Näringsutskottets betänkande nr 53 år 1971

NU 1971:53

Nr 53

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
affärstidslagstiftning.

Ärendet

I detta betänkande behandlas åtta motioner vari föreslås att affärstidsreglering
skall gälla även efter årsskiftet 1971-1972. Motionerna
har föranletts av meddelande till riksdagen om affärstidsregleringens
upphörande vid nämnda tidpunkt.

Motionerna redovisas nedan.

Förutsättningar för motionerna

Genom Kungl. Maj:ts skrivelse 1971: 161 tillkännagavs för riksdagen
att Kungl. Maj:t beslutat att i den i 56 § riksdagsordningen stadgade
ordningen skulle göras meddelande till riksdagen rörande affärstidslagstiftningen
och att meddelandet skulle framföras av statsrådet och
chefen för handelsdepartementet Feldt. Meddelandet lämnades den 10
november 1971 och föranledde då ett debattinlägg i kammaren. Statsrådet
Feldts anförande återges som bilaga 2 till detta betänkande.

I anslutning till meddelandet hade inom handelsdepartementet upprättats
en redogörelse för 1970 års affärstidskommittés betänkande
(SOU 1971: 33) Fri affärstid samt remissyttrandena häröver. Denna
redogörelse, som tillställdes riksdagens ledamöter, återges som bilaga 3.
Redogörelsen innehåller bl. a. en framställning av nu gällande affärstidsbestämmelser.

Motionerna

Yrkanden
Motionerna är följande:

1971: 1564 av herrar Petersson i Röstånga (fp) och Karl Bengtsson i
Varberg (fp), vari hemställs att riksdagen skall besluta
att nuvarande affärstidslag förlänges,
att den kommunala dispensmöjligheten slopas samt
att affärer äger rätt till söndagsöppet fyra gånger per år efter anmälan
till kommunal myndighet,

1 Riksdagen 1971. 17 sami. Nr 53

NU 1971:53

1971: 1569 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m), vari hemställs
att riksdagen skall uttala
att en laglig reglering av affärstiderna bibehålles även efter den 1
januari 1972,

att denna reglering baseras på nu gällande affärstidslag med den
ändringen att dispensärenden i första instans behandlas av länsstyrelserna,

att i lagen eller eventuellt i motiven för densamma kraftigt understrykes
att dispensgivningen skall ske ytterst restriktivt och endast i de
fall då ett klart dokumenterat konsumentintresse av ökat öppethållande
föreligger,

1971: 1570 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen skall besluta

1. att affärstidslagen skall fortsätta att gälla tills vidare,

2. att frågan om reglering av affärstiderna bör tas upp till ny prövning
när resultatet av distributionsutredningens arbete föreligger,

1971: 1571 av herrar Komstedt (m) och Werner i Malmö (m), vari
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall som sin mening
ge till känna att nuvarande affärstidsreglering bör gälla även efter instundande
årsskifte,

1971: 1572 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
skall besluta

1. att affärstidslagen (1966: 668) förlänges att gälla fram till den 1
januari 1974,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande av en
utredning med uppgift att se över dispensbestämmelserna och utarbeta
ett bättre skydd för de handelsanställda,

1971: 1573 av herr Alf Pettersson i Malmö m. fl. (s), vari hemställs
att riksdagen skall antaga förslag till ny affärstidslag av den lydelse som
anges i motionen (se bilaga 4 till detta betänkande),

1971: 1574 av fru Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen skall
besluta

att förlänga giltighetstiden för affärstidslagen tills vidare samt
att uppdraga åt Kungl. Maj:t att föranstalta om en ytterligare översyn
av frågan och därefter förelägga riksdagen de förslag som denna
översyn kan föranleda,

1971: 1575 av herr Torwald m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen skall besluta att affärstidslagen (1966: 668) skall fortsätta
att gälla tills vidare samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall som sin mening uttala

NU 1971:53

att frågan om reglering av affärstiderna bör tas upp till ny prövning så
snart resultatet av distributionsutredningens arbete föreligger.

Motivering

I var och en av motionerna anförs ett flertal argument för bibehållande
av en affärstidsreglering. Endast undantagsvis, såsom i motionen
1971: 1564, antyds att det på konsumenthåll kan finnas intresse för
en ökad öppethållning. Här och i motionen 1971: 1569 framhålls att den
nu medgivna öppethållningstiden under vardagar visat sig tillräcklig
och inte kommit att utnyttjas fullt ut. Söndagsöppethållning tycks allmänt
betraktas som en vanlig följd av affärstidsregleringens slopande;
i synnerhet bedöms möjligheten därtill komma att utnyttjas av stormarknader.
I motionen 1971: 1569 refereras resultatet av en enkät bland
sådana butiker och uttalas farhågor för att söndagsöppethållande i kombination
med olika slags jippon kommer att bli ett viktigt konkurrensmedel
inom handeln. Om vissa butiker hålls öppna på söndagarna kommer,
sägs i ett flertal av motionerna, många andra butiker att mot sin
vilja anse sig tvungna att även de utnyttja möjligheten till söndagsöppethållning.
I motionen 1971: 1564 förutsägs att en betydande del av
inköpen kan komma att förläggas till söndagar.

Det påpekas i nästan alla motionerna att konsumenternas sammanlagda
köpkraft är begränsad och att den totala omsättningen således
inte kan väntas öka i samband med en utsträckning av öppethållningstiderna.
Strukturförändringar inom handeln beräknas allmänt bli ett
resultat av den ekonomiska belastning som en ökad öppethållning
kommer att förorsaka. I alla motionerna förutses en forcerad nedläggningstakt
inom detaljhandeln och sålunda en koncentration av denna
till större enheter. Att mindre affärer försvinner i stor utsträckning betyder,
anförs i flera av motionerna, en förlust av närhetsbutiker. Dessas
värde för konsumenterna framhävs på flera håll. En generellt sett försämrad
service anses genomgående bli en följd av strukturförändringarna.
Nedläggning av närhetsbutiker går särskilt ut över äldre och handikappade
konsumenter, framhåller man, och över huvud taget över konsumenter
som saknar tillgång till bil. I flera motioner sägs att serviceförsämringen
blir särskilt kännbar på landsbygden och i mindre tätorter.

Kostnaderna för ett ökat öppethållande, framför allt på söndagar,
måste enligt motionärerna befaras slå igenom i form av prishöjningar
för konsumenterna. Väljer handeln att tillämpa särskilda pristillägg vid
öppethållande på nya tider blir det, anförs i motionen 1971: 1572, bara
de köpstarka konsumenterna som får råd att utnyttja denna service.

Konsekvenserna för handelns personal berörs i samtliga motioner. I
de flesta åberopas opinionsyttringar bland handelsanställda mot ett ökat

NU 1971:53

öppethållande. Ett sådant kan enligt flera motioner befaras leda till
rekryteringssvårigheter för handeln och personalavgång. I några fall
hänvisas till att de handelsanställda vid en utsträckning av affärstiderna
kan ställa krav på ytterligare kommunal service i form av ökat öppethållande
av barndaghemmen. Utvidgat öppethållande inom handeln
sägs i ett par motioner kunna komma i konflikt med den allmänna
strävan efter förlängd fritid. I motionerna 1971: 1572 och 1971: 1574
uttalas farhågor för att affärstidsregleringens slopande kommer att
leda till ett utökat utnyttjande av deltidsanställda med otrygga anställningsförhållanden
och otillfredsställande sociala förmåner. Reformen
kommer också, anförs det i motionen 1971: 1569, att medföra en svår
situation för de små familjeföretagen inom handeln. Valet står för dessa
mellan att med ogynnsamma sociala konsekvenser förlänga öppethållandet
och att avstå härifrån med minskad konkurrenskraft och minskad
omsättning som resultat. Samma synpunkt återfinns i motionerna
1971: 1564 och 1971: 1575; i den senare framhålls att affärstidslagen ger
företagare och medhjälpande familjemedlemmar ett socialt skydd som
är svårt att uppnå på annat sätt.

Nuvarande dispensgivning på affärstidslagens område har, uttalas i
motionerna 1971: 1564 och 1971: 1573, på sina håll fungerat orättvist
och snedvridit konkurrensen. En mera restriktiv dispenspraxis förordas
i motionerna 1971: 1569 och 1971: 1574, medan i motionen 1971: 1573
påyrkas att dispensmöjligheten skall slopas helt. Vid bibehållande av
affärstidsregleringen bör enligt förslag i motionen 1971: 1564 medges
rätt att hålla butik öppen fyra söndagar om året efter anmälan till kommunal
myndighet. Handläggningen av dispensärenden föreslås här och
i motionen 1971: 1569 flyttas till länsstyrelserna. I motionen 1971: 1574
framförs tanken att en likformig dispensgivning skall användas som ett
styrmedel för en bättre serviceförsörjning, exempelvis genom ett joursystem
som inordnas i en kommunal serviceförsörjningsplan.

I tre av motionerna, 1971: 1570, 1971: 1574 och 1971: 1575, erinras
om det arbete som utförs av distributionsutredningen. Motionärerna anser
det oriktigt att ta ställning för ett slopande av affärstidsregleringen
innan denna utrednings resultat föreligger. I detta sammanhang kan
nämnas att det i motionen 1971: 1574 påtalas att ingen representant för
konsumenterna ingick i 1970 års affärstidskommitté.

Chefen för handelsdepartementet anmälde i sitt meddelande till riksdagen
avsikten att tillsätta en särskild nämnd med uppgift att följa utvecklingen
inom detaljhandeln sedan affärstidsregleringen upphört. I
motionen 1971: 1569 anförs som ett argument för förlängning av affärstidslagens
giltighet att det måste bli svårt att på basis av nämndens erfarenheter
lagstifta om en ny reglering tillräckligt snabbt, dvs. innan
betydande skada uppkommit.

