Lagutskottets betänkande nr 6 år 1971 LU 1971:6
Nr 6
Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om sänkning av
myndighetsåldern.
Motionsyrkandena
I motionen 1971: 652 av herr Elmstedt m. fl. hemställs
»att riksdagen måtte besluta att myndighetsåldern skall inträffa vid
uppnådda 18 års ålder, samt att uppdraga åt vederbörande utskott att
utforma förslag till erforderlig lagtext».
I motionen 1971: 662 av herr Romanus m. fl. hemställs
»att riksdagen uttalar att myndighetsåldern bör sänkas till 18 år, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om förslag till erforderliga
lagändringar i detta syfte».
1969 års lagstiftning m. m.
Genom beslut under vårsessionen med 1969 års riksdag sänktes den
civilrättsliga myndighetsåldern från 21 till 20 år. Lagändringen trädde
i kraft den 1 juli 1969.
Samtidigt vidgades behörigheten för ungdomar i åldern 18—20 år.
Ändringarna innebar sammanfattningsvis att den som har fyllt 18 år
inte bara som tidigare själv kan ta anställning och disponera över sin
arbetsinkomst utan också har fått ökade möjligheter att själv fritt välja
mellan förvärvsarbete och studier. Vidare har han rätt att skaffa sig egen
bostad utan föräldrarnas medverkan. Möjligheten för underårig, som är
gift, att oavsett ålder företa sådana rättshandlingar som krävs för den
dagliga hushållningen har vidgats till att omfatta alla underåriga som
har eget hushåll. Förmyndarens befogenheter gäller i huvudsak ingående
av kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom
som inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits
för bosättning eller för högre studier. Dessutom har förmyndaren
möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin
handlingsfrihet.
Som en konsekvens av den sänkta myndighetsåldern vidtogs också
ändringar av ett flertal 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden.
Den principiella utgångspunkten vid prövningen av om sådan ändring
skulle vidtas var därvid att en anpassning nedåt borde ske överallt där
den gällande åldersgränsen i väsentlig grad påverkats av myndighets
-
1 Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 6
LU 1971:6
2
åldern. Bland de åldersgränser som sålunda sänktes kan nämnas de som
finns i föräldrabalken om vårdnadens upphörande och samtycke till
adoption, i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente samt i
giftermålsbalken om giftomans samtycke till äktenskap. Inom det straffrättsliga
området sänktes de 21-årsgränser som finns i 6 kap. 4, 7 och
8 §§ brottsbalken och vidare ändrades samtliga 21-årsgränser i bamavårdslagen
till 20 år. Motsvarande ändring vidtogs också i fråga om
rusdrycksförsäljningsförordningen och förordningarna om arvsskatt och
gåvoskatt samt om statlig förmögenhetsskatt. Bland 21-årsgränser som
behållits kan nämnas dem som finns inom påfölj dssystemet för unga
lagöverträdare.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om följande åldersgränser
i lagstiftningen, nämligen 15 år för inträde av straffbarhet (33 kap. 1 §
brottsbalken), 18 år för ingående av äktenskap (2 kap. 1 § giftermålsbalken),
för skyldighet att fullgöra värnplikt (1 kap. 1 § värnpliktslagen)
och för rätt att sluta arbetsavtal (6 kap. 4 § föräldrabalken) samt
året efter fyllda 19 år för rösträtt (riksdagsordningen § 14). Slutligen
må erinras om att den som är myndig, dvs. fyllt 20 år, kan väljas till
ledamot av riksdagen (riksdagsordningen § 26).
Ur förarbetena till lagstiftningen
I januari 1967 avlämnade förmynderskapsutredningen en promemoria
angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (stencil
Ju 1967: 1). Promemorian innehöll bl. a. förslag om sänkning av myndighetsåldern
från 21 till 20 år.
Förslaget fick ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Flera remissinstanser ifrågasatte dock lämpligheten och behovet
av en sänkning av myndighetsåldern. De politiska ungdomsorganisationerna
ville å andra sidan gå längre än utredningen föreslagit och förordade
en sänkning till 18 år.
I det följande återges en i propositionen nr 25 år 1969 intagen sammanfattning
av ungdomsorganisationernas ståndpunkter i frågan.
