Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 19 år 1971

SfU 1971: 19

Nr 19

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
deltids* och korttidsanställdas samt låginkomsttagares ställning inom
tilläggspensioneringen.

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande
motioner, nämligen

1) motionen 1971:97 av herr Jonasson m. fl. (c), i vilken hemställts
”att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning samt förslag rörande en sådan reformering av berörda regler
inom tilläggspensioneringen att den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda samt låginkomsttagare
avlägsnas i enlighet med vad i motionen anförts”;

2) motionen 1971:701 av fröken Andersson i Stockholm m. fl (c), i
vilken hemställts ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
skyndsam utredning med sikte på att åstadkomma större rättvisa inom
ATP-systemet för dem som inte kommer upp i pensionsgrundande inkomst
men för vilka arbetsgivaravgift ändå erlagts”;

3) motionen 1971:722 av herrar Romanus (fp) och Möller i Göteborg
(fp), i vilken hemställts ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till sådan reformering av ATP-systemet, att den
nuvarande disproportionen mellan avgifter och förmåner för del- och
korttidsanställda avlägsnas”.

Gällande bestämmelser

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av det förvärvsarbete som
den försäkrade utför under sin aktiva tid. Pensionen är avvägd i förhållande
till denna inkomst.

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen motsvarar
summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
i den mån summan överstiger en viss minimigräns, det vid årets ingång
gällande basbeloppet. Maximigränsen för beräkning av pensionsgrundande
inkomst utgör sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Om både inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete föreligger för samma år, görs basbeloppsavdraget i första
hand på inkomsten av anställning. Det belopp, som på grund av maximeringsregeln
inte skall beaktas, avräknas däremot i första hand på
inkomsten av annat förvärvsarbete.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 19

SfU 1971:19

2

försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen
utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid
årets ingång.

Ålderspension utgår, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst tre år, fr. o. m. den månad under
vilken den försäkrade fyller 67 år med möjlighet till förtida och uppskjutet
pensionsuttag enligt särskilda regler.

Storleken av den ålderspension som börjar utgå vid 67 års ålder utgör
60 % av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen
skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats
den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer
än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Full
ålderspension kan enligt huvudregeln utgå endast om pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst 30 år. Har pensionspoäng tillgodoräknats
honom för mindre än 30 år, skall ovan nämnda produkt
minskas med 1/30 för varje år som antalet poängår understiger 30
(trettioårsregeln). I fråga om försäkrad som är född år 1923 eller tidigare
gäller övergångsbestämmelser, som innebär att ett mindre antal
år än 30 krävs för full pension.

Avgift till pensioneringen erläggs i fråga om inkomst av anställning av
arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade
själv. Genom avtal mellan parterna i ett arbetsförhållande kan bestämmas
att arbetsersättning, som enligt gängse regler ej utgör anställningsininkomst,
skall likställas med sådan inkomst (likställighetsavtal). Avgifterna
beräknas i princip på den del av inkomsten som överstiger basbeloppet.
I fråga om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak så, att arbetsgivaravgiften
beräknas på den sammanlagda lönesumman, minskad med
produkten av basbeloppet och antalet anställda. Därvid räknas den som
varit anställd med full arbetstid under hela året såsom en anställd, den
som varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd,
den som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv anställd
o. s. v. Innebörden av full arbetstid bestäms i regel med ledning av kollektivavtal.
Lönebelopp för en anställd överstigande 7,5 gånger basbeloppet
inräknas ej i den summa på vilken pensionsavgiften beräknas. — I
fråga om avgifter, som den försäkrade själv skall erlägga på grund av
inkomst av annat förvärvsarbete, utgörs avgiftsunderlaget av den pensionsgrundande
inkomsten, i vad denna härrör från annat förvärvsarbete.

De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift
erläggs av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoförs
den anställde. Som exempel härpå kan anföras följande två fall. (I båda
fallen har förutsatts att basbeloppet vid årets ingång är 6 400 kronor.)

I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning
som varar tre månader. Lönen utgör för hela anställningstiden 6 000
kronor. Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat

SfU 1971:19

3

med 1/4 av basbeloppet, alltså på (6 000—1 600 = ) 4 400 kronor, men
någon pensionsgrundande inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten
inte överstiger basbeloppet.

