Socialförsäkringsutskoitets betänkande nr 15 år 1971

SfU 1971:15

Nr 15

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap.

Utskottet har i ett sammanhang behandlat följande två motioner,
nämligen

1) motionen 1971:721 av herrar Romanus och Ahlmark, i vilken
hemställts ”att riksdagen beslutar om utsträckt rätt till havandeskapsledighet
och tilläggssjukpenning för mödrar, vilkas barn vistas på sjukhus,
på det sätt som anges i motionen, samt att vederbörande utskott
utarbetar erforderlig lagtext.”

2) motionen 1971:723 av herr Romanus m. fl., i vilken hemställts ”att
riksdagen beslutar om följande ändring av 3 kap. 13 § lagen om allmän

försäkring:

(Nuvarande lydelse)

Även om 1

Sjukpenningen utgår tidigast
från och med den sextionde dagen
före den beräknade tidpunkten
för nedkomsten och senast från
och med förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då
kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete
och längst till etthundraåttionde
dagen efter förlossningen
eller efter den tidigare dag då
sjukpenningen började utgå. Rätten
till fortsatt sjukpenning upphör,
om kvinnan under nämnda
tid utför förvärvsarbete under mer
än trettio dagar. Därvid medräknas
ej dag då barnet åtnjuter
sjukhusvård.

Från och med den trettionde
dagen efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan
har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet i sin
vård.

Sjukpenning för

Till sjukpenning

(Föreslagen lydelse)
kap 4 §.

Från och med den trettionde
dagen efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan
har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet i sin
vård.

- annat föranleda.

— ej barntillägg.”

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 15.

SfU 1971:15

Gällande bestämmelser

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har enligt lagen om allmän
försäkring vid barnsbörd rätt till moder skap spenning. Denna utgör 1 080
kr. Vid flerbörd tillkommer 540 kr. för varje barn utöver ett. Av
moderskapspenningen kan den försäkrade lyfta 300 kr. före nedkomsten,
dock tidigast 1 20 dagar före den beräknade tiden härför. Om en kvinna,
som har rätt till moderskapspenning, skulle vara sjuk, är hon avstängd
från rätt till grundsjukpenning fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m.
tjugonionde dagen därefter.

Därest en kvinnlig försäkrad i anledning av barnsbörd avhåller sig från
förvärvsarbete, har hon enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring rätt
till tilläggssjukpenning, även om sjukdom inte föreligger. En förutsättning
är dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade
tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit placerad i
sjukpenningklass nr 3 eller högre, dvs. haft minst 2 600 kr. i
arbetsinkomst, eller skulle ha varit placerad i sådan sjukpenningklass, om
hon fyllt 16 år. Sjukpenningen utgår tidigast fr. o. m. den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast
fr. o. m. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår under högst 180 dagar,
dock endast för dag då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Därest
kvinnan under 180-dagarsperioden utför förvärvsarbete under mer än 30
dagar, förlorar hon rätten till fortsatt sjukpenning. Därvid medräknas ej
dag, då barnet åtnjuter sjukhusvård. Fr. o. m. den trettionde dagen efter
förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenningen endast under förutsättning
att kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i
sin vård. Barntillägg utgår ej till sjukpenning vid barnsbörd.

Motionerna

1 motionen 1971:721 framhålls att syftet med tilläggssjukpenningen
under havandeskapsledighet är — framför allt under den senare delen av
ledigheten — att ge modern ekonomisk möjlighet att avstå från
förvärvsarbete för att vara tillsammans med barnet. Med hänsyn därtill
vore det enligt motionärerna rimligt att den moder, vars barn måste vistas
på sjukhus efter förlossning, fick möjlighet att ”skjuta upp” havandeskapsledigheten
tills barnet kan komma hem. Rätten till ledighet och
tilläggssjukpenning borde alltså enligt motionärerna gälla under totalt sex
månader, även om modern förvärvsarbetar under den tid då barnet är på
sjukhus.