Som skäl för att myndighetsåldern bör sänkas till 18 år
framhöll Högerns ungdomsförbund särskilt att de unga blir ekonomiskt
oberoende av föräldrarna tidigare nu än förr och att allt flera bildar
familj före 21 års ålder. Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund anförde
att det med hänsyn till den samhällsinformation som skolan och
massmedia ger är motiverat att tala om en tidigare social mognad hos
ungdomen nu än förr. Folkpartiets ungdomsförbund ansåg att det bör
vara en självklar utgångspunkt vid varje diskussion om sänkning av
myndighetsåldern att denna bör sättas så lågt som möjligt.
Betydelsen för den enskilde av gemensam myndighetsålder inom
Norden och Europa i övrigt hade enligt Högerns ungdomsförbund över
-
LU 1971:6
3
betonats av utredningen. Det antal personer som kan komma att beröras
av olikheter i myndighetsåldern måste enligt förbundet vara försvinnande
litet. Om den som är myndig enligt svenska regler behandlas
som omyndig utomlands, skulle detta bara innebära att han får finna sig
i samma behandling som sina jämnåriga i det land där han vistas. Så
torde vara förhållandet även i andra sammanhang när det gäller utlänningar.
Vid ett svenskt ställningstagande kunde man enligt förbundets
mening i huvudsak bortse från förhållandena i andra länder. Den nordiska
rättslikheten syntes visserligen i och för sig önskvärd men långtifrån
nödvändig. Förbundet påpekar också att man i Finland och Island
länge har haft delvis annan myndighetsålder än i det övriga Norden
genom de regler som gäller där om att underårig blir myndig när han
ingår äktenskap. Även Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund ansåg
att hänsyn till de andra nordiska länderna inte bör hindra Sverige
från att sänka myndighetsåldern till 18 år.
Enligt Folkpartiets ungdomsförbund borde ett självständigt svenskt
handlande kunna påskynda åtgärder i samma riktning i övriga nordiska
länder. Vad beträffar förhållandet till utomnordiska länder anförde
Centerns ungdomsförbund att det är den omständigheten att en avvikelse
över huvud taget föreligger som skapar olägenheter, medan avvikelsens
storlek har mindre betydelse. Hänsynen till internationella förhållanden
borde därför inte hindra att myndighetsåldern sänks till 18 år i stället
för till 20 år. Förbundet påpekade också att denna myndighetsålder
tillämpas i de östeuropeiska länderna och att våra förbindelser med
dessa länder ökar.
Enligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund borde visserligen
värdet av det skydd som tillkommer den omyndige i vissa situationer
inte underskattas. Det var dock enligt förbundets mening inte befogat
att sträcka detta skydd längre än till 20 år. Snarare torde det vara möjligt
att överväga ytterligare sänkning.
I propositionen (1969: 25) anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, bl. a. följande.
I diskussionen om lämplig myndighetsålder har påpekats att den
biologiska mognaden hos ungdomen numera inträder tidigare än förut.
Utredningen och åtskilliga remissinstanser anser det tveksamt om det
förhåller sig på samma sätt med den sociala mognaden. Jag finner det
föga fruktbart att ta upp denna fråga till närmare diskussion, eftersom
det är svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mognad.
Överväganden av detta slag synes mig därför inte ägnade att läggas
till grund för ett avgörande om myndighetsåldern skall ändras.
En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse i fråga
om behörigheten i ekonomiska angelägenheter. Nu för tiden förvärvar
de unga i allmänhet avsevärda erfarenheter i sådana frågor redan före
21 års ålder. De som beger sig ut i förvärvslivet kan som regel få anställningar
som gör det möjligt för dem att försörja sig själva. För den
1* Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 6
LU 1971:6
4
växande grupp av unga som bedriver studier vid högre läroanstalter
innebär det för några år sedan införda studiesociala systemet att de
inte har behov av något ekonomiskt bistånd från föräldrarnas sida för
finansieringen av sina studier. Dessa och andra faktorer leder till att
de unga i allmänhet kan frigöra sig från den ekonomiska gemenskapen
med föräldrarna redan innan de blir myndiga. Många gifter sig och
bildar egna hem före 21 års ålder. Hittills har visserligen krävts tillstånd
av länsstyrelsen för att en man som är under 21 år skall få ingå
äktenskap. Sådant tillstånd har dock i praxis så gott som alltid beviljats
när mannen har fyllt 18 år och fått sina föräldrars samtycke till äktenskapet
(se prop. 1968: 136, s. 73), och fr. o. m. den 1 juli 1969 sänks
åldersgränsen till vad som redan nu gäller för kvinna, nämligen 18 år.
