Näringsutskottets betänkande nr 28 år 1971

NU 1971:28

Nr 28

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om
representation för de anställda i bankernas styrelser.

Ärendet

I motionen 1971: 435 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp, s, c, m)
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skall begära förslag
till sådan ändring i lagarna för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor
att utrymme bereds för representation i dessa kreditinstituts styrelser
av företrädare för de anställdas fackliga organisationer.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från bankinspektionen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Motionen

Motionärerna återger inledningsvis ett uttalande år 1969 av Svenska
bankmannaförbundets styrelse, enligt vilket styrelsen i syfte att få till
stånd en fördjupad företagsdemokrati inom bankväsendet beslutat framföra
krav på representation för de anställda i bankernas styrelser. Kravet
har, uppges det, senare preciserats till att gälla minst två ledamöter, som
skall utses av organisationen. Vid diskussioner med bankledningama
om sådan representation har det emellertid visat sig svårt att inrymma
denna inom det maximiantal styrelseledamöter som föreskrivs i lag.

Avsikten med motionen är inte, framhålls det, att få en tvingande
lagstiftning om styrelserepresentation för de anställda i bankerna utan
i stället att undanröja de svårigheter som den nuvarande lagstiftningen
innebär för överenskommelser mellan avtalsparterna om sådan representation.
Banklagens begränsningsregel i fråga om antalet ledamöter i
affärsbanks styrelse som får vara befattningshavare i banken har, säger
motionärerna, tillkommit för att förebygga en dominans i styrelsen av
ledande bankfunktionärer. Vid dess tillämpning borde de anställdas
representanter kunna frånräknas.

Gällande rätt m. m.

A ffärsbankerna

Föreskrifter rörande sammansättningen av affärsbankernas styrelser
finns i 71—73 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse (nuvarande lydelse

1 Riksdagen 1971. 17 sami. Nr 28

NU 1971:28

i ifrågavarande del 1970: 666). För bankaktiebolag skall finnas en styrelse
bestående av minst fem och högst tjugoen ledamöter (71 §). Konungen
äger utse högst tre ledamöter i styrelsen (offentliga styrelseledamöter)
med uppgift att verka för att samhällets intressen beaktas i
bankens verksamhet. Övriga styrelseledamöter till ett antal av högst
aderton väljs på bolagsstämma i den mån inte i bolagsordningen föreskrivits
att en eller flera ledamöter skall tillsättas i annan ordning.

Av styrelseledamöterna får icke flera än en för varje påbörjat femtal
— offentlig styrelseledamot ej medräknad —• vara befattningshavare
i banken (72 §).

Sparbankerna

I lagen (1955: 416) om sparbanker finns bestämmelser om sammansättningen
av sparbankernas styrelser i 36—38 §§ (nuvarande lydelse
av 37 § 1962: 234). Sparbanks styrelse utses av sparbankens huvudmän
och skall bestå av minst fem ledamöter (36 §). Tjänsteman i sparbanken
får vara styrelseledamot — dock icke ordförande — endast om sparbankens
reglemente uttryckligen medger detta (37 §). Tjänsteman i annan
sparbank får inte utses till styrelseledamot.

Svenska sparbanksföreningen har i samråd med bankinspektionen
utarbetat ett normalreglemente för sparbank, vilket tjänat som förebild
för samtliga sparbankers reglementen. I fråga om tjänstemans rätt att
vara ledamot av sparbanks styrelse har i normalreglementet intagits en
föreskrift av innehåll att tjänsteman må vara styrelseledamot eller suppleant,
dock icke ordförande eller vice ordförande.

Jordbrukskasserörelsen

I fråga om sammansättningen av jordbrukskassornas och centralkassornas
styrelser gäller 21 och 22 §§ lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar (EFL) med de modifikationer som anges i 16 och 26 §§ lagen
(1956: 216) om jordbrukskasserörelsen (JKL).

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter
(16 § JKL). Riksorganisationen får, om särskilda skäl föreligger,
efter hörande av vederbörande centralkassa medge jordbrukskassa att
för viss tid, ej över fem år, utse högst nio ledamöter. Styrelsen väljs på
stämma; i stadgarna kan dock bestämmas att styrelsen eller ledamot av
denna skall tillsättas i annan ordning (21 § EFL). I gällande normalstadgar
för jordbrukskassa (motsvarande normalreglementet för sparbank)
ingår icke någon från huvudregeln avvikande särbestämmelse,
varför det för närvarande inte föreligger möjlighet för utomstående att
utse styrelseledamot.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio ledamöter,
valda på centralkassans stämma (26 § JKL). Styrelseledamöterna
skall utse verkställande direktör, som om han inte redan är styrelse -

NU 1971:28

ledamot skall ingå som sådan, i vilket fall antalet styrelseledamöter kan
komma att stiga till tio. Verkställande direktören eller annan befattningshavare
i centralkassan får inte vara ordförande i styrelsen. Högst
en eller, om antalet styrelseledamöter överstiger fem, högst två av styrelseledamöterna
får vara befattningshavare i jordbrukskassa som är
ansluten till centralkassan.