I motionen 1971:723 kritiseras den av 1969 års riksdag beslutade
lagändringen, att modern får förvärvsarbeta högst 30 dagar utan att
förlora rätten till fortsatt tilläggssjukpenning. Motionärerna ansluter sig i
allt väsentligt till vad Landsorganisationen (LO) anförde i sitt remissyttrande
över det förslag som låg till grund för lagändringen. Organisationen
ansåg, att kvinnan skulle få arbeta obegränsat antal dagar utan att gå
miste om sjukpenning för återstoden av de 1 80 dagar, som havandeskaps -

SfU 1971:15

ledigheten omfattar. Syftet med lagstiftningen bör enligt motionärerna
vara att genom tilläggssjukpenning ge kvinnan möjlighet att vara hemma
i sex månader, inte att genom ekonomiska påtryckningsmedel göra det
oförmånligt för henne att förvärvsarbeta under denna period så länge hon
önskar. Motionärerna vill därför att regeln slopas.

Tidigare behandling

Regeln att förlossningsdagen utgör sista dag som utgångspunkt för
beräkning av 180-dagarsperioden infördes genom 1954 års lag om
moderskapshjälp och överfördes oförändrad i lagen om allmän försäkring
(AFL). Efter dess tillkomst har regeln inte varit föremål för uppmärksamhet
inom riksdagen.

1 propositionen med förslag till lag om moderskapshjälp (prop.
1954:144) erinrade departementschefen bl. a. om den av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 antagna konventionen
nr 103 om skydd vid havandeskap och barnsbörd. Enligt denna
konvention skulle kvinnor, på vilka konventionen var tillämplig, ha rätt
till kontant ersättning under havandeskapsledighet, som skulle avse minst
tolv veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten
om minst sex veckor. Departementschefen pekade även på den
bestämmelse i arbetarskyddslagen (§ 35), som förbjuder kvinna att arbeta
i vissa yrken under de sex första veckorna efter förlossningen. Med
hänvisning härtill tillstyrkte departementschefen på nu ifrågavarande
punkt det utredningsförslag, som låg till grund för propositionen.

Den nu gällande regeln, som medger kvinnan rätt att förvärvsarbeta
högst trettio dagar under 180-dagarsperioden, utan att förlora rätten till
fortsatt sjukpenning, infördes genom en år 1969 beslutad lagändring.
Dessförinnan gällde som förutsättning för rätten till sjukpenning vid
barnsbörd att kvinnan helt avhöll sig från förvärvsarbete under den tid då
sjukpenning skulle utgå.

Den förut gällande regeln var hämtad från 7 § lagen om moderskapshjälp.
I propositionen erinrade departementschefen om den bestämmelse
i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinnan sex veckors ledighet
omedelbart före den väntade nedkomsten och som förbjuder henne att
arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna efter förlossningen.
Departementschefen framhöll, att syftet med tilläggssjukpenningen
sammanföll med tanken bakom nyssnämnda bestämmelse, nämligen att
kvinnan för sin egen och för barnets skull skall få en tids vila från sitt
dagliga arbete utom hemmet, och han ansåg det mindre välbetänkt, att
genom dispensmöjlighet från det för rätten till sjukpenning uppställda
kravet på fullständig avhållsamhet från förvärvsarbete göra avkall på detta
gemensamma syfte.

Vid 1965 års riksdag aktualiserades frågan om en uppmjukning av den
nu förevarande regeln genom ett par motioner, vari hemställdes om
utredning av frågan om möjligheterna att medge förvärvsarbete i
begränsad utsträckning i samband med barnsbörd utan att kvinnan därvid

1*-Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 15.

SfU 1971:15

förlorar tilläggssjukpenningen. Andra lagutskottet hemställde i sitt av
riksdagen godtagna utlåtande nr 37, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla att motionerna överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Utskottet underströk vikten av de skyddssynpunkter, som anlades
då ifrågavarande regler om tilläggssjukpenning infördes. Ledigheten i
samband med barnsbörd borde alltså enligt utskottet i princip vara
sammanhängande. Utskottet fann det emellertid befogat att undersöka,
om man kunde tillåta en uppmjukning av den dittills gällande regeln,
varvid utskottet syftade på sådana fall som gällde enstaka, kortare
avbrott i ledigheten, t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av
arbetskraft.

Familjepolitiska kommittén, som fick i uppdrag att utreda frågan,
föreslog att ifrågavarande regel skulle mjukas upp på det sätt som nu
gäller. I propositionen med förslag till lagändringen (prop. 1969:37)
anförde departementschefen bl. a.

