Lagutskottets betänkande nr 4 år 1971

LU 1971:4

Nr 4

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om utvidgning av
lönegarantin vid konkurs i vissa fall.

Motionsyrkandet

I motionen 1971:654 av herr Eriksson i Ulfsbyn m. fl. hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning
och förslag till riksdagen om utvidgning av systemet med lönegaranti
till att omfatta även företagare i enlighet med vad som
anförs i motionen».

Gällande rätt

En gäldenär som är på obestånd kan enligt bestämmelser i konkurslagen
försättas i konkurs på egen begäran eller efter yrkande av
borgenär. Har gäldenären vid konkursutbrottet endast obetydlig egendom
eller ingen egendom alls, avskrivs konkursen efter en handläggning i
enkla former. En sådan konkurs — vanligen kallad fattigkonkurs —
utmärks av att konkursboet inte förslår till bestridande av konkurskostnadema
och att säkerhet inte heller ställs för dessa. Om gäldenären däremot
har viss egendom vid konkursutbrottet, skall egendomen omedelbart
tas om hand av en särskilt utsedd förvaltare. Egendomen skall
därefter säljas så snabbt och så fördelaktigt som möjligt. Influtna medel
fördelas mellan borgenärerna enligt en i lag föreskriven ordning.
En konkurs som handläggs på det sist angivna sättet betecknas ofta
förvaltarkonkurs.

Fattigkonkurs kan övergå till förvaltarkonkurs, nämligen om det
visar sig att tillgångarna räcker för att betala konkurskostnaderna eller
om säkerhet ställs för kostnaderna. Om säkerhet inte ställs — och
konkursboet inte heller förslår till att bestrida konkurskostnaderna —
skall konkursen däremot avskrivas. Omvänt kan förvaltarkonkurs övergå
till fattigkonkurs och avskrivas som sådan efter särskild prövning
av konkursdomaren.

I förvaltarkonkurs underrättas alla kända borgenärer om konkursen.
För att få utdelning måste borgenär bevaka sin fordran. Om han gör
anspråk på förmånsrätt till betalning, skall han ange detta i sin bevakningsinlaga.
Tiden inom vilken bevakning skall ske skall konkursdomaren
bestämma till minst fyra och högst tio veckor från konkurs -

Riksdagen 1971. 8 sami. Nr 4

LU 1971: 4

beslutet. Efter bevakningstidens utgång löper viss tid under vilken anmärkningar
får framställas mot de bevakade fordringarna. Tiden härför
bestäms av konkursdomaren till minst två och högst fyra veckor
efter bevakningstidens utgång. Anmärkningar mot yrkande om betalnings-
eller förmånsrätt får framställas av gäldenären och av borgenär
som själv har bevakat fordran i konkursen. Dessutom är förvaltaren
skyldig att efter granskning av bevakningshandlingarna framställa de
anmärkningar som han finner anledning till. Det är inte ovanligt med
anmärkningar. I regel görs de av förvaltaren. Borgenär mot vars bevakning
anmärkning inte har gjorts är berättigad till den betalningsoch
förmånsrätt som han har yrkat. Har anmärkning däremot gjorts,
hålls förlikningssammanträde inför rättens ombudsman. Det åligger
därvid denne att söka åstadkomma förlikning. Kan förlikning inte träffas,
måste tvistefrågan hänskjutas till rätten. Mot rättens beslut kan
klagan föras.

Borgenär kan även efter bevakningstidens utgång bevaka sin fordran,
s. k. efterbevakning. Det sker då på borgenärens egen bekostnad.
För efterbevakning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om
bevakning.

Det åligger förvaltaren att sälja konkursboets egendom, i princip så
snart det kan ske efter första borgenärssammanträdet. Försäljningen
skall ske enligt i lag bestämda former.

Sedan anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har gjorts,
förlikningssammanträdet inför rättens ombudsman har hållits, skall
medel som flyter in delas ut till borgenärerna. Löneborgenär kan i den
mån tillgängliga medel förslår få rätt att lyfta betalning för sin fordran
innan utdelning äger rum, s. k. förskottslyftning. Om utdelning till
förmånsberättigade borgenärer i allmänhet lämpligen kan äga rum,
får sådan utdelning inte uppskjutas i avvaktan på utdelning till oprioriterade
borgenärer, dvs. borgenärer vilkas fordringar saknar förmånsrätt.