NU 1971: 53

Distributionsu tred ningen

Distributionsutredningen (H 1970: 14; ordförande: riksdagsledamoten
Anna Lisa Lewén-Eliasson) tillkallades i februari 1970 för att göra en
utredning om varudistributionen m. m. I direktiven påpekas att varuhandeln
under 1950- och 1960-talen undergått en utveckling med å ena
sidan stark företagskoncentration samt uppkomst av dels stora, centralt
belägna butiksenheter, dels s. k. externa stormarknader ävensom övergång
till självbetjäning, å andra sidan bortfall av mindre företag och
försäljningsställen. Butikskoncentrationen har, framhålls det, inneburit
fördelar för konsumenterna i form av kostnadssänkningar och förbättrad
tillgång till varor, men den har också haft ogynnsamma verkningar.
Större insatser krävs från hushållens sida när avståndet till inköpsstället
blir längre och den personliga servicen alltmer faller bort. Hushållen
behöver ökade planerings-, transport- och lagringsresurser. Stora svårigheter
kan uppstå för vissa konsumentgrupper, främst åldringar och
handikappade samt glesbygdernas befolkning. Företagskoncentrationen
inom i synnerhet dagligvaruhandeln kan också medföra nya betingelser
för konkurrensen mellan handelsföretagen och ändrade styrkeförhållanden
inom näringslivet. Utredningen skall särskilt inriktas på de frågor
som aktualiserats av handelns strukturutveckling och som har betydelse
för konsumenterna från här berörda synpunkter. Tyngdpunkten i utredningsarbetet
skall läggas på de konsumentekonomiska och samhällsekonomiska
följderna av koncentrationen inom detaljhandeln, i första hand
dagligvaruhandeln. Genom utredningen skall i görlig mån klarläggas
vilka förutsättningar som kommer att gälla för varudistributionen i
framtiden och vilka krav som bör ställas för att konsumenternas behov
skall bli tillgodosedda. En viktig uppgift blir att göra en totalbedömning,
där inte bara de företagsekonomiska synpunkterna utan även hushållens
insatser och uppoffringar i tid och pengar beaktas. Mot bakgrunden av
en sådan totalanalys skall utredningen överväga behovet av och formerna
för samhälleliga åtgärder för att påverka handelns strukturomvandling
i sådan riktning att övervältringseffektema motverkas och att
rimliga konsumentönskemål om bl. a. olika former av närhetsservice
kan tillgodoses.

Utskottet

Affärstidslagen (1966: 668) upphör att gälla vid 1971 års utgång. Enligt
meddelande som chefen för handelsdepartementet lämnade riksdagen
den 10 november 1971 föreslår Kungl. Maj:t inte någon förlängning
av lagens giltighetstid eller annan motsvarande reglering. Till grund
för detta ställningstagande ligger betänkandet (SOU 1971: 33) Fri affärstid,
som avgivits av 1970 års affärstidskommitté, och remissyttrandena
däröver. Samtliga de motioner angående affärstidslagstiftningen som

NU 1971: 53

väckts efter meddelandet om affärstidsregleringens slopande går ut på
att en fortsatt reglering bör tillämpas. I flertalet fall förordas att den
nuvarande affärstidslagen får förlängd giltighet i oförändrad form, men
i några motioner föreslås att regleringen skall skärpas genom större
restriktivitet i fråga om dispensgivning eller än mer genom avskaffande
av denna. Längst i detta hänseende syftar motionen 1971: 1573, vari
också påyrkas att öppethållningstiden på helgdagsaftnar skall begränsas
samt att fängelsestraff och ej som nu blott bötesstraff skall kunna ifrågakomma
vid överträdelse av lagen. Utskottet vill anmärka att det lagförslag
som framläggs i denna motion synes ha utarbetats utan beaktande
av den lagtekniska översyn som gjordes innan den nuvarande
affärstidslagen fick sin slutgiltiga version. Om man vill tillgodose de
önskemål i sak som ligger bakom motionen bör detta ske inte genom
antagande av motionens lagförslag utan genom ändring i affärstidslagen
i dess nu gällande lydelse.

En förutsättning för att affärstidsregleringen inte skall åtminstone
temporärt upphöra vid årsskiftet 1971—1972 är att riksdagen före
höstsessionens slut för sin del antar förslag till lag i ämnet. Kungl. Maj:t
kan nämligen inte i tid hinna efterkomma en begäran från riksdagens
sida att ett sådant förslag skall läggas fram. Detta tycks ha förbisetts
av de motionärer som blott påyrkat ett uttalande av riksdagen om fortsatt
affärstidsreglering. I sak har samtliga motioner samma huvudsyfte.
Utskottet behandlar därför i stort sett motionerna i ett sammanhang
utan att gå in på differenser mellan dem i formellt hänseende eller i
fråga om argumentationen i detalj.

Den motivering för affärstidsregleringens slopande som ges i meddelandet
till riksdagen är i korthet följande. En lagstiftning av nuvarande
typ med undantagsbestämmelser och dispensmöjlighet är administrativt
svårhanterlig. En fortsatt reglering måste kunna tillämpas likformigt.
Möjligheterna att driva yrkesmässig detaljhandel på annat än vanlig
affärstid måste då tas bort. Eftersom detta är orealistiskt bör regleringen
avskaffas helt. En sådan reform står i överensstämmelse med
strävan att förbättra servicen till allmänheten. Konsumentintresset för
förlängt öppethållande kan svårligen bedömas på administrativ väg. Om
bedömningen i stället sker från företagsekonomiska synpunkter bör
butikernas öppethållning bli så omfattande som ett utbrett konsumentbehov
motiverar. Personalkostnaderna — med höjda tillägg för obekväm
arbetstid — bör verka återhållande på affärstiderna. Företagen
kan emellertid kompensera sig på tre sätt: genom ökad omsättning och
därmed bättre kapacitetsutnyttjande, genom pristillägg vid förlängt
öppethållande och genom allmänt sett högre priser. Det är osannolikt
att det sistnämnda alternativet blir förhärskande. Strukturomvandlingen
i detaljhandeln torde inte påverkas nämnvärt av att affärstidsregleringen
slopas. Små närhetsbutiker kan genom reformen få bättre möjligheter

NU 1971:53

att hävda sig i konkurrensen med stora enheter. Några avgörande olägenheter
för de anställda kan inte åberopas. Extra personal har hittills
stått till buds vid söndagsöppethållning. Att företagarna inte skall behöva
skyddas genom en affärstidslagstiftning ligger i det fria företagandets
natur. En särskild nämnd skall få i uppdrag att följa de fria affärstidernas
verkningar på prisnivån, på strukturomvandlingen och på de
anställdas arbetsförhållanden. Om utvecklingen blir ogynnsam kan frågan
om lagstiftning prövas på nytt.

Med utgångspunkt i denna motivering för slopande av affärstidsregleringen
skall utskottet närmare granska motionärernas argument för
fortsatt reglering. Dessförinnan vill utskottet betona att Kungl. Maj:ts
ställningstagande bygger på en grundlig utredning, under vilken skilda
intressen fått komma till tals, och att — såsom också framhållits i meddelandet
till riksdagen — remissbehandlingen ådagalagt en stor anslutning
från olika myndigheter och intressegrupper till den lösning som
föreslås. Positiva till att affärstidsregleringen slopas är bl. a. i sammanhanget
så betydelsefulla myndigheter som näringsfrihetsombudsmannen,
statens pris- och kartellnämnd och statens konsumentråd liksom också
de organisationer — KF, LO och TCO — som i första hand får anses
föra konsumenternas talan. Att en del av de tillstyrkande remissinstanserna
uttalat viss tveksamhet beträffande reformens verkningar på prisnivån
och detaljhandelns struktur gör enligt utskottets uppfattning inte
deras på ett principiellt resonemang grundade slutsats mindre övertygande.

Motionärerna tycks inte räkna med att öppethållandet på vardagar
skall öka i högre grad till följd av att regleringen slopas. Utskottet finner
detta realistiskt — redan nu stängs ju de flesta butiker ett par timmar
tidigare än affärstidslagen kräver. Vad motionärerna fruktar är
framför allt ett utbrett öppethållande på söndagarna. Utskottet vill
först framhålla att det måste betraktas som en väsentlig serviceförbättring
för konsumenterna att de får tillfälle till inköp också på söndagarna.
Behovet härav ökar inte minst till följd av att andelen förvärvsarbetande
bland kvinnorna stiger. Man kan å andra sidan på goda
grunder räkna med att söndagsöppethållningen blir av begränsad omfattning.
De ökade tillägg för obekväm arbetstid som de handelsanställda
blir berättigade till när affärstidsregleringen upphör kommer
att verka i denna riktning.

Motionärernas motvilja mot ett ökat öppethållande på söndagar synes
betingas främst av farhågor för att det skall leda till förändringar i
detaljhandelns struktur med försämrad service som följd och till en höjning
av prisnivån. Vad först gäller strukturförändringarna är farhågorna
säkerligen överdrivna. Eftersom söndagsöppethållande inte torde
komma att användas som konkurrensmedel i någon större utsträckning
kan den strukturomvandlande effekten därav inte bli annat än margi -

NU 1971:53

nell. De små närhetsbutikerna, som motionärerna särskilt vill slå vakt
om, kan genom möjligheten att tillämpa en mera flexibel affärstid få
helt andra förutsättningar än hittills att hävda sig i konkurrensen med
större detaljhandelsföretag och den nuvarande kioskhandeln. Vad gäller
prisnivån uttalas i meddelandet till riksdagen att en allmän höjning
av varupriserna synes osannolik på grund av den konkurrens som råder
på marknaden. Om särskilda pristillägg tillämpas vid förlängt öppethållande
kan kostnadshöjningarna tas ut av de konsumenter som utnyttjar
serviceförbättringen, något som enligt utskottets mening inte kan föranleda
någon erinran. I första hand bör man emellertid räkna med att
kostnadshöjningarna för de företag som utvidgar sitt öppethållande
kompenseras av en ökad omsättning som innebär att deras kapacitet utnyttjas
bättre.

Affärstidslagstiftningen är till sitt ursprung en arbetstidslagstiftning.
Motionärerna anser att hänsyn till handelns personal utgör ett motiv
för statsmakterna att bibehålla och kanske t. o. m. skärpa den nuvarande
regleringen. Utskottet delar inte denna uppfattning. Allmänna arbetstidslagen
(1970: 103) ger alla inom handeln verksamma utom personer i
företagsledande ställning samt medhjälpande familjemedlemmar i familjeföretag
ett skydd i form av maximering av arbetstiden. Arbetstidens förläggning
kan särskilt i de stora företagen genomföras på sådant sätt att
andelen obekväm arbetstid för varje anställd blir ringa. Till detta bidrar
de goda möjligheter som finns att utnyttja deltidsanställd arbetskraft.
Den ovan berörda höjningen av lönetilläggen för obekväm arbetstid
ger de anställda kompensation i de fall då ökad tjänstgöring på kvällar
och söndagar krävs av dem. Någon anledning att vidmakthålla en specialreglering
för de handelsanställda — som inte själva begär en sådan
— kan alltså inte anses föreligga, så mycket mindre som motsvarande
särbestämmelser saknas för annan personal inom servicenäringarna
med ofördelaktiga arbetsförhållanden. Av familjeföretagen inom detaljhandeln
torde många inte reflektera på att utsträcka sin öppethållning;
de som gör det kan å andra sidan stimuleras av konkurrensfördelar som
uppväger olägenheterna i fråga om arbetstiden.