Ett inom föreningsrätten gällande principiellt krav är att styrelseledamot
skall vara medlem av föreningen, laga ställföreträdare för medlem
eller ledamot av styrelse för eller delägare i juridisk person som är
medlem (22 § EFL). En undantagsbestämmelse finns att annan än medlem
äger vara styrelseledamot där det medges i stadgarna för visst eller
vissa särskilt angivna fall. Det sagda gäller även beträffande jordbrukskasserörelsen.
Någon undantagsbestämmelse av angivet slag har inte upptagits
i normalstadgarna för jordbrukskassa. För centralkassorna gäller
att till medlemmar får antagas endast juridiska personer av vissa slag,
nämligen dels jordbrukskassa som som är verksam inom centralkassans
verksamhetsområde, dels s. k. jordbruksorganisation (22 § JKL). Undantag
från huvudregeln att endast juridiska personer kan vara medlemmar
förekommer i en av centralkassorna, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd
att själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Remissyttrandena

I fråga om affärsbankerna anför bankinspektionen att den
principiella utgångspunkten för tillsättandet av sådan ledamot i styrelse
för affärsbank som särskilt skulle representera de anställda synes vara
att bestämmelse härom kan intagas i bolagsordningen. En sådan åtgärd
skulle grundas på det i 71 § banklagen angivna undantaget från regeln
att styrelsen skall utses av bolagsstämma.

Motivet för den bestämmelse som begränsar antalet styrelseledamöter
med anställning i banken är, påpekar bankinspektionen, att den skall ge
en viss garanti för att styrelsen inte kommer att domineras av i första
hand de högre befattningshavarna. Därför utformades också bestämmelsen
om offentliga styrelseledamöter så, att det förhindrades att bankstyrelsernas
utökning med sådana ledamöter indirekt kunde leda till
en utvidgning av bankmannarepresentationen i styrelserna.

För att utrymme i bankstyrelserna skall beredas företrädare för de
anställda synes motionärerna förutsätta att en ytterligare höjning sker
av det i banklagen angivna maximiantalet styrelseledamöter, framhåller
bankinspektionen. Det bör emellertid enligt inspektionens mening undvikas
att göra bankstyrelserna alltför stora och omfattande. Inspektionen
anser att redan det nu gällande maximiantalet är i högsta laget.
Det synes nämligen, säger inspektionen, vara en allmän erfarenhet att

NU 1971:28

en större personkrets vid jämförelse med en mindre riskerar att få sin
effektivitet nedsatt vid fullgörandet av beslutsfunktioner av det slag
varom här är fråga. Om man anser sig böra tillgodose motionärernas
önskemål om fackligt utsedda representanter i styrelserna bör detta därför
ske inom ramen för maximiantalet aderton. Mot motionärernas uttalande
att det vid diskussioner med bankledningarna visat sig att dessa
ogärna vill utestänga någon av de nuvarande styrelseledamöterna för
att bereda plats för representanter för de anställda anför inspektionen
att en viss omsättning alltid äger rum inom bankernas styrelser. Förr
eller senare bör med hänsyn härtill finnas möjligheter att — om så
anses önskvärt — få med även fackligt utsedda representanter utan att
det fördenskull blir nödvändigt vare sig att det i lag medgivna högsta
antalet ledamöter ändras eller att någon ledamot som önskar kvarstå
blir utestängd.

Bankinspektionen delar inte motionärernas åsikt att de anställdas
representanter vid kategoriindelning enligt 72 § banklagen icke bör
räknas bland befattningshavare i banker. Om motionärernas intentioner
förverkligas på så sätt, att fackligt utsedda representanter deltager i beslutsfattandet
på direktionsnivå eller andra lägre nivåer inom bankerna,
äger enligt inspektionens mening samma argument som anförts mot en
alltför stor andel högre befattningshavare i styrelserna giltighet även
i vad avser de anställdas representanter. Inspektionen anser det vara
väsentligt att styrelsernas kontrollerande funktion ej försvagas till följd
av att ett alltför stort antal av ledamöterna känner sig bundna av tidigare
ställningstaganden vid behandlingen av ett ärende.