Förvaltarkonkurser avslutas i regel med s. k. slututdelning. När förslag
till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för
granskning anses konkursen avslutad. Förvaltarkonkursen kan emellertid
upphöra även på andra sätt.

Utdelning till borgenärerna sker i viss ordning enligt bestämmelserna
i 17 kap. handelsbalken (HB). En del fordringar har förmånsrätt
till betalning. Bästa rätt har vissa fordringar som är förenade med
sjö- eller luftpanträtt. Sjöpanträtt tillkommer bl. a. ombordanställdas
lönekrav. I 4 § ges bestämmelser om förmånsrätter av skilda slag. Den
viktigaste är den som tillkommer fordran på lön eller pension samt vissa
andra fordringar med anknytning till tjänsteavtal, det s. k. löneprivilegiet.
Härutöver kan nämnas att borgenärs kostnad för gäldenärens försättande
i konkurs har förmånsrätt enligt lagrummet.

LU 1971: 4

Förmånsrätten för lönefordran är god. Den gäller framför flertalet
övriga fordringar som är förmånsberättigade, däribland fordringar
med säkerhet i fastighetsinteckningar. I fråga om lön gör lagen emellertid
skillnad mellan olika arbetstagare. »Betjänter och tjänstehjon» har
förmånsrätt för lön för hela sista året. Denna regel anses numera i
första rummet gälla tjänstemän. »Annan arbetare» har förmånsrätt för
lön (»dagspenning eller avlöning») som inte har stått inne längre än
sex månader efter förfallodagen. I rättspraxis anses vidare fordran på
lön under skälig uppsägningstid vara förenad med förmånsrätt. Termen
lön inrymmer allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av
anställning. Lönen kan utgå i form av tidlön, ackordsersättning, provision,
tantiem eller på annat sätt. Semesterlön och semesterersättning
är att anse som lön, men det är något oklart hur gamla semesterersättningar
som omfattas av förmånsrätten. Huruvida ersättning för avtalsenliga
omkostnader i tjänsten bör räknas som lön och alltså utgå med
förmånsrätt är tveksamt.

Beträffande pension avser förmånsrätten förfallna fordringar som tillkommer
pensionstagare på grund av egen eller anhörigs ar betsanställning.
Förmånsrätten gäller emellertid inte förfallna pensionsfordringar
för längre tid än sammanlagt ett år. Arbetstagare som är född 1907 eller
tidigare eller dennes efterlevande har dessutom förmånsrätt för fordringar
på framtida pension med viss beloppsmaximering.

I sammanhanget bör anmärkas att riksdagen den 10 december 1970
antagit ett genom propositionen 1970: 142 framlagt förslag till ny
förmånsrättslag (1LU 1970: 80, rskr. 451). Lagen skall träda i kraft
den 1 januari 1972 (SFS 1970: 980). Den nya lagen innebär inte någon
väsentlig ändring av löneborgenärernas förmånsrätt. Följande ändringar
bör dock framhållas.

Den nuvarande kategoriindelningen mellan olika arbetstagare slopas.
Alla arbetstagare får i fortsättningen förmånsrätt för lön, som har
förfallit till betalning tidigast ett år före konkursansökan, och för lön
under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Om löneanspråket är
tvistigt och arbetsgivaren av den anledningen har innehållit betalning,
skall en utsträckt frist gälla. I fråga om tidsfristerna för förfallna pensionsfordringar
gäller samma regler som för lönefordringar. Beträffande
semesterlön eller semesterersättning, som är intjänad innan konkursansökningen
gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för
det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

Arbetstagarna har sålunda vid arbetsgivarens konkurs en acceptabel
förmånsrätt till betalning för sina lönefordringar. Likväl måste deras
löneskydd anses ha varit ofullständigt. Det händer nämligen inte så
sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående lön är värdelösa
därför att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. Även om i
konkurser löneanspråken blivit helt eller delvis tillgodosedda har ar -

LU 1971: 4

betstagarna ofta fått vänta upp till sex månader eller längre på betalning.
För att komma till rätta med dessa missförhållanden och för
att säkerställa arbetstagarnas lönefordringar infördes genom lagen
(1970: 743) om statlig lönegaranti vid konkurs en garanti för att arbetstagarna
skall erhålla avtalade löner.