I flera av motionerna anförs att det nuvarande dispenssystemet har
allvarliga nackdelar. Så till vida instämmer alltså motionärerna i ett av
huvudargumenten för att affärstidslagen bör upphöra att gälla. Som
botemedel föreslås i några motioner att dispenspraxis skall skärpas, i
andra att möjligheten att få dispens skall avskaffas helt. Utskottet delar
den av chefen för handelsdepartementet framförda uppfattningen att
det inte är försvarbart att bibehålla ett dispenssystem som trots en stor
administrativ insats inte skapar rättvisa för vare sig företagen eller konsumenterna.
Att nu införa ett ovillkorligt förbud mot öppethållande
utanför vanlig affärstid ter sig å andra sidan som en alltför drastisk
åtgärd, som skulle innebära en avsevärd serviceförsämring för konsu -

NU 1971: 53

menterna. Utskottet finner alltså att de komplikationer som dispenssystemet
medför är ett tungt vägande skäl för avskaffande av affärstidsregleringen.

I några av motionerna åberopas distributionsutredningens pågående
arbete som ett argument för att uppskjuta ställningstagandet i fråga om
affärstidsregleringens upphävande. Utredningen har emellertid själv
tillstyrkt affärstidskommitténs förslag och därvid påpekat att Kungl.
Maj:t genom att ungefär samtidigt bemyndiga chefen för handelsdepartementet
att tillsätta de båda utredningarna bedömt att affärstidsfrågan
kunde prövas för sig. Utskottet, som inhämtat att distributionsutredningen
beräknas fortsätta sitt arbete under ytterligare två år, finner
det angeläget att denna utredning inte tas till intäkt för att förhala
en reform i fråga om affärstidsregleringen.

Utskottet har ovan anslutit sig till uppfattningen att väsentliga fördelar
kan väntas uppkomma som följd av att affärstiderna blir fria men
däremot inga större nackdelar. Med hänsyn till de tvivelsmål i sistnämnda
avseende som kommit till uttryck på sina håll finner utskottet
det emellertid välbetänkt att, såsom aviseras i meddelandet till riksdagen,
en särskild nämnd, bestående av företrädare för konsumenterna och för
de anställda under ledning av en opartisk ordförande, tillsätts för att
följa och bedöma utvecklingen inom detaljhandeln i samband med att
affärstidsregleringen upphör. Utskottet förutsätter att denna nämnd får
möjlighet att låta utföra undersökningar med anlitande av myndigheter
och privata institut. Nämnden bör enligt utskottets mening kunna bli ett
effektivt instrument för att uppspåra och påtala eventuella negativa följder
av systemet med fria affärstider. Vetskapen om att den motåtgärd
som statsmakterna kan bli tvungna att överväga är en återgång till handel
uteslutande på vad som tidigare varit vanlig affärstid kommer enligt
utskottets övertygelse att medverka till att detaljhandeln på ett ansvarskännande
sätt utnyttjar den vittgående frihet som det nya systemet erbjuder.

Sammanfattningsvis finner utskottet alltså övervägande skäl tala för
att statsmakterna inte förlänger den nuvarande regleringen utan överlämnar
åt konsumenterna att genom sina köpvanor påverka detaljhandeln
att tillämpa de affärstider som vid en samlad bedömning av inköpsmöjligheter
och priser ter sig mest fördelaktiga för konsumenterna.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna 1971: 1564, 1971: 1569,

1971: 1570, 1971: 1571, 1971: 1572, 1971: 1573, 1971: 1574 och
1971: 1575.

Stockholm den 7 december 1971

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

1 * Riksdagen 1971. 17 sami. Nr 53

NU 1971: 53

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson
i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson
i Storfors (s), Rask (s), Wååg (s), Svensson i Malmö (vpk), Jonsson i
Husum (s), Gustafsson i Säffle (c), Möller i Göteborg (fp), Hovhammar
(m), fru Hambraeus (c) och herr Clarkson (m).

Reservation

av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Svensson
i Malmö (vpk), Gustafsson i Säffle (c) och fru Hambraeus (c), som
anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Affärstidslagen (1966: 668) upphör (= utskottet s. 5—7)

prövas på nytt.

I anslutning till denna motivering för slopandet av affärstidsregleringen
skall utskottet närmare behandla motionärernas argument för
fortsatt reglering. Dessförinnan vill utskottet framhålla att affärstidskommitténs
betänkande innehåller åtskilligt material som talar för en
annan slutsats än kommitténs och att vid remissbehandlingen en del av
de instanser som i handelsdepartementets redogörelse åberopas såsom
positiva till regleringens slopande har uttalat starka reservationer som
gör att deras yttranden inte kan betraktas som entydigt tillstyrkande.

Ett exempel är statens pris- och kartellnämnd, som säger sig inte
kunna finna annat än att ett ökat öppethållande kan leda till en höjning
av prisnivån eller en stegrad nedläggning av butiker och som framhåller
att möjligheterna att tillgodose konsumentbehovet av bättre närhetsbutiker
torde minska vid en ökad butiksnedläggning. Ett annat
exempel är statens konsumentråd, som anför att det är outrett vilken
inverkan ett fritt öppethållande kan få på strukturutvecklingen och
omöjligt att förutse vad det kan betyda för priserna. Myndigheter vilka
såsom rikspolisstyrelsen och veterinärstyrelsen har granskat kommitténs
förslag blott från vissa tekniska synpunkter bör naturligtvis inte
räknas som förespråkare för förslaget. Av de organisationer som brukar
anses föra konsumenternas talan baserar LO sitt tillstyrkande på en
förväntan att öppethållandet inte kommer att utökas särskilt mycket,
medan TCO tillfogar reservationen att det kan vara nödvändigt att
tillskapa specialbestämmelser så att friheten inte missbrukas.

I övrigt vill utskottet av remissinstanserna särskilt nämna servicekommittén,
som sedan 1967 utreder frågor om service i bostadsområdena.
Något starkt krav från konsumenternas sida på ökat öppethållande
kan enligt kommittén inte konstateras. Gällande affärstidslag
medger, anför den, tillräcklig serviceförsörjning i fråga om dagligvaror.
Riktlinjer för dispensgivning bör utformas med utgångspunkt i klart

NU 1971: 53

formulerade sociala och konsumentpolitiska mål. I vilken politik ingår
fria affärstider som ett medel, frågar kommittén. Distributionsfrågorna
måste, betonar den, ses som en helhet, vari affärstidsfrågan ingår som
en del.

Motionärerna räknar inte med att öppethållandet på vardagar kommer
att öka i högre grad om affärstidsregleringen slopas. Yad de framför
allt befarar är ett utbrett öppethållande på söndagarna med ofördelaktig
inverkan på detaljhandelns struktur och på prisnivån. En vanlig
uppfattning bland dem som yttrat sig över affärstidskommitténs betänkande
är att stora enheter inom handeln, framför allt av typen stormarknader,
kommer att vara särskilt benägna att hålla öppet på söndagar. Det
är sannolikt att specialerbjudanden och jippon kommer att utnyttjas av
sådana butiker för att locka konsumenterna att förlägga en stor del av
sina inköp till söndagarna. En konsekvens kan bli att många mindre
företag nödgas mot sin vilja börja med söndagsöppethållning för att
söka hävda sig i konkurrensen. En strukturpåverkande förskjutning av
handeln till de stora enheterna synes emellertid ofrånkomlig. En sådan
tycks ingå i förutsättningarna när »ökad omsättning och därmed bättre
kapacitetsutnyttjande» i meddelandet till riksdagen nämns som en primär
möjlighet att motverka kostnadsstegring till följd av söndagsöppethållning.
Eftersom konsumenternas totala köpkraft är i stort sett given
kan ökad omsättning inte gärna uppnås av en del företag utan att omsättningen
minskar för andra. Om de senare, såsom är sannolikt, till
stor del är mindre närhetsbutiker, blir följden en försämrad service särskilt
för sådana konsumentgrupper som äldre och handikappade. Förespråkarna
för affärstidsregleringens avskaffande framställer gärna en
dylik utveckling som en marginell företeelse i storstäderna. Det är emellertid
långt ifrån omöjligt att ett antal strategiskt placerade stormarknader
på olika håll i landet kan med hjälp av söndagsöppethållning
komma att kraftigt påverka detaljhandelns struktur också i andra regioner
än storstadsområdena. Om den redan förut snabba strukturomvandlingen
inom detaljhandeln på detta sätt påskyndas åtföljs alltså den
serviceförbättring som söndagsöppethållningen kan medföra för vissa
grupper av konsumenter av en långt mera påtaglig serviceförsämring
för andra konsumentgrupper.

En annan sannolik följd av ett ökat öppethållande på söndagar är att
prisnivån höjs så att företagen får täckning för de merkostnader som
detta öppethållande förorsakar. Att tillämpa olika prissättning på vardagar
och söndagar kan knappast bli någon vanlig metod. En allmän
höjning av prisnivån i en tid av även eljest stigande levnadskostnader
inger stark oro.

Affärstidslagstiftningen är till sitt ursprung en arbetstidslagstiftning.
Numera framstår detta inte som dess mest centrala funktion. Förespråkarna
för affärstidslagens avskaffande tar emellertid enligt utskottets

NU 1971:53

uppfattning inte tillräcklig hänsyn till de verkningar som uppkommer
för handelns personal. De handelsanställda får visserligen om lagen slopas
höjda tillägg för arbete på obekväm arbetstid enligt den överenskommelse
som arbetsmarknadspartema på detaljhandelns område träffat.
Denna arbetsmarknadssektor kännetecknas emellertid av låg organisationsfrekvens
och stort utnyttjande av deltidsanställda med otillfredsställande
sociala förmåner och ringa anställningstrygghet. För
denna kategori torde affärstidslagen inte sakna betydelse. Lagen ger
också ett socialt skydd åt företagare och medhjälpande familjemedlemmar
i familjeföretagen inom detaljhandeln, för vilka personer allmänna
arbetstidslagen (1970: 103) inte gäller.

