Lagutskottets betänkande nr 5 år 1971

LU 1971:5

Nr 5

Lagutskottets betänkande i anledning av motion
angående behörigheten att förrätta kyrklig vigsel.

Motionsyrkandet

I motionen 1971:5 8 av herr Johansson i Skärstad m. fl. hemställs

”att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
1971 års riksdag, vilket ger vigselförrättare såväl inom svenska
kyrkan som inom andra kristna trossamfund behörighet att viga
svenska medborgare, även då ingen av de trolovade är medlem av
vigselförrättarens eget samfund eller kyrka, under förutsättning att
minst en av de trolovade tillhör något kristet trossamfund”.

Gällande rätt

Bestämmelserna om vigsel återfinns i 4 kap. giftermålsbalken. Äktenskap
kan ingås antingen med kyrklig eller borgerlig vigsel. Valfrihet
mellan de båda formerna föreligger så till vida, att kontrahenterna alltid
äger erhålla borgerlig vigsel, så snart de över huvud taget är berättigade
att ingå äktenskap.

Kyrklig vigsel äger rum inom svenska kyrkan eller inom annat
trossamfund. Vigsel inom svenska kyrkan må äga rum, om de trolovade
eller en av dem tillhör svenska kyrkan. Kyrklig vigsel inom annat
trossamfund än svenska kyrkan kan ske, om Kungl. Maj:t medgivit att
vigsel må förrättas inom samfundet och de trolovade eller en av dem
tillhör samfundet. Sådan vigselrätt har tillerkänts flertalet av de i Sverige
förekommande trossamfunden. Vidare gäller att Kungl. Maj:t äger
förordna att medlem av utländskt evangeliskt-lutherskt trossamfund skall
ha samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan. Sådant
förordnande har meddelats i fråga om medlemmar av danska folkkyrkan,
norska statskyrkan, Finlands evangelisk-lutherska kyrka och evangelisklutherska
Augustanasynoden i Amerika.

Beträffande förrättare av kyrklig vigsel gäller att till vigsel inom
svenska kyrkan äger de trolovade välja vilken präst inom kyrkan de
önskar men att endast präst i församling, av vilken endera är medlem, är
skyldig att viga. Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är
behörig därtill enligt Kungl. Maj:ts förordnande. Har Kungl. Maj:t
medgivit att vigsel må förrättas inom visst trossamfund av dess
prästerskap eller eljest av befattningshavare i samfundet, må sådan präst
eller befattningshavare ej utöva sin behörighet att viga, innan länsstyrelsen
i det län där samfundets styrelse har sitt säte på framställning av

Riksdagen 1971. 8 sami Nr 5

LU 1971:5

samfundet meddelat intyg om att han är behörig att förrätta vigsel inom
samfundet. Nu sist berörda bestämmelse återfinns i kungörelse den
26 oktober 1951.

Beträffande själva vigselceremonin föreskrivs i nämnda kapitel i
giftermålsbalken, att de trolovade, som skall vara samtidigt tillstädes
inför vigselförrättaren, skall inför denne avgiva sitt ja och samtycke till
äktenskapet samt att kontrahenterna därpå skall av vigselförrättaren
förklaras för äkta makar. I övrigt skall lända till efterrättelse vid vigsel
inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken och vid vigsel
inom annat trossamfund dess kyrkobruk samt vid borgerlig vigsel de
bestämmelser som Kungl. Majit meddelar.

Genom lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare i
vissa fall är stadgat, att vigselförrättare, som åsidosätter vad honom i
sådan egenskap åligger beträffande annat än rent kyrklig ordning, döms,
även om det ej sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är
förenat, för tjänstefel till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst
ett år efter vad i 20 kap. 4 § brottsbalken sägs.

Motionens motivering

Till stöd för yrkandet i motionen anförs i huvudsak följande.

