Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 1 år 1971

SfU 1971:1

Nr 1

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion angående
avgiften till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft.

I motionen 1971: 475 av herr Hedlund m. fl. har hemställts att »riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om prövning av möjligheterna
att befria äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen, innebärande
att avgift för äldre icke behöver erläggas under visst utökat
antal år före vederbörandes pensionsålder».

Gällande bestämmelser

Den allmänna tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter och
avkastning av de fondmedel som bildats av avgifterna. Några statsbidrag
förekommer däremot inte. Avgifterna till tilläggspensioneringen är
av två slag, dels avgifter från arbetsgivare för de anställda, dels avgifter
från de försäkrade avseende inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
(tilläggspensionsavgift).

Reglerna om avgiftsskyldighet finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring,
såvitt gäller arbetsgivares avgift i 1 § och i fråga om tilläggspensionsavgift
i 3 §.

Arbetsgivaravgiften är av kollektiv natur och beräknas på summan
av vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året, sedan därifrån dragits
dels ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet
multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året,
dels för varje arbetstagare sådan del av lön som för år räknat överstiger
7,5 gånger basbeloppet. Vid beräkningen bortses även från arbetstagare
som vid årets ingång fyllt 65 år, liksom från arbetstagare vars
lön under året inte uppgått till 300 kronor.

Den försäkrade själv erlägger tilläggspensionsavgift för pensionsgrundande
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom pensionsgrundande
inkomst inte beräknas för år efter det den försäkrade
fyller 65 år finns beträffande tilläggspensionsavgiften samma övre åldergräns
som i fråga om arbetsgivaravgiften. Därjämte finns - till skillnad
från vad som är fallet beträffande arbetsgivaravgiften - en nedre
åldersgräns, eftersom pensionsgrundande inkomst inte bestäms för år
före det den försäkrade fyller 16 år. Vid bestämmande av tilläggspensionsavgiften
tillämpas en nedre och övre beloppsgräns på sätt liknande
det som gäller vid beräkningen av arbetsgivaravgift.

Riksdagen 1971. 11 sami. Nr 1

SfU 1971:1

Arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift skall utgå med samma
procentsats av avgiftsunderlaget. Procentsatsen skall vara så avvägd att
avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker pensionsutbetalningar,
förvaltningskostnader och andra utgifter som åvilar försäkringen
samt den fondering som behövs. Avgifterna flyter in till allmänna
pensionsfonden. Procentsatsen, som senast fastställts för åren
1970-1974, utgjorde för år 1970 10 %, utgör för år 1971 10,25 % och
stiger därefter med 0,25 % för varje år t. o. m. 1974 och utgör således
för sistnämnda år 11 %.

1970 års riksdag

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande som
förevarande motion. Motionerna remitterades till arbetsmarknadsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, statens avtalsverk, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk
och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Arbetsmarknadsstyrelsen och Landstingsförbundet uttalade inte någon
mening i sakfrågan. Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrkte motionerna.
Sveriges hantverks- och industriorganisation ansåg att förslaget
om avgiftsbefrielse försöksvis kunde prövas på sådana äldre som var
berättigade till s. k. äldrestöd i form av omställningsbidrag, varvid en
förutsättning dock skulle vara att detta kunde realiseras utan några kompensatoriska
höjningar av den allmänna ATP-avgiften. övriga sju remissinstanser
avstyrkte bifall till motionerna. Beträffande innehållet i
övrigt i remissyttrandena får utskottet hänvisa till andra lagutskottets utlåtande
1970:91.

Från riksförsäkringsverket inhämtades att slopande av avgifter för
år efter det de försäkrade fyllt 55 år kunde beräknas medföra behov av
ett ökat avgiftsuttag för övriga försäkrade med minst 20 % för att de
sammanlagda avgiftsintäkterna inte skulle minska.

Andra lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna. I sitt nämnda utlåtande
anförde utskottet bl. a. följande.