I flera av motionerna anförs att det nuvarande dispenssystemet har
allvarliga brister. Så till vida instämmer alltså motionärerna i ett argument
som affärstidskommittén, vissa remissinstanser och regeringen ansett
särskilt tala för att affärstidslagen bör upphöra att gälla. I motionerna
dras emellertid inte samma slutsats. Vissa motionärer vill helt
avskaffa dispensmöjligheten, andra förordar en skärpt dispenspraxis,
eventuellt med länsstyrelsen som dispensmyndighet. Den förstnämnda
gruppen motionärer befinner sig i viss mån på samma linje som regeringen,
vilken anser ett i princip ovillkorligt förbud mot öppethållande
på annan tid än vanlig affärstid vara det enda alternativet till fria affärstider.
Enligt chefen för handelsdepartementet skulle det alternativet
t. o. m. behöva innebära att försäljningen från kiosker och bensinstationer
utanför vanlig affärstid skulle försvinna. Att slopa alla möjligheter
till försäljning på andra tider än de traditionella finner utskottet
vara en alltför drastisk åtgärd, som skulle innebära en onödig serviceförsämring
för konsumenterna. Däremot bör det enligt utskottets mening
vara fullt möjligt att med hjälp av tillämpningsföreskrifter, utfärdade
av Kungl Maj:t, åstadkomma ett system med likformigt verkande
dispensregler som kan accepteras av såväl handeln som konsumenterna.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t i samband med ett beslut om bibehållande
av affärstidsregleringen vidtar åtgärder för att skärpa och
förenhetliga dispenspraxis. I det sammanhanget torde Kungl. Maj:t få
anledning att överväga om en överflyttning av dispensgivningen till
länsstyrelserna skulle gagna detta syfte. Initiativ till en sådan administrativ
förändring kan givetvis tas när som helst under affärstidslagens giltighetsperiod.

I några av motionerna erinras om distributionsutredningens pågående
arbete. Ställningstagandet i fråga om affärstidsregleringens upphörande
eller fortbestånd bör, menar motionärerna, uppskjutas till dess utredningens
resultat föreligger. Utskottet finner denna synpunkt tungt vägande.
Det är obestritt att strukturutvecklingen inom detaljhandeln inte
förblir opåverkad av ett slopande av affärstidsregleringen. Distributionsutredningens
uppgift är just att undersöka strukturomvandlingen inom

NU 1971: 53

handeln och dess verkningar. Att innan utredningen avslutat sitt arbete
genomföra en förändring som innebär att ett väsentligt strukturpåverkande
medel avskaffas strider enligt utskottets mening mot den praxis
att om möjligt invänta pågående utredningars resultat som statsmakterna
eljest på goda grunder tillämpar.

I meddelandet till riksdagen aviseras att en särskild nämnd, bestående
av företrädare för konsumenterna och för de anställda under ledning
av en opartisk ordförande, skall tillsättas för att följa och bedöma
utvecklingen inom detaljhandeln sedan affärstidsregleringen upphört.
Initiativet, som tyder på att regeringen inte är helt övertygad om
att den avsedda förändringen saknar skadeverkningar, är naturligtvis
under givna förutsättningar att hälsa med tillfredsställelse. Utskottet
vill dock anmärka att tillkomsten av en sådan nämnd ger mycket ringa
skydd mot sådana negativa effekter av affärstidsregleringens slopande
som utskottet i likhet med motionärerna förutser. Innan nämnden —
vars uppgift för övrigt är mycket likartad distributionsutredningens —
har hunnit göra sina rön och påkalla nödvändiga åtgärder från statsmakternas
sida hinner en eller flera faser i en irreversibel strukturomvandlings-
och prishöjningsprocess passera.

Sammanfattningsvis anser utskottet att statsmakterna inte i nuvarande
läge bör avhända sig möjligheten att genom reglering av affärstiderna
påverka strukturutvecklingen inom detaljhandeln och hålla tillbaka prisstegringarna.
Under den tid som gått sedan affärstidslagen antogs 1966
har det alltmera blivit uppenbart att allvarliga skador kan uppstå om
samhällsutvecklingen på väsentliga områden får styras utifrån rent
företagsekonomiska bedömningar. Exempel härpå kan hämtas från
många områden — regionalpolitik, miljöpolitik, trafikpolitik, samhällsplanering
i stort. Distributionsutredningens uppgift passar väl in i detta
mönster. Utskottet föreslår att riksdagen i så måtto tillmötesgår motionärerna
att affärstidslagen får fortsätta att gälla i tre år, dvs. den tid
som erfordras för att distributionsutredningens arbete skall hinna avslutas
och dess resultat bedömas.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 1564, 1971: 1569,
1971: 1570, 1971: 1571, 1971: 1572, 1971: 1573, 1971: 1574 och
1971: 1575

dels för sin del antager förslag till lag om fortsatt giltighet av
affärstidslagen (1966: 668) enligt bilaga 1,
dels som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om dispensgivning på affärstidslagens område.»

NU 1971:53

Bilaga 1

(tillhör reservationen)

Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av affärstidslagen (1966: 668)

Härigenom förordnas, att affärstidslagen (1966: 668), som gäller till
och med den 31 december 1971, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1974.

NU 1971: 53

Bilaga 2

Meddelande till riksdagen angående affärstidslagstiftningen

Anförande i kammaren onsdagen den 10 november 1971 av herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet Feldt

Herr talman! Enligt den nu gällande affärstidslagen (1966: 668), som
trädde i kraft den 1 januari 1967, får yrkesmässig detaljhandel bedrivas
endast under tid som anges i lagen eller som medges med stöd av lagen.
Vanlig affärstid enligt lagen är vardagar mellan klockan 8 och 20. Om
det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse,
skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av kommunfullmäktige
medge affärstid utöver den vanliga. Vissa slag av försäljning är undantagna
från lagens tillämpning.

Denna lag, som vid sitt ikraftträdande ersatte den förut gällande
butiksstängningslagen, gäller till utgången av år 1971. Om affärstidslagens
giltighet inte förlängs, kommer således detaljhandelsföretagen att
fritt få bestämma de tider, under vilka butikerna kan hållas öppna.

När frågan om affärstidsregleringen behandlades år 1966, ansågs det
lämpligt att under en femårsperiod pröva en enklare och friare reglering
än den som förut tillämpades. Härigenom skulle man få bättre underlag
för att bedöma om regleringen kunde upphöra utan att olägenheter
uppstod för olika intressegrupper. Särskilda sakkunniga, 1970 års
affärstidskommitté, har undersökt vilka verkningar som kan tänkas
uppkomma vid fria affärstider. De har i betänkandet (SOU 1971:33) Fri
affärstid föreslagit att regleringen slopas helt. Remissbehandlingen av
kommitténs betänkande har visat, att det föreligger en stor anslutning
till detta förslag från olika myndigheter och intressegrupper. Ett antal
remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till tanken att släppa
affärstiderna fria med hänsyn till att negativa effekter kan uppstå för
såväl konsumenterna som de anställda och de mindre företagen. Även
remissinstanser som ansluter sig till förslaget uttalar tveksamhet till
kommitténs bedömningar av effekterna på prisnivån och strukturomvandlingen
i handeln.

Erfarenheterna vid tillämpningen av den nu gällande affärstidslagen
ger vid handen, att en lagstiftning av detta slag med undantagsbestämmelser
och dispensmöjlighet är administrativt svårhanterlig. I många fall
har den lett till att konsumenternas servicebehov blivit olika behandlade
och att företagens inbördes konkurrensförhållanden snedvridits. Knappast
någon remissinstans anser sålunda att lagen i dess nuvarande utformning
kan bibehållas. De som önskar en fortsatt reglering av affärstiderna
har i allmänhet uttalat att lagreglerna måste omarbetas, bl. a.
för att få till stånd en mera likformig tillämpning av dispensregeln.

NU 1971:53

Tänkbara åtgärder för att komma ifrån nuvarande olägenheter är av två
slag: antingen att slopa regleringen helt eller att ta bort möjligheterna
att driva yrkesmässig detaljhandel på annan tid än vanlig affärstid.

Det sistnämnda alternativet kan dock knappast anses realistiskt. Det
skulle innebära att försäljning som sedan länge bedrivits på andra tider
skulle försvinna, t. ex. försäljning från kiosker och bensinstationer. En
sådan försämring av handelns service till allmänheten kan inte godtas.

Det bör i stället vara en strävan att i rimlig utsträckning förbättra
servicen till allmänheten. Härvid måste beaktas att kostnaderna inte får
bli för höga. Kommittén har ansett att förlängt öppethållande kommer
att tillämpas endast i sådana situationer där det är lönsamt och att förutsättningar
härför föreligger i så begränsad omfattning att någon inverkan
på den allmänna prisnivån knappast kan väntas.

Utvecklingen i fråga om affärernas öppethållande under senare år
samt uttalanden från vissa ledande företag och företagsgrupper talar för
att kommitténs slutsats är riktig, i vart fall vad angår öppethållande på
sen kvällstid.

Det är emellertid givet, att någon säker slutsats inte kan dräs om vilka
förändringar av öppethållandetiderna som kan inträffa, om alla formella
hinder undanröjs, och om vilken inverkan sådana förändringar
kan ha på företagens kostnader och priser. Det är inte heller troligt, att
fria affärstider kommer att tillgodose alla konsumenters behov av att
kunna handla på andra tider än de som nu tillämpas. Det kan därför
ifrågasättas om det inte vore lämpligt att behålla någon form av affärstidsreglering
för att vid behov kunna styra utvecklingen. Kommittén har
undersökt olika sätt att liberalisera regleringen och därvid funnit att
hur man än gör så kvarstår ändå nackdelarna samtidigt som affärstiderna
knappast längre skulle begränsas. Det avgörande synes emellertid
vara att det inte finns någon säker och hanterlig metod att på administrativ
väg bedöma konsumentintresset av förlängt öppethållande. Om
frågan i stället bedöms från företagsekonomiska synpunkter borde man
kunna räkna med att butikerna kommer att hällas öppna i en omfattning
som är motiverad av ett utbrett konsumentbehov.

