Lagutskottets betänkande nr 8 år 1971

LU 1971:8

Nr 8

Lagutskottets betänkande i anledning av motion
angående försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon.
Motionsyrkandet

I motionen 1971: 12 av herrar Andersson i Örebro och Petersson i
Röstånga hemställs

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om ändring i
reglerna för det statliga förarskyddet, så att detta blir jämställt med
förarplatsförsäkring vad beträffar förmånstagarförordnandet vid dödsfall.
»

Gällande bestämmelser m. m.

Förarplatsförsäkring

För kommunal- eller privatanställda motorfordonsförare gäller i
huvudsak följande.

Vid en trafikskada erhåller föraren endast i vissa sällsynta undantagsfall
ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. I detta hänseende
är föraren i ett sämre läge än passageraren, vilken som regel har rätt
till skadestånd av bilens ägare eller förare och får sin skada ersatt från
trafikförsäkringen. För att utjämna denna skillnad införde de privata försäkringsbolagen
år 1957 en särskild olycksfallsförsäkring för föraren,
kallad förarplatsförsäkring. F. n. torde drygt 75 % av samtliga trafikförsäkrade
motorfordon vara försedda med denna försäkring. För gruppen
personbilar är andelen ca 97 %.

Förarplatsförsäkringen är knuten till motorfordonet och får tecknas
endast i förening med trafikförsäkring. Den är utformad som en olycksfallsförsäkring
för föraren och omfattar i främsta rummet olycksfallsskada
som drabbar föraren under färd med det försäkrade fordonet.
Ersättning utgår dock inte om skadan uppkommit i samband med färd
utan fordonsägarens medgivande eller utan att föraren haft nödvändigt
körkort eller — vid förande av moped — när föraren inte uppnått
föreskriven ålder. Inte heller utgår ersättning om skadan uppkommit
på grund av att fordonet inte varit i författningsenligt skick, vid utförande
av brottslig gärning eller försök därtill eller genom grov vårdslöshet
från förarens sida, vid deltagande i tävling eller träning för sådan,
om inte särskilt tillstånd lämnats, eller i följd av trafik med fordonet
då föraren gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 8

LU 1971:8

straffbart påverkad av annat berusningsmedel än alkoholhaltiga drycker.
Försäkringen täcker dödsfall och invaliditet och utgår med schematiskt
fastställda kapitalbelopp. Invaliditetsgraden bestäms efter en schabloniserad
tabell. Olika belopp gäller för förare av motorcykel/moped och
förare av annat motorfordon. En viss avtrappning sker för såväl dödsfall
som invaliditet efter fyllda 67 år. Försäkringsbeloppen för den som inte
fyllt 67 år utgör vid förande av bil vid dödsfall 50 000 kr. och vid fullständig
invaliditet 150 000 kr. Dödsfallsersättning utgår om olycksfall
inom tre år föranleder förarens död. Har för samma olycksfall invaliditetsersättning
redan utgetts på grund av försäkringen eller föreligger
rätt till sådan försäkring, minskas dödsfallsersättningen med invaliditetsersättningen.
Ersättningen tillfaller — såvida inte föraren anmält annat
förordnande av förmånstagare — förarens make och barn eller, om sådana
efterlevande saknas, arvsberättigade efterlevande och universella
testamentstagare med fördelning mellan dem enligt lag och testamente.
Saknas nu nämnda förmånstagare betalas ersättningen ut till förarens
dödsbo.

Dödsfallsersättning arvsbeskattas enligt arvsskatteförordningens bestämmelser,
dock enligt de lindrigare reglerna om arvsbeskattning av
förmånstagarförordnande, enligt vilka varje förmånstagare åtnjuter ett
grundavdrag på 32 000 kr.

Statligt förarskydd

Enligt KK den 9 maj 1969 om statligt förarskydd, som trädde i kraft
den 1 juli 1969, åtnjuter förare av motorfordon som staten äger eller
nyttjar ett ekonomiskt skydd vid trafikolycksfall som väsentligen motsvarar
det skydd som kommunal- eller privatanställda bilförare kan få
av sina arbetsgivare genom att dessa tecknar förarplatsförsäkring.
Särregleringen för statens förare sammanhänger till viss del med att
statlig myndighet i princip inte får teckna eller låta teckna försäkring
för staten tillhörig egendom eller för att skydda staten eller i dess tjänst
anställd personal mot ansvarighet.