Motionärernas förslag omfattar en genomgripande förändring av tillläggspensioneringens
finansiering. Det innebär en väsentlig rubbning av
den principiella överensstämmelse som råder mellan avgifts- och förmånssidorna
i systemet. Förslaget innebär vidare att pensionssystemet
får en ny uppgift, nämligen att fungera som ett arbetsmarknadspolitisk!
medel. Enligt utskottets mening måste det föreligga utomordentligt starka
skäl för att man skall genomföra en sådan revidering av tilläggspensioneringens
avgiftssystem som motionärerna föreslår. Ett pensionssystem
av ATP:s typ har mycket långsiktiga verkningar. Det måste präglas
av kontinuitet och fasthet och lämpar sig därför mindre väl som ett

SfU 1971:1

arbetsmarknadspolitiskt medel. Sådana medel bör nämligen ha en viss
flexibilitet och användningen bör vara beroende av konjunkturläget och
speciella förhållanden på arbetsmarknaden eller del av denna.

Enligt utskottets mening finns det goda skäl betvivla att den föreslagna
åtgärden skulle bli så effektiv ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt
som motionärerna föreställer sig. Antalet registrerade arbetslösa
i åldern 55-65 år har de tre första kvartalen i år i genomsnitt uppgått
till ca 15 000. Detta tal bör ställas i relation till den totala arbetskraften
i samma ålder, ca 650 000 personer. Det är vidare att märka att en stor
del av de äldre arbetslösa är bosatta på sådana orter där näringslivet är
svagt utvecklat och antalet arbetstillfällen få. Om det saknas tillgång
på arbete hjälper den föreslagna åtgärden föga. I sådana fall krävs det
näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder av differentierat
och specialinriktat slag för att man skall komma till rätta med problemen.
Det anförda ger vid handen - vilket också understrukits i remissuttalandena
av bl. a. arbetsmarknadens parter - att den generella åtgärd
motionärerna förordat är mindre ändamålsenlig när det gäller att lösa
den i och för sig viktiga frågan som den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem
utgör. Det måste bedömas som lämpligare att i första hand
effektivisera och vidareutveckla det nuvarande systemet med selektiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder varjämte det är nödvändigt att man
söker lösa frågan om en ökad anställningstrygghet för den äldre arbetskraften.

Förutom vad ovan anförts finns det åtskilliga tungt vägande skäl hänförliga
till ATP-systemets konstruktion, vilka talar mot motionsförslaget.
I första hand gäller det frågor som hänger samman med avgifter för
annat förvärvsarbete än anställning. Problemen, som redovisats i riksförsäkringsverkets
remissyttrande, måste bedömas vara av den svårighetsgraden
att de skulle aktualisera en allmän omprövning av reglerna
och villkoren för företagarnas tillhörighet till försäkringen. Det skulle
alltså inte, som motionärerna anför, vara en förhållandevis enkel åtgärd
att genomföra deras förslag.

Enligt utskottets mening leder de redovisade synpunkterna till slutsatsen
att den i motionerna anvisade vägen för att hjälpa den äldre arbetskraften
inte är lämplig.

Genom beslut den 8 december 1970 biföll riksdagen utskottets hemställan
att motionerna inte skulle föranleda någon åtgärd.

Utskottet

Finansieringen av ATP-systemet sker genom avgifter och avkastning
av fondmedel. Arbetsgivare erlägger avgifter som beräknas med utgångspunkt
i den utbetalade lönesumman under ett år. Vid beräkningen
bortses bl. a. från lön till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år.
För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning betalar den försäkrade
själv avgift fram till 65 års ålder. De fastställda gränserna vid 65 år
för avgiftsuttag skall ses i samband med regeln att inkomster som åtnjutits
för år efter det denna ålder uppnåtts inte är pensionsgrundande. Avgifternas
storlek har senast fastställts för perioden 1970-1974. För år

SfU 1971:1

1971 är avgiften 10,25 % av avgiftsunderlaget. För de följande tre åren
stiger avgiften med 0,25 % per år.

