Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 18 år 1971

SfU 1971:18

Nr 18

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
yrkesskadeförsäkringen, m. m.

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande
motioner, nämligen

1) motionen 1971:477 av herr Olsson i Sundsvall m. fl. (c), i vilken
hemställts ” att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn av gällande bestämmelser om sammanträffande av förmåner
m. m. i 17 kap. lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i motionen
anförts”. Yrkandet syftar till en lindring av nuvarande bestämmelser att
folkpension och tilläggspension skall reduceras på visst sätt med samtidigt
utgående yrkesskadelivränta;

2) motionen 1971:711 av fru Håvik m. fl. (s), i vilken hemställts ”att
riksdagen måtte besluta att en kommande utredning beaktar de
synpunkter som framförts i motionen”. Dessa synpunkter innefattar
önskemål om allmänna förbättringar av yrkesskadeförsäkringens förmånssida,
om övergång från yrkesskadeförsäkringens på medicinska faktorer
grundade invaliditetsbedömning till den inom den allmänna försäkringen
tillämpade invaliditetsbedömningen grundad på den försäkrades förmåga
att bereda sig inkomst genom arbete samt om regelbunden omprövning
av invaliditetsgraden;

3) motionen 1971:1228 av herr Ringaby m. fl. (m), i vilken — jämte
andra yrkanden som utskottet behandlat i sitt betänkande 1971:17 —
yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer ”att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda frågan om
ett successivt infogande av yrkesskadeförsäkringen i den allmänna
försäkringen”.

Gällande bestämmelser, m. m.

Bestämmelser om yrkesskadeförsäkringen finns huvudsakligen i lagen
1954:243 om yrkesskadeförsäkring (YFL). Yrkesskadeförsäkringen är
obligatorisk och omfattar med vissa undantag varje arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj:t förordnar elever vid vissa
skolor och andra utbildningsanstalter.

Försäkringen avser att skydda mot följderna av yrkesskada, dvs.
kroppsskada eller därmed jämställd skada som orsakats av olycksfall i
arbete eller viss annan skadlig inverkan av arbetet. Till olycksfall i arbetet
räknas även olycksfall vid färd till eller från arbetet, om färden föranleds
av och står i nära samband med arbetet.

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 18

SfU 1971:18

2

Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård,
sjukhusvård, resor m. m.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar
vid sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om
yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till
efterlevande.

I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen
samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att en
yrkesskadad, som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. m.
nittionde dagen efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den
dag skadan medfört rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till
sjukpenning upphör, (samordningstiden) rätt att från allmän försäkringskassa
få sjukvårdsersättning och sjukpenning såsom vid annan sjukdom.
Om yrkesskadad under samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen,
kan han ändå få ersättning under samordningstiden enligt
grunderna för sjukförsäkringen, men ersättningen skall då utgå från
yrkesskadeförsäkringen. Om yrkesskadan under samordningstiden medfört
behov av sjukvård utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa
fall eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc. ersätts
behövliga kostnader härför inklusive resor — allt i den mån ersättning inte
utgått från sjukförsäkringen.

För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen
helt av yrkesskadeförsäkringen. Om yrkesskadan efter samordningstidens
utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård,
läkemedel eller nyssnämnda hjälpmedel, ersätts behövliga kostnader
härför inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden.
Sjukpenningens belopp bestäms även efter samordningstidens utgång av
den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga
arbetsförtjänst är att hänföra.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av denna med minst 1/10, utgår livränta till den skadade.
Livränta beräknas på grundval av det s. k. ersättningsunderlaget som i
allmänhet är lägre än arbetsförtjänsten. Numera skall vid fastställande av
ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst, i vad den understiger
två gånger basbeloppet vid ingången av skadeåret, till hela sitt
belopp, i vad den överstiger två men inte tre gånger basbeloppet, till 3/4
och, i vad den överstiger tre gånger basbeloppet, till 1/2. Överstiger den
årliga arbetsförtjänsten ett belopp motsvarande fem gånger basbeloppet,
tas överskjutande belopp inte i beräkning. För yrkesskador som inträffat
under år 1971 blir således det högsta ersättningsunderlaget 24 000 kr.