Nu anförda förhållanden talar för att myndighetsåldern bör sänkas.
Ungdomsorganisationernas uppfattning att man bör gå längre än utredningen
har föreslagit och sänka myndighetsåldern till 18 år har enligt
min mening vissa skäl för sig. Många har redan vid 18 år frigjort sig
från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt
liv. De är bosatta utanför föräldrahemmet, har eget hushåll och försörjer
sig själva genom eget arbete eller bedriver studier som finansieras genom
statliga studiemedel. De unga som har förvärvsarbete har redan enligt
gällande bestämmelser rätt att förfoga över sin arbetsinkomst. Det finns
emellertid också många 18-åringar, som inte alls har så självständig
ställning i förhållande till sina föräldrar. Vidare måste beaktas att
omyndigheten medför ett skydd för de unga mot förhastade åtgärder
på det ekonomiska området. Lockelserna för ungdomen till sådana
transaktioner är i dagens samhälle avgjort mera framträdande än tidigare
med hänsyn bl. a. till de vidgade möjligheter till avbetalningsköp
och lån i olika former som numera står till buds för enskilda. Lockelserna
förstärks väsentligt genom den intensiva reklamen för inköp av
konsumtionsvaror som riktar sig inte minst till ungdomen.
Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att
myndighetsåldern hittills har varit densamma i hela Norden. En enhetlig
ordning är otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelser
som råder mellan de nordiska länderna. Frågan om sänkning av myndighetsåldern
har behandlats vid nordiska överläggningar och man har
härvid lyckats nå enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år.
I Island har en sådan ändring redan genomförts. Motsvarande ändringsförslag
har nyligen lagts fram i Danmark och Norge och kan inom kort
väntas också i Finland.
Ett par remissinstanser har ifrågasatt om man inte — med eller utan
kombination med en sänkning av myndighetsåldern till 20 år — borde
införa en regel om att underårig som ingår äktenskap skall bli myndig
i samband därmed. Samma tanke togs upp av Stockholms stads överförmyndarnämnd
i yttrande över familjerättskommitténs betänkande,
vilket bl. a. innehöll förslag om sänkning av äktenskapsåldern (prop.
1968: 136 s. 24). Regler om sådan s. k. emancipation finns i en del
främmande länder, bl. a. Finland och Island. Dessa regler ger uttryck
åt den i och för sig riktiga tanken att unga som faktiskt har släppt de
ekonomiska banden med föräldrarna och bildat ett eget hem bör vara
självständiga i ekonomiskt hänseende. Emellertid är det inte bara de
gifta som på detta sätt står fria i förhållande till sina föräldrar, utan
detsamma gäller många andra. Det synes mig därför inte lämpligt att
LU 1971:6
5
placera de gifta i någon särställning när det gäller tidpunkten för myndighetens
inträde.
Mina överväganden i frågan har fört mig till den slutsatsen att myndighetsåldern
i enlighet med utredningens förslag bör sänkas till 20 år
och vara lika för alla. Som jag inledningsvis nämnde har 1968 års riksdag
som vilande antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval
från året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om detta
förslag blir slutligt antaget och myndighetsåldern sänks till 20 år kommer
den relation som nu råder mellan myndighetsålder och rösträttsålder
att bestå även i fortsättningen.
Som redan har framgått har jag förståelse för de synpunkter som
ligger bakom förslagen om en längre gående sänkning av myndighetsåldern
och om en emancipationsregel. Vid beredningen av förevarande
lagstiftningsärende i justitiedepartementet har det befunnits, att man
i stor utsträckning kan tillgodose dessa synpunkter genom att vidga
behörigheten för dem som ännu inte har uppnått myndig ålder. Utvidgningarna
tar sikte bl. a. på den underåriges rätt att bestämma över sin
vistelseort och sina studier samt hans rätt att företa vissa vardagliga
rättshandlingar.