Enligt nämnda lag svarar staten för betalning av arbetstagares fordran
hos arbetsgivare som efter den 1 januari 1971 försätts i konkurs.
De fordringar som skall omfattas av denna garanti är sådana löneoch
pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen. Betalning
utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som
motsvarar tre basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Garantibelopp
betalas i förvaltarkonkurs när bevakad fordran som omfattas av garantin
lämnats utan anmärkning eller senare blivit utdelningsgill. Vid s. k.
fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran efter prövning av kronofogdemyndighet
funnits vara betalningsgrundande. Staten inträder i
fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.
Utdelning i konkursen för arbetstagarens lönefordringar tillfaller
således staten.

Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter. Tills vidare
skall en särskild lönegarantiavgift tas ut med 0,02 % av det avgiftsunderlag
som gäller för beräkning av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.

Motionen

I motionen framhålls att det är angeläget att frågan om en utvidgning
av lönegarantin vid konkurs till att gälla även företagare i vissa
fall snarast tas upp till behandling. Enligt motionärerna finns det enbart
inom gruppen hantverk, mindre och medelstor industri närmare
100 000 företag, vilka till övervägande del är enkla bolag och handelsbolag.
De som leder dessa företag omfattas inte av den införda lönegarantin,
trots att företagaren själv och genom anställda tillfört konkursboet
betydande värden. Underentreprenören kan också själv tvingas
till konkurs genom att han inte erhåller betalning för gjorda leveranser
till ett konkursdrabbat företag. Företagsledaren själv erhåller inte i ett
dylikt fall något skydd, även om han gjort en betydande manuell insats
i sina leveransåtaganden.

Motionärerna anser mot bakgrund av det anförda att det är rimligt
att utsträcka garantin till att i vissa fall omfatta underleverantörer och
deras personal.

Frågans tidigare behandling

Till grund för lagen om statlig lönegaranti vid konkurs ligger en

LU 1971: 4

inom inrikesdepartementet upprättad, i maj 1970 dagtecknad promemoria
(Stencil In 1970: 3) med förslag till lagstiftning i ämnet. I promemorian,
som remissbehandlades, berörs inte den av motionärerna begärda
lönegarantin för vissa företagare.

I avgivet remissvar framhöll Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) att det föreslagna löneskyddet borde omfatta även företagare
på samma villkor som skulle gälla för arbetstagare. Organisationen
erinrade i sammanhanget om det nytänkande som det senaste
decenniet hade förekommit beträffande socialt skydd för olika grupper
inom samhället. Det är i dag en självklarhet att företagaren skall
kunna åtnjuta samma sociala skydd som en anställd. Organisationen erinrade
vidare om att arbetslöshetskassor i princip tidigare var tillgängliga
endast för anställda. I dag finns arbetslöshetskassor för företagare,
och SHIO hade för sin del varit pionjär på detta område. SHIO
framhöll att frågan om införande av lönegaranti vid konkurs berördes
i samband med organisationens treårskongress tidigare under året. Enligt
SHIO förelåg det en betydande likhet mellan de fordringar som löntagare
hade vid konkurs och de fordringar som en underentreprenör hade.
Bägge, såväl löntagaren som underentreprenören, hade genom arbete
tillfört konkursboet ekonomiska värden som utgjorde tillgångar vid uppgörande
av boet. SHIO:s kongress fann det otillfredsställande att underentreprenörernas
trygghetsproblem hade lämnats obeaktade vid utarbetandet
av den nu behandlade promemorian. Enligt organisationens uppfattning
måste minimikravet vara att åtminstone den del av entreprenörens
fordringar skyddades som avsåg de anställdas och egen arbetsinsats.
Detta borde kunna ske genom en vidgning av tillämpningsområdet för
den offentliga lönegarantin.

I den till 1970 års riksdag avgivna propositionen (1970: 201) med förslag
till lag om statlig lönegaranti vid konkurs berörde departementschefen
den av SHIO väckta frågan och anförde följande.

I en konkurs, särskilt inom byggnadsbranschen, bevakas ofta fordringar
av underentreprenörer. Fordringarna avser till en del ersättning
för entreprenörens egen och hans anställdes arbetsinsatser. SHIO har
ansett att den statliga lönegarantin skall omfatta även sådana fordringar.
Frågan huruvida en sådan utvidgning av garantins omfattning är motiverad
kan emellertid inte besvaras utan närmare utredning. En sådan
kan inte genomföras i detta sammanhang. I rättstekniskt hänseende
gäller att den ram för garantins omfattning som dras upp genom anknytningen
till löneprivilegiet inte tillåter den tänkta utvidgningen till
underentreprenörernas fordringar. Dessa är f. n. inte utrustade med
förmånsrätt (jfr prop. 1970: 142 s. 84). Jag anser på grund av det
anförda att önskemålet om en vidgning av garantins omfattning till
underentreprenörsfordringar inte kan tillgodoses i förevarande sammanhang.