Den föreliggande begränsningen till samfund bör upphävas. Det
avgörande måste vara vederbörandes anslutning till kristet samfund. Om
de trolovade eller en av dem tillhör svenska kyrkan eller annat
trossamfund bör vigsel få äga rum antingen inom kyrkan eller samfundet.
De senare årens ekumeniska strävanden har medfört ett närmare
samarbete dels mellan skilda frikyrkosamfund, dels mellan svenska
kyrkan och frikyrkosamfunden. De personliga kontakterna mellan
medlemmar tillhörande olika kyrkor har blivit bättre. Därför är det
angeläget att giftermålsbalkens bestämmelser ändras så att medlemskap
antingen i svenska kyrkan eller annat trossamfund blir tillräckligt för att
kyrklig vigsel skall få äga rum, antingen inom svenska kyrkan eller annat
trossamfund.

Tidigare riksdagsbehandling

Det genom förevarande motion väckta spörsmålet har behandlats av
riksdagen vid ett stort antal tillfällen under de senaste åren. För att
översiktligt belysa frågornas behandling under 1960-talet återges i det
följande vissa uttalanden i utlåtanden av första lagutskottet, vilka alla
godkänts av riksdagen.

I utlåtandet 1962:23 behandlade utskottet en motion, vari begärdes
”full vigselrätt” för vigselförrättare inom svenska kyrkan och annat
trossamfund. Utskottet antog att, då någon av de trolovade tillhör ett
samfund med vigselberättigad präst, det ter sig mest närliggande för
kontrahenterna att vända sig till denne, om de önskar kyrklig vigsel.

LU 1971:5

Beträffande de s. k. anhängarna syntes dock enligt utskottet begränsningarna
i vigselförrättarnas behörighet kunna medföra olägenheter genom att
vigsel ej kunde förrättas inom vederbörande trossamfund. Det syntes
därför enligt utskottet föreligga vissa skäl för ändring i gällande
lagstiftning. Utskottet anförde dock att starka skäl talade för att
utvidgning av vigselrätten inte genomfördes annat än i samband med att
problemet rörande omfattningen av vigselplikten för prästerskapet inom
svenska kyrkan bringades till sin lösning. Det spörsmålet torde emellertid
enligt utskottet icke kunna lösas oberoende av den då pågående
kyrka—stat-utredningen.

Liknande uttalanden gjordes i utskottets utlåtanden 1964:5, 1966:16
och 1967:13.

I utlåtande 1968:39 i anledning av motioner med samma yrkande som
nu förevarande anförde utskottet att frågans avgörande med fördel borde
anstå i avbidan på slutförandet av remissbehandlingen av kyrka—statutredningens
år 1968 avgivna slutbetänkande och Kungl. Maj:ts
ställningstagande med anledning därav. Utskottet framhöll även att
lösningen av frågan om vigselbehörigheten och vad därmed äger samband
kunde bli beroende av förhållandet mellan staten och kyrkan samt
erinrade om att detta övervägdes av den då nyligen tillsatta 1968 års
beredning om stat och kyrka.

Samma uppfattning kom till uttryck i utskottets utlåtanden 1969:7
och 1970:2 i anledning av bl. a. motioner med väsentligen samma
innehåll som föregående år.

I sistnämnda utlåtande tilläde utskottet att skälen för att icke bryta ut
frågan om vigselbehörigheten ur sitt större sammanhang ökat i styrka
genom det utredningsarbete, som under 1969 påbörjats av familjelagssakkunniga
(se nedan) och vari innefattas frågan om införande av
obligatoriskt civiläktenskap. Stannar man för ett sådant system kan den
kyrkliga vigseln - liksom numera lysningen — bli en frivillig personlig
angelägenhet och varje samfund, oberoende av kyrka-stat-relationen,
självt få bestämma i vilken omfattning och under vilka villkor prästerna
eller frikyrkopastorerna skall medverka i vigselakter, framhöll utskottet.

Här må slutligen anmärkas att vid såväl 1969 som 1970 års utlåtanden
hade fogats en reservation av sju ledamöter vari uttalades att lagförslag
innefattande bifall till motionerna borde föreläggas riksdagen samt
hemställdes att uttalandet skulle ges Kungl. Maj:t till känna.

1958 års utredning kyrka-stat

1958 års utredning kyrka—stat har i sitt slutbetänkande (SOU
1968:11) om ifrågavarande vigselbehörighet anfört följande.