TCO anför att styrelserepresentation för de anställda på bankområdet
hittills har kunnat realiseras endast i mindre omfattning. Svårigheter
att bereda utrymme för sådan representation inom det maximiantal styrelseledamöter
som får vara anställda i banken enligt banklagens bestämmelser
har enligt TCO:s uppfattning främst bidragit härtill. I Sveriges
kreditbanks styrelse har dock ett utrymme funnits. Vid bolagsstämman
1971 fick de anställda där representation genom en ordinarie
ledamot och en suppleant, vilka hade nominerats genom val inom den
lokala fackliga organisationen.

Svenska bankföreningen anför att den delar motionärernas uppfattning
att frågan om de anställdas representation i bankstyrelsema icke
bör lösas genom lagstiftning. Bankföreningen finner det mest ändamålsenligt
att frågan om de bankanställdas medinflytande behandlas vid
överläggningar mellan varje bank och dess personal. Resultaten av sådana
överläggningar och av den försöksverksamhet på detta område
som pågår inom bankerna bör, säger föreningen, kunna ge underlag för
ett ståndpunktstagande till om de anställdas intresse bäst tillgodoses
genom att företrädare för de anställda inväljs i bankens styrelse eller
om det bäst tillgodoses på annat sätt. Om representanter för de anställda

NU 1971:28

skall ingå i en banks styrelse anser föreningen att sådana representanter
bör föreslås av och utses bland bankens personal.

Den nuvarande avfattningen av 72 § banklagen hindrar ej, säger
Bankföreningen, att de anställda blir företrädda i banks styrelse. Föreningen
uttalar emellertid att den inte vill motsätta sig att stadgandet
ändras så att de legala möjligheterna för sådan representation vidgas.
Detta skulle kunna ske genom en ändring av 72 § banklagen därhän att
av styrelseledamöterna högst en för varje påbörjat fyrtal får vara befattningshavare
i banken.

Såvitt gäller sparbankerna meddelar bankinspektionen att antalet
styrelseledamöter i regel är större än minimiantalet fem. Något
generellt uttalande om vad som kan anses vara ett lämpligt högsta antal
styrelseledamöter anser sig bankinspektionen med hänsyn till sparbankernas
skiftande storlek icke kunna göra. Inspektionen framhåller dock
att den vid stadfästelse av reglementsändringar inte ansett sig böra medge
större antal ordinarie ledamöter än aderton. Sistnämnda högsta antal
har accepterats endast vid sparbanksfusioner, men inspektionen har i
sin praxis oftast ansett sig böra kräva successiv nedtrappning av antalet.

Bankinspektionen understryker att det med nuvarande lagstiftning inte
föreligger hinder för huvudmännen att i sparbanks styrelse invälja representanter
för anställda inom sparbanken. Om man emellertid inte
önskar åt huvudmännen överlåta valet av styrelseledamot som skall
representera de anställda erfordras, framhåller inspektionen, en sådan
ändring i sparbankslagen att denna medger att styrelseledamot får utses
i annan ordning. I detta sammanhang erinrar inspektionen om de synpunkter
i fråga om proportionen mellan befattningshavare och andra
styrelseledamöter som ämbetsverket anfört i fråga om affärsbankerna.

Svenska sparbanksföreningen hänvisar till vad som föreskrivs i normalreglementet
för sparbank. Föreningen anför att det hör till undantagen
att sparbankernas reglementen annat än i speciella hänseenden avviker
från normalreglementet. Detta innehåller icke, påpekas det, någon
begränsning i fråga om vare sig antalet tjänstemannaledamöter eller
dessas kvalifikationer. Föreningen anser att skäl saknas att ändra sparbankslagen
i det berörda hänseendet och avstyrker alltså motionen i
denna del.

Beträffande jordbrukskasserörelsen meddelar Sveriges
jordbrukskasseförbund att centralkassorna i regel och jordbrukskassorna
i flertalet fall har utnyttjat maximiantalet styrelseledamöter. Några
jordbrukskassor har därutöver erhållit dispens att utse högst nio styrelseledamöter,
närmast för att underlätta genomförandet av önskvärda
fusioner. I jordbrukskassorna är det, säger förbundet vidare, inte ovanligt
att föreståndaren, som i regel också tillhör den fackliga organisa -

NU 1971:28

tionen, ingår i styrelsen som av föreningsstämman vald ledamot. Enligt
interna bestämmelser skall föreståndaren oavsett om han tillhör styrelsen
eller ej ingå som ledamot i arbetsutskottet och fungera som föredragande
vid både styrelsens och utskottets sammanträden.

