Näringsutskottets betänkande nr 36 år 1971
NU 1971:36
Nr 36
Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om visst villkor för
koncession för framdragande av elektrisk starkströmsledning.
Ärendet
I motionen 1971:1095 av herr Svanström (c) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära utredning och förslag i syfte att som villkor
för koncession till kraftbolag skall föreskrivas att ersättning för framdragning
av alla slag av ledningar skall ske till berörda fastighetsägare.
Remissyttrande över motionen har inhämtats från kommerskollegium.
Dessutom har Svenska elverksföreningen inkommit med yttrande.
Motionen
Motionären anför att det intrång som sker i samband med ledningsdragning
för elkraft över åkrarna medför stora nackdelar för den
moderna jordbruksdriften. Vidare hävdas att en fastighetsägare för att
erhålla kraftleverans får förbinda sig att utan ersättning upplåta mark för
framdragning av sin och andra abonnenters serviceledningar. För ägare av
jordbruksfastigheter kan detta bli en verklig belastning, och det kan
enligt motionärens mening inte vara rimligt att dessa skall tåla ofta
betydande intrång utan att få ersättning.
Gällande bestämmelser
Koncession för framdragande av elektrisk starkströmsledning beviljas
enligt lagen den 27 juni 1902 (nr 71) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska ledningar (ellagen) med senare tillägg och ändringar. Enligt
lagen föreligger skyldighet att upplåta eller avstå mark för framdragande
av ledningar. Koncessioner lämnas numera alltid under förbehåll av allmän
och enskild rätt, vilket bl. a. innebär att koncessionshavaren skall
träffa erforderliga överenskommelser med berörda markägare.
1 den mån överenskommelse beträffande markersättningen ej kan
träffas mellan ledningsägaren och markägaren har den senare enligt
ellagen möjlighet att få frågan prövad av statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström. En förutsättning för sådan prövning är emellertid att
markägaren själv är abonnent hos kraftleverantören eller önskar erhålla
ström från anläggningen.
Ersättning för bestående skada och intrång genom luftledningar som
avser detaljdistribution regleras genom en överenskommelse som 1966
träffades mellan Svenska elverksföreningen och Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF).
Riksdagen 1971. 17 sami. Nr 36
NU 1971:36
2
Enligt huvudreglerna i denna överenskommelse åligger det i enlighet
med leveransbestämmelser, utfärdade av kraftdistributör, i regel abonnent
att utan ersättning upplåta mark, varöver han förfogar, för kraftdistributören
tillhöriga anläggningar avseende detaljdistribution. Detta
åliggande skall alltjämt bestå, men för nya anläggningar skall med viss
retroaktiv verkan bestämmelserna tillämpas på följande sätt:
Upplåtelsen skall ske mot ersättning enligt vid varje tidpunkt allmänt
tillämpade normer, om anläggningarna avser högspänningsledningar för
vilka mark tagits i anspråk efter den 1 januari 1961.
Upplåtelsen skall ske mot ersättning enligt vissa angivna regler, om anläggningarna
avser lågspänningsledningar, för vilka mark tagits i anspråk
efter dagen för överenskommelsen, i den mån intrånget överstiger vissa
angivna normer.
I intet fall skall ersättning utgå för hög- eller lågspänningsledningar,
som byggts över markägares fastighet — eller fastigheter som utgör en
brukningsenhet — och som avser leverans enbart för abonnemang på
denna fastighet eller brukningsenhet.
Med högspänningsledningar jämställs i tillämpliga delar andra anläggningsdelar
såsom stolptransformatorstationer, transformatorkiosker och
liknande.
Beträffande ersättning för intrång vid ledningsframdragning gäller olika
regler för å ena sidan ”stora” kraftledningar, dvs. ledningar för kraftöverföring
över längre sträckor, och å andra sidan lokala distributionsledningar.
Ett avtal om ersättning för intrång av ”riks-, lands- och bygdeledningar”,
dvs. stora kraftledningar, träffades 1958 mellan å ena sidan RLF och
å andra sidan Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen.
Ett motsvarande avtal hade dessförinnan träffats mellan RLF och
statens vattenfallsverk. 1958 års avtal förnyades 1966. Ersättningen
enligt avtalet ansluter sig till statliga normer av år 1948 för åker och år
1950 för skog men ger även markägaren viss ytterligare kompensation.
Ersättningsnormerna för stora ledningar medger ersättning även om
intrånget är ringa, såsom då det avser en enda stolpe.
År 1966 träffade RLF och Elverksföreningen en överenskommelse om
ersättning för lokala distributionsledningar. Enligt denna överenskommelse
skall ersättning lämnas för högspänningsledningar för detaljdistribution
för vilka mark tagits i anspråk efter den 1 januari 1961 samt för
lågspänningsledningar för detaljdistribution för vilka mark tagits i anspråk
efter den 11 februari 1966.
