
Medelförsäkringssumman i detta slag av föreningar uppgick år 1968
till 563 kr.
Socialhjälp till begravning
I de fall då medel saknas till begravningskostnader kan ekonomisk
hjälp till dessa utgå i form av socialhjälp. Enligt uppgift i pensionsförsäkringskommitténs
ovannämnda betänkande har några siffror avseende
omfattningen av denna hjälp för hela landet inte stått att uppbringa.
Av upplysningar som införskaffats beträffande förhållandena i Stockholms
stad framgår emellertid att begravningshjälpen utgör en relativt
obetydlig andel av socialhjälpsverksamheten, räknat såväl i antal hjälptillfällen
som i belopp. Under år 1965 utgick sålunda hjälp till begravning
genom rekvisition från socialbyrå i 78 fall till en sammanlagd
kostnad av 19 620 kr. Härtill kommer av polisen rekvirerade begravningar,
vars antal inte kan exakt anges men som enligt uppgift i betänkandet
torde understiga den nyss angivna siffran.
I fråga om kostnaderna för begravningshjälpen kan nämnas att i
Stockholms stad utgår socialhjälp för sådant ändamål med 400 kr. jämte
i vissa fall ett tilläggsbelopp på 130 kr. Kostnadsnivån i Göteborg torde
ligga på ca 300 kr. medan kostnaderna i Malmö, som har kontrakt med
begravningsentreprenörer att utföra socialhjälpsbekostade begravningar,
varierar mellan 275 och 350 kr.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1956 års riksdag väcktes motioner med förslag om utredning angående
införande av en obligatorisk dödsfallsförsäkring. I anledning av
motionerna anhöll riksdagen — på hemställan av andra lagutskottet i
utlåtande nr 57 — i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 december 1956
att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning angående
införandet av en allmän dödsfallsförsäkring samt att Kungl.
Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. Riksdagen anförde därvid, att de förefintliga formerna
av begravningshjälp var otillräckliga och att det därför var en angelägen
uppgift att nå fram till en bättre ordning på detta område. Sedermera
överlämnades riksdagens skrivelse till yrkesskadeutredningen att vara
tillgänglig vid fullgörandet av dess uppdrag. I sitt år 1966 avgivna huvudbetänkande
(SOU 1966: 54) upptog utredningen inte frågan till när
-
SfU 1971: 20
4
mare prövning. I anledning av motioner vid 1967 års riksdag hemställde
riksdagen om ett fullföljande av den år 1956 begärda utredningen (2LU
1967: 44, rskr. 201). Den 13 december 1968 överlämnades skrivelsen till
pensionsförsäkringskommittén.
I en motion vid 1969 års riksdag framställdes liknande yrkande som
det nu förevarande. Motionen avslogs av riksdagen med hänvisning till
att frågan om allmän försäkring för begravningshjälp redan var föremål
för utredning inom pensionsförsäkringskommittén (2LU 1969: 16).
För en utförligare redogörelse för frågans tidigare behandling hänvisas
till nyssnämnda utlåtande.
Pensionsförsäkringskommittén
I sitt slutbetänkande (SOU 1971: 19) behandlar pensionsförsäkringskommittén
bl. a. frågan om allmän försäkring för begravningshjälp (s. 89
—97). Kommittén lägger inte fram förslag om någon sådan försäkring.
Efter att ha redogjort bl. a. för omfattningen av befintliga grupplivförsäkringar
uttalar kommittén:
Det är ingen överdrift att påstå att ett fullgott försäkringsskydd såvitt
gäller begravningskostnader finns i det övervägande antalet fall då personer
avlider i aktiv ålder. På goda grunder kan man antaga att utvecklingen
på grupplivförsäkringens område ännu inte är avslutad. Med hänsyn
till det sagda är behovet av en särskild begravningsförsäkring för
dessa grupper enligt kommitténs uppfattning litet.
Kommittén anför viss statistik över antalet avlidna personer. Härav
framgår bl. a. att omkring 80 000 personer årligen avlider i Sverige. År
1969 var siffran 83 352. Av dessa var drygt 65 000 folkpensionärer
(59 000 ålderspensionärer samt 6 000 änke- och förtidspensionärer). Cirka
2 000 av de avlidna var barn under 15 år. I anslutning till dessa siffror
uttalar kommittén med hänvisning till tjänstegrupplivförsäkringarnas
nuvarande utformning att frågan om behovet av en särskild försäkring
för begravningshjälp kan i stort sett begränsas till gruppen ålderspensionärer
samt till barn och ungdomar, som ännu inte inträtt i förvärvslivet
och fått det skydd som grupplivförsäkringarna erbjuder.
Kommittén hänvisar härefter till de siffror som redovisats rörande
omfattningen av den socialhjälp som utgår för begravningsändamål och
framhåller att någon exakt kartläggning av denna verksamhet inte varit
möjlig. Kommittén fortsätter:
Emellertid ger materialet vid handen att det är i förvånansvärt få
fall som socialhjälp anlitas för begravningskostnader. Även om man
inte får dra den slutsatsen att hjälpbehov inte förelegat när socialhjälp
inte anlitas har de inhämtade upplysningarna gett kommittén den uppfattningen,
att behovet av en särskild försäkring inte är alltför framträdande.