Det statliga förarskyddet gäller för skada till följd av olycksfall som
drabbar föraren under färd med fordonet eller när han under en kort
stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess
omedelbara närhet. Ersättning utgår dock inte om föraren brukat fordonet
utan lov, orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet,
genom körningen gjort sig skyldig till olovlig körning, rattfylleri eller
rattonykterhet eller vid förande av moped icke uppnått föreskriven ålder.

Ersättning utgår vid skada som medför invaliditet eller dödsfall. Vid
fullständig invaliditet utfaller en engångsersättning med 150 000 kr. och
vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp. Ersättningsbeloppet
vid dödsfall utgör 50 000 kr. och tillfaller den avlidnes dödsbo.

LU 1971:8

Från detta belopp skall avgå ersättning som med anledning av skadan
kan ha utgått i invaliditetsersättning.

Ersättningen utgår av statsmedel och bestämmes och utbetalas av riksförsäkringsverket.
Staten har icke regressrätt för utgiven ersättning mot
den som är ansvarig för trafikskadan. Fordran hos riksförsäkringsverket
på ersättning enligt ovan får ej utmätas.

Uttryckliga bestämmelser saknas om vad som gäller i arvsbeskattningshänseende
beträffande dödsfallsersättning som utgår enligt kungörelsen.
Frågan har icke berörts i den till grund för författningsregleringen
liggande propositionen (1969: 54) och synes ej heller ha lösts i rättspraxis.
Av visst intresse för bedömningen är emellertid rättsfallet NJA
1965 s. 64. Enligt detta utgör belopp, som utbetalas till dödsbo såsom
begravningshjälp enligt statens allmänna avlöningsreglemente, ej tillgång
i boet och behöver ej heller avdragas från begravningskostnaden.

Motionen

Till stöd för motionsyrkandet anförs att det mellan det statliga förarskyddet
och skyddet på grund av förarplatsförsäkring tecknad i samband
med trafikförsäkring råder en skillnad som är till nackdel för det
statliga förarskyddet. Vid dödsfall utbetalas nämligen det på grund av
försäkringen utfallande beloppet till förmånstagare och är därför skyddat
mot anspråk som kan framställas av den avlidnes fordringsägare.
Ersättning på grund av kungörelsen om statligt förarskydd utbetalas däremot
till den avlidnes dödsbo, vilket innebär att ersättning kan tagas i
anspråk för betalning av dödsboets gäld.

Enligt motionärernas mening bör det statliga förarskyddet erbjuda
statens anställda samma ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som
förarplatsförsäkringar erbjuder kommunalt och privat anställda. Arvingar
till statligt anställda bilförare bör inte komma i sämre läge om en trafikolycka
skulle inträffa än arvingar till anställda inom andra sektorer.
Motionärerna anser att bestämmelserna om det statliga förarskyddet i
fråga om utbetalning av ersättning därför bör utformas så att de blir
likställda med vad som gäller om förarplatsförsäkring.

1969 års reform

Ovannämnda kungörelse om statligt förarskydd utfärdades sedan
Kungl. Maj:t erhållit riksdagens godkännande av grunderna för reformen
och bemyndigande att framdeles anpassa förarskyddet till förändringar
av förarplatsförsäkringens villkor (prop. 1969: 54; SU 54; rskr.
158).

Ur propositionen skall här endast redovisas vissa uttalanden dels av
principiell natur, dels rörande ersättningsrätten. I det förstnämnda hän -

LU 1971:8

seendet anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, bl. a.
följande.