Bankinspektionen uttalar att maximiantalet av nio (tio) ledamöter i
jordbrukskassas styrelse inte förefaller att vara så högt, att det från de
synpunkter inspektionen velat hävda finns anledning till betänkligheter
mot någon ökning. Inspektionen vill därför beträffande kassorna ej
motsätta sig tanken att, om så befinnes önskvärt, det genom lagändring
skall göras möjligt att vidga styrelsekretsen för att där bereda rum även
för särskilt utsedda representanter för de anställda.

Vill man försäkra sig om laglig möjlighet att tillsätta ledamot i centralkassas
styrelse i annan ordning än genom stämmoval synes, framhåller
inspektionen, en lagändring vara erforderlig. Inspektionen påpekar vidare
att centralkassas stämma redan med nu gällande bestämmelser kan
till styrelseledamot utse representant för de anställda vid centralkassan
eller anslutna jordbrukskassor, förutsatt att vederbörande uppfyller valbarhetskraven
exempelvis genom att vara medlem i ansluten jordbrukskassa.
Ändring av stadgarna krävs däremot om man önskar kunna utse
annan än jordbrukskassemedlem till styrelseledamot.

Till styrelseledamöter i centralkassorna har hittills, anför bankinspektionen,
i allmänhet utsetts styrelseledamöter i anslutna jordbrukskassor.
Inte så sällan har bland styrelseledamöterna återfunnits befattningshavare
i jordbrukskassa. För att förhindra att sådana befattningshavare
i alltför stor utsträckning utses till styrelseledamöter i centralkassan infördes
vid tillkomsten av jordbrukskasselagen den nu gällande spärrregeln
i fråga om antalet styrelseledamöter som får vara befattningshavare
i jordbrukskassa, vilken är ansluten till centralkassan. Bankinspektionen
förutsätter att, om ändringar vidtas för att bereda ökat
utrymme för de anställda i centralkassas styrelse, det intresse som bär
upp denna spärregel icke åsidosätts.

Motionärernas uppfattning att frågan om de anställdas representation
i styrelserna inte bör lösas genom lagstiftning delas av Sveriges jordbrukskasseförbund.
Enligt förbundets mening är det lämpligast att frågan
om de bankanställdas medinflytande blir föremål för förhandlingar
mellan vederbörande bank och dess personal. Även om förbundet är
tveksamt om de anställdas intresse bäst tillgodoses genom att företrädare
för dessa inväljs i styrelsen eller om detta intresse bäst tillgodoses på
annat sätt vill förbundet inte motsätta sig att sådana lagändringar genomförs
att de legala möjligheterna för en dylik representation vidgas.
Om representanter för de anställda skall ingå i styrelsen bör de, anser
förbundet, föreslås av och utses bland bankens personal.

Avslutningsvis framhåller förbundet att jordbrukskasserörelsens primärled,
jordbrukskassorna, utgör cirka 450 st. och att antalet anställda

NU 1971: 28

i dessa i genomsnitt uppgår till tre och endast i undantagsfall överstiger
sju personer. Förbundet säger sig med hänsyn till det inflytande
och den insyn personalen har i så små organisationer förutsätta att
någon särskild styrelserepresentation inte blir aktuell.

Beträffande ämnet i allmänhet anför TCO att frågan om
demokratisering av arbetslivet har tilldragit sig stor uppmärksamhet
inom organisationen. Sålunda tillsatte TCO-styrelsen hösten 1969 en
särskild kommitté, som fick i uppdrag att arbeta med dessa frågor. Ett
första resultat av kommitténs arbete förelåg vid TCO:s kongress 1970 i
form av en delrapport »Demokratisering av arbetslivet», som organisationen
överlämnat jämte sitt yttrande. Ett av de ämnen som diskuteras
i rapporten är frågan om styrelserepresentation i företagen.

Frågan om styrelserepresentation liksom övriga frågor inom detta
ämnesområde har också, säger TCO, tilldragit sig stort intresse inom
TCO-förbunden. Svenska bankmannaförbundets i motionen redovisade
uttalande har följts upp på så sätt, att i några banker träffats överenskommelser
om att inrätta kommittéer med paritetisk sammansättning
för att behandla frågor om befordran, utbildning m. m. Som exempel
härpå nämns på affärsbanksidan tre kommittéer inom Skandinaviska
banken och en i vardera Uplandsbanken, Skaraborgs enskilda bank och
Sveriges kreditbank samt på sparbankssidan motsvarande kommittéer
inom länssparbankerna i Jönköping och Göteborg. Förbundet har vidare
erhållit representation i direktionerna vid Stockholms sparbank och
Sparbanken i Lidköping samt i s. k. ledningsgrupper inom länssparbankerna
i Stockholm och Göteborg.

