Näringsutskottets betänkande nr 7 år 1971 NU 1971:7

Nr 7

Näringsutskottets betänkande i anledning av proposition med förslag till
lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, m. m., jämte motion.
Ärendet

I propositionen 1971: 15 har Kungl. Maj:t efter hörande av lagrådet
framlagt förslag till

1) lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor,

2) lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsråd m. m.

I anledning av propositionen har väckts en motion, som redovisas nedan
(s. 2).

Propositionen

Lagförslagen återfinns i propositionen på s. 2—5.

Det väsentliga syftet med den föreslagna lagen om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor är att ge underlag för en bättre avvägning än hittills
mellan konsument- och företagarintressen vid utformningen av
kontraktsformulär som används på konsumtionsmarknaden i olika
branscher.

Den nya lagen skall gälla i fråga om försäljning från näringsidkare till
konsument av vara eller tjänst för enskilt bruk, liksom också beträffande
upplåtelse av nyttjanderätt till lösöre. Undantag görs för sådan verksamhet
som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.
Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken ger
möjlighet att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med
hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligt
mot konsumenten. Förbudet skall i regel förenas med vite.

För tillämpningen av lagstiftningen svarar konsumentombudsmannen
och marknadsrådet. Konsumentombudsmannen skall övervaka marknaden,
ta upp överläggningar med företrädare för näringsidkarna och föra
det allmännas talan inför marknadsrådet. Rådet skall vara enda instans
i ärenden enligt lagen. Frågor om utdömande av vite skall dock handläggas
av allmän domstol.

I samband med den nya lagen föreslås vissa följdändringar i lagen om
marknadsråd m. m.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

1 Riksdagen 1971.17 sami. Nr 7

NU 1971: 7

2

Motionen

Yrkande

I motionen 1971: 1221 av herrar Möller i Göteborg (fp) och Romanus
(fp) hemställs

”att riksdagen beslutar

att göra sådan ändring av det framlagda lagförslaget att enskild
näringsidkare ges möjlighet att föra talan om fastställelse av godtagbarheten
hos av honom använda eller planerade avtalsvillkor,

att ändra lagen (1970: 417) om marknadsråd m. m. så att möjlighet
ges att anföra besvär mot marknadsrådets beslut hos högsta domstolen;

att vederbörande utskott måtte få i uppdrag att utforma erforderlig
lagtext”.

Motivering

En generalklausul av den typ som ingår i den föreslagna nya lagen är,
säger motionärerna, trots vissa nackdelar den bästa formen för att komma
till rätta med otillbörliga avtalsvillkor. Med en sådan utformning
av lagen är det emellertid viktigt att upplysning kan ges om hur lagen
kommer att tillämpas i konkreta fall, i synnerhet som det inte på samma
sätt som i fråga om lagen om otillbörlig marknadsföring finns en utomrättslig
praxis att falla tillbaka på.

Även om marknadsrådet genom sin sammansättning är speciellt lämpat
att pröva ärenden av ifrågavarande slag bör det, anser motionärerna
vidare, av rättssäkerhetsskäl finnas möjlighet till överprövning av dess
beslut. Detta skulle, menar de, vara värdefullt för en samordning av
tillämpningen av civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Då den
civilrättsliga normbildningen främst sker hos högsta domstolen, bör besvär
över marknadsrådets beslut få anföras där utan mellaninstans.

Uppgifter i anslutning till motionen

Frågan om förhandsbesked eller fastställelsetalan beträffande avtalsvillkors
tillbörlighet berördes inte i den promemoria som ligger till
grund för propositionen men togs från vissa håll upp vid remissbehandlingen
av promemorian. Remissorganens synpunkter i ämnet redovisas
i propositionen på s. 47 f. och departementschefens ställningstagande
därtill på s. 78 f.

I motsats mot vad som föreslogs i promemorian hävdade ett par remissinstanser
att det borde ges möjlighet att föra talan mot marknadsrådets
beslut i ärenden om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. I propositionen
redovisas remissyttrandena i denna del på s. 46 f. och departementschefens
ställningstagande i frågan på s. 76 f.

NU 1971:7

3

Näringsfrihetsrådet, vars uppgifter marknadsrådet övertog vid 1971
års början, inrättades enligt beslut av statsmakterna år 1953 (prop. 1953:
103, 2LU 32). I lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet stadgades (24 §) att klagan ej
fick föras över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt lagen. I motiveringen
anförde föredragande departementschefen att rådet på grund
av sin sammansättning otvivelaktigt utgjorde en kompetent myndighet
för handläggningen av de tillståndsfrågor som det enligt lagen skulle få
att pröva. Det syntes därför ej möta betänkligheter att föreskriva att
rådets beslut i dessa ärenden ej skulle få överklagas. Departementschefen
erinrade om att motsvarande inskränkning i den administrativa
besvärsrätten gjorts på andra håll, t. ex. enligt lagen om arbetstidens
begränsning såvitt avsåg arbetarskyddsstyrelsens beslut i bl. a. tillståndsfrågor.
Vad sålunda anförts lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen.