Den av mig förordade ändringen av myndighetsåldern innebär, som
jag tidigare har påpekat, att den nordiska rättslikheten i detta hänseende
kommer att bestå. Vad angår övriga europeiska länder gäller redan nu
delvis olika myndighetsåldrar. I Östeuropa är åldersgränsen 18 år, i
Schweiz 20 år och i andra västeuropeiska länder 21 år. I England har
emellertid nyligen föreslagits en sänkning av myndighetsåldern till 18 år.
Vid europeiskt justitieministermöte i juni 1968 ställde sig ytterligare
ett antal länder positiva till tanken på en sänkning av gällande 21-årsgräns.
I motioner i anledning av propositionen (I: 931 och II: 1069, II: 1068
samt I: 933 och II: 1070) framlades förslag om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 32) anförde första lagutskottet
bl. a. följande.
Utskottet vill för sin del till en början framhålla att samhällsutvecklingen
medfört att ungdomen numera i allmänhet har större insikter i
sociala, politiska och ekonomiska frågor. Den biologiska mognaden
inträder numera också tidigare. Dessa och andra av departementschefen
anförda skäl talar enligt utskottet för att myndighetsåldern bör sänkas.
Beträffande motionsförslagen om en mer långtgående sänkning än till
20 år må först anföras att, även om många ungdomar redan före 20 årsåldern
frigjort sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och
lever ett självständigt liv, det också finns många som inte alls har en
så självständig ställning i förhållande till sina föräldrar. Många 18- och
19-åringar är säkerligen också i behov av det skydd, framför allt i
ekonomiskt hänseende, som omyndigheten innebär. För en 20-årsgräns
talar även att årets riksdag slutligt antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern
vid riksdagsval från året efter fyllda 20 år till året efter
fyllda 19 år. Om myndighetsåldern sänks till 20 år, kommer således den
relation som rått mellan myndighetsålder och rösträttsålder att bestå
LU 1971:6
6
även i fortsättningen. I vad mån grundlagberedningens översyn av rösträttsvillkoren
kan leda till en längre gående sänkning av rösträttsåldern
synes f. n. ovisst.
Av avgörande betydelse för utskottets inställning till frågan om när
myndigheten bör inträda har varit önskemålet om en nordisk rättslikhet.
Myndighetsåldern har hittills varit densamma i hela Norden, och
det nu föreliggande förslaget grundas på nordiska överläggningar, där
man lyckats nå enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. Förslag
om sådan sänkning har redan antagits i Norge och Island. Att i
detta läge följa motionsförslagen om en sänkning till 18 år bör enligt
utskottets mening icke komma i fråga. Det må emellertid framhållas att
en sådan sänkning föreslagits i England och att även andra västeuropeiska
länder, där myndigheten inträder vid 21 år, har ställt sig positiva
till tanken på en lägre myndighetsålder. I de östeuropeiska länderna
är myndighetsåldern redan 18 år. För vårt lands vidkommande finns
dock enligt utskottets mening inte anledning att, innan erfarenheter vunnits
av de nu framlagda förslagen, ta ställning till lämpligheten av en
framtida mer långtgående sänkning av myndighetsåldern på sätt begärs
i motionerna I: 933 och II: 1070. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka att de synpunkter, som ligger till grund för motionsförslagen
om en sådan sänkning, i stor utsträckning tillgodoses genom de
här ovan inledningsvis omnämnda nya reglerna om vidgad behörighet
för dem som inte uppnått myndig ålder. Även de i olika sammanhang
framförda önskemålen om s. k. emancipation för underåriga som ingår
äktenskap blir i väsentlig mån tillgodosedda. På anförda skäl tillstyrker
utskottet propositionens förslag om sänkt myndighetsålder och avstyrker
bifall till motionerna I: 931 och II: 1069, I: 933 och II: 1070 samt motionen
II: 1068 i denna del.
Här kan tilläggas att myndighetsåldern i Danmark och Finland numera
sänkts till 20 år och i England till 18 år.