I förevarande motion yrkas att riksdagen skall hemställa om prövning
av möjligheterna att slopa ATP-avgiften för äldre arbetskraft. En sådan
åtgärd skulle enligt motionärerna minska arbetsgivarnas motstånd mot
att anställa äldre arbetstagare och utgöra ett verksamt inslag bland olika
åtgärder för att garantera den äldre arbetskraften trygghet till arbete
och inkomst. Förslaget bygger på förutsättningen att de sammanlagda
ATP-avgifterna inte skall minska, vilket medför att avgiftsuttaget för
yngre arbetskraft måste ökas. Befrielse från ATP-avgift skall inte påverka
rätten till pension.

Motioner med samma yrkande avslogs av riksdagen i december förra
året. Enligt utskottets mening är de skäl som anfördes för avslagsbeslutet
och som i sin helhet redovisats i det föregående alltjämt bärande.
Utskottet får därför hemställa

att motionen 1971: 475 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1971

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), Fredriksson (s),
Ringaby (m), fröken Sandell (s), herrar Magnusson i Nennesholm (c),
Karlsson i Ronneby (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), herr Nordberg (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s)*, Andersson i Nybro (c)*,
Adolfsson (m)* och Olsson i Stockholm (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Magnusson i Nennesholm, fröken Pehrsson och herr Andersson
i Nybro (alla c) som ansett

dels att utskottets yttrande från och med det avsnitt som börjar med
orden »Motioner med» bort ha följande lydelse:

»Den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem blir allt allvarligare.
Siffror som publicerats den senaste tiden visar att arbetslösheten stiger
och att de äldre arbetstagarna ökar sin andel av det totala antalet registrerade
arbetslösa. Utvecklingen måste bedömas som mycket oroande.

Enligt utskottets mening bör alla utvägar prövas för att man skall
komma till rätta med dessa problem. Ett viktigt hjälpmedel måste vara
att stimulera företagen att anställa och behålla äldre arbetskraft. Detta
kan göras på olika sätt. En metod som genom sin generella effekt har
vissa fördelar är att göra den äldre arbetskraften billigare för företagen

SfU 1971:1

genom att - som föreslås i motionen - ATP-avgiften för denna arbetskraft
avskaffas. Härigenom skulle man vinna att arbetsgivarnas motstånd
mot att anställa äldre arbetskraft skulle minska. Att ett sådant
motstånd finns bekräftas av bl. a. inrikesministern i årets statsverksproposition.
Metoden skulle inte medföra några konsekvenser för rätten
till pension eller för möjligheterna att finansiera ATP-systemet. Förslaget
förutsätter bl. a. en höjning av avgifterna för yngre arbetskraft.
Denna höjning måste bedömas som relativt begränsad.

Eftersom möjligheterna att genomföra ATP-systemets finansiering
inte påverkas av motionärernas förslag synes man inte av den orsaken
behöva ställa sig tveksam till detsamma. Utskottet ser det som en fördel
om man genom en förnuftig fördelning av ATP-avgiften kan nå
effekter som gagnar den äldre arbetskraftens sysselsättning och som innebär
betydande fördelar för samhällsekonomin i stort.

Utskottet är alltså av den meningen att det vid sidan av de selektiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för den äldre arbetskraften, vilka
åtgärder i och för sig bör förstärkas och vidareutvecklas, skulle vara
nyttigt med en generell sysselsättningsbefrämjande stimulans av det slag
motionärerna föreslår. Det bör närmare utredas vid vilken ålder en
gräns för avgiftsuttaget bör sättas. Utredningsarbetet, som bör bedrivas
skyndsamt, måste även omfatta problem som rör egenavgifterna.»

dels ock att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 475 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.»