Vigselrätten inom fritt trossamfund är på samma sätt som inom
svenska kyrkan begränsad till de fall då åtminstone den ena av de
trolovade tillhör samfundet. För fritt trossamfund kan detta emellertid
ha större praktisk betydelse än för kyrkan. Det torde knappast
förekomma att den som utträtt ur svenska kyrkan önskar vigsel inom

LU 1971:5

kyrkan. Däremot förekommer att personer som visserligen ej inträtt i ett
fritt trossamfund men ändock står i nära relation till ett sådant önskar
vigas inom samfundet. I riksdagen har i motioner hemställts om
lagändring för att möjliggöra sådan vigsel.

Några principiella betänkligheter av mera allvarlig art föreligger ej mot
en sådan ändring, att redan i A-läget vigselförrättare inom annat
trossamfund än svenska kyrkan ges behörighet att viga även då ingen av
de trolovade är medlem i samfundet. På en bedömning av det praktiska
behov, som i sådant hänseende må göra sig gällande, saknar utredningen
anledning ingå. En sådan ändrad ordning aktualiserar frågan om ej även
präst i svenska kyrkan bör ges en på samma sätt vidgad vigselbehörighet,
oberoende av relationen kyrka—stat.

Kyrka—stat-utredningens betänkande är under övervägande inom
Kungl. Maj :ts kansli.

1968 års beredning om stat och kyrka

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1968 har chefen för
utbildningsdepartementet tillkallat sakkunniga för fortsatt utredning av
frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan. Enligt direktiven (riksdagsber. 1969 s. 333 ff.) skall de
sakkunniga, vilka antagit benämningen 1968 års beredning om stat och
kyrka, i första hand söka nå fram till ett ställningstagande rörande den
principiella utformningen av förhållandet. Med anledning av förevarande
motioner kan nämnas att enligt direktiven frågor rörande vigsel inte bör
tas upp av de sakkunniga utan behandlas vid en senare tidpunkt.

Beredningen avgav i december 1969 ett betänkande (SOU 1970:2) som
innefattar en systematisk sammanställning över de remissvar som avgivits
över kyrka—stat-utredningens slutbetänkande. Utredningens uttalande att
några principiella betänkligheter av mera allvarlig art inte föreligger mot
att vidga vigselrätten för såväl de fria samfunden som för svenska kyrkan
till att omfatta även de tillfällen då ingen av de trolovade är medlem i
samfundet har kommenterats av länsstyrelserna i Kronobergs och
Jämtlands län, domkapitlet i Lund, Sveriges frikyrkoråd och Sveriges
kristna socialdemokraters förbund. Meningarna är delade.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Det kan — med tanke på nuvarande proportioner mellan kyrklig och
borgerlig vigsel — vara rimligt antaga, att i flera fall önskemål uppstår
bland icke-medlemmar att erhålla kyrklig vigsel. Enligt nuvarande
lagregler vore detta icke möjligt. Det är dock tänkbart, att kyrkan önskar
erbjuda en sådan tjänst till människor, som visserligen ej är medlemmar,
men ändå står kyrkan nära. Frågeställningen har aktualiserats av
utredningen (sid. 140, sp. 2) och det synes angeläget att i händelse av ett
ändrat förhållande mellan kyrka och stat frågan löses på ett för Svenska
kyrkan och övriga samfund likformigt sätt genom att tillerkänna nu
vigselberättigade samfund rätt att viga även icke-medlemmar.

LU 1971:5

Ett flertal ledamöter av Sveriges frikyrkuråd

anser att det med nuvarande bestämmelser för kyrklig vigsel borde
kunna övervägas att utvidga vigselrätten för såväl Svenska kyrkans präster
som för frikyrkliga vigselförrättare att gälla även i de fall då ingen av
kontrahenterna tillhör samma samfund som vigselförrättaren.

Sveriges kristna socialdemokraters förbund anser det självklart

att ingen vigsel blir beroende av om en eller båda kontrahenterna är
medlemmar av det samfund, inom vars ram vigseln sker. Det som bör
fordras är att vigselförrättaren har samhällets auktorisation att förrätta
vigsel med juridisk verkan och att han/hon ålägges att under ämbetsmannaansvar
meddela detta till en central myndighet.