1970 års riksdag
Vid 1970 års riksdag togs frågan om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år upp i anledning av fristående motioner, nämligen motionerna
I: 234 och 11:273, I: 545 och 11: 643 samt I: 833 och II: 978. I ett av
motionsparen, I: 545 och 11: 643, samt i separata motioner föreslogs en
motsvarande sänkning av rösträttsåldern.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade första lagutskottet
följande med anledning av yrkandena om sänkning av myndighetsåldern
(1LU: 1970: 3).
Som framhölls av första lagutskottet, då frågan prövades föregående
år, talar otvivelaktigt vissa skäl för att sätta myndighetsåldern lägre än
20 år. Ungdomen har numera i allmänhet större insikter i sociala, politiska
och ekonomiska frågor. Som motionärerna åberopar går flera viktiga
åldersstreck vid 18 år; rätten att ingå äktenskap inträder då liksom
skyldigheten att göra militärtjänst och rätten att sluta arbetsavtal. Många
ungdomar har också redan vid 18 års ålder frigjort sig från det ekono
-
LU 1971:6
7
miska beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. Även
familjebildning sker allt oftare av ungdomar under 20 år.
Å andra sidan finns många 18- och 19-åringar som inte alls har någon
självständig ställning i förhållande till sina föräldrar. Många av dem
torde också vara i behov av det skydd, framför allt i ekonomiskt hänseende,
som omyndigheten innebär. Vidare bör beaktas att den vidgade
behörighet som numera tillkommer dem som fyllt 18 år tillgodoser
åtskilliga av de synpunkter som ligger bakom önskemålet om en lägre
myndighetsålder. Väsentligt för utskottets inställning är att den nuvarande
åldersgränsen tillkommit efter nordiska överläggningar, vilka
under föregående år lett till en sänkning av myndighetsåldern till 20 år
i samtliga nordiska länder. Några erfarenheter som kan föranleda en
ytterligare sänkning har uppenbarligen inte vunnits under den korta
tid som därefter förflutit. Att vårt land i detta läge skulle följa motionsförslagen
och gå ifrån den uppnådda enigheten och rättslikheten kan
enligt utskottets mening icke komma i fråga.
Även om utskottet har förståelse för de synpunkter som ligger bakom
motionsförslagen, kan utskottet således icke biträda motionerna.
Motionsyrkandena om sänkning av rösträttsåldern behandlades av
konstitutionsutskottet. Utskottet erinrade i sitt utlåtande (KU 1970: 9)
om att frågan om en ytterligare sänkning av rösträttsåldern skall prövas
av grundlagberedningen. Riksdagen borde enligt utskottet inte föregripa
denna prövning genom något ställningstagande i sak till de förslag som
framförts i motionerna. Utskottet föreslog i stället att motionerna skulle
överlämnas till grundlagberedningen. Riksdagen följde utskottets förslag.
Motionerna
I motionen nr 652 av herr Elmstedt m. fl. anförs inledningsvis att
unga människor genom den utbyggda skolundervisningen och samhällsutvecklingen
i stort har avsevärd erfarenhet i ekonomiska ting redan
före den gällande myndighetsåldern. Många unga har anställning, som
gör dem ekonomiskt oberoende av föräldrarna, och för dem som bedriver
högre studier har det studiesociala stödet inneburit självständighet
i ekonomiska frågor, framhåller motionärerna.
Motionärerna anför att ingående av äktenskap, som numera kan ske
vid 18 års ålder för både män och kvinnor, för den enskilde medför så
genomgripande förändringar i ekonomiskt och juridiskt avseende, att
det med fog kan hävdas att de flesta människor under sin livstid ej
vidare fattar något beslut med lika långtgående ekonomiska och juridiska
verkningar. Enligt motionärerna är det därför motiverat att genom
en sänkning av myndighetsåldern till 18 år ge individerna möjlighet
att handla självständigt även på andra områden.
Motionärerna erinrar härefter om att departementschefen i propositionen
med förslag till sänkning av myndighetsåldern anfört att den
LU 1971:6
8
uppfattning som ungdomsorganisationerna framfört i remissyttrandena
över förmyndarskapsutredningens betänkande — att sänka myndighetsåldern
till 18 år — hade vissa skäl för sig.
Motionärerna anser att det är lämpligt att så långt möjligt sammanföra
de åldersgränser som reglerar individernas rättigheter och skyldigheter
till en och samma gräns. De pekar på att en hel rad av rättigheter
och skyldigheter i dag inträder vid 18 års ålder, samt bedömer
det vara ändamålsenligt att till denna åldersgräns knyta även myndigheten.