Frågan om bilförares ekonomiska skydd har samband med en mera
allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen
men också med frågan om reformering av gällande regler om ersättning
för personskada i allmänhet. Mot denna bakgrund kan förarskyddet nu
inte få någon generell lösning. Ej heller finns anledning att i detta sammanhang
ta ställning till om förarplatsförsäkringen har en från alla synpunkter
lämplig utformning. Vad det nu gäller är att, i avvaktan på en
generell lösning i en eller annan form, för en förhållandevis liten grupp
bilförare (statliga) skapa ett skydd som inte mera påtagligt avviker från
vad bilförare i allmänhet kan få genom förarplatsförsäkringen. Denna
målsättning, som kommit till uttryck i direktiven för utredningen, uppfylls
inte helt i något av de framlagda alternativen. Några remissinstanser
har också påtalat detta förhållande och i olika avseenden efterlyst
större överensstämmelse med förarplatsförsäkringens villkor. Av det nu
sagda följer att ett statligt förarskydd inte bör bygga på skadeståndsrättsliga
principer. Som förebild för skyddet bör i stället tas förarplatsförsäkringen.
Avvikelse från denna bör göras endast för det fall att försäkringens
egentliga karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eller speciella förhållanden
inom den statliga sektorn påkallar det.

Rörande ersättningsrätten anförde statsrådet:

Ersättning från det statliga förarskyddet skall utgå vid invaliditet och
dödsfall. Ersättningsnivån bör i princip vara densamma som i förarplatsförsäkringen.
Från förarplatsförsäkringens villkor bör dock den avvikelsen
göras att ersättningsbeloppens storlek inte görs beroende av förarens
ålder eller av det förda fordonets art. En sådan differentiering saknar
större aktualitet för det statliga förarskyddet. Vid fullständig invaliditet
på grund av förarskadan skall till föraren utgå ersättning med belopp
av 150 000 kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån
lägre belopp. Dödsfallsersättning föreslås utgöra 50 000 kr. och skall,
eftersom det här inte är fråga om någon försäkring med förmånstagarförordnande,
tillfalla dödsboet att fördelas mellan den avlidnes arvingar
och testamentstagare enligt lag eller testamente. Från dödsfallsersättningen
skall liksom i fråga om förarplatsförsäkringen i förekommande
fall dras med anledning av olycksfallet utgiven invaliditetsersättning. Anledning
saknas att för statens del begränsa ersättningsrätten till invaliditet
eller dödsfall som uppkommer inom tre år efter olycksfallet. Ersättningsbeloppen
värdesäkras inte som i utredningens schablonaltemativ. Ändras
försäkringssummorna i den vanliga förarplatsförsäkringen får beloppen
från förarskyddet prövas om.

1970 års riksdag

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner (1: 845 och II: 577) i samma
ämne som det nu ifrågavarande. Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande
(1LU 1970: 13) att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. I utlåtandet konstaterade utskottet att det fanns fog för
motionärernas påstående att i förevarande speciella hänseende den statliga
regleringen erbjöd sämre skydd än en förarplatsförsäkring. Utskottet

LU 1971:8

ansåg dock mot bakgrand av vad som anförts om syftet med regleringen
att förekommande avvikelser icke utgjorde skäl för en omprövning av
den lösning varom statsmakterna enats för mindre än ett år sedan. Vid
denna bedömning hade utskottet även beaktat att den reglering på
försäkringsbasis som motionärerna förordat övervägdes i lagstiftningsärendet
men avvisades.

Utskottets utlåtande, som var enhälligt, godkändes av riksdagen.

Utskottet

För att ge anställda bilförare ett bättre ekonomiskt skydd vid trafikskada
utnyttjar kommuner och enskilda arbetsgivare i stor utsträckning
möjligheten att teckna förarplatsförsäkring för sina fordon. Denna försäkring,
som är allmänt tillämpad även för bilar i privat brak, är till
sin natur en olycksfallsförsäkring och får tecknas endast i samband
med trafikförsäkring. Om föraren avlider eller blir varaktigt invalidiserad
utfaller försäkringen med vissa, i redogörelsen ovan närmare angivna
kapitalbelopp. Dödsfallsersättning tillfaller — såvida inte föraren anmält
annat förordnande av förmånstagare — förarens make och barn eller,
om sådana efterlevande saknas, andra arvsberättigade efterlevande eller
universella testamentstagare. Saknas nu nämnda förmånstagare betalas
ersättningen ut till förarens dödsbo.