Det finns all anledning antaga att det behov av hjälp som
SfU 1971: 20
5
nu kan finnas blir mindre allteftersom fler och fler pensionärer får
större belopp från den allmänna pensioneringen genom tilläggspensioneringens
ökade betydelse. Anmärkas må, att allmän pension utgår
även för den månad då dödsfallet inträffat.
I betänkandet framhålls vidare att det begränsade hjälpbehov, som
nu finns på förevarande område, med all sannolikhet kommer att bli
mindre i framtiden. Det påpekas att en dödsfallsförsäkring i alla de
fall då den avlidne efterlämnar någon behållning bidrar till att öka
denna och därmed arvslotterna efter den avlidne. Vidare anges att av
de cirka 80 000 bouppteckningar, som inregistrerades under 1967, var
det mindre än 10 000 som inte utvisade någon behållning medan omkring
50 000 upptog en behållning på mer än 10 000 kr. Kommittén
uttalar vidare:
Även dessa siffror tyder på att behovet av en hela folket omfattande
försäkring avsedd att täcka begravningskostnader inte är framträdande.
Vissa påpekanden bör emellertid göras när det gäller att dra
slutsatser av siffrorna. I de fall då ingen nära anhörig lever efter den
avlidne kan det inte riktas någon bärande invändning mot att behållningen
eller åtminstone en del därav i första hand tas i anspråk för att
täcka begravningskostnaderna. I viss mån andra synpunkter träder i
förgrunden när make eller annan anhörig, som delat bostad med den
avlidne och även i övrigt levt i ekonomisk gemenskap med denne,
lever efter. I sådana fall kan begravningskostnaderna när behållningen
i boet är liten framstå som en börda.
Även med beaktande av dessa synpunkter är det emellertid enligt
kommitténs uppfattning med hänsyn till det tidigare anförda icke motiverat
att införa en allmän hela folket omfattande dödsfallsförsäkring.
Det bör tillfogas att kostnaden vid ett försäkringsbelopp om exempelvis
1 000 kr. skulle utgöra omkring 80 milj. kr. om året. Finansieringen
skulle få ske över budgeten, genom en speciell avgift eller genom
en höjning av befintliga socialförsäkringsavgifter. Vid den värdering
av angelägenhetsgraden av olika förslag till reformer inom den
allmänna försäkringen som måste ske är frågan om en allmän dödsfallsförsäkring
enligt kommitténs uppfattning åtminstone för närvarande inte
så angelägen att den motiverar en kostnad av denna storlek.
Utskottet
I förevarande motion framförs krav om utredning och förslag avseende
allmän försäkring för begravningskostnad.
Riksdagen har tidigare och senast år 1969 haft att ta ställning till liknande
motionsyrkanden. Sistnämnda år avslogs yrkandet med hänvisning
till att frågan var föremål för utredning inom pensionsförsäkringskommittén.
Kommittén har i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande stannat för att
inte lägga fram förslag om någon allmän försäkring för begravningshjälp.
Kommittén konstaterar inledningsvis — med hänvisning till att
SfU 1971: 20
6
det övervägande antalet personer i aktiv ålder har ett fullgott försäkringsskydd
genom nu befintliga former av grupplivförsäkringar — att
frågan om behovet av en sådan försäkring i stort sett kan begränsas till
ålderspensionärer samt till barn och till ungdom, som ännu ej inträtt i
förvärvslivet. I fråga om pensionärerna framhåller kommittén att det
behov av hjälp som nu kan finnas blir allt mindre genom de efter hand
ökande förmånerna från tilläggspensioneringen. I det sammanhanget anmärker
kommittén att allmän pension utgår även för den månad då
dödsfallet inträffat. Av siffermaterial rörande omfattningen av den socialhjälp,
som nu utgår för begravningsändamål, samt av statistik beträffande
de efterlämnade förmögenheter, som redovisas i inregistrerade bouppteckningar,
drar kommittén slutsatsen att behovet av en speciell försäkring
för begravningshjälp inte är särskilt framträdande. Kommittén
anger att kostnaden vid ett försäkringsbelopp om exempelvis 1 000 kr.
skulle utgöra omkring 80 milj. kr. om året. Enligt kommitténs uppfattning
är frågan om en allmän dödsfallsförsäkring inte f. n. så angelägen
att den — med tanke på den prioritering av olika reformer inom den
allmänna försäkringen som måste ske — motiverar en kostnad av denna
storlek.
Utskottet kan för egen del i allt väsentligt ansluta sig till den bedömning
av frågan, som pensionsförsäkringskommittén sålunda redovisat.
Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandet och hemställer
att motionen 1971: 17 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1971
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Ringaby (m)*, fröken Sandell (s),
herrar Magnusson i Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), Mundebo
(fp), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m), Nordberg (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Hermansson i Malmberget (vpk), Marcusson (s),
Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp) och herr Signell (s)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710031