Däremot ställer sig domkapitlet i Lund

frågande till behovet av sådan lagändring att vigselförrättare inom
Svenska kyrkan eller annat samfund ges behörighet att viga, då ingen av
kontrahenterna tillhör vederbörande samfund (s. 140). En sådan lagändring
synes vara ägnad att fördunkla den kyrkliga resp. frikyrkliga
vigselaktens relgiösa karaktär och torde knappast fylla något angeläget
behov. Här är det ju inte fråga om en samhällsfunktion som samfunden är
ensamma om att utöva. Prästens uppgift i vigselakten är också av religiös
art. Han har att ”helga” akten. Men då bör en akt av sådan karaktär vara
reserverad för sådana vigslar där åtminstone den ena kontrahenten tillhör
samfundet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att plikt att viga icke-medlemmar
ej kan föreskrivas i ett fritt läge.

Enligt uppgift från beredningens sekretariat väntas ett principbetänkande
kunna lämnas vid årsskiftet 1971 — 1972.

Familjelagssakkunniga

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 har
justitieministern tillkallat sakkunniga för en allmän översyn av den
familjerättsliga lagstiftningen. Bland de olika ämnen som enligt direktiven
(riksdagsberättelsen 1970 Ju:52) skall tas upp av de sakkunniga är
formerna för ingående och upplösning av äktenskap. Dessa former bör
enligt direktiven förenklas. Rörande ingående av äktenskap anförs i
direktiven härutöver följande.

Frågan om införande av obligatoriskt civiläktenskap har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Förslagsställarna har därvid i
allmänhet närmast tänkt sig att den borgerliga vigseln skulle vara obligatorisk
för alla. För dem som vill ha kyrklig vigsel skulle det i så fall behövas
dubbla ceremonier. Jag är inte övertygad om att detta är en lycklig
lösning. För min del är jag benägen att principiellt se det så att själva
registreringen hos vederbörande folkbokföringsmyndighet bör vara det
konstitutiva momentet för äktenskapets tillkomst. Registreringen måste
föregås av prövning av förekomsten av ev. äktenskapshinder, men i övrigt
synes inte behöva krävas mer än ett anmälningsförfarande. Om de sakkun -

LU 1971:5

niga stannar för ett sådant system, bör det givetvis stå makarna fritt att
komplettera registreringen med vigsel: Den kyrkliga vigseln blir — liksom
numera lysningen — en frivillig personlig angelägenhet som har sitt stöd i
traditionen och inte i lagstiftningen, och kyrkan får själv bestämma i vilken
omfattning och under vilka villkor prästerna skall medverka i vigselakter.
Det system som jag antytt lämnar också utrymme för att behålla
en civil vigsel såsom en frivillig ceremoni. I så fall bör man undersöka
möjligheterna att göra den civila vigseln till ett likvärdigt alternativ för
dem som önskar en högtidlighet utan kyrklig medverkan i samband med
äktenskapets ingående.

Något betänkande från de sakkunniga är inte att emotse under år
1971.

Utskottet

Enligt giftermålsbalkens regler får kyrklig vigsel äga rum inom svenska
kyrkan samt inom annat trossamfund, om Kungl. Maj:t medgivit att vigsel
får förrättas inom samfundet. En förutsättning för kyrklig vigsel är att
de trolovade eller en av dem tillhör det samfund, inom vilket vigseln är
avsedd att förrättas. Till vigsel inom svenska kyrkan äger de trolovade
välja vilken präst inom kyrkan de önskar, men endast präst i församling,
av vilken endera är medlem, är skyldig att viga.

I motionen hemställs om förslag till sådan ändring av nyss nämnda regler
att vigsel av svenska medborgare skall få förrättas inom svenska kyrkan
och annat kristet trossamfund även då ingen av de trolovade är medlem
av vigselförrättarens eget samfund eller kyrka, dock under förutsättning
att en av dem tillhör något kristet trossamfund.

Enligt utskottets mening föreligger inte några principiella skäl mot den
föreslagna utvidgningen av vigselrätten. För en ändring talar framför allt
den strävan till ekumenisk samhörighet som präglar eller bör prägla de
kristna samfunden; i en tid av växande sekularisering framstår det som
angeläget att markera en kristen enhet och enighet. Härjämte framstår
ändringen som ett led i den utveckling mot full valfrihet och jämlikhet
för den enskilde, som vårt samhälle arbetar för.