Vid öppethållande som innebär obekväm arbetstid utgår lönetillägg
till de handelsanställda. Om regleringen slopas träder automatiskt en
överenskommelse i kraft som innebär att dessa tillägg höjs. Öppethållande
på sådan tid blir således kostsamt för företagen, vilket enligt kommittén
bör verka återhållande på företagen när det gäller att förlänga
affärstiden. Tre möjliga vägar synes föreligga för företagen att kompensera
sig för dylika kostnader. För det första kan kostnadsstegringen
motverkas av ökad omsättning och därmed bättre kapacitetsutnyttjande.
I andra fall kan företagen täcka de höga kostnaderna genom ett pristillägg
vid förlängt öppethållande såsom redan sker i en del fall, exempelvis
inom livsmedelshandeln och på bensinstationer. Om detta påslag

NU 1971: 53

görs fullt synligt kan konsumenten avgöra om den högre inköpskostnaden
motsvarar värdet för honom att butiken håller öppet. På vissa varuområden
slutligen, t. ex. för konsumentkapitalvaror, torde detta system
dock ej kunna användas, utan förhöjda kostnader vid förlängt öppethållande
kan komma att finansieras genom allmänt sett högre varupriser.
Det är särskilt prishöjningar av detta senare slag som kan få ogynnsamma
verkningar genom att konsumenten inte har den information
som krävs för att han skall kunna göra en riktig avvägning mellan företagens
priser och prestationer. Kunder som handlar på vanlig affärstid
får bidra till att täcka kostnaderna för att andra kunder bereds möjlighet
att göra inköp på annan tid. Det är svårt att bedöma vilket av dessa
tre alternativ som blir det förhärskande, men det är med hänsyn till rådande
konkurrensläge knappast troligt att det blir det sist nämnda.

Från olika håll har uttalats farhågor för att ökad frihet för företagen
att använda förlängt öppethållande som konkurrensmedel skulle påskynda
den pågående strukturomvandlingen i detaljhandeln. Härvid skulle
ett ytterligare bortfall av mindre närhetsbutiker kunna medföra olägenheter
för konsumenterna genom att avstånden till butikerna skulle öka.
Kommittén har emellertid funnit att öppethållandetiderna inte kan, i
förhållande till andra faktorer, tillmätas sådan betydelse som konkurrensmedel
att ett slopande av affärstidsregleringen skulle påverka strukturomvandlingsprocessen
i nämnvärd grad. Vad särskilt angår de små
närhetsbutikerna kan för övrigt ifrågasättas om inte full frihet för företag
av detta slag i fråga om sortiment och öppethållandetider kan medföra
bättre möjligheter att hävda sig i konkurrensen med de stora enheterna.

Fria affärstider kan också medföra olägenheter i form av obekväma
arbetstider för de handelsanställda och för småföretagare och deras
medhjälpande familjemedlemmar. Det avgörande även med avseende på
dessa nackdelar är emellertid i vilken utsträckning fria affärstider kommer
att utnyttjas och i vilken utsträckning ett ökat öppethållande kommer
att leda till arbete på obekväm tid för den ordinarie arbetskraften
inom handeln. Som tidigare nämnts kompenseras de anställda med högre
tillägg för obekväm arbetstid om regleringen upphör, vilket kommer
att verka återhållande på företagen när det gäller att hålla öppet på
sådan tid. Vidare har från företagshåll hävdats, att det hittills inte förelegat
några svårigheter att skaffa extra personal, t. ex. vid öppethållande
på söndagar. Med det skydd för de anställda som finns dels genom arbetstidslagstiftningen
och dels genom överenskommelsen angående höjda
lönetillägg för obekväm arbetstid synes skäl inte föreligga att ytterligare
reglera arbetstidsförhållandena för de anställda genom affärstidslagstiftning.

För företagarna själva innebär affärstidsregleringen ett visst skydd
mot en alltför lång eller obekvämt förlagd arbetstid. Det ligger emeller -

NU 1971: 53

tid i det fria företagandets natur att några sådana regler inte skall behövas
såvida inte mycket starka skäl föreligger. Ett sådant skäl skulle
vara att fria affärstider skulle medföra ett stort bortfall av små företagsenheter
med negativa konsekvenser för konsumenterna. Som nyss anfördes
är det inte troligt att affärstidsfrågans lösning i och för sig påverkar
utvecklingen på ett avgörande sätt. För flera handels- och serviceyrken
finns för övrigt i dag inte alls något skydd för företagarna i
arbetstidshänseende.

Efter att ha prövat de synpunkter som sålunda förts fram i affärstidsfrågan
har regeringen funnit övervägande skäl tala för att affärstidsregleringen
bör upphöra när affärstidslagens giltighetstid utgår vid årsskiftet
1971-1972. De frågor som aktualiserats under utredningens
arbete och vid remissbehandlingen, nämligen följderna av fria affärstider
med avseende på prisnivån, strukturomvandlingen och de anställdas
arbetsförhållanden, är emellertid så väsentliga och så svårbedömda
att det finns skäl att släppa affärstidsregleringen endast på försök och
tills vidare. Utvecklingen inom detaljhandeln i nämnda avseende bör
noga följas och bedömas sedan regleringen upphört. För detta ändamål
ämnar jag vidta åtgärder för att inrätta en särskild nämnd, bestående av
företrädare för konsumenterna och för de anställda under ledning av en
opartisk ordförande. Nämnden bör få möjlighet att vid behov låta utföra
undersökningar hos myndigheter och privata institut. Om nämnden
finner att utvecklingen i något avseende går i en från allmän synpunkt
ogynnsam riktning, bör det åligga nämnden att anmäla förhållandet till
Kungl. Maj:t. Visar det sig att de nyss redovisade farhågorna för övervägande
negativa konsekvenser av fria affärstider besannats, kommer
frågan om lagstiftning att tas upp till förnyad prövning. Av vad jag
tidigare anfört torde framgå, att det enligt regeringens mening i sådant
fall bara kan bli fråga om att återinföra ett i princip ovillkorligt förbud
mot öppethållande på annan tid än s. k. vanlig affärstid.

När affärstidslagen upphör att gälla, bortfaller också den tidsbegränsning
för försäljning av öl, som enligt 23 § ölförsäljningsförordningen
(1961:159) knutits till affärstidsregleringen. Med hänsyn härtill har
Kungl. Maj:t efter föredragning av chefen för finansdepartementet
beslutat att i proposition till riksdagen föreslå sådan ändring i ölförsäljningsförordningen
att försäljningen av öl även i fortsättningen begränsas
till de tider som gäller enligt nuvarande bestämmelser.

NU 1971:53

Bilaga 3

HANDELSDEPARTEMENTET 8.11.71

Redogörelse för 1970 års affärstidskommittés betänkande (1971: 33)
Fri affärstid samt remissyttrandena häröver

Upprättad i anslutning till muntligt meddelande av handelsministern
om affärstidsregleringens upphörande.

1. Inledning

Alltsedan år 1909 har i vårt land funnits lagstiftning som har reglerat
affärstiden. Denna lagstiftning har under årens lopp omarbetats vid ett
flertal tillfällen, och senast år 1966 prövades om regleringen fortfarande
behövdes. I förslaget till den nu gällande affärstidslagen (1966: 668),
som gäller t. o. m. den 31 december 1971, anförde föredragande statsrådet,
att mycket talade för att det på längre sikt skulle vara bäst förenligt
med konsumenternas intresse om detaljhandeln fick bestämma
affärstiden utan hinder av lagbestämmelser. Ett omedelbart slopande
av all affärstidsreglering skulle dock enligt föredraganden kunna medföra
betydande olägenheter för olika intressegrupper, varför man under
en femårsperiod borde ersätta butiksstängningslagen med en friare reglering
och därefter ånyo pröva frågan.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1969 tillkallades
sakkunniga för att utreda frågan om affärstidsregleringen skall
fortsätta efter utgången av affärstidslagens giltighetstid eller om den kan
avvaras. De sakkunniga1, som antog benämningen 1970 års affärstidskommitté,
avlämnade den 14 april 1971 sitt betänkande (1971: 33) Fri
affärstid, vari föreslås att affärstidsregleringen slopas helt. Till betänkandet
är fogat ett särskilt yttrande av Erik Magnusson och en reservation
av Bengt Sundewall.

Efter remiss har yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
riksskatteverket, veterinärstyrelsen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen,
statens pris- och kartellnämnd, statens konsumentråd,
länsstyrelserna i Stockholms län, Malmöhus län, Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs län, Västernorrlands län, distributionsutredningen,
servicekommittén, alkoholpolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,
Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Västerås

1 De sakkunniga var regeringsrådet Åke Martenius, ordförande, direktören i
Turitz-NK-koncemen Paul Brundin, direktören i Kooperativa förbundet Kurt
Lindfors, förbundsordföranden i Handelsanställdas förbund Erik Magnusson
och vice verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund Bengt Sundewall.

NU 1971:53

kommun, Gotlands kommun, Sundsvalls kommun, Kooperativa förbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Motorbranschens
riksförbund, Svenska företagares riksförbund, Riksförbundet
gatukök & kiosknäring, Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Sveriges bensinhandlares
riksförbund, ASK-bolagens ekonomiska förening upa, ICA
inköpscentralernas aktiebolag, Möbel-Ikea aktiebolag, Åhlén & Holm
aktiebolag, Tjänstemännens centralorganisation, Handelstjänstemannaförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Handelsanställdas förbund,
Svenska transportarbetareförbundet, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund,
Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Husmodersförbundet hem och samhälle
samt Hyresgästernas riksförbund.

Rikspolisstyrelsen har bifogat yttrande från Föreningen Sveriges polismästare
och kommerskollegium från sju handelskammare i landet.
Några av länsstyrelserna har bifogat yttranden från ett antal kommuner.
Göteborgs kommun och Malmö kommun har bifogat yttranden från
respektive polisdistrikt. Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation
samt Hyresgästföreningen i Storstockholm har hänvisat
till andra organisationers yttranden.

2. Gällande bestämmelser om affärstiden

Affärstidslagen innebär i huvudsak en väsentligt enklare och friare
reglering än den tidigare butiksstängningslagen. Den s. k. vanliga affärstiden
har utsträckts att omfatta vardagar mellan kl. 8 och 20. Om det
för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse skall
kommun medge affärstid utöver den vanliga.

Lagen gäller yrkesmässig detaljhandel med undantag för viss i lagen
angiven försäljning, t. ex. från apotek och på salutorg. Dessutom undantas
på vissa villkor försäljning av konst, lagad mat i anslutning till
serveringsrörelse, tryckta skrifter, tobak, blommor, drivmedel och biltillbehör.
Andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan
tid än vanlig affärstid är undantagna i det s. k. fria varusortimentet, vilket
fastställts av arbetarskyddsstyrelsen. Exempel på sådana varor är
konfektyrer, alkoholfria drycker, frukt, hygienartiklar, film, gravprydnader
och julgranar.