Livräntan utgör för år räknat t. o. m. månaden närmast före den,
under vilken den skadade fyller 67 år, vid förlust av arbetsförmågan
11/12 av ersättningsunderlaget, vid nedsättning av arbetsförmågan med
minst 30 %: en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget,
minskad med 1/12 av detta, samt vid nedsättning av
arbetsförmågan med mindre än 30 %: den del av 2/3 av ersättningsunderlaget
som svarar mot graden av nedsättningen. Fr. o. m. 67 års ålder

SfU 1971:18

3

reduceras livräntan med 1/4.

Om den skadade till följd av yrkesskada är under längre tid ur stånd att
reda sig själv och han inte vårdas på sjukhus för skadan, höjs
sjukpenningen eller livräntan med ett särskilt vårdbidrag om högst 5 kr.
om dagen om sjukpenning utgår och med 1 800 kr. om året om livränta
utges. Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp
med ett belopp motsvarande 20 % av basbeloppet. Vidare utgår livräntor
till vissa efterlevande. Efterlevandelivränta utges till änka och i vissa fall
till med änka jämställd ogift kvinna, så länge hon lever ogift. Årsbeloppet
av livräntan motsvarar för tid t. o. m. månaden närmast före den under
vilken kvinnan fyller 67 år, 1/3 och för tid därefter 1/4 av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, varvid hänsyn ej tas till inkomst överstigande fem
gånger basbeloppet. Änkling och frånskild make kan under vissa
förutsättningar erhålla livränta. Varje barn till den avlidne har rätt till
livränta t. o. m. den månad barnet fyller 19 år motsvarande 1/6 av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Efterlevandelivräntorna får sammanlagt
inte överstiga 5/6 av ersättningsunderlaget. Blir så fallet skall livräntorna
minskas proportionellt.

Genom beslut vid 1967 års riksdag har såväl äldre som nyare livräntor
värdesäkrats enligt särskild lagstiftning.

Om någon är berättigad till folkpension eller tilläggspension samt
yrkesskadelivränta samtidigt, minskas pensionsförmånerna enligt särskilda
samordningsregler i 17 kap. lagen om allmän försäkring (AFL).
Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension
minskas med 3/4 av den pensionsberättigade för samma tid
tillkommande livränta såsom skadad. Folkpension i form av ålderspension,
änkepension eller barnpension minskas med 3/4 av den pensionsberättigade
för samma tid tillkommande livränta såsom efterlevande.
Minskning skall i första hand göras pa tilläggspension. Utan hinder av
samordningsreglerna skall folkpension alltid utgå, i form av förtidspension
eller barnpension med minst 1/4, i form av änkepension med minst
1/2 samt i form av ålderspension med minst 3/4 av belopp som eljest
skolat utgå.

Antalet yrkesskador, som inte kunnat slutregleras av försäkringskassa
utan att kassan behövt utge sjukpenning, uppgick under ar 1966 till
124 710. Av dessa föranledde 122 072 endast sjukdom, 2 217 invaliditet
och 421 medförde döden. Invaliditetsfallen fördelade sig efter invaliditetsgrad
i procent så att 1 184 låg under 20 %, 607 på 20-29 %, 370 på
30—69 % och 56 på 70-100 % invaliditetsgrad.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med tillkomsten år 1962 av lagen om allmän försäkring
tillkallades yrkesskadeutredningen för att bl. a. utreda frågan om ett
mera fullständigt inordnande av yrkesskadeförsäkringen i det allmänna
socialförsäkringssystemet. Utredningen avgav år 1966 betänkandet
Yrkesskadeförsäkring (SOU 1966:54). I detta föreslogs att någon

SfU 1971:18

4

fristående försäkring för yrkesskada inte längre skulle finnas. Ersättningsformerna
inom den allmänna försäkringen skulle i stället svara även för
försäkringsskyddet vid yrkesskada. Vid sidan av lagen om allmän
försäkring skulle finnas en särskild yrkesskadelag som skulle innehålla de
särregler inom den allmänna försäkringen som skulle gälla enbart vid
yrkesskada. Dessa bestämmelser knöt an till och kompletterade
motsvarande bestämmelser i lagen om allmän försäkring. En särskild
yrkesskadeförmån, yrkesskadepenningen, reglerades i denna lag.