TCO anser att de exempel som organisationen angivit visar på att
partema inom bankområdet har en positiv syn på frågan om representation
för de anställda i bankernas beslutsorgan. Detta har också, anför
TCO, uttalats vid kontakter mellan partema, som även förklarat sig
beredda att i positiv anda verka för en utbyggnad av den försöksverksamhet
som inletts. I TCO-rapporten »Demokratisering av arbetslivet»
har anförts att lagar inte får hindra en demokratisering av arbetslivet.
Med hänvisning härtill tillstyrker TCO motionsyrkandet, som sägs ligga
helt i linje med TCO:s strävanden på företagsdemokratins område.

Tidigare behandling av frågan

I anledning av propositionen 1970: 64 om offentliga styrelseledamöter
i affärsbankerna väcktes en motion vari föreslogs att riksdagen skulle
besluta om sådana ändringar i lagen om bankrörelse, att utrymme bereddes
för representation i bankernas styrelser av företrädare för de
anställdas fackliga organisationer. Bankoutskottet (uti. 1970:64) uttalade
förståelse för motionärens önskemål men fann det inte lämpligt

NU 1971:28

att i det då aktuella sammanhanget ta upp frågan om en sådan ändring
av banklagen som motionären föreslagit. Ändringen skulle, om än föga
vittgående, inte vara helt okomplicerad. Förslaget om offentliga styrelseledamöter
påverkade, framhölls det, inte direkt förutsättningarna för en
styrelserepresentation för de anställda. Frågan borde enligt utskottets
mening ses i ett större sammanhang och en eventuell lagändring genomföras
efter beredning i reguljär ordning. Utskottet avstyrkte sålunda
motionen, som avslogs av riksdagen.

Utskottet

Representation för de anställda i företagens styrelser är ett av de önskemål
som aktualiserats i samband med de senaste årens strävanden att
åstadkomma en fördjupad företagsdemokrati. När önskemål i den riktningen
förts fram har en förutsättning i allmänhet varit att en sådan
representation skall förverkligas genom överenskommelser mellan berörda
parter, utan något ingripande från statens sida. Även den föreliggande
motionen vilar på denna förutsättning. När motionärerna —
i anslutning till ett uttalande av Svenska bankmannaförbundet — tar
upp frågan om möjligheterna att bereda representation i kreditinstitutens
styrelser för de anställdas fackliga organisationer är deras syfte
endast att statsmakterna skall undanröja de hinder för en dylik representation
som gällande regler för sammansättningen av kreditinstitutens
styrelser skapar.

Lagen om bankrörelse föreskriver att antalet ledamöter i bankaktiebolags
styrelse icke får överstiga ett visst maximum och att högst en
viss andel av styrelseledamöterna får vara anställda i banken. I detta
hänseende skiljer sig lagen om bankrörelse från aktiebolagslagen. Även
för sparbanks- och jordbrukskasserörelserna finns föreskrifter vilka liksom
de nyss åsyftade påverkar möjligheterna att genomföra en styrelserepresentation
för de anställda.

Vid remissbehandlingen har särskilt bankinspektionen fäst uppmärksamheten
på de motiv som legat till grund för de nuvarande bestämmelserna.
Bankinspektionen anser att dessa motiv alltjämt är bärkraftiga.
Såväl bankinspektionen som Svenska bankföreningen och Sveriges
jordbrukskasseförbund har dock angivit vissa lagändringar som tänkbara.
Det finns enligt utskottets mening skäl att tillmötesgå motionärernas
önskemål om en översyn av ifrågavarande bestämmelser som tar
sikte på sådana förändringar att ökade reella möjligheter skapas för
överenskommelser om representation för de anställda i kreditinstitutens
styrelser.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen med bifall till motionen 1971: 435 hos Kungl. Maj:t

NU 1971: 28

hemställer om översyn av lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker
och lagen om jordbrukskasserörelsen i enlighet med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 26 oktober 1971
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson
i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i
Storfors (s), Rask (s), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Holmberg (m), Svensson
i Malmö (vpk), Jonsson i Husum (s), Gustafsson i Säffle (c), Nordgren
(m), fru Hansson (s) och fru Hambraeus (c).