II. En person har såsom arbetsinkomst dels 8 000 kronor på grund
av verksamhet i egen rörelse, dels 10 000 kronor på grund av sex månaders
anställning. För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren
arbetsgivaravgift som beräknas på lönen minskad med hälften av basbeloppet,
alltså på (10 000—3 200 = ) 6 800 kronor. Den försäkrade är
skyldig att själv erlägga egenavgift till pensioneringen på inkomsten av
rörelsen. Eftersom avdraget för basbeloppet vid beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten i första hand skall göras på inkomsten av
anställning och denna inkomst i förevarande fall överstiger basbeloppet,
skall egenavgift beräknas på hela inkomsten av förvärvsarbete. Resultatet
i detta fall kan sägas vara att pensionsavgift erläggs för inkomster
på (6 800 + 8 000 = ) 14 800 kronor men den pensionsgrundande inkomsten
stannar vid (10 000 + 8 000—6 400 = ) 11 600 kronor, eller
med andra ord att de pensionsavgifter som arbetsgivaren erlägger för
den försäkrade inte i sin helhet får någon motsvarighet i pensionspoäng
för den försäkrade.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor som rör förhållandet mellan avgifter och förmåner inom ATP
har varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen alltsedan tillkomsten
av tilläggspensioneringen. Likaså har motioner om trettioårs- och femtonårsreglerna
behandlats så gott som varje år. För riksdagsbehandlingen
under senare år hänvisas till 2LU 1968:4, 1969:17 samt 1970:3
och 33.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas frågor som rör sambandet mellan
avgifter och förmåner inom ATP-systemet. I motionerna 1971:97 och
1971:722 kritiseras förhållandet att deltids- och korttidsanställda i
många fall inte erhåller pensionsrätt trots att pensionsavgift erlagts av
arbetsgivaren eller inte erhåller så stor pensionsrätt som avgiften egentligen
motiverar. Motionerna innehåller yrkanden om förslag till sådan
reformering av lagstiftningen att disproportionen mellan avgifter och
förmåner avlägsnas i berörda fall. Motionen 1971:701 tar endast upp
de fall där avgift erläggs av arbetsgivaren utan att pensionsrätt tillkommer
den anställde. I motionen anhålls om utredning i syfte att åstadkomma
större rättvisa för dem som inte kommer upp i pensionsgrundande
inkomst men för vilka arbetsgivaravgift ändå erlagts. Detta bör
enligt motionärerna ske i den formen att berörda arbetstagare tillställes
de arbetsgivaravgifter som utbetalats för honom eller henne.

De regler i lagen om allmän försäkring som motionsyrkandena i

SfU 1971: 19

4

huvudsak anknyter till gäller dels beräkning av den försäkrades pensionsgrundande
inkomst och dels beräkning av avgiftsunderlaget på vilket
arbetsgivaren skall erlägga pensionsavgift. Vid fastställande av pensionsgrundande
inkomst för ett år reduceras den sammanlagda inkomsten
av anställning och annat förvärvsarbete med ett basbelopp. För
denna del av inkomsten anses folkpensioneringen erbjuda ett tillfredsställande
pensionsskydd. Vid beräkning av avgiftsunderlaget, som i princip
utgörs av den av arbetsgivaren utbetalda lönesumman, görs också
avdrag med basbelopp. Avdraget uppgår till ett helt basbelopp för en
årsarbetare men minskas proportionellt i förhållande till anställningstiden
om den försäkrade inte varit anställd hos arbetsgivaren full tid
under hela året. Det nuvarande systemet innebär således att man vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst alltid avräknar ett helt basbelopp
men att man vid fastställande av avgift gör avdrag med mindre
än ett basbelopp, om den försäkrade varit deltids- eller korttidsanställd
och alltså inte arbetat full tid under hela året.

Alltsedan år 1960 har riksdagen så gott som varje år avslagit motionsyrkanden
med samma syfte som de nu aktuella. Andra lagutskottet,
som behandlat motionsyrkandena, har framhållit att tilläggspensioneringen
bygger på ett fördelningssystem, att arbetsgivaravgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt, att registrering av inbetalda avgifter inte
sker individuellt för varje försäkrad och att det på grund härav inte är
möjligt att åstadkomma absolut överensstämmelse mellan inbetald avgift
och tillgodoförd pensionspoäng. Ett genomförande av föreslagna
ändringar har utskottet ansett äventyra de stora fördelar som är förenade
med tilläggspensioneringens enhetliga uppbyggnad.

Socialförsäkringsutskottet vill för egen del framhålla att den bristande
överensstämmelsen mellan avgifter och förmåner som föreligger
inte går ut över den försäkrades rätt till pension. Den korttids- och deltidsanställde
får alltid — liksom den heltidsarbetande — rätt till pension
för alla förvärvsinkomster som överstiger basbeloppet och understiger
det för alla försäkrade föreskrivna maximibeloppet. Denna pensionsrätt
tillerkännes honom oberoende av om arbetsgivaren betalat in
avgifter eller ej. Fall kan alltså förekomma där pensionsrätt i praktiken
föreligger utan att avgift är betald, på samma sätt som avgift — såsom
motionärerna framhåller — i vissa fall kan betalas utan att helt eller
delvis ge upphov till pensionsrätt. Det kan knappast vara motionärernas
avsikt att en ökad överensstämmelse mellan avgift och förmån skall ske
genom att frånkänna försäkrade pensionsrätt i fall där avgift inte erlagts.
Motionärerna torde endast eftersträva en ökad överensstämmelse
i de fall där pensionsrätt inte fullt ut tillerkännes den försäkrade i förhållande
till inbetalda avgifter. Ett sätt att tillgodose detta önskemål
skulle vara att arbetsgivaren befrias från skyldigheten att erlägga avgift
i motsvarande grad. En sådan avgiftsbefrielse skulle enligt utskottets