Havandeskap och förlossning innebär för en kvinna avsevärd omställning
av såväl fysisk som psykisk art. Under tiden därefter medför
amningen och skötseln av barnet betydande påfrestningar. För barnet
betraktas det som en fördel om modern själv svarar för vården under den
första tiden av dess levnad. Det har därför ansetts vara av stort värde att
modern i samband med barnsbörd får en tids ledighet från arbete utom
hemmet. Detta återspeglas i lagregler som garanterar kvinnan rätt till
ledighet i samband med nedkomst.

Tilläggssjukpenningen i anledning av barnsbörd ger kvinnan ekonomiska
möjligheter att utnyttja rätten till ledighet. Detta sker genom att
tilläggssjukpenningen ersätter inkomstbortfall på grund av bortovaro från
förvärvsarbete i samband med havandeskap och barnsbörd.

Om man betraktar de båda andra alternativ som kommittén diskuterat
kan det naturligtvis från vissa synpunkter te sig tilltalande att helt slopa
nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 180-dagarsperioden kunna
få tilläggssjukpenning för varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete
men vara utesluten från förmånen endast för dag då hon haft
förvärvsarbete. Kvinnan utsätts då inte för något ekonomiskt tryck att ta
ut ledigheten i ett sammanhang. I stället får hon möjlighet att bestämma
om avbrott i ledigheten utifrån sina egna personliga önskemål.

Obegränsade avbrottsmöjligheter innebär emellertid också att man
låter de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat förmånen av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd och som legat bakom dess utformning, helt träda i
bakgrunden. Enligt min mening bör en sådan utveckling inte eftersträvas.
Som kommittén framhåller är det fortfarande från såväl den enskildes
som samhällets synpunkt av stort värde att ledigheten tas ut sammanhängande.
Om möjligt bör det då finnas ett effektivt medel att
uppmuntra och påverka kvinnan att ta ut ledighet på sådant sätt. Något
annat medel än att inom moderskapsförsäkringen reglera möjligheterna
till ledighetsavbrott synes därvid inte kunna komma i fråga. Bestämmelser
inom arbetarskyddslagstiftningens ram skulle uppenbarligen bli föga
smidiga om de skulle kunna fylla kravet på effektivitet.

Oavsett hur man värderar de för- och nackdelar som är förenade med
detta alternativ är emellertid ett avgörande skäl mot att nu gå på denna
lösning att man — som kommittén framhållit — skulle kunna föregripa

SfU 1971:15

kommitténs behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. En
lösning enligt detta alternativ skulle dessutom gå längre än vad riksdagen
uppenbarligen åsyftat i de framställningar som legat till grund för
kommitténs uppdrag på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det
anförda kan jag inte förorda en sådan lösning.

De skedda övervägandena leder följaktligen till att den metod
kommittén förordat kommer i blickpunkten. Inte heller detta alternativ
är invändningsfritt. Också en begränsad eftergift i kravet på sammanhängande
ledighet minskar lagstiftningens effektivitet när det gäller att bevaka
de grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestämd gräns
för möjligheterna till avbrott kan detta också tänkas föra med sig
nackdelar av samma slag som visat sig förbundna med nuvarande ordning.
Varje avsteg från kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete torde
vidare medföra visst administrativt merarbete. Fördelen med alternativet
är emellertid att detta kan utformas så att stelheten i den nuvarande
regeln mjukas upp väsentligt samtidigt som lagstiftningen alltjämt vilar på
principen om sammanhängande ledighet. Dessutom blir de administrativa
svårigheterna begränsade. Jag bedömer det således möjligt att nå en
godtagbar lösning efter den linje kommittén valt.

När det gäller att fastställa det tillåtna antalet avbrottsdagar får en
avvägning ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och vårdintressena
kräver att ledigheten i regel inte splittras upp av ett stort antal avbrott
eller avbrott som sträcker sig över långa perioder. Samtidigt måste
emellertid beaktas att önskemålen och behoven när det gäller ledighetsavbrott
kan variera betydligt bland kvinnorna. Ett tillgodoseende så långt
möjligt även av dem som vill ha större avbrottsmöjligheter minskar risken
för att kvinnorna kommer i konflikt med begränsningsregeln. Mot
bakgrund av det anförda bör kommitténs förslag att bestämma antalet
möjliga avbrottsdagar till trettio kunna godtas.

I anledning av propositionen väcktes motioner, vari framställdes bl. a.
samma yrkande som det nu förevarande.

Andra lagutskottet behandlade propositionen och motionsyrkandena i
utlåtandet 1969:40, som godkändes av riksdagen. Utskottet anförde bl. a.