Den ofta framförda invändningen att man inte nu bör vidtaga några
ändringar utan avvakta resultatet av det pågående utredningsarbetet rörande
förhållandet mellan kyrkan och staten eller familjelagssakkunnigas
överväganden om införandet av ett system där registrering hos folkbokföringsmyndighet
konstituerar äktenskapet är enligt utskottets mening
inte bärande. Om ett sådant system eller annan form av obligatoriskt
civiläktenskap införs, medför detta att kyrkliga vigselförrättningar inte
får rättslig betydelse för uppkomsten av äktenskap. Varje enskilt trossamfund
får därför själv bestämma i vilken omfattning och under vilka villkor
prästerna skall medverka i vigselakter. Den nu föreslagna ändringen rörande
vigselbehörigheten lägger därvid lika litet något hinder i vägen som den
nu gällande bestämmelsen. Vidare ligger genomförandet av de förslag
nämnda utredningar kan komma fram till så långt fram i tiden att man
rimligen inte kan åberopa dem som stöd för vägran att inom den nuvarande
ramen för den kyrkliga vigseln undanröja ett hinder för det ekumenis -

LU 1971:5

ka samarbetet samfunden emellan. I anslutning till det anförda må framhållas
att det ju inte är fråga om att vidga ramen för rätten att förrätta
kyrklig vigsel.

I enlighet med det anförda bör lagförslag grundat på motionärernas yrkande
föreläggas 1971 års riksdag.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1971:58 i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 9 mars 1971

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm
(fp), Svedberg (s), Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herrar
Hammarberg (s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Lundblad
(s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Enlund (fp) och Söderström (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1971:5

Reservation

av herr Svedberg (s), fröken Anderson i Lerum (s), herr Hammarberg
(s), fru Lundblad (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Israelsson (vpk)
och Olsson i Timrå (s), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 6 med
orden ”Enligt utskottets” och slutar på s. 7 med orden ”års riksdag” bort
ha följande lydelse.

Som framgår av redogörelsen ovan har spörsmålet om prästs
vigselbehörighet och de därmed sammanhängande frågorna om prästs
vigselskyldighet och om införande av obligatoriskt civiläktenskap
behandlats av riksdagen vid skilda tillfällen under de senaste åren. De
förslag om särskilda utredningar eller lagändringar på området som väckts
har avslagits av riksdagen på hemställan av första lagutskottet.

I likhet med vad första lagutskottet uttalat i tidigare utlåtanden
rörande vigselbehörigheten anser lagutskottet att det inte är påkallat att
ta upp frågan till mer ingående behandling, eftersom avgörandet med
fördel kan anstå i avbidan på att Kungl. Majit tar ställning till
kyrka—stat-utredningens slutbetänkande. Lösningen av frågan och vad
därmed äger samband kan också bli beroende av utformningen av
förhållandet mellan staten och kyrkan, ett spörsmål som utreds av 1968
års beredning om stat och kyrka. Ett tungt vägande skäl för att inte bryta
ut frågan om vigselbehörigheten ur sitt större sammanhang är slutligen
det utredningsarbete, som under 1969 påbörjats av familjelagssakkunniga
och som innefattar bl. a. frågan om införande av ett system där
registrering hos folkbokföringsmyndighet konstituerar äktenskapet. Stannar
man för ett sådant system eller någon form av obligatoriskt
civiläktenskap kan den kyrkliga vigseln — liksom numera lysningen — bli
en frivillig personlig angelägenhet och varje samfund, oberoende av
kyrka—stat-relationen, självt få bestämma i vilken omfattning och under
vilka villkor prästerna eller frikyrkopastorerna skall medverka i vigselakter.
En särskild omständighet, som talar för att man bör avvakta ett
beslut i frågan om införande av obligatoriskt civiläktenskap eller annan
form för ingående av äktenskap är att en utvidgning av vigselbehörigheten
i enlighet med motionsförslaget kräver samtycke av kyrkomötet såvitt
avser vigsel inom svenska kyrkan. För detta trossamfund kan således
frågan inte lösas förrän efter nästa allmänna kyrkomöte, som kommer att
sammanträda år 1975, såvitt icke särskilda skäl föranleder att det
sammankallas dessförinnan.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen.

dels att utskottet bort hemställa

att motionen 1971:58 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.86 SA