Yrkesskadeutredningens förslag redovisades i propositionen 1967:147
med förslag till vissa ändringar av yrkesskadeförsäkringslagen. I propositionen
uttalade föredragande departementschefen att utredningen på ett
förtjänstfullt sätt utrett de problem som uppställer sig om man vill foga
in skyddet vid yrkesskada i den allmänna försäkringen. Skäl talade för att
rätten till ersättning vid sjukdom eller skada inte borde vara beroende av
orsaken till sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna hade dock sedan lång
tid haft en särställning, och ända fram till dess den stora utbyggnaden av
vårt sociala trygghetssystem började var yrkesskadeförsäkringen den enda
obligatoriska socialförsäkring som gav ersättning av verklig betydelse vid
inkomstbortfall på grund av sjukdom och invaliditet. Utredningen hade
enligt departementschefen med rätta strävat efter att en omläggning av
yrkesskadeskyddet inte skulle medföra försämring för de yrkesskadade.
Detta hade gjort att utredningens förslag om att den allmänna
försäkringens ersättningsformer i princip skulle vara normgivande för
yrkesskadeskyddet måst förses med en mängd undantag och specialregler.
Inte heller hade särskilda yrkesskadeersättningar, som saknar motsvarighet
inom den allmänna försäkringen, kunnat undvikas. Departementschefen
fortsatte:

Yrkesskadeutredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för
den allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda
förmåner vid yrkesskada har med nödvändighet lett fram till ett
komplicerat regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande
organen stora svårigheter. I den utformning reglerna fått i utredningens
förslag torde de leda till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall,
beroende på om yrkesskadereglerna griper in eller ej.

En ytterligare komplicerad lagstiftning om yrkesskador bör enligt min
mening accepteras endast om man därigenom vinner beaktansvärda
fördelar för dem som skyddas genom försäkringen. Remisskritiken visar
att den nuvarande lagstiftningen har inte oväsentliea fördelar för de
yrkesskadade framför den av utredningen föreslagna. Den rent formella
samordningen med den allmänna försäkringen bör inte tillmätas något
egenvärde, särskilt när den som här måste förenas med en omfattande
specialreglering för yrkesskadorna. I vissa hänseenden är den specialreglering
som föreslås ägnad att föregripa pågående utredningsarbete på den
allmänna försäkringens område. Detta gäller t. ex. frågan om pensionsberäkning
för den som invalidiserats i unga år. Yrkesskadepenningen, som
är avsedd att utgå oberoende av inkomstbortfall och, i förekommande
fall, utöver kompensation för inkomstbortfall i form av pension, bygger
på en inom vår socialförsäkring hittills okänd princip om ersättning för
annat än rent ekonomisk skada.

Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den

SfU 1971:18

5

allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av
de olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak
kan komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam
behandling av de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall.
Förutsättningar föreligger uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en
omläggning av den allmänna försäkringen, så att det särskilda yrkesskadeskyddet
skulle bli i stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter
anser jag det lämpligast att tills vidare behålla den nuvarande
yrkesskadeförsäkringen, som enligt vad jag nyss framhållit har betydande
fördelar för de skadade.

Propositionen inskränktes till att omfatta vissa förslag om höjning av
äldre livräntor samt värdesäkring av såväl dessa som nya livräntor. Vissa
andra förbättringar av yrkesskadeförsäkringens förmåner föreslogs också.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs departementschefens bedömning
och förslag till ändringar av yrkesskadeförsäkringsförmånerna. I anledning
av propositionen väcktes motioner med yrkande om förnyade
överväganden av samordningen mellan yrkesskadelivränta och allmän
pension. Andra lagutskottet avstyrkte motionerna i utlåtande 1967:68
med följande motivering:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att utformningen av
reglerna för samordning mellan den allmänna pensioneringen och
yrkesskadeförsäkringen inte är tillfredsställande. Bestämmelserna har
blivit allt mer komplicerade och svåröverskådliga. Problemen torde
åtminstone delvis hänga samman med den större frågan om ett ytterligare
närmande mellan YFL och AFL. Den saken torde i sin tur vara beroende
av den allmänna försäkringens utbyggnad. Utskottet utgår ifrån att
Kungl. Maj:t i samband med framtida reformer inom socialförsäkringarna
kommer att uppmärksamma samordningsfrågorna och söka komma till
rätta med det spörsmål som aktualiserats i motionerna. Motionsyrkandet
bör således inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