Eftersom ett av villkoren för valbarhet är att man är myndig,
skulle också en sänkning av myndighetsåldern automatiskt innebära en
välmotiverad sänkning av valbarhetsåidern, anför motionärerna avslutningsvis.
I motionen nr 662 av herr Romanus m. fl. framhålls att antalet åldersgränser
bör kunna minskas i huvudsak till två, nämligen 15 och
18 år. 15-årsgränsen skulle därvid gälla för straffbarhetens inträdande
och för rätten att förfoga över tillgångar som man fått genom eget
arbete. 18-årsgränsen skulle medföra myndighet och rösträtt. Inom
kriminalvården är det enligt motionärerna önskvärt att behålla 21-årsgränsen
i den meningen att lagöverträdare mellan 18 och 21 år skall
kunna särbehandlas i enlighet med riksdagens beslut 1969.
Motiveringen i motionerna ligger också till grund för ett yrkande
om sänkt rösträttsålder, vilken fråga behandlas av konstitutionsutskottet.
Som motivering för kravet på sänkt rösträtts- och myndighetsålder hänvisar
motionärerna till ungdomens allt tidigare mognad i biologiskt och
socialt hänseende. Speciellt pekas också på att åldersgränsen för giftermål
genom beslut av 1968 års riksdag satts till 18 år för både män och
kvinnor. Det är uppenbart, anser motionärerna, att gifta personer måste
ha möjlighet att ingå avtal om lån, avbetalningsköp etc. som har samband
med bosättningen och hushållet i övrigt. I stället för att som nu
söka lösa detta problem med undantagsbestämmelser bör den naturliga
vägen vara att sänka myndighetsåldern till den som gäller för äktenskaps
ingående, framhåller motionärerna avslutningsvis.
Utskottet
Genom beslut av 1969 års riksdag sänktes den civilrättsliga myndighetsåldern
från 21 till 20 år. Samtidigt vidgades i åtskilliga hänseenden
behörigheten för ungdomar i åldern 18—20 år. Ändringarna trädde i
kraft den 1 juli 1969.
I motionen 1971: 652 av herr Elmstedt m. fl. yrkas att riksdagen
skall besluta att myndighetsåldern sänks till 18 år, och i motionen
1971: 662 av herr Romanus m. fl. hemställs att riksdagen uttalar att
LU 1971:6
9
myndighetsåldern bör sänkas till 18 år samt hos Kungl. Maj:t begär
förslag till erforderliga lagändringar i detta syfte. Motiveringen i sistnämnda
motion har också åberopats som skäl för en motion med yrkande
om motsvarande sänkning av rösträttsåldern. Denna motion behandlas
av konstitutionsutskottet.
Som framgår av den föregående redogörelsen prövades frågan om att
sänka myndighetsåldern till 18 år i samband med 1969 års lagstiftning
och den övervägdes ånyo vid 1970 års riksdag i anledning av motioner.
I sitt av 1970 års riksdag godkända utlåtande anförde första lagutskottet,
att vissa skäl otvivelaktigt talar för att sätta myndighetsåldern
lägre än 20 år. Sålunda har, anförde utskottet, ungdomen numera i allmänhet
större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor. Utskottet
pekade på att flera viktiga åldersstreck går vid 18 år; rätten att
ingå äktenskap inträder då liksom skyldigheten att göra militärtjänst
och rätten att sluta arbetsavtal. Utskottet anförde vidare att många
ungdomar redan vid 18 års ålder frigjort sig från det ekonomiska beroendet
av föräldrarna och lever ett självständigt liv, samt att familjebildning
allt oftare sker av ungdomar under 20 år.