Ersättningen beträffande högspänningsledningarna för detaljdistribution
utgår enligt ”vid varje tidpunkt allmänt tillämpade normer”, dvs. enligt
samma normer som tillämpas för ersättning för markintrång av högspänningsledningar
som ej har karaktären av detaljdistributionsledningar
(stora ledningar).
I överenskommelsen mellan RLF och Elverksföreningen finns även
regler för bestämning av ersättning för intrång av lågspänningsledningar i
NU 1971:36
3
åkermark och skogsmark. En tabell ger poängtal per stolpe, stag eller
sträva i åker, per enkel stolpe i åkerkant och per hundra meter ledning i
skogsmark i olika geografiska områden i landet. En viss minimigräns finns
dock. Denna begränsning slår olika i olika delar av landet beroende på
poängskalans konstruktion. Det ersättningsfria intrånget kan sägas motsvara
två å tre stolpar i åkermark eller 500—1 000 meter ledning i
skogsmark.
Pågående utredningar
Sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om sakrättsligt skydd för
vissa ledningar (ordförande: justitierådet Otto Petrén) som tillkallades
1968 har i uppdrag att närmare utreda frågan om en samlad civilrättslig
lagstiftning angående rätt att dra fram och behålla ledning. Utredningen
bör enligt direktiven i första hand omfatta en undersökning huruvida
sakrättsligt skydd för ledningar kan åstadkommas på annat sätt än genom
inteckning.
Kraftledningsintrångsutredningen (sakkunnig: vattenrättsdomare Oskar
Olsson) tillkallades 1968 för att se över normerna för bestämmande av
ersättning vid intrång av kraftledning i åkermark och jämförlig mark.
Särskilda direktiv har ej meddelats för utredningen.
Yttrandena
Kommerskollegium hänvisar i sitt yttrande till de bestämmelser som
refererats i det föregående och till de år 1966 träffade överenskommelserna
mellan Svenska elverksföreningen och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Kollegiet anser att motionärens önskemål redan är tillgodosett i
annan ordning och att det därför saknas anledning att i koncessionerna
införa särskilda villkor i berörda avseende.
Även Svenska elverksföreningen hänvisar till gällande bestämmelser
och till överenskommelserna mellan föreningen och RLF. Elverksföreningen
framhåller att de enda fall då intrång inte ersätts är dels då
ledningarna är avsedda för leverans uteslutande till den fastighet intrånget
gäller, dels då det är fråga om lågspänningsledningar under en viss
minimigräns. Att införa en allmän ersättningsplikt skulle enligt Elverksföreningen
vara möjligt, men det skulle innebära en avsevärd
belastning för kraftindustrin inte minst i form av ökat administrativt
arbete. Merkostnaden måste resultera i höjda taxor. Elverksföreningen
finner det föga lämpligt att ett omfattande administrativt arbete skulle
läggas ned på att ersätta markägarna för varje kraftledning och sedan slå
ut kostnaderna för dels detta arbete, dels själva markersättningen på
samtliga abonnenter.
NU 1971:36
4
Utskottet
Motionären hävdar att fastighetsägaren enligt de villkor som kraftbolagen
ställer för leverans av elkraft måste förbinda sig att utan ersättning
upplåta mark för framdragning av sin egen och andra abonnenters
serviceledningar. Med hänvisning till den belastning som detta villkor kan
medföra främst för jordbruksfastigheter hemställer motionären om utredning
och förslag i syfte att i koncessionsvillkoren skall föreskrivas att ersättning
skall utgå för framdragning av alla slags ledningar.
Av den i det föregående lämnade redovisningen framgår att Svenska
elverksföreningen och Riksförbundet Landsbygdens folk 1966 träffade
en överenskommelse angående ersättning för bestående skada och intrång
genom luftledningar för detaljdistribution av elektrisk energi. För högspänningsledningar
utgår alltid ersättning. Intrång genom framdragande
av lågspänningsledning ersätts enligt överenskommelsen intill en minimigräns
som varierar i olika delar av landet.
De normer enligt vilka ersättning för intrång beräknas är f. n. föremål
för översyn inom kraftledningsintrångsutredningen. Dess arbete beräknas
vara slutfört under första halvåret 1972.
Med hänsyn till vad här anförts finner utskottet inte anledning att
tillstyrka motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1971:1095.
Stockholm den 2 november 1971
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG
Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i
Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i
Storfors (s), Rask (s), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Holmberg (m), Wååg (s),
Jonsson i Husum (s), Hovhammar (m) och fru Hambraeus (c).
Reservation
av herr Börjesson i Glömminge (c), som anser att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:
”Motionären hävdar att (= utskottet) alla slags ledningar.
Enligt utskottets mening har i motionen anförts vägande skäl för att en
sådan utredning bör komma till stånd.
Utskottet hemställer därför
att riksdagen med bifall till motionen 1971:1095 hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning rörande villkor för koncession
för framdragande av elektrisk starkströmsledning i enlighet
med vad ovan anförts.”
Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.526 S