Genom ändring i den nämnda lagen år 1966 fick näringsfrihetsrådet
befogenhet att i vissa fall av leveransvägran förelägga leverantör att leverera
varor vid vite (prop. 1966: 13, 3LU 4). Vid remissbehandlingen
av förslag i ämnet hade lämpligheten av att talan inte skulle få föras
mot rådets beslut om vitesföreläggande satts i fråga i några yttranden.
Föredragande departementschefen anförde i propositionen att erfarenheterna
av konkurrensbegränsningslagens tillämpning enligt hans mening
gav vid handen att det inte förelåg anledning att frångå principen att
näringsfrihetsrådets beslut inte skulle kunna överklagas. Han erinrade
om att rådet i fråga om sin konstruktion företedde nära parallellitet
med arbetsdomstolen, vars beslut inte heller kan överklagas. Riksdagen
lämnade propositionen utan erinran.

Frågan om rätt att överklaga beslut av marknadsrådet behandlades
1970 i samband med antagandet av lagen om otillbörlig marknadsföring
och lagen om marknadsråd m. m. (prop. 1970: 57, 3LU 45). Föredragande
departementschefen uttalade att det var av stor betydelse att
snabbt få till stånd slutliga avgöranden i frågor om tillämpning av generalklausulen
i den förstnämnda lagen och att det därför inte borde
finnas någon möjlighet att överklaga marknadsrådets beslut. Med anledning
av ett remissyttrande, vari hävdades att en sådan ordning skulle
vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, påpekade departementschefen
att den föreslagna ordningen inte innebar någon absolut
nyhet. Marknadsrådet skulle få en sammansättning som garanterade
att dess rättstillämpning fyllde högt ställda krav på rättssäkerhet, och
dessutom skulle rättssäkerhetssynpunkten beaktas vid utformningen av
reglerna om förfarandet. I flera motioner begärdes under åberopande
av rättssäkerhetsskäl att propositionens förslag skulle ändras på sådant
sätt att marknadsrådets beslut kunde överklagas vid allmän domstol. I
en av motionerna avsågs närmast att talan mot rådets beslut skulle

NU 1971:7

4

föras direkt hos högsta domstolen. Tredje lagutskottet avstyrkte motionsyrkandena
med hänvisning till departementschefens argument och
med erinran om att talan inte kan förås mot arbetsdomstolens avgöranden.
I en reservation begärde företrädare för centerpartiet, folkpartiet
och moderata samlingspartiet att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till en instansordning i marknadsföringsmål
som gav möjlighet till överprövning av marknadsrådets beslut. Riksdagen
följde utskottsmajoriteten.

Utskottet

Utskottet har ingenting att erinra mot de föreslagna lagbestämmelserna,
vilka synes medföra en värdefull förstärkning av konsumenternas
rättsliga ställning.

I motionen begärs att lagförslagen skall kompletteras i två hänseenden.
Vad som begärs är dels möjlighet för näringsidkare att genom fastställelsetalan
hos marknadsrådet få ett bindande förhandsbesked om att
ett visst avtalsvillkor som han avser att använda inte anses otillbörligt,
dels möjlighet att föra talan hos högsta domstolen mot marknadsrådets
beslut. Sistnämnda möjlighet skulle gälla marknadsrådets beslut över huvud
taget, sålunda bl. a. också i ärenden angående otillbörlig marknadsföring.
I vad gäller behovet av förhandsbesked anför motionärerna att
avsaknaden av fast utomrättslig praxis i fråga om avtalsvillkors otillbörlighet
skapar osäkerhet för näringsidkarna. Till stöd för kravet på överprövningsmöjlighet
åberopas bl. a. principiella rättssäkerhetsskäl.

Såsom påpekas i propositionen lämnar marknadsföringslagen inte möjlighet
att erhålla bindande förhandsbesked rörande planerade marknadsföringsåtgärder.
Detta förhållande lämnade riksdagen förra året utan erinran.
Det synes olämpligt att förfarandereglerna för den nu aktuella
bedömningen av avtalsvillkor skulle avvika från dem som gäller vid tilllämpningen
av marknadsföringslagen. Något starkt behov av en förhandsprövning
med bindande verkan kan enligt utskottets mening inte
föreligga. För det första torde det inte behöva medföra några betydande
svårigheter för en näringsidkare att modifiera ett avtalsvillkor som inte
godtagits av marknadsrådet. För det andra skall en viktig uppgift för
konsumentombudsmannen vara att genom överläggningar med företrädare
för näringslivet söka skapa ett sådant bedömningsunderlag att en
anpassning till de i lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor avsedda
normerna i regel kommer till stånd utan marknadsrådets medverkan.
Med denna grundtanke i det föreslagna systemet synes det svårt att förena
den av motionärerna föreslagna ordningen, vilken skulle kunna föranleda
att inhämtande av besked från marknadsrådet blev ett ofta förekommande
inslag i planeringen av försäljningsåtgärder. I likhet med departementschefen
anser utskottet att den avsedda kontakten mellan kon -

NU 1971: 7

5

sumentombudsmannen och näringsidkarna bör ge de senare väsentligen
samma mått av trygghet som en möjlighet till bindande förhandsprövning
skulle medföra.