Arbetarskyddsstyrelsen utfärdar tillämpningsföreskrifter och har lämnat
anvisningar om det remissförfarande som bör tillämpas vid den
kommunala prövningen av dispensärenden.

Till affärstidsregleringen har knutits frågan om utminuteringstider för
bl. a. öl, som således får säljas på tider då yrkesmässig detaljhandel får
bedrivas. Meddelas dispens för utsträckt affärstid har det ansetts att öl
får säljas under samma tid.

NU 1971: 53

3. Vissa undersökningar

Affärstidskommittén har på olika sätt sökt bilda sig en uppfattning om
verkningarna av affärstidslagen och om de åsikter som på olika håll finns
rörande regleringen. En enkät har riktats till organisationer med nära anknytning
till konsumentfrågor, näringslivsorganisationer, organisationer
på arbetsmarknaden, detaljhandelsföretag, statliga och kommunala organ
etc. Hearings har hållits med konsumenter, konsumentrepresentanter
och företagsrepresentanter i vissa orter samt med företrädare för
bl. a. livsmedels- och kioskhandel. På uppdrag av kommittén har Handelns
utredningsinstitut kartlagt kommunernas dispensgivning och utfört
fyra särskilda undersökningar.

Kommitténs enkät har i stort riktats till samma intressegrupper som
sedermera avgivit yttrande över betänkandet. Det synes därför inte meningsfullt
att här återge resultaten av denna enkät.

Syftet med kommitténs hearings var endast att samla synpunkter och
pejla stämningar. En klar majoritet bland konsumenterna var nöjda med
det öppethållande som tillämpades, och flera var klart negativa till ett
vidgat öppethållande. I några fall påpekades att anställda i vårdyrken
kunde ha behov av förlängt öppethållande, och på vissa håll ansågs att
man borde ge möjlighet till söndagsöppet för inköp som krävde noggrant
övervägande, t. ex. möbler. Man lämnade sällan spontant besked
varför man var förnöjd med nuvarande förhållanden eller negativ till
vidgat öppethållande. Det framkom emellertid att man hyste farhågor
för att vidgat öppethållande skulle leda till högre priser och en för vissa
konsumentgrupper ogynnsam strukturomvandling. Hänsyn till de handelsanställda
syntes inte sällan påverka ställningstagandet.

Inom företagargruppen framträdde en ganska klar motsatsställning
mellan storföretagare, som förespråkade ett fritt system, och småföretagare,
som ville behålla lagen i stort sett oförändrad. Storföretagarna
framhöll bl. a. hur allt flera konsumentgrupper fick behov av att kunna
handla på annan tid än vanlig affärstid. Särskilt företrädare för varuhus
framhöll att man inte hade några som helst problem med personalrekryteringen.
Man syntes i ganska stor utsträckning anlita deltidsanställd
personal. Det förnekades inte att öppethållande under obekväm arbetstid
kunde medföra höjda varupriser, men det skulle endast röra sig om
obetydliga förändringar. Vidgat öppethållande kunde innebära ett bättre
kapitalutnyttjande och skulle därför särskilt utnyttjas av stora cityvaruhus.
Småföretagarna, främst representanter för fackhandeln, visade inte
sällan oro för den utveckling som kunde bli följden om regleringen upphörde.
Det var särskilt söndagsöppet som man hyste oro för. Förlängt
öppethållande på kvällar hade inte visat sig lönsamt för fackhandeln.
Det ansågs dock att man förlorade kunder till varuhusen om man
stängde tidigare än dessa. För många fackhandlare syntes ett vidgat
öppethållande innebära avsevärda personliga svårigheter, och det skulle

NU 1971:53

vidare uppstå problem med personalrekryteringen eftersom det sällan
gick att använda deltidsanställda med dålig yrkeskunnighet. Förlängt
öppethållande ansågs dock inte komma att tillämpas annat än i begränsad
omfattning. Ofta gavs uttryck för missnöje med det rådande
dispenssystemet.

Undersökningen om kommunernas dispensgivning genomfördes sommaren
1970 hos samtliga landets 848 kommuner. Från den 1 januari
1967 hade drygt hälften av kommunerna handlagt dispensärenden. Totalt
hade ungefär 12 500 dispenser beviljats, de flesta med kort varaktighet.
Dispenser med längre varaktighet hade till 59 % avsett livsmedelsförsäljning,
och geografiskt fördelade föll 27 % av dispenserna
på Storstockholmsområdet. Drygt 1 500 ansökningar hade avslagits under
perioden. I fråga om överklaganden framkom, att länsstyrelserna
oftast inte ändrat kommunernas beslut. Kungl. Majit handlade under
samma tid besvär avseende 133 ansökningar. I endast sju av dessa fall
innebar Kungl. Majits beslut att dispens beviljades. Besvären hade till
övervägande del avsett frågan om öppethållande på söndagar i livsmedelshandeln
i Stockholmsregionen.

De tillämpade öppethållandetiderna har vid två tillfällen undersökts av
Handelns utredningsinstitut, nämligen åren 1967 och 1969. Kartläggningarna
avsåg urval omfattande cirka 1 700 butiksenheter fördelade
på olika branscher och ortstyper. Urvalen var inte identiska för de två
undersökningarna. Skillnaden bestod framför allt i en överrepresentation
av större detaljhandelsföretag 1969.

Vid 1967 års undersökning inhämtades dessutom uppgifter om vilka
förändringar i affärstiderna som företagits fram till hösten samma år.
Denna undersökning ger därför en viss uppfattning om affärstiderna
såväl före som efter affärstidslagens ikraftträdande. Totalt sett hade 70
procent av butikerna inte gjort några förändringar i öppnings- eller
stängningstiderna. Alla Stockholms varuhus hade emellertid ändrat tiderna,
medan göteborgsvaruhusen bibehållit sina tider oförändrade. Över
huvud taget hade de flesta förändringarna genomförts i Stockholm. Förändringarna
syntes inte sällan bestå i att man senarelagt både öppningsoch
stängningstiden. I många branscher kunde också iakttagas en tendens
att stänga tidigare på lördagar.

De klockslag mellan vilka majoriteten av butikerna hade öppet 1967
var fortfarande desamma 1969. Ett begränsat antal butiker, främst i
storstäderna, hade dock under perioden börjat förlänga sitt öppethållande.

öppningstiden varierade enligt båda undersökningarna starkt mellan
och inom de skilda branscherna men syntes sällan ligga före den i affärstidslagen
angivna öppningstiden, kl. 8. Tidigare öppethållande kunde
endast konstateras inom vissa livsmedelsenheter samt inom blomsterhandeln.
Vad stängningstiden beträffar syntes öppethållande efter kl. 18

NU 1971: 53

i första hand ha förekommit på större orter och främst i varuhus och
livsmedelshandeln. KF-butikema syntes tillämpa sena stängningstider i
mindre omfattning under 1969 än övrig handel. Som väntat förekom
stängningstider efter kl. 20 i större utsträckning endast inom tobaks-,
frukt- och blomsterhandeln. Över huvud taget syntes öppethållande med
dispens efter kl. 20 ha haft en mycket begränsad omfattning.

Söndagsöppna butiker förekom i 1967 års undersökning i stort sett
endast inom tobaks-, frukt- och blomsterhandeln och gällde då 15 å 20
procent av samtliga undersökta enheter. År 1969 var motsvarande andel
för dessa branscher cirka 53 procent, medan vid denna tidpunkt även
vissa livsmedelsbutiker och varuhus hade söndagsöppet.

För att söka belysa den ojämna kundbelastningen i detaljhandeln under
olika öppethållandetider genomförde Handelns utredningsinstitut
under hösten 1970 en postenkät varvid de största detaljhandelsföretagen
tillfrågades om de hade statistik över försäljningens och kundantalets
fördelning på olika öppethållandetider.

Av materialet framkom, att cirka hälften av veckoförsäljningen skedde
på fredag och lördag, varvid framför allt lördagens olika timmar
visade en väsentligt högre försäljning än veckogenomsnittet. Lördagarna
uppvisade ungefär samma dagsförsäljning som fredagarna trots att
antalet öppethållandetimmar var betydligt lägre. Vid förlängt öppethållande,
som i detta sammanhang inte i något fall avsåg öppethållande
efter kl. 20 eller söndagsöppet, uppvisade försäljningen en jämnare fördelning
över veckans olika dagar.

Affärstidskommittén har också låtit undersöka kundklientelet vid förlängt
öppethållande. Under maj månad 1970 genomförde Handelns utredningsinstitut
en serie kundintervjuer vid 50 butiksenheter i Stockholm,
Västerås och Södertälje. Samtliga intervjuer gjordes med kunder,
som köpte på söndagar samt på vardagar efter kl. 18. Det totala antalet
kunder i de utvalda butikerna uppgick under den tid intervjuandet pågick
till över 33 000.

Följande grundläggande fakta framkom vid jämförelse med andra
kundundersökningar, nämligen att andelen bilburna kunder var något
högre, att andelen förvärvsarbetande kvinnor var väsentligt högre samt
att avståndet mellan butik och bostad var väsentligt längre för kunder
under kvälls- och söndagsöppet.

Förvärvsarbete syntes sålunda påverka valet av tidpunkt för inköp
i detaljhandeln. Härför talade också att cirka 67 procent av samtliga
tillfrågade kvällskunder angivit att arbetstiderna gjort det svårt att handla
tidigare på dagen. Behovet syntes hos dessa kunder vara kontinuerligt.
Vidare avsåg inköpen huvudsakligen varor som normalt ej förekommer i
det s. k. kiosksortimentet.

I den detaljistintervju om affärstidslagen som gjorts framkom bl. a.
att det främsta skälet för förlängt öppethållande uppgavs vara anpass -

NU 1971: 53

ning till kunderna. Som det därnäst viktigaste skälet angavs lokala överenskommelser.
För de butiker som fortsatt med förlängt öppethållande
kunde 2/3 notera ökad omsättning men endast 1/3 hade förbättrat sin
lönsamhet. Butiker som upphört med förlängt öppethållande hade i väsentligt
mindre utsträckning iakttagit positiva effekter.

4. Kommitténs bedömning av effekterna av fria affärstider

Mot bakgrunden av det material som kommit fram har kommittén
diskuterat följderna av en övergång till fria affärstider, dels från allmänna
utgångspunkter och dels från olika intressegruppers synpunkt.