I motion till 1969 års riksdag hemställdes om utredning i syfte att nå
full ekonomisk kompensation vid inträffad yrkesskada. Motionen
behandlades av andra lagutskottet i utlåtande 1969:35, där det bl. a.
anfördes:

Mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen
finns en samordning, som innebär att den som drabbas av yrkesskada
under de första 90 dagarna efter skadefallet får ersättning från sjukförsäkringen
enligt samma regler som vid andra sjukdomsfall. Enligt utskottets
mening är samordningsreglerna av mycket stort värde. Eftersom
flertalet yrkesskador är lindriga och relativt snabbt övergående, betyder
samordningen att det besvärliga prövningsförfarandet huruvida en yrkesskada
verkligen föreligger numera bara behöver ske i omkring en tiondel
av alla fall. Med hänsyn härtill kan utskottet inte ställa sig bakom ett
förslag, som leder till en uppbrytning av det nuvarande systemet.

Efter en redogörelse för vissa reformer på socialförsäkringsområdet
uttalade utskottet att fortlöpande förbättringar självfallet kom att
genomföras av både yrkesskade- och sjukförsäkringen. På hemställan av
utskottet avslog riksdagen motionen.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner om ändring av vissa regler

SfU 1971:18

6

angående samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande 1970:79 följande:

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen konstaterat att samordningen
mellan den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen inte är
tillfredsställande. Den i motionerna behandlade frågan illustrerar ytterligare
detta förhållande. Det är enligt utskottets mening i hög grad angeläget att
man kommer fram till enklare och mer lätthanterliga regler, som
utesluter konsekvenser av den art som påtalas i motionerna. Utskottet
har inhämtat att man inom Kungl. Maj:ts kansli överväger direktiv till en
utredning som skall behandla samordningen mellan den allmänna
försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Enligt utskottets mening är det
lämpligt att man i det sammanhanget överväger det i motionerna påtalade
problemet. Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Riksdagen följde utskottet och expedierade riksdagsskrivelse 1970:389
till Kungl. Maj:t.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har chefen för
socialdepartementet anmält sin avsikt att begära bemyndigande att
tillsätta en utredning med uppgift att se över yrkesskadeförsäkringens
förmåner. Utredningen skall dessutom överväga en överflyttning av
handläggningen av yrkesskadeärenden i första instans från riksförsäkringsverket
till de allmänna försäkringskassorna. Utredningen ingår som ett led
i strävandena att åstadkomma större social rättvisa i arbetslivet.

Genom beslut den 30 april 1971 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att företa
den nämnda översynen av yrkesskadeförsäkringen m. m.

Utskottet

Förevarande motioner aktualiserar vissa frågor som rör yrkesskadeförsäkringen.

I motionen 1971:477 hemställs om översyn av samordningsreglerna i
lagen om allmän försäkring i syfte att lindra nuvarande reduktion av
folkpension och tilläggspension då livränta från yrkesskadeförsäkringen
samtidigt utgår. 1 motionen 1971:711 framförs önskemål om allmänna
förbättringar av yrkesskadeförsäkringens förmånssida. Vidare förordas att
nuvarande invaliditetsbedömning inom yrkesskadeförsäkringen, grundad
på i huvudsak medicinska faktorer, överges till förmån för den invaliditetsbedömning
som gäller inom den allmänna försäkringen och som
bygger på den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom arbete.
En regelbunden omprövning av invaliditetsgraden i de fall där livränta
beviljats föreslås också. I motionen 1971:1228 ifrågasättes om inte
yrkesskadeförsäkringen spelat ut sin roll som självständig försäkringsform
och tiden är inne att successivt foga in yrkesskadeförsäkringen i den
allmänna försäkringen. Motionärerna hemställer att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att utreda detta problem.