Framför allt vill utskottet understryka att syftet med reglerna om
tilläggssjukpenning vid barnsbörd är att ge kvinnan möjlighet till vila och
återhämtning i samband med den fysiska och psykiska påfrestning, som
graviditeten och nedkomsten medför samt att ge henne möjlighet att till
gagn för barnet svara för vården av detta under den första tiden. Dessa
skydds- och vårdsynpunkter, som enligt utskottets bedömning alltjämt
måste tilläggas väsentlig betydelse, låter sig inte i tillräcklig grad förena
med ett system där det utan några konsekvenser i försäkringshänseende
överlåtes åt kvinnan själv att bestämma i vilken omfattning hon skall
utnyttja ledigheten. En fortsatt regel, som föreskriver förlust av rätt till
tilläggssjukpenning och därigenom uppmuntrar och påverkar kvinnan att
ta en sammanhängande ledighet i samband med barnsbörden, bör alltjämt
finnas. Å andra sidan bör regeln inte utformas så snävt som den gällande
utan ge kvinnan möjlighet att åta sig förvärvsarbete under ett mindre
antal dagar. Propositionens förslag om 30 dagar finner utskottet utgöra
en lämplig avvägning.

Även vid 1970 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande som
det nu behandlade. Motionerna avslogs av riksdagen med hänvisning till
1969 års ställningstagande i frågan.

SfU 1971:15

Utskottet

Tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd utgår till kvinna under
en period av högst 180 dagar. Sjukpenningen får tas ut tidigast fr. o. m.
sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och
senast fr. o. m. förlossningsdagen. Kvinnan är berättigad till sjukpenning
endast för dag, då hon avhåller sig från förvärvsarbete. Sedan den 1 juli
1969 gäller att om hon under 180-dagarsperioden utför förvärvsarbete
under mer än 30 dagar upphör rätten till fortsatt sjukpenning under
resten av perioden. Före den angivna tidpunkten gällde att förvärvsarbete
redan under en dag medförde förlust av rätt till fortsatt sjukpenning.

Enligt motionen 1971:721 bör kvinnan i de fall, då barnet på grund av
förlossningsskada eller av annat skäl måste vårdas på sjukhus efter
födseln, ha rätt att skjuta upp havandeskapsledigheten tills barnet kan
komma hem. Eftersom syftet med tilläggssjukpenningen bl. a. är att ge
modern ekonomisk möjlighet att kunna avstå från förvärvsarbete för att
ta hand om sitt barn, bör enligt motionärerna rätten till tilläggssjukpenning
i dessa fall utsträckas till att gälla under totalt sex månader, även om
modern förvärvsarbetar under tid då barnet är på sjukhus.

Motionen 1971:723 tar upp regeln att kvinnan får förvärvsarbeta högst
30 dagar under 180-dagarsperioden utan att förlora rätten till fortsatt
sjukpenning under resten av perioden. Motionärerna hävdar att det bör
vara kvinnans sak att själv få avgöra hur många dagar hon vill
förvärvsarbeta under perioden. Lagstiftningens syfte bör enligt motionärerna
vara att genom tilläggssjukpenning ge kvinnan möjlighet att vara
hemma sex månader, inte att genom ekonomiska påtryckningar göra det
oförmånligt för henne att förvärvsarbeta under denna period så länge hon
vill. 30-dagarsregeln föreslås därför slopad.

Utskottet vill inledningsvis erinra om det dubbla syftet bakom reglerna
om tilläggssjukpenning vid havandeskapsledighet, nämligen dels att ge
kvinnan tillfälle till vila och återhämtning i samband med den
påfrestning, som graviditeten och nedkomsten medför, dels att ge
henne möjlighet att för barnets bästa svara för vården av detta under den
första tiden av dess levnad. Det bör också framhållas att den tidsperiod
om 180 dagar, som sjukpenningrätten avser, överensstämmer med den
regel i 1945 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av äktenskap eller havandeskap enligt vilken en kvinna med minst ett års
anställning hos samme arbetsgivare har rätt till sex månaders ledighet i
samband med nedkomst.

Vad först gäller yrkandet i motionen 1971:721 vill utskottet till en
början konstatera, att den nuvarande bestämmelsen om förlossningsdagen
som den senaste dag från vilken 180-dagarsperioden får beräknas
ursprungligen infördes genom 1954 års lag om moderskapshjälp. Av
propositionen i ämnet framgår, att man på denna punkt ville
åstadkomma en samordning med bl. a. den regel i arbetarskyddslagen
som förbjuder en kvinna att arbeta i vissa yrken under de sex första
veckorna efter förlossningen.