Med anledning av propositionen väcktes motioner (I: 1376 och II:

LU 1971:4

1601) med samma yrkande som i förevarande ärende. Första lagutskottet
framhöll i sitt utlåtande (1LU 1970: 79) att utskottet delade
motionärernas uppfattning att det kunde föreligga likheter mellan fordringar
som i konkurs restes av löntagare och underentreprenörer; inte
sällan var situationen den att bägge genom arbete — underentreprenören
ofta också genom egna anställda — tillfört konkursboet ekonomiska
värden som utgjorde tillgångar i boet. Utskottet anförde vidare.

Visst fog kan därför finnas för ett särskilt skydd för åtminstone den
del av underentreprenörens fordringar som avser anställdas och egen
arbetsinsats. A andra sidan kan man inte bortse från att en utvidgning
av lönegarantin drar med sig ökade kostnader. Dessutom gäller som
departementschefen framhåller att lönegarantins anknytning till löneprivilegiet
på rättstekniska grunder gör det svårt att åstadkomma
någon mot motionskraven svarande utvidgning av lönegarantin. Frågan
kan därför som motionärerna själva framhåller inte lösas utan närmare
utredning. Tillräckligt underlag för en begäran härom från riksdagens
sida synes emellertid knappast föreligga.

Med hänsyn till det anförda avstyrkte utskottet motionerna. Utskottets
utlåtande, som var enhälligt, godkändes av riksdagen.

Utskottet

Enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs svarar staten för betalning
av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs
efter den 1 januari 1971. De lönefordringar som omfattas av
denna garanti är sådana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt
i konkursen. Betalning utgår för varje arbetstagare med sammanlagt
högst ett belopp som motsvarar tre basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring.

I motionen hemställs om en utredning i syfte att få till stånd en utvidgning
av lönegarantin till att omfatta även vissa företagare. Motionärerna
åsyftar framför allt vissa underleverantörer.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen framfördes under
förarbetena till lönegarantilagen önskemål om att löneskyddet även
skulle omfatta underentreprenörer, vilka genom arbete tillfört konkursboet
ekonomiska värden som utgjorde tillgångar vid avvecklingen av
boet. Departementschefen avvisade emellertid i den till grund för lagen
liggande propositionen tanken på en sådan utvidgning av lönegarantins
omfattning. I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen
väcktes motioner med samma yrkande som i förevarande motion.
Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande att
visst fog kunde finnas för ett särskilt skydd åtminstone för den del
av underentreprenörens fordringar som avsåg anställdas och egen arbetsinsats.
A andra sidan kunde man enligt utskottet inte bortse från att en

LU 1971: 4

utvidgning av lönegarantin drog med sig ökade kostnader. Dessutom
gällde såsom departementschefen framhållit att lönegarantins anknytning
till löneprivilegiet på rättstekniska grunder gjorde det svårt att
åstadkomma någon mot motionskraven svarande utvidgning av lönegarantin.
Frågan kunde därför enligt utskottets mening inte lösas utan
närmare utredning. Utskottet ansåg emellertid tillräckligt underlag för
en begäran härom från riksdagens sida knappast föreligga och avstyrkte
därför motionerna.

Lagutskottet finner för sin del inte anledning att inta annan ståndpunkt
till förevarande spörsmål än den första lagutskottet hävdat.
Utskottet vill även understryka att ifrågavarande lagstiftning endast
varit i kraft några månader, varför praktiska erfarenheter av densamma
saknas.

Utskottet får på anförda skäl hemställa
att motionen 1971:654 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1971

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Vid detta ärendes behandling har närvarit: herrar Wiklund i Stockholm
(fp), Svedberg (s), Sundelin (s), Svanström (c), fröken Anderson
i Lerum (s), herr Lidgård (m)*, fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*,
Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru Jonäng (c), herrar Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i Helsingborg (c) och fru
Nilsson i Sunne (s)*.

*) Ej närvarande vid betänkandets justering

K L Beckmans Tryckerier AB • Stockholm