I fråga om de konsumentanspråk som i framtiden kan väntas komma
att ställas på detaljhandelns öppethållande framhåller kommittén, att
särskilt i storstadsområdena okar behovet av en tidsmässigt väl differentierad
detaljhandelsservice. De långa arbetsresorna skapar problem
för många. Det är också främst i storstäderna som förvärvsarbete bland
gifta kvinnor ökat starkt under senare år.

Införandet av femdagarsvecka har medfört att arbetet och de tidskrävande
arbetsresorna koncentrerats till måndag—fredag. Detta har
i sin tur lett till ett ökat behov av öppethållande under veckoslutet för
att möjliggöra t. ex. kapitalvaruinköp och storköp av livsmedel.

Det är också främst i de tre storstadsområdena som kommittén väntar
sig ett visst ökat öppethållande på kvällar och söndagar om lagen
slopas. Över huvud taget räknar man med att det endast är i eller invid
större städer som förutsättningar finns för sena öppethållandetider och
söndagsöppethållande. På andra håll kommer det inte att bli tillräckligt
med kunder under dessa tider.

I och med att det uppstår ett tillräckligt stort behov av öppethållande
under s. k. obekväm arbetstid, blir det också lönsamt för en del butiker
att hålla öppet trots att personalkostnaderna är höga under sådan tid. De
handelsanställda har nämligen ett förhållandevis mycket högt lönetilllägg
för obekväm arbetstid. En förutsättning för att öppethållandet skall
bli lönsamt är dock att försäljningen per arbetstimme blir så hög att
personalkostnaden vägs upp.

Man skall, anser kommittén, inte vänta sig att det ens i de största
städerna blir många butiker, som kommer att hålla öppet på sena kvällar
och söndagar. Kommittén räknar med sådant öppethållande i varuhusens
livsmedelsavdelningar och en del andra livsmedelsbutiker på centrala
platser. Möjligtvis kommer en och arman centralt belägen butik i andra
branscher också att hålla öppet. Detsamma gäller troligen en del stormarknader
även om de inte ligger centralt.

Till kommittén har framförts farhågor för att ett frisläppande av
affärstiderna skulle kunna få ogynnsamma effekter på prisnivån och
strukturutvecklingen. Kommittén bedömer det emellertid som osannolikt
att prisnivån skulle stiga. Vissa företag skulle nämligen uppnå för -

NU 1971:53

bättrad lönsamhet, och rådande priskonkurrens skulle hindra att förlängt
öppethållande finansieras med högre priser. Vissa butiker anses
möjligtvis komma att tillämpa högre priser vid öppethållande som ger
obekväm arbetstid, såsom redan sker i viss omfattning.

Öppethållande är som konkurrensmedel ett ganska trubbigt instrument,
och kommittén anser det inte sannolikt att större frihet i detta
avseende skulle påskynda strukturomvandlingen i handeln. Möjligen kan
ett begränsat antal närhetsbutiker komma att slås ut något tidigare än
eljest. Den reguljära dagligvaruhandelns framtida utformning i nya bostadsområden
synes dock inte påverkas av hur affärstidsfrågan löses.
Kiosker och liknande företagsformer kommer att ställas inför nya konkurrenssituationer
som kräver förmåga till anpassning. En förändring i
kioskernas sortiment anses emellertid trolig, och vissa omständigheter
tyder på att företag av detta slag kommer att bättre kunna inrätta sig
efter konsumenternas behov.

Mot konsumentkravet står behovet av skydd för anställda och företagare.
De handelsanställda har, framhåller kommittén, förutom arbetstidslagens
skydd ett högt tillägg för obekväm arbetstid i jämförelse med
andra arbetstagaregrupper. Detta tillägg verkar också starkt återhållande
på företagen när det gäller att förlänga affärstiden. Några mera påtagliga
förändringar av öppethållandetiderna har inte framkommit sedan
nuvarande affärstidslag trädde i kraft. En tendens till förändring synes
dock föreligga. I företag, som kan väntas tillämpa förlängt öppethållande,
kan en inte obetydlig del av personalen bli deltidsanställda, som av
olika skäl föredrar obekväm arbetstid. Berörda företag synes också kunna
fördela arbetstiden så att den inte blir betungande för de heltidsanställda.
Det är därför enligt kommittén knappast den stora gruppen
av handelsanställda som kan komma att få vidkännas betydande olägenheter
om regleringen upphör.

Småföretagarna och deras medhjälpande familjemedlemmar kan enligt
kommittén däremot få olägenheter av fria affärstider. För åtskilliga
företag av detta slag synes förlängt öppethållande inte lönsamt och därför
ej lockande. För andra är förlängt öppethållande naturligt i verksamheten,
och något skydd ges i nuläget ej för innehavare av kiosker,
gatukök, bensinstationer etc. Kommittén anser att en företagare själv
bör få avgöra när och hur länge han skall hålla öppet och att skydd
inte bör ges åt särskilda branscher utan mycket starka skäl.

Slutligen konstaterar kommittén, att om affärstidslagen upphör saknas
regler rörande utminuteringstider för öl och alkoholfria drycker.
Eftersom denna fråga inte kan anses vara av betydelse för affärstidsfrågan
i övrigt har kommittén inte gått in på någon ytterligare prövning
utan hänvisat till den nu arbetande alkoholpolitiska utredningen.

5. Kommitténs ställningstagande till fortsatt affärstidsreglering

Kommittén konstaterar först att det inte synts realistiskt att låta två

NU 1971: 53

ganska begränsade gruppers intressen stå i vägen för utvecklingen, nämligen
de anställda och de företagare jämte medhjälpande familjemedlemmar
som arbetar i det förhållandevis ringa antal butiker, som kan
väntas bli berörda av att regleringen upphör. Den större av grupperna,
de anställda, har också redan i allmänna arbetstidslagen samma skydd
som alla andra arbetstagargrupper.

Kommittén har härefter övervägt olika former av liberaliseringar av
affärstidsregleringen. Det visar sig emellertid att på vilket sätt man än
mjukar upp regleringen så blir hela det otympliga och komplicerade
systemet med olika slags undantag kvar. Man måste då också behålla
hela den administrativa apparaten. Regelsystemet måste dessutom vara
uppbyggt på ett sådant sätt att olika intressen balanseras mot varandra.
Försöker man liberalisera på något enstaka ställe i systemet, uppstår lätt
bristande balans i detta och någon eller några intressen gynnas på bekostnad
av andra intressen. Kommittén har därför funnit att de vinster
som skulle kunna vinnas med en bibehållen men ytterligare liberaliserad
reglering inte på långt när kan uppväga alla de nackdelar som skulle bli
kvar.

Det för kommittén tyngst vägande argumentet mot en ytterligare uppmjukning
av regleringen är emellertid att den då tenderar att bli meningslös,
eftersom den i praktiken knappast skulle begränsa affärstiderna.
Sedan det steg tagits, som den genom affärstidslagen genomförda
liberaliseringen innebär, återstår enligt kommitténs mening inte längre
väg till regleringens avskaffande än att den kan tas i ett enda steg.

Kommitténs slutsats är därför att affärstidsregleringen bör slopas helt.

I särskilt yttrande framhåller ledamoten Magnusson, att han helst sett
att lagen kunde bibehållas och skärpas. Då detta inte synes möjligt har
han ur de anställdas synpunkt funnit det mera tilltalande att lagen slopas
och en överenskommelse om förbättrade ob-tillägg kombinerat med regler
för femdagarsvecka kan träda i kraft.

I reservation framhåller ledamoten Sundewall bl. a. att affärstiderna
är en så betydelsefull faktor för detaljhandelns framtida utveckling att
frågan borde belysas av den pågående distributionsutredningen. Han
föreslår, att affärstidslagen behålls men begränsas att gälla sön- och
helgdagar, att länsstyrelserna blir tillståndsmyndighet samt att därvid
den restriktivitet som markeras i förarbetena till nuvarande lag tillämpas.

6. Remissinstanserna

I åtta av föreliggande 72 yttranden görs inte något ställningstagande
till kommitténs förslag att slopa affärstidsregleringen. En stor grupp av
de återstående instanserna, 51 stycken, tillstyrker eller vill inte motsätta
sig förslaget. En instans är tveksam och 12 instanser är negativa
eller redovisar starka betänkligheter inför ett slopande av affärstidsreg -

NU 1971:53

leringen. I åtskilliga instanser har förelegat delade meningar, och ett par
handelskammare har på grund härav avstått från att yttra sig.

Till den grupp instanser som ställt sig positiva till förslaget hör samtliga
statliga myndigheter som uttalat sig i frågan, distributionsutredningen,
10 kommuner, fem handelskammare, 10 näringslivsorganisationer
och företag, fyra fackliga organisationer och samtliga politiska kvinnoförbund
och konsumentorganisationer som yttrat sig. Sundsvalls kommun
ställer sig tveksam till förslaget.

De 12 instanser som är negativa eller redovisar betänkligheter inför
att affärstidsregleringen upphör är servicekommittén, Svenska kommunförbundet,
Stockholms kommun, Malmö kommun, Helsingborgs kommun,
Trelleborgs kommun, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska pressbyrån, Sveriges kioskägares
riksförbund, Riksförbundet Gatukök & kiosknäring samt handelstjänstemannaförbundet.

I fråga om konsumenternas anspråk på detaljhandelns affärstider instämmer
distributionsutredningen i kommitténs uppfattning att det för
grupper av konsumenter, t. ex. i hushåll utan hemarbetande vuxen, är
angeläget att kunna handla på andra tider än de som lagen anger. Detta
gäller enligt distributionsutredningen inte enbart för livsmedelsinköp i
storstadsområden, utan även för andra varuområden och orter kan föreligga
behov av att kunna handla t. ex. på söndagar. Liknande synpunkter
anförs av bl. a. konsumentrådet, Kooperativa förbundet, industriförbundet,
grossistförbundet och TCO.

Affärstidskommitténs bedömning av effekterna av fria affärstider på
prisnivån och strukturutvecklingen behandlas av många instanser. Av
dessa ansluter sig flera uttryckligen till kommitténs bedömningar, bl. a.
kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen, Kooperativa förbundet,
grossistförbundet och Åhlén & Holm AB. Kommerskollegium anför
sålunda, att kommittén på ett förtjänstfullt sätt behandlat frågan om det
i dag föreligger något behov av en affärstidsreglering eller om denna nu
kan avskaffas. De av kommittén anförda argumenten för ett fullständigt
avskaffande av regleringen förefaller välgrundade och övertygande, anser
kollegiet vidare. Kooperativa förbundet hävdar att kommittén på ett
genomträngande och övertygande sätt prövat frågan om affärstidsregleringen
kan slopas helt och delar kommitténs slutsatser om olika effekter
som kan uppstå.