SfU 1971:15

Ett bifall till motionen, vari förutsättes att modern förvärvsarbetar
fram till dess barnet kommer hem från sjukhuset, skulle medföra att det
ena av de båda syftena med rätten till tilläggssjukpenning, nämligen
vårdsynpunkten, blev ensidigt tillgodosett på bekostnad av det andra,
moderns möjlighet till vila och återhämtning. Detta kan enligt utskottet
inte accepteras. Eftersom ett uppskov med havandeskapsledighet under
obegränsad tid inte gärna kan komma i fråga, skulle en ändring av
reglerna på förevarande punkt dessutom medföra svårmotiverade
tröskeleffekter. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionen.

Samma yrkande som nu framställs i motionen 1971:723 har riksdagen
på hemställan av andra lagutskottet avslagit såväl år 1969 som år 1970. I
sina av riksdagen godkända utlåtanden hänvisade utskottet till de ovan
återgivna syftena med reglerna om tilläggssjukpenning vid havandeskap.
Utskottet framhöll, att dessa skydds- och vårdsynpunkter, som alltjämt
måste tilläggas väsentlig betydelse, inte i tillräcklig grad lät sig förena med
ett system där det överläts åt kvinnan själv att utan några konsekvenser i
försäkringshänseende bestämma i vilken omfattning hon skulle utnyttja
ledigheten. Utskottet, som fann att kvinnan borde ges möjlighet att
under 180-dagarsperioden förvärvsarbeta ett mindre antal dagar, ansåg att
30 dagar utgjorde en lämplig avvägning.

Utskottet ansluter sig till den ståndpunkt i frågan, som riksdagen
sålunda intagit de senaste två åren, och vill dessutom tillägga, att ett bifall
till motionärernas förslag skulle kunna föregripa familjepolitiska kommitténs
behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. Utskottet
avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

A. att motionen 1971:721 inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1971:723 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar
ERIC CARLSSON

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s), Jonsson i
Mora (fp), Fredriksson (s), Ringaby (m), fröken Sandell (s), herr Karlsson
i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m), Nordberg (s),
fröken Pehrsson (c)*, herrar Hermansson i Malmberget (vpk)*, Marcusson
(s), Andersson i Nybro (c) och fröken Bergström (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1) vid utskottets hemställan under A. av herr Jonsson i Mora och
fröken Bergström (båda fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 6 med

SfU 1971:15

orden ”Utskottet vill” och slutar med orden ”utskottet motionen” bort
ersättas med text av följande lydelse:

”Utskottet vill (lika med utskottet) dess levnad. 1

anledning av motionen 1971:721 får utskottet till en början konstatera
att med nuvarande bestämmelser kan det sista av dessa båda syften,
vårdsynpunkten, inte bli tillgodosett i de fall då barnet, kanske under en
längre tid, måste vistas på sjukhus efter födelsen. Barnets sjukhusvistelse
kan vara så långvarig, att barnet kommer hem först nära utgången av den
sjukpenningberättigade perioden om 180 dagar eller t. o. m. efter denna
periods utgång. Moderns möjlighet att, med utnyttjande av det
ekonomiska stöd som sjukpenningen innebär, stanna hemma för att ta
hand om barnet inskränker sig då till kanske ett par dagar och kan i vissa
situationer helt bortfalla. Ett bifall till motionen skulle däremot medföra
att modern får ekonomisk möjlighet att under viss tid själv ta vård om
barnet efter en sådan sjukhusvistelse.

Ett uppskov med havandeskapsledigheten enligt motionärernas förslag
leder till att sjukpenning i nu åsyftade fall skulle kunna utgå även efter
den första tiden av barnets levnad, dvs. den tid om cirka sex månader i
samband med förlossningen som ansågs vara den väsentliga då den
ifrågavarande förmånen infördes. Enligt utskottets mening kan emellertid
i dessa fall den närmaste tiden efter sjukhusvistelse jämställas med den
första tiden av levnaden för friska barn. I detta sammanhang vill
utskottet även erinra om att riksdagen tidigare (se bl. a. 2LU 1969:13)
ställt sig positiv till att adoptivföräldrar i samband med adoption får ett
ekonomiskt stöd av ungefär samma storleksordning som inom den
allmänna försäkringen utgår i samband med barnsbörd.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att en lagändring bör
komma till stånd i enlighet med motionärernas förslag. Den utredning i
detta syfte, som kan erfordras, torde inte behöva bli omfattande.
Utskottet utgår därför ifrån att förslag till lagändringen föreläggs
riksdagen inom relativt snar framtid. Vad utskottet sålunda anfört bör
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.”