Ett motsvarande skydd har inom den statliga sektom genomförts i
offentligrättslig ordning genom en kungörelse om statligt förarskydd,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1969. Även det statliga skyddet gäller
vid skada som medför invaliditet eller dödsfall. Ersättningsnivån är i
princip densamma som vid förarplatsförsäkringen. Från förarplatsförsäkringens
villkor har dock gjorts den avvikelsen att ersättningsbeloppens
storlek inte gjorts beroende av förarens ålder eller av det förda fordonets
art. Även i övrigt förekommer avvikelser från förarplatsförsäkringen,
i princip dock endast sådana som är betingade av förarplatsförsäkringens
karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eller av speciella förhållanden
inom den statliga sektorn. Sålunda utbetalas utfallande dödsfallsersättning
till den avlidnes dödsbo och ej såsom vid förarplatsförsäkringen till
förmånstagare.

I motionerna framhålls att det förhållandet att dödsfallsbelopp vid
förarplatsförsäkring utbetalas till förmånstagare innebär att beloppet är
skyddat mot anspråk från den avlidne förarens fordringsägare. Enligt
statliga förarskyddet däremot kan ersättningen vid dödsfall, eftersom
den utbetalas till den avlidnes dödsbo, tas i anspråk för betalning av
dödsboets gäld. Motionärerna anser att denna olikhet bör undanröjas
och hemställer om sådan ändring i reglerna för det statliga förarskyddet
att detta vid dödsfall med förmånstagarförordnande på i prinip samma
sätt som beträffande förarplatsförsäkring.

LU 1971:8

Vid 1970 års riksdag behandlades motioner i samma ämne som det
nu ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande erinrade första
lagutskottet först om att i den proposition, som låg till grund för det
statliga förarskyddet, framhållits att det i avvaktan på en allmän revision
av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen gällde att för bilförare
i statens tjänst skapa ett skydd som inte mera påtagligt avvek
från vad bilförare i allmänhet kunde få genom förarplatsförsäkring.
Avvikelse från denna försäkring borde enligt propositionen göras endast
för de fall att försäkringens egentliga karaktär av enskild olycksfallsförsäkring
eller speciella förhållanden inom den statliga sektorn påkallade
det. Första lagutskottet konstaterade därefter att det fanns fog för motionärernas
påstående att i detta speciella hänseende den statliga regleringen
erbjöd sämre skydd än en förarplatsförsäkring. Utskottet ansåg dock
mot bakgrund av vad som anförts om syftet med regleringen att förekommande
avvikelser inte utgjorde skäl för en omprövning av den
lösning varom statsmakterna enats mindre än ett år tidigare. Vid denna
bedömning beaktade utskottet även att den reglering på försäkringsbasis
som motionärerna förordat hade övervägts i lagstiftningsärendet men
avvisats.

Lagutskottet anser för sin del att vad första lagutskottet anfört alltjämt
äger sin giltighet. Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.
Utskottet vill i sammanhanget även framhålla, att det statliga förarskyddet
i vissa andra hänseenden är förmånligare än förarplatsförsäkringen.
Sålunda skall enligt den statliga regleringen vid beräkningen
av dödsfalls- och invaliditetsersättning inte ske någon nedtrappning av
beloppets storlek i förhållande till förarens ålder efter fyllda 67 år
såsom sker vid förarplatsförsäkringen. Vidare är i motsats till vad som
gäller vid förarplatsförsäkringen rätten till ersättning ej begränsad till
invaliditet eller dödsfall som uppkommer inom tre år efter olycksfallet.

Utskottet hemställer
att motionen 1971: 12 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1971

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

LU 1971:8

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström (c), fröken
Anderson i Lerum (s), herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s), fru Lundblad
(s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c),
herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i Helsingborg (c)*,
herrar Annerås (fp) och Söderström (m).

*) Ej närvarande vid betänkandets justering.

K O. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971