Genom beslut den 30 april 1971 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att
företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m. Enligt vad utskottet

SfU 1971:18

7

inhämtat skall utredningen pröva frågan om samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och socialförsäkringarna i övrigt. Den skall också
behandla frågan om en utbyggnad av yrkesskadeförsäkringens förmåner
och undersöka förutsättningarna för att undanröja skillnader i invaliditetsbedömning
mellan yrkesskadeförsäkringens regler och reglerna om
förtidspension inom den allmänna pensioneringen. Något initiativ från
riksdagens sida i anledning av motionen 1971:477 och motionen
1971:711, såvitt gäller här berörda frågor, är därför inte erforderligt.

Beträffande frågan om en regelbunden omprövning av invaliditetsgraden
i de fall där livränta beviljats vill utskottet framhålla att riksförsäkringsverket,
som är första instans, i regel strävar efter att ge beslut om
invalidlivränta tidsbegränsad giltighet i de fall där inte en bestående
invaliditetsgrad från början klart kan förutses. Sådana beslut är vanliga
och leder till att en omprövning av livräntan måste ske när tidsbegränsningen
löpt ut. Denna ordning framstår enligt utskottets bedömning sorn
välgrundad och är av olika skäl att föredra framför ett system där
samtliga utgående invalidlivräntor skulle göras till föremål för regelbunden
omprövning, helt oberoende av om mellankommande omständigheter
inträffat eller ej. En genomgång av hittillsvarande handläggningsrutiner
i invaliditetsärenden kommer med all sannolikhet att ske under den
förenämnda utredningens arbete, varvid den nu berörda frågan kan bli
uppmärksammad. Utskottet utgår från att utredningen därvid kommer
att föreslå de ändringar och förbättringar som är påkallade. Med det
anförda anser sig utskottet ha besvarat motionen 1971:711 i denna del.

Frågan om ett inordnande av yrkesskadeförsäkringen i det allmänna
socialförsäkringssystemet utreddes av yrkesskadeutredningen. I sitt år
1966 avlämnade betänkande föreslog utredningen att någon fristående
försäkring för yrkesskada inte längre skulle finnas och att den allmänna
försäkringen i stället skulle svara för försäkringsskyddet även vid sådan
skada. I åtskilliga avseenden föreslogs avvikelser för yrkesskadornas del
från de regler som gäller för beräkning av förmåner inom den allmänna
försäkringen. Då yrkesskadeutredningens förslag redovisades i en proposition
till 1967 års riksdag, konstaterades att förutsättningar inte förelåg
för att åstadkomma en omläggning av den allmänna försäkringen så att
det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli överflödigt. Den rent formella
samordningen av yrkesskadeförsäkringen med den allmänna försäkringen
borde inte heller tillmätas något egenvärde, särskilt när den som utredningen
föreslagit måste förenas med en omfattande specialreglering för
yrkesskadorna.

Enligt utskottets mening står sig den bedömning som statsmakterna
gjorde år 1967 alltjämt. Så länge behov föreligger av speciella yrkesskadeförmåner
som komplement till den allmänna försäkringens förmåner kan
skäl anföras för att behålla yrkesskadeförsäkringen som en särskild
socialförsäkringsgren. Utskottet föreställer sig emellertid att den nya
utredningens uppdrag att förbättra samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och socialförsäkringarna i övrigt kan utgöra grunden för en
ytterligare sammansmältning av försäkringsgrenarna. De synpunkter som

SfU 1971:18

8

ligger bakom det särskilda utredningskravet i motionen 1971:1228
kommer därigenom att bli beaktade. Någon särskild framställning från
riksdagens sida i anledning av motionsyrkandet är inte erforderlig.

Med hänvisning till det anförda får utskottet således hemställa

att motionerna 1971:477, 1971:71 1 samt 1971:1228, såvitt nu är i
fråga, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar

ERIC CARLSSON

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Fredriksson (s), Lundberg
(s), Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), fröken Sandell (s), herr
Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m),
Nordberg (s), fröken Pehrsson (c), herrar Hermansson i Malmberget
(vpk), Marcusson (s), Andersson i Nybro (c) och fröken Bergström (fp).

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.242 S