SfU 1971: 19

5

mening inte på något mera påtagligt sätt stärka de deltids- och korttidsanställdas
ställning i ATP-systemet. Härtill kommer att praktiska
möjligheter att genomföra en avgiftsbefrielse av detta selektiva slag
knappast torde föreligga i ett avgiftssystem som bygger på fördelningsmetod.
Detsamma gäller en sådan överföring av erlagda avgiftsmedel
till de anställda som förordas i en av motionerna. Med hänvisning till
det nu anförda och till de skäl som tidigare åberopats mot en ändring av
avgiftssystemet inom tilläggspensioneringen i linje med önskemålen i
förevarande motioner avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena.

I motionen 1971: 97 behandlas också frågan om de s. k. trettio- och
femtonårsreglema. I princip gäller för erhållande av full ålderspension
inom tilläggspensioneringen att pensionspoäng skall ha tillgodoräknats
den försäkrade i 30 år. Pensionen beräknas på genomsnittet av pensionspoängen
under de 15 år då poängen varit högst.

Motionärerna gör gällande att berörda regler missgynnar dem som
har låga inkomster och som kommer tidigt ut i förvärvslivet. Trettioårsregeln
innebär att avgifter som inbetalas för en försäkrad med mer
än 30 pensionsår inte tillför den försäkrade någon ökad pensionsrätt.
Femtonårsregeln är enligt motionärerna endast till nytta för de grupper
som har brant stigande inkomster under senare delen av sin aktiva tid.
De som har lägre inkomster har i regel en relativt jämn inkomstutveckling.
Motionärerna vill att reglerna skall ses över i syfte att eliminera
nuvarande orättvisor gentemot låginkomstgrupperna.

Andra lagutskottet har vid åtskilliga tillfällen tagit ställning till motionsyrkanden
av samma innebörd. I sina av riksdagen godkända utlåtanden
har utskottet avstyrkt motionerna med följande motivering. Regeln
om 30 pensionsgrundande år har sin förebild inom den statliga pensioneringen.
Genom att antalet poänggivande år som fordras för full pension
begränsats till 30, tillgodoses sådana försäkrade som på grund av
studier eller annan utbildning inträder i förvärvslivet vid en högre ålder.
Även kvinnor, som på grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen
under några år är förhindrade att ha förvärvsarbete, har fördel av
trettioårsregeln. Detsamma gäller personer som på grund av sjukdom
eller arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet under längre tid.
Regeln får anses innefatta en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares
pensionsintressen. Femtonårsregeln innebär enbart fördelar för den
försäkrade, så snart någon förändring skett i realinkomsten under de
pensionsgrundande åren. Den omständigheten att vissa grupper kan ha
större fördel ^v regeln än andra motiverar inte att regeln tas bort.

Enligt socialförsäkringsutskottets mening saknas anledning för riksdagen
att frånträda sina under tidigare år gjorda ställningstaganden. Utskottet
avstyrker därför motionen även i denna del. I samband härmed
vill utskottet erinra om att pensionsålderskommittén under sitt utred -

SfU 1971: 19

6

ningsarbete angående en sänkning av pensionsåldern och standardsäkring
av pensionerna inte torde kunna undgå att beröra trettio- och femtonårs
reglerna.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa

A. att motionen 1971: 97, såvitt avser sambandet mellan avgift och
förmån inom tilläggspensioneringen, motionen 1971:701 och
motionen 1971: 722 inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1971: 97, såvitt avser trettio- och femtonårsreglerna,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Ringaby (m)*, fröken Sandell (s),
herrar Magnusson i Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), Mundebo
(fp), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m), Nordberg (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Hermansson i Malmberget (vpk), Marcusson (s),
Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp) och herr Signell (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1) vid utskottets hemställan under A. av herrar Ringaby (m), Magnusson
i Nennesholm (c), Mundebo (fp), Björck i Nässjö (m), fröken Pehrsson
(c), herr Andersson i Nybro (c) och fröken Bergström (fp) som ansett dels

att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med
orden ”Alltsedan år” och slutar på s. 5 med orden ”till motionsyrkandena”
bort ersättas med text av följande lydelse.