Å andra sidan finns, framhöll första lagutskottet, många 18- och 19-åringar som inte alls har någon självständig ställning i förhållande till
sina föräldrar. Utskottet ansåg att många av dem också torde vara i
behov av det skydd, framför allt i ekonomiskt hänseende, som omyndigheten
innebär. Enligt utskottet borde vidare beaktas att den vidgade
behörighet som numera tillkommer dem som fyllt 18 år tillgodoser åtskilliga
av de synpunkter som ligger bakom önskemålet om en lägre
myndighetsålder. Första lagutskottet framhöll slutligen att väsentligt för
utskottets inställning varit att den nuvarande åldersgränsen tillkommit
efter nordiska överläggningar, vilka under år 1969 lett till en sänkning
av myndighetsåldern till 20 år i samtliga nordiska länder. Utskottet
ansåg att några erfarenheter som kunde föranleda en ytterligare sänkning
uppenbarligen inte vunnits under den korta tid som därefter förflutit.
Att vårt land i detta läge skulle följa motionsförslagen och gå
ifrån den uppnådda enigheten och rättslikheten kunde enligt utskottets
mening inte komma i fråga.
Enligt lagutskottets mening äger den uppfattning, som första lagutskottet
sålunda givit uttryck för, alltjämt giltighet. Utskottet har emellertid
förståelse för de synpunkter, som ligger bakom motionsförslagen, och
enligt utskottets mening kan det inte uteslutas att dessa synpunkter
kommer att leda till ytterligare sänkning av myndighetsåldern när tillräckliga
erfarenheter vunnits av den nyligen beslutade sänkningen. Utskottet
anser dock önskvärt att en framtida reform kommer till i nordisk
samverkan.
Avslutningsvis vill utskottet upplysa om att frågan om förenhetligande
LU 1971:6
10
av myndighetsåldern i de västeuropeiska länderna för närvarande utreds
av en expertkommitté inom Europarådet.
På grund av vad ovan anförts hemställer utskottet
att motionerna 1971: 652 och 1971:662 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1971
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström (c), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s), Börjesson i Falköping
(c), fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i
Södertälje (s), fm Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s),
Annerås (fp) och Söderström (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svanström (c), Börjesson i Falköping
(c), fru Jortäng (c) och herr Annerås (fp), vilka ansett
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på sid. 9 med
orden »I sitt av» och slutar på sid. 10 med orden »inom Europarådet»
bort ha följande lydelse.
Såsom första lagutskottet tidigare framhållit i samband med att frågan
om sänkning av myndighetsåldern till 18 år övervägts har ungdomen
numera i allmänhet större insikter i sociala, politiska och ekonomiska
frågor. Flera viktiga åldersgränser går redan vid 18 år; rätten
att ingå äktenskap inträder då liksom skyldigheten att göra militärtjänst
och rätten att sluta arbetsavtal. Många ungdomar har också redan vid
18 års ålder frigjort sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna
och lever ett självständigt liv. Även familjebildning sker allt oftare av
ungdomar under 20 år.
Utskottet vill särskilt framhålla, att gifta personer uppenbarligen måste
ha möjlighet att ingå avtal om lån, avbetalningsköp m. m. som har
samband med bosättningen och hushållet i övrigt. I stället för att som
nu söka lösa detta problem med undantagsbestämmelser bör den naturliga
vägen vara att sänka myndighetsåldern till den som gäller för äktenskaps
ingående.
Vad som sålunda har anförts talar enligt utskottets mening för att
myndighetsåldern bör sänkas till 18 år. Genomförs en sådan sänkning
vinnes härjämte att antalet åldersgränser i lagstiftningen kan nedbringas
LU 1971:6
11
till i huvudsak två, nämligen 18 år för bl. a. myndighet, giftermål och
värnplikt, samt 15 år för inträde av straffbarhet.
Mot en ytterligare sänkning av myndighetsåldern har vid tidigare riksdagsbehandling
invänts att det är angeläget att rådande nordiska rättslikhet
på området består. Nordisk rättslikhet i fråga om myndighetsåldern
är naturligtvis önskvärd, men den är enligt utskottets mening inte
nödvändig. På grund härav och då ovan upptagna skäl för en sänkning
av myndighetsåldern är tungt vägande anser utskottet att vi i vårt land
inte bör avstå från att genomföra den föreslagna sänkningen till 18 år.
b) att utskottet bort hemställa
dels att riksdagen i anledning av motionen 1971: 652 och med bifall
till motionen 1971: 662 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag
till erforderliga lagändringar för en sänkning av myndighetsåldern
till 18 år,
dels att motionen 1971: 652, i vad den inte besvarats genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.