En grundtanke bakom den föreslagna lagstiftningen är att rättsbildningen
på området skall komma till stånd under direkt medverkan av
företrädare för konsumenter och näringsidkare. En ordning enligt vilken
högsta domstolen skulle äga ompröva den näringsrättsliga bedömning
som marknadsrådet gjort synes inte stå i överensstämmelse med denna
grundtanke. Att näringsfrihetsrådet respektive marknadsrådet fått ställning
som slutinstans har, såsom framgår av redogörelsen ovan, tidigare
godtagits av riksdagen. De argument härför som då anförts är enligt utskottets
mening alltjämt giltiga. I detta sammanhang vill utskottet framhålla
att den rättsbildning i fråga om avtalsvillkors tillbörlighet som
kommer till stånd genom marknadsrådets försorg kan antas i väsentlig
mån påverka de allmänna domstolarnas bedömning i fall då civilrättslig
prövning av motsvarande avtalsvillkor blir aktuell. Med hänsyn härtill
synes det inte finnas anledning att befara en sådan diskrepans mellan
den näringsrättsliga och den civilrättsliga regleringen på området att ett
remedium i form av en gemensam överprövningsinstans skulle erfordras.

Utskottet hemställer sålunda

1. att riksdagen bifaller propositionen 1971: 15,

2. att riksdagen avslår motionen 1971: 1221 såvitt den gäller fastställelsetalan
beträffande godtagbarheten av avtalsvillkor,

3. att riksdagen avslår motionen 1971: 1221 såvitt den gäller talan
mot marknadsrådets beslut.

Stockholm den 30 mars 1971

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson
i Glömminge (c), Andersson i örebro (fp), Haglund (s), Gustafsson i
Byske (c), Rask (s), Blomkvist (s), Wååg (s), Sjönell (c), Nordgren (m),
Möller i Göteborg (fp), fru Hansson (s) och herr Clarkson (m).

Reservation

1. beträffande fastställelsetalan av herrar Börjesson i Glömminge (c),
Andersson i Örebro (fp), Gustafsson i Byske (c), Sjönell (c), Nordgren
(m), Möller i Göteborg (fp) och Clarkson (m), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar med ”Såsom påpekas
i” och slutar med ”förhandsprövning skulle medföra” bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:

NU 1971:7

6

”Sorn ett argument mot en ordning enligt vilken bindande förhandsbesked
rörande planerade avtalsvillkor kan erhållas anförs i propositionen
att marknadsföringslagen inte lämnar motsvarande möjlighet.
En väsentlig skillnad mellan de båda aktuella områdena är emellertid,
som motionärerna framhåller, att man när det gäller avtalsvillkor
inte kan på samma sätt som när det gäller marknadsföringsåtgärder bedöma
tillbörligheten mot bakgrund av en etablerad utomrättslig praxis.
Ett underkännande från marknadsrådets sida av ett visst avtalsvillkor
som ingår som ett led i en omfattande försäljningsaktion kan medföra
vittgående ekonomiska konsekvenser för den näringsidkare som berörs.
Ett icke bindande förhandsuttalande av konsumentombudsmannen kan
inte skapa erforderligt mått av trygghet i fråga om möjligheten att tilllämpa
avsedda avtalsvillkor. För konsumenterna är det en nackdel om
ökad risk uppstår för tillämpning av avtalsvillkor som senare kommer
att betecknas som otillbörliga. Utskottet anser det därför angeläget att
den föreslagna nya lagen såsom motionärerna förordar kompletteras
med en föreskrift rörande möjlighet att på förhand föra fastställelsetalan
hos marknadsrådet beträffande godtagbarheten av avtalsvillkor.”

dels att utskottet under 2 bort hemställa
”2. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1221 i ifrågavarande
del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
i fråga om fastställelsetalan beträffande godtagbarheten av
avtalsvillkor,”

2. beträffande talan mot marknadsrådets beslut av herrar Andersson
i Örebro (fp), Nordgren (m), Möller i Göteborg (fp) och Clarkson (m),
som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar med ”En grundtanke
bakom” och slutar med ”överprövningsinstans skulle erfordras”
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

”Marknadsrådets ställningstaganden kan i åtskilliga fall få avsevärda
ekonomiska konsekvenser för de berörda näringsidkarna. Med hänsyn
härtill är det från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att rådets beslut
inte kan överklagas. Att inom rådet finns representation för näringsidkare
och konsumenter utgör inte tillräckligt skäl att avskära möjligheten
till överprövning av rådets beslut. Fastmer är det för att en diskrepans
mellan den näringsrättsliga och den civilrättsliga regleringen skall
förebyggas angeläget att högsta domstolen får möjlighet till en sådan
överprövning. I detta hänseende delar utskottet alltså motionärernas uppfattning.
”

NU 1971: 7 7

dels att utskottet under 3 bort hemställa
”3. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1221 i ifrågavarande
del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i fråga om talan mot marknadsrådets beslut”.

HARCUS BOKTR. STHLM 1971 710043