”En konsekvens av de nu redovisade reglerna angående tilläggspensioneringens
finansiering är att betydande avgifter erläggs av arbetsgivare
för korttids- och deltidsanställda utan att de anställda erhåller pensionsrätt
eller så stor pcnsionsrätt som avgifterna egentligen motiverar. Detta
förhållande upplevs ofta — framför allt på sådana arbetsplatser där inbetalda
arbetsgivaravgifter lätt uppfattas som avsedda för pensioneringen
av just de på arbetsplatsen anställda — som klart otillfredsställande. Utskottet
är införstått med att ett betraktelsesätt av detta slag inte låter
sig helt väl förena med en finansieringsmetod som bygger på ett renodlat
fördelningssystem. I ett sådant kan det med fog hävdas att arbetsgivarens
totala lönekostnad skall utgöra avgiftsunderlag vid beräk -

SfU 1971:19

7

ning av tilläggspensionsavgift, alldeles oberoende av om hans anställda
tjänar in någon pensionsrätt eller ej. Den fördelningsmetod
som ligger till grund för finansieringen av den svenska tilläggspensioneringen
är emellertid inte renodlad på detta sätt utan har i
väsentliga avseenden modifierats. Trots arbetsgivaravgiftens kollektiva
karaktär har man således eftersträvat att nå en viss överensstämmelse
mellan den lön, som grundar förmånsrätt, och den lön på vilken avgiften
beräknas. Avgift erläggs t. ex. inte för lön till anställd som före avgiftsårets
ingång fyllt 65 år, eftersom man vid denna ålder inte längre kan
tjäna in pensionspoäng. Inte heller erläggs i princip avgift för de delar
av lönen som understiger ett basbelopp eller överstiger IV2 gånger basbeloppet,
eftersom dessa delar av inkomsten inte är pensionsgrundande.
Som utskottet ovan anfört kan emellertid avdragsreglema i sistnämnda
hänseende ge otillfredsställande resultat i fråga om korttids- och deltidsanställda.
En översyn av avgiftssystemet inom tilläggspensioneringen
i syfte att åstadkomma ökad överensstämmelse mellan avgifter och förmåner
för dessa grupper, i linje med önskemålen i förevarande motioner,
bör därför komma till stånd. Utskottet tillstyrker alltså förevarande
motionsyrkanden i så måtto att utskottet föreslår att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av detta slag.”

dels ock att utskottet under A. bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1971:97„ såvitt avser
sambandet mellan avgift och förmån inom tilläggspensioneringen,
och motionen 1971: 722 samt med anledning av motionen 1971:
701 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om sådan reformering
av ATP-reglerna att den nuvarande disproportionen mellan avgift
och förmån för deltids- och korttidsanställda undanröjes”.

2) vid utskottets hemställan under B. av herr Magnusson i Nennesholm,
fröken Pehrsson och herr Andersson i Nybro (alla c) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med
orden ”Andra lagutskottet” och slutar på s. 6 med orden ”trettio- och
femtonårsreglerna” bort ersättas med text av följande lydelse.

”Vid tidigare riksdagsbehandling har beträffande trettioårsregeln hävdats
att den innefattar en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares
pensionsintressen. Regeln innebär sålunda fördelar för försäkrade, som
till följd av studier har relativt få pensionsgrundande år. Detsamma gäller
för kvinnor, som på grund av omvårdnad av barn under ett antal
år är förhindrade att förvärvsarbeta. Även långtidssjuka och arbetslösa
kan ha fördelar av regeln. Beträffande femtonårsregeln har gjorts gällande
att regeln innebär enbart fördelar för en försäkrad så snart förändring
skett i realinkomsten under de pensionsgrundande åren.

Trettioårs- och femtonårsreglerna innebär onekligen beaktansvärda

SfU 1971:19

8

fördelar för stora grupper försäkrade. Utskottet har inte för avsikt att
föreslå någon försämring för dessa grupper. Det finns emellertid vissa
grupper — främst låginkomsttagare — som inte i samma utsträckning
som andra kan tillgodogöra sig fördelarna av de berörda reglerna. Inkomsttagare
tillhörande dessa grupper har relativt konstant årsinkomst
på låg nivå. De har ofta betydligt mer än 30 år i förvärvslivet. Utskottet
anser det angeläget att man på något sätt ger den berörda gruppen försäkrade
pensionsrätt även för pensionsgrundande år som överstiger 30.
Hur detta skall ske får närmare utredas. I det sammanhanget bör också
övervägas om man inte genom en alternativ regel kan kompensera sådana
försäkrade som f. n. har relativt liten fördel av femtonårsregeln.”

dels ock att utskottet under B. bort hemställa
”att riksdagen med bifall till motionen 1971: 97, såvitt avser trettiooch
femtonårsreglema, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
utredning i enlighet med vad utskottet anfört”.

AB Egnellska Boktryckeriet, Stockholm 1971