Servicekommittén delar däremot inte utredningens slutsatser och anser
vidare bl. a. att frågan om fria affärstider inte kan ses isolerad utan
måste inordnas i ett system av faktorer. Det är enligt servicekommittén
också en brist att utredningen inte ställer sitt förslag i relation till någon
uttalad målsättning. Köpmannaförbundet, som helt ansluter sig till de
synpunkter som anförts i reservationen till förslaget, hänvisar till servicekommitténs
yttrande och understryker i alla delar de synpunkter
som där redovisas.

NU 1971:53

Övriga instanser som ställt sig negativa har också ansett att bedömningarna
av effekterna i pris- och strukturhänseende inte är riktiga. Enligt
hantverks- och industriorganisationen bör de frågor, som är av betydelse
för den framtida utvecklingen av detaljhandeln, få en samtidig
och ingående behandling i distributionsutredningen, varför behovet av
affärstidsreglering ånyo bör prövas när denna utrednings arbete avslutats.

Vissa instanser, som tillstyrker att regleringen slopas, har anfört liknande
synpunkter. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) anser det omöjligt
att prognosticera pris- och strukturutvecklingen på grundval av det
material som utredningen presenterar. Flera instanser, bl. a. konsumentrådet,
distributionsutredningen, LO, centerns kvinnoförbund och socialdemokratiska
kvinnoförbundet, anser att utvecklingen bör följas sedan
regleringen upphört. Som lämpligt organ för sådana uppföljningar föreslås
distributionsutredningen, servicekommittén och SPK.

Närhetsservicens utveckling behandlas särskilt ingående av företrädarna
för kioskhandeln, vilka understryker de negativa konsekvenser
som kan uppstå för konsumenterna i såväl prissom servicehänseende.
Industriförbundet pekar på den nya situation som landets kioskföretag
kommer att ställas inför och som innebär så pass genomgripande förändringar
att det är skäligt att staten tar på sig viss informationsskyldighet.
Hyresgästernas riksförbund hävdar, att bland praktiska förslag för
att möjliggöra en ökad service i bostadsområdena märks bl. a. en utökning
av kioskhandeln. Detta förutsätter emellertid att sortimentet inte
begränsas av lagstiftning och andra åtgärder. Konsumentrådet understryker,
att en utvidgning av kioskverksamheten inte är en helt tillfredsställande
kompensation för ett minskat antal närhetsbutiker. Husmodersförbundet
Hem och Samhälle anser att närhetsbutiken kommer att bli
väsentligare och måste inrikta sig på att ge tidsanpassad service åt de
förvärvsarbetande.

I fråga om de anställdas och småföretagarnas situation anser kommunförbundet,
att utvecklingen under den nuvarande lagens giltighetstid
haft en menlig inverkan. Genom att införa ett joursystem skulle
behovet av service åt konsumenterna samt personalens och butiksinnehavarnas
intressen av fritid samtidigt bli tillgodosedda. Joursystem
förordas även bl. a. av konsumentrådet, LO och Stockholms kommun.
Köpmannaförbundet understryker att affärstidslagen utgör en viss garanti
för rimliga arbetstider och för den fritid på söndagarna som även
de mindre företagarna inom detaljhandeln bör kunna göra anspråk på.
Svenska företagares riksförbund anser att det är tveksamt om begränsningen
av affärstiderna verkligen gagnat familjeföretagen inom detaljhandeln.
Enligt folkpartiets kvinnoförbund kommer fri affärstid troligen
att innebära ett ökat utbud av deltidsarbete, vilket för många kvinnor
är den enda möjligheten att hålla viss kontakt med yrkeslivet och för -

NU 1971: 53

stärka sin ekonomiska självständighet. Ikea understryker, att det inte
föreligger några svårigheter att rekrytera personal till lördags- och söndagstjänstgöring.
Servicekommittén och socialdemokratiska kvinnoförbundet
pekar på att förlängd affärstid kan skapa behov av service åt
de affärsanställda i form av barntillsyn m. m.

De anställdas situation tas också upp av arbetarskyddsstyrelsen, som
hävdar att även om utvecklingen mot större butiksenheter skulle öka
antalet affärsanställda detta ej bör inverka på bedömningen från arbetarskyddssynpunkt
av behovet av en affärstidslag efter 1971. Även de
affärsanställda får nämligen enligt den nya arbetstidslagen en successivt
till 40 timmar förkortad arbetsvecka. LO anser det vara en uppgift för
de handelsanställdas fackliga organisation att genom lämpliga ersättningsregler
för obekväm arbetstid skapa rimliga spärrar mot öppethållande
på sen kvällstid och på söndagar. Handelsanställdas förbund har
refererat det särskilda yttrandet i betänkandet som sitt remissyttrande.
Bl. a. TCO anser ekonomisk kompensation till de anställda vara en
förutsättning för fria affärstider. Transportarbetareförbundet utgår
ifrån att grundregler för en för olika kategorier arbetstagare rimlig
förläggning av arbetstiden tas upp av den pågående arbetsmiljöutredningen.
Handelstjänstemannaförbundet anser att fria affärstider ökar
personalens obekväma arbetstid och att anställningstryggheten äventyras
genom ökat butiksbortfall.

Den nuvarande lagens utformning behandlas av åtskilliga instanser.
Näringsfrihetsombudsmannen hävdar sålunda, att en reglering av affärstiderna
till sin natur är konkurrensbegränsande. Nuvarande lag har
försetts med ett stort antal undantag, konstaterar NO vidare. Undantagssystemet
har visat sig mycket komplicerat, svårtillämpat och förenat
med en ej obetydlig administrativ apparat. Svårigheter har dessutom
förelegat att göra en rättvis bedömning av dispensärendena. Enligt NO
synes kommitténs överväganden i fråga om olika sätt att ytterligare
liberalisera regleringen på ett övertygande sätt visa att olägenheterna
i allt väsentligt skulle kvarstå, bl. a. i form av fortsatta snedvridningar
av konkurrensen. Liknande synpunkter anförs bl. a. av länsstyrelsen i
Malmöhus län, grossistförbundet, ICA och bensinhandlarnas riksförbund.
Kommunförbundet framhåller, att prövningen av dispensärenden
inneburit en icke obetydlig arbetsbelastning för främst de större kommunerna.
I många fall har också de kommunala organen ställts inför
betydande awägningssvårigheter. Bl. a. Västerås kommun anför liknande
synpunkter och tillägger, att svårigheter förelegat att kontrollera
affärstidslagens efterlevnad.

Flera remissinstanser lägger fram synpunkter på behovet av en översyn
av lagen i händelse av att affärstidsregleringen inte upphör. Länsstyrelsen
i Stockholms län, Malmö kommun, Helsingborgs kommun,
köpmannaförbundet och Svenska Pressbyrån anser härvid att tillstånds -

NU 1971: 53

givningen bör föras över från kommunerna till länsstyrelserna eller
annat centralt organ. Servicekommittén finner det angeläget att en
översyn görs av affärstidslagen ur social och samhällsekonomisk synpunkt.

Om affärstidsregleringen upphör anser TCO det nödvändigt med
specialbestämmelser så att friheten inte missbrukas. I fråga om öppethållande
på söndagar är centerns kvinnoförbund tveksamt, moderata
samlingspartiets kvinnoförbund förordar restriktivitet och Gotlands
handelskammare anser att vissa tider för öppethållande på söndagar
bör undantagas med vederbörlig hänsyn tagen till kyrkan och övriga
religiösa organisationer.

I fråga om hygienbestämmelser hävdar veterinärstyrelsen att en utökning
av sortimentet i kiosker ökar kraven på lokalen. Livsmedelshantering
utanför reglerad arbetstid ökar också behovet av kontrollpersonal.
Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser den
nuvarande affärstidsregleringen vara utan värde ur hygiensynpunkt.

Flera remissinstanser tar slutligen upp frågan om ölförsäljningen,
som tidsmässigt knutits till affärstidsbestämmelserna. Sålunda påpekar
bl. a. rikspolisstyrelsen, Göteborgs polisdistrikt och länsstyrelsen i Stockholms
län att om affärstidsregleringen upphör måste ölförsäljningsfrågan
lösas på annat sätt. Malmö polisdistrikt anser däremot inte att
denna fråga behöver särregleras.

Alkoholpolitiska utredningen framhåller, att ett bifall till dess under
hösten 1971 framlagda förslag i mellanölsfrågan innebär att några
särskilda regler för tidsbegränsning av ölförsäljningen inte blir erforderliga.

NU 1971:53

Bilaga 4

I motionen 1971: 1573 framlagt

Förslag till
Affärstidslag

1 §

Affär må hållas öppen för allmänheten vardagar från klockan 8 till
20. Å vardag infallande helgdagsafton skall öppethållandet begränsas till
tiden mellan klockan 8 och 13.

Med affär förstås försäljningsställe, där detaljhandel bedrives yrkesmässigt.

2 §

Från lagens tillämpning är undantagen:

1. försäljning från apotek;

2. försäljning från automatapparat av sådan typ som godkänts av myndighet
som Konungen bestämmer;

3. försäljning från trafikmedel;

4. försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning
bedriver med egna produkter eller fisk av egen fångst;

5. försäljning i utställningslokal av bildande konst och reproduktioner
härav samt alster av konsthantverk och konstindustri i samband med
visning av konstverken;

6. försäljning av lagad mat samt bageri- och konditorivaror i anslutning
till ordnad serveringsrörelse, där sistnämnda utgör den huvudsakliga
verksamheten; samt

7. försäljning utan samband med annan verksamhet än som avses i 5)
eller 6) av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel
samt i anslutning härtill tillbehör till motorfordon och båtar
samt andra liknande varor av sådant slag att allmänheten bör kunna
köpa dem även under annan tid än som angives i 1 §.

3 §

Det ankommer på myndighet som Konungen bestämmer att fastställa
vilka varor som enligt 2 § 7. skall undantagas från lagens tillämpning
och i övrigt meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

4 §

Den som bedriver detaljhandel i strid mot denna lag eller föreskrift
som meddelas med stöd av lagen dömes till böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.