dels ock att utskottet under A. bort hemställa

”1. att riksdagen i anledning av motionen 1971:721 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning och förslag till lagändring
i enlighet med vad utskottet anfört; samt
2. att motionen 1971:721, i den mån den inte kan anses besvarad
genom vad utskottet hemställt under 1, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.”

2) vid utskottets hemställan under B. av herrar Jonsson i Mora (fp),
Ringaby (m), Björck i Nässjö (m) och fröken Bergström (fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 7 med
orden ”Samma yrkande” och slutar med orden ”därför motionen” bort
ersättas med text av följande lydelse:

”Utskottet finner att de skäl, som motionärerna anför för en

SftJ 1971:15

ytterligare uppmjukning av reglerna för tilläggssjukpenning under
havandeskapsledighet, är hållbara. Lagstiftningens syfte bör vara att
genom rätt till ledighet och tilläggssjukpenning möjliggöra för kvinnan att
avstå från förvärvsarbete under 180 dagar. Avgörandet, i hur stor
utsträckning denna möjlighet skall utnyttjas, bör ligga hos kvinnan.
Samhället bör inte ingripa styrande genom att dra in tilläggssjukpenningen
för återstoden av havandeskapsledigheten för den kvinna, som
förvärvsarbetat viss tid. Det finns inte anledning att befara att en sådan
valfrihet skulle missbrukas från mödrarnas sida till förfång för barnets
bästa.

När det gäller risken för påtryckningar mot mödrarna från arbetsgivarna,
hänvisar utskottet till vad som anförts i LO.s remissyttrande i
samband med lagändringen 1969. LO anser inte att risken blir större vid
en uppmjukning av lagen.

Utskottet vill också påpeka, att nuvarande lagstiftning i vissa fall kan
få en effekt rakt motsatt den avsedda. En kvinna som börjat
förvärvsarbeta någon gång under de första månaderna efter barnets
födelse, men som t. ex. på grund av arbetets påfrestningar inte anser sig
kunna fortsätta och därför vill utnyttja återstoden av ledigheten, kan
finna att ekonomiska skäl tvingar henne att fortsätta förvärvsarbetet,
därför att hon gått miste om rätten till tilläggssjukpenning.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att sådan ändring bör
vidtas i lagen om allmän försäkring att kvinna medges rätt till obegränsat
avbrott i havandeskapsledighet utan att rätten till tilläggssjukpenning
skall gå förlorad för återstående ledighetstid.”

dels ock att utskottet under B. bort hemställa,

”att riksdagen med bifall till motionen 1971:723 för sin del måtte
antaga följande

Förslag till

Lag om ändring i 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas att 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

13 §

Även om 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast Sjukpenningen utgår tidigast

från och med den sextionde dagen från och med den sextionde dagen

före den beräknade tidpunkten före den beräknade tidpunkten

för nedkomsten och senast från för nedkomsten och senast från

och med förlossningsdagen. Sjuk- och med förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då penningen utgår endast för dag då

kvinnan avhåller sig från förvärvskvinnan avhåller sig från förvärvsarbete
och längst till etthundraarbete och längst till etthundraåttionde
dagen efter förlossningsåttionde dagen efter förlossnings -

SfU 1971:15

(Nuvarande lydelse)

dagen eller efter den tidigare dag
då sjukpenningen började utgå.
Rätten till fortsatt sjukpenning
upphör, om kvinnan under nämnda
tid utför förvärvsarbete under
mer än trettio dagar. Därvid medräknas
ej dag då barnet åtnjuter
sjukhusvård.

Från och med den trettionde
dagen efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan
har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet i sin
vård.

Sjukpenning för

Till sjukpenning

(Föreslagen lydelse)

dagen eller efter den tidigare dag
då sjukpenningen började utgå.

Från och med den trettionde
dagen efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan
har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet i sin
vård.

- annat föranleda.

